Utlåtande i anledning av Kungl. Majds proposition angående anslag till anordnande av lastningsoch lossningsanläggningar för sockerbetor m. m. jämte en i ämnet väckt motion.
1940-06-11 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1940:227, Utlåtande i anledning av Kungl. Majds proposition angående anslag till anordnande av lastningsoch lossningsanläggningar för sockerbetor m. m. jämte en i ämnet väckt motion.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 227.
1
Hr 227.
Ankom till riksdagens kansli den 11 juni 1940 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Majds proposition angående anslag
till anordnande av lastnings- och lossningsanläggningar
för sockerbetor m. m. jämte en i ämnet väckt
motion.
(2:a avd.)
I en den 24 maj 1910 dagtecknad proposition, nr 287, har Kungl. Majit,
under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet
över folkhushållningsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att dels
till Bidrag till lastnings- och lossningsanordningar för sockerbetor för budgetåret
1940/41 under elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 750 000
kronor, dels till Anordningar för lastning och lossning av sockerbetor vid
statens järnvägar för budgetåret 1940/41 å kapitalbudgeten, under rubrik statens
järnvägar, anvisa ett reservationsanslag av 1 000 000 kronor, dels ock
till Lån till lastnings- och lossningsanordningar för sockerbetor för budgetåret
1940/41 å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd anvisa ett
reservationsanslag av 400 000 kronor.
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr G. De Geer väckt motion (11:293), vari hemställts, att
riksdagen med avslående av propositionen nr 287 måtte till täckande av
vissa betodlarnas merkostnader för järnvägstransporter under 1940 års kampanj
anslå ett belopp av 300 000 kronor.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för nämnda yrkande, hänvisas
till motionen.
Av förevarande proposition inhämtas bland annat:
I samband med förhandlingar angående villkoren för sockerbetsodling under
1940 har Sveriges betodlares centralförening u. p. a. upptagit frågan örn
vidtagande genom vederbörande järnvägsförvaltningars försorg av åtgärder
för att vid järnvägsstationer åstadkomma lämpliga lastnings- och lossningsanordningar
för sockerbetor och bctmassa.
Motivet för centralföreningens framställning vöre, att man på grund av nu
rådande förhållanden på arbetsmarknaden icke kunde för detta års betkampanj
räkna med fullgod arbetskraft för betornas framkörning till stationerna,
varför man härför måste förutsätta användning av minderåriga och
Hillring till riksdagens protokoll 1940. 6 sand. Nr 227—22.9.
2
Statsutskottets utlåtande Nr 227.
kvinnlig arbetskraft. Med hänsyn därtill vore det nödvändigt, att sådana anordningar
funnes på järnvägsstationerna, att omlastning av betor från landsvägsfordon
till järnvägsvagn måtte kunna ske utan att härför erfordrades
någon nämnvärd manuell arbetskraft. Omlastningsanordningar av något av
ifrågavarande slag borde komma till stånd å stationer med en inlastad betmängd
av minst 1 500 ton. Antalet sådana stationer uppginge till omkring
200. För den händelse man begränsade sig till de stationer, som hade minst
2 000 tons betmängd, varom yrkande framställts från vissa järnvägar, reducerades
antalet till omkring 175.
Något bidrag från betodlarna vore knappast att påräkna till ifrågavarande
anläggningar. Det pris för betorna, som för innevarande år fastställts av regeringen
efter förhandling med centralföreningen, vore så lågt, att det icke
inrymde någon marginal för en sådan opåräknad utgift. Här vore dock fråga
om kostnader av sådan storlek, att det icke gärna kunde ifrågasättas, att
järnvägarna ensamma skulle svara för desamma. Med hänsyn till den föreliggande
onormala situationen och då fullgörandet av betleveranserna vore
ett uppenbart statsintresse, måste det emellertid anses motiverat, att staten
trädde emellan med ett avsevärt bidrag till dessa kostnader. Man borde även
beakta, att förhållandena vid årets betkampanj kunde vara sådana, att transport
av betor med bil till vederbörande fabrik kunde komma i fråga endast
i mycket begränsad omfattning eller kanske alls icke på grund av då rådande
bensinbrist.
Kungl. Maj:t har föranstaltat om en utredning i ämnet, varöver yttranden
inhämtats av riksgäldsfullmäktige och järnvägsstyrelsen.
Departementschefen har för egen del anfört:
Av den verkställda utredningen framginge, att under normala förhållanden
en avsevärd del av sockerbetsskörden järnvägsledes transporterades till sockerfabrikerna.
Med utgångspunkt från nu rådande förhållanden torde det
vidare kunna förutses, att järnvägarna under kommande höst i väsentligt vidgad
omfattning komme att tagas i anspråk för bettransport. Det vore ur olika
synpunkter av vikt att dessa transporter kunde försiggå med minsta möjliga
svårigheter. Emellertid saknades i stor utsträckning vid järnvägarna särskilda
anordningar för lastning och lossning av betor. Med den knapphet på
arbetskraft, som för närvarande framträdde och även i fortsättningen kunde
befaras komma att göra sig gällande på hithörande område, innebure denna
brist en avsevärd olägenhet, vilken måhända i viss utsträckning kunde äventyra
tillförseln av betor till sockerfabrikerna. Det syntes därför angeläget att
åtgärder vidtoges i syfte att underlätta bettransporterna genom att vid olika
järnvägsstationer i betdistrikten införa arbetsbesparande anordningar för
lastning och lossning av betor.
Anläggandet av dylika anordningar vore givetvis ett bestyr, som under vanliga
förhållanden helt borde åvila de enskilda intressenterna. För järnvägarnas
del måste anordningarna innebära en förstärkning i konkurrensen med
lastbilarna om transporten av betor och därigenom skapa en viss garanti
för att sådan transport även i fortsättningen komme att äga runi järnvägsledes.
Att dessa fördelar uppmärksammats på järnvägshåll framginge tydligt
av att järnvägarna själva redan påbörjat anläggningar av det slag, varom
nu vore fråga, och att avsikten vore att i lämplig takt fortsätta därmed. För
betodlarna torde fördelen ligga i att vissa besparingar kunde uppnås genom
att mindre kvalificerad arbetskraft kunde anlitas eller, i händelse att tillgång
Statsutskottets utlåtande Nr 227.
3
funnes å kvalificerad sådan, densamma kunde mera effektivt utnyttjas. För
den enskilde arbetaren slutligen erbjöde anordningar av ifrågasatt slag den
fördelen, att arbetet bleve mindre krävande.
Anläggningarna i fråga krävde emellertid investering av betydande kapital.
I nuvarande läge kunde det ej förutsättas, att de enskilda intressenterna vore
villiga ombesörja detta i erforderlig omfattning under närmaste tiden. För det
allmänna vore det dock av synnerlig vikt ur folkförsörjningssynpunkt att
anläggningar av här förevarande art komme till stånd med största möjliga
skyndsamhet. Med hänsyn härtill syntes staten icke kunna undgå att ekonomiskt
bidraga till anordningarnas förverkligande.
För bedömande av storleken av de bidrag, som sålunda från statens sida
borde ifrågakomma, syntes i första hand böra klarläggas, i vilken omfattning
de avsedda anordningarna bleve erforderliga och kostnaderna för desamma.
Utredningen vore i detta hänseende icke slutgiltig, men de preliminära uppgifterna,
vilka utredningsmannen lämnat, syntes kunna accepteras såsom utgångspunkt
för bedömandet. Av utredningen framginge, att omkring 200 järnvägsstationer
i betdistrikten vore i behov av särskilda anordningar för lastning
av hetor. Vid denna beräkning hade medtagits samtliga stationer, vid
vilka lastas en betkvantitet av minst 1 500 ton per år. Utginge man däremot
från en betkvantitet av 2 000 ton per år, bortfölle omkring 25 å 30 stationer.
1 dylikt fall kunde man alltså räkna med att omkring 170 å 175 järnvägsstationer
erfordra anordningar för betlastning. De anordningar som kunde
ifrågakomma utgjordes av elevatorer av viss typ, vilken redan varit i bruk
under en betkampanj och befunnits ändamålsenlig, eller lastningsbryggor.
Kostnaderna för dessa anordningar växlade givetvis efter de lokala förhållandena,
men hade av utredningsmannen beräknats genomsnittligen belöpa
sig å 15 000 kronor per anläggning, oavsett dess art. Med hänsyn till de tämligen
stora anläggningskostnaderna ävensom därtill, att det torde visa sig
omöjligt att under nu rådande förhållanden till hösten 1940 hinna färdigställa
samtliga erforderliga anläggningar, syntes det lämpligt, att anordnandet
av anläggningarna begränsades till de stationer, vilka mottoge minst
2 000 ton hetor per år. Med ledning av utredningsmannens uppgifter kunde
kostnaderna för samtliga anläggningar uppskattas till i runt tal
(175X15 000=) 2 625 000 kronor.
Enligt vad departementschefen inhämtat torde av de 175 stationer, som
alltså komme i fråga, omkring 70 stycken vara belägna å järnvägar, anslutna
till statsbanenätet eller de statliga järnvägsbolagen. Kostnaderna för anordningarna
i fråga för dessa stationer syntes böra finansieras genom att ett
kapitalinvesteringsanslag anvisades för ändamålet. Med utgångspunkt från de
tidigare omnämnda kostnadsberäkningarna erfordrades ett anslag av
1050 000 kronor för ändamålet, vilket syntes kunna avrundas till 1 000 000
kronor. Departementschefen ansåge sig visserligen böra utgå från att bidrag
från de enskilda intressenter, vilka hade fördel av anläggningarna, vore att
påräkna, men då dessa bidrag icke torde komma att erhålla formen av kapitaltillskott,
syntes det lämpligt att ett anslag av angiven storlek ställdes till
järnvägsstyrelsens förfogande.
Vad därefter anginge de kostnader, som belöpte å stationer vid enskilda
järnvägar, kunde desamma enligt förut angiven grund beräknas till cirka
1 575 000 kronor. Beloppet torde kunna avrundas lill 1 500 000 kronor. Såsom
tidigare framhållits torde dessa kostnader böra bäras, utom av staten,
även av de enskilda intressenterna, vilka i detta fall vore järnvägarna och
4
Statsutskottets utlåtande Nr 227.
Utskottet.
betodlarna. Betodlarnas bidrag syntes kunna uttagas genom avgift å det inlastade
godset, exempelvis kajavgift eller annan avgift av liknande slag. Fördelningen
å intressenterna av kostnaderna syntes rätteligen böra ske efter
den nytta, vederbörande hade av anordningarna. Då en uppskattning härav
givetvis av praktiska skäl icke kunde göras, måste grunderna för kostnadsfördelningen
bestämmas efter skälighetsprövning. Med hänsyn till angelägenheten
av att de planerade anordningarna verkligen komme till stånd i största
möjliga utsträckning syntes statens bidrag böra tilltagas så stort, att detsamma
innebure en kraftig stimulans till igångsättande av anläggningsarbeten
för ändamålet i fråga. Ur denna synpunkt torde vara motiverat, att statsbidraget
i regel utginge med hälften av kostnaderna. Departementschefen
ville således förorda, att 750 000 kronor ställdes till förfogande för ändamålet.
Med utgångspunkt från att sammanlagda statsbidragen icke borde överstiga
750 000 kronor syntes Kungl. Majit eller av Kungl. Majit utsedd myndighet,
efter regler som fastställts av Kungl. Majit, böra bestämma bidragets
storlek i det särskilda fallet. För här berörda ändamål syntes ett reservationsanslag
böra anvisas å driftbudgeten.
Utförandet av de ifrågasatta anordningarna borde omhänderhavas av järnvägarna.
För att underlätta järnvägarnas finansiering av den del av kostnaderna
för anordningarna, som icke täcktes av statsbidrag, syntes möjligheter
böra beredas järnvägarna att erhålla lån från staten. Lånen borde efter
beslut av Kungl. Majit eller den myndighet, som Kungl. Majit utsåge, utlämnas
av riksgäldskontoret, som även syntes böra handhava lånemedlen. För
lånen borde utgå ränta, förslagsvis 4 %. Lånen borde löpa under viss tid,
högst 10 år, samt amorteras med lika årliga annuiteter. För lånen syntes
böra ställas säkerhet, som kunde godtagas av riksgäldskontoret. Såsom riksgäldskontoret
påpekat torde, där förhållandena så påkalla, fordran på säkerhet
dock kunna eftergivas.
Till bestridande av utgifterna för lånevensamheten borde ett reservationsanslag
anvisas å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd. Eftersom
man kunde utgå från att betydande belorm komme att tillskjutas av
järnvägarna utan att lånemöjligheten anlitades, torde man böra räkna med
en motsvarande begränsning av medelsbehovet för detta ändamål. Ett belopp
av 400 000 kronor torde vara tillfyllest.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, synes det under nu rådande
förhållanden angeläget, att åtgärder vidtagas för underlättande av bettransporterna
genom att vid olika järnvägsstationer i betdistrikten införa arbetsbesparande
anordningar för lastning och lossning av betor. Sådana anläggningar
kräva investering av betydande kapital. Departementschefen har
framhållit, att det i nuvarande läge icke kunde förutsättas, att de enskilda
intressenterna vore villiga att ombesörja detta i erforderlig omfattning under
den närmaste tiden. Då det emellertid ur folkförsörjningssynpunkt är av
synnerlig vikt, att anläggningar av nämnda art komma till stånd med största
möjliga skyndsamhet, har departementschefen funnit ekonomiskt understöd
från statens sida nödvändigt till anordningarnas förverkligande. Utskottet,
som delar departementschefens sålunda uttalade uppfattning, kan för sin
del icke finna den i förevarande motion 11:293 anvisade utvägen fram
-
Statsutskottets utlåtande Nr 227.
5
komlig. De anordningar, som av departementschefen ifrågasatts, hava bland
annat motiverats med behovet av att på grund av bristande arbetskraft för
det tunga arbete, varom här är fråga, få till stånd sådana anläggningar som
underlätta lastnings- och lossningsarbetet. Motionärens förslag synes utskottet
icke ägnat att på ett betryggande sätt avhjälpa de svårigheter på
ifrågavarande område, varmed man i nuvarande läge torde hava att räkna.
Utskottet vill i detta sammanhang jämväl framhålla, att enligt utskottets
uppfattning de av departementschefen föreslagna anordningarna icke behöva
betraktas allenast såsom tillfälliga utan kunna framdeles tagas i bruk även
för annan inlastning. Utskottet avstyrker alltså bifall till motionen II: 293.
Enligt den i ärendet verkställda utredningen skulle omkring 200 järnvägsstationer
i betdistrikten vara i behov av särskilda anordningar -— elevatorer
av viss typ eller lastningsbryggor — för lastning av betor. Härvid hava medtagits
samtliga stationer, vid vilka lastas en betkvantitet av minst 1 500 ton
per år. Enär det torde visa sig omöjligt att till hösten 1940 hinna färdigställa
anläggningar vid samtliga ifrågavarande stationer, har departementschefen
ansett anordnandet av anläggningarna böra begränsas till de stationer,
som mottaga minst 2 000 ton betor per år. Antalet dylika stationer
kan uppskattas till omkring 175. Utskottet har icke något att erinra mot
departementschefens ifrågavarande förslag. I detta sammanhang vill utskottet
emellertid framhålla, att för den händelse det skulle visa sig ogörligt
att till instundande höst färdigställa anordningar för lastning av betor i den
utsträckning, departementschefen avsett, sådana anläggningar i första hand
synas böra komma till stånd vid de järnvägsstationer, som hava den största
inlastningskapaciteten.
Utskottet biträder departementschefens förslag att kostnaderna för ifrågavarande
anordningar vid de stationer, som äro belägna å järnvägar, anslutna
till statsbanenätet eller de statliga järnvägsbolagen, finansieras genom ett
kapitalinvesteringsanslag å 1 000 000 kronor. På av departementschefen anförda
skäl anser utskottet vidare, att ett reservationsanslag av 750 000 kronor
bör ställas till förfogande för statsbidrag till de enskilda järnvägarna, å vilka
det skulle ankomma att utföra de å stationer vid dessa järnvägar planerade
anordningarna. Statsbidraget synes i regel böra utgå med hälften av kostnaderna.
Såsom i förevarande proposition angives torde det få ankomma på
Kungl. Majit eller på av Kungl. Majit utsedd myndighet att efter regler, som
fastställts av Kungl. Majit, bestämma bidragets storlek i det särskilda fallet.
Utskottet har icke heller funnit något att erinra mot alt ett anslag av statsmedel
till föreslaget belopp av 400 000 kronor anvisas, avsett att användas
till lån åt de enskilda järnvägarna till underlättande av finansiering av den
del av kostnaderna för anläggningarna, som icke täckes av statsbidrag.
1 fråga örn ränta å lånen, säkerhet för desamma, lånens löptid m. m. ansluter
sig utskottet lill vad departementschefen i ämnet anfört.
Utskottet, som i övrigt icke funnit vad i förevarande proposition anförts
6
Statsutskottets utlåtande Nr 227.
och föreslagits giva anledning till erinran eller uttalande från utskottets sida,
får hemställa,
att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och
med avslag å motionen II: 293, må
a) till Bidrag till lastnings- och lossningsanordningar, för
sockerbetor för budgetåret 1940/41 under elfte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 750 000 kronor;
b) till Anordningar för lastning och lossning av sockerbetor
vid statens järnvägar för budgetåret 1940/41 såsom kapitalinvestering
i statens affärsverksfonder, statens järnvägar,
anvisa ett reservationsanslag av 1 000 000 kronor;
c) till Lån till lastnings- och lossningsanordningar för sockerbetor
för budgetåret 1940/41 såsom kapitalinvestering i
fonden för låneunderstöd anvisa ett reservationsanslag av
400 000 kronor.
Stockholm den 11 juni 1940.
På statsutskottets vägnar:
PER GUSTAFSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Gustafsson i Benestad, Nilsson i Malmö, Johansson
i Fredrikslund, Oscar Olsson, Asplund, Nilsson i Landeryd, Andersson i Fältenborg,
Andrén, Ström i Lidköping, Heiding, Lindström och Boman; samt
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Törnkvist, Eriksson i
Stockholm, Persson i Falla, Jonsson i Eskilstuna, Andersson i Prästbol, Ward,
Persson i Tidaholm, Andersson i Södergård, Hansson i Rubbestad, Mårtensson och
Bergvall.
Reservation
av herr Magnusson i Skövde.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.