Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas, m. lii.

1941-12-03 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1941:49, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas, m. lii.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 19.

1

Nr 49.

Ankom till riksdagens kansli den 4 december 1941 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft

och gas, m. lii.

Genom en den 28 november 1941 dagtecknad, till lagutskott hänvisad

proposition, nr 347, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att dels antaga ett vid propositionen fogat

förslag till lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas,

dels ock samtycka till alt Kungl. Majit efter utfärdande av lag i ämnet

meddelar sådant förordnande, som i lagens 1 § avses, att gälla tills vidare.

Lagförslaget är av följande lydelse:

Förslag

till

Lag

om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas.

Härigenom förordnas som följer:

1§-

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen

ej är samlad, förordna alt vad i 2—6 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock

må förordnande som nu sagts ej meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse

utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio

dagar. Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio

dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda

tid upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under lid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,

som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela

förordnande som där avses.

2§-

Därest tillgången på elektrisk kraft ej förslår att tillgodose behovet därav,

äger Konungen eller efter Konungens bemyndigande statens bränsleRihang

lill riksdagens protokoll 194-1. .9 sami. 1 avd. Nr 49. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

kommission meddela föreskrift örn kraftens fördelning mellan förbrukarna

samt örn användningen i övrigt av tillgänglig kraft.

Vid meddelande av föreskrift enligt första stycket skall tillses, att behov,

vilkas täckande är av särskild betydelse för befolkningen eller produktionen

eller eljest för det allmänna, i främsta rummet bliva tillgodosedda.

3§-

Meddelas föreskrift enligt 2 §, åligger det ägare eller innehavare av sådan

anläggning för alstrande eller tillhandahållande av elektrisk kraft (kraftföretag),

som avses med föreskriften eller som tillhandahåller kraft åt av

föreskriften berörda förbrukare, att enligt av bränslekommissionen eller å

dess vägnar meddelade anvisningar vidtaga åtgärder till förhindrande i görligaste

mån av överträdelser av föreskriften.

4§-

Förbrukare av elektrisk kraft, som uttager större myckenhet kraft än han

enligt meddelad föreskrift äger uttaga, skall där Konungen så förordnar

vara skyldig att för den myckenhet kraft, som uttages utöver den enligt

föreskriften medgivna, erlägga förutom till kraftföretaget utgående avgift en

särskild överuttagningsavgift.

överuttagningsavgift utgår enligt grunder, som Konungen bestämmer,

samt tillfaller kronan.

5§-

Det åligger ägare eller innehavare av kraftföretag att enligt av bränslekommissionen

meddelade bestämmelser uppbära och till kommissionen redovisa

överuttagningsavgifter för elektrisk kraft, som för mycket uttagits från

företaget.

Underlåter förbrukare av elektrisk kraft att i föreskriven ordning erlägga

överuttagningsavgift, åligger det ägaren eller innehavaren av kraftföretaget

att enligt bränslekommissionens anvisningar avstänga förbrukaren från vidare

kraftuttag.

6 §■

Vad i 2—5 §§ stadgas angående elektrisk kraft och kraftföretag skall äga

motsvarande tillämpning beträffande gas samt anläggning för alstrande eller

tillhandahållande av gas (gasverk).

7§-

Har ägare eller innehavare av kraftföretag eller gasverk eller av sådan

järnvägs- eller spårvägsanläggning eller industriell eller därmed jämförlig

anläggning, vid vilken elektrisk kraft eller gas användes för annat ändamål

än för belysning, uppsåtligen eller av grov vårdslöshet åsidosatt beträffande

företaget, verket eller anläggningen meddelad föreskrift enligt 2 §, straffes

med dagsböter eller fängelse.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

3

Har annan förbrukare av kraft eller gas än i första stycket avses uppsåtligen

eller av grov vårdslöshet använt kraft eller gas för annat ändamål än

sådant, vartill han enligt meddelad föreskrift ägt använda kraft eller gas,

dömes till enahanda straff som i första stycket sägs.

8§-

Ägare eller innehavare av kraftföretag eller gasverk, som underlåter att

fullgöra vad honom åligger enligt 3 eller 5 §, straffes med dagsböter.

Bränslekommissionen må vid vite tillhålla den försumlige att fullgöra

åliggande som i första stycket avses.

9 §•

Vad i denna lag är stadgat angående ägare eller innehavare av kraftföretag

eller gasverk eller av anläggning, varom i 7 § förmäles, skall, såvitt angår

kommunalt kraftföretag eller gasverk eller kommunal anläggning, i stället

hava avseende å föreståndaren.

10 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

11 §•

Föreskrift, som meddelats enligt denna lag, skall icke gälla efter den tidpunkt,

då tillämpning av bestämmelserna i 2—6 §§ upphör. I fråga örn

skyldighet att erlägga överuttagningsavgift för elektrisk kraft eller gas, som

uttagits före nämnda tidpunkt, skola, i den mån Konungen ej annorledes

förordnar, lagens bestämmelser fortfarande äga tillämpning.

12 §.

Konungen eller efter Konungens bemyndigande bränslekommissionen äger

meddela närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag.

Vad i lagen är stadgat örn bränslekommissionen skall, i händelse de på

kommissionen ankommande arbetsuppgifterna av Konungen uppdragas åt

annan myndighet, efter Konungens förordnande gälla beträffande myndighet

varom sist är sagt.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till

och med den 30 juni 1943. Förordnande, som meddelats jämlikt denna lag,

skall ej gälla längre än lagen äger giltighet; dock att vad i 11 § stadgas angående

överuttagningsavgift skall äga giltighet även därefter. Vad i lagen

stadgas i fråga örn sådant under tiden för lagens giltighet begånget brott,

som i lagen avses, skall äga tillämpning även efter det lagen i övrigt upphört

att gälla.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Ar 49.

I fråga om de skäl, som ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag, får

utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas bär nedan, hänvisa till

propositionen.

Beträffande frågan om reglering av förbrukningen av

elektrisk kraft har i propositionen till en början erinrats om, att enligt

7 § allmänna förfogandelagen ägare eller innehavare av starkströmsanläggning

är pliktig att, om Konungen så föreskriver, på anfordran av den

Konungen därtill bemyndigat tillhandahålla elektrisk kraft från anläggningen

för kronans räkning samt vidtaga härför erforderliga åtgärder eller

upplåta anläggningen eller del därav till kronan under den tid och i den

omfattning, som för varje särskilt fall bestämmes av den, som gjort anfordran.

I 13 § förfogandelagen stadgas vidare att, örn föreskrift meddelas

enligt 7 §, Konungen tillika äger förordna att egendom eller annat skall

avstås eller eljest ställas till förfogande icke åt kronan utan åt annan, som

därvid bestämmes.

Enligt 1 § i den för statens bränslekommission gällande instruktionen av

den 14 juni 1940 (nr 581) åligger det bränslekommissionen bland annat att,

efter förordnande av Kungl. Majit, omhänderhava den centrala drifttekniska

ledningen av den elektriska kraftproduktionen och distributionen samt av

det tekniska samarbetet mellan olika kraftföretag inom landet.

Läget har ännu icke ansetts påkalla meddelande vare sig av föreskrift

enligt 7 § förfogandelagen eller av förordnande, som avses i nyssnämnda

stadgande i bränslekommissionens instruktion. Däremot har från bränslekommissionens

sida fråga väckts om åtgärder i syfte att möjliggöra ransonering

av elektrisk kraft utan samband med förfogande över starkströmsanläggningar

eller därifrån tillhandahållen kraft.

Bränslekommissionen har sålunda med skrivelse den 1 oktober 1940 till

chefen för folkhushållningsdepartementet — i vilken skrivelse kommissionen

emellertid samtidigt anmält, att sannolikheten syntes tala för att en allmän

kraftransonering icke skulle behöva tillgripas under vintern 1940/41

— överlämnat en promemoria med riktlinjer för en dylik ransonering jämte

förslag till författning i ämnet.

Enligt det vid bränslekommissionens promemoria fogade författningsförslaget

skulle bränslekommissionen, då på grund av brist å bränsle eller

vattenkraft eller i följd av annan omständighet funnes erforderligt att inom

riket eller visst område av riket förbjuda eller föreskriva inskränkningar i

tillhandahållandet eller förbrukningen av elektrisk kraft för vissa ändamål,

äga meddela föreskrifter därom. Vidare skulle kommissionen äga att meddela

föreskrifter beträffande kraftens fördelning mellan förbrukarna, därvid

skulle tillses att behov, som vore av särskild vikt för befolkningen i dess

helhet eller å viss ort eller för produktionen eller annat ändamål av särskild

betydelse för det allmänna, bleve i främsta rummet tillgodosedda.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

5

Åsidosättandet av sålunda utfärdade föreskrifter skulle enligt förslaget medföra

straffpåföljd av dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Över promemorian med det därvid fogade författningsförslaget hava efter

remiss yttranden avgivits av vattenfallsstyrelsen den 19 november 1940 och

av statens industrikommission den 4 juni 1941.

Med skrivelse den 15 juli 1941 har bränslekommissionen därefter till folkhushållningsdepartementet

överlämnat en promemoria beträffande kommissionens

plan för ransonering av elektrisk kraft.

Efter särskilda framställningar från bränslekommissionen har Kungl. Majit

därefter utfärdat kungörelser den 22 augusti 1941 (nr 704) angående inskränkning

i rätten att använda elektrisk kraft för ånggenerering samt den

24 oktober 1941 (nr 820) angående inskränkning i rätten att använda elektrisk

kraft för uppvärmning av byggnad, m. m. Enligt den förstnämnda

kungörelsen får elektrisk kraft användas för alstrande av ånga i därför avsedd

panna endast i den utsträckning och under de villkor, som av bränslekommissionen

eller å dess vägnar bestämmas. Enligt kungörelsen nr 820

får elektrisk kraft endast i den utsträckning och under de villkor, som av

bränslekommissionen eller å dess vägnar bestämmas, användas för uppvärmning

av byggnad, för beredning av varmvatten med för sådant ändamål

särskilt inrättad varmvattenberedningsanordning, för belysning av skyltfönster

och ljusreklam samt för gatu- och vägbelysning och annan belysning

utomhus. Vidare äger enligt sistnämnda kungörelse bränslekommissionen,

i den mån så finnes erforderligt för åstadkommande av begränsning av förbrukningen

av elektrisk kraft, meddela föreskrift örn sänkning av spänningen

på ledningar och nät för distribution av sådan kraft.

Med stöd av sistnämnda kungörelse har bränslekommissionen (cirkulär

nr 101) dels medgivit, att elektrisk kraft må användas för i kungörelsen angivna

ändamål inom hela riket med undanlag av det s. k. Sydblocket och

Gotlands län, dels ock meddelat vissa närmare föreskrifter beträffande kungörelsens

tillämpning i fråga örn sistnämnda områden. Sedermera har kommissionen

den 25 november 1941 (cirkulär nr 103) meddelat föreskrifter örn

utsträckt tillämpning av kungörelsen den 24 oktober 1941, nr 820. Enligt

nämnda cirkulär hava inskränkningar i fråga örn rätten att använda elektrisk

kraft för i kungörelsen angivna ändamål föreskrivits beträffande hela riket

med undantag av de s. k. Nord- och Hammarforsblocken (d. v. s. de fyra

nordligaste länen jämte vissa delar av Gävleborgs län).

Vad härefter angår frågan örn reglering av förbi'' u k n i ng

e n av gas må följande anföras.

Enligt 2 § allmänna förfogandelagen äger Konungen — därest det finues

erforderligt, för att tillgodose behovet av förnödenhet som är av vikt

för befolkningen eller produktionen eller för att bereda tillgång till förnödenhet,

som är behövlig för krigsbruk eller annat ändamål av betydelse för det

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

allmänna, att sådan förnödenhet ställes till kronans förfogande — föreskriva

att ägare eller innehavare av förnödenheten skall vara pliktig att

avstå densamma till kronan. Sådan föreskrift må avse jämväl förnödenhet,

som tillverkas eller framvinnes efter föreskriftens meddelande. Enligt 13 §

förfogandelagen äger Konungen vid meddelande av föreskrift enligt 2 § förordna,

att förnödenheten i fråga skall avstås icke åt kronan utan åt annan,

som därvid bestämmes. Ytterligare stadgas i 3 § förfogandelagen, att

Konungen för behov, som angives i 2 §, äger föreskriva att beslag skall läggas

å där avsedd förnödenhet.

Då gas är att anse som sådan förnödenhet, varom förmäles i nyssnämnda

stadganden i allmänna förfogandelagen, kan viss reglering av gasförbrukningen

genomföras på grundval av de Kungl. Majit enligt förfogandelagen

tillkommande befogenheterna. Emellertid har även på förevarande område

fråga uppkommit om tillskapande av en smidigare form för genomförandet

av en eventuell ransonering än den förfogandelagen erbjuder.

Sålunda har bränslekommissionen med skrivelse den 27 juni 1941 ingivit

förslag till kungörelse angående reglering av tillhandahållandet och förbrukningen

av gas ävensom på anförda skäl hemställt, att kungörelse måtte

utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse med det ingivna förslaget. Enligt

förslaget skulle i sådan bostads-, butiks- eller kontorslägenhet, som är försedd

med spis för vedeldning, gas ej få förbrukas utan tillstånd. I annan

bostads-, butiks- eller kontorslägenhet skulle gas ej utan tillstånd få förbrukas

för beredning av varmvatten i varmvattenberedare. Vidare upptogs i

förslaget ett stadgande av innehåll att, därest på grund av brist på stenkol

eller eljest funnes erforderligt att inom riket eller viss del därav förbjuda

tillhandahållandet eller förbrukningen av gas eller däri föreskriva andra inskränkningar

än de förut nämnda, bränslekommissionen skulle äga meddela

föreskrifter härom. Därest kommissionen meddelade föreskrift av innehåll.

att förbrukare finge använda gas endast till viss myckenhet, skulle

kommissionen enligt förslaget tillika äga ålägga den, som tillhandahölle

gasen, att uttaga särskild av kommissionen bestämd tilläggsavgift för den

mängd gas, som förbrukaren därutöver tillgodogjorde sig. Därest förbrukare

uppsåtligen eller av grov vårdslöshet åsidosatte föreskrift, varom nyss är

sagt, skulle han enligt förslaget drabbas av straffpåföljd (dagsböter eller

fängelse i högst sex månader).

Bränslekommissionens hemställan örn utfärdande av kungörelse i enlighet

med förenämnda förslag har emellertid av kommissionen den 9 september

1941 återkallats till följd av vissa ändringar i försörjningsläget beträffande

bränslen.

Vid remiss den 14 november 1941 till lagrådet av upprättat lagförslag i

ämnet har föredraganden, statsrådet Domö — efter att hava redogjort för

vad i ärendet förekommit — anfört följande:

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

»Frågan om åtgärder i syfte att åstadkomma en reglering av försörjningen

med elektrisk kraft har under åtskillig tid varit föremål för uppmärksamhet.

Vad som nu gjort spörsmålet aktuellt är i första hand den omständigheten,

att den gångna hösten mestadels varit torr. Under normala tider hade

en därav föranledd nedgång i vattenkraftproduktionen kunnat kompenseras

genom en ökning av ångkraftproduktionen. Det nuvarande försörjningsläget

beträffande fossila bränslen omöjliggör emellertid en dylik utökning. Den

sålunda inträdda situationen är så mycket mera värd att uppmärksammas

som knappheten på olika slag av bränslen medfört tillkomsten av nya eller

utökade anspråk på elektrisk kraft.

Det rådande försörjningsläget har föranlett utfärdandet av de i det föregående

omnämnda kungörelserna angående inskränkning i rätten att använda

elektrisk kraft för ånggenerering samt för uppvärmning av byggnad

m. m. Därigenom har inskränkning skett i fråga om kraftkonsumtionen för

vissa ändamål, som ansetts i någon mån lyxbetonade eller för vilka övergång

till annat bränsle ansetts böra ske. Däremot har en allmän kraftransonering

ännu icke ansetts böra ifrågakomma med hänsyn till de olägenheter

och svårigheter, som en dylik ransonering skulle medföra. Emellertid är

det uppenbart, att de redan vidtagna åtgärderna icke bliva tillräckliga i ett

ytterligare försämrat läge utan att besparings- eller regleringsåtgärder av

mera generell natur då måste tillgripas.

Såsom bränslekommissionen anfört skulle en mera omfattande begränsning

av kraftkonsumtionen kunna vinnas genom en allmän och relativt betydande

höjning av kraftpriserna. I likhet med kommissionen anser jag

emellertid, att en dylik utväg icke bör tillgripas utan att man i stället — i

den mån läget kräver en allmän nedskärning av kraftkonsumtionen — bör

genom ransonering av kraften söka vinna den åsyftade effekten.

Huruvida ett ransoneringsförfarande kan behöva tillgripas kan icke nu

med bestämdhet avgöras. Till belysande av situationen må emellertid nämnas,

att nederbörden hittills under året i Götaland och Svealand, där två

tredjedelar av vattenkraftproduktionen sker, varit endast något över 80 procent

av den normala. Vidare må nämnas, att fyllnadsgraden i Vänern,

landets största och viktigaste sjömagasin, för närvarande är så låg, att ytterligare

tappning i större omfattning tills vidare icke anses böra ske. Försiktigheten

bjuder därför, att erforderliga åtgärder vidtagas för att, örn sa

skulle påfordras, etl ransoneringsförfarande omedelbart kan genomföras.

Med hänsyn härtill har jag ansett frågan örn utfärdande av författning i

ämnet nu böra upptagas.

I fråga örn ransoneringens genomförande uppställa sig på förevarande

område särskilda problem av ransoneringsteknisk ari, framför allt därigenom

att vederbörande kraftleverantörer i allmänhet icke kunna förhindra

att förbrukarna uttaga kraft utöver dem tilldelade kvantiteter. Ransoneringens

genomförande måste därför i huvudsak garanteras genom bestämmel
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

ser om vissa påföljder för de förbrukare, som uttaga kraft utöver vad de

enligt ransoneringsbestämmelserna äga rätt till. Härvid är emellertid att

märka, att generella straffbestämmelser näppeligen kunna uppställas, eftersom

man icke rimligen kan av envar förbrukare begära, att han skall kunna

så avväga sin förbrukning att den icke överstiger den tillåtna. Vad nu sagts

gäller dock icke beträffande vissa kommunikationsföretag samt industriella

och därmed jämförliga anläggningar, vid vilka man noggrant följer strömförbrukningen;

här kan ransoneringsbestämmelsernas efterlevnad med fördel

säkras genom straffsanktioner. För den stora mängden hushållsförbrukare

liksom för sådana förbrukare, som nyttja elektrisk kraft i hantverksrörelse

eller för annat liknande ändamål, bör däremot påföljden vid överträdelse

av ransoneringsbestämmelserna icke givas straffrättslig karaktär

utan bör densamma vara av rent ekonomisk art. Påföljden vid överuttagning

av kraft bör med andra ord vara den, att vederbörande blir skyldig

att för den för mycket uttagna kraften erlägga -— förutom den eljest utgående

avgiften — en särskild överuttagningsavgift. Därest ett system med

överuttagningsavgifter införes, synes det lämpligt att dylik avgift i förekommande

fall ålägges jämväl sådana förbrukare för vilka straff, enligt vad

förut sagts, bör kunna ifrågakomma. Detta synes så mycket mera önskvärt

som även i fråga örn dessa förbrukare straff torde böra ådömas endast då

åsidosättandet av ransoneringsbestämmelserna skett uppsåtligen eller av

grov vårdslöshet.

Vad angår frågan om överuttagningsavgiftens storlek må till en början

anmärkas, att själva ransoneringen — såvitt angår förbrukare som icke

kunna drabbas av straffpåföljd — erhåller en väsentligt olika karaktär allt

eftersom avgiften sättes relativt låg eller relativt hög. I förra fallet får ransoneringen

mera karaktären av en maning till vederbörande att iakttaga

sparsamhet med kraften, medan en hög överuttagningsavgift för det alldeles

övervägande antalet förbrukare betyder ett låsande av konsumtionen vid

— eller något under — den enligt ransoneringsbestämmelserna tillåtna kvantiteten.

Härav följer i sin tur, att avgiftens storlek lämpligen bör anpassas efter

den aktuella kraftsituationen och det resultat man genom ransoneringen vill

vinna. I ett mindre ansträngt läge kan det befinnas tillräckligt med en lägre

avgift, medan i en svårare situation avgiften bör sättas så hög, exempelvis 3 å

5 gånger den eljest utgående avgiften, att den verkar prohibitiv. Vid angivna

förhållande och då det torde bliva nödvändigt att tillämpa olika överuttagningsavgifter

för hushållsförbrukare och därmed likställda, å ena sidan,

samt industriförbrukare och därmed jämförliga förbrukare, å andra sidan,

torde överuttagningsavgiftens storlek lämpligen icke böra fixeras i ransoneringsförfattningen

utan torde Kungl. Majit böra äga att anpassa avgiften

efter de förhållanden, som äro rådande vid tidpunkten för en eventuell ransonering.

Bränslekommissionen har förutsatt att överuttagningsavgifterna skola till
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

9

falla vederbörande kraftföretag såsom bidrag till täckande av företagens

kostnader för genomförande och övervakning av ransoneringen. Industrikommissionen

har givit uttryck åt en viss tveksamhet på denna punkt men

har likväl kommit till den uppfattningen, att en åt företagen meddelad befogenhet

att tillgodogöra sig överuttagningsavgifterna skulle bidraga till att

effektivisera kontrollen av ransoneringsföreskrifternas efterlevnad. Det vill

emellertid synas som örn vägande invändningar skulle kunna göras mot den

av bränslekommissionen sålunda förutsatta ordningen. Denna skulle nämligen

innebära, att statsmakterna lämnade sin medverkan till att kraftföretagen

för levererad kraft uttoge högre ersättning än som betingades av de

faktiska produktions- och distributionskostnaderna. Det otillfredsställande

härutinnan skulle särskilt framträda i det fall, att överuttagningsavgiften

komme att fastställas till ett relativt högt belopp. Visserligen kan det från

kraftföretagens sida invändas, att en ransonering är liktydig med en minskning

av den totala kraftleveransen och att de eventuella överuttagningsavgifternä

skulle innebära endast en kompensation härför; denna invändning

torde emellertid så mycket mindre böra godtagas som statsmakterna i sin

prispolitik fasthållit vid att en av krisförhållandena framkallad minskning

av omsättningen icke i och för sig utgör skäl för en prishöjning. En förutsättning

för att överuttagningsavgifterna skulle tillfalla kraftföretagen borde

därför vara, att företagen vidtoge motsvarande nedsättning av de ordinarie

kraftavgifterna; nied hänsyn till omöjligheten att verkställa någon som helst

förhandsberäkning av företagens merinkomster genom överuttagningsavgifter

lärer en dylik nedsättning emellertid icke kunna komma till stånd.

Det torde i detta sammanhang även böra framhållas, att de på åtskilliga

områden redan vidtagna varuransoneringarna medfört och alltjämt medföra

åtskilligt besvär och arbete för näringsidkarna inom respektive branscher.

Detta arbete fullgöra näringsidkarna utan särskild ersättning. Det torde

utan vidare vara klart att, därest man beträffande elektrisk kraft knäsätter

principen om ekonomisk gottgörelse åt företagarna för deras medverkan vid

ransoneringens genomförande, man svårligen kan avvisa motsvarande anspråk

från andra grupper av näringsidkare. Då det hittills tillämpade systemet

visat sig vara av betydande värde, synes detsamma icke böra brytas

genom särregler på förevarande område.

Av skäl som framgå av det nu anförda förordar jag, att överuttagningsavgifterna

förklaras skola tillfalla kronan.

De praktiska verkningarna av en kraftransonering bliva självfallet beroende

dels av de principer, efter vilka de olika förbrukarnas grundbelopp

fastställas, dels ock av vilken kvotdel av de fastställda grundbeloppen som

förbrukarna medgivas uttaga. Såsom framgår av det förut anförda, bär

enligt anvisningar från vederbörande kommission och under medverkan av

kraftföretagen de olika förbrukarnas grundbelopp redan fastställts. Härvid

har man följt den principen, att grundbeloppen skulle ansluta sig till uttag
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

ningsförhållandena under år 1940 sådana dessa skulle hava gestaltat sig om

utvecklingen fått fortgå utan störningar. Mot den sålunda tillämpade principen

synes intet vara att erinra. Såsom bränslekommissionen framhållit

bör dock grundbeloppets fastställande icke vara definitivt utan måste möjlighet

hållas öppen för vederbörande förbrukare att, där belastningsförutsättningarna

undergått någon mera väsentlig förändring, vinna omprövning

av frågan om grundbeloppets storlek.

Frågan örn vilken kvotdel av envar förbrukares grundbelopp, som vid en

eventuell ransonering skall få uttagas, kan självfallet icke för närvarande

besvaras. Tilldelningens storlek måste bliva beroende av förhållandena vid

den tidpunkt, då ransoneringen sättes i kraft. Som allmän regel torde böra

gälla, att tillgänglig kraft i första hand förbehålles, förutom för täckande

av oundgänglig hushållsförbrukning, åt kommunikationsföretagen och de

för landet viktigare industrierna. Det torde emellertid få ankomma på

Kungl. Majit eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, på bränslekommissionen

att med utgångspunkt från förhållandena vid den tidpunkt'', då en

ransonering sättes i kraft, träffa närmare bestämmelser härutinnan.

Med utgångspunkt från de i det föregående angivna riktlinjerna bar inom

folkhushållningsdepartementet utarbetats ett förslag till lag, innefattande

bestämmelser örn reglering av förbrukningen av elektrisk kraft, vilket förslag

torde böra underställas riksdagen. Då frågan om landets försörjning

med gas i väsentliga delar är likartad med frågan örn kraftförsörjningen,

bar enligt förslaget lagen gjorts tillämplig jämväl i fråga om gas. Det torde

emellertid böra framhållas att, såvitt nu kan bedömas, möjligheterna att

undvika en ransonering te sig gynnsammare i fråga örn gas än beträffande

elektrisk kraft. Försiktigheten torde emellertid det oaktat bjuda att erforderliga

lagstiftningsåtgärder redan nu vidtagas jämväl beträffande gasen.

Jag torde härefter få lämna en närmare redogörelse för detaljerna i det

upprättade lagförslaget.

Enligt förslaget har lagen givits karaktären av en fullmaktslag av enahanda

slag som allmänna förfogandelagen med flera lagar. De allmänna

förutsättningar, under vilka lagens materiella bestämmelser må vinna tilllämpning,

angivas i 1 § och äro desamma som gälla i fråga om förfogandelagen.

I 2 § upptages lagens centrala stadgande örn rätt att meddela föreskrifter

om fördelningen av tillgänglig elektrisk kraft mellan förbrukarna samt om

användningen i övrigt av sådan kraft. Såsom förutsättning för rätten att

meddela dylika föreskrifter skall enligt förslaget gälla, att tillgången på

elektrisk kraft icke förslår att tillgodose behovet därav. De angivna befogenheterna

avses skola tillkomma Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts

bemyndigande, bränslekommissionen. Stadgandet i förevarande paragraf

har kompletterats med en allmän bestämmelse att vid meddelande av föreskrift

enligt paragrafen skall tillses, att behov, vilkas täckande är av särskild

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

11

betydelse för befolkningen eller produktionen eller eljest för det allmänna,

i främsta rummet bliva tillgodosedda.

Med stöd av det föreslagna stadgandet böra ransonerings- eller regleringsföreskrifter

kunna utfärdas för hela landet eller för viss del därav eller i

fråga om visst eller vissa kraftföretag. Även i andra hänseenden bör en

eventuell ransonering eller reglering kunna differentieras efter vad den aktuella

kraftstationen kräver; det ina särskilt anmärkas, att anledning i

allmänhet torde saknas att meddela föreskrifter beträffande sådana lokala

kraftföretag, som sakna anslutning till rikets stamlinjenät och som distribuera

kraft alstrad utan hjälp av flytande eller fossila bränslen. Det har

emellertid icke ansetts erforderligt att i lagtexten särskilt angiva, att med

stöd av paragrafen meddelade föreskrifter sålunda kunna givas en mer eller

mindre omfattande räckvidd. Detta lärer nämligen följa redan därav, att

lagen är av fullmaktslags natur och sålunda avser endast att angiva yttergränserna

för de befogenheter, varom i lagen stadgas.

I 3 § hava upptagits vissa bestämmelser örn skyldighet för respektive

kraftföretag att vidtaga avstängnings- och andra tekniska åtgärder till förhindrande

i görligaste mån av överträdelser av meddelade ransoneringseller

regleringsföreskrifter. Dylika åtgärder få emellertid enligt sakens natur

en ganska begränsad räckvidd och torde få sin huvudsakliga betydelse

för sådana fall, där förbrukare skall helt avstängas från kraftuttag. Enligt

förslaget skall det ankomma på bränslekommissionen att själv eller genom

annan (lokal) myndighet meddela anvisningar angående vidtagandet av dylika

åtgärder. Det må i detta sammanhang nämnas, att enligt bestämmelserna

i 8 § ägare eller innehavare av kraftföretag, som underlåter att fullgöra

vad honom enligt nyssnämnda stadgande åligger, är förfallen till straff

(dagsböter), varjämte bränslekommissionen äger vid vite tillhålla den försumlige

att fullgöra sina åligganden.

I 4 § hava upptagits bestämmelser om skyldighet för förbrukare, som

överträder meddelad ransonerings- eller regleringsföreskrift, att erlägga

överuttagningsavgift för den för mycket uttagna kraften. Enligt förslaget

skall emellertid systemet med överuttagningsavgifter icke automatiskt tilllämpas

så snart föreskrift enligt 2 § meddelats, utan erfordras Kungl. Maj:ts

förordnande därom. Visserligen torde meddelandet av föreskrift enligt 2 §

i allmänhet föranleda jämväl förordnande örn skyldighet att vid överträdelse

av föreskriften erlägga överuttagningsavgift. Å andra sidan kan det

likväl icke anses uteslutet, att i ett givet läge vissa ransonerings- eller regleringsföreskrifter

finnas böra meddelas utan att det anses erforderligt alt

förordna örn skyldighet att vid eventuellt åsidosättande av föreskrifterna erlägga

överuttagningsavgift. Möjlighet torde därför böra hållas öppen att

meddela ransoneringsföreskrifter utan att föreskrifterna sammankopplas

med skyldighet att gälda överuttagningsavgift.

1 fråga örn överuttagningsavgiftens belopp har i förevarande paragraf

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

allenast stadgats, att avgiften utgår enligt grunder, som Kungl. Majit bestämmer.

Beträffande de skäl, som föranlett att avgiftens belopp icke ansetts

böra fixeras i lagen, hänvisas till vad i det föregående anförts. Här må endast

tilläggas, att avgifterna torde få differentieras så att särskild överuttagningsavgift

utgår för förbrukare, som uttaga kraft vid lågspänning, och

särskild för sådana förbrukare (industrier m. fl.) som uttaga kraft vid högspänning.

I övrigt torde emellertid avgifternas belopp få bestämmas under

hänsynstagande till den aktuella kraftsituationen och de resultat man genom

ransonerings- eller regie ri 11 gs fö resk ritterna vill vinna.

överuttagningsavgifterna skola, enligt vad i 4 § stadgas, tillfalla kronan.

I fråga örn den rättsliga karaktären av överuttagningsavgiften vill jag framhålla,

att avgiften icke avsetts skola utgöra en straffpåföljd i teknisk bemärkelse.

Beträffande ordningen för överuttagningsavgifternas uppbärande stadgas

i förslagets 5 §, att vederbörande kraftföretag skall vara skyldigt att i enlighet

med av bränslekommissionen meddelade föreskrifter uppbära avgifterna

och redovisa dem lill kommissionen. Det mest ändamålsenliga är

uppenbarligen, att överuttagningsavgifterna debiteras och uppbäras i samband

med de ordinarie kraftavgifterna. Då vederbörande kraftföretag icke

torde hava anledning eller ens möjlighet att ingripa med tvångsåtgärder

mot förbrukare, som inbetalar den ordinarie kraftavgiften men vägrar att

gälda överuttagningsavgiften, torde emellertid särskilda garantier böra tillskapas

för sistnämnda avgifts inbetalande; utvägen att instämma den försumlige

till domstol med yrkande örn förpliktande för honom att erlägga

avgiften torde nämligen icke vara tillfyllest. För att säkerställa inbetalandet

av debiterade överuttagningsavgifter torde det därutöver vara erforderligt

att i lagen stadga skyldighet för vederbörande kraftföretag att avstänga

försumliga betalare från vidare kraftleverans. Bestämmelse härom har upptagits

i 5 § av förslaget. Påföljden vid vägran att gälda överuttagningsavgift

blir därigenom densamma som kraftföretagen i stor utsträckning tilllämpa

vid försummelse att betala den ordinarie kraftavgiften. Å andra sidan

bör den sålunda föreslagna påföljden, särskilt i vad angår hushållsförbrukning,

tillämpas med viss urskillning. I syfte att vinna en dylik tillämpning

av stadgandet har i 5 § upptagits en bestämmelse av innebörd att, då fråga

uppkommit om avstängning av förbrukare som vägrar betala honom debiterad

överuttagningsavgift, avstängningen skall ske i enlighet med av

bränslekommissionen meddelade anvisningar. — Underlåter ägare eller innehavare

av kraftföretag att fullgöra sina åligganden enligt nu förevarande

paragraf, straffas han enligt 8 § med dagsböter, varjämte bränslekommissionen

äger förelägga honom vite.

I 6 § av förslaget har upptagits ett allmänt stadgande örn att vad i 2—5 §§

stadgas angående elektrisk kraft respektive kraftföretag skall äga motsvarande

tillämpning beträffande gas respektive gasverk.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

13

Enligt vad förut anförts synes i fråga om vissa kategorier av förbrukare

sådana överträdelser av meddelade ransonerings- eller regleringsföreskrifter,

som ske uppsåtligen eller av grov vårdslöshet, böra vara straffbelagda. Bestämmelser

härom liava upptagits i 7 § första stycket. De subjekt, som enligt

det föreslagna stadgandet kunna drabbas av straff, äro i första hand ägare

eller innehavare av kraftföretag respektive gasverk. Vidare laller under stadgandet

ägare eller innehavare av sådan järnvägs- eller spårvägsanläggning

eller industriell eller därmed jämförlig anläggning, vid vilken elektrisk krut t

eller gas användes för annat ändamål än för belysning. Anledningen till att

i sistnämnda fall straffpåföljd ansetts böra stadgas är att det här gäller förbrukare,

vilka regelmässigt följa och kontrollera sina uttag och vilkas uttag

med hänsyn till storleksordningen äro av särskild betydelse. I allmänhet

torde det icke möta några svårigheter att avgöra, huruvida visst företag eller

viss anläggning är att anse såsom tillhörande de kategorier varom i paragrafen

förmäles. Av ordalagen torde framgå, att sådan näringsidkare, vars

verksamhet är att hänföra till hantverk eller småindustri, icke är avsedd att

omfattas av stadgandet. — Straffskalan upptager, i likhet med prisregleringslagen,

dagsböter och fängelse. Förslagets straffbestämmelser äro emellertid

så till vida strängare än prisregleringslagens motsvarande bestämmelser, att

förslaget icke såsom förutsättning för fängelsestraff kräver att omständigheterna

skola vara synnerligen försvårande.

I andra stycket av 7 § har vidare stadgats straff för annan förbrukare än

i 7 § första stycket avses (d. v. s. förbrukare som använder kraft eller gas för

hushållsändamål eller för hantverk eller småindustri m. fl. ändamål), därest

han använder kraft eller gas för annat ändamål än sådant, vartill han enligt

meddelad föreskrift äger använda kraft eller gas. Även här har sträftansvaret

begränsats till sådana fall, där brottet skett uppsåtligen eller av

grov vårdslöshet.

Vad i den föreslagna lagen är stadgat angående ägare eller innehavare av

kraftföretag eller gasverk eller av anläggning, som i 7 § avses, skall — enligt

9 § — såvitt angår kommunalt kraftföretag eller gasverk eller kommunal

anläggning i stället hava avseende å föreståndaren.

I 11 § av förslaget har stadgats, att föreskrift, som meddelats enligt den föreslagna

lagen, icke skall gälla efter den tidpunkt, då tillämpning av bestämmelserna

i 2—6 §§ upphör. Vidare har i paragrafen upptagits en bestämmelse

därom att i fråga örn skyldighet alt erlägga överuttagningsavgift för elektrisk

kraft eller gas, som ultagits före nyssnämnda tidpunkt, lagens bestämmelser

fortfarande skola äga tillämpning. Vad sålunda är stadgat skall dock icke gälla

i den mån Kungl. Majit annorledes förordnar. Anledningen till denna undantagsbestämmelse

är att. i händelse tillämpningen av bestämmelserna i 2—0

§§ upphör under löpande tilldelningsperiod, fastställandet av överuttagningsavgifterna

kan visa sig förenat med sådana praktiska svårigheter, att staten

hellre bör avstå från att utkräva avgifterna.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

Slutligen har i 12 § av förslaget stadgats dels att Kungl. Majit eller efter

Kungl. Majds bemyndigande bränslekommissionen skall äga meddela erforderliga

tillämpningsföreskrifter, dels ock att vad i lagen är stadgat om

bränslekommissionen skall, i händelse de på kommissionen ankommande

arbetsuppgifterna uppdragas åt annan myndighet, efter Kungl. Maj:ts förordnande

gälla beträffande sådan myndighet.

Den föreslagna lagen torde lämpligen böra träda i kraft dagen efter den,

då lagen utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Lagen torde

givas allenast temporär giltighet. Till en början torde lagen sålunda böra

gälla endast till och med den 30 juni 1943. Vissa särskilda bestämmelser

torde erfordras angående giltighetstiden för straffbestämmelserna samt bestämmelserna

örn överuttagningsavgift.»

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

I propositionen hava ett par smärre redaktionella jämkningar i det remitterade

förslaget vidtagits.

Utskottet. I förevarande proposition föreslås lagstiftningsåtgärder i syfte att möjliggöra

genomförandet av ransonering beträffande förbrukningen av elektrisk

kraft och gas. Lagstiftningen har givits formen av en fullmaktslag, och

samtycke till dess ikraftsättande har samtidigt begärts. I vad mån en ransonering

kommer att tillgripas blir emellertid beroende av utvecklingen av

den aktuella försörjningssituationen beträffande ifrågavarande nyttigheter.

Möjligheterna att undvika en ransonering synas i fråga om gas vara gynnsammare

än beträffande elektrisk kraft; i sistnämnda avseende har försörjningsläget

även under den allra sista tiden undergått sådan försämring,

att en reglering kan bliva nödvändig. Lagens avfattning medgiver emellertid

att eventuella ransonerings- eller regleringsföreskrifter begränsas till viss

del av landet eller allenast visst eller vissa kraftföretag eller ock till vissa

förbrukningsändamål. Vid föreskrift om begränsning av förbrukningen skall

enligt lagen vidare tillses att behov, vilkas täckande är av särskild betydelse

för befolkningen eller produktionen eller eljest för det allmänna, i främsta

rummet bliva tillgodosedda. Man torde sålunda kunna utgå ifrån att, örn

en ransonering av förbrukningen av elektrisk kraft skulle vidtagas, nedskärningen

av förbrukningen icke sker efter stela linjer utan att erforderlig

differentiering äger rum med hänsyn till försörjningsmöjligheterna beträffande

elektrisk kraft inom olika orter samt behovet inom olika konsumentgrupper.

Härvid torde också böra beaktas den minskning av förbrukningen,

som redan kan hava ägt rum på frivillighetens väg.

Mot detaljbestämmelserna i lagförslaget har utskottet icke funnit något

att erinra. Utskottet får därför hemställa,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

15

A) att det genom förevarande proposition framlagda lagförslaget

måtte av riksdagen antagas; samt

B) att riksdagen måtte samtycka till att Kungl. Maj:t efter

utfärdande av lag i ämnet meddelar sådant förordnande, som

i lagens 1 § avses, att gälla tills vidare.

Stockholm den 3 december 1941.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Gärde, Karl Emil Johanson, Branting,

Karl Johan Olsson, Theodor Magnusson, Caap och Verner Andersson;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Olsson i Mellerud, Björling, Lindberg

i Stockholm, Landgren, Andersson i Mölndal, Birke och Gustafsson i Lekåsa.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1941:503 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om uppskov med allmän fastighetstaxering m. m. s. 15 i texten