Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas, m. lii.
1941-12-03 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1941:49, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas, m. lii.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr 19.
1
Nr 49.
Ankom till riksdagens kansli den 4 december 1941 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft
och gas, m. lii.
Genom en den 28 november 1941 dagtecknad, till lagutskott hänvisad
proposition, nr 347, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att dels antaga ett vid propositionen fogat
förslag till lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas,
dels ock samtycka till alt Kungl. Majit efter utfärdande av lag i ämnet
meddelar sådant förordnande, som i lagens 1 § avses, att gälla tills vidare.
Lagförslaget är av följande lydelse:
Förslag
till
Lag
om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas.
Härigenom förordnas som följer:
1§-
Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen
ej är samlad, förordna alt vad i 2—6 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock
må förordnande som nu sagts ej meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse
utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio
dagar. Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio
dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda
tid upphöra att lända till efterrättelse.
Prövas under lid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,
som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela
förordnande som där avses.
2§-
Därest tillgången på elektrisk kraft ej förslår att tillgodose behovet därav,
äger Konungen eller efter Konungens bemyndigande statens bränsleRihang
lill riksdagens protokoll 194-1. .9 sami. 1 avd. Nr 49. 1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
kommission meddela föreskrift örn kraftens fördelning mellan förbrukarna
samt örn användningen i övrigt av tillgänglig kraft.
Vid meddelande av föreskrift enligt första stycket skall tillses, att behov,
vilkas täckande är av särskild betydelse för befolkningen eller produktionen
eller eljest för det allmänna, i främsta rummet bliva tillgodosedda.
3§-
Meddelas föreskrift enligt 2 §, åligger det ägare eller innehavare av sådan
anläggning för alstrande eller tillhandahållande av elektrisk kraft (kraftföretag),
som avses med föreskriften eller som tillhandahåller kraft åt av
föreskriften berörda förbrukare, att enligt av bränslekommissionen eller å
dess vägnar meddelade anvisningar vidtaga åtgärder till förhindrande i görligaste
mån av överträdelser av föreskriften.
4§-
Förbrukare av elektrisk kraft, som uttager större myckenhet kraft än han
enligt meddelad föreskrift äger uttaga, skall där Konungen så förordnar
vara skyldig att för den myckenhet kraft, som uttages utöver den enligt
föreskriften medgivna, erlägga förutom till kraftföretaget utgående avgift en
särskild överuttagningsavgift.
överuttagningsavgift utgår enligt grunder, som Konungen bestämmer,
samt tillfaller kronan.
5§-
Det åligger ägare eller innehavare av kraftföretag att enligt av bränslekommissionen
meddelade bestämmelser uppbära och till kommissionen redovisa
överuttagningsavgifter för elektrisk kraft, som för mycket uttagits från
företaget.
Underlåter förbrukare av elektrisk kraft att i föreskriven ordning erlägga
överuttagningsavgift, åligger det ägaren eller innehavaren av kraftföretaget
att enligt bränslekommissionens anvisningar avstänga förbrukaren från vidare
kraftuttag.
6 §■
Vad i 2—5 §§ stadgas angående elektrisk kraft och kraftföretag skall äga
motsvarande tillämpning beträffande gas samt anläggning för alstrande eller
tillhandahållande av gas (gasverk).
7§-
Har ägare eller innehavare av kraftföretag eller gasverk eller av sådan
järnvägs- eller spårvägsanläggning eller industriell eller därmed jämförlig
anläggning, vid vilken elektrisk kraft eller gas användes för annat ändamål
än för belysning, uppsåtligen eller av grov vårdslöshet åsidosatt beträffande
företaget, verket eller anläggningen meddelad föreskrift enligt 2 §, straffes
med dagsböter eller fängelse.
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
3
Har annan förbrukare av kraft eller gas än i första stycket avses uppsåtligen
eller av grov vårdslöshet använt kraft eller gas för annat ändamål än
sådant, vartill han enligt meddelad föreskrift ägt använda kraft eller gas,
dömes till enahanda straff som i första stycket sägs.
8§-
Ägare eller innehavare av kraftföretag eller gasverk, som underlåter att
fullgöra vad honom åligger enligt 3 eller 5 §, straffes med dagsböter.
Bränslekommissionen må vid vite tillhålla den försumlige att fullgöra
åliggande som i första stycket avses.
9 §•
Vad i denna lag är stadgat angående ägare eller innehavare av kraftföretag
eller gasverk eller av anläggning, varom i 7 § förmäles, skall, såvitt angår
kommunalt kraftföretag eller gasverk eller kommunal anläggning, i stället
hava avseende å föreståndaren.
10 §.
Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
11 §•
Föreskrift, som meddelats enligt denna lag, skall icke gälla efter den tidpunkt,
då tillämpning av bestämmelserna i 2—6 §§ upphör. I fråga örn
skyldighet att erlägga överuttagningsavgift för elektrisk kraft eller gas, som
uttagits före nämnda tidpunkt, skola, i den mån Konungen ej annorledes
förordnar, lagens bestämmelser fortfarande äga tillämpning.
12 §.
Konungen eller efter Konungens bemyndigande bränslekommissionen äger
meddela närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag.
Vad i lagen är stadgat örn bränslekommissionen skall, i händelse de på
kommissionen ankommande arbetsuppgifterna av Konungen uppdragas åt
annan myndighet, efter Konungens förordnande gälla beträffande myndighet
varom sist är sagt.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 30 juni 1943. Förordnande, som meddelats jämlikt denna lag,
skall ej gälla längre än lagen äger giltighet; dock att vad i 11 § stadgas angående
överuttagningsavgift skall äga giltighet även därefter. Vad i lagen
stadgas i fråga örn sådant under tiden för lagens giltighet begånget brott,
som i lagen avses, skall äga tillämpning även efter det lagen i övrigt upphört
att gälla.
4
Första lagutskottets utlåtande Ar 49.
I fråga om de skäl, som ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag, får
utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas bär nedan, hänvisa till
propositionen.
Beträffande frågan om reglering av förbrukningen av
elektrisk kraft har i propositionen till en början erinrats om, att enligt
7 § allmänna förfogandelagen ägare eller innehavare av starkströmsanläggning
är pliktig att, om Konungen så föreskriver, på anfordran av den
Konungen därtill bemyndigat tillhandahålla elektrisk kraft från anläggningen
för kronans räkning samt vidtaga härför erforderliga åtgärder eller
upplåta anläggningen eller del därav till kronan under den tid och i den
omfattning, som för varje särskilt fall bestämmes av den, som gjort anfordran.
I 13 § förfogandelagen stadgas vidare att, örn föreskrift meddelas
enligt 7 §, Konungen tillika äger förordna att egendom eller annat skall
avstås eller eljest ställas till förfogande icke åt kronan utan åt annan, som
därvid bestämmes.
Enligt 1 § i den för statens bränslekommission gällande instruktionen av
den 14 juni 1940 (nr 581) åligger det bränslekommissionen bland annat att,
efter förordnande av Kungl. Majit, omhänderhava den centrala drifttekniska
ledningen av den elektriska kraftproduktionen och distributionen samt av
det tekniska samarbetet mellan olika kraftföretag inom landet.
Läget har ännu icke ansetts påkalla meddelande vare sig av föreskrift
enligt 7 § förfogandelagen eller av förordnande, som avses i nyssnämnda
stadgande i bränslekommissionens instruktion. Däremot har från bränslekommissionens
sida fråga väckts om åtgärder i syfte att möjliggöra ransonering
av elektrisk kraft utan samband med förfogande över starkströmsanläggningar
eller därifrån tillhandahållen kraft.
Bränslekommissionen har sålunda med skrivelse den 1 oktober 1940 till
chefen för folkhushållningsdepartementet — i vilken skrivelse kommissionen
emellertid samtidigt anmält, att sannolikheten syntes tala för att en allmän
kraftransonering icke skulle behöva tillgripas under vintern 1940/41
— överlämnat en promemoria med riktlinjer för en dylik ransonering jämte
förslag till författning i ämnet.
Enligt det vid bränslekommissionens promemoria fogade författningsförslaget
skulle bränslekommissionen, då på grund av brist å bränsle eller
vattenkraft eller i följd av annan omständighet funnes erforderligt att inom
riket eller visst område av riket förbjuda eller föreskriva inskränkningar i
tillhandahållandet eller förbrukningen av elektrisk kraft för vissa ändamål,
äga meddela föreskrifter därom. Vidare skulle kommissionen äga att meddela
föreskrifter beträffande kraftens fördelning mellan förbrukarna, därvid
skulle tillses att behov, som vore av särskild vikt för befolkningen i dess
helhet eller å viss ort eller för produktionen eller annat ändamål av särskild
betydelse för det allmänna, bleve i främsta rummet tillgodosedda.
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
5
Åsidosättandet av sålunda utfärdade föreskrifter skulle enligt förslaget medföra
straffpåföljd av dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
Över promemorian med det därvid fogade författningsförslaget hava efter
remiss yttranden avgivits av vattenfallsstyrelsen den 19 november 1940 och
av statens industrikommission den 4 juni 1941.
Med skrivelse den 15 juli 1941 har bränslekommissionen därefter till folkhushållningsdepartementet
överlämnat en promemoria beträffande kommissionens
plan för ransonering av elektrisk kraft.
Efter särskilda framställningar från bränslekommissionen har Kungl. Majit
därefter utfärdat kungörelser den 22 augusti 1941 (nr 704) angående inskränkning
i rätten att använda elektrisk kraft för ånggenerering samt den
24 oktober 1941 (nr 820) angående inskränkning i rätten att använda elektrisk
kraft för uppvärmning av byggnad, m. m. Enligt den förstnämnda
kungörelsen får elektrisk kraft användas för alstrande av ånga i därför avsedd
panna endast i den utsträckning och under de villkor, som av bränslekommissionen
eller å dess vägnar bestämmas. Enligt kungörelsen nr 820
får elektrisk kraft endast i den utsträckning och under de villkor, som av
bränslekommissionen eller å dess vägnar bestämmas, användas för uppvärmning
av byggnad, för beredning av varmvatten med för sådant ändamål
särskilt inrättad varmvattenberedningsanordning, för belysning av skyltfönster
och ljusreklam samt för gatu- och vägbelysning och annan belysning
utomhus. Vidare äger enligt sistnämnda kungörelse bränslekommissionen,
i den mån så finnes erforderligt för åstadkommande av begränsning av förbrukningen
av elektrisk kraft, meddela föreskrift örn sänkning av spänningen
på ledningar och nät för distribution av sådan kraft.
Med stöd av sistnämnda kungörelse har bränslekommissionen (cirkulär
nr 101) dels medgivit, att elektrisk kraft må användas för i kungörelsen angivna
ändamål inom hela riket med undanlag av det s. k. Sydblocket och
Gotlands län, dels ock meddelat vissa närmare föreskrifter beträffande kungörelsens
tillämpning i fråga örn sistnämnda områden. Sedermera har kommissionen
den 25 november 1941 (cirkulär nr 103) meddelat föreskrifter örn
utsträckt tillämpning av kungörelsen den 24 oktober 1941, nr 820. Enligt
nämnda cirkulär hava inskränkningar i fråga örn rätten att använda elektrisk
kraft för i kungörelsen angivna ändamål föreskrivits beträffande hela riket
med undantag av de s. k. Nord- och Hammarforsblocken (d. v. s. de fyra
nordligaste länen jämte vissa delar av Gävleborgs län).
Vad härefter angår frågan örn reglering av förbi'' u k n i ng
e n av gas må följande anföras.
Enligt 2 § allmänna förfogandelagen äger Konungen — därest det finues
erforderligt, för att tillgodose behovet av förnödenhet som är av vikt
för befolkningen eller produktionen eller för att bereda tillgång till förnödenhet,
som är behövlig för krigsbruk eller annat ändamål av betydelse för det
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
allmänna, att sådan förnödenhet ställes till kronans förfogande — föreskriva
att ägare eller innehavare av förnödenheten skall vara pliktig att
avstå densamma till kronan. Sådan föreskrift må avse jämväl förnödenhet,
som tillverkas eller framvinnes efter föreskriftens meddelande. Enligt 13 §
förfogandelagen äger Konungen vid meddelande av föreskrift enligt 2 § förordna,
att förnödenheten i fråga skall avstås icke åt kronan utan åt annan,
som därvid bestämmes. Ytterligare stadgas i 3 § förfogandelagen, att
Konungen för behov, som angives i 2 §, äger föreskriva att beslag skall läggas
å där avsedd förnödenhet.
Då gas är att anse som sådan förnödenhet, varom förmäles i nyssnämnda
stadganden i allmänna förfogandelagen, kan viss reglering av gasförbrukningen
genomföras på grundval av de Kungl. Majit enligt förfogandelagen
tillkommande befogenheterna. Emellertid har även på förevarande område
fråga uppkommit om tillskapande av en smidigare form för genomförandet
av en eventuell ransonering än den förfogandelagen erbjuder.
Sålunda har bränslekommissionen med skrivelse den 27 juni 1941 ingivit
förslag till kungörelse angående reglering av tillhandahållandet och förbrukningen
av gas ävensom på anförda skäl hemställt, att kungörelse måtte
utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse med det ingivna förslaget. Enligt
förslaget skulle i sådan bostads-, butiks- eller kontorslägenhet, som är försedd
med spis för vedeldning, gas ej få förbrukas utan tillstånd. I annan
bostads-, butiks- eller kontorslägenhet skulle gas ej utan tillstånd få förbrukas
för beredning av varmvatten i varmvattenberedare. Vidare upptogs i
förslaget ett stadgande av innehåll att, därest på grund av brist på stenkol
eller eljest funnes erforderligt att inom riket eller viss del därav förbjuda
tillhandahållandet eller förbrukningen av gas eller däri föreskriva andra inskränkningar
än de förut nämnda, bränslekommissionen skulle äga meddela
föreskrifter härom. Därest kommissionen meddelade föreskrift av innehåll.
att förbrukare finge använda gas endast till viss myckenhet, skulle
kommissionen enligt förslaget tillika äga ålägga den, som tillhandahölle
gasen, att uttaga särskild av kommissionen bestämd tilläggsavgift för den
mängd gas, som förbrukaren därutöver tillgodogjorde sig. Därest förbrukare
uppsåtligen eller av grov vårdslöshet åsidosatte föreskrift, varom nyss är
sagt, skulle han enligt förslaget drabbas av straffpåföljd (dagsböter eller
fängelse i högst sex månader).
Bränslekommissionens hemställan örn utfärdande av kungörelse i enlighet
med förenämnda förslag har emellertid av kommissionen den 9 september
1941 återkallats till följd av vissa ändringar i försörjningsläget beträffande
bränslen.
Vid remiss den 14 november 1941 till lagrådet av upprättat lagförslag i
ämnet har föredraganden, statsrådet Domö — efter att hava redogjort för
vad i ärendet förekommit — anfört följande:
7
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
»Frågan om åtgärder i syfte att åstadkomma en reglering av försörjningen
med elektrisk kraft har under åtskillig tid varit föremål för uppmärksamhet.
Vad som nu gjort spörsmålet aktuellt är i första hand den omständigheten,
att den gångna hösten mestadels varit torr. Under normala tider hade
en därav föranledd nedgång i vattenkraftproduktionen kunnat kompenseras
genom en ökning av ångkraftproduktionen. Det nuvarande försörjningsläget
beträffande fossila bränslen omöjliggör emellertid en dylik utökning. Den
sålunda inträdda situationen är så mycket mera värd att uppmärksammas
som knappheten på olika slag av bränslen medfört tillkomsten av nya eller
utökade anspråk på elektrisk kraft.
Det rådande försörjningsläget har föranlett utfärdandet av de i det föregående
omnämnda kungörelserna angående inskränkning i rätten att använda
elektrisk kraft för ånggenerering samt för uppvärmning av byggnad
m. m. Därigenom har inskränkning skett i fråga om kraftkonsumtionen för
vissa ändamål, som ansetts i någon mån lyxbetonade eller för vilka övergång
till annat bränsle ansetts böra ske. Däremot har en allmän kraftransonering
ännu icke ansetts böra ifrågakomma med hänsyn till de olägenheter
och svårigheter, som en dylik ransonering skulle medföra. Emellertid är
det uppenbart, att de redan vidtagna åtgärderna icke bliva tillräckliga i ett
ytterligare försämrat läge utan att besparings- eller regleringsåtgärder av
mera generell natur då måste tillgripas.
Såsom bränslekommissionen anfört skulle en mera omfattande begränsning
av kraftkonsumtionen kunna vinnas genom en allmän och relativt betydande
höjning av kraftpriserna. I likhet med kommissionen anser jag
emellertid, att en dylik utväg icke bör tillgripas utan att man i stället — i
den mån läget kräver en allmän nedskärning av kraftkonsumtionen — bör
genom ransonering av kraften söka vinna den åsyftade effekten.
Huruvida ett ransoneringsförfarande kan behöva tillgripas kan icke nu
med bestämdhet avgöras. Till belysande av situationen må emellertid nämnas,
att nederbörden hittills under året i Götaland och Svealand, där två
tredjedelar av vattenkraftproduktionen sker, varit endast något över 80 procent
av den normala. Vidare må nämnas, att fyllnadsgraden i Vänern,
landets största och viktigaste sjömagasin, för närvarande är så låg, att ytterligare
tappning i större omfattning tills vidare icke anses böra ske. Försiktigheten
bjuder därför, att erforderliga åtgärder vidtagas för att, örn sa
skulle påfordras, etl ransoneringsförfarande omedelbart kan genomföras.
Med hänsyn härtill har jag ansett frågan örn utfärdande av författning i
ämnet nu böra upptagas.
I fråga örn ransoneringens genomförande uppställa sig på förevarande
område särskilda problem av ransoneringsteknisk ari, framför allt därigenom
att vederbörande kraftleverantörer i allmänhet icke kunna förhindra
att förbrukarna uttaga kraft utöver dem tilldelade kvantiteter. Ransoneringens
genomförande måste därför i huvudsak garanteras genom bestämmel
-
8
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
ser om vissa påföljder för de förbrukare, som uttaga kraft utöver vad de
enligt ransoneringsbestämmelserna äga rätt till. Härvid är emellertid att
märka, att generella straffbestämmelser näppeligen kunna uppställas, eftersom
man icke rimligen kan av envar förbrukare begära, att han skall kunna
så avväga sin förbrukning att den icke överstiger den tillåtna. Vad nu sagts
gäller dock icke beträffande vissa kommunikationsföretag samt industriella
och därmed jämförliga anläggningar, vid vilka man noggrant följer strömförbrukningen;
här kan ransoneringsbestämmelsernas efterlevnad med fördel
säkras genom straffsanktioner. För den stora mängden hushållsförbrukare
liksom för sådana förbrukare, som nyttja elektrisk kraft i hantverksrörelse
eller för annat liknande ändamål, bör däremot påföljden vid överträdelse
av ransoneringsbestämmelserna icke givas straffrättslig karaktär
utan bör densamma vara av rent ekonomisk art. Påföljden vid överuttagning
av kraft bör med andra ord vara den, att vederbörande blir skyldig
att för den för mycket uttagna kraften erlägga -— förutom den eljest utgående
avgiften — en särskild överuttagningsavgift. Därest ett system med
överuttagningsavgifter införes, synes det lämpligt att dylik avgift i förekommande
fall ålägges jämväl sådana förbrukare för vilka straff, enligt vad
förut sagts, bör kunna ifrågakomma. Detta synes så mycket mera önskvärt
som även i fråga örn dessa förbrukare straff torde böra ådömas endast då
åsidosättandet av ransoneringsbestämmelserna skett uppsåtligen eller av
grov vårdslöshet.
Vad angår frågan om överuttagningsavgiftens storlek må till en början
anmärkas, att själva ransoneringen — såvitt angår förbrukare som icke
kunna drabbas av straffpåföljd — erhåller en väsentligt olika karaktär allt
eftersom avgiften sättes relativt låg eller relativt hög. I förra fallet får ransoneringen
mera karaktären av en maning till vederbörande att iakttaga
sparsamhet med kraften, medan en hög överuttagningsavgift för det alldeles
övervägande antalet förbrukare betyder ett låsande av konsumtionen vid
— eller något under — den enligt ransoneringsbestämmelserna tillåtna kvantiteten.
Härav följer i sin tur, att avgiftens storlek lämpligen bör anpassas efter
den aktuella kraftsituationen och det resultat man genom ransoneringen vill
vinna. I ett mindre ansträngt läge kan det befinnas tillräckligt med en lägre
avgift, medan i en svårare situation avgiften bör sättas så hög, exempelvis 3 å
5 gånger den eljest utgående avgiften, att den verkar prohibitiv. Vid angivna
förhållande och då det torde bliva nödvändigt att tillämpa olika överuttagningsavgifter
för hushållsförbrukare och därmed likställda, å ena sidan,
samt industriförbrukare och därmed jämförliga förbrukare, å andra sidan,
torde överuttagningsavgiftens storlek lämpligen icke böra fixeras i ransoneringsförfattningen
utan torde Kungl. Majit böra äga att anpassa avgiften
efter de förhållanden, som äro rådande vid tidpunkten för en eventuell ransonering.
Bränslekommissionen har förutsatt att överuttagningsavgifterna skola till
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
9
falla vederbörande kraftföretag såsom bidrag till täckande av företagens
kostnader för genomförande och övervakning av ransoneringen. Industrikommissionen
har givit uttryck åt en viss tveksamhet på denna punkt men
har likväl kommit till den uppfattningen, att en åt företagen meddelad befogenhet
att tillgodogöra sig överuttagningsavgifterna skulle bidraga till att
effektivisera kontrollen av ransoneringsföreskrifternas efterlevnad. Det vill
emellertid synas som örn vägande invändningar skulle kunna göras mot den
av bränslekommissionen sålunda förutsatta ordningen. Denna skulle nämligen
innebära, att statsmakterna lämnade sin medverkan till att kraftföretagen
för levererad kraft uttoge högre ersättning än som betingades av de
faktiska produktions- och distributionskostnaderna. Det otillfredsställande
härutinnan skulle särskilt framträda i det fall, att överuttagningsavgiften
komme att fastställas till ett relativt högt belopp. Visserligen kan det från
kraftföretagens sida invändas, att en ransonering är liktydig med en minskning
av den totala kraftleveransen och att de eventuella överuttagningsavgifternä
skulle innebära endast en kompensation härför; denna invändning
torde emellertid så mycket mindre böra godtagas som statsmakterna i sin
prispolitik fasthållit vid att en av krisförhållandena framkallad minskning
av omsättningen icke i och för sig utgör skäl för en prishöjning. En förutsättning
för att överuttagningsavgifterna skulle tillfalla kraftföretagen borde
därför vara, att företagen vidtoge motsvarande nedsättning av de ordinarie
kraftavgifterna; nied hänsyn till omöjligheten att verkställa någon som helst
förhandsberäkning av företagens merinkomster genom överuttagningsavgifter
lärer en dylik nedsättning emellertid icke kunna komma till stånd.
Det torde i detta sammanhang även böra framhållas, att de på åtskilliga
områden redan vidtagna varuransoneringarna medfört och alltjämt medföra
åtskilligt besvär och arbete för näringsidkarna inom respektive branscher.
Detta arbete fullgöra näringsidkarna utan särskild ersättning. Det torde
utan vidare vara klart att, därest man beträffande elektrisk kraft knäsätter
principen om ekonomisk gottgörelse åt företagarna för deras medverkan vid
ransoneringens genomförande, man svårligen kan avvisa motsvarande anspråk
från andra grupper av näringsidkare. Då det hittills tillämpade systemet
visat sig vara av betydande värde, synes detsamma icke böra brytas
genom särregler på förevarande område.
Av skäl som framgå av det nu anförda förordar jag, att överuttagningsavgifterna
förklaras skola tillfalla kronan.
De praktiska verkningarna av en kraftransonering bliva självfallet beroende
dels av de principer, efter vilka de olika förbrukarnas grundbelopp
fastställas, dels ock av vilken kvotdel av de fastställda grundbeloppen som
förbrukarna medgivas uttaga. Såsom framgår av det förut anförda, bär
enligt anvisningar från vederbörande kommission och under medverkan av
kraftföretagen de olika förbrukarnas grundbelopp redan fastställts. Härvid
har man följt den principen, att grundbeloppen skulle ansluta sig till uttag
-
10
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
ningsförhållandena under år 1940 sådana dessa skulle hava gestaltat sig om
utvecklingen fått fortgå utan störningar. Mot den sålunda tillämpade principen
synes intet vara att erinra. Såsom bränslekommissionen framhållit
bör dock grundbeloppets fastställande icke vara definitivt utan måste möjlighet
hållas öppen för vederbörande förbrukare att, där belastningsförutsättningarna
undergått någon mera väsentlig förändring, vinna omprövning
av frågan om grundbeloppets storlek.
Frågan örn vilken kvotdel av envar förbrukares grundbelopp, som vid en
eventuell ransonering skall få uttagas, kan självfallet icke för närvarande
besvaras. Tilldelningens storlek måste bliva beroende av förhållandena vid
den tidpunkt, då ransoneringen sättes i kraft. Som allmän regel torde böra
gälla, att tillgänglig kraft i första hand förbehålles, förutom för täckande
av oundgänglig hushållsförbrukning, åt kommunikationsföretagen och de
för landet viktigare industrierna. Det torde emellertid få ankomma på
Kungl. Majit eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, på bränslekommissionen
att med utgångspunkt från förhållandena vid den tidpunkt'', då en
ransonering sättes i kraft, träffa närmare bestämmelser härutinnan.
Med utgångspunkt från de i det föregående angivna riktlinjerna bar inom
folkhushållningsdepartementet utarbetats ett förslag till lag, innefattande
bestämmelser örn reglering av förbrukningen av elektrisk kraft, vilket förslag
torde böra underställas riksdagen. Då frågan om landets försörjning
med gas i väsentliga delar är likartad med frågan örn kraftförsörjningen,
bar enligt förslaget lagen gjorts tillämplig jämväl i fråga om gas. Det torde
emellertid böra framhållas att, såvitt nu kan bedömas, möjligheterna att
undvika en ransonering te sig gynnsammare i fråga örn gas än beträffande
elektrisk kraft. Försiktigheten torde emellertid det oaktat bjuda att erforderliga
lagstiftningsåtgärder redan nu vidtagas jämväl beträffande gasen.
Jag torde härefter få lämna en närmare redogörelse för detaljerna i det
upprättade lagförslaget.
Enligt förslaget har lagen givits karaktären av en fullmaktslag av enahanda
slag som allmänna förfogandelagen med flera lagar. De allmänna
förutsättningar, under vilka lagens materiella bestämmelser må vinna tilllämpning,
angivas i 1 § och äro desamma som gälla i fråga om förfogandelagen.
I 2 § upptages lagens centrala stadgande örn rätt att meddela föreskrifter
om fördelningen av tillgänglig elektrisk kraft mellan förbrukarna samt om
användningen i övrigt av sådan kraft. Såsom förutsättning för rätten att
meddela dylika föreskrifter skall enligt förslaget gälla, att tillgången på
elektrisk kraft icke förslår att tillgodose behovet därav. De angivna befogenheterna
avses skola tillkomma Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts
bemyndigande, bränslekommissionen. Stadgandet i förevarande paragraf
har kompletterats med en allmän bestämmelse att vid meddelande av föreskrift
enligt paragrafen skall tillses, att behov, vilkas täckande är av särskild
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
11
betydelse för befolkningen eller produktionen eller eljest för det allmänna,
i främsta rummet bliva tillgodosedda.
Med stöd av det föreslagna stadgandet böra ransonerings- eller regleringsföreskrifter
kunna utfärdas för hela landet eller för viss del därav eller i
fråga om visst eller vissa kraftföretag. Även i andra hänseenden bör en
eventuell ransonering eller reglering kunna differentieras efter vad den aktuella
kraftstationen kräver; det ina särskilt anmärkas, att anledning i
allmänhet torde saknas att meddela föreskrifter beträffande sådana lokala
kraftföretag, som sakna anslutning till rikets stamlinjenät och som distribuera
kraft alstrad utan hjälp av flytande eller fossila bränslen. Det har
emellertid icke ansetts erforderligt att i lagtexten särskilt angiva, att med
stöd av paragrafen meddelade föreskrifter sålunda kunna givas en mer eller
mindre omfattande räckvidd. Detta lärer nämligen följa redan därav, att
lagen är av fullmaktslags natur och sålunda avser endast att angiva yttergränserna
för de befogenheter, varom i lagen stadgas.
I 3 § hava upptagits vissa bestämmelser örn skyldighet för respektive
kraftföretag att vidtaga avstängnings- och andra tekniska åtgärder till förhindrande
i görligaste mån av överträdelser av meddelade ransoneringseller
regleringsföreskrifter. Dylika åtgärder få emellertid enligt sakens natur
en ganska begränsad räckvidd och torde få sin huvudsakliga betydelse
för sådana fall, där förbrukare skall helt avstängas från kraftuttag. Enligt
förslaget skall det ankomma på bränslekommissionen att själv eller genom
annan (lokal) myndighet meddela anvisningar angående vidtagandet av dylika
åtgärder. Det må i detta sammanhang nämnas, att enligt bestämmelserna
i 8 § ägare eller innehavare av kraftföretag, som underlåter att fullgöra
vad honom enligt nyssnämnda stadgande åligger, är förfallen till straff
(dagsböter), varjämte bränslekommissionen äger vid vite tillhålla den försumlige
att fullgöra sina åligganden.
I 4 § hava upptagits bestämmelser om skyldighet för förbrukare, som
överträder meddelad ransonerings- eller regleringsföreskrift, att erlägga
överuttagningsavgift för den för mycket uttagna kraften. Enligt förslaget
skall emellertid systemet med överuttagningsavgifter icke automatiskt tilllämpas
så snart föreskrift enligt 2 § meddelats, utan erfordras Kungl. Maj:ts
förordnande därom. Visserligen torde meddelandet av föreskrift enligt 2 §
i allmänhet föranleda jämväl förordnande örn skyldighet att vid överträdelse
av föreskriften erlägga överuttagningsavgift. Å andra sidan kan det
likväl icke anses uteslutet, att i ett givet läge vissa ransonerings- eller regleringsföreskrifter
finnas böra meddelas utan att det anses erforderligt alt
förordna örn skyldighet att vid eventuellt åsidosättande av föreskrifterna erlägga
överuttagningsavgift. Möjlighet torde därför böra hållas öppen att
meddela ransoneringsföreskrifter utan att föreskrifterna sammankopplas
med skyldighet att gälda överuttagningsavgift.
1 fråga örn överuttagningsavgiftens belopp har i förevarande paragraf
12
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
allenast stadgats, att avgiften utgår enligt grunder, som Kungl. Majit bestämmer.
Beträffande de skäl, som föranlett att avgiftens belopp icke ansetts
böra fixeras i lagen, hänvisas till vad i det föregående anförts. Här må endast
tilläggas, att avgifterna torde få differentieras så att särskild överuttagningsavgift
utgår för förbrukare, som uttaga kraft vid lågspänning, och
särskild för sådana förbrukare (industrier m. fl.) som uttaga kraft vid högspänning.
I övrigt torde emellertid avgifternas belopp få bestämmas under
hänsynstagande till den aktuella kraftsituationen och de resultat man genom
ransonerings- eller regie ri 11 gs fö resk ritterna vill vinna.
överuttagningsavgifterna skola, enligt vad i 4 § stadgas, tillfalla kronan.
I fråga örn den rättsliga karaktären av överuttagningsavgiften vill jag framhålla,
att avgiften icke avsetts skola utgöra en straffpåföljd i teknisk bemärkelse.
Beträffande ordningen för överuttagningsavgifternas uppbärande stadgas
i förslagets 5 §, att vederbörande kraftföretag skall vara skyldigt att i enlighet
med av bränslekommissionen meddelade föreskrifter uppbära avgifterna
och redovisa dem lill kommissionen. Det mest ändamålsenliga är
uppenbarligen, att överuttagningsavgifterna debiteras och uppbäras i samband
med de ordinarie kraftavgifterna. Då vederbörande kraftföretag icke
torde hava anledning eller ens möjlighet att ingripa med tvångsåtgärder
mot förbrukare, som inbetalar den ordinarie kraftavgiften men vägrar att
gälda överuttagningsavgiften, torde emellertid särskilda garantier böra tillskapas
för sistnämnda avgifts inbetalande; utvägen att instämma den försumlige
till domstol med yrkande örn förpliktande för honom att erlägga
avgiften torde nämligen icke vara tillfyllest. För att säkerställa inbetalandet
av debiterade överuttagningsavgifter torde det därutöver vara erforderligt
att i lagen stadga skyldighet för vederbörande kraftföretag att avstänga
försumliga betalare från vidare kraftleverans. Bestämmelse härom har upptagits
i 5 § av förslaget. Påföljden vid vägran att gälda överuttagningsavgift
blir därigenom densamma som kraftföretagen i stor utsträckning tilllämpa
vid försummelse att betala den ordinarie kraftavgiften. Å andra sidan
bör den sålunda föreslagna påföljden, särskilt i vad angår hushållsförbrukning,
tillämpas med viss urskillning. I syfte att vinna en dylik tillämpning
av stadgandet har i 5 § upptagits en bestämmelse av innebörd att, då fråga
uppkommit om avstängning av förbrukare som vägrar betala honom debiterad
överuttagningsavgift, avstängningen skall ske i enlighet med av
bränslekommissionen meddelade anvisningar. — Underlåter ägare eller innehavare
av kraftföretag att fullgöra sina åligganden enligt nu förevarande
paragraf, straffas han enligt 8 § med dagsböter, varjämte bränslekommissionen
äger förelägga honom vite.
I 6 § av förslaget har upptagits ett allmänt stadgande örn att vad i 2—5 §§
stadgas angående elektrisk kraft respektive kraftföretag skall äga motsvarande
tillämpning beträffande gas respektive gasverk.
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
13
Enligt vad förut anförts synes i fråga om vissa kategorier av förbrukare
sådana överträdelser av meddelade ransonerings- eller regleringsföreskrifter,
som ske uppsåtligen eller av grov vårdslöshet, böra vara straffbelagda. Bestämmelser
härom liava upptagits i 7 § första stycket. De subjekt, som enligt
det föreslagna stadgandet kunna drabbas av straff, äro i första hand ägare
eller innehavare av kraftföretag respektive gasverk. Vidare laller under stadgandet
ägare eller innehavare av sådan järnvägs- eller spårvägsanläggning
eller industriell eller därmed jämförlig anläggning, vid vilken elektrisk krut t
eller gas användes för annat ändamål än för belysning. Anledningen till att
i sistnämnda fall straffpåföljd ansetts böra stadgas är att det här gäller förbrukare,
vilka regelmässigt följa och kontrollera sina uttag och vilkas uttag
med hänsyn till storleksordningen äro av särskild betydelse. I allmänhet
torde det icke möta några svårigheter att avgöra, huruvida visst företag eller
viss anläggning är att anse såsom tillhörande de kategorier varom i paragrafen
förmäles. Av ordalagen torde framgå, att sådan näringsidkare, vars
verksamhet är att hänföra till hantverk eller småindustri, icke är avsedd att
omfattas av stadgandet. — Straffskalan upptager, i likhet med prisregleringslagen,
dagsböter och fängelse. Förslagets straffbestämmelser äro emellertid
så till vida strängare än prisregleringslagens motsvarande bestämmelser, att
förslaget icke såsom förutsättning för fängelsestraff kräver att omständigheterna
skola vara synnerligen försvårande.
I andra stycket av 7 § har vidare stadgats straff för annan förbrukare än
i 7 § första stycket avses (d. v. s. förbrukare som använder kraft eller gas för
hushållsändamål eller för hantverk eller småindustri m. fl. ändamål), därest
han använder kraft eller gas för annat ändamål än sådant, vartill han enligt
meddelad föreskrift äger använda kraft eller gas. Även här har sträftansvaret
begränsats till sådana fall, där brottet skett uppsåtligen eller av
grov vårdslöshet.
Vad i den föreslagna lagen är stadgat angående ägare eller innehavare av
kraftföretag eller gasverk eller av anläggning, som i 7 § avses, skall — enligt
9 § — såvitt angår kommunalt kraftföretag eller gasverk eller kommunal
anläggning i stället hava avseende å föreståndaren.
I 11 § av förslaget har stadgats, att föreskrift, som meddelats enligt den föreslagna
lagen, icke skall gälla efter den tidpunkt, då tillämpning av bestämmelserna
i 2—6 §§ upphör. Vidare har i paragrafen upptagits en bestämmelse
därom att i fråga örn skyldighet alt erlägga överuttagningsavgift för elektrisk
kraft eller gas, som ultagits före nyssnämnda tidpunkt, lagens bestämmelser
fortfarande skola äga tillämpning. Vad sålunda är stadgat skall dock icke gälla
i den mån Kungl. Majit annorledes förordnar. Anledningen till denna undantagsbestämmelse
är att. i händelse tillämpningen av bestämmelserna i 2—0
§§ upphör under löpande tilldelningsperiod, fastställandet av överuttagningsavgifterna
kan visa sig förenat med sådana praktiska svårigheter, att staten
hellre bör avstå från att utkräva avgifterna.
14
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
Slutligen har i 12 § av förslaget stadgats dels att Kungl. Majit eller efter
Kungl. Majds bemyndigande bränslekommissionen skall äga meddela erforderliga
tillämpningsföreskrifter, dels ock att vad i lagen är stadgat om
bränslekommissionen skall, i händelse de på kommissionen ankommande
arbetsuppgifterna uppdragas åt annan myndighet, efter Kungl. Maj:ts förordnande
gälla beträffande sådan myndighet.
Den föreslagna lagen torde lämpligen böra träda i kraft dagen efter den,
då lagen utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Lagen torde
givas allenast temporär giltighet. Till en början torde lagen sålunda böra
gälla endast till och med den 30 juni 1943. Vissa särskilda bestämmelser
torde erfordras angående giltighetstiden för straffbestämmelserna samt bestämmelserna
örn överuttagningsavgift.»
Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.
I propositionen hava ett par smärre redaktionella jämkningar i det remitterade
förslaget vidtagits.
Utskottet. I förevarande proposition föreslås lagstiftningsåtgärder i syfte att möjliggöra
genomförandet av ransonering beträffande förbrukningen av elektrisk
kraft och gas. Lagstiftningen har givits formen av en fullmaktslag, och
samtycke till dess ikraftsättande har samtidigt begärts. I vad mån en ransonering
kommer att tillgripas blir emellertid beroende av utvecklingen av
den aktuella försörjningssituationen beträffande ifrågavarande nyttigheter.
Möjligheterna att undvika en ransonering synas i fråga om gas vara gynnsammare
än beträffande elektrisk kraft; i sistnämnda avseende har försörjningsläget
även under den allra sista tiden undergått sådan försämring,
att en reglering kan bliva nödvändig. Lagens avfattning medgiver emellertid
att eventuella ransonerings- eller regleringsföreskrifter begränsas till viss
del av landet eller allenast visst eller vissa kraftföretag eller ock till vissa
förbrukningsändamål. Vid föreskrift om begränsning av förbrukningen skall
enligt lagen vidare tillses att behov, vilkas täckande är av särskild betydelse
för befolkningen eller produktionen eller eljest för det allmänna, i främsta
rummet bliva tillgodosedda. Man torde sålunda kunna utgå ifrån att, örn
en ransonering av förbrukningen av elektrisk kraft skulle vidtagas, nedskärningen
av förbrukningen icke sker efter stela linjer utan att erforderlig
differentiering äger rum med hänsyn till försörjningsmöjligheterna beträffande
elektrisk kraft inom olika orter samt behovet inom olika konsumentgrupper.
Härvid torde också böra beaktas den minskning av förbrukningen,
som redan kan hava ägt rum på frivillighetens väg.
Mot detaljbestämmelserna i lagförslaget har utskottet icke funnit något
att erinra. Utskottet får därför hemställa,
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
15
A) att det genom förevarande proposition framlagda lagförslaget
måtte av riksdagen antagas; samt
B) att riksdagen måtte samtycka till att Kungl. Maj:t efter
utfärdande av lag i ämnet meddelar sådant förordnande, som
i lagens 1 § avses, att gälla tills vidare.
Stockholm den 3 december 1941.
På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Schlyter, Gärde, Karl Emil Johanson, Branting,
Karl Johan Olsson, Theodor Magnusson, Caap och Verner Andersson;
från andra kammaren: herrar Lindqvist, Olsson i Mellerud, Björling, Lindberg
i Stockholm, Landgren, Andersson i Mölndal, Birke och Gustafsson i Lekåsa.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1941:503 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om uppskov med allmän fastighetstaxering m. m. s. 15 i texten