Utlåtande i anledning av väckta motioner om framläggande av förslag till en expropriationslagstiftning för komplettering av ofullständiga jordbruk. Andra lagutskottet har till behandling förehatt två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 43 i första kammaren av herr Alfred Andersson m. fl. och nr 60 i andra kammaren av herr Svensson i Ljungskile.
1941-03-11 · 14 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 12 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1941:11, Utlåtande i anledning av väckta motioner om framläggande av förslag till en expropriationslagstiftning för komplettering av ofullständiga jordbruk. Andra lagutskottet har till behandling förehatt två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 43 i första kammaren av herr Alfred Andersson m. fl. och nr 60 i andra kammaren av herr Svensson i Ljungskile.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
1
Nr 11.
Ankom till riksdagens kansli den 11 mars 1941 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om framläggande av
förslag till en expropriationslagstiftning för komplettering
av ofullständiga jordbruk.
Andra lagutskottet har till behandling förehatt två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 43 i första kammaren av herr
Alfred Andersson m. fl. och nr 60 i andra kammaren av herr Svensson i
Ljungskile.
I motionerna, vilka äro likalydande, har föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa att förslag till expropriation och förköpsrätt
av jord, som behövs för komplettering av ofullständiga jordbruk,
snarast möjligt föreläggas riksdagen.
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för denna hemställan,
får utskottet hänvisa till motionerna.
Frågan om förbättring av ofullständiga jordbruk har tidigare vid många
tillfällen varit föremål för utredning av sakkunniga samt prövning av riksdagen.
En utförlig historik har lämnats i sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts
utlåtande nr 1 vid 1930 års riksdag samt i andra lagutskottets
utlåtanden nr 40 vid 1934 års riksdag, nr 30 vid 1936 års riksdag och nr 24
vid 1937 års riksdag, till vilka utlåtanden utskottet tillåter sig hänvisa.
Sedan 1935 års riksdag i skrivelse nr 166 hemställt, bland annat, att Kungl.
Maj:t måtte föranstalta om utredning angående vissa åtgärder till främjande
av egnahemsverksamheten, tillkallade chefen för jordbruksdepartementet
med stöd av Kungl. Maj:ts den 30 december 1935 lämnade bemyndigande
sju sakkunniga för alt verkställa utredning rörande egnahemsverksamheten
och andra med statens verksamhet på det sociala jordområdet sammanhängande
frågor. De sakkunniga antogo benämningen 1936 års egnahemsutredning.
I direktiven för de sakkunnigas verksamhet lämnade chefen för jordbruksdepartementet,
statsrådet Sköld, till en början en redogörelse för de anstalter
i olika former, som statsmakterna träffat i avsikt att för mindre bemedlade
och obemedlade skapa möjligheter att erhålla egna jordbruk. Vidare
omnämndes, alt från åtskilliga håll framställningar gjorts örn ändringar
i nuvarande regler för statens verksamhet på förevarande område. Därefter
anförde chefen för jordbruksdepartementet, bland annat:
På sätt framgår av det anförda, hava statsmakterna i sina strävanden att
underlätta ekonomiskt mindre lyckligt lottade personers förvärv av egna
Bihang till riksdagens protokoll lOil. 9 samt. 2 avd. Nr 11. 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
jordbrukslägenheter gått fram på i huvudsak tre vägar. Syftet med arrendeegnahemsverksamheten
är att skapa jordbruk av sådan storlek, att brukaren
därå kan erhålla full försörjning. Arbetarsmåbruken åter avse att bereda
innehavaren utkomst genom jordbruk drivet vid sidan av annat arbete. Vad
den egentliga egnahemsverksamheten beträffar, har utvecklingen gått i den
riktningen, att någon ovillkorlig fordran på jordbrukens beskaffenhet ej upprätthållits
i vare sig det ena eller det andra av angivna hänseenden. Angelägenheten
av att för de fall, då möjligheter lill extraförtjänster saknas, areal
och ägoslag äro så avpassade, att utsikter finnas till bärgning och sysselsättning
i jordbruket för brukaren och hans familj, ligger emellertid i öppen
dag. Frågan om komplettering av s. k. ofullständiga jordbruk är därför också
sedan gammalt föremål för intresse. Särskilt är spörsmålet aktuellt under
förhållanden sådana som de nu rådande, då genom stegrade priser å fodermedel
försörjningsmöjligheterna för en del småbrukare, vilkas jordinnehav
ej medgiver dem alt själva producera sitt foder, försämrats. Det är en social
angelägenhet, alt dylika småbruk utvecklas antingen genom tillägg av jord
från angränsande större fastighet eller genom sammanläggning med annat
mindre jordbruk. De problem, som härvid yppa sig, äro många och svårlösta.
Vid den genomgång av gällande bestämmelser rörande ifrågavarande olika
törmer av statens sociala jordverksamhet, som sålunda torde äga rum, bör
vad förut sagts angående vikten av att ofullständiga jordbruk må kunna utökas
till tull bärighet särskilt beaktas ej blott ur de tidigare berörda synpunkterna
om jordanskaffning och jordförmedling utan även med hänsyn till angelägenheten
av att vederbörande jordbrukare må kunna erhålla den ekonomiska
hjälp, som lör ändamålet kan vara behövlig. Möjlighet föreligger för
närvarande att erhålla egnahemslån för inköp av tilläggsjord. Vid utredningen
bör tågås under övervägande, huruvida vad härutinnan gäller är till fyllest
för ifrågvarande syfte eller om ändringar i eller tillägg till nuvarande
bestämmelser på området kunna vara erforderliga. Den av riksförbundet
landsbygdens folk berörda frågan örn jordanskaffning i syfte att komplettera
ofullständiga jordbruk i de gamla bruksbygderna bör härvid bland annat
uppmärksammas. Tillika bör övervägas, örn icke det allmänna å detta
liksom övriga områden för statens understödjande verksamhet för jordanskaffning
med socialt syfte behöver hava till sitt förfogande en rätt till expropriation
av erforderlig mark. Visserligen torde i allmänhet jord kunna erhållas
genom frivilliga avtal. Men erfarenheten torde visa, att understundom ett
önskvärt resultat icke slår att vinna utan stöd av expropriationslag. En dylik
lagstiftning bör helt naturligt utformas under hänsynstagande även till
jordägarens berättigade intressen.
Vid 1937 års riksdag hemställde herr Lindhagen i motion I: 195 bland annat,
alt riksdagen ville hos Kungl. Majit begära förslag till de talrika ofullständiga
jordbrukens komplettering med tilläggsjord genom lag. Andra
lagutskottet hemställde i sitt förutnämnda utlåtande nr 24 —- under framhållande
bland annat att den i motionen behandlade frågan vore under övervägande
av egnahemsutredningen — att motionen i förevarande del icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll utskottets
hemställan.
Egnahemsutredningen avlämnade med en den 20 oktober 1938 dagtecknad
skrivelse betänkande med förslag angående den statliga egnahemsverksamheten
(statens off. utr. 1938:34). Med hänsyn till den betydelse, utredningen
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
tillagt jordförsörjningen för egnahemsändamål, har utredningen funnit sig
höra överväga, huruvida vad som föresloges om egnaliemsorganisationens
effektivisering vore tillräckligt för tryggande av tillgången på jord eller om,
där frivillig överenskommelse om avstående av jord ej kunde träffas, särskilt
medel borde stå till förfogande. Utredningen, som skilt mellan olika ändamål
för jordanskaffningen, har anfört bland annat följande:
Utredningsmännen hysa den uppfattningen att — sådant läget åtminstone
ännu är pa jordmarknaden — tvångsinlösen av jord för egnahemsbildning
i vanlig bemärkelse, d. v. s. för bildandet av riga jordbruk eller bostadslägenheter,
icke kan anses behövlig. För den rena nybildningen av jordbruk
i mellersta och södra Sverige forde i tillräcklig omfattning finnas tillgängliga
för styckning lämpliga egendomar, som för skäliga priser utbjudas till
försäljning. Med avseende å den nybildning av jordbruk, som i översta Norrland
eventuellt kan tänkas ske genom total nyodling i ödemarken, är — i vart
fall med den begränsade utsträckning denna verksamhet enligt utredningsmännens
mening tills vidare bör givas — tillräcklig jord säkerligen att tillgå,
utan att tvångsinlösen behöver tillgripas.
I den mån egnahemsverksamheten avser förvärv av redan befintliga jordbruk,
kan ej heller möjlighet till tvångsinlösen vara påkallad.
Vad angår mark för bostadslägenheter ha utredningsmännen visserligen
funnit, att markpriserna på vissa ställen i och kring samhällen och samhällsliknande
områden kunna anses väl höga Trots den senaste tidens stegrade
och omfattande nybyggnadsverksamhet för bostadsändamål lia utredningsmännen
dock icke kunnat finna, att någon anmärkningsvärd svårighet förelegat
för anskaffningen av tomtmark. Emellertid torde åtskilligt vara att
vinna, särskilt i prishänseende, genom att kommunerna samt .särskilda egnahemsföreningar
och egnahemsbolag i förekommande fall med stöd av statliga
förlagslån engagera sig i markanskaffning för detta ändamål.
Jordanskaffningen för arbetarsmåbruk intager en i viss mån annan ställning
än den, som avser de verkliga jordbruken. I det senare fallet kan jordsökanden
icke få anses bunden till viss plats. Grundtanken bakom arbelarsmåbruksrörelsen
är däremot, att varje kommun skall sörja för sina jordsökande.
Då jord måste ställas till förfogande inom den kommun, som har
hand om rörelsen, är det uppenbart, att svårigheter kunna uppstå för denna
jordförsörjning på ett annat sätt än när det gäller verkliga jordbruk. Utredningsmännen
lia jämväl erfarit, att i vissa kommuner klagats på svårigheten
att anskaffa jord för erforderliga arbetarsmåbruk samt att jordpriserna
stundom ansetts för höga. Dylika klagomål lia dock i regel gällt sådana
kommuner, där jorden redan är starkt delad i små parceller och där följaktligen
jordbrukarna ej gärna vilja sälja jord och ytterligare minska sina
ofullständiga jordbruk. Arbetarsmåbruksrörelsen har fått sin huvudsakligaste
utbredning i Norrland samt Värmland och Dalarna, i vilka landsdelar
trävarubolagen äro stora jordägare. Några särskilda svårigheter att
från dessa bolag förvärva jord för arbetarsmåbruk torde näppeligen lia förmärkts.
Tvärtom torde vissa bolag gärna lia upplåtit jord för ändamålet
med hänsyn jämväl till att skogstilldelning därvid icke påfordrats. Försiktighet
med tillstånd till dylikt avskiljande har i stället varit av nöden. Utredningsmännen
förmena, att hittills vunnen erfarenhet icke ger tillräckliga
skäl för införandet av expropriation vid jordanska.ffning för arbetarsmåbruk.
I stället vilja utredningsmännen understryka vikten av alt kommuerna
uppmuntras att för denna verksamhet bedriva egen jordanskaffning i
ökad omfattning. Givetvis böra jämväl egnahemsorganen i övrigt vid sin
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
jordanskaffning tillse, att lägenheter för arbetarsmåbruk utläggas när så bebefinnes
påkallat.
Från samtliga nu behandlade verksamhetsgrenar inom egnahemsarbetet
skiljer sig emellertid på ett alldeles särskilt sätt den, som avser förstärkning
av ofullständiga jordbruk med tillskottsjord. Möjligheten att anskaffa nödig
tillskottsjord till ett ofullständigt jordbruk är starkt lokalt begränsad till
viss eller vissa närbelägna fastigheter och hänför sig dessutom oftast till ett
visst speciellt ägoslag, varå detta jordbruk lider brist. Innehavaren av ett
ofullständigt jordbruk blir, även örn tillskottsjord finnes för förstärkningen,
helt beroende av grannens förståelse för saken och vilja att avyttra jorden
till skäligt pris. Utredningsmännen lia sig bekant, att mångenstädes i landet
påtalats fall, där en komplettering med tillskottsjord ansetts oundgängligen
nödig för att innehavaren av jordbruket ifråga skulle kunna reda sig och där
möjlighet till dylik komplettering synts föreligga, men trots detta marktillökningen
icke kunnat komma till stånd till följd av att ägaren till den fastighet,
som skulle avstå jorden, ställt sig avvisande häremot. Vissa kommunalnämnder
lia i yttranden till utredningsmännen erinrat om liknande förhållanden.
Visserligen kan antagas, att genom den medling mellan köpare och
säljare, som egnahemsorganen enligt utredningsmännens förslag skola utöva,
överenskommelser mången gång komma att åvägabringas. Likväl torde
kvarstå fall, där trängande behov föreligger av tillskottsjord av något
slag, men vederbörande ägare utan verkliga skäl vägrar att sälja även en
obetydlig del av sin egendom eller betingar sig ett oskäligt pris. Understundom
är den erforderliga kompletteringsjorden samfälld för eller delad mellan
flera, av vilka vissa vilja sälja men andra icke.
Strävandena att förstärka landets många ofullständiga jordbruk måste
anses stå i centrum för den sociala jordpolitiken. Alla möjligheter böra därför
utnyttjas för att underlätta densamma. Enskilda jordägares motvilja
att avyttra mark, som de utan egentlig olägenhet kunna avstå, bör icke få
vara hindrande.
Av det sagda framgår, att egnahemsutredningen icke ansett tillräckliga
skäl föreligga att bereda möjlighet till tvångsavstående av mark för den egnahemsverksamhet,
som avser att underlätta förvärv av hela fastigheter till
jordbruksändamål av skilda slag eller av mark till bostadsändamål, men
väl funnit bärande skäl tala för att dylik möjlighet bör finnas till tryggande
av åtkomsten av tillskottsjord för stärkande av ofullständiga jordbruk. Utredningen
har alltså föreslagit, att möjlighet till tvångsinlösen av jord införes
i vad gäller anskaffning av tillskottsjord.
Med avseende på frågan, hur en inlösningsrätt till jord för stärkande av
ofullständiga jordbruk bör konstrueras, har egnahemsutredningen gjort gällande,
att det intresse, det här gäller att tillgodose, är till den grad allmänt
och har den stora sociala betydelse, att det bör anses likställt med andra ändamål,
för vilka den allmänna expropriationslagen är tillämplig. Förslaget
innebär i enlighet härmed, att det nya expropriationsändamålet införes i
denna lag.
Enligt vad egnahemsutredningen framhållit, borde expropriationen av lillskotlsjord
få avse alla de skilda ägoslag, som kunde ingå i elt jordbruk och
göra detta fullständigt, eller alltså åker och äng, odlingsmark samt skogsmark
med växande skog. Tillskottsjorden borde, för att expropriationsrätt
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
5
skulle få medgivas, märkbart öka möjligheterna för jordbruket att bestå såsom
särskilt företag. Expropriationsrätt borde, å andra sidan, icke föreligga
till större omfattning, än att jordbruket nådde familjejordbruksgränsen. Ej
heller borde expropriationsrätt förefinnas till förmån för ett jordbruk, vilket
genom förstärkningsarbeten inom egna gränser såsom genom nyodling,
betesförbättring och dylikt för rimliga kostnader kunde bringas till full bärighet.
Den nya expropriationsmöjligheten borde få begagnas endast som en
yttersta utväg och expropriation sålunda beviljas endast örn särskild svårighet
mötte att genom avtal förvärva erforderlig mark till skäligt pris. Expropriationsrätt
borde icke heller få medgivas, om genom expropriationen avsevärd
olägenhet skulle tillskyndas markens ägare eller innehavare.
Såsom en begränsning i möjligheten att erhålla expropriation har egnahemsutredningen
föreslagit, att sådan rätt icke skall åtnjutas i fråga om fastighet,
som tillkommit genom jorddelningsförrättning efter den 1 maj 1937.
Till stöd härför har utredningen hänvisat till att förekomsten av ofullständiga
jordbruk i viss mån måste tillskrivas de brister i förut gällande jorddelningslagstiftning
som möjliggjort att ofullständiga jordbruk kommit till
stånd, men att dessa brister till stor del avhjälpts genom vissa ändringar i
jorddelningslagen, vilka trätt i kraft nyssnämnda dag.
Enligt förslaget gäller vidare, bland annat, att rätt till expropriation ej
får meddelas annan än statlig egnahemsnämnd eller enskild person, som >
av sådan nämnd prövats böra, under förutsättning att expropriationen kommer
till stånd, erhålla lån eller bidrag enligt grunderna för den statliga
egnahemsverksamheten till förvärv av det exproprierade området eller till
jordförbättring å detsamma.
Med avseende å egnahemsutredningens förevarande förslag ha två ledamöter
uttalat skiljaktig mening. Den ene reservanten har avstyrkt införandet
av expropriationsrätt för här avsedda ändamål. Den andre reservanten
har förordat, att rätt även måtte införas till expropriation av mark
för bildande av egnahemsfastighet, alltså icke blott för stärkande av ofullständigt
jordbruk.
På grundval av egnahemsutredningens förslag framlade Kungl. Majit i
proposition nr 236 till 1939 års lagtima riksdag förslag angående ändrade
grunder för egnahemsverksamheten m. m. Efter redogörelse för utredningens
förslag beträffande expropriation till förstärkning av ofullständiga
jordbruk (sid. 58—63) samt däröver avgivna yttranden (sid. 63—68) anförde
föredragande departementschefen, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, till det vid
propositionen fogade statsrådsprotokollet följande.
Såsom jag redan i annat sammanhang understrukit, bör en av egnahemsverksamhetens
allra viktigaste uppgifter vara att befrämja en sanering av de
många ofullständiga jordbruken i vårt land. Att en sådan sanering kommer
till stånd är icke blott ett socialt utan även i hög grad ett jordbruksekonomiskt
intresse. Tillgodoseendet av delta intresse synes motivera avsevarda
uppoffringar från det allmännas sida, i vilket hänseende jag i det följande
ämnar framlägga vissa förslag. Med denna utgångspunkt kan jag icke
6
Ancha lagutskottets utlåtande Nr 11.
vara ense med deni, som med hänsyn därtill att kompletteringen av ofullständiga
jordbruk icke skulle utgöra ett allmänt intresse avvisat tanken på
expropnahonsåtgärder för ifrågavarande ändamål. En komplettering av
ofullständiga jordbruk innebär i många fall, såsom Sveriges skogsägareförenmgars
riksförbund framhållit, ett tillrättaläggande av förhållanden som
ha sin rot i ett olämpligt utnyttjande av tidigare alltför fria jorddelningsbestammelser.
Att underlätta en sådan komplettering genom en lagstiftning
av nu föreslagen innebörd synes så till vida behöva väcka mindre betänksamhet,
sorn expropriation icke skulle medgivas, om genom densamma avsevard
olägenhet skulle tillskyndas ägaren av åsyftad mark. Expropriationen
skulle icke bliva aktuell i andra fall än då en jordägare, på vilken expropriationslagen
vore tillämplig, utan tillräckliga skäl motsatte sig försäljning av ett
mmdre jordområde till någon, som vore i behov härav för att stärka sitt
otullstandiga jordbruk.
Såvitt jag kail finna skulle emellertid en lagstiftning örn expropriationsrätt
pa detta område sannolikt icke komma att behöva tillämpas i någon större
utsträckning, i det att särskilt efter en effektivisering av egnahemsorganens
jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet jord för egnahemsändamål
i de flesta fall torde kunna ställas till förfogande utan tillgripande av tvång
Det torde kunna antagas, att jord för komplettering av ofullständiga jordbruk
i de flesta fall finnes att tillgå på frivillighetens väg.
Tydligt är, att vid utarbetandet av en lagstiftning av förevarande art ett
synnerligen omsorgsfullt övervägande måste äga rum. Den korta tid, som
hittills statt till buds härför, bar icke möjliggjort detta. Då ett dylikt lagtorslag
dessutom före propositions avlåtande till riksdagen skall underkastas
granskning av lagrådet, kan detta ärende icke slutbehandlas inom sådan lid.
a*1 ‘Prsl^g binner föreläggas årets riksdag. Fortsatta överväganden torde
darfor bora ske rörande denna fråga, som icke behöver lösas i samband med
de ekonomiska och organisatoriska sidorna av egnahemsfrågan.
I anledning av berörda proposition väcktes av herr Lindhagen en motion,
I: 310, vari hemställdes, »att riksdagen ville taga avstånd från propositionens
tillämnade fattigdom i expropriationsfrågan samt uttala sig för att nästa års
proposition i ämnet överväger samtliga de ändamål, för vilka den under så
långa och stridfyllda år varit ifrågasatt såsom omistlig».
Jordbruksutskottet uttalade i utlåtande nr 83, att utskottet anslöte sig till
vad departementschefen härutinnan anfört samt att utvecklingen enligt utskottets
uppfattning torde lia gått i den riktningen, att viss överskotts jord
från större egendomar bör göras åtkomlig för alt tillgodose de ofullständiga
jordbrukens behov av ägoutvidgning.
Mot utskottets utlåtande i denna del reserverade sig sex av utskottets ledamöter.
Riksdagen godkände utskottets utlåtande på denna punkt.
I samband med ifrågavarande proposition nr 236 behandlade jordbruksutskottet
även en annan av herr Lindhagen väckt motion, I: 214, i vilken bland
annat frågan om komplettering av ofullständiga jordbruk berördes.
I sitt av riksdagen härutinnan godkända utlåtande, nr 83, anförde jordbruksutskottet
(sid. 24), att utskottet funnit den sociala jordfrågan, i vad
den sammanhängde med egnahemsverksambeten, bringas till åsyftad lösning
genom de reformer på området, som Kungl. Maj:t föreslagit.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
7
Vid 19A0 års lagtima riksdag riktade herr Lindhagen med första kammarens
tillstånd till chefen för jordbruksdepartementet följande interpellation:
1) Kan det ej förväntas att de förenämnda nödiga expropriationslagarna,
som uppenbarligen erfordras till stöd främst för det norrländska jordbruket,
av tre jordkommissioner påkallats och även från andra ämbetsverk tillstyrkts,
bliva enligt löfte framlagda för innevarande års riksdag?
2) Örn detta ej kan ske från deras sida, som vederbör, bådar uppskovet då
ett övergivande av dessa grundvalar för det norrländska jordbrukets emancipation
eller, när kan det i annat fall vara att emotse?
I sitt svar å interpellationen yttrade departementschefen vid första kammarens
sammanträde den 6 mars 1940 följande:
Det torde vara förklarligt, att regeringen under de förhållanden som varit
rådande sedan september föregående år icke vidtagit åtgärder för att forcera
fram denna fråga. De nya riktlinjer för egnahemsverksamlieten, som i huvudsak
godkändes av 1939 års riksdag, innebära ett synnerligen betydande
framsteg när det gäller komplettering av ofullständiga jordbruk på frivillig
väg. Proposition kommer alt föreläggas innevarande års riksdag med förslag
angående den organisatoriska utformningen av egnahemsrörelsen enligt de
nya principerna, varefter det är meningen att denna verksamhet i sin nya
gestalt —- bland annat med förstatligade egnahemsnämnder —- skall träda i
funktion från och med ingången av nästa budgetår. Det torde ligga i öppen
dag att större möjligheter komma att föreligga för genomförandet av en
väl genomtänkt lagstiftning på här förevarande område sedan egnahemsrörelsen
börjat arbeta enligt de nya grunderna.
Till sist vill jag erinra om de år 1937 vidtagna ändringarna i jorddelningslagen,
ändringar som beträffande s. k. avstyckning innebära ett avsevärt
framsteg i jämförelse med förut gällande lagstiftning. De nya bestämmelserna
avse bl. a. att i orter med riklig skogstillgång tillgodose jordbruksfastigheternas
behov av tillräcklig stödskog och åtminstone för framtiden hindra
tillkomsten av nya ofullständiga jordbruk.
Arbetet på den även enligt min mening mycket trängande kompletteringen
av ofullständiga jordbruk torde icke komma att fördröjas därigenom att
något förslag om expropriationslagstiftning icke binner föreläggas detta års
riksdag. Åtskilligt kan göras med de möjligheter, som numera beretts egnahemsrörelsen
i detta avseende, jämte de i det föregående berörda nya jorddelningsbestämmelserna,
och dessa möjligheter komma även alt utnyttjas
så att största möjliga effekt kommer lill uppnås.
Svaret på herr Lindhagens första fråga blir alltså, att denna lagstiftningsfråga
icke kommer att föreläggas innevarande års riksdag. På den andra
frågan blir svaret i anslutning till vad jag anfört, att uppskovet icke innebär
någon ändring i tidigare ståndpunkttagande.
Vid 1940 års lagtima riksdag framställde herr Lindhagen vidare i motion
I: 134 samma yrkanden som i nyssnämnda motion I: 214/1939. I utlåtande nr
46 över motionen anförde andra lagutskottet bland annat — under hänvisning
lill vad chefen för jordbruksdepartementet i ovan återgivna interpellationssvar
anfört — att departementschefens uttalanden visade, att frågan om
en expropriationslagstiftning för komplettering av ofullständiga jordbruk
vore föremål för hans uppmärksamhet. På hemställan av utskottet avslog
riksdagen motionen.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
Såsom i de nu föreliggande motionerna I: 43 och II: 60 framhållits, väcktes
vid mötet med hushållningssällskapens ombud i Stockholm 1940 motion
av Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott angående tillskottsjord
åt ofullständiga jordbruk. I motionen anfördes — elter omnämnande av
egnahemsutredningens förslag till expropriationsrätt för förstärkning av ofullständiga
jordbruk — följande.
Av egnahemsutredningens motivering i förevarande del framgår, att dess
förslag om expropriationsrätt framförts främst i syfte att erhålla tillskottsjord
till ofullständiga jordbruk från större och medelstora gårdar. Däremot
synes — av motiveringen och förslagets närmare utformande att döma — utredningen
ej ha tänkt sig att den föreslagna expropriationsrätten skulle kunna
komma till tillämpning i de fall, då bildandet av — för att begagna utredningens
terminologi — lämpliga familjejordbruk skulle kunna ske genom
sammanslagning av ett eller flera ofullständiga jordbruk till en större enhet
eller genom uppdelande av ett ofullständigt jordbruk mellan två eller flera
mindre jordbruk. Huruvida tillräckliga skäl kunna anses föreligga för att
utvidga den föreslagna expropriationsrätten till att omfatta även dylika fall
kan givetvis vara föremål för delade meningar, och utskottet vill därför ej
ifrågasätta att hushållningssällskapens ombud skola göra något uttalande i
den riktningen. Det förslag utskottet tillåter sig framföra går i stället ut på
att en sammanslagning av ofullständiga jordbruk till större enheter skulle
åtminstone i någon mån kunna underlättas på en annan, betydligt mjukare
väg. Vad utskottet avser är införandet av ett stadgande, enligt vilket, då en
till ett ofullständigt jordbruk gränsande fastighet, som lämpar sig att — för
vinnande av familjejordbruk — sammanslås med förstnämnda fastighet eller
att uppdelas mellan flera dylika fastigheter, utbjudes till eller eljest blir föremål
för försäljning, vederbörande egnahemsnämnd eller — genom dess förmedling
— ägarna av det eller de ofullständiga jordbruk, varom är fråga,
skola få företräde till inköp av den utbjudna fastigheten för det pris, till vilket
fastigheten eljest skulle komma att försäljas. Ett stadgande örn en dylik
lösningsrätt skulle säkerligen vara ägnat att — utan att på något sätt träda
säljarens berättigade intresse för nära — i många fall underlätta ofullständiga
jordbruks förseende med erforderlig tillskottsjord. Något förslag till hur
en sådan inlösningsrätt lämpligen skall kunna ordnas, tilltror sig utskottet
ej kunna avgiva. Att avsevärda svårigheter föreligga att få till stånd ett inlösningsförfarande
av nu nämnd art, som är ägnat att utan allt för stor omgång
leda till ett verkligt praktiskt resultat, vill utskottet icke förneka. Angelägenheten
av att en sammanslagning av ofullständiga jordbruk till större
enheter i möjligaste mån underlättas gör emellertid, att ett försök i angiven
riktning det oaktat synes böra göras, och det får bli en blivande utrednings
sak att söka framkomma med förslag till dessa svårigheters bemästrande.
Här må endast framhållas, att möjlighet torde böra stadgas till undantag
från inlösningsrättens begagnande för det fall att försäljning är avsedd att
äga rum till en nära anhörig till säljaren.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att
hushållningssällskapens ombud måtte — utan att taga någon som helst ställning
till väckt fråga om införandet av viss expropriationsrätt för tillförande
åt ofullständiga jordbruk av tillskottsjord — till Kungl. Majit avlåta underdånig
skrivelse med anhållan örn utredning, huruvida ej en sådan inlösningsrätt,
som nyss nämnts, lämpligen bör stadgas, samt för riksdagen snarast
möjligt framlägga det förslag, som av denna utredning kan föranledas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11. y
På hemställan av ombudsmötets utskott nr 1 beslöto ombuden att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla örn sådan utredning, som avses i motionen.
Skrivelse i ämnet inkom till Kungl. Maj:t den 8 oktober 1940. Ärendet är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Såsom förut nämnts framlade Kungl. Majit i proposition nr 236 till 1939
års lagtima riksdag förslag angående ändrade grunder för egnahcmsverksamheten
m. m. På hemställan av jordbruksutskottet (utlåtande nr 83) biföll
riksdagen i huvudsak förslaget (riksdagens skrivelse nr 444). Det av chefen
för jordbruksdepartementet i förutnämnda interpellationssvar åsyftade
förslaget angående egnahemsrörelsens organisation framlades för 1940 års
lagtima riksdag genom proposition nr 130 angående anslag till egnahemsverksamheten
för budgetåret 1940/41 m. m. Jordbruksutskottet tillstyrkte
i sitt utlåtande nr 33 i stort sett Kungl. Maj:ts förslag och utlåtandet godkändes
i huvudsakliga delar av riksdagen (riksdagens skrivelse nr 273).
I enlighet med dessa riksdagens beslut hava bland annat följande författningar
utfärdats, nämligen kungörelsen den 30 juni 1939 (nr 466) angående
statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m., kungörelsen den
7 juni 1940 (nr 589) angående den statliga egnahemsverksambeten och kungörelsen
den 7 juni 1940 (nr 590) angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet.
Förstnämnda kungörelse trädde i kraft den 1 januari 1940
samt de båda senare kungörelserna den 1 juli samma år.
De vid 1939 års lagtima riksdag beslutade nya grunderna för den fortsatta
egnahemsverksambeten äro i huvudsak av följande innebörd.
Verksamheten skall, i vad gäller jordbruket, lia till uppgift att underlätta
för mindre bemedlade att förvärva egna jordbruk av ändamålsenlig storlek
och ägosammansättning. Verksamheten skall främst inriktas på familjejordbruk,
d. v. s. jordbruk som icke är större än att det kan brukas av innehavaren
och hans familj utan nämnvärt anlitande av lejd arbetskraft och ej
heller mindre än att familjen kan erhålla sin fulla bärgning därav. Nybildning
av jordbruk skall i stort sett icke förekomma annorstädes än i de nordligaste
länen. Stor varsamhet skall iakttagas vid styckning av större gårdar
för egnahemsändamål. Egnabemsorganisationen skall under vissa förutsättningar
kunna medverka även vid förvärv av redan befintliga jordbruk. Den
icke minst väsentliga uppgiften för egnahemsverksambeten skall vara att befrämja
en sanering av de många ofullständiga jordbruken i vårt land. En
sammanläggning av sådana alltför små brukningsenheter till bärkraftiga
jordbruk skall eftersträvas.
Egnabemsorganisationen skall även kunna medverka vid förvärv av stödjordbruk,
d. v. s. jordbruk som är avsett alt bereda innehavaren och bans
familj sysselsättning oell tillskott till försörjningen vid sidan av annat förvärvsarbete,
liksom även vid förvärv av bostadsegnahem. Beträffande dessa
senare skall fortfarande upprätthållas principen, att stöd från egnahemsverksamlietens
sida i allmänhet endast skall lämnas för nybildning av egnahem.
Egnahemsorganens jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet ar
avsedd all effektiviseras. Där så lämpligen kan ske, skall efterfrågan på
jord i första band tillgodoses genom förmedlingsverksamhet. Ökat intresse
skall ägnas åt bebyggelsen på landsbygden.
Bihang till riksdagens protokoll 1941. naämi. 2 avd. Nr 11. 2
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
Egnahemslån lill förvärv av jordbruksegnahem skall kunna utlämnas i
form av jordbrukslån, skogslärl oell premielån. Lån beviljas ej till förvärv
av jordbruksegnahem, vars värde överstiger 30,000 kronor. Dock kan egnahemsstyrelsen
i särskilda fall medgiva, att lån får utgå till förvärv av fastighet
med värde intill 35,000 kronor. Jordbrukslån kan beviljas intill ett belopp
högst motsvarande nido procent av fastighetsvärdet. Skogslån kan
utlämnas intill motsvarande procenttal av värdet å fastighetens växande,
skog. Premielån kan utgå med högst 3,000 kronor och i särskilda undantagsfall
efter egnahemsstyrelsens prövning med högst 4,500 kronor. Bottenkredit
i egnahemsfastighet skall kunna placeras hos annan långivare. Jordbrukslån
och skogslån delas vart för sig med avseende å återbetalningen i
en stående del, motsvarande sextio procent av fastighetsvärdet, samt en
amorteringsdel, utgörande återstoden av lånet. Föreskrifter meddelas om
grunderna för amorteringen av lånen. Av premielån skall, sedan amorteringsskyldighet
för jordbrukslånet i fastigheten inträtt, under vart och ett
av följande tio år på vissa villkor efterskänkas en tiondel. Jordbrukslån och
skogslän förräntas efter fast vid lånets beviljande bestämd räntefot. Denna
fastställes av Kungl. Majit och får icke understiga medelräntan för statens
upplåning mot obligationer under de tre budgetår, som närmast föregått det,
varunder länet beviljats, med tillägg av en fjärdedels procent. Premielån är
i regel räntefritt.
Till förvärv av bostadsegnahem, vars värde icke överstiger 12,000 kronor,
kail beviljas egnahemslån i form av bostadslån. Sådant lån kan uppgå till
sjuttiofem procent av fastighetsvärdet. Även här kan boltenkredit placeras
hos kreditinrättning. Bostadslån delas i en stående del, som motsvarar femtio
procent av fastighetsvärdet, samt en amorteringsdel utgörande återstoden
av lånet. Bostadslån kan även beviljas till om- eller tillbyggnad å bostadsegnahem.
Räntan för bostadslån bestämmes på samma sätt som för
jordbrukslån.
Särskilda föreskrifter meddelas vidare om egnahemslån till underlättande
av förstärkning av ofullständiga jordbruk genom förvärv och i förekommande
fall förbättring av lämpligt område avsett att tilläggas den ursprungliga
fastigheten (tillskottsjord) eller genom ny-, om- eller tillbyggnad å
dylikt jordbruk. I samband härmed kan beviljas bidrag till inlösen av byggnader
på tillskottsjorden, som bli överflödiga efter sammanläggningen. Med
ofullständigt jordbruk förstås jordbruk, som utgör brukarens enda eller
huvudsakliga förvärvskälla men som icke har tillräcklig bärkraft för att
utgöra familjejordbruk.
Av statsmedel ma därjämte utlämnas bidrag till täckande av kostnaderna
för förstärkning av ofullständigt jordbruk, för förbättring av stödjordbruk
till ökad ändamålsenlighet eller för anläggande av kulturbete till förmån för
mindre jordbruk, ändå att det icke är att anse såsom ofullständigt. Sådant
statsbidrag kan avse följande särskilda slag av åtgärder, nämligen uppodling
till åker av därför lämplig odlingsbar jord (nyodlingsbidrag), stenröjning å
odlad jord (sternöjningsbidrag), påförande av mineraljord — grus, sand och
lera — pä myrjord (jordkörningsbidrag), befordrande av rationell beteskullur
(betesförbättringsbidrag) samt fördjupning av avloppsdiken (avloppsförbättring
sbidrag ).
Från kronan tillhörig jord kan fastighet upplåtas på arrende med rätt för
arrendator att inlösa till honom upplåten fastighet (arrendeegnahem). Fastigheten
skall i regel utgöras av familjejordbruk och skall vara bebyggd vid
upplåtelsen. Samtidigt med denna kan beviljas arrendelån till inköp av jordbruksinventarier
m. m. Sådant lån skall icke kunna utgå med högre belopp
än 4,500 kronor. Arrendelån är räntefritt.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 1
11
För skogsarbetare eller därmed likställd arbetare, vilken önskar förvärva
mindre lägenhet, ägnad att bereda innehavaren utkomst genom jordbruk,
drivet vid sidan av annan verksamhet, finnes en särskild låneform, arbetarsmåbrukslån.
Högsta lånebelopp utgör 7,000 kronor. Lån delas i en stående
del och en amorteringsdel. Den stående delen lastställes till belopp, motsvarande
kostnaden för jordförvärvet jämte, i förekommande fall, sextio procent
av beräknad kostnad för sådant förbättringsarbete, som avses i gällande
kungörelse angående statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk
m. m. Å amorteringsdelcn erlägges ej ränta. Å den stående delen skall
efter amorteringstidens utgång gäldas ränta efter den räntefot, sorn Kungl.
Maj:t bestämmer med hänsyn lagen till räntesatsen å egnahemslån för jordbrukslägenheten
Särskilda statsbidrag skola kunna beviljas till arbetarsmåbrukslåntagare
med barnrika familjer för bestridande av vissa byggnadskostnader.
Utlämnandet av jordbrukslån, skogslån, premielån, bostadslån, lån lill förstärkning
av ofullständiga jordbruk nr. m., bidrag till vissa byggnader samt
arrendelån skall ankomma på statliga egnahemsnämnder. Detsamma gäller
upplåtandet av arrendeegnahem. En egnahemsnämnd skall finnas inom varje
hushållningssällskaps område, d. v. s. två nämnder i vartdera av Kalmar
och Älvsborgs län samt en nämnd i ettvart av övriga län. Egnahemsverksamheten
står under ledning och tillsyn av egnahemsstyrelsen. För varje
kommun utses i regel ett egnahemsombud, vilken ingår i kommunens egnahemskommitté.
Kommuner samt vissa aktiebolag och föreningar kunna antagas
till förmedlare av egnahemslån. De kunna härvid hos egnahemsstyrelsen
erhålla egnahemsstatslån för utlämnande av bostadslån. Sådant egnahemsstatslån
skall återbetalas och förräntas efter grunder, som motsvara
villkoren för utlämnade bostadslån. Vidare kan kommun, aktiebolag eller
förening, varom här är fråga, av egnahemsstyrelsen tilldelas förlagslån för
användning såsom rörelsekapital vid inköp och exploatering av fastighet,
lämplig att helt eller huvudsakligen användas för bildande av bostadsegnahem.
Å förlagslån skall utgå ränta efter fyra procent. Till bestridande av
låneförmedlares med egnahemsverksamheten förenade förvaltningskostnader
och å egnahemslånerörelsen uppkommande förluster — staten svarar ej för
dessa — åtnjuter en var låneförmedlare ett årligt statsbidrag motsvarande
0.5 procent av låneförmedlarens kapitalskuld för egnahemsstatslån vid nästföregående
års utgång.
Beviljandet av arbetarsmåbrukslån ankommer alltid på kommunerna, men
lån skall underställas vederbörande egnahemsnämnd för godkännande. För
utlämnandet av arbetarsmåbrukslån erhåller kommun hos egnahemsstyrelsen
lån av statsmedel, arbetarsmåbruksstatslån. Uppkommer förlust a utlämnat
arbetarsmåbrukslån, sedan amorteringsskvldighet inträtt beträffande
lånet, skall förlusten, örn lånet godkänts av vederbörligt egnahemsorgan och
den med lånet åsyftade lägenheten vid avsyning likaledes vunnit egnahemsorganels
godkännande, bäras till en fjärdedel av kommunen och till återstående
del av staten. I annat fall än nu sagts skall uppkommen förlust å
arbetarsmåbrukslån helt bäras av kommunen.
Bidragsverksamheten till förstärkning av ofullständiga jordbruk handhaves
av hushållningssällskapen under uppsikt och kontroll av lantbruksstyrelsen.
Slutligen må här nämnas, att Kungl. Maj:! i 19A1 urs slatsuerksproposition
(nionde huvudtiteln punkt 129) föreslagit riksdagen att till Egnuhemsbildning:
Bidrag till inlösen au nissa byggnader vid utökning av ofullständiga
jordbruk för budgetåret 1941/42 anvisa ett reservationsanslag av 7.5,000 kronor.
Kungl. Majit har vidare i statsverkspropositionen (nionde huvudtiteln
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
Utskottet.
punkt 137) föreslagit riksdagen dels alt medgiva, att Kungl. Maj. t må för år
1942 bevilja statsanslag intill 2,500,000 kronor för utlämnande av statsbidrag
till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m. dels ock att till Grundt örbättringar:
Bidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m. för budgetåret
1941/42 anvisa ett förslagsanslag av 1/300,000 kronor. I statsverkspropositionen
(kapitalbudgeten, bil. 5, punkt 16) har föreslagits riksdagen att
medgiva, alt för budgetåret 1941/42 må beviljas lån från egnaliemslånefonden
— från vilken fond utlämnas jordbrukslån, skogslån, bostadslån, lån till
förstärkning av ofullständigt jordbruk ävensom egnahemsstatslån till låne
förmedlare — intill ett belopp av 20,000,000 kronor, ävensom att till nämnda
fond för budgetåret 1941/42 anvisa ett reservationsanslag av 5,000,000 kronor.
Beträffande anslag till vissa andra fonder av intresse i förevarande sammanhang,
såsom jordförmedlingsfonden, arrendelånefonden, arbetarsmåbrukslånefonden,
jordfonden och arrendeegnahemsfonden, får utskottet hänvisa
till nämnda bilaga sid. 23—24 och 34—35.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har sedan åtskilliga år
tillbaka frågan örn förbättring av de många ofullständiga jordbruken i vårt
land varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. I syfte att främja
utvecklingen av sådana jordbruk hava vid skilda tillfällen vidtagits omfattande
åtgärder av olika slag, innebärande betydande uppoffringar från det
allmännas sida. De vid 1939 års lagtima riksdag beslutade nya grunderna
för den fortsatta egnahemsverksamheten, vilka i stort sett trätt i tillämpning
den 1 juli 1940, utgöra ett avsevärt framsteg i detta hänseende.
1936 års egnahemsutredning, vars förslag ligger till grund för den år 1939
genomförda reformen beträffande egnahemsverksamheten, har i anledning
av den betydelse som tillagts jordförsörjningen för egnahemsändamål
funnit sig böra överväga, huruvida för tryggande av tillgången på jord
särskilt tvångsmedel borde stå till förfogande. Utredningen har ansett strävandena
att förstärka de ofullständiga jordbruken vara en angelägenhet av
sådan vikt, att alla möjligheter borde utnyttjas för att underlätta densamma.
Med hänsyn härtill har utredningen föreslagit, att möjlighet till tvångsinlösen
av jord införes med avseende å anskaffning av tillskottsjord till
ofullständiga jordbruk. På sätt framgår av redogörelsen här ovan anslöt sig
föredragande departementschefen i 1939 års proposition angående egnahemsverksamheten
i princip till den av utredningen sålunda framförda tanken
örn en expropriationsrätt för komplettering av dylika jordbruk. Emellertid
yttrade departementschefen därjämte —- under framhållande bland
annat att vid utarbetandet av en lagstiftning örn expropriationsrätt på detta
område en synnerligen omsorgsfull prövning måste äga rum — att fortsatta
överväganden borde ske rörande denna fråga. Vid 1940 års lagtima
riksdag har vidare chefen för jordbruksdepartementet i svar på en interpellation
av herr Lindhagen framhållit, att större möjligheter komnie att föreligga
för genomförandet av en väl genomtänkt lagstiftning på nämnda område,
sedan egnahemsrörelsen den 1 juli 1940 börjat arbeta enligt nya grun
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
13
der, samt att uppskovet med denna lagstiftning icke innebure ändring i
tidigare ståndpunkttagande.
Enligt utskottets mening är spörsmålet om förbättring av de många ofullständiga
jordbruken i landet ett samhällsintresse av sådan vikt, att frågan
påkallar oavlåtlig uppmärksamhet från statsmakternas sida. Därvid måste
uppenbarligen även möjligheterna för anskaffande av tillskottsjord till sådana
jordbruk skänkas synnerligt beaktande. Att en sanering av dessa jordbruk
kommer till stånd är, såsom även framhållits under förarbetena till
1939 års egnahemsreform, icke blott ett socialt utan även i många fall ett
jordbruksekonomiskt intresse. Med hänsyn härtill finner utskottet att prövning
bör ske av alla tillgängliga utvägar, vilka kunna bidraga till utvecklingen
av de ofullständiga jordbruken. Enligt utskottets uppfattning bör
följaktligen även tagas under övervägande, huruvida icke möjlighet bör
beredas att i vissa fall, då erforderlig tillskottsjord för sådana jordbruk icke
kan anskaffas på frivillighetens väg, tillgodose behovet av jordtillökning
genom anlitande av tvångsåtgärder. Därvid måste emellertid beaktas, att en
tvångsöverflyttning av jord från jordbruk, som äro bebyggda och maskinellt
utrustade för brukning av en viss areal, kan lända till skada icke blott för det
individuella jordbruket utan också för produktiviteten i större omfattning.
Såsom departementschefen framhållit i den ovannämnda propositionen till
1939 års lagtima riksdag kräves vid utarbetandet av en expropriationslagstiftning
på detta område ett synnerligen omsorgsfullt övervägande.
Vad angår frågan om förköpsrätt i kompletteringssyfte är denna fråga så
outredd, att utskottet icke för närvarande anser sig böra göra något uttalande
angående möjligheten att på denna väg komma till ett resultat. Härutinnan
fordras således närmare undersökning.
På sätt framgår av vad utskottet förut anfört är frågan örn införande av
en expropriationslagstiftning av den beskaffenhet, som avses i motionerna,
föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet. Utskottet förväntar, att så snart
förhållandena det medgiva spörsmålet upptages till ytterligare övervägande
samt att de förslag, som kunna föranledas därav, föreläggas riksdagen. Även
den i motionerna berörda frågan örn förköpsrätt av jord, som erfordras för
komplettering av ofullständiga jordbruk, är, såsom nämnts i den ovan lämnade
redogörelsen, beroende på Kungl. Majlis prövning. Med hänsyn till vad
sålunda anförts finner utskottet ej skäl föreligga för riksdagen att för närvarande
göra någon framställning i ämnet till Kungl. Maj:t. Utskottet får
därför hemställa,
att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 11 mars 1941.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 9 sami. 2 avd. Nr 11.
3
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från f ö r s ta kammaren: herrar Norman, Linder*, Tamm, Löfvander, Forslund, Linnér,
Sten och Näslund;
från andra kammaren: herr Hage, fröken Andersson, herrar Hallagård, Pettersson
i Hällbacken*, Hermansson, fru Johansson* samt herrar Barnekow och Lundgren.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) av herr Hage;
2) av herr Hermansson, som ansett att utskottet bort tillstyrka bifall till
de förevarande motionerna.
Särskilt yttrande
av herr Sten, som anfört:
»Utom den i motionerna och utlåtandet behandlade frågan om rätt till expropriation
för komplettering av ofullständiga jordbruk har i olika sammanhang
jämväl frågan örn rätt till expropriation för bildandet av familjejordbruk,
arbetaresmåbruk och bostadsegnahem framstått som en välmotiverad
angelägenhet samt varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Principiellt
böra de olika ändamål för en socialt och ekonomiskt riktig jordpolitik,
som auktoriserats i direktiven för egnahemsorganisationens verksamhet,
likställas även när det gäller expropriationslagstiftning. Det skulle dessutom
visa sig vara opraktiskt i tillämpningen att kunna expropriera för ett ändamål,
men icke för ett annat. Sålunda kan ett för komplettering av ofullständiga
jordbruk lämpligt expropriationsobjekt också innehålla mark som
helst bör användas för skapande av i trakten behövliga arbetaresmåbruk,
eller också kan kärnan av fastigheten lämpa sig som familjejordbruk.
Med hänvisning till dessa principiella och praktiska synpunkter har under
utskottsbehandlingen av föreliggande motioner hävdats att man i förberedandet
av och förslag till expropriationslagstiftning på detta område bör
taga sikte på olika i egnahemsrörelsens strävanden ingående ändamål.»
Stockholm 1941. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
noga
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.