Utlåtande i anledning av dels Kungl. Majds proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940
1941-03-06 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1941:13, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Majds proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr 13.
1
Nr 13.
Ankom till riksdagens kansli den 7 mars 1941 kl. 10 f. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Majds proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9
januari 1940 (nr 3) om vissa tvångsmedel vid krig
eller krigsfara m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 24 januari 1941 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 9, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:! under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet folda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag
till
Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 (nr 3) om vissa
tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.
Härigenom förordnas, att lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel
vid krig eller krigsfara m. m., vilken gäller till och med den 31 mars 1941,
skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1942; dock att från och
med den 1 april 1941 2 och 4 §§* i lagen skola hava följande ändrade lydelse:
2 §•
Där det---censureras; samt
expediering av telefonsamtal inställas eller fördröjas eller samtal avlyssnas
eller telefonapparat för viss tid eller tillsvidare avstängas för samtal så
ock uppgift lämnas från telefonanstalt å utväxlade eller beställda samtal.
4 §■
Åtgärd, varom i 2 eller 3 § förmäles, må icke upprätthållas längre än som
erfordras för att vinna det med åtgärden avsedda ändamålet.
Har i fall som i 3 § sägs den misstänkte ej inom femton dagar från första
dagen av kvarliållandet förklarats häktad, skall han frigivas, där ej justitiekanslern
medgiver, att han må kvarhållas under viss ytterligare tid. Sådant
medgivande får avse högst femton dagar för varje gång; dock må ingen
med stöd av denna lag kvarhållas under längre tid än sextio dagar.
1 Ändrad lydelse av 2 §, se 1940: 997.
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 9 sami. 1 avd. Nr 13.
1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 13
Medgivande som i 4 § andra stycket sägs må i fråga om den, som kvarliålles
jämlikt lagen den 9 januari 1940 och vars kvarhållande kan förväntas
vara erforderligt jämväl efter den 31 mars 1941, lämnas av justitiekanslern
även före denna lags ikraftträdande.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen nr 176 i första kammaren
av herr Linderot samt nr 235 i andra kammaren av herrar Persson i
Stockholm och Hagberg i Luleå.
I motionerna, vilka äro likalydande, föreslås, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Majit måtte hemställa att sådana tillämpningsföreskrifter utfärdas
till lagen den 9 januari 1940 örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara
m. m., att sådan tillämpning av nämnda lag, som i motionerna påtalats, förhindras.
Beträffande motiveringen till motionärernas förslag får utskottet hänvisa
till motionerna.
Lagen den 9 januari 1940 (nr 3) om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara
m. m. gäller till och med den 31 mars 1941. Genom denna lag ha myndigheterna
erhållit väsentligt ökade möjligheter att effektivt bekämpa spioneri,
sabotage och annan landsskadlig verksamhet.
Lagen är i likhet med ett flertal andra författningar av beredskapslagstiftnings
karaktär så uppbyggd, att dess huvudbestämmelser (2—6 §§) skola
äga tillämpning först sedan Kungl. Maj:t förordnat därom. Samtidigt med
lagens utfärdande meddelade Kungl. Maj:t genom särskilda kungörelser (nr
4 och 5) dylikt förordnande ävensom vissa tillämpningsföreskrifter till lagen.
Genom en den 13 december 1940 utfärdad lag (nr 997) har verkställts en
ändring i 2 § av tvångsmedelslagen med syfte att göra densamma tillämplig
jämväl vid undersökningar rörande brott mot den samtidigt utfärdade lagen
örn straff för sabotage.
I propositionen anför föredragande departementschefen, statsrådet Westman,
följande.
»1940 års tvångsmedelslag har visat sig vara av betydelse vid bekämpandet
av spioneri och annan landsskadlig verksamhet. Under rådande förhållanden
synes lagen icke lämpligen kunna undvaras. Med hänsyn härtill bör
dess giltighetstid förlängas, förslagsvis till och med den 30 juni 1942.
I samband med prolongeringen av lagen synas emellertid vissa jämkningar
i densamma böra vidtagas.
Enligt 2 § i lagen må under där angivna förutsättningar expediering av
telefonsamtal inställas eller fördröjas eller samtal avlyssnas eller ock telefonapparat
för viss tid eller tillsvidare avstängas för samtal.
Rätt att avlyssna telefonsamtal finnes även enligt lagen den 14 oktober
Första lagutskottets utlåtande Nr 13.
3
1939 (nr 724) örn särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som
avses i 8 eller 19 kap. strafflagen m. m. Denna lag bereder dessutom vissa
myndigheter möjlighet att vid de brottsutredningar, som avses i lagen, erhålla
uppgift från telefonanstalt å samtal, utväxlade eller beställda mellan
apparat, som kan antagas hava begagnats eller komma att begagnas av den
misstänkte, och annan apparat.
Någon rätt att erhålla uppgift å utväxlade eller beställda telefonsamtal finnes
däremot icke uttryckligen stadgad i 1940 års tvångsmedelslag. Då i vissa
fall tvekan skulle kunna uppstå huruvida sådan befogenhet inrymmes
under lagens bestämmelser om telefonkontroll, synes det önskvärt att till
denna provisoriska lag överföra ett uttryckligt stadgande härom.
Enligt 3 § i 1940 års tvångsmedelslag kan den som misstänkes för att utöva,
förbereda eller främja sådan verksamhet, mot vilken lagen riktar sig,
lagas i förvar. Dylik åtgärd får enligt 4 § icke upprätthållas längre än som
erfordras för att vinna ändamålet med kvarliållandet. Om den misstänkte
ej inom trettio dagar från första dagen av kvarhållandet förklarats häktad,
skall han frigivas, såvida ej justitiekanslern medgiver, att han får hållas i
förvar under viss ytterligare tid, högst trettio dagar.
Erfarenheterna av lagens tillämpning ha givit vid handen, att polismyndigheterna
i allmänhet inom väsentligt kortare tid än trettio dagar kunna
taga ställning till frågan, huruvida den kvarhållne bör frigivas eller häktas.
Utan förfång för lagens effektivitet torde därför de i 4 § meddelade föreskrifterna
till skydd för den enskilde kunna ändras därhän, att den tid kvarhållande
må ske utan medgivande av justitiekanslern förkortas till femton dagar
samt att justitiekanslern skall äga giva tillstånd till fortsatt kvarhållande
under högst femton dagar varje gång sådant tillstånd hos honom begäres.
Såsom jag framhöll vid lagens framläggande för riksdagen kunna de utredningar,
varom här är fråga, vara synnerligen tidsödande. Detta gäller i
synnerhet då flera personer på skilda orter äro inblandade i saken. Med
hänsyn till dylika stundom förekommande fall synes den nuvarande längsta
tiden för kvarhållande, sextio dagar, böra bibehållas.
Den sålunda ifrågasatta lagstiftningen bör bliva tillämplig även å den som
tagits i förvar före den 1 april 1941 och som vid nämnda tidpunkt alltjämt
kvarhålles. Har sådan person kvarhållits mer än femton dagar före den 1
april, erfordras följaktligen justitiekanslerns medgivande för fortsatt kvarhållande
efter denna dag. Med hänsyn härtill synes i en övergångsbestämmelse
böra stadgas, alt medgivande, som i 4 § i dess nu föreslagna lydelse sägs,
må i fråga örn den som kan förväntas vara kvarhållen vid ikraftträdandet
av den nya lagen lämnas av justitiekanslern även före nämnda tidpunkt.
På grund härav har inom justitiedepartementet upprättats förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 (nr 3) örn vissa tvångsmedel
vid krig eller krigsfara m. m.
Den förut omnämnda lagen den 14 oktober 1939 (nr 724) örn särskilda
tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8 eller 19 kap. straff
-
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 13.
U tskottet.
lagen m. m. har, bl. a. med hänsyn till den förestående revisionen av straffprocessen,
erhållit provisorisk karaktär och gäller till och med den 31 mars
1941. Användningen av de i denna lag medgivna tvångsmedlen — kvarhållande
av post- och telegrafförsändelser samt avlyssnande av telefonsamtal
lii. m. har begränsats till utredningar rörande brott, som avses i nämnda kapitel
i strafflagen eller den s. k. krigshandelslagen och varå kan följa straffarbete.
Genom en lag av den 13 december 1940 (nr 996) har denna brottsförteckning
utökats med brott mot lagen örn straff för sabotage.
Sedan 1940 års tvångsmedelslag utfärdats, har 1939 års lag kommit till
mycket ringa användning, enär förstnämnda lag innefattar mera vittgående
befogenheter under i huvudsak likartade förhållanden. Med hänsyn härtill
synes det icke vara erforderligt att förlänga giltighetstiden för 1939 års lag,
om såsom jag förut förordat 1940 års lag med vissa ändringar erhåller fortsatt
giltighet. Processlagberedningens förslag till ny rättegångsbalk innehåller
i 27 kap. bestämmelser om rätt att vid vissa brottsutredningar kvarhålla
post- och telegrafförsändelser samt avlyssna telefonsamtal. Det torde böra
övervägas att på grundval av detta förslag och i avvaktan på processreformens
genomförande utarbeta förslag till en för normala förhållanden lämpad
tvångsmedelslagstiftning.»
Lagrådet har lämnat lagförslaget utan erinran.
Utskottet biträder det i förevarande proposition framlagda förslaget örn
förlängning av samt vissa jämkningar i 1940 års tvångsmedelslag.
I de i ämnet väckta motionerna åsyftas ändrade tillämpningsbestämmelser
till 1940 års lag för att förhindra en sådan tillämpning av lagen som angives
i motionerna. Emellertid torde det icke kunna undgås, att en utövning av de
genom tvångsmedelslagen medgivna befogenheterna kan medföra olägenheter
i skilda avseenden för personer mot vilka åtgärderna rikta sig. Utskottet
finner anledning ej föreligga för riksdagen att hos Kungl. Majit göra
framställning om ändrade tillämpningsföreskrifter till lagen.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
A) att det genom förevarande proposition framlagda lagförslaget
måtte av riksdagen antagas; samt
B) att de i anledning av propositionen väckta motionerna
I: 176 och II: 235 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 6 mars 1941.
På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.
Första lagutskottets utlåtande Nr 13.
5
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
frän första kammaren: herrar Schlyter, Gärde, Karl Emil Johanson, Eskhult, Karl
Johan Olsson, Ahlkvist, Ekströmer och Thörnberg*;
från andra kammaren: herrar Gezelius, Berg, Landgren, Lindahl, Nilson i Eskilstuna
och Andersson i Mölndal, fröken Öberg samt herr Gustafsson i Lekåsa.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Bihang till riksdagens protokoll l!)''i I
!) sami.
] avd. Nr 1!i.
a
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1941:81 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till log angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 a1 i texten