Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående stads rätt att utträda ur landsting.

1940-04-16 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1940:12, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående stads rätt att utträda ur landsting.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 12.

1

Nr 12.

Ankom till riksdagens kansli den 19 april 1940 kl. 11 f. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner

angående stads rätt att utträda ur landsting.

Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 3 i

första kammaren av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl. och nr 14 i

andra kammaren av herr Råstock m. fl. hemställes, »att riksdagen för sin

del måtte besluta, att 3 § 1 mom. 1 stycket i lagen om landsting erhåller

följande ändrade lydelse: ''Har stad, som deltager i landsting, uppnått en

folkmängd av minst 100,000, äger staden utträda ur landstinget’».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.

Över motionerna har utskottet inhämtat yttrande från svenska landstingsförbundets

styrelse, svenska stadsförbundets styrelse samt styrelsen för

svenska landskommunernas förbund. Yttrandena äro såsom bilagor fogade

till utlåtandet. (Bilaga 1—3.)

Beträffande den föreliggande frågans tidigare behandling m. m. får utskottet

hänvisa till en inom utskottets kansli upprättad, till utlåtandet fogad

P. M. i ämnet. (Bilaga 4.)

Enligt 3 § 1 mom. landstingslagen äger stad, som deltager i landsting,

rätt att vid en uppnådd folkmängd av minst 50,000 utträda ur landstinget.

Vill stad, som är berättigad att utträda, begagna sig av denna rättighet, skall

den delgiva landstinget detta sitt beslut. Beslut om utträde ur landsting

skall av staden underställas Konungen, som, därest staden finnes till utträde

berättigad, efter landstingets hörande meddelar de närmare föreskrifter, som

för beslutets genomförande äro erforderliga.

Enligt utskottets mening hava såväl i de förevarande motionerna som i

de kommunala förbundens yttranden över desamma anförts avgörande skäl

för en ändring av nuvarande bestämmelser angående stads rätt till utträde

ur landsting. Med hänsyn till de arbetsuppgifter på hälso- och sjukvårdens

område, som i en alltmera ökad omfattning kommit att åvila landstingen

och de städer, som icke deltaga i landsting, framstår det numera som

ett betydande samhällsintresse, att en stad icke äger möjlighet utträda ur

landsting redan då den uppnått en folkmängd av 50,000 invånare. Detta

befolkningstal bör alltså väsentligen höjas och kan lämpligen, på sätt i motionerna

föreslagits, bestämmas till 100,000 invånare. Utskottet hemställer

därför,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner för sin

del ville antaga följande

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 5 sami. 2 avd. Nr 12.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 12.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § 1 moni. lagen den 20 juni 1924 (nr 349)

om landsting.

(Nuvarande lydelse.)

3 §•

1 mom. Har stad, som deltager i

landsting, uppnått en folkmängd av

minst 50,000, äger staden utträda ur

landstinget.

Vill stad---delgivning skett.

Beslut att-----äro erforderliga.

(Föreslagen lydelse.)

3 §•

1 mom. Har stad, som deltager i

landsting, uppnått en folkmängd av

minst 100,000, äger staden utträda

ur landstinget.

Vill stad---delgivning skett.

Beslut att---äro erforderliga.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1940.

Stockholm den 16 april 1940.

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN.

Närvarande: Herrar Hallén, Gustaf Adolf Björkman, Per Andersson, Herlitz, Källman,

Thulin, Karl Bodin, Nils Andersson, Anders Andersson, Hårdin, Albertsson*,

Andersson i Igelboda, Fast, Andersson i Ovanmyra, Mosesson, Arnemark*,

Nordström i Torsby, Eriksson i Tofvered, Nilsson i Göteborg och Hansson

i Hönö.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herr Herlitz, som anfört följande:

Jag är i huvudsak ense med utskottet, men kan icke finna det lämpligt

att nu utforma en lagregel rörande förhållanden, vilka komma att inträda

först i en mycket avlägsen framtid. Huruvida det vid den tidpunkt, då

en stad härnäst uppnår ett invånarantal av 100,000, är lämpligt att den

vinner utträde ur landsting enligt de i lagen angivna betingelserna kan nu

ej alls bedömas. Örn frågan om städers utträde ur landsting en gång i

framtiden skulle ånyo aktualiseras, bör den föranleda lagstiftningsåtgärder

i enlighet med vad då befinnes ändamålsenligt. Med hänsyn härtill har

jag inom utskottet framfört förslag om uteslutande ur landstingslagen av

3 § 1 mom.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 12.

3

Bilaga 1.

Till Riksdagens Konstitutionsutskott.

Genom remiss den 30 sistlidna januari har konstitutionsutskottet berett

svenska landstingsförbundets styrelse tillfälle att avgiva yttrande över likalydande

motionerna 1:3 och II: 14, i vilka hemställes om sådan ändring av

lagen om landsting, 3 § 1 morn., första stycket, att stad för att äga utträda

ur landsting skall hava uppnått en folkmängd av minst 100,000 invånare.

Med anledning härav får förbundets styrelse vördsamt anföra följande.

Det i förevarande motioner avhandlade spörsmålet är synnerligen betydelsefullt

för landstingen. Förbundsstyrelsen har också länge haft sin uppmärksamhet

riktad på detsamma. De motioner, som nu framlagts, giva uttryck

för den uppfattning styrelsen hyser i föreliggande fråga. Styrelsen

kan sålunda uttala sin fulla anslutning till vad i motionerna anföres rörande

behovet av en ändring av nuvarande bestämmelser beträffande stads utträde

ur landsting.

Det är ett vitalt sjukvårdsintresse, att landstingen, som skola ombesörja

den moderna, rikt förgrenade och differentierade sjukvården, erhålla ett

tillräckligt brett befolkningsunderlag och därmed även ekonomisk stabilitet.

Varje åtgärd, syftande till ett försvagande av landstingets ställning, måste

därför få ödesdigra återverkningar på dess möjligheter att tillgodose sjukvården.

Den under senare år kraftigt utvecklade socialvården, av vilken

sjukvården utgör en mycket betydelsefull del, fordrar för ett rationellt tillgodoseende

större administrativa enheter än förr. Dessa stora enheter finnas

i landstingen, och det vore enligt styrelsens mening en utveckling i fel

riktning att sönderbryta dessa, samtidigt som ansträngningar göras att få till

stånd större enheter för den på primärkommunerna ankommande socialvården.

Den synpunkt, som framhölls av departementschefen vid lands tingsförordningens

utfärdande, nämligen att det beträffande städer av viss angiven storlek

ansetts »mera ändamålsenligt, att stadens angelägenheter till hela deras

omfattning bleve för sig behandlade av dess särskilda kommunstyrelse» är

icke längre giltig, sedan sjukvårdsuppgifterna kraftigt vuxit i omfattning

och dessa städer under en lång följd av år tillhört landstingen. Man kan

knappast vänta, att dessa uppgifter skola bliva bättre tillgodosedda av staden,

vars styrelse i regel står relativt främmande inför desamma, än av

landstinget, som ju är den större administrativa enheten och har en snart

sekellång, rik erfarenhet alt bygga på. Även örn en stads sjukvårdsförhållanden

i något hänseende skulle kunna tillgodoses på ett bättre sätt efter

utträdet ur landstinget, kan dock detta icke väga så tungt i jämförelse med

det taktum, att landstingsområdets övriga kommuner därigenom skulle komma

i ett ur såväl vård- som ekonomisk synpunkt sämre läge vid tillgodoseendet

av denna betydelsefulla uppgift. Även för staden är utträdet ur landsting,

såsom i motionerna framhålles, i ekonomiskt hänseende ofördelaktigt.

Med hänsyn till vad i motionerna och här ovan anförts anser styrelsen

riktigast, att städer hädanefter icke medgivas rätt att utträda ur landsting.

Framhållas må i detta sammanhang, att vissa av de städer, som redan utträtt

ur landsting, icke äro tillräckligt bärkraftiga för att omhänderhava de

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 12.

betydelsefulla och alltmer ekonomiskt betungande sjukvårdsuppgifterna. Men

då organisationen av dessa — ofta i samarbete med det omgivande landstinget

— utbyggts, saknar styrelsen för närvarande anledning att påyrka

någon förändring.

Stockholm den 6 februari 1940.

För svenska landstingsförbundets styrelse:

ANDERS RÅSTOCK.

Ivar Dahlgren.

Bilaga 2.

Till Riksdagens Konstitutionsutskott.

Sedan Utskottet berett Svenska stadsförbundets styrelse tillfälle att avge

yttrande över två vid årets riksdag föreliggande, likalydande motioner angående

stads rätt att utträda ur landsting, får styrelsen härmed vördsamt anföra

följande.

De skäl, motionärerna anfört för rättighetens begränsande genom det förutsatta

invånarantalets fastställande till 100,000 i stället för 50,000, finner

styrelsen för sin del bärande. Ett tillfredsställande ordnande av hälso- och

sjukvård måste förutsätta distrikt av betydande omfattning och ekonomisk

stabilitet, och en redan uppbyggd organisation bör icke spolieras eller skadas.

Erfarenheten har visat, att ett utbrytande ur landstingsorganisationen av

städer med mindre invånarantal än det nu föreslagna nödvändiggjort ett nog

så omfattande och tungrott samarbete mellan dessa och respektive landsting

för att söka bibehålla redan vunna resultat på framför allt sjukvårdens område.

Styrelsen kan dock icke finna, att folkmängdstalet bör tillmätas en absolut

avgörande betydelse under alla förhållanden. Det vill förefalla naturligare,

att ett visst avgörande därvid förbehålles Konungen.

Ett sådant förfarande synes stå i god överensstämmelse med eljest gällande

lagstiftning om indelningsändring. Det är ju här i själva verket frågan örn

en sådan. Redan nu finnes intet hinder att genom ett förfarande enligt lagen

om kommunal indelning en till landsting hörande stad införlivas med stad

utom landsting. Förslag i sådan riktning har redan diskuterats rörande

Sundbyberg (med Stockholm) och Mölndal (med Göteborg). Beträffande

stad, som enligt lagen örn landsting är berättigad till utträde, meddelas de

närmare föreskrifterna om själva verkställigheten också redan nu av

Konungen. I fråga om ändring i kommunal indelning tillkommer det

Konungen att bedöma ett föreliggande förslag både med hänsyn till vikten

av förändringen ur allmänna synpunkter och med hänsyn till dess betydelse

för det område, från vilket överflyttningen sker.

Med hänvisning till vad här ovan i korthet anförts, vill styrelsen icke motsätta

sig, att i enlighet med motionärernas syfte ytterligare garantier skapas

mot olämplig utbrytning av stad ur landsting. Styrelsen vill dock ifrågasätta,

örn icke detta hellre än genom höjning av det nu bestämda folkmängdstalet

för sådan utbrytning bör ske genom att stads utträde ur landsting efter

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 12.

5

uppnående av detta folkmängdstal hädanefter göres beroende av Konungens

medgivande.

För Svenska stadsförbundets styrelse

JOHAN-OLOV JOHANSSON

Dess ordförande.

Stockholm den 14 februari 1940.

Hennina Karlsson.

Bilaga 3.

Till Riksdagens Konstitutionsutskott.

Genom remiss den 30 januari 1940 har Konstitutionsutskottet lämnat

Svenska landskommunernas förbund tillfälle att inkomma med yttrande över

två särskilda, inom riksdagen väckta likalydande motioner, nämligen nr I: 3

av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. och nr II: 4 av herr Anders Råstock

m. fl. angående ändring av 3 § 1 mom. första stycket i lagen om landsting.

I anledning därav får förbundets styrelse härmed vördsamt anföra, att styrelsen

till fullo instämmer i vad motionärerna anfört som skäl för den föreslagna

lagändringen och att styrelsen för sin del anser sig böra förorda en

sådan lagändring.

Stockholm den 28 februari 1940.

Styrelsen för Svenska Landskommunernas Förbund

ISRAEL LAGERFELT.

J. A. Zander.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 12.

Bilaga 4.

P. M.

angående stads rätt att utträda ur landsting m. m.

Frågan om stad bör deltaga i landsting eller ej var vid landstingsförordningens

tillkomst år 1862 föremål för mycken diskussion. I den år 1858

tillsatta kommitté, vars förslag låg till grund för förordningen, var denna

fråga en av dem, som orsakade de starkaste meningsbrytningarna. Kommitténs

majoritet ställde sig på den ståndpunkten, att alla städer borde deltaga

i landsting och anförde härför bl. a. den motiveringen, att örn ock städernas

och landsbygdens i många fall skilda intressen i viss mån kunde göra

det tvivelaktigt, om städerna borde ingå i landsting eller ej, intressegemenskapen

i andra — särskilt ekonomiska — frågor dock borde fälla utslaget

för stadskommunernas deltagande i landstinget. Emot denna majoritetens

ståndpunkt avgavs reservation av en kommittémedlem, som ansåg, att städerna

icke borde deltaga i landsting, och i sin motivering uttryckte farhågan,

att om majoritetens förslag antoges, städerna, vilkas representation i landstingen

måste bliva svagare än landsbygdens, genom den gemensamma representationens

beslut skulle tvingas utgiva bidrag till företag, som de kanske

rent av ansåge vara skadliga för sina intressen.

Frågan om städernas deltagande i landsting blev också livligt debatterad

vid 1859—60 års riksdag, som hade att avgiva yttrande över de kommitterades

förslag. Därvid visade sig, att inom borgarståndet övervägande sympatier

funnos för reservantens ståndpunkt, att städer icke borde deltaga i

landsting, under det att de övriga stånden, om också vad prästeståndet beträffar

med stor tvekan, anslöto sig till kommittémajoritetens uppfattning.

Kommittéreservantens och borgarståndets mening blev emellertid ej utan

inflytande på Kungl. Maj:ts beslut. Detta innebar nämligen en kompromiss

mellan de båda stridiga ståndpunkterna, i det att i landstingsförordningens

första paragraf stadgades, att stad, vars folkmängd ej översteg 25,000 personer,

skulle deltaga i landsting, under det att stad med större invånareantal

skulle utskiljas ur respektive landstingsområde. Därjämte stadgades i § 47,

att uttaxering kunde ske särskilt för städer och särskilt för landsbygd, örn

företag, för vilket uttaxering erfordras, vore av gagn huvudsakligen för städer,

respektive för landsbygd.

1862 års bestämmelser i denna punkt blevo år 1894 föremål för en förändring

utan principiell betydelse. Som en konsekvens av förstakammarplatsernas

fixering till 150 ändrades den folkmängdssiffra, vid vilken stad

skulle utträda ur landsting, från 25,000 till Viso av rikets folkmängd. I anslutning

härtill och efter vidtagande år 1909 av en annan, i förevarande sammanhang

likaledes betydelselös ändring av ifrågavarande stadgande erhöll

1 § första stycket i landstingsförordningen följande lydelse:

»I varje län skall finnas ett landsting, sammansatt av valda ombud från

länets landsbygd och städer; dock att detta stadgande, ävensom vad här nedane

vidare föreskrives, icke äger tillämpning å stad, som har en folkmängd

av minst en etthundrafemtiondel av rikets hela invånarantal, eller å stad,

som utträtt ur landsting och vars invånarantal ej minskats under det, som

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 12.

7

berättigat staden till utträde. Landstingsmännen äro i utövningen av sitt

uppdrag icke bundna av valmäns föreskrifter.»

Ar 1920 väcktes likalydande motioner i båda kamrarna (nr 171 i första

och nr 143 i andra kammaren) med yrkande, dels att i landstingsförordningens

1 § orden »dock att detta stadgande etc.» till och med »utträde» skulle

utgå ur paragrafen, och dels att beträffande städer, som redan utträtt ur

landsting, måtte vid vad sålunda ägt rum bero. Till stöd för dessa yrkanden

anfördes följande:

»Den uti landstingsförordningens § 1 gällande grundsats, att stad, som

har ett invånarantal av minst en etthundrafemtiondedel av rikets hela invånarantal

etc., icke längre skall tillhöra länets landsting, torde numera i

stort sett kunna anses föråldrad och framför allt i sin nuvarande form otidsenlig.

De praktiska skäl, som från städernas sida talat för ett särskiljande av

stad som nått en viss storlek, torde ävenledes hava förlorat väsentligt i betydelse.

Ty vilka äro de största uppgifterna, som tillkomma landstinget?

Jo, sjukvård av olika slag, undervisningsfrågor, skydds- och uppfostringsfrågor,

fattigvårdsuppgifter m. m.

I alla eller de flesta av dessa frågor torde intressena för staden som sådan

och länets landsbygd plus småstäderna vara sammanfallande, och med få

undantag torde också efter en skilsmässa gemensamt ägda anstalter av olika

slag utgöra regeln.

Samhörigheten i stort upphör således icke i och med en skilsmässa utan

äger alltfort rum, och då därtill kommer, att enligt § 47 mom. 3 redan nu

kan i fråga om uttaxering skiljas på olika företag, synes ingen anledning förefinnas

ens ur intressesynpunkt för den större staden, att nu gällande grund

för utträde ur landsting bibehålies.»

Konstitutionsutskottet föreslog i anledning av dessa motioner (i utlåtande

nr 10), att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, »det täcktes

Kungl. Majit låta verkställa utredning av frågan, huruvida och på vad sätt

ändring i gällande bestämmelser om stads utträde ur landsting må kunna ske,

samt till riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen giver anledning».

Båda kamrarna stannade emellertid för ett något annorlunda beskaffat

skrivelseförslag, som inom utskottet framförts av nio reservanter, och riksdagen

anhöll sålunda i skrivelse, nr 103, att Kungl. Majit ville »låta utreda,

huruvida och under vilka förhållanden de gällande bestämmelserna om

stads rättighet och skyldighet att utträda ur landsting må kunna ändras

därhän, att i de fall, då såväl stad som landsting önska fortsatt samarbete

i landstinget, oaktat stad upppnått den storlek som berättigar till utträde,

den beståndande gemensamheten må kunna för viss tid framåt fortfara,

ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda».

I samband med denna anhållan anförde riksdagen följande, efter att hava

lämnat en kortare historik över frågans föregående behandling:

»Såvitt hittills varit bekant, hava gällande bestämmelser rörande stads rättighet

och skyldighet att utträda ur landsting icke förorsakat någon nämnvärd

olägenhet. För städer med omkring 40,000 invånare och därutöver

skulle det säkerligen i de flesta fall kännas såsom ett obehörigt tvång att icke

få själva fritt ordna för dem betydelsefulla angelägenheter, särskilt på sjukvårdens

och fattigvårdens m. fl. områden. Riksdagen har därför icke kunnat

anse befogat att beröva dylika stiider mot deras vilja en sådan författningsenligt

dem tillkommande frihet. Emellertid vill riksdagen icke förneka,

att omständigheter i vissa fall kunna tänkas vara sådana att upprätt
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 12.

hållande för viss tid framåt av den inom ett landstingsområde mellan stad

och land bestående gemenskapen skulle kunna vara önskvärt för såväl staden

i fråga som landstinget i övrigt. I sådant fall borde det stå staden och

landstinget fritt att genom en överenskommelse, örn vilken båda parterna

voro ense, besluta, att den dittillsvarande gemenskapen skulle för viss tid

framåt fortfara. Denna tid borde därvid fixeras till sådan längd, att alltför

täta förändringar i förhållandena undvekes.»

De s. k. kommunalförfattningssakkunniga erhöllo i uppdrag att verkställa

den av riksdagen sålunda begärda utredningen. De sakkunniga anförde i

ett år 1923 avgivet betänkande (S. O. U. 1923: 18), att landstingsförordningens

stadgande om de större städernas särställning i förhållande till länet såsom

landstingsområde tillkommit i dessa stadssamhällens intresse, ett förhållande,

som de sakkunniga ansåge utgöra förklaringen till att stads utträde

ur landsting icke gjorts beroende av städernas fria val. Fördelarna

för staden att utträda ur landsting hade ansetts så påtagliga, att någon obenägenhet

från stadens sida icke varit att räkna med. De skäl, som sålunda

ursprungligen motiverat bestämmelsen örn de större städernas särställning,

måste, säga de sakkunniga, emellertid numera anses hava bortfallit i vad

angår stadssamhälle, som ännu icke uppnått, men hädanefter uppnår den

folkmängdssiffra, som enligt gällande lag medför dess utträde ur landsting.

»Ty», heter det vidare i betänkandet, »i den mån landstingsförvaltningen

utvecklats och utsträckts över nya områden, kan om densamma med allt

mindre fog sägas, att den tillgodoser landsbygdens speciella behov i större

omfattning än städernas. Endast i jämförelsevis ringa omfattning är landstingens

verksamhet i vår tid av den art, att den kommer uteslutande landsbygden

till godo. Och ju längre den tidrymd varit, under vilken en stad

utgjort del av länskommunen, ju större gemenskapen mellan staden och det

övriga landstingsområdet blivit med avseende å sjukvårdsinrättningar samt

andra vårdanstalter och inrättningar, desto mindre blir upphävandet av

denna gemenskap förknippat med fördelar för staden. Då stad vid utträde

ur landsting måste avstå från sin andel i dessa inrättningar och i landstingets

överskott i tillgångar utan att erhålla lösen för denna andels värde,

lärer det tvärtom kunna betraktas såsom ekonomiskt olägligt för staden

att utbrytas ur länskommunen. I allt fall kan det från allmän ekonomisk

synpunkt icke vara välbetänkt att genom lagstiftning medverka till upplösningen

av en dylik gemenskap och såmedelst giva upphov till de större utgifter,

som i regel förorsakas, örn stad och landsbygd skola var för sig i

stället för gemensamt uppföra och administrera t. ex. anstalter för tillgodoseende

av sitt behov av sjukvård.

Sedan efter 1921 års grundlagsändring stad, som icke deltager i landsting,

i allmänhet icke vidare får välja egen ledamot av riksdagens första

kammare, utan har att företaga val tillsammans med landsting, har slutligen

bortfallit även det intresse, som i sådant hänseende tidigare varit förknippat

med stadens utträde ur landsting.»

De sakkunniga ansågo på grund av dessa ändrade förhållanden starka

skäl tala för att helt borttaga det stadgande i landstingsförordningen, som

avhandlar stads utträde ur landsting. Med hänsyn till den ståndpunkt, som

riksdagen år 1920 intagit till frågan, och då historiska skäl kunde åberopas

för ett bibehållande i begränsad omfattning av stadgandet, hade de sakkunniga

emellertid stannat vid en omarbetning av detsamma.

Av de sakkunniga härutinnan föreslagna ändrade bestämmelser inneburo.

att stads utträde ur landsting vid uppnående av viss folkmängd icke längre

bleve obligatorisk utan beroende av stadens beslut, att sådant beslut skulle

fattas och delgivas landstinget inom två år efter det årsskifte, vid vilket

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 12.

9

folkmängden uppnått en etthundrafemtiondedel av rikets folkmängd, att i

sådant fall utträdet skulle ske vid utgången av det kalenderår närmast efter

det under vilket delgivning skett, att, där sådant beslut icke delgivits

landstinget inom stadgad tid, stad icke vore berättigad att utträda ur landstinget

förrän fem år förflutit, sedan landstinget delgivits beslut örn utträde,

att i sistnämnda fall utträdet skulle ske vid slutet av det kalenderår, under

vilket femårsperioden utgått, att stad, som icke deltoge i landsting, ägde

i landstinget inträda, därest samstämmande beslut därom fattades av staden

och landstinget, samt att beslut örn utträde ur eller inträde i landsting skulle

underställas Konungen, som meddelade de närmare bestämmelser, vilka

för beslutet genomförande kunde vara erforderliga.

Slutligen anförde de sakkunniga i sin motivering till ifrågavarande stadganden,

hurusom den dåvarande lagstiftningen vid stads utträde ur lands

tingsförvaltningen icke ansetts medgiva någon utskiftning på parterna av

de förut gemensamma tillgångarna och skulderna.

De sakkunnigas förslag beträffande stads utträde ur eller inträde i landsting

godtogs i det stora hela av samtliga länsstyrelser, landsting och stadsfullmäktige,

som avgivit yttranden, ävensom av Svenska stadsförbundets

och Svenska landstingsförbundets styrelser. Vissa invändningar mot förslaget

i dessa delar förekommo dock.

Frågan framlades för 1924 års riksdag. Departementschefen anförde därvid

i proposition nr 188 (s. 37) bland annat:

»De yttranden, som avgivits över de sakkunnigas förslag i denna del,

giva^ vid handen, att de av de sakkunniga förslagna huvudbestämmelserna

angående stads utträde ur och inträde i landsting i det stora hela motsvara

de önskemål, som härutinnan gjort sig gällande från såväl landstingens som

städernas sida, och förslaget synes även stå i god överensstämmelse med

riksdagens i dess av mig förut åberopade skrivelse uttalade uppfattning.

Den förutsättning, på vilket förslaget bygger, nämligen att upprätthållandet

av gemenskapen mellan landstinget och staden är det för båda parterna

önskvärda, synes mig riktig. Då förslaget därtill lämnar stadens självbestämmanderätt

oförkränkt, har jag ingen väsentligare erinran att göra mot

de principiella bestämmelserna örn stads utträde ur och inträde i landsting.

dag kan sålunda icke godtaga den utav Örebro läns landsting och stadsfullmäktige

i Örebro hävdade ståndpunkten, att vid stads utträde ur landsting

en utskiftning på de båda parterna av landstingets tillgångar och skulder

skall ske. En sadan utskiftning skulle förutsätta en ömsesidig uppgöielse

mellan de bada parterna, och utträdet mäste följaktligen åtminstone

i viss man bero jämväl av landstingets ståndpunkt i frågan. Redan med

hänsyn till att stad icke måtte berövas den rätt lill utträde ur landsting,

den nu äger och enligt de sakkunnigas förslag allt framgent skulle bibehålla,

torde sålunda det från Örebro läns landsting och Örebro stad framförda

kravet icke kunna godkännas. Härtill kommer, att ett tillmötesgående

av ett dylikt krav skulle kunna medföra oöverskådliga och icke önskvärda

ekonomiska konsekvenser för landstingen. —--f anslutning till

de, som mig synes i det stora hela berättigade invändningar, som framförts

av länsstyrelserna i Uppsala och Stockholms län, har jag vidare ansett, att

av de sakkunniga föreslagna bestämmelser i förevarande paragraf böra omredigeras.

Såväl enligt nu gällande lag, som enligt vad av de sakkunniga

föreslagits, är tydligen stad skyldig att inträda i landsting, därest stadens

folkmängd understigit en etthundrafemtiondedel av rikets hela invånarantal

och tillika minskats under det tal, som berättigat staden till utträde, och

det måste under sådana förhållanden, även örn det ifrågasatta fallet icke

Bihang till riksdagens protokoll 1940. .5 sami. 2 avil. Nr 12.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 12.

inom överskådlig tidrymd torde komma att inträffa, betecknas såsom en

lucka i såväl den nuvarande som den föreslagna lagstiftningen, att det

saknas direkt stadgande härom och om huru sådant inträde i landsting

skall ske. Emellertid torde det, sedan möjlighet i allmänhet bereus för stad

att inträda i landsting, icke vara erforderligt att införa ett speciellt stadgande

därom, att stad, som står utanför landsting och ordnat sin förvaltning

härefter, ovillkorligen skall inträda i landstinget, blott därför att stadens

folkmängd minskats på angivet sätt, utan torde inträde i landsting i sådant

liksom i andra fall lämpligen kunna bero av vederbörandes beslut. Att i sådant

fall fordra samstämmiga beslut av staden och landstinget torde emellertid

icke vara riktigt, eftersom det för en dylik stad med sjunkande folkmängd

möjligen kan utgöra ett ekonomiskt trängande krav att icke längre

stå utanför landsting. Jag har därför ansett inträdet böra bero allenast av

stadens beslut.»

Konstitutionsutskottet anförde i anledning av propositionen bland annat

följande:

»Den år 1894 genomförda förändringen tillkom under den givna förutsättningen,

att stad, som utträdde ur landsting, skulle utgöra egen valkrets vid

förstakammarval, och betingades väsentligen av det till följd därav naturliga

kravet, att dylik stad under alla förhållanden utan avvikelse från regeln om

ett mandat för varje etthundrafemtiondedel av rikets folkmängd skulle hava

att utse åtminstone en förstakammarledamot. Sagda förutsättning har emellertid

bortfallit efter den genom grundlagsändring år !921 skedda övergången

till större valkretsar för val till första kammaren. Något vägande skäl för bestämmelsens

bibehålande i dess nuvarande form synes på grund härav icke

förefinnas. I varje fall lär det icke kunna sägas, att en stads invånarantal i

förhållande till hela rikets är en tillförlitligare mätare på lämpligheten av

dess skilsmässa från landsting än dess folkmängdstal i och för sig. Däremot

torde det vara påtagligt, att ett absolut folkmängdstal i förevarande hänseende

så till vida är att föredraga framför ett relativt, som det förra bättre riktar

uppmärksamheen på eventualiteten av en stads förestående utträde ur

landsting och ger större möjlighet att på förhand bedöma den tidpunkt, vid

vilken utträde kan ifrågakomma. Utskottet har fördenskull funnit sig böra

föreslå återgång till den form, som ifrågavarande bestämmelse ägde före

1894 års förändring.

Givet är, att härvid icke kan vara tal om att återgå jämväl till den da gällande,

efter nutida mått låga folkmängdssiffran 25,000. Redan omedelbart genom

1894 års ändring knöts stads utträde ur landsting faktiskt vid ett betydligt

högre folkmängdstal, och sedermera har detta självfallet successivt

stegrats, så att det för närvarande utgör ungefär 40,000. Samtidigt har landstingsförvaltningen

utvecklats på ett sätt. varigenom numera helt andra möjligheter

erbjuda sig för större stadssamhällen att inom dess ram få sina berättigade

krav i olika hänseenden tillgodosedda än som vid landstingens tillkomst

kunnat påräknas eller under deras tidigare tillvaro förefunnits. I betraktande

härav och då över huvud taget även relativt sätt avsevärt högre anspråk

på en stads folkmängdsstorlek numera torde kunna uppställas, för att

staden skall anses berättigad till en särställning inom den länskommunala indelningen,

har utskottet funnit skäligt, att ifrågavarande folkmängdstal ytterligare

höjes, och föreslår sålunda, att detsamma bestämmes till 50,000.---

Samtidigt med att bestämmelserna om stads utträde ur landsting reviderats,

har även frågan örn stads återförening med landsting varit föremål för beaktande.

För närvarande gäller härvidlag, att stad, som ej deltager i landsting,

skall i detsamma inträda, därest den ej vidare fyller det mått med avseende

å folkmängdens storlek, som berättigat den till dess särställning. Enligt det

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 12.

]1

föreliggande förslaget däremot skulle det även i detta fall ankomma på staden

att bestämma sin ställning i förhållande till landstinget. Desutom föreslås

i detta sammanhang, att jämväl annan stad, som ej deltager i landsting,

skall äga möjlighet att inträda däri, dock under förutsättning av landstingets

medgivande. Utskottet kan icke finna, att frågan örn stads inträde i landsting

så till vida kan sägas vara av samma beskaffenhet, som det förut behandlade

spörsmålet om utträde, att härvid i avgörande mån hänsyn skulle

behöva tagas blott till stadens önskningar. Vid sådant förhållande och då

det knappast lär kunna inträffa, att denna fråga över huvud taget blir aktuell,

utan att staden råkat i svårigheter att ensam på ett fullgott sätt omhänderhava

sina uppgifter av länskommunal natur, anser utskottet, att landstinget

i varje fall, då återförening kan ifrågakomma, bör få taga del i avgörandet.

I andra momentet av 2 § i propositionens lagförslag förelås alltså vissa härav

betingade förändringar.»

Riksdagen beslöt i enlighet med konstitutionsutskottets förslag, till följd

varav ifrågavarande stadgande — inrymt i den nya landstingslagens 3 § 1

mom. — erhöll denna avfattning:

»1 mom. Har stad, som deltager i landsting, uppnått en folkmängd av

minst 50,000, äger staden utträda ur landstinget.

Vill stad, som enligt vad nyss sagts är berättigad till utträde, ej vidare deltaga

i landstinget, skall staden delgiva landstinget sitt beslut att utträda. Sker

delgivningen inom två år från det årsskifte, vid vilket staden uppnått nämnda

folkmängd, skall utträdet äga rum vid utgången av kalenderåret närmast

efter det, under vilket landstinget erhållit del av stadens beslut, men eljest vid

utgången av femte kalenderåret efter det, varunder delgivning skett.

Beslut att utträda ur landsting skall av staden underställas Konungen, som,

därest staden finnes till utträde berättigad, efter landstingets hörande meddelar

de närmare föreskrifter, som för beslutets genomförande äro erforderliga.»

Enligt 2 mom. av samma paragraf äger stad, som ej deltager i landsting,

inträda i landsting, såvida samstämmande beslut därom fattats av staden och

landstinget. Beslutet skall underställas Konungen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1940:194 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 3 kap. 6 § och 4 kap. 7 § giftermålsbalken. s. 6 i texten