Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Martts proposition angående lån av statsmedel för anordnande av skyddsrum.

1940-04-16 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1940:106, Utlåtande i anledning av Kungl. Martts proposition angående lån av statsmedel för anordnande av skyddsrum.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 106.

1

Nr 106.

Ankom till riksdagens kansli den 16 april 1940 kl. Va 12 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Martts proposition angående

lån av statsmedel för anordnande av skyddsrum.

(3:e avd.)

I propositionen nr 187 har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag

av statsrådsprotokollet över socialärenden den 30 mars 1940, föreslagit riksdagen

att

I) å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40 anvisa

dels under femte huvudtiteln till Ersättning till riksbanken för dess bestyr

med lån för anordnande av skyddsrum ett förslagsanslag av 10,000

kronor,

dels ock under kapitalbudgeten, fonden för låneunderstöd, till Lån för

anordnande av skyddsrum ett reservationsanslag av 15,000,000 kronor,

II) å riksstaten för budgetåret 1940/41 under femte huvudtiteln till Ersättning

till riksbanken för dess bestyr med lån för anordnande av skyddsrum

anvisa ett förslagsanslag av 50,000 kronor,

III) besluta, att med anlitande av nämnda, under kapitalbudgeten äskade

anslag må i huvudsaklig enlighet med av departementschefen förordade

grunder utlämnas lån för anordnande av skyddsrum.

Enligt lagen den 1 mars 1940 (nr 119) om skyldighet för ägare av anläggningar

och byggnader att anordna skyddsrum m. m. skola inom område,

som Kungl. Majit bestämmer, följande anläggningar och byggnader förses

med skyddsrum:

1. hamn, järnvägsstation och därmed jämförlig anläggning, som är av vikt

för allmänna samfärdseln,

2. industriell anläggning, vid vilken i regel minst tjugufem personer äro

sysselsatta,

3. anläggning, som inrymmer undervisnings- eller vårdanstalt, hotell eller

pensionat och är avsedd att hysa minst tjugufem personer,

4. byggnad med mer än två våningar, som till väsentlig del är avsedd till

bostad eller till kontors- eller affärslokal, samt

5. annan anläggning eller byggnad, där människor bo eller eljest vanligen

vistas, såframt skyddsrum är erforderligt med hänsyn till anläggningens eller

byggnadens beskaffenhet eller läge.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. (i sami. Nr 106.

880 40

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 106.

Skyldigheten att anordna skyddsrum åvilar anläggningens eller byggnadens

ägare. Såsom ägare anses jämväl den, som innehar anläggning eller byggnad

med fri förfoganderätt eller fideikommissrätt eller därmed jämförlig rätt.

Genom kungörelse den 1 mars 1940 (nr 120) har vidare föreskrivits,

bland annat, att de i lagen intagna bestämmelserna om skyldighet att anordna

skyddsrum skola tillämpas inom samtliga luftskyddsorter.

''För en amnda författningar hava trätt i kraft den 0 mars 1940.

Enligt de statsbidragsgrunder, som föreslogos av 1939 års luftskyddsutredning

och av Kungl. Majit utan väsentliga ändringar framlagts i propositionen

nr 165 till innevarande års riksdag, kan statsbidrag endast undantagsvis

utgå till anordnande av enskilda skyddsrum. I ett flertal yttranden

över luftskyddsutredningens förslag framhölls därför önskvärdheten av att

en statlig lånefond inrättades i syfte att bereda fastighetsägare möjlighet

att anskaffa erforderliga medel för inrättande av dylika skyddsrum.

Denna tanke har sedermera upptagits till behandling i en inom socialdepartementet

upprättad promemoria, där även vissa preliminära riktlinjer

för den ifrågasatta låneverksamheten uppdragits (prop. sid. 3—5).

Över promemorian hava yttranden avgivits av luftskyddsinspektionen,

statskontoret, statens byggnadslånebyrå, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige

i riksgäldskontoret, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund, Sveriges fastighetsägareförbund samt hyresgästernas sparkasse- och

byggnadsföreningars riksförbund. Det i promemorian framlagda förslaget

har därvid i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Beträffande

åtskilliga detalj spörsmål hava dock olika uppfattningar gjort sig gällande.

En närmare redogörelse för innehållet i de avgivna yttrandena återfinnes i

prop. sid. 6—11.

Departementschefen har för egen del till en början anfört följande.

Genom lagen den 1 mars 1940 örn skyldighet för ägare av anläggningar

och byggnader att anordna skyddsrum m. m. hava dylika ägare i vidsträckt

omfattning blivit pliktiga att inrätta skyddsrum. Det torde emellertid stå

utom allt tvivel, att många av dem, å vilka denna lag äger tillämpning,

knappast äga möjlighet att uppbringa de medel, som erfordras för fullgörande

av dem enligt lagen åvilande förpliktelser. Det lärer därför med

hänsyn till angelägenheten av att skyddsrum utan dröjsmål komma till

stånd i avsedd utsträckning vara synnerligen påkallat, att statsmakterna här

träda till genom att under nuvarande ansträngda läge på kapitalmarknaden

öppna särskilda kreditmöjligheter, medan däremot direkt subvention icke

torde böra lämnas. Det stöd, som sålunda torde böra ifrågakomma, synes

böra givas i den formen att staten under vissa förutsättningar utlämnar lån

utan att kräva fullgod säkerhet men mot en räntefot, som skulle varit att

anse såsom normal, för den händelse säkerheten varit fullgod.

En första förutsättning för erhållande av statslån bör i princip vara,

att den, som begär lånet, är enligt omförmälda lag skyldig att inrätta

skyddsrum. Då emellertid stundom tvekan torde kunna råda, huruvida

sådan skyldighet föreligger eller ej, och en dylik tvekan icke bör inverka

fördröjande på tillkomsten av skyddsrum, anser jag det icke lämpligt att

ovillkorligen kräva, att vederbörande styrker sin skyldighet i berörda hänseende.

I allmänhet torde man kunna presumera, att den, som söker lån,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 106.

3

är skyldig att inrätta skyddsrum, så snart fråga är om skyddsrum i anläggning

eller byggnad, som är belägen inom sådant område, som avses i 1 §

första stycket av nyssnämnda lag. Lån bör dock icke ifrågakomma i sådana

fall, där det är uppenbart, att skyldighet att inrätta skyddsrum icke föreligger.

Lån skola vidare givetvis utlämnas allenast till sådana ägare av anläggningar

eller byggnader, vilka icke äga möjlighet att i vanlig ordning anskaffa

medel för bestridande av de med skyddsrum sbygget förenade kostnaderna.

Den, som kan i öppna marknaden erhålla lån, bör således vara utesluten

från lån av statsmedel. Icke heller på denna punkt böra dock alltför

stränga krav uppställas, varför i tveksamma fall lån torde böra kunna lämnas.

För lånen torde nämligen böra uppställas sådana villkor, att ett obehörigt

anlitande av möjligheten till lån knappast behöver befaras.

I likhet med vad som föreslagits i departementspromemorian förordar jag,

att möjligheten att erhålla lån begränsas till de fall, där fråga är örn anordnande

av skyddsrum i redan befintlig anläggning eller byggnad. Vid

inrättande av skyddsrum i samband med uppförande av ny anläggning eller

byggnad lärer nämligen behov av lån av här avsedda slag näppeligen föreligga.

I promemorian har vidare föreslagits, att lån skulle få lämnas vare sig

anläggningen eller byggnaden är avsedd att användas såsom bostad eller

icke samt vare sig vederbörande är ägare till den fastighet, i vilken skyddsrummet

skall inrättas, eller ej. Även innehavare av tomträtt i fastigheten

skulle alltså kunna erhålla lån. Till dessa förslag, som icke från något håll

givit anledning till erinran, vill jag ansluta mig. Med fastighetsägare bör

beträffande möjligheten att erhålla lån likställas sådan i rytt] and erättsha vare,

som är skyldig att anordna skyddsrum.

Vad angår lånebeloppets storlek har i promemorian föreslagits, att allenast-

den begränsningen skulle uppställas, att lånet icke hnge överstiga den

beräknade kostnaden för skyddsrummets anordnande, medan fullmäktige i

riksgäldskontoret ifrågasatt, örn icke — åtminstone i vissa fall — lånebeloppet

borde begränsas till 80 eller 90 procent av den beräknade kostnaden.

Det synes mig klart, att lånebeloppet icke bör vara större än som i varje

särskilt fall finnes behövligt. Emellertid torde i många fall vederbörande

lånesökande icke äga möjlighet att i annan ordning anskaffa ens någon del

av det erforderliga beloppet. Jag förordar därför i nu berörda avseende

promemorians förslag. Givetvis är det av största vikt, att de ingivna kostnadsberäkningarna

bliva föremål för omsorgsfull granskning.

Även beträffande säkerhetens beskaffenhet kan jag väsentligen ansluta

mig till vad som föreslagits i promemorian. Sålunda anser jag, att säkerheten

för lånet bör som regel utgöras av inteckning i vederbörande fastighet

eller tomträtt men att siven annan säkerhet bör godtagas, örn denna är

bättre siri den inteckningssäkerhet, som kan erbjudas. Inteckningssäkerhet

bör ock, där så erfordras och möjlighet därtill finnes, kompletteras med

säkerhet av annan art. Att — på sätt statskontoret föreslagit — uppställa

krav på att inteckningssäkerheten skall ligga inom 90 procent av fastighetens

taxeringsvärde torde icke låta sig göra, då med en sådan bestämmelse de

fastighetsägare, som sirö i största behovet av lån, sannolikt skulle uteslutas

från möjligheten härtill. Man torde i detta hänseende icke kunna fordra

mer än att inteckningssäkerheten skall vara av blista möjliga beskaffenhet.

Om så kan ske, bör givetvis förefintligt överhypotek för lån mot inteckning

med bättre förmånsrätt ställas till statens förfogande.

Med avstående å den riinta, som bör erläggas för lånen, hava olika för
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 106.

slag framförts. För min del biträder jag bankofullmäktiges förslag, enligt

vilket låneräntan skulle bestämmas till 5 procent.

Amorteringstiden torde böra fastställas till tio år. Ränta oell amortering

synas som regel böra erläggas en gång varje år.

Då den i promemorian ifrågasatta särskilda låneavgiften — 2 % å lånebeloppet

— skulle för låntagarna bliva rätt betungande, är jag i likhet med

flertalet av de myndigheter och förbund, som yttrat sig i ämnet, av den

uppfattningen att någon sådan avgift icke bör ifrågakomma.

Departementschefen ingår i fortsättningen på frågan om ansvaret och

handhavandet av låneverksamheten m. m. samt yttrar därvid:

Vidkommande härefter frågan örn vem, som skall bära ansvaret för den

förlust, vilken kan uppkomma å låneverksamheten, finner jag det med hänsyn

till det ändamål, vartill lånen skola användas, naturligast, att detta ansvar

i sin helhet får åvila statsverket. Jag anser mig alltså icke böra biträda

det i promemorian såsom ett alternativ framlagda förslaget, att ansvaret

skulle, uppdelas mellan staten och kommunerna.

Under sådana förhållanden finner jag det vidare lämpligast, att låneverksamheten

får omhänderhavas av statens organ. De organ, som man därvid

har att välja på, torde allenast vara statens byggnadslånebyrå och riksbanken.

I valet mellan dessa förordar jag, att låneverksamheten anförtros

åt riksbanken. Den närmaste anledningen härtill är den, att ett förläggande

av verksamheten till byggnadslånebyrån förutsätter en väsentlig utbyggnad

av byråns organisation, medan en motsvarande utbyggnad icke lärer bliva

behövlig för riksbankens del. Det är vidare att märka, att, örn verksamheten

övertages av riksbanken, arbetet med lånen kan fördelas på en mängd

avdelningskontor, vilket bör möjliggöra en snabb handläggning av låneärendena.

I många fall torde ock dessa avdelningskontor hava lättare än

en central myndighet att införskaffa den kompletterande utredning från de

lokala myndigheterna, som må kunna erfordras, innan beslut i låneärende

kan fattas.

Rörande sättet för låneansölmingarnas ingivande och granskning synes

mig det i promemorian framlagda förslaget i huvudsak kunna godtagas.

Någon anledning att i detta sammanhang ingå på detaljer synes mig icke

föreligga. Jag vill dock framhålla, att det i allmänhet torde vara tillrådligt,

att låneärende får avgöras först efter hörande av vederbörande byggnadsnämnd.

Riksbanken bör ej blott vara beslutande myndighet utan bör också utbetala

de lån, som beviljats, mottaga räntor och amorteringar samt ombesörja

indrivningen av förfallna belopp.

I promemorian har beräknats, att det belopp, som tills vidare skulle behövas

för ifrågavarande lån, skulle utgöra 15,000,000 kronor. Mot denna

beräkning har jag icke något att erinra. Däremot anser jag det — med

hänsyn därtill att det medelsbehov, som här skall tillgodoses, är av tillfällig

natur — mindre lämpligt att inrätta en ny statlig lånefond utan vill i stället

förorda, att lånen få utlämnas från ett under fonden för låneunderstöd anvisat

anslag. I den män lånen återbetalas, böra de inflytande medlen ej få

användas för ny utlåning utan böra återlevereras till riksgäldskontoret.

Det anslag, från vilket lånen skola utlämnas, bör erhålla karaktär av

reservationsanslag och benämnas lån för anordnande av skyddsrum. A tillläggsstat

II till riksstaten för budgetåret 1939/40 bör för ändamålet anvisas

ett anslag av 15,000,000 kronor.

För sin medverkan vid handhavande av ifrågavarande verksamhet torde

riksbanken — såsom ock framhållits i promemorian — böra erhålla ersättning

dels med visst belopp för varje prövad ansökning, dels ock för riks
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 106.

5

bankens kostnader för indrivning av förfallna belopp. De närmare grunderna

för ersättningens utgående torde det få ankomma på Kungl. Maji

att bestämma. Ersättningen lärer få bestridas från ett under femte huvudtiteln,

avdelningen civila luftskyddet, uppfört förslagsanslag, benämnt ersättning

till riksbanken för dess bestyr med lån för anordnande av skyddsrum.

Sådant anslag torde få anvisas såväl å tilläggsstat II till riksstaten

för budgetåret 1939/40 som ock å riksstaten för budgetåret 1940/41. Det

förra anslaget synes därvid kunna upptagas till 10,000 kronor och det senare

till 50,000 kronor.

Utskottet delar departementschefens uppfattning, att i nuvarande läge

behov föreligger av särskilda kreditmöjligheter för anordnande av enskilda

skyddsrum. Utskottet tinner ock rimligt, att staten på detta område träder

hjälpande emellan och i form av lån tillhandahåller erforderliga medel åt

dem, som eljest icke skulle kunna fullgöra dem lagenligt åvilande förpliktelser

att anordna dylika skyddsrum. Utskottet tillstyrker därför i princip

Kungl. Majis förslag.

De föreslagna villkoren och grunderna i övrigt för tillhandahållande av

ifrågavarande lån synas utskottet i allt väsentligt godtagbara. Utskottet vill

emellertid betona önskvärdheten av att varsamhet iakttages med ^anordnande

av lån i sådana fall, då tvekan föreligger rörande sökandens skyldighet

att anordna skyddsrum.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må

I) å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40

anvisa

a) under femte huvudtiteln till Ersättning till riksbanken

för dess bestyr med lån för anordnande av skyddsrum ett förslagsanslag

av 10,000 kronor;

b) såsom kapitalinvestering i fonden för låneunderstöd till

Lån för anordnande av skyddsrum ett reservationsanslag av

15,000,000 kronor;

II) å riksstaten för budgetåret 1940/41 under femte

huvudtiteln till Ersättning till riksbanken för dess bestyr

med lån för anordnande av skyddsrum anvisa ett förslagsanslag

av 50,000 kronor;

lil) besluta, att med anlitande av nämnda kapitalinvesteringsanslag

må i huvudsaklig enlighet med de grunder, som

av departementschefen förordats i statsrådsprotokollet över

socialärenden den 30 mars 1940, utlämnas lån för anordnande

av skyddsrum.

Stockholm den 16 april 1940.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS RÅSTOCK.

Utskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 106.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Gustafsson i Benestad, Nilsson i Malmö,

Johansson i Fredrikslund, Oscar Olsson, Asplund, Nilsson i Landeryd, Heiding,

Lindström, Bäckström, Nisser, Boman och Andersson i Arboga; samt

från andra kammaren: herrar Råstock, Jansson i Falun, Magnusson i Skövde,

Törnkvist, Svensson, Eriksson i Stockholm, Persson i Falla, Ward, Åqvist, Andersson

i Malmö, Hansson i Rubbestad och Mårtensson.

Stockholm 1940. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1940:157 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån av statsmedel för anordnande av skyddsrum. s. 7 i texten