Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933
1940-05-07 · 17 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 11 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1940:42, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42.
1
Nr 42.
Ankom till riksdagens kansli den 28 maj 1940 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 2
juni 1933 (nr 269) om ägofred m. m., såvitt propositionen
hänvisats till jordbruksutskottet, jämte i ämnet
väckt motion.
* (lia avd.)
I en till riksdagen den 5 april 1940 avlåten, till jordbruksutskottet delvis
hänvisad proposition, nr 190, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen
att
dels antaga vid propositionen fogade förslag till lag om ändrad lydelse av
12 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om ägofred,
dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Förevarande proposition har hänvisats, såvitt angår förslaget till lag angående
ändrad lydelse av ägofredslagen, till behandling av lagutskott samt i
övrigt till jordbruksutskottet.
I den del av propositionen, som sålunda hänvisats till jordbruksutskottet,
har Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att
dels å driftbudgeten under nionde huvudtiteln till Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m. för budgetåret 1940/41 anvisa ett reservationsanslag
av 1,000,000 kronor,
dels ock godkänna de av departementschefen i statsrådsprotokollet lör den
8 mars 1940 angivna grunderna för utlämnande av statsbidrag för skogsproduktionens
höjande å vissa skogar i Norrland och Dalarna.
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 197, av herr Hagström
m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
1) att de i kungl, propositionen nr 190 föreslagna åtgärderna för ökad
skogsproduktion i Norrland skola igångsättas å samtliga skogar, som de sakkunniga
föreslagit, och
2) att det för samma ändamål äskade anslaget höjes från 1,000,000 kronor
till 2,500,000 kronor.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionen, hänvisas till denna.
Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 10 sami. Nr 42. 1
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42.
Inledning.
Genom beslut den 12 maj 1939 bemyndigade Kungl. Majit chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla högst fem utredningsmän för att verkställa
utredning rörande de möjligheter, som förelåge att snabbt skapa nya skogstillgångar
i vissa delar av Norrland. På grund av detta bemyndigande tillkallade
jag samma dag såsom utredningsmän sekreteraren i skogsvårdsstyrelsernas
förbund, jägmästaren E. A. F. Lundh, ordförande, samt skogschefen
E. W. Ronge, ledamoten av riksdagens andra kammare E. H. Lindberg,
hemmansägarna C. A. Strömbäck i Korpikå och A. Rådström i Meselefors.
Den 2 februari 1940 ha utredningsmännen, vilka antagit benämningen
Norrländska skogsproduktionsutredningen, avlämnat betänkande med
förslag till åtgärder för befordrande av produktionen å enskilda skogar i
vissa delar av Norrland (stat. off. utr. 1940: 3). Över betänkandet ha yttranden
avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, lantbruksstyrelsen,
egnahemsstyrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län, flertalet av hushållningssällskapens
och landstingens förvaltningsutskott samt skogsvårdsstyrelserna i nämnda
län, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, svenska skogsvårdsföreningen,
Norrlands skogsvårdsförbund, Sveriges skogsägareförbund, skogsägareföreningarnas
riksförbund, svenska trävaruexportföreningen och
svenska vall- och mosskulturföreningen. Övriga länsstyrelser, skogsvårdsstyrelser
samt hushållningssällskaps och landstings förvaltningsutskott
ävensom försäkringsinspektionen ha avgivit yttranden över endast vissa i betänkandet
avgivna förslag. Därjämte har inkommit en skrivelse, undertecknad
av 1,424 personer i Västerbottens läns lappmark.
De nu framlagda förslagen avse att genom ökad bidragsverksamhet understödja
skogsproduktionen i de fyra nordligaste länen samt vissa delar av Kopparbergs
län. De skogar, som beröras av dessa förslag, äro följande, nämligen
skogar lydande under lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, skogar i Västerbottens
och Norrbottens län, beträffande vilka lagen om allmänningsskogar i Norrland
och Dalarna äger tillämpning, skogar i Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län, vilka äro underkastade bestämmelserna
i skogsvårdslagen, samt i 4 kapitlet av skogsvårdslagen avsedda svårföryngrade
skogar och skyddsskogar i Kopparbergs län, vilka tidigare lytt under
lagen angående skyddsskogar. I betänkandet ha även framlagts förslag om
ändringar i lagen om ägofred avseende att underlätta möjligheterna till betesreglering
samt att i viss omfattning förbjuda får- och getbetet. I detta sammanhang
torde erinras därom, att frågan örn understödjandet av skogsproduktionen
genom ökad bidragsverksamhet även upptagits till behandling av
1936 års skogsutredning i dess den 26 november 1938 avgivna betänkande
med utredning och förslag rörande åtgärder för främjande av en ändamålsenlig
virkesproduktion (stat. off. utr. 1938:58).
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42-
3
Utredningens förslag.
Det av utredningen framlagda skogsvårdsprogrammet innebär att ett mycket
omfattande skogsvårdsarbete skall utföras å flertalet enskilda skogar i de
fyra nordligaste länen samt Kopparbergs län. Utredningen har ansett, att
programmet skulle genomföras under en tjuguårsperiod. För att kunna få
programmet genomfört erfordras enligt utredningens mening att särskilt
statsanslag ställes till förfogande, från vilket bidrag utan återbetalningsskyldighet
kan utlämnas. För ändamålet har utredningen föreslagit, att
ett belopp av i runt tal 5,000,000 kronor örn året anvisades under tjuguårsperioden.
Verksamheten avses skola handhas av skogsvårdsstyrelserna.
Dessa skulle efter framställning hos Kungl. Maj:t kunna erhålla dels
medel att utdelas såsom statsbidrag för verksamhetens genomförande och
dels förvaltningsbidrag, avsedda att täcka skogs vårdsstyrelsernas kostnader.
Såsom förut nämnts har utredningen förordat, att verksamheten skulle
bedrivas å skogar, lydande under 1932 års lappmarkslag, skogar i Västerbottens
och Norrbottens län, beträffande vilka lagen om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna äger tillämpning, skogar i Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, vilka äro underkastade
allmänna skogsvårdslagen samt de i 4 kap. skogsvårdslagen avsedda svårföryngrade
skogar och skyddsskogar i Kopparbergs län, vilka tidigare
lytt under lagen angående skyddsskogar. För att verksamheten skulle kunna
planläggas och bedrivas rationellt har utredningen föreslagit att densamma
borde organiseras regionsvis. Område inom vilket skogsvårdsarbetet bedreves
skulle benämnas skogsvårdsområde. För sådant område skulle enligt
utredningens förslag upprättas en skogsvårdsplan, innefattande för en tioårsperiod
de produktionsbefrämjande åtgärder, som skulle genomföras. Endast
därest skogsvårdsområde bildats och skogsvårdsplan upprättats, skulle statsbidrag
få lämnas. Sådant bidrag skulle få utgå till åtgärder, avseende dels
främjande av skogsåterväxten, såsom hyggesrensning, markberedning och
skogsodling, dels beståndsvård, såsom röjning och röjningsgallring i stavaskog,
plantskog och ungskog, dels skogsdikning, dels betesanläggning, dels
ock anläggning och förbättring av väg för utforsling av skogsprodukter. Bidragen
skulle utgå dels med ett grundbelopp och dels med tilläggsbidrag, vilket
sistnämnda bidrag skulle utgå till bidragstagare som vöre i trängande behov
av hjälp. Grundbidragen skulle utlämnas till viss procent av de beräknade
kostnaderna för åtgärden i fråga.
Tilläggsbeloppet skulle enligt förslaget få utgå med högst hälften av det
belopp, varmed den av skogsvårdsstyrelsen godkända kostnaden för åtgärden
överstege det för densamma beviljade grundbeloppet. Visst bidrag skulle
jämväl kunna utgå till sådana skogsägare, som ej anslutit sig till verksamhelen.
Utredningen har ansett skogsvårdsområdets omfattning böra bestämmas
på sådant sätt, att betesreglering enligt ägofredslagen lämpligen kunde ske
opaginerad Kontrollera mot PDF
i
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42.
för området och att skogsvårdsarbetet inom detsamma kunde bedrivas rationellt.
Arealen av skogsvårdsområdena borde i regel utgöra 500 till 2,000
hektar skogs- och utmark.
Skogsvårdsplan skulle enligt utredningens förslag innehålla dels en översikt
över förutsättningarna för skogsvårdsarbetet, bland annat beträffande
avsättnings- och betesförhållandena samt tillgången till arbetskraft, dels ock
förslag beträffande de åtgärder av angivna slag, som skulle utföras inom
skogsvårdsområdet, oavsett om bidrag skulle utgå för desamma eller icke,
nämligen betesanläggning, åtgärder för skogsföryngring, beståndsvård (röjningsgallring
samt gallring eller genomhuggning i äldre skog), skogsutdikning
samt vägbyggnad. Dessutom skulle i planen upptagas sådan avverkning
av tras- och restbestånd, som erfordrades för rationell behandling av ett
avverkningsområde. Utredningen har framhållit, att planläggningen måste
ske under noggrant hänsynstagande till de olika åtgärdernas tekniska sammanhang,
särskilt beträffande betesanläggningar och återväxtåtgärder, samt
till möjligheten att genom arbetena utjämna arbetstillgången i orten.
Genomförandet av skogsvårdsplanen skulle enligt utredningens förslag
kunna ske oaktat att en eller flera av skogsägarna icke anslutit sig till densamma.
Utredningen har ansett erforderligt, att de skogsägare, som deltoge i verksamheten,
i regel sammanslöte sig i en skogsvårdsförening med uppgift att
förmedla uppgörelser i skogsvårdsfrågor mellan delägarna och skogsvårdsstyrelsen
samt att i övrigt verka för en god skogsvård inom skogsvårdsområdet.
Stadgar för föreningen skulle fastställas av skogsvårdsstyrelsen. Utredningen
har tillmätt denna fordran på samarbete mellan delägarna och
ett kollektivt uppträdande från deras sida stor betydelse med hänsyn till
att den föreslagna skogsvårdande verksamheten förutsatte, att arbetena utfördes
planmässigt över hela skogsvårdsområdet med minsta möjliga administrationskostnader.
Föreningarnas betydelsefullaste, praktiska uppgift
vore deras medverkan i arbetskontrollen, för vilken utredningen angivit särskilda
regler. Utredningen har tänkt sig, att skogsvårdsföreningarna skulle
kunna bliva av betydelse även för annat samarbete mellan delägarna i skogliga
spörsmål ävensom för det framtida skogsvårdsarbetet. Någon ekonomisk
verksamhet skulle föreningarna icke bedriva.
Sedan skogsvårdsförening bildats, skulle föreningens styrelse enligt förslaget
med stöd av medlemmarnas fullmakter sluta kontrakt med skogsvårdsstyrelsen
örn utförande av de i skogsvårdsplanen angivna åtgärderna.
Skogsvårdsplanen kunde emellertid icke innehålla noggrannare arbetsanvisningar
och borde heller icke ligga till grund för beräknande av statsbidrag,
som till väsentlig del skulle utgå först efter åtskilliga år. För de särskilda
arbetena skulle därför upprättas arbetsplaner, avseende ett eller några få
år. Arbetsplanerna skulle upprättas på samma sätt som arbetsförslagen
inom den nuvarande bidragsverksamheten för skogsvård och skulle ligga
till grund för tilldelning av bidragsmedel till delägarna, vilka själva eller
genom föreningens ombud uppbure medlen. Delägarna skulle sedermera
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42.
5
utföra, var och en inom sin fastighet, de åtgärder som intagits i skogsvårdsplanen.
En stor del av åtgärderna för skogsföryngring samt röjningsgallringar
skulle utföras under ledning av arbetsförman, som skogsvårdsstyrelsen
anvisade eller godkände. Kontrollen över arbetena skulle i första
hand handhavas av skogsvårdsföreningen, vars styrelse genom en av föreningen
utsedd syssloman skulle följa arbetena samt hålla skogsvårdsstyrelsen
underrättad örn arbetenas fortgång. Skogsvårdsstyrelsens tjänsteman
skulle medverka i erforderlig grad i arbetet samt verkställa avsyning av
företagen. I kontrakten med skogsvårdsstyrelserna har utredningen föreslagit
skola upptagas i huvudsak följande bestämmelser.
Delägarna i skogsvårdsföreningen skulle förbinda sig, att var och en för
sin fastighet utföra och inom bestämd tid fullborda de åtgärder, som angivits
i skogsvårdsplanen, att för framtiden vidmakthålla och skydda utfört
företag enligt de närmare föreskrifter, som meddelades i kontraktet eller fastställd
arbetsplan eller i annan ordning, att icke släppa betesdjur å mark,
som vore eller varit föremål för i skogsvårdsplanen angiven åtgärd, avseende
främjande av skogsåterväxten, att bestrida hantlangningskostnader och övriga
kostnader för upprättande av arbetsplaner med undantag av ersättningar
och arvode åt förrättningsman, att bestrida vad till fullbordande av
ifrågavarande åtgärder kunde erfordras utöver beviljade bidrag från förevarande
anslag, samt att vid arbetets utförande underkasta sig kontroll av
skogsvårdsstyrelsen.
I kontraktet skulle delägarna därjämte lämna skogsvårdsstyrelsen i uppdrag
att för deras räkning teckna erforderliga försäkringsavtal beträffande
i skogsvårdsplanen angivna hyggesbränningar och att gälda därför utgående
premier med vederbörande delägare tillkommande statsbidrag.
Därjämte skulle i kontraktet intagas bestämmelse, att skogsvårdsstyrelsen
vore berättigad att från skogsvårdsplanen utesluta sådan åtgärd, som vid
närmare planläggning befunnes icke lämpligen böra komma till utförande,
samt att bidragstagare icke skulle vara skyldig att å sin fastighet utföra bidragsberättigade
åtgärder, för vilka kostnaden enligt i arbetsplaner och förslag
intagna kostnadsberäkningar med mer än tio procent överstege det i
skogsvårdsplanen beräknade totala beloppet för dylika åtgärder.
Vidare skulle i avseende å vidmakthållande och skydd av med statsbidrag
utförda betesanläggningar i kontraktet föreskrivas, att sådan anläggning,
såvida den icke blott vore av tillfällig natur, skulle vidmakthållas under
minst tio år. I fråga om skogsutdikning skulle stadgas, att alla med statsbidrag
utförda torrläggningsarbeten, vartill förslag upprättats vid syneförrättning
enligt vattenlagen, skulle äv vederbörande underhållas, intill dess
sådan underhållsskyldighet kunde bliva ålagd andra eller vederbörande befriats
från underhållsskyldigheten, att övriga med statsbidrag verkställda arbeten
skulle underhållas i den omfattning och under den tid, högst tio år,
som bestämts i kontrakt eller arbetsplan, att, därest underhållsskyldigheten
försummades, med avseende på bristens botande och uttagande av därför
erforderliga kostnader hos den försumlige skulle gälla vad därom stadgades
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42.
i 13 kap. 17 § vattenlagen, att befogenhet att i här avsett fall bota bristen
skulle tillkomma vederbörande skogsvårdsstyrelse samt att — i fall skogsvårdsstyrelsen
funne att för tillvaratagande av den förbättring av mark, som
vunnits genom utförd torrläggningsåtgärd, röjning eller röjningsgallring borde
företagas å marken — bidragstagare vore skyldig att mot åtnjutande av
det understöd, som skogsvårdsstyrelsen kunde lämna därför, utföra sådan
röjningsåtgärd.
Vidkommande skogsåterväxtåtgärder skulle stadgas, att, därest bidragstagare
försummade att utföra hägnad, som föreskrivits för att freda område,
där åtgärd för skogsföryngring vidtagits, mot betesdjur, skogsvårdsstyrelsen
vore berättigad att på den försumliges bekostnad avhjälpa bristen
samt att, om skog, som uppkommit på grund av föryngringsåtgärder, genom
dylik försummelse skadats av betesdjur, den försumlige vore pliktig
att enligt skogsvårdsstyrelsens bestämmande vidtaga för skadans avhjälpande
erforderlig åtgärd.
Härjämte skulle angående skogsåterväxtåtgärder intagas föreskrift, att
skog, som uppdragits med hjälp av statsbidrag, skulle av bidragstagaren
vidmakthållas, intill dess skogen nått den utveckling, att den ej längre vöre
att räkna såsom plantskog, att för sådant ändamål behövlig åtgärd skulle
utföras enligt skogsvårdsstyrelsens bestämmande samt att bidragstagaren vid
utförande av dylik åtgärd vore berättigad att kostnadsfritt från skogsvårdsstyrelsen
erhålla dels erforderligt skogsodlingsmaterial, dels ock sakkunnigt
biträde vid arbetets utförande.
Härutöver skulle i kontraktet stadgas, att det ålåge bidragstagare att tillse
att, därest honom tillhörigt område, som berördes av i skogsvårdsplan
intagen åtgärd, överlätes till annan, denne före överlåtelsen till skogsvårdsstyrelsen
avgåve skriftlig utfästelse att fullgöra bidragstagarens förpliktelser
enligt kontraktet och att i sin ordning ej överlåta området till annan,
utan att denne till skogsvårdsstyrelsen gjorde enahanda åtagande, samt att,
om överlåtelse av området skedde i strid mot vad sålunda stadgats, överlåtaren
vore pliktig att till skogsvårdsstyrelsen återgälda statsbidrag, som lämnats
för åtgärd å området, jämte fem procent årlig ränta, dock högst under
tio år, ävensom samtliga skogsvårdsstyrelsens kostnader för tillhandahållande
av material samt för planläggning och kontroll m. m.
Utredningen har utöver nu återgivna förslag förordat vissa andra åtgärder
avseende reglering av skogsbetet, ersättning för skada vid hyggesbränning
samt anskaffande av frö och plantor. En viss utökning av skogsvårdsstyrelsernas
personal har även ifrågasatts.
Departementschefens anförande.
(Statsrådsprotokollet för den 8 mars 1940.)
Vid upprepade tillfällen under senare år ha såväl inom som utom riksdagen
uttalats allvarliga farhågor över att skogstillgångarna i de norra delarna
av landet i hög grad förminskats. De förhållandevis snabba uttag av skog,
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42.
7
som alltsedan 1932 års lappmarkslag trätt i kraft ägt rum i de skogar,
som avses i lagen, ha väckt betänkligheter i fråga om möjligheterna att i
fortsättningen tillgodose den norrländska industriens virkesbehov. För närvarande
uttages i ganska rask takt återstoden av det sparade skogskapitalet
i dessa trakter. Verkställda undersökningar giva vid handen, att avsevärda
inskränkningar i skogsavverkningen måste ske inom en icke avlägsen framtid,
därest det icke snabbt sörjes för att skogsåterväxten förbättras. Uppenbart
är, att en minskning i landets förmåga att försörja industrien och exporten
med virke skulle få mycket svårartade följder icke blott för den del av
näringslivet, som vilar på skogsproduktionen, utan även för landet i dess helhet.
För betydande delar av befolkningen i Norrland skulle en större avmattning
i skogshanteringen få de allvarligaste konsekvenser med avseende
å deras förutsättningar att i dessa trakter få sin försörjning. Sedan frågan
om möjligheterna att stödja skogsproduktionen i dessa trakter av landet nu
varit föremål för ingående utredning, därvid framlagts positiva förslag, som
i allmänhet vunnit anslutning, anser jag prövningen av detta spörsmål icke
böra uppskjutas.
Det av norrländska skogsproduktionsutredningen framlagda förslaget avser
att genom kraftiga statsbidrag stimulera skogsägarna till reproduktionsåtgärder
å skogarna. För detta ändamål föreslås, att årligen under en period av
tjugu år ett belopp av 5,000,000 kronor skulle anvisas. Utredningen, som
framlagt ett närmare utformat program för skogsvårdsarbetets bedrivande,
har i sammanhang härmed framhållit, att, sedan detta igångsatts, detsamma
icke utan stora vådor för hela verksamheten och avsevärda förluster kunde
avbrytas. I likhet med utredningen anser jag angeläget, att staten mera
verksamt än för närvarande bidrager till skogsproduktionens stödjande i
ifrågavarande delar av landet. Emellertid kan jag icke i nuvarande statsfinansiella
läge förorda, att förslaget, vilket tillkommit med tanke på normala
förhållanden, genomföres i den föreslagna omfattningen. Det är ock
att märka, att med den av utredningen ifrågasatta verksamheten skulle
beträdas i viss mån nya och förut oprövade vägar för skogsvårdsarbetets
organisation i landet. Att binda staten för densamma i den utsträckning
som utredningen avsett, innan någon erfarenhet rörande förutsättningarna
och intresset för verksamheten vunnits, synes icke tillrådligt. Såsom i
vissa yttranden framhållits torde även den bristande tillgången på arbetskraft
i skogarna lägga hinder i vägen för att verksamheten upptages i
alltför stor omfattning. Densamma kan icke heller tillatas konkurrera om
arbetskrafterna med de nu för landet så viktiga vedavverkningarna. Med
hänsyn till vikten av att ett kraftigare arbete för skogsföryngringen organiseras
och påbörjas i de norrländska skogarna samt att erfarenhet vinnes rörande
förutsättningarna för detsamma, vill jag emellertid förorda, att åtgärder
i av utredningen avsett syfte i begränsad omfattning vidtagas. De åtgärder,
som därvid böra ifrågakomma, torde i princip böra ansluta sig till utredningens
förslag men — i varje fall till en början — få karaktären av en
försöksverksamhet.
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42.
Efter denna redogörelse för min allmänna inställning till det föreliggande
problemet övergår jag till att närmare utveckla min uppfattning örn det sätt
varpa skogsvårdsverksamheten bör utformas och organiseras. Vad först
angår de skogar, som böra bliva föremål för densamma, anser jag — med
hänsyn till att medel för ändamålet endast i mera begränsad omfattning
kunna ställas till förfogande och då åtgärderna böra få karaktären av försök
— att en begränsning av verksamhetsområdet i förhållande till vad utredningen
föreslagit bör ske. Enligt min mening synes lämpligt, att ifrågavarande
skogsvårdsarbete igångsättes å de egentliga lappmarksskogarna,
d. v. s. dels de skogar, som lyda under 1932 års lappmarkslag, och dels
skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, beträffande
vilka lagen örn allmänningsskogar i Norrland och Dalarna äger tillämpning.
Härjämte torde i 4 kapitlet skogsvårdslagen omförmälda skyddsskogar, såvitt
de äro belägna i Kopparbergs och Jämtlands län, böra inrymmas under
verksamheten. De områden, som jag sålunda ansett böra ifrågakomma,
motsvara i stort sett de skogar, som enligt utredningens förslag skulle erhålla
det högre statsbidraget. I anledning av vad centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund påpekat ha endast de skyddsskogar, som nu äro att hänföra
till denna kategori skogar, medtagits.
Utredningen har tänkt sig, att det av densamma framlagda skogsvårdsprogrammet
skulle kunna genomföras under en tidrymd av tjugu år. Att
i nuvarande läge göra något uttalande om den tid, som skulle erfordras härför,
är uppenbarligen icke möjligt.
Såsom framgår av vad förut anförts skola enligt utredningens förslag de
produktionsfrämjande åtgärderna planläggas och utföras inom större områden,
vilka förslagsvis benämnts skogsvårdsområden. Detta förslag synes
mig i hög grad värt att prövas. Detsamma har också livligt tillstyrkts i de
avgivna yttrandena. För närvarande planläggas och utföras de med statsbidrag
understödda skogsvårdsåtgärderna isolerat. Såsom utredningen framhållit
kan en avsevärd rationalisering av skogsvårdsarbetets planläggning och
utförande vinnas om samtliga arbeten, som anses böra ifrågakomma, i ett
sammanhang genomföras på större, geografiskt närliggande skogsområden.
Utredningen har ansett, att skogsvårdsområdenas storlek bör vara 500—2,000
hektar. En dylik omfattning av områdena synes även mig ändamålsenlig
och lämplig. Från min sida finnes icke heller något att erinra mot utredningens
förslag till de åtgärder, som skola utföras. De arbeten, som böra komma
till utförande i syfte att främja skogsproduktionen, torde sålunda vara
åtgärder, som avse dels främjande av skogsåterväxten, såsom hyggesrensning,
markberedning och skogsodling, dels beståndsvård såsom röjning och
röjningsgallring i stavaskog, plantskog och ungskog, dels skogsutdikning, dels
betesanläggning, dels ock anläggning och förbättring av vägar för utforsling
av skogsprodukter. Såsom en särskilt lämplig åtgärd för markberedning i
vissa fall har upptagits hyggesbränning. Bestämmelser, om vilka arbeten
som skola utföras, torde i enlighet med vad utredningen föreslagit böra
fastställas i för områdena upprättade skogsvårdsplaner. I särskilda arbets
-
J ordbruksutskottets utlåtande Nr 42.
9
planer bör därjämte lämnas noggrannare uppgifter rörande de olika åtgärderna.
I likhet med utredningen anser jag, att anslutningen till den nu ifrågasatta
skogsvårdsverksamheten helt bör vila på frivillighetens grund. Varje stadgande
om tvångsanslutning skulle bryta mot den princip som konsekvent
följts i svensk skogspolitik under senare år. Såsom utredningen framhållit böra
tvångsbestämmelser endast tillgripas, då underlåtenhet att vidtaga skogsvårdsåtgärder
skulle medföra större fara för skogens bestånd och utveckling.
För att på frivillighetens väg få genomförda de skogsvårdsåtgärder varom här
är fråga måste staten uppenbarligen träda stödjande emellan och lämna bidrag
av statsmedel utan återbetalningsskyldighet till skogsägarna. För närvarande
kan sådant bidrag utgå i de fyra norra länen till skogsutdikning med
50 procent av den beräknade kostnaden och höjas till 60 procent, om åtgärden
föranledes av läget på arbetsmarknaden. Bidrag till skogsodling kan
erhållas med likaledes 50 procent av kostnaden samt till väg- och flottledsbyggnader
med 25 procent ävensom till betesförbättring med högst 60 procent
av kostnaden. I sistnämnda fall må dock bidraget uppgå till högst
250 kronor per hektar. De av utredningen föreslagna bidragen äro, såsom
framgår av vad förut anförts, icke obetydligt högre. De skäl, som utredningen
anfört för de högre bidragen, anser jag övertygande. Det kan icke
förnekas, att staten bär ett visst ansvar för den exploatering, som skett av
virkeskapitalet å de norrländska lappmarksskogarna, och statsmakterna ha
icke samtidigt tillsett, att tillräckligt kraftiga åtgärder vidtagits till skydd för
återväxten. Såsom utredningen framhållit torde hänsyn även böra tagas till den
kapitalöverföring från landets nordligare delar till dess sydligare, som ständigt
pågår genom utnyttjandet av de norrländska skogstillgångarna. Här försiggår
såsom förut antytts en förbrukning av naturtillgångar, som undan
för undan minskar dessa landsändars möjligheter att lämna utkomst åt
sina inbyggare. Nu ifrågavarande skogsområden lära ur reproduktionssynpunkt
på det hela taget vara mer ogynnsamt ställda än skogar i övriga delar
av landet. Genomförandet av nödiga reproduktionsåtgärder kommer därför
att draga förhållandevis stora kostnader. Det kan icke gärna begäras av
de enskilda skogsägarna — till övervägande delen hemmansägare i små
ekonomiska omständigheter — att de skola utföra dessa åtgärder utan att
staten lämnar ett kraftigt bidrag. Jag ansluter mig därför till utredningens
uppfattning att relativt höga statsbidrag böra utgå till skogsvårdsåtgärderna
å dessa skogar. Dc skäl, som anförts för denna ståndpunkt, torde även i
huvudsak kunna åberopas för att bidrag utgår till samtliga av mig omförmälda
åtgärder, som böra vidtagas till skogsproduktionens främjande.
Vad angår frågan huruvida även bolag böra kunna tilläggas statsbidrag,
har denna vid upprepade tillfällen förut varit föremål för överväganden
och förslag. För närvarande kunna bolag som regel icke erhålla statsbidrag
till skogsvårdsbefrämjande åtgärder. 1936 års skogsutredning uttalade
sig däremot i sitt förslag för att bolagen i nu förevarande hänseende bleve
likställda med övriga skogsägare. Även andra förslag lia framkommit i
10
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42.
sådan riktning. Jag vill erinra att statsbidrag här lämnas för att få till
stånd skogsvårdsåtgärder, vilka eljest icke skulle komma till utförande.
Vem som är ägare till skogen — enskild person eller bolag — måste därvid
vara av underordnad betydelse. Jag förordar därför, att även bolag må
kunna erhålla bidrag. Enligt min mening böra bolagen bliva likaberättigade
i fråga örn grundbidragens storlek.
För utredningens förslag att differentiera bidragens storlek med avseende
å de olika åtgärderna tala goda skäl. Teoretiskt sett förhåller det
sig uppenbarligen så att vissa åtgärder lämna ett snabbare resultat än andra
och det kan därför synas naturligt, att bidragen till de förra sättas lägre.
Av praktiska skäl anser jag mig likväl icke för närvarande kunna till
alla delar förorda utredningens förslag härutinnan. Lämpligheten av att
vid den nu ifrågasatta försöksverksamheten införa en differentiering av
bidragens storlek, som icke har sin motsvarighet i andra delar av landet, kan
starkt ifrågasättas. En dylik anordning torde även ur administrativ synpunkt
komma att medföra onödiga besvär och kostnader. Ofta torde såsom
i ett yttrande påpekats svårigheter komma att uppstå vid bestämmandet,
huruvida en åtgärd skall hänföras under den ena eller andra bidragskategorien.
Misshälligheter kunde lätt uppstå mellan skogsägarna, om inom samma
skogsvårdsområde bidrag skulle utdelas efter olika grunder. Erinras må ock
att 1936 års skogsutredning i sitt förut omnämnda betänkande ansett sig böra
förorda, att endast en procentsats fastställes för bidragen. Enligt min mening
bör bidraget bestämmas till 60 procent av de beräknade kostnaderna för de
skogsvårdsåtgärder varom här är fråga. I överensstämmelse med vad utredningen
föreslagit torde emellertid erforderligt skogsodlingsmaterial böra tillhandahållas
kostnadsfritt och sålunda icke medtagas i kostnadsberäkningarna.
I fråga örn väganläggningar synes nyssberörda bidrag få anses för högt. Jag
förordar därför, att bidrag till sådana anläggningar bestämmas till 40 procent
av kostnaden. Skulle erfarenheterna under verksamhetens bedrivande giva
vid handen att en differentiering av bidragsbeloppen till de olika skogsvårdsåtgärderna
vore önskvärd, bör frågan i samband med verksamhetens vidare
utveckling ånyo underkastas prövning. I viss utsträckning synas utredningens
synpunkter kunna beaktas vid fastställande av tilläggsbidragets storlek.
Härtill återkommer jag i det följande.
Såsom utredningen framhållit kan understundom inträffa, att åtgärd planlagts,
som är avsedd att utföras antingen å skogsmark, belägen inom skogsvårdsområdet
och tillhörande någon som ej är delägare i detta, eller ock å
skogsmark utanför området. I dylika fall synes skäligt, att statsbidrag beviljas
till högst 50 procent av den godkända kostnaden för åtgärden. Såsom
villkor för erhållande av statsbidrag bör stadgas, att annat statsunderstöd
i form av lån eller bidrag icke utgått eller utgår och att nyttan av åtgärden
står i skäligt förhållande till kostnaderna därför ävensom att icke någon
enligt lag eller författning är pliktig vidtaga åtgärden i fråga.
Utredningens förslag att utöver nu omnämnda grundbidrag även må under
vissa omständigheter medgivas tilläggsbidrag finner jag välbetänkt. Dessa
J ordbruksutskottets utlåtande Nr 42.
11
bidrag torde emellertid endast böra lämnas till enskilda skogsägare, för vilka
behovet av ytterligare bidrag i allmänhet torde vara större än för bolag. I
anslutning till vad utredningen föreslagit anser jag, att tilläggsbidragen ej
böra få överstiga hälften av den del av kostnaden för åtgärden, som ej täckes
av grundbidraget. Tilläggsbidrag bör utgå till sådan skogsägare, som
ej är i stånd att utan bidraget utföra skogsvårdsåtgärden i fråga. Dylikt bidrag
torde emellertid även böra kunna utgå i sådana fall då nyttan av åtgärden
kommer skogsägaren till del först efter mycket lång tid. Vid bestämmandet
av bidraget bör sålunda kunna beaktas dels behovsgraden, dels ock
graden av den nytta skogsägaren får av åtgärden. Såsom villkor för åtnjutande
av tilläggsbidrag bör i enlighet med utredningens förslag gälla, att
bidragstagaren själv brukar den fastighet, varå eller för vars räkning åtgärden
företages.
Såsom utredningen föreslagit bör verksamheten handhas av skogsvårdsstyrelserna
såsom de mest sakkunniga myndigheterna på ifrågavarande område.
På framställning av skogsvårdsstyrelserna synes Kungl. Majit böra
anvisa medel till styrelserna för verksamheten. I vissa yttranden har uttalats
önskemål örn att betesregleringsfrågor skola behandlas av hushållningssällskapen.
Visserligen kunna skäl föreligga härför, men en dylik anordning
torde i viss mån medföra ett sönderbrytande av organisationen. Omgång
och svårigheter av andra slag skulle förmodligen också bliva en följd
av att till hushållningssällskapen överlämna betesregleringsfrågorna. Jag
förutsätter emellertid, att skogsvårdsstyrelserna vid dessa frågors behandling
i möjligaste mån anlita sakkunnig hjälp. Härvid torde samarbete med
hushållningssällskapen i första hand komma ifråga. Detta samarbete bör
planläggas på ett lämpligt sätt. Därvid bör bl. a. tillses att då den sakkunnige
har resor dels för skogsvårdsstyrelsen och dels för hushållningssällskapen
dessa planläggas så att onödiga resor till varandra närbelägna förrättningsställen
undvikas. Huruvida personal från vall- och mosskulturföreningen
i vissa fall bör anlitas får erfarenheten av verksamheten giva vid handen. Förslaget
att bidrag skulle lämnas för att ställa personal från föreningen till
förfogande synes det icke erforderligt att nu genomföra. I några yttranden
har framhållits, att skogsvårdsstyrelserna skulle få stora maktbefogenheter
rörande medelsbeviljandet i sammanhang med den nya verksamheten. Det
har påpekats, att skogsvårdsstyrelserna skulle äga befria en skogsägare från
honom enligt lag åliggande reproduktionsskyldighet och därefter medgiva
honom bidrag till de åtgärder, som ålegat honom. Denna fråga har även
beaktats av 1936 års skogsutredning och var bland annat en av anledningarna
till dess förslag örn inrättande av statens skogsstyrelse. Med hänsyn
till vad jag nyss anfört rörande verksamhetens omfattning anser jag icke
för närvarande nödigt att särskilda åtgärder vidtagas för att övervaka verksamheten.
Den tillsyn, som lill en början kan vara erforderlig, synes böra
utövas av Kungl. Majit i samband med bidragsbeviljandet. Härigenom vinnes
garanti för att verksamhetens utveckling kommer att ske efter enhetliga
linjer inom de olika skogsvårdsstyrelsens områden. Såsom centralrådet
12
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42.
för skogsvårdsstyrelsernas förbund påpekat torde frågan om vidtagande av
särskilda åtgärder i nu förevarande avseende först framdeles, därest verksamheten
skulle få större omfattning, böra upptagas till övervägande.
För att underlätta samverkan mellan skogsägare, som skola deltaga i
verksamheten, synes ändamålsenligt, alt dessa i regel sammansluta sig till en
skogsvårdsförening. Är antalet skogsägare inom skogsvårdsområdet ringa,
torde bildandet av skogsvårdsförening dock icke vara behövligt. Föreningens
uppgift bör i första hand vara att förmedla uppgörelser i skogsvårdsfrågor
mellan medlemmarna och skogsvårdsstyrelsen samt att verka för att en god
skogsvård kommer till stånd inom skogsvårdsområdet. För att ytterligare underlätta
kontakten mellan skogsvårdsstyrelserna och föreningarna synes
lämpligt, att en särskild syssloman utses för skogsvårdsområdet. Stadgarna
för föreningarna torde så länge verksamheten har karaktär av en försöksverksamhet
böra underställas Kungl. Majit för godkännande.
Såsom jag förut framhållit är avsett, att ifrågavarande verksamhet skall
genomföras på frivillighetens väg. Emellertid blir det uppenbarligen nödvändigt
att, sedan densamma igångsatts och medel beviljats, garanti finnes,
att de åtgärder, vartill bidrag lämnats, komma till stånd och bibehållas. I
likhet med vad som gäller vid annan bidragsverksamhet böra bidragstagarna
i kontrakt förbinda sig att verkställa åtgärderna och bibehålla dem under
viss tid. I kontraktet böra i övrigt upptagas de villkor, som skola gälla
för statsbidragets åtnjutande. De av utredningen framlagda förslagen, som
nära ansluta sig till nu gällande villkor för andra bidrag till skogsvårdsbefrämjande
åtgärder, föranleda, utöver vad jag tidigare anfört, icke någon
erinran från min sida.
Gången av den av mig nu förordade verksamheten skulle i stort sett bliva
följande. På framställning av skogsägare inom viss trakt låter skogsvårdsstyrelsen
undersöka, huruvida förutsättningar förefinnas för bedrivande av
ifrågavarande skogsvårdande verksamhet inom orten. Örn så är förhållandet,
beslutar styrelsen om bildandet av skogsvårdsområde. Vid bildandet
av skogsvårdsområde skall skogsvårdsstyrelsen tillse att området erhåller
ändamålsenlig omfattning med hänsyn till skogsvårdsarbetets organisation
och utförande samt ifrågakommande anordningar beträffande betet. För området
skall styrelsen därefter låta upprätta skogsvårdsplan. Sedan planen
blivit färdig, bör den hållas tillgänglig för intresserade skogsägare under
viss tid å lämplig plats. De skogsägare, som förklarat sig villiga utföra de
åtgärder, som föreslagits i skogsvårdsplanen beträffande deras fastigheter,
skola i regel därefter sammansluta sig till en skogsvårdsförening. Styrelsen
inleder sedermera överläggningar och förhandlingar med skogsvårdsföreningens
styrelse om upprättande av kontrakt rörande de i skogsvårdsplanen avsedda
åtgärderna. Sedan kontrakt kommit till stånd, låter skogsvårdsstyrelsen
upprätta arbetsplaner för de åtgärder, som närmast skola utföras. Föreningens
styrelse ingiver därefter till skogsvårdsstyrelsen ansökan örn stats
bidrag. Efter det Kungl. Majit på styrelsens framställning beviljat statsan
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42.
13
slag för ifrågavarande verksamhet, beslutar skogsvårdsstyrelsen om bidragstilldelningen.
Härefter torde jag få upptaga till övervägande de av utredningen framlagda
förslagen om ändringar i ägofredslagen. Utredningens förslag avser i
första hand införande i 12 § av ägofredslagen av ett stadgande, att, därest
skogsvårdsstyrelse slutit kontrakt örn utförande av åtgärder enligt skogsvårdsplan
som här avses, Kungl. Maj:t skall äga på framställning av skogsvårdsstyrelsen
förordna, att bestämmelserna om betesreglering skola gälla
beträffande den del av länet skogsvårdsplanen avser. I likhet med utredningen
är jag av den uppfattningen att en förutsättning för genomförandet
av ifrågavarande skogsvårdsarbete torde vara att betesfred kommer till
stånd å de skogsmarker, varest verksamheten skall bedrivas. Det torde
icke kunna bestridas, att skogsbetet förorsakar skada å sådana skogsområden,
som äro föremål för reproduktionsåtgärder. Detta gäller framför
allt sådana marker, å vilka sådd eller plantering skett, då dessa med hänsyn
till den bättre gräsväxten äro mest utsatta för kreaturens betesgång.
Att möjliggöra att efter framställning av skogsvårdsstyrelsen betesregleringsbestämmelserna
må äga tillämpning inom de områden, där den föreslagna
skogsvårdande verksamheten skall bedrivas, synes mig knappast kunna ingiva
några allvarliga betänkligheter. Betesreglering må sålunda endast komma
ifråga inom sådant skogsområde, varest delägarna anslutit sig till den
ifrågavarande verksamheten och erhållit statsbidrag för utförande av åtgärder
för skogsvårdens befrämjande. Det synes mig som örn de farhågor som
kommit till uttryck i några yttranden i viss mån bottna i missuppfattning av
betesregleringsinstitutets innebörd. Det torde böra understrykas, att betesreglering
må företagas endast, där betesbehovet för samtliga fastigheter, som
äga del i regleringsområdet eller på grund av servitut ha betesrätt därå,
kan tillgodoses. Beträffande sådana kreatursägare, som icke äga del i området
men som på grund av rådande sedvana i orten nyttjat område till
bete, har i viss utsträckning sörjts genom bestämmelserna i 19 § i ägofredslagen.
I yttrandena ha även uttalats farhågor att dylika djurägare kunna
bliva lidande genom betesregleringen. Jag förutsätter emellertid, att redan
vid förordnandet om betesregleringsbestämmelsernas tillämpning å det område
skogsvårdsplanen avser frågan om betesregleringens ordnande är så
klarlagd, att Kungl. Maj:t äger möjlighet att överblicka regleringens konsekvenser
för kreatursägarna inom området. Vid ansökningen bör därför erforderlig
utredning härom företes. Det finnes således möjlighet för Kungl.
Majit att, därest Kungl. Majit icke anser betesfrågan ordnad på ett tillfredsställande
sätt, avvisa framställningen, varefter frågan är förfallen. Givet är
att Kungl. Majit innan frågan avgöres införskaffar yttrande från förvaltningsutskotten
bos landsting och hushållningssällskap samt all i övrigt behövlig
utredning. Jag förordar alltså, att i 12 § ägofredslagen upptages ett
andra stycke av innehåll, att därest statsbidrag beviljats för utförande av åtgärder
enligt sådan skogsvårdsplan, som förut omnämnts. Kungl. Majit må
på framställning av skogsvårdsstyrelse meddela förordnande, att bestämmel
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
14
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42.
serna om betesreglering må vinna tillämpning inom det område skogsvårdsplanen
avser. Detta stadgande medför att en mindre jämkning blir erforderlig
i 12 paragrafens nuvarande andra stycke.
De övriga av utredningen föreslagna ändringarna i ägofredslagen anser
jag mig icke nu böra förorda till genomförande. De äro icke heller påkallade
av den skogsvårdsverksamhet, som här föreslagits.
De nya bestämmelserna i ägofredslagen torde böra träda i kraft den 1
juli 1940.
I enlighet med vad jag nu förordat har inom jordbruksdepartementet
upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933
(nr 269) om ägofred. Förslaget torde såsom bilaga få fogas vid detta protokoll.
1
En annan fråga, som kräver särskild uppmärksamhet, är på vad sätt
skador skola ersättas, som uppkomma till följd av hyggesbränningar.
Å ena sidan kan man härvid tänka sig möjligheten att staten ikläder sig
riskerna för dessa skador och att den skadelidande sålunda ersättes av statsmedel.
En annan utväg är att hos privata försäkringsföretag tages försäkring
för ifrågavarande risker. I likhet med utredningen och försäkringsinspektionen
anser jag, att sistnämnda utväg i första hand bör prövas.
De enskilda bolagen, som ha en organisation för försäkringsfallens reglerande,
torde lättare kunna på förhandlingsvägen komma till rätta med de
i sammanhang med skadefall uppstående frågorna. Den premie — en krona
för varje hektar som hyggesbränningen omfattar — som av bolagen begärts
för övertagande av här ifrågavarande risker, torde kunna anses godtagbar.
Den ifrågasatta försäkringen avser dels skogsbrandförsäkring, avseende
brandskador intill visst belopp å växande skog och skogsmark, dels ock ansvarighetsförsäkring,
som avser det ansvar för skadestånd i anledning av
annan tillfogad kropps- eller egendomsskada, som åvilar skogsvårdsstyrelsen
eller hos denna anställd person. Såsom utredningen föreslagit synes i kostnaderna
för hyggesbränningen böra upptagas den del av premien, som belöper
å skogsbrandförsäkringen. Statsbidrag bör sålunda även kunna utgå till
dess gäldande. Den del av premien som avser ansvarighetsförsäkringen bör
däremot gäldas av skogsvårdsstyrelsen. På sätt utredningen föreslagit synes
lämpligt, att skogsvårdsstyrelsen tecknar försäkringen i dess helhet. Delägarna
i skogsvårdsområdet böra befullmäktiga styrelsen därtill. Utredningen
har ifrågasatt om icke en ändring bör företagas i förordningen örn skogsvårdsstyrelser,
varigenom styrelserna åläggas att teckna försäkringar av nu
ifrågavarande slag. Detta torde emellertid knappast vara erforderligt. Det
torde vara tillräckligt, att bland villkoren för att verksamheten skall få
bedrivas upptages en bestämmelse om att försäkring skall tecknas. För den
händelse skadeersättningen skulle överstiga maximum för ansvarigheten
enligt försäkringarna torde på sätt utredningen antytt frågan om gäldandet
av överskjutande del av ersättningen få underställas Kungl. Majit och riks
1
Denna bilaga, vilken frånsett mindre jämkningar av redaktionell natur är likalydande med
det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42.
15
dagen. Dylika fall torde emellertid med stor sannolikhet komma att bliva
sällsynta. Det kan förväntas, att skogsvårdsstyrelserna komma att tillse
att största försiktighet iakttages vid hyggesbränningar. Dessa torde endast
böra ske under uppsikt och ledning av sakkunniga personer. Utredningen
har även låtit utarbeta förslag till regler och anvisningar för hyggesbrän*
ningen.
I enlighet med vad utredningen anfört torde anskaffandet av de erforderliga
mängder frö och plantor, som kunna komma att behövas i anledning av
den nu föreslagna verksamheten, närmast komma att påvila skogsvårdsstyrelserna.
Uppenbarligen kommer den nya verksamheten att medföra ökning av de
av densamma berörda skogsvårdsstyrelsernas personal- och administrationskostnader.
För mötande av dessa kostnader torde, i enlighet med vad utredningen
föreslagit och redan nu tillämpas vid andra bidragsformer, skogsvårdsstyrelserna
böra erhålla särskilda förvaltningsbidrag. Dessa bidrag böra
även avse täckande av styrelsernas kostnader för anskaffning av skogsodlingsmaterial,
som kostnadsfritt skall tillhandahållas bidragstagarna.
Såsom jag förut anfört lärer icke kunna ifrågakomma att igångsätta den
av mig nu förordade verksamheten i den omfattning, som utredningen avsett.
Den torde till en början böra få karaktären av försöksverksamhet.
Med hänsyn härtill bör en stark begränsning i medelsanvisningen i förhållande
till vad utredningen ifrågasatt ske. Såsom inledningsvis anmärkts
har å kapitalbudgeten för verksamheten för nästkommande budgetår beräknats
ett reservationsanslag av 1,000,000 kronor för detta ändamål. Detta belopp
synes lämpligt avvägt och bör enligt min mening nu äskas av riksdagen.
Anslaget, som bör erhålla karaktär av reservationsanslag, torde böra upptagas
å driftbudgeten under nionde huvudtiteln.
Därest riksdagen bifaller vad jag sålunda förordat, torde det sedermera
böra ankomma på Kungl. Majit att utfärda erforderliga författningsbestämmelser
rörande villkoren för erhållande av statsbidrag från anslaget.
Med det skogsvårdsprogram, som utarbetats av norrländska skogsproduktionsutredningen
och i princip vunnit departementschefens gillande, åsyftas
att trygga den för vårt land viktiga skogsproduktionen i Norrland och
samtidigt bereda varaktiga försörjningsmöjligheter för de stora befolkningsgrupper
därstädes, vilka för sin utkomst äro beroende av skogshanteringen.
Närmare bestämt avser utredningsmännens förslag att genom kraftiga statsbidrag
stimulera skogsägarna till omfattande reproduktionsåtgärder å skogarna.
De arbeten, som borde komma till utförande i syfte att främja skogsproduktionen,
skulle vara åtgärder, som avse dels främjande av skogsåterväxten,
såsom hyggesrensning, markberedning och skogsodling, dels beståndsvård
såsom röjning och röjningsgallring i stavaskog, plantskog och
ungskog, dels skogsutdikning, dels betesanläggning, dels ock anläggning och
förbättring av vägar för utforsling av skogsprodukter. Såsom en särskilt
lämplig åtgärd för markberedning i vissa fall bar upptagits hyggesbränning.
Utskottet.
16
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42.
Verksamheten skulle bedrivas å skogar, lydande under 1932 års lappmarkslag,
skogar i Västerbottens och Norrbottens län, beträffande vilka lagen om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna äger tillämpning, skogar i Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, vilka äro underkastade
allmänna skogsvåi-dslagen, samt de i 4 kap. skogsvårdslagen avsedda
svårföryngrade skogar och skyddsskogar i Kopparbergs län, vilka tidigare
lytt under lagen angående skydsskogar. Till statsbidrag skulle årligen under
en period av tjugu år anvisas ett belopp av 5,000,000 kronor.
I likhet med utredningsmännen har departementschefen ansett det vara
angeläget, att staten mera än för närvarande bidrager till skogsproduktionens
stödjande inom ifrågavarande landsdelar. Emellertid har departementschefen
i nuvarande statsfinansiella läge, och innan någon erfarenhet rörande
förutsättningarna och intresset för verksamheten vunnits, icke kunnat förorda,
att utredningsmännens förslag genomföres i hela dess vidd. Framhållande
att de ifrågasatta åtgärderna böra få karaktären av försök, har departementschefen
funnit lämpligt, att åtgärderna till en början igångsättas
inom vissa skogsområden eller å de egentliga lappmarksskogarna, d. v. s.
dels de skogar, som lyda under 1932 års lappmarkslag, och dels skogar inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, beträffande vilka lagen örn
allmänningsskogar i Norrland och Dalarna äger tillämpning, ävensom å de
i 4 kapitlet skogsvårdslagen omförmälda skyddsskogarna, såvitt dessa äro
belägna i Kopparbergs och Jämtlands län. För nästkommande budgetår beräknas
för ändamålet ett till 1,000,000 kronor begränsat belopp.
I motionen I: 197 har hemställts, att ifrågavarande skogsvårdsarbete skulle
igångsättas inom samtliga de skogar, som utredningsmännen angivit, och att
anslaget för ändamålet måtte höjas till 2,500,000 kronor.
Utskottet delar uppfattningen att med tanke på normala förhållanden
verksamma åtgärder äro erforderliga till stödjande av den norrländska
skogsproduktionen. I likhet med departementschefen finner emellertid utskottet
i nuvarande krissituation lämpligt, att ifrågavarande verksamhet till
en början bedrives försöksvis och i begränsad omfattning. Nödig försiktighet
synes utskottet böra iakttagas även med avseende på verksamhetens
administration. Undvikas bör sålunda, att skogsvårdsstyrelsema, innan erfarenhet
vunnits om skogsägarnas villighet att deltaga i verksamheten, binda
sig för ökad personal. Vidare torde böra framhållas, att genomförandet av
betesreglering inom skogsvårdsområdena kan bringa olägenheter för djurägarna
och att till förekommande härav nödig hänsyn måste tagas till möjligheterna
att på ett tillfredsställande sätt ordna betesfrågan.
Av det anförda torde framgå att utskottet icke kan tillstyrka motionärernas
förslag om verksamhetens utvidgning utöver vad departementschefen förordat.
De närmare bestämmelser rörande försöksverksamheten, vilka departementschefen
ifrågasatt, föranleda ingen utskottets erinran.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42.
17
A. att riksdagen må i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
i förevarande del
1. å driftbudgeten under nionde huvudtiteln till Åtgärder
för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. för budgetåret
1940/41 anvisa ett reservationsanslag av 1,000,000 kronor,
2. godkänna de av departementschefen i statsrådsprotokollet
för den 8 mars 1940 angivna grunderna för utlämnande
av statsbidrag för skogsproduktionens höjande å vissa skogar
i Norrland och Dalarna;
B. att motionen I: 197 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 7 maj 1940.
På jordbruksutskottets vägnar:
C. J. JOHANSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Tjällgren, Carl Eriksson, Gabrielsson, Granath, Mannerskantz,
Jacob Hansson, von Stockenström och Anderberg samt
från andra kammaren: herrar Johansson i Björnlunda, Uddenberg, Olsson i Rödningsberg,
Andersson i Tungelsta, Liedberg, Pettersson i Rosta, Hilding och Janson i Frändesta.
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 10 sami. Nr 42.
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1940:350 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933 s. 2 i texten