Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933

1940-05-07 · 17 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1940:42, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42.

1

Nr 42.

Ankom till riksdagens kansli den 28 maj 1940 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 2

juni 1933 (nr 269) om ägofred m. m., såvitt propositionen

hänvisats till jordbruksutskottet, jämte i ämnet

väckt motion.

* (lia avd.)

I en till riksdagen den 5 april 1940 avlåten, till jordbruksutskottet delvis

hänvisad proposition, nr 190, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen

bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen

att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till lag om ändrad lydelse av

12 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om ägofred,

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Förevarande proposition har hänvisats, såvitt angår förslaget till lag angående

ändrad lydelse av ägofredslagen, till behandling av lagutskott samt i

övrigt till jordbruksutskottet.

I den del av propositionen, som sålunda hänvisats till jordbruksutskottet,

har Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att

dels å driftbudgeten under nionde huvudtiteln till Åtgärder för ökad skogsproduktion

i Norrland m. m. för budgetåret 1940/41 anvisa ett reservationsanslag

av 1,000,000 kronor,

dels ock godkänna de av departementschefen i statsrådsprotokollet lör den

8 mars 1940 angivna grunderna för utlämnande av statsbidrag för skogsproduktionens

höjande å vissa skogar i Norrland och Dalarna.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft en inom första

kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 197, av herr Hagström

m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,

1) att de i kungl, propositionen nr 190 föreslagna åtgärderna för ökad

skogsproduktion i Norrland skola igångsättas å samtliga skogar, som de sakkunniga

föreslagit, och

2) att det för samma ändamål äskade anslaget höjes från 1,000,000 kronor

till 2,500,000 kronor.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionen, hänvisas till denna.

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 10 sami. Nr 42. 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42.

Inledning.

Genom beslut den 12 maj 1939 bemyndigade Kungl. Majit chefen för jordbruksdepartementet

att tillkalla högst fem utredningsmän för att verkställa

utredning rörande de möjligheter, som förelåge att snabbt skapa nya skogstillgångar

i vissa delar av Norrland. På grund av detta bemyndigande tillkallade

jag samma dag såsom utredningsmän sekreteraren i skogsvårdsstyrelsernas

förbund, jägmästaren E. A. F. Lundh, ordförande, samt skogschefen

E. W. Ronge, ledamoten av riksdagens andra kammare E. H. Lindberg,

hemmansägarna C. A. Strömbäck i Korpikå och A. Rådström i Meselefors.

Den 2 februari 1940 ha utredningsmännen, vilka antagit benämningen

Norrländska skogsproduktionsutredningen, avlämnat betänkande med

förslag till åtgärder för befordrande av produktionen å enskilda skogar i

vissa delar av Norrland (stat. off. utr. 1940: 3). Över betänkandet ha yttranden

avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, lantbruksstyrelsen,

egnahemsstyrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län, flertalet av hushållningssällskapens

och landstingens förvaltningsutskott samt skogsvårdsstyrelserna i nämnda

län, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, svenska skogsvårdsföreningen,

Norrlands skogsvårdsförbund, Sveriges skogsägareförbund, skogsägareföreningarnas

riksförbund, svenska trävaruexportföreningen och

svenska vall- och mosskulturföreningen. Övriga länsstyrelser, skogsvårdsstyrelser

samt hushållningssällskaps och landstings förvaltningsutskott

ävensom försäkringsinspektionen ha avgivit yttranden över endast vissa i betänkandet

avgivna förslag. Därjämte har inkommit en skrivelse, undertecknad

av 1,424 personer i Västerbottens läns lappmark.

De nu framlagda förslagen avse att genom ökad bidragsverksamhet understödja

skogsproduktionen i de fyra nordligaste länen samt vissa delar av Kopparbergs

län. De skogar, som beröras av dessa förslag, äro följande, nämligen

skogar lydande under lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, skogar i Västerbottens

och Norrbottens län, beträffande vilka lagen om allmänningsskogar i Norrland

och Dalarna äger tillämpning, skogar i Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län, vilka äro underkastade bestämmelserna

i skogsvårdslagen, samt i 4 kapitlet av skogsvårdslagen avsedda svårföryngrade

skogar och skyddsskogar i Kopparbergs län, vilka tidigare lytt under

lagen angående skyddsskogar. I betänkandet ha även framlagts förslag om

ändringar i lagen om ägofred avseende att underlätta möjligheterna till betesreglering

samt att i viss omfattning förbjuda får- och getbetet. I detta sammanhang

torde erinras därom, att frågan örn understödjandet av skogsproduktionen

genom ökad bidragsverksamhet även upptagits till behandling av

1936 års skogsutredning i dess den 26 november 1938 avgivna betänkande

med utredning och förslag rörande åtgärder för främjande av en ändamålsenlig

virkesproduktion (stat. off. utr. 1938:58).

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42-

3

Utredningens förslag.

Det av utredningen framlagda skogsvårdsprogrammet innebär att ett mycket

omfattande skogsvårdsarbete skall utföras å flertalet enskilda skogar i de

fyra nordligaste länen samt Kopparbergs län. Utredningen har ansett, att

programmet skulle genomföras under en tjuguårsperiod. För att kunna få

programmet genomfört erfordras enligt utredningens mening att särskilt

statsanslag ställes till förfogande, från vilket bidrag utan återbetalningsskyldighet

kan utlämnas. För ändamålet har utredningen föreslagit, att

ett belopp av i runt tal 5,000,000 kronor örn året anvisades under tjuguårsperioden.

Verksamheten avses skola handhas av skogsvårdsstyrelserna.

Dessa skulle efter framställning hos Kungl. Maj:t kunna erhålla dels

medel att utdelas såsom statsbidrag för verksamhetens genomförande och

dels förvaltningsbidrag, avsedda att täcka skogs vårdsstyrelsernas kostnader.

Såsom förut nämnts har utredningen förordat, att verksamheten skulle

bedrivas å skogar, lydande under 1932 års lappmarkslag, skogar i Västerbottens

och Norrbottens län, beträffande vilka lagen om allmänningsskogar

i Norrland och Dalarna äger tillämpning, skogar i Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, vilka äro underkastade

allmänna skogsvårdslagen samt de i 4 kap. skogsvårdslagen avsedda svårföryngrade

skogar och skyddsskogar i Kopparbergs län, vilka tidigare

lytt under lagen angående skyddsskogar. För att verksamheten skulle kunna

planläggas och bedrivas rationellt har utredningen föreslagit att densamma

borde organiseras regionsvis. Område inom vilket skogsvårdsarbetet bedreves

skulle benämnas skogsvårdsområde. För sådant område skulle enligt

utredningens förslag upprättas en skogsvårdsplan, innefattande för en tioårsperiod

de produktionsbefrämjande åtgärder, som skulle genomföras. Endast

därest skogsvårdsområde bildats och skogsvårdsplan upprättats, skulle statsbidrag

få lämnas. Sådant bidrag skulle få utgå till åtgärder, avseende dels

främjande av skogsåterväxten, såsom hyggesrensning, markberedning och

skogsodling, dels beståndsvård, såsom röjning och röjningsgallring i stavaskog,

plantskog och ungskog, dels skogsdikning, dels betesanläggning, dels

ock anläggning och förbättring av väg för utforsling av skogsprodukter. Bidragen

skulle utgå dels med ett grundbelopp och dels med tilläggsbidrag, vilket

sistnämnda bidrag skulle utgå till bidragstagare som vöre i trängande behov

av hjälp. Grundbidragen skulle utlämnas till viss procent av de beräknade

kostnaderna för åtgärden i fråga.

Tilläggsbeloppet skulle enligt förslaget få utgå med högst hälften av det

belopp, varmed den av skogsvårdsstyrelsen godkända kostnaden för åtgärden

överstege det för densamma beviljade grundbeloppet. Visst bidrag skulle

jämväl kunna utgå till sådana skogsägare, som ej anslutit sig till verksamhelen.

Utredningen har ansett skogsvårdsområdets omfattning böra bestämmas

på sådant sätt, att betesreglering enligt ägofredslagen lämpligen kunde ske

opaginerad Kontrollera mot PDF

i

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42.

för området och att skogsvårdsarbetet inom detsamma kunde bedrivas rationellt.

Arealen av skogsvårdsområdena borde i regel utgöra 500 till 2,000

hektar skogs- och utmark.

Skogsvårdsplan skulle enligt utredningens förslag innehålla dels en översikt

över förutsättningarna för skogsvårdsarbetet, bland annat beträffande

avsättnings- och betesförhållandena samt tillgången till arbetskraft, dels ock

förslag beträffande de åtgärder av angivna slag, som skulle utföras inom

skogsvårdsområdet, oavsett om bidrag skulle utgå för desamma eller icke,

nämligen betesanläggning, åtgärder för skogsföryngring, beståndsvård (röjningsgallring

samt gallring eller genomhuggning i äldre skog), skogsutdikning

samt vägbyggnad. Dessutom skulle i planen upptagas sådan avverkning

av tras- och restbestånd, som erfordrades för rationell behandling av ett

avverkningsområde. Utredningen har framhållit, att planläggningen måste

ske under noggrant hänsynstagande till de olika åtgärdernas tekniska sammanhang,

särskilt beträffande betesanläggningar och återväxtåtgärder, samt

till möjligheten att genom arbetena utjämna arbetstillgången i orten.

Genomförandet av skogsvårdsplanen skulle enligt utredningens förslag

kunna ske oaktat att en eller flera av skogsägarna icke anslutit sig till densamma.

Utredningen har ansett erforderligt, att de skogsägare, som deltoge i verksamheten,

i regel sammanslöte sig i en skogsvårdsförening med uppgift att

förmedla uppgörelser i skogsvårdsfrågor mellan delägarna och skogsvårdsstyrelsen

samt att i övrigt verka för en god skogsvård inom skogsvårdsområdet.

Stadgar för föreningen skulle fastställas av skogsvårdsstyrelsen. Utredningen

har tillmätt denna fordran på samarbete mellan delägarna och

ett kollektivt uppträdande från deras sida stor betydelse med hänsyn till

att den föreslagna skogsvårdande verksamheten förutsatte, att arbetena utfördes

planmässigt över hela skogsvårdsområdet med minsta möjliga administrationskostnader.

Föreningarnas betydelsefullaste, praktiska uppgift

vore deras medverkan i arbetskontrollen, för vilken utredningen angivit särskilda

regler. Utredningen har tänkt sig, att skogsvårdsföreningarna skulle

kunna bliva av betydelse även för annat samarbete mellan delägarna i skogliga

spörsmål ävensom för det framtida skogsvårdsarbetet. Någon ekonomisk

verksamhet skulle föreningarna icke bedriva.

Sedan skogsvårdsförening bildats, skulle föreningens styrelse enligt förslaget

med stöd av medlemmarnas fullmakter sluta kontrakt med skogsvårdsstyrelsen

örn utförande av de i skogsvårdsplanen angivna åtgärderna.

Skogsvårdsplanen kunde emellertid icke innehålla noggrannare arbetsanvisningar

och borde heller icke ligga till grund för beräknande av statsbidrag,

som till väsentlig del skulle utgå först efter åtskilliga år. För de särskilda

arbetena skulle därför upprättas arbetsplaner, avseende ett eller några få

år. Arbetsplanerna skulle upprättas på samma sätt som arbetsförslagen

inom den nuvarande bidragsverksamheten för skogsvård och skulle ligga

till grund för tilldelning av bidragsmedel till delägarna, vilka själva eller

genom föreningens ombud uppbure medlen. Delägarna skulle sedermera

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42.

5

utföra, var och en inom sin fastighet, de åtgärder som intagits i skogsvårdsplanen.

En stor del av åtgärderna för skogsföryngring samt röjningsgallringar

skulle utföras under ledning av arbetsförman, som skogsvårdsstyrelsen

anvisade eller godkände. Kontrollen över arbetena skulle i första

hand handhavas av skogsvårdsföreningen, vars styrelse genom en av föreningen

utsedd syssloman skulle följa arbetena samt hålla skogsvårdsstyrelsen

underrättad örn arbetenas fortgång. Skogsvårdsstyrelsens tjänsteman

skulle medverka i erforderlig grad i arbetet samt verkställa avsyning av

företagen. I kontrakten med skogsvårdsstyrelserna har utredningen föreslagit

skola upptagas i huvudsak följande bestämmelser.

Delägarna i skogsvårdsföreningen skulle förbinda sig, att var och en för

sin fastighet utföra och inom bestämd tid fullborda de åtgärder, som angivits

i skogsvårdsplanen, att för framtiden vidmakthålla och skydda utfört

företag enligt de närmare föreskrifter, som meddelades i kontraktet eller fastställd

arbetsplan eller i annan ordning, att icke släppa betesdjur å mark,

som vore eller varit föremål för i skogsvårdsplanen angiven åtgärd, avseende

främjande av skogsåterväxten, att bestrida hantlangningskostnader och övriga

kostnader för upprättande av arbetsplaner med undantag av ersättningar

och arvode åt förrättningsman, att bestrida vad till fullbordande av

ifrågavarande åtgärder kunde erfordras utöver beviljade bidrag från förevarande

anslag, samt att vid arbetets utförande underkasta sig kontroll av

skogsvårdsstyrelsen.

I kontraktet skulle delägarna därjämte lämna skogsvårdsstyrelsen i uppdrag

att för deras räkning teckna erforderliga försäkringsavtal beträffande

i skogsvårdsplanen angivna hyggesbränningar och att gälda därför utgående

premier med vederbörande delägare tillkommande statsbidrag.

Därjämte skulle i kontraktet intagas bestämmelse, att skogsvårdsstyrelsen

vore berättigad att från skogsvårdsplanen utesluta sådan åtgärd, som vid

närmare planläggning befunnes icke lämpligen böra komma till utförande,

samt att bidragstagare icke skulle vara skyldig att å sin fastighet utföra bidragsberättigade

åtgärder, för vilka kostnaden enligt i arbetsplaner och förslag

intagna kostnadsberäkningar med mer än tio procent överstege det i

skogsvårdsplanen beräknade totala beloppet för dylika åtgärder.

Vidare skulle i avseende å vidmakthållande och skydd av med statsbidrag

utförda betesanläggningar i kontraktet föreskrivas, att sådan anläggning,

såvida den icke blott vore av tillfällig natur, skulle vidmakthållas under

minst tio år. I fråga om skogsutdikning skulle stadgas, att alla med statsbidrag

utförda torrläggningsarbeten, vartill förslag upprättats vid syneförrättning

enligt vattenlagen, skulle äv vederbörande underhållas, intill dess

sådan underhållsskyldighet kunde bliva ålagd andra eller vederbörande befriats

från underhållsskyldigheten, att övriga med statsbidrag verkställda arbeten

skulle underhållas i den omfattning och under den tid, högst tio år,

som bestämts i kontrakt eller arbetsplan, att, därest underhållsskyldigheten

försummades, med avseende på bristens botande och uttagande av därför

erforderliga kostnader hos den försumlige skulle gälla vad därom stadgades

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42.

i 13 kap. 17 § vattenlagen, att befogenhet att i här avsett fall bota bristen

skulle tillkomma vederbörande skogsvårdsstyrelse samt att — i fall skogsvårdsstyrelsen

funne att för tillvaratagande av den förbättring av mark, som

vunnits genom utförd torrläggningsåtgärd, röjning eller röjningsgallring borde

företagas å marken — bidragstagare vore skyldig att mot åtnjutande av

det understöd, som skogsvårdsstyrelsen kunde lämna därför, utföra sådan

röjningsåtgärd.

Vidkommande skogsåterväxtåtgärder skulle stadgas, att, därest bidragstagare

försummade att utföra hägnad, som föreskrivits för att freda område,

där åtgärd för skogsföryngring vidtagits, mot betesdjur, skogsvårdsstyrelsen

vore berättigad att på den försumliges bekostnad avhjälpa bristen

samt att, om skog, som uppkommit på grund av föryngringsåtgärder, genom

dylik försummelse skadats av betesdjur, den försumlige vore pliktig

att enligt skogsvårdsstyrelsens bestämmande vidtaga för skadans avhjälpande

erforderlig åtgärd.

Härjämte skulle angående skogsåterväxtåtgärder intagas föreskrift, att

skog, som uppdragits med hjälp av statsbidrag, skulle av bidragstagaren

vidmakthållas, intill dess skogen nått den utveckling, att den ej längre vöre

att räkna såsom plantskog, att för sådant ändamål behövlig åtgärd skulle

utföras enligt skogsvårdsstyrelsens bestämmande samt att bidragstagaren vid

utförande av dylik åtgärd vore berättigad att kostnadsfritt från skogsvårdsstyrelsen

erhålla dels erforderligt skogsodlingsmaterial, dels ock sakkunnigt

biträde vid arbetets utförande.

Härutöver skulle i kontraktet stadgas, att det ålåge bidragstagare att tillse

att, därest honom tillhörigt område, som berördes av i skogsvårdsplan

intagen åtgärd, överlätes till annan, denne före överlåtelsen till skogsvårdsstyrelsen

avgåve skriftlig utfästelse att fullgöra bidragstagarens förpliktelser

enligt kontraktet och att i sin ordning ej överlåta området till annan,

utan att denne till skogsvårdsstyrelsen gjorde enahanda åtagande, samt att,

om överlåtelse av området skedde i strid mot vad sålunda stadgats, överlåtaren

vore pliktig att till skogsvårdsstyrelsen återgälda statsbidrag, som lämnats

för åtgärd å området, jämte fem procent årlig ränta, dock högst under

tio år, ävensom samtliga skogsvårdsstyrelsens kostnader för tillhandahållande

av material samt för planläggning och kontroll m. m.

Utredningen har utöver nu återgivna förslag förordat vissa andra åtgärder

avseende reglering av skogsbetet, ersättning för skada vid hyggesbränning

samt anskaffande av frö och plantor. En viss utökning av skogsvårdsstyrelsernas

personal har även ifrågasatts.

Departementschefens anförande.

(Statsrådsprotokollet för den 8 mars 1940.)

Vid upprepade tillfällen under senare år ha såväl inom som utom riksdagen

uttalats allvarliga farhågor över att skogstillgångarna i de norra delarna

av landet i hög grad förminskats. De förhållandevis snabba uttag av skog,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42.

7

som alltsedan 1932 års lappmarkslag trätt i kraft ägt rum i de skogar,

som avses i lagen, ha väckt betänkligheter i fråga om möjligheterna att i

fortsättningen tillgodose den norrländska industriens virkesbehov. För närvarande

uttages i ganska rask takt återstoden av det sparade skogskapitalet

i dessa trakter. Verkställda undersökningar giva vid handen, att avsevärda

inskränkningar i skogsavverkningen måste ske inom en icke avlägsen framtid,

därest det icke snabbt sörjes för att skogsåterväxten förbättras. Uppenbart

är, att en minskning i landets förmåga att försörja industrien och exporten

med virke skulle få mycket svårartade följder icke blott för den del av

näringslivet, som vilar på skogsproduktionen, utan även för landet i dess helhet.

För betydande delar av befolkningen i Norrland skulle en större avmattning

i skogshanteringen få de allvarligaste konsekvenser med avseende

å deras förutsättningar att i dessa trakter få sin försörjning. Sedan frågan

om möjligheterna att stödja skogsproduktionen i dessa trakter av landet nu

varit föremål för ingående utredning, därvid framlagts positiva förslag, som

i allmänhet vunnit anslutning, anser jag prövningen av detta spörsmål icke

böra uppskjutas.

Det av norrländska skogsproduktionsutredningen framlagda förslaget avser

att genom kraftiga statsbidrag stimulera skogsägarna till reproduktionsåtgärder

å skogarna. För detta ändamål föreslås, att årligen under en period av

tjugu år ett belopp av 5,000,000 kronor skulle anvisas. Utredningen, som

framlagt ett närmare utformat program för skogsvårdsarbetets bedrivande,

har i sammanhang härmed framhållit, att, sedan detta igångsatts, detsamma

icke utan stora vådor för hela verksamheten och avsevärda förluster kunde

avbrytas. I likhet med utredningen anser jag angeläget, att staten mera

verksamt än för närvarande bidrager till skogsproduktionens stödjande i

ifrågavarande delar av landet. Emellertid kan jag icke i nuvarande statsfinansiella

läge förorda, att förslaget, vilket tillkommit med tanke på normala

förhållanden, genomföres i den föreslagna omfattningen. Det är ock

att märka, att med den av utredningen ifrågasatta verksamheten skulle

beträdas i viss mån nya och förut oprövade vägar för skogsvårdsarbetets

organisation i landet. Att binda staten för densamma i den utsträckning

som utredningen avsett, innan någon erfarenhet rörande förutsättningarna

och intresset för verksamheten vunnits, synes icke tillrådligt. Såsom i

vissa yttranden framhållits torde även den bristande tillgången på arbetskraft

i skogarna lägga hinder i vägen för att verksamheten upptages i

alltför stor omfattning. Densamma kan icke heller tillatas konkurrera om

arbetskrafterna med de nu för landet så viktiga vedavverkningarna. Med

hänsyn till vikten av att ett kraftigare arbete för skogsföryngringen organiseras

och påbörjas i de norrländska skogarna samt att erfarenhet vinnes rörande

förutsättningarna för detsamma, vill jag emellertid förorda, att åtgärder

i av utredningen avsett syfte i begränsad omfattning vidtagas. De åtgärder,

som därvid böra ifrågakomma, torde i princip böra ansluta sig till utredningens

förslag men — i varje fall till en början — få karaktären av en

försöksverksamhet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42.

Efter denna redogörelse för min allmänna inställning till det föreliggande

problemet övergår jag till att närmare utveckla min uppfattning örn det sätt

varpa skogsvårdsverksamheten bör utformas och organiseras. Vad först

angår de skogar, som böra bliva föremål för densamma, anser jag — med

hänsyn till att medel för ändamålet endast i mera begränsad omfattning

kunna ställas till förfogande och då åtgärderna böra få karaktären av försök

— att en begränsning av verksamhetsområdet i förhållande till vad utredningen

föreslagit bör ske. Enligt min mening synes lämpligt, att ifrågavarande

skogsvårdsarbete igångsättes å de egentliga lappmarksskogarna,

d. v. s. dels de skogar, som lyda under 1932 års lappmarkslag, och dels

skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, beträffande

vilka lagen örn allmänningsskogar i Norrland och Dalarna äger tillämpning.

Härjämte torde i 4 kapitlet skogsvårdslagen omförmälda skyddsskogar, såvitt

de äro belägna i Kopparbergs och Jämtlands län, böra inrymmas under

verksamheten. De områden, som jag sålunda ansett böra ifrågakomma,

motsvara i stort sett de skogar, som enligt utredningens förslag skulle erhålla

det högre statsbidraget. I anledning av vad centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas

förbund påpekat ha endast de skyddsskogar, som nu äro att hänföra

till denna kategori skogar, medtagits.

Utredningen har tänkt sig, att det av densamma framlagda skogsvårdsprogrammet

skulle kunna genomföras under en tidrymd av tjugu år. Att

i nuvarande läge göra något uttalande om den tid, som skulle erfordras härför,

är uppenbarligen icke möjligt.

Såsom framgår av vad förut anförts skola enligt utredningens förslag de

produktionsfrämjande åtgärderna planläggas och utföras inom större områden,

vilka förslagsvis benämnts skogsvårdsområden. Detta förslag synes

mig i hög grad värt att prövas. Detsamma har också livligt tillstyrkts i de

avgivna yttrandena. För närvarande planläggas och utföras de med statsbidrag

understödda skogsvårdsåtgärderna isolerat. Såsom utredningen framhållit

kan en avsevärd rationalisering av skogsvårdsarbetets planläggning och

utförande vinnas om samtliga arbeten, som anses böra ifrågakomma, i ett

sammanhang genomföras på större, geografiskt närliggande skogsområden.

Utredningen har ansett, att skogsvårdsområdenas storlek bör vara 500—2,000

hektar. En dylik omfattning av områdena synes även mig ändamålsenlig

och lämplig. Från min sida finnes icke heller något att erinra mot utredningens

förslag till de åtgärder, som skola utföras. De arbeten, som böra komma

till utförande i syfte att främja skogsproduktionen, torde sålunda vara

åtgärder, som avse dels främjande av skogsåterväxten, såsom hyggesrensning,

markberedning och skogsodling, dels beståndsvård såsom röjning och

röjningsgallring i stavaskog, plantskog och ungskog, dels skogsutdikning, dels

betesanläggning, dels ock anläggning och förbättring av vägar för utforsling

av skogsprodukter. Såsom en särskilt lämplig åtgärd för markberedning i

vissa fall har upptagits hyggesbränning. Bestämmelser, om vilka arbeten

som skola utföras, torde i enlighet med vad utredningen föreslagit böra

fastställas i för områdena upprättade skogsvårdsplaner. I särskilda arbets
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

J ordbruksutskottets utlåtande Nr 42.

9

planer bör därjämte lämnas noggrannare uppgifter rörande de olika åtgärderna.

I likhet med utredningen anser jag, att anslutningen till den nu ifrågasatta

skogsvårdsverksamheten helt bör vila på frivillighetens grund. Varje stadgande

om tvångsanslutning skulle bryta mot den princip som konsekvent

följts i svensk skogspolitik under senare år. Såsom utredningen framhållit böra

tvångsbestämmelser endast tillgripas, då underlåtenhet att vidtaga skogsvårdsåtgärder

skulle medföra större fara för skogens bestånd och utveckling.

För att på frivillighetens väg få genomförda de skogsvårdsåtgärder varom här

är fråga måste staten uppenbarligen träda stödjande emellan och lämna bidrag

av statsmedel utan återbetalningsskyldighet till skogsägarna. För närvarande

kan sådant bidrag utgå i de fyra norra länen till skogsutdikning med

50 procent av den beräknade kostnaden och höjas till 60 procent, om åtgärden

föranledes av läget på arbetsmarknaden. Bidrag till skogsodling kan

erhållas med likaledes 50 procent av kostnaden samt till väg- och flottledsbyggnader

med 25 procent ävensom till betesförbättring med högst 60 procent

av kostnaden. I sistnämnda fall må dock bidraget uppgå till högst

250 kronor per hektar. De av utredningen föreslagna bidragen äro, såsom

framgår av vad förut anförts, icke obetydligt högre. De skäl, som utredningen

anfört för de högre bidragen, anser jag övertygande. Det kan icke

förnekas, att staten bär ett visst ansvar för den exploatering, som skett av

virkeskapitalet å de norrländska lappmarksskogarna, och statsmakterna ha

icke samtidigt tillsett, att tillräckligt kraftiga åtgärder vidtagits till skydd för

återväxten. Såsom utredningen framhållit torde hänsyn även böra tagas till den

kapitalöverföring från landets nordligare delar till dess sydligare, som ständigt

pågår genom utnyttjandet av de norrländska skogstillgångarna. Här försiggår

såsom förut antytts en förbrukning av naturtillgångar, som undan

för undan minskar dessa landsändars möjligheter att lämna utkomst åt

sina inbyggare. Nu ifrågavarande skogsområden lära ur reproduktionssynpunkt

på det hela taget vara mer ogynnsamt ställda än skogar i övriga delar

av landet. Genomförandet av nödiga reproduktionsåtgärder kommer därför

att draga förhållandevis stora kostnader. Det kan icke gärna begäras av

de enskilda skogsägarna — till övervägande delen hemmansägare i små

ekonomiska omständigheter — att de skola utföra dessa åtgärder utan att

staten lämnar ett kraftigt bidrag. Jag ansluter mig därför till utredningens

uppfattning att relativt höga statsbidrag böra utgå till skogsvårdsåtgärderna

å dessa skogar. Dc skäl, som anförts för denna ståndpunkt, torde även i

huvudsak kunna åberopas för att bidrag utgår till samtliga av mig omförmälda

åtgärder, som böra vidtagas till skogsproduktionens främjande.

Vad angår frågan huruvida även bolag böra kunna tilläggas statsbidrag,

har denna vid upprepade tillfällen förut varit föremål för överväganden

och förslag. För närvarande kunna bolag som regel icke erhålla statsbidrag

till skogsvårdsbefrämjande åtgärder. 1936 års skogsutredning uttalade

sig däremot i sitt förslag för att bolagen i nu förevarande hänseende bleve

likställda med övriga skogsägare. Även andra förslag lia framkommit i

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42.

sådan riktning. Jag vill erinra att statsbidrag här lämnas för att få till

stånd skogsvårdsåtgärder, vilka eljest icke skulle komma till utförande.

Vem som är ägare till skogen — enskild person eller bolag — måste därvid

vara av underordnad betydelse. Jag förordar därför, att även bolag må

kunna erhålla bidrag. Enligt min mening böra bolagen bliva likaberättigade

i fråga örn grundbidragens storlek.

För utredningens förslag att differentiera bidragens storlek med avseende

å de olika åtgärderna tala goda skäl. Teoretiskt sett förhåller det

sig uppenbarligen så att vissa åtgärder lämna ett snabbare resultat än andra

och det kan därför synas naturligt, att bidragen till de förra sättas lägre.

Av praktiska skäl anser jag mig likväl icke för närvarande kunna till

alla delar förorda utredningens förslag härutinnan. Lämpligheten av att

vid den nu ifrågasatta försöksverksamheten införa en differentiering av

bidragens storlek, som icke har sin motsvarighet i andra delar av landet, kan

starkt ifrågasättas. En dylik anordning torde även ur administrativ synpunkt

komma att medföra onödiga besvär och kostnader. Ofta torde såsom

i ett yttrande påpekats svårigheter komma att uppstå vid bestämmandet,

huruvida en åtgärd skall hänföras under den ena eller andra bidragskategorien.

Misshälligheter kunde lätt uppstå mellan skogsägarna, om inom samma

skogsvårdsområde bidrag skulle utdelas efter olika grunder. Erinras må ock

att 1936 års skogsutredning i sitt förut omnämnda betänkande ansett sig böra

förorda, att endast en procentsats fastställes för bidragen. Enligt min mening

bör bidraget bestämmas till 60 procent av de beräknade kostnaderna för de

skogsvårdsåtgärder varom här är fråga. I överensstämmelse med vad utredningen

föreslagit torde emellertid erforderligt skogsodlingsmaterial böra tillhandahållas

kostnadsfritt och sålunda icke medtagas i kostnadsberäkningarna.

I fråga örn väganläggningar synes nyssberörda bidrag få anses för högt. Jag

förordar därför, att bidrag till sådana anläggningar bestämmas till 40 procent

av kostnaden. Skulle erfarenheterna under verksamhetens bedrivande giva

vid handen att en differentiering av bidragsbeloppen till de olika skogsvårdsåtgärderna

vore önskvärd, bör frågan i samband med verksamhetens vidare

utveckling ånyo underkastas prövning. I viss utsträckning synas utredningens

synpunkter kunna beaktas vid fastställande av tilläggsbidragets storlek.

Härtill återkommer jag i det följande.

Såsom utredningen framhållit kan understundom inträffa, att åtgärd planlagts,

som är avsedd att utföras antingen å skogsmark, belägen inom skogsvårdsområdet

och tillhörande någon som ej är delägare i detta, eller ock å

skogsmark utanför området. I dylika fall synes skäligt, att statsbidrag beviljas

till högst 50 procent av den godkända kostnaden för åtgärden. Såsom

villkor för erhållande av statsbidrag bör stadgas, att annat statsunderstöd

i form av lån eller bidrag icke utgått eller utgår och att nyttan av åtgärden

står i skäligt förhållande till kostnaderna därför ävensom att icke någon

enligt lag eller författning är pliktig vidtaga åtgärden i fråga.

Utredningens förslag att utöver nu omnämnda grundbidrag även må under

vissa omständigheter medgivas tilläggsbidrag finner jag välbetänkt. Dessa

s. 11 Kontrollera mot PDF

J ordbruksutskottets utlåtande Nr 42.

11

bidrag torde emellertid endast böra lämnas till enskilda skogsägare, för vilka

behovet av ytterligare bidrag i allmänhet torde vara större än för bolag. I

anslutning till vad utredningen föreslagit anser jag, att tilläggsbidragen ej

böra få överstiga hälften av den del av kostnaden för åtgärden, som ej täckes

av grundbidraget. Tilläggsbidrag bör utgå till sådan skogsägare, som

ej är i stånd att utan bidraget utföra skogsvårdsåtgärden i fråga. Dylikt bidrag

torde emellertid även böra kunna utgå i sådana fall då nyttan av åtgärden

kommer skogsägaren till del först efter mycket lång tid. Vid bestämmandet

av bidraget bör sålunda kunna beaktas dels behovsgraden, dels ock

graden av den nytta skogsägaren får av åtgärden. Såsom villkor för åtnjutande

av tilläggsbidrag bör i enlighet med utredningens förslag gälla, att

bidragstagaren själv brukar den fastighet, varå eller för vars räkning åtgärden

företages.

Såsom utredningen föreslagit bör verksamheten handhas av skogsvårdsstyrelserna

såsom de mest sakkunniga myndigheterna på ifrågavarande område.

På framställning av skogsvårdsstyrelserna synes Kungl. Majit böra

anvisa medel till styrelserna för verksamheten. I vissa yttranden har uttalats

önskemål örn att betesregleringsfrågor skola behandlas av hushållningssällskapen.

Visserligen kunna skäl föreligga härför, men en dylik anordning

torde i viss mån medföra ett sönderbrytande av organisationen. Omgång

och svårigheter av andra slag skulle förmodligen också bliva en följd

av att till hushållningssällskapen överlämna betesregleringsfrågorna. Jag

förutsätter emellertid, att skogsvårdsstyrelserna vid dessa frågors behandling

i möjligaste mån anlita sakkunnig hjälp. Härvid torde samarbete med

hushållningssällskapen i första hand komma ifråga. Detta samarbete bör

planläggas på ett lämpligt sätt. Därvid bör bl. a. tillses att då den sakkunnige

har resor dels för skogsvårdsstyrelsen och dels för hushållningssällskapen

dessa planläggas så att onödiga resor till varandra närbelägna förrättningsställen

undvikas. Huruvida personal från vall- och mosskulturföreningen

i vissa fall bör anlitas får erfarenheten av verksamheten giva vid handen. Förslaget

att bidrag skulle lämnas för att ställa personal från föreningen till

förfogande synes det icke erforderligt att nu genomföra. I några yttranden

har framhållits, att skogsvårdsstyrelserna skulle få stora maktbefogenheter

rörande medelsbeviljandet i sammanhang med den nya verksamheten. Det

har påpekats, att skogsvårdsstyrelserna skulle äga befria en skogsägare från

honom enligt lag åliggande reproduktionsskyldighet och därefter medgiva

honom bidrag till de åtgärder, som ålegat honom. Denna fråga har även

beaktats av 1936 års skogsutredning och var bland annat en av anledningarna

till dess förslag örn inrättande av statens skogsstyrelse. Med hänsyn

till vad jag nyss anfört rörande verksamhetens omfattning anser jag icke

för närvarande nödigt att särskilda åtgärder vidtagas för att övervaka verksamheten.

Den tillsyn, som lill en början kan vara erforderlig, synes böra

utövas av Kungl. Majit i samband med bidragsbeviljandet. Härigenom vinnes

garanti för att verksamhetens utveckling kommer att ske efter enhetliga

linjer inom de olika skogsvårdsstyrelsens områden. Såsom centralrådet

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42.

för skogsvårdsstyrelsernas förbund påpekat torde frågan om vidtagande av

särskilda åtgärder i nu förevarande avseende först framdeles, därest verksamheten

skulle få större omfattning, böra upptagas till övervägande.

För att underlätta samverkan mellan skogsägare, som skola deltaga i

verksamheten, synes ändamålsenligt, alt dessa i regel sammansluta sig till en

skogsvårdsförening. Är antalet skogsägare inom skogsvårdsområdet ringa,

torde bildandet av skogsvårdsförening dock icke vara behövligt. Föreningens

uppgift bör i första hand vara att förmedla uppgörelser i skogsvårdsfrågor

mellan medlemmarna och skogsvårdsstyrelsen samt att verka för att en god

skogsvård kommer till stånd inom skogsvårdsområdet. För att ytterligare underlätta

kontakten mellan skogsvårdsstyrelserna och föreningarna synes

lämpligt, att en särskild syssloman utses för skogsvårdsområdet. Stadgarna

för föreningarna torde så länge verksamheten har karaktär av en försöksverksamhet

böra underställas Kungl. Majit för godkännande.

Såsom jag förut framhållit är avsett, att ifrågavarande verksamhet skall

genomföras på frivillighetens väg. Emellertid blir det uppenbarligen nödvändigt

att, sedan densamma igångsatts och medel beviljats, garanti finnes,

att de åtgärder, vartill bidrag lämnats, komma till stånd och bibehållas. I

likhet med vad som gäller vid annan bidragsverksamhet böra bidragstagarna

i kontrakt förbinda sig att verkställa åtgärderna och bibehålla dem under

viss tid. I kontraktet böra i övrigt upptagas de villkor, som skola gälla

för statsbidragets åtnjutande. De av utredningen framlagda förslagen, som

nära ansluta sig till nu gällande villkor för andra bidrag till skogsvårdsbefrämjande

åtgärder, föranleda, utöver vad jag tidigare anfört, icke någon

erinran från min sida.

Gången av den av mig nu förordade verksamheten skulle i stort sett bliva

följande. På framställning av skogsägare inom viss trakt låter skogsvårdsstyrelsen

undersöka, huruvida förutsättningar förefinnas för bedrivande av

ifrågavarande skogsvårdande verksamhet inom orten. Örn så är förhållandet,

beslutar styrelsen om bildandet av skogsvårdsområde. Vid bildandet

av skogsvårdsområde skall skogsvårdsstyrelsen tillse att området erhåller

ändamålsenlig omfattning med hänsyn till skogsvårdsarbetets organisation

och utförande samt ifrågakommande anordningar beträffande betet. För området

skall styrelsen därefter låta upprätta skogsvårdsplan. Sedan planen

blivit färdig, bör den hållas tillgänglig för intresserade skogsägare under

viss tid å lämplig plats. De skogsägare, som förklarat sig villiga utföra de

åtgärder, som föreslagits i skogsvårdsplanen beträffande deras fastigheter,

skola i regel därefter sammansluta sig till en skogsvårdsförening. Styrelsen

inleder sedermera överläggningar och förhandlingar med skogsvårdsföreningens

styrelse om upprättande av kontrakt rörande de i skogsvårdsplanen avsedda

åtgärderna. Sedan kontrakt kommit till stånd, låter skogsvårdsstyrelsen

upprätta arbetsplaner för de åtgärder, som närmast skola utföras. Föreningens

styrelse ingiver därefter till skogsvårdsstyrelsen ansökan örn stats

bidrag. Efter det Kungl. Majit på styrelsens framställning beviljat statsan
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42.

13

slag för ifrågavarande verksamhet, beslutar skogsvårdsstyrelsen om bidragstilldelningen.

Härefter torde jag få upptaga till övervägande de av utredningen framlagda

förslagen om ändringar i ägofredslagen. Utredningens förslag avser i

första hand införande i 12 § av ägofredslagen av ett stadgande, att, därest

skogsvårdsstyrelse slutit kontrakt örn utförande av åtgärder enligt skogsvårdsplan

som här avses, Kungl. Maj:t skall äga på framställning av skogsvårdsstyrelsen

förordna, att bestämmelserna om betesreglering skola gälla

beträffande den del av länet skogsvårdsplanen avser. I likhet med utredningen

är jag av den uppfattningen att en förutsättning för genomförandet

av ifrågavarande skogsvårdsarbete torde vara att betesfred kommer till

stånd å de skogsmarker, varest verksamheten skall bedrivas. Det torde

icke kunna bestridas, att skogsbetet förorsakar skada å sådana skogsområden,

som äro föremål för reproduktionsåtgärder. Detta gäller framför

allt sådana marker, å vilka sådd eller plantering skett, då dessa med hänsyn

till den bättre gräsväxten äro mest utsatta för kreaturens betesgång.

Att möjliggöra att efter framställning av skogsvårdsstyrelsen betesregleringsbestämmelserna

må äga tillämpning inom de områden, där den föreslagna

skogsvårdande verksamheten skall bedrivas, synes mig knappast kunna ingiva

några allvarliga betänkligheter. Betesreglering må sålunda endast komma

ifråga inom sådant skogsområde, varest delägarna anslutit sig till den

ifrågavarande verksamheten och erhållit statsbidrag för utförande av åtgärder

för skogsvårdens befrämjande. Det synes mig som örn de farhågor som

kommit till uttryck i några yttranden i viss mån bottna i missuppfattning av

betesregleringsinstitutets innebörd. Det torde böra understrykas, att betesreglering

må företagas endast, där betesbehovet för samtliga fastigheter, som

äga del i regleringsområdet eller på grund av servitut ha betesrätt därå,

kan tillgodoses. Beträffande sådana kreatursägare, som icke äga del i området

men som på grund av rådande sedvana i orten nyttjat område till

bete, har i viss utsträckning sörjts genom bestämmelserna i 19 § i ägofredslagen.

I yttrandena ha även uttalats farhågor att dylika djurägare kunna

bliva lidande genom betesregleringen. Jag förutsätter emellertid, att redan

vid förordnandet om betesregleringsbestämmelsernas tillämpning å det område

skogsvårdsplanen avser frågan om betesregleringens ordnande är så

klarlagd, att Kungl. Maj:t äger möjlighet att överblicka regleringens konsekvenser

för kreatursägarna inom området. Vid ansökningen bör därför erforderlig

utredning härom företes. Det finnes således möjlighet för Kungl.

Majit att, därest Kungl. Majit icke anser betesfrågan ordnad på ett tillfredsställande

sätt, avvisa framställningen, varefter frågan är förfallen. Givet är

att Kungl. Majit innan frågan avgöres införskaffar yttrande från förvaltningsutskotten

bos landsting och hushållningssällskap samt all i övrigt behövlig

utredning. Jag förordar alltså, att i 12 § ägofredslagen upptages ett

andra stycke av innehåll, att därest statsbidrag beviljats för utförande av åtgärder

enligt sådan skogsvårdsplan, som förut omnämnts. Kungl. Majit må

på framställning av skogsvårdsstyrelse meddela förordnande, att bestämmel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42.

serna om betesreglering må vinna tillämpning inom det område skogsvårdsplanen

avser. Detta stadgande medför att en mindre jämkning blir erforderlig

i 12 paragrafens nuvarande andra stycke.

De övriga av utredningen föreslagna ändringarna i ägofredslagen anser

jag mig icke nu böra förorda till genomförande. De äro icke heller påkallade

av den skogsvårdsverksamhet, som här föreslagits.

De nya bestämmelserna i ägofredslagen torde böra träda i kraft den 1

juli 1940.

I enlighet med vad jag nu förordat har inom jordbruksdepartementet

upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933

(nr 269) om ägofred. Förslaget torde såsom bilaga få fogas vid detta protokoll.

1

En annan fråga, som kräver särskild uppmärksamhet, är på vad sätt

skador skola ersättas, som uppkomma till följd av hyggesbränningar.

Å ena sidan kan man härvid tänka sig möjligheten att staten ikläder sig

riskerna för dessa skador och att den skadelidande sålunda ersättes av statsmedel.

En annan utväg är att hos privata försäkringsföretag tages försäkring

för ifrågavarande risker. I likhet med utredningen och försäkringsinspektionen

anser jag, att sistnämnda utväg i första hand bör prövas.

De enskilda bolagen, som ha en organisation för försäkringsfallens reglerande,

torde lättare kunna på förhandlingsvägen komma till rätta med de

i sammanhang med skadefall uppstående frågorna. Den premie — en krona

för varje hektar som hyggesbränningen omfattar — som av bolagen begärts

för övertagande av här ifrågavarande risker, torde kunna anses godtagbar.

Den ifrågasatta försäkringen avser dels skogsbrandförsäkring, avseende

brandskador intill visst belopp å växande skog och skogsmark, dels ock ansvarighetsförsäkring,

som avser det ansvar för skadestånd i anledning av

annan tillfogad kropps- eller egendomsskada, som åvilar skogsvårdsstyrelsen

eller hos denna anställd person. Såsom utredningen föreslagit synes i kostnaderna

för hyggesbränningen böra upptagas den del av premien, som belöper

å skogsbrandförsäkringen. Statsbidrag bör sålunda även kunna utgå till

dess gäldande. Den del av premien som avser ansvarighetsförsäkringen bör

däremot gäldas av skogsvårdsstyrelsen. På sätt utredningen föreslagit synes

lämpligt, att skogsvårdsstyrelsen tecknar försäkringen i dess helhet. Delägarna

i skogsvårdsområdet böra befullmäktiga styrelsen därtill. Utredningen

har ifrågasatt om icke en ändring bör företagas i förordningen örn skogsvårdsstyrelser,

varigenom styrelserna åläggas att teckna försäkringar av nu

ifrågavarande slag. Detta torde emellertid knappast vara erforderligt. Det

torde vara tillräckligt, att bland villkoren för att verksamheten skall få

bedrivas upptages en bestämmelse om att försäkring skall tecknas. För den

händelse skadeersättningen skulle överstiga maximum för ansvarigheten

enligt försäkringarna torde på sätt utredningen antytt frågan om gäldandet

av överskjutande del av ersättningen få underställas Kungl. Majit och riks
1

Denna bilaga, vilken frånsett mindre jämkningar av redaktionell natur är likalydande med

det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42.

15

dagen. Dylika fall torde emellertid med stor sannolikhet komma att bliva

sällsynta. Det kan förväntas, att skogsvårdsstyrelserna komma att tillse

att största försiktighet iakttages vid hyggesbränningar. Dessa torde endast

böra ske under uppsikt och ledning av sakkunniga personer. Utredningen

har även låtit utarbeta förslag till regler och anvisningar för hyggesbrän*

ningen.

I enlighet med vad utredningen anfört torde anskaffandet av de erforderliga

mängder frö och plantor, som kunna komma att behövas i anledning av

den nu föreslagna verksamheten, närmast komma att påvila skogsvårdsstyrelserna.

Uppenbarligen kommer den nya verksamheten att medföra ökning av de

av densamma berörda skogsvårdsstyrelsernas personal- och administrationskostnader.

För mötande av dessa kostnader torde, i enlighet med vad utredningen

föreslagit och redan nu tillämpas vid andra bidragsformer, skogsvårdsstyrelserna

böra erhålla särskilda förvaltningsbidrag. Dessa bidrag böra

även avse täckande av styrelsernas kostnader för anskaffning av skogsodlingsmaterial,

som kostnadsfritt skall tillhandahållas bidragstagarna.

Såsom jag förut anfört lärer icke kunna ifrågakomma att igångsätta den

av mig nu förordade verksamheten i den omfattning, som utredningen avsett.

Den torde till en början böra få karaktären av försöksverksamhet.

Med hänsyn härtill bör en stark begränsning i medelsanvisningen i förhållande

till vad utredningen ifrågasatt ske. Såsom inledningsvis anmärkts

har å kapitalbudgeten för verksamheten för nästkommande budgetår beräknats

ett reservationsanslag av 1,000,000 kronor för detta ändamål. Detta belopp

synes lämpligt avvägt och bör enligt min mening nu äskas av riksdagen.

Anslaget, som bör erhålla karaktär av reservationsanslag, torde böra upptagas

å driftbudgeten under nionde huvudtiteln.

Därest riksdagen bifaller vad jag sålunda förordat, torde det sedermera

böra ankomma på Kungl. Majit att utfärda erforderliga författningsbestämmelser

rörande villkoren för erhållande av statsbidrag från anslaget.

Med det skogsvårdsprogram, som utarbetats av norrländska skogsproduktionsutredningen

och i princip vunnit departementschefens gillande, åsyftas

att trygga den för vårt land viktiga skogsproduktionen i Norrland och

samtidigt bereda varaktiga försörjningsmöjligheter för de stora befolkningsgrupper

därstädes, vilka för sin utkomst äro beroende av skogshanteringen.

Närmare bestämt avser utredningsmännens förslag att genom kraftiga statsbidrag

stimulera skogsägarna till omfattande reproduktionsåtgärder å skogarna.

De arbeten, som borde komma till utförande i syfte att främja skogsproduktionen,

skulle vara åtgärder, som avse dels främjande av skogsåterväxten,

såsom hyggesrensning, markberedning och skogsodling, dels beståndsvård

såsom röjning och röjningsgallring i stavaskog, plantskog och

ungskog, dels skogsutdikning, dels betesanläggning, dels ock anläggning och

förbättring av vägar för utforsling av skogsprodukter. Såsom en särskilt

lämplig åtgärd för markberedning i vissa fall bar upptagits hyggesbränning.

Utskottet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42.

Verksamheten skulle bedrivas å skogar, lydande under 1932 års lappmarkslag,

skogar i Västerbottens och Norrbottens län, beträffande vilka lagen om allmänningsskogar

i Norrland och Dalarna äger tillämpning, skogar i Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, vilka äro underkastade

allmänna skogsvåi-dslagen, samt de i 4 kap. skogsvårdslagen avsedda

svårföryngrade skogar och skyddsskogar i Kopparbergs län, vilka tidigare

lytt under lagen angående skydsskogar. Till statsbidrag skulle årligen under

en period av tjugu år anvisas ett belopp av 5,000,000 kronor.

I likhet med utredningsmännen har departementschefen ansett det vara

angeläget, att staten mera än för närvarande bidrager till skogsproduktionens

stödjande inom ifrågavarande landsdelar. Emellertid har departementschefen

i nuvarande statsfinansiella läge, och innan någon erfarenhet rörande

förutsättningarna och intresset för verksamheten vunnits, icke kunnat förorda,

att utredningsmännens förslag genomföres i hela dess vidd. Framhållande

att de ifrågasatta åtgärderna böra få karaktären av försök, har departementschefen

funnit lämpligt, att åtgärderna till en början igångsättas

inom vissa skogsområden eller å de egentliga lappmarksskogarna, d. v. s.

dels de skogar, som lyda under 1932 års lappmarkslag, och dels skogar inom

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, beträffande vilka lagen örn

allmänningsskogar i Norrland och Dalarna äger tillämpning, ävensom å de

i 4 kapitlet skogsvårdslagen omförmälda skyddsskogarna, såvitt dessa äro

belägna i Kopparbergs och Jämtlands län. För nästkommande budgetår beräknas

för ändamålet ett till 1,000,000 kronor begränsat belopp.

I motionen I: 197 har hemställts, att ifrågavarande skogsvårdsarbete skulle

igångsättas inom samtliga de skogar, som utredningsmännen angivit, och att

anslaget för ändamålet måtte höjas till 2,500,000 kronor.

Utskottet delar uppfattningen att med tanke på normala förhållanden

verksamma åtgärder äro erforderliga till stödjande av den norrländska

skogsproduktionen. I likhet med departementschefen finner emellertid utskottet

i nuvarande krissituation lämpligt, att ifrågavarande verksamhet till

en början bedrives försöksvis och i begränsad omfattning. Nödig försiktighet

synes utskottet böra iakttagas även med avseende på verksamhetens

administration. Undvikas bör sålunda, att skogsvårdsstyrelsema, innan erfarenhet

vunnits om skogsägarnas villighet att deltaga i verksamheten, binda

sig för ökad personal. Vidare torde böra framhållas, att genomförandet av

betesreglering inom skogsvårdsområdena kan bringa olägenheter för djurägarna

och att till förekommande härav nödig hänsyn måste tagas till möjligheterna

att på ett tillfredsställande sätt ordna betesfrågan.

Av det anförda torde framgå att utskottet icke kan tillstyrka motionärernas

förslag om verksamhetens utvidgning utöver vad departementschefen förordat.

De närmare bestämmelser rörande försöksverksamheten, vilka departementschefen

ifrågasatt, föranleda ingen utskottets erinran.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 42.

17

A. att riksdagen må i anledning av Kungl. Maj:ts framställning

i förevarande del

1. å driftbudgeten under nionde huvudtiteln till Åtgärder

för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. för budgetåret

1940/41 anvisa ett reservationsanslag av 1,000,000 kronor,

2. godkänna de av departementschefen i statsrådsprotokollet

för den 8 mars 1940 angivna grunderna för utlämnande

av statsbidrag för skogsproduktionens höjande å vissa skogar

i Norrland och Dalarna;

B. att motionen I: 197 icke må föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 7 maj 1940.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Tjällgren, Carl Eriksson, Gabrielsson, Granath, Mannerskantz,

Jacob Hansson, von Stockenström och Anderberg samt

från andra kammaren: herrar Johansson i Björnlunda, Uddenberg, Olsson i Rödningsberg,

Andersson i Tungelsta, Liedberg, Pettersson i Rosta, Hilding och Janson i Frändesta.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 10 sami. Nr 42.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1940:350 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 2 juni 1933 s. 2 i texten