Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om framläggande av förslag till en expropriationslagstiftning för komplettering av ofullständiga jordbruk. Andra lagutskottet har till behandling förehatt två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 43 i första kammaren av herr Alfred Andersson m. fl. och nr 60 i andra kammaren av herr Svensson i Ljungskile.

1941-03-11 · 14 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1941:11, Utlåtande i anledning av väckta motioner om framläggande av förslag till en expropriationslagstiftning för komplettering av ofullständiga jordbruk. Andra lagutskottet har till behandling förehatt två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 43 i första kammaren av herr Alfred Andersson m. fl. och nr 60 i andra kammaren av herr Svensson i Ljungskile.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.

1

Nr 11.

Ankom till riksdagens kansli den 11 mars 1941 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om framläggande av

förslag till en expropriationslagstiftning för komplettering

av ofullständiga jordbruk.

Andra lagutskottet har till behandling förehatt två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 43 i första kammaren av herr

Alfred Andersson m. fl. och nr 60 i andra kammaren av herr Svensson i

Ljungskile.

I motionerna, vilka äro likalydande, har föreslagits, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t måtte hemställa att förslag till expropriation och förköpsrätt

av jord, som behövs för komplettering av ofullständiga jordbruk,

snarast möjligt föreläggas riksdagen.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för denna hemställan,

får utskottet hänvisa till motionerna.

Frågan om förbättring av ofullständiga jordbruk har tidigare vid många

tillfällen varit föremål för utredning av sakkunniga samt prövning av riksdagen.

En utförlig historik har lämnats i sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts

utlåtande nr 1 vid 1930 års riksdag samt i andra lagutskottets

utlåtanden nr 40 vid 1934 års riksdag, nr 30 vid 1936 års riksdag och nr 24

vid 1937 års riksdag, till vilka utlåtanden utskottet tillåter sig hänvisa.

Sedan 1935 års riksdag i skrivelse nr 166 hemställt, bland annat, att Kungl.

Maj:t måtte föranstalta om utredning angående vissa åtgärder till främjande

av egnahemsverksamheten, tillkallade chefen för jordbruksdepartementet

med stöd av Kungl. Maj:ts den 30 december 1935 lämnade bemyndigande

sju sakkunniga för alt verkställa utredning rörande egnahemsverksamheten

och andra med statens verksamhet på det sociala jordområdet sammanhängande

frågor. De sakkunniga antogo benämningen 1936 års egnahemsutredning.

I direktiven för de sakkunnigas verksamhet lämnade chefen för jordbruksdepartementet,

statsrådet Sköld, till en början en redogörelse för de anstalter

i olika former, som statsmakterna träffat i avsikt att för mindre bemedlade

och obemedlade skapa möjligheter att erhålla egna jordbruk. Vidare

omnämndes, alt från åtskilliga håll framställningar gjorts örn ändringar

i nuvarande regler för statens verksamhet på förevarande område. Därefter

anförde chefen för jordbruksdepartementet, bland annat:

På sätt framgår av det anförda, hava statsmakterna i sina strävanden att

underlätta ekonomiskt mindre lyckligt lottade personers förvärv av egna

Bihang till riksdagens protokoll lOil. 9 samt. 2 avd. Nr 11. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.

jordbrukslägenheter gått fram på i huvudsak tre vägar. Syftet med arrendeegnahemsverksamheten

är att skapa jordbruk av sådan storlek, att brukaren

därå kan erhålla full försörjning. Arbetarsmåbruken åter avse att bereda

innehavaren utkomst genom jordbruk drivet vid sidan av annat arbete. Vad

den egentliga egnahemsverksamheten beträffar, har utvecklingen gått i den

riktningen, att någon ovillkorlig fordran på jordbrukens beskaffenhet ej upprätthållits

i vare sig det ena eller det andra av angivna hänseenden. Angelägenheten

av att för de fall, då möjligheter lill extraförtjänster saknas, areal

och ägoslag äro så avpassade, att utsikter finnas till bärgning och sysselsättning

i jordbruket för brukaren och hans familj, ligger emellertid i öppen

dag. Frågan om komplettering av s. k. ofullständiga jordbruk är därför också

sedan gammalt föremål för intresse. Särskilt är spörsmålet aktuellt under

förhållanden sådana som de nu rådande, då genom stegrade priser å fodermedel

försörjningsmöjligheterna för en del småbrukare, vilkas jordinnehav

ej medgiver dem alt själva producera sitt foder, försämrats. Det är en social

angelägenhet, alt dylika småbruk utvecklas antingen genom tillägg av jord

från angränsande större fastighet eller genom sammanläggning med annat

mindre jordbruk. De problem, som härvid yppa sig, äro många och svårlösta.

Vid den genomgång av gällande bestämmelser rörande ifrågavarande olika

törmer av statens sociala jordverksamhet, som sålunda torde äga rum, bör

vad förut sagts angående vikten av att ofullständiga jordbruk må kunna utökas

till tull bärighet särskilt beaktas ej blott ur de tidigare berörda synpunkterna

om jordanskaffning och jordförmedling utan även med hänsyn till angelägenheten

av att vederbörande jordbrukare må kunna erhålla den ekonomiska

hjälp, som lör ändamålet kan vara behövlig. Möjlighet föreligger för

närvarande att erhålla egnahemslån för inköp av tilläggsjord. Vid utredningen

bör tågås under övervägande, huruvida vad härutinnan gäller är till fyllest

för ifrågvarande syfte eller om ändringar i eller tillägg till nuvarande

bestämmelser på området kunna vara erforderliga. Den av riksförbundet

landsbygdens folk berörda frågan örn jordanskaffning i syfte att komplettera

ofullständiga jordbruk i de gamla bruksbygderna bör härvid bland annat

uppmärksammas. Tillika bör övervägas, örn icke det allmänna å detta

liksom övriga områden för statens understödjande verksamhet för jordanskaffning

med socialt syfte behöver hava till sitt förfogande en rätt till expropriation

av erforderlig mark. Visserligen torde i allmänhet jord kunna erhållas

genom frivilliga avtal. Men erfarenheten torde visa, att understundom ett

önskvärt resultat icke slår att vinna utan stöd av expropriationslag. En dylik

lagstiftning bör helt naturligt utformas under hänsynstagande även till

jordägarens berättigade intressen.

Vid 1937 års riksdag hemställde herr Lindhagen i motion I: 195 bland annat,

alt riksdagen ville hos Kungl. Majit begära förslag till de talrika ofullständiga

jordbrukens komplettering med tilläggsjord genom lag. Andra

lagutskottet hemställde i sitt förutnämnda utlåtande nr 24 —- under framhållande

bland annat att den i motionen behandlade frågan vore under övervägande

av egnahemsutredningen — att motionen i förevarande del icke

måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll utskottets

hemställan.

Egnahemsutredningen avlämnade med en den 20 oktober 1938 dagtecknad

skrivelse betänkande med förslag angående den statliga egnahemsverksamheten

(statens off. utr. 1938:34). Med hänsyn till den betydelse, utredningen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.

tillagt jordförsörjningen för egnahemsändamål, har utredningen funnit sig

höra överväga, huruvida vad som föresloges om egnaliemsorganisationens

effektivisering vore tillräckligt för tryggande av tillgången på jord eller om,

där frivillig överenskommelse om avstående av jord ej kunde träffas, särskilt

medel borde stå till förfogande. Utredningen, som skilt mellan olika ändamål

för jordanskaffningen, har anfört bland annat följande:

Utredningsmännen hysa den uppfattningen att — sådant läget åtminstone

ännu är pa jordmarknaden — tvångsinlösen av jord för egnahemsbildning

i vanlig bemärkelse, d. v. s. för bildandet av riga jordbruk eller bostadslägenheter,

icke kan anses behövlig. För den rena nybildningen av jordbruk

i mellersta och södra Sverige forde i tillräcklig omfattning finnas tillgängliga

för styckning lämpliga egendomar, som för skäliga priser utbjudas till

försäljning. Med avseende å den nybildning av jordbruk, som i översta Norrland

eventuellt kan tänkas ske genom total nyodling i ödemarken, är — i vart

fall med den begränsade utsträckning denna verksamhet enligt utredningsmännens

mening tills vidare bör givas — tillräcklig jord säkerligen att tillgå,

utan att tvångsinlösen behöver tillgripas.

I den mån egnahemsverksamheten avser förvärv av redan befintliga jordbruk,

kan ej heller möjlighet till tvångsinlösen vara påkallad.

Vad angår mark för bostadslägenheter ha utredningsmännen visserligen

funnit, att markpriserna på vissa ställen i och kring samhällen och samhällsliknande

områden kunna anses väl höga Trots den senaste tidens stegrade

och omfattande nybyggnadsverksamhet för bostadsändamål lia utredningsmännen

dock icke kunnat finna, att någon anmärkningsvärd svårighet förelegat

för anskaffningen av tomtmark. Emellertid torde åtskilligt vara att

vinna, särskilt i prishänseende, genom att kommunerna samt .särskilda egnahemsföreningar

och egnahemsbolag i förekommande fall med stöd av statliga

förlagslån engagera sig i markanskaffning för detta ändamål.

Jordanskaffningen för arbetarsmåbruk intager en i viss mån annan ställning

än den, som avser de verkliga jordbruken. I det senare fallet kan jordsökanden

icke få anses bunden till viss plats. Grundtanken bakom arbelarsmåbruksrörelsen

är däremot, att varje kommun skall sörja för sina jordsökande.

Då jord måste ställas till förfogande inom den kommun, som har

hand om rörelsen, är det uppenbart, att svårigheter kunna uppstå för denna

jordförsörjning på ett annat sätt än när det gäller verkliga jordbruk. Utredningsmännen

lia jämväl erfarit, att i vissa kommuner klagats på svårigheten

att anskaffa jord för erforderliga arbetarsmåbruk samt att jordpriserna

stundom ansetts för höga. Dylika klagomål lia dock i regel gällt sådana

kommuner, där jorden redan är starkt delad i små parceller och där följaktligen

jordbrukarna ej gärna vilja sälja jord och ytterligare minska sina

ofullständiga jordbruk. Arbetarsmåbruksrörelsen har fått sin huvudsakligaste

utbredning i Norrland samt Värmland och Dalarna, i vilka landsdelar

trävarubolagen äro stora jordägare. Några särskilda svårigheter att

från dessa bolag förvärva jord för arbetarsmåbruk torde näppeligen lia förmärkts.

Tvärtom torde vissa bolag gärna lia upplåtit jord för ändamålet

med hänsyn jämväl till att skogstilldelning därvid icke påfordrats. Försiktighet

med tillstånd till dylikt avskiljande har i stället varit av nöden. Utredningsmännen

förmena, att hittills vunnen erfarenhet icke ger tillräckliga

skäl för införandet av expropriation vid jordanska.ffning för arbetarsmåbruk.

I stället vilja utredningsmännen understryka vikten av alt kommuerna

uppmuntras att för denna verksamhet bedriva egen jordanskaffning i

ökad omfattning. Givetvis böra jämväl egnahemsorganen i övrigt vid sin

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.

jordanskaffning tillse, att lägenheter för arbetarsmåbruk utläggas när så bebefinnes

påkallat.

Från samtliga nu behandlade verksamhetsgrenar inom egnahemsarbetet

skiljer sig emellertid på ett alldeles särskilt sätt den, som avser förstärkning

av ofullständiga jordbruk med tillskottsjord. Möjligheten att anskaffa nödig

tillskottsjord till ett ofullständigt jordbruk är starkt lokalt begränsad till

viss eller vissa närbelägna fastigheter och hänför sig dessutom oftast till ett

visst speciellt ägoslag, varå detta jordbruk lider brist. Innehavaren av ett

ofullständigt jordbruk blir, även örn tillskottsjord finnes för förstärkningen,

helt beroende av grannens förståelse för saken och vilja att avyttra jorden

till skäligt pris. Utredningsmännen lia sig bekant, att mångenstädes i landet

påtalats fall, där en komplettering med tillskottsjord ansetts oundgängligen

nödig för att innehavaren av jordbruket ifråga skulle kunna reda sig och där

möjlighet till dylik komplettering synts föreligga, men trots detta marktillökningen

icke kunnat komma till stånd till följd av att ägaren till den fastighet,

som skulle avstå jorden, ställt sig avvisande häremot. Vissa kommunalnämnder

lia i yttranden till utredningsmännen erinrat om liknande förhållanden.

Visserligen kan antagas, att genom den medling mellan köpare och

säljare, som egnahemsorganen enligt utredningsmännens förslag skola utöva,

överenskommelser mången gång komma att åvägabringas. Likväl torde

kvarstå fall, där trängande behov föreligger av tillskottsjord av något

slag, men vederbörande ägare utan verkliga skäl vägrar att sälja även en

obetydlig del av sin egendom eller betingar sig ett oskäligt pris. Understundom

är den erforderliga kompletteringsjorden samfälld för eller delad mellan

flera, av vilka vissa vilja sälja men andra icke.

Strävandena att förstärka landets många ofullständiga jordbruk måste

anses stå i centrum för den sociala jordpolitiken. Alla möjligheter böra därför

utnyttjas för att underlätta densamma. Enskilda jordägares motvilja

att avyttra mark, som de utan egentlig olägenhet kunna avstå, bör icke få

vara hindrande.

Av det sagda framgår, att egnahemsutredningen icke ansett tillräckliga

skäl föreligga att bereda möjlighet till tvångsavstående av mark för den egnahemsverksamhet,

som avser att underlätta förvärv av hela fastigheter till

jordbruksändamål av skilda slag eller av mark till bostadsändamål, men

väl funnit bärande skäl tala för att dylik möjlighet bör finnas till tryggande

av åtkomsten av tillskottsjord för stärkande av ofullständiga jordbruk. Utredningen

har alltså föreslagit, att möjlighet till tvångsinlösen av jord införes

i vad gäller anskaffning av tillskottsjord.

Med avseende på frågan, hur en inlösningsrätt till jord för stärkande av

ofullständiga jordbruk bör konstrueras, har egnahemsutredningen gjort gällande,

att det intresse, det här gäller att tillgodose, är till den grad allmänt

och har den stora sociala betydelse, att det bör anses likställt med andra ändamål,

för vilka den allmänna expropriationslagen är tillämplig. Förslaget

innebär i enlighet härmed, att det nya expropriationsändamålet införes i

denna lag.

Enligt vad egnahemsutredningen framhållit, borde expropriationen av lillskotlsjord

få avse alla de skilda ägoslag, som kunde ingå i elt jordbruk och

göra detta fullständigt, eller alltså åker och äng, odlingsmark samt skogsmark

med växande skog. Tillskottsjorden borde, för att expropriationsrätt

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.

5

skulle få medgivas, märkbart öka möjligheterna för jordbruket att bestå såsom

särskilt företag. Expropriationsrätt borde, å andra sidan, icke föreligga

till större omfattning, än att jordbruket nådde familjejordbruksgränsen. Ej

heller borde expropriationsrätt förefinnas till förmån för ett jordbruk, vilket

genom förstärkningsarbeten inom egna gränser såsom genom nyodling,

betesförbättring och dylikt för rimliga kostnader kunde bringas till full bärighet.

Den nya expropriationsmöjligheten borde få begagnas endast som en

yttersta utväg och expropriation sålunda beviljas endast örn särskild svårighet

mötte att genom avtal förvärva erforderlig mark till skäligt pris. Expropriationsrätt

borde icke heller få medgivas, om genom expropriationen avsevärd

olägenhet skulle tillskyndas markens ägare eller innehavare.

Såsom en begränsning i möjligheten att erhålla expropriation har egnahemsutredningen

föreslagit, att sådan rätt icke skall åtnjutas i fråga om fastighet,

som tillkommit genom jorddelningsförrättning efter den 1 maj 1937.

Till stöd härför har utredningen hänvisat till att förekomsten av ofullständiga

jordbruk i viss mån måste tillskrivas de brister i förut gällande jorddelningslagstiftning

som möjliggjort att ofullständiga jordbruk kommit till

stånd, men att dessa brister till stor del avhjälpts genom vissa ändringar i

jorddelningslagen, vilka trätt i kraft nyssnämnda dag.

Enligt förslaget gäller vidare, bland annat, att rätt till expropriation ej

får meddelas annan än statlig egnahemsnämnd eller enskild person, som >

av sådan nämnd prövats böra, under förutsättning att expropriationen kommer

till stånd, erhålla lån eller bidrag enligt grunderna för den statliga

egnahemsverksamheten till förvärv av det exproprierade området eller till

jordförbättring å detsamma.

Med avseende å egnahemsutredningens förevarande förslag ha två ledamöter

uttalat skiljaktig mening. Den ene reservanten har avstyrkt införandet

av expropriationsrätt för här avsedda ändamål. Den andre reservanten

har förordat, att rätt även måtte införas till expropriation av mark

för bildande av egnahemsfastighet, alltså icke blott för stärkande av ofullständigt

jordbruk.

På grundval av egnahemsutredningens förslag framlade Kungl. Majit i

proposition nr 236 till 1939 års lagtima riksdag förslag angående ändrade

grunder för egnahemsverksamheten m. m. Efter redogörelse för utredningens

förslag beträffande expropriation till förstärkning av ofullständiga

jordbruk (sid. 58—63) samt däröver avgivna yttranden (sid. 63—68) anförde

föredragande departementschefen, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, till det vid

propositionen fogade statsrådsprotokollet följande.

Såsom jag redan i annat sammanhang understrukit, bör en av egnahemsverksamhetens

allra viktigaste uppgifter vara att befrämja en sanering av de

många ofullständiga jordbruken i vårt land. Att en sådan sanering kommer

till stånd är icke blott ett socialt utan även i hög grad ett jordbruksekonomiskt

intresse. Tillgodoseendet av delta intresse synes motivera avsevarda

uppoffringar från det allmännas sida, i vilket hänseende jag i det följande

ämnar framlägga vissa förslag. Med denna utgångspunkt kan jag icke

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Ancha lagutskottets utlåtande Nr 11.

vara ense med deni, som med hänsyn därtill att kompletteringen av ofullständiga

jordbruk icke skulle utgöra ett allmänt intresse avvisat tanken på

expropnahonsåtgärder för ifrågavarande ändamål. En komplettering av

ofullständiga jordbruk innebär i många fall, såsom Sveriges skogsägareförenmgars

riksförbund framhållit, ett tillrättaläggande av förhållanden som

ha sin rot i ett olämpligt utnyttjande av tidigare alltför fria jorddelningsbestammelser.

Att underlätta en sådan komplettering genom en lagstiftning

av nu föreslagen innebörd synes så till vida behöva väcka mindre betänksamhet,

sorn expropriation icke skulle medgivas, om genom densamma avsevard

olägenhet skulle tillskyndas ägaren av åsyftad mark. Expropriationen

skulle icke bliva aktuell i andra fall än då en jordägare, på vilken expropriationslagen

vore tillämplig, utan tillräckliga skäl motsatte sig försäljning av ett

mmdre jordområde till någon, som vore i behov härav för att stärka sitt

otullstandiga jordbruk.

Såvitt jag kail finna skulle emellertid en lagstiftning örn expropriationsrätt

pa detta område sannolikt icke komma att behöva tillämpas i någon större

utsträckning, i det att särskilt efter en effektivisering av egnahemsorganens

jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet jord för egnahemsändamål

i de flesta fall torde kunna ställas till förfogande utan tillgripande av tvång

Det torde kunna antagas, att jord för komplettering av ofullständiga jordbruk

i de flesta fall finnes att tillgå på frivillighetens väg.

Tydligt är, att vid utarbetandet av en lagstiftning av förevarande art ett

synnerligen omsorgsfullt övervägande måste äga rum. Den korta tid, som

hittills statt till buds härför, bar icke möjliggjort detta. Då ett dylikt lagtorslag

dessutom före propositions avlåtande till riksdagen skall underkastas

granskning av lagrådet, kan detta ärende icke slutbehandlas inom sådan lid.

a*1 ‘Prsl^g binner föreläggas årets riksdag. Fortsatta överväganden torde

darfor bora ske rörande denna fråga, som icke behöver lösas i samband med

de ekonomiska och organisatoriska sidorna av egnahemsfrågan.

I anledning av berörda proposition väcktes av herr Lindhagen en motion,

I: 310, vari hemställdes, »att riksdagen ville taga avstånd från propositionens

tillämnade fattigdom i expropriationsfrågan samt uttala sig för att nästa års

proposition i ämnet överväger samtliga de ändamål, för vilka den under så

långa och stridfyllda år varit ifrågasatt såsom omistlig».

Jordbruksutskottet uttalade i utlåtande nr 83, att utskottet anslöte sig till

vad departementschefen härutinnan anfört samt att utvecklingen enligt utskottets

uppfattning torde lia gått i den riktningen, att viss överskotts jord

från större egendomar bör göras åtkomlig för alt tillgodose de ofullständiga

jordbrukens behov av ägoutvidgning.

Mot utskottets utlåtande i denna del reserverade sig sex av utskottets ledamöter.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande på denna punkt.

I samband med ifrågavarande proposition nr 236 behandlade jordbruksutskottet

även en annan av herr Lindhagen väckt motion, I: 214, i vilken bland

annat frågan om komplettering av ofullständiga jordbruk berördes.

I sitt av riksdagen härutinnan godkända utlåtande, nr 83, anförde jordbruksutskottet

(sid. 24), att utskottet funnit den sociala jordfrågan, i vad

den sammanhängde med egnahemsverksambeten, bringas till åsyftad lösning

genom de reformer på området, som Kungl. Maj:t föreslagit.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.

7

Vid 19A0 års lagtima riksdag riktade herr Lindhagen med första kammarens

tillstånd till chefen för jordbruksdepartementet följande interpellation:

1) Kan det ej förväntas att de förenämnda nödiga expropriationslagarna,

som uppenbarligen erfordras till stöd främst för det norrländska jordbruket,

av tre jordkommissioner påkallats och även från andra ämbetsverk tillstyrkts,

bliva enligt löfte framlagda för innevarande års riksdag?

2) Örn detta ej kan ske från deras sida, som vederbör, bådar uppskovet då

ett övergivande av dessa grundvalar för det norrländska jordbrukets emancipation

eller, när kan det i annat fall vara att emotse?

I sitt svar å interpellationen yttrade departementschefen vid första kammarens

sammanträde den 6 mars 1940 följande:

Det torde vara förklarligt, att regeringen under de förhållanden som varit

rådande sedan september föregående år icke vidtagit åtgärder för att forcera

fram denna fråga. De nya riktlinjer för egnahemsverksamlieten, som i huvudsak

godkändes av 1939 års riksdag, innebära ett synnerligen betydande

framsteg när det gäller komplettering av ofullständiga jordbruk på frivillig

väg. Proposition kommer alt föreläggas innevarande års riksdag med förslag

angående den organisatoriska utformningen av egnahemsrörelsen enligt de

nya principerna, varefter det är meningen att denna verksamhet i sin nya

gestalt —- bland annat med förstatligade egnahemsnämnder —- skall träda i

funktion från och med ingången av nästa budgetår. Det torde ligga i öppen

dag att större möjligheter komma att föreligga för genomförandet av en

väl genomtänkt lagstiftning på här förevarande område sedan egnahemsrörelsen

börjat arbeta enligt de nya grunderna.

Till sist vill jag erinra om de år 1937 vidtagna ändringarna i jorddelningslagen,

ändringar som beträffande s. k. avstyckning innebära ett avsevärt

framsteg i jämförelse med förut gällande lagstiftning. De nya bestämmelserna

avse bl. a. att i orter med riklig skogstillgång tillgodose jordbruksfastigheternas

behov av tillräcklig stödskog och åtminstone för framtiden hindra

tillkomsten av nya ofullständiga jordbruk.

Arbetet på den även enligt min mening mycket trängande kompletteringen

av ofullständiga jordbruk torde icke komma att fördröjas därigenom att

något förslag om expropriationslagstiftning icke binner föreläggas detta års

riksdag. Åtskilligt kan göras med de möjligheter, som numera beretts egnahemsrörelsen

i detta avseende, jämte de i det föregående berörda nya jorddelningsbestämmelserna,

och dessa möjligheter komma även alt utnyttjas

så att största möjliga effekt kommer lill uppnås.

Svaret på herr Lindhagens första fråga blir alltså, att denna lagstiftningsfråga

icke kommer att föreläggas innevarande års riksdag. På den andra

frågan blir svaret i anslutning till vad jag anfört, att uppskovet icke innebär

någon ändring i tidigare ståndpunkttagande.

Vid 1940 års lagtima riksdag framställde herr Lindhagen vidare i motion

I: 134 samma yrkanden som i nyssnämnda motion I: 214/1939. I utlåtande nr

46 över motionen anförde andra lagutskottet bland annat — under hänvisning

lill vad chefen för jordbruksdepartementet i ovan återgivna interpellationssvar

anfört — att departementschefens uttalanden visade, att frågan om

en expropriationslagstiftning för komplettering av ofullständiga jordbruk

vore föremål för hans uppmärksamhet. På hemställan av utskottet avslog

riksdagen motionen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.

Såsom i de nu föreliggande motionerna I: 43 och II: 60 framhållits, väcktes

vid mötet med hushållningssällskapens ombud i Stockholm 1940 motion

av Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott angående tillskottsjord

åt ofullständiga jordbruk. I motionen anfördes — elter omnämnande av

egnahemsutredningens förslag till expropriationsrätt för förstärkning av ofullständiga

jordbruk — följande.

Av egnahemsutredningens motivering i förevarande del framgår, att dess

förslag om expropriationsrätt framförts främst i syfte att erhålla tillskottsjord

till ofullständiga jordbruk från större och medelstora gårdar. Däremot

synes — av motiveringen och förslagets närmare utformande att döma — utredningen

ej ha tänkt sig att den föreslagna expropriationsrätten skulle kunna

komma till tillämpning i de fall, då bildandet av — för att begagna utredningens

terminologi — lämpliga familjejordbruk skulle kunna ske genom

sammanslagning av ett eller flera ofullständiga jordbruk till en större enhet

eller genom uppdelande av ett ofullständigt jordbruk mellan två eller flera

mindre jordbruk. Huruvida tillräckliga skäl kunna anses föreligga för att

utvidga den föreslagna expropriationsrätten till att omfatta även dylika fall

kan givetvis vara föremål för delade meningar, och utskottet vill därför ej

ifrågasätta att hushållningssällskapens ombud skola göra något uttalande i

den riktningen. Det förslag utskottet tillåter sig framföra går i stället ut på

att en sammanslagning av ofullständiga jordbruk till större enheter skulle

åtminstone i någon mån kunna underlättas på en annan, betydligt mjukare

väg. Vad utskottet avser är införandet av ett stadgande, enligt vilket, då en

till ett ofullständigt jordbruk gränsande fastighet, som lämpar sig att — för

vinnande av familjejordbruk — sammanslås med förstnämnda fastighet eller

att uppdelas mellan flera dylika fastigheter, utbjudes till eller eljest blir föremål

för försäljning, vederbörande egnahemsnämnd eller — genom dess förmedling

— ägarna av det eller de ofullständiga jordbruk, varom är fråga,

skola få företräde till inköp av den utbjudna fastigheten för det pris, till vilket

fastigheten eljest skulle komma att försäljas. Ett stadgande örn en dylik

lösningsrätt skulle säkerligen vara ägnat att — utan att på något sätt träda

säljarens berättigade intresse för nära — i många fall underlätta ofullständiga

jordbruks förseende med erforderlig tillskottsjord. Något förslag till hur

en sådan inlösningsrätt lämpligen skall kunna ordnas, tilltror sig utskottet

ej kunna avgiva. Att avsevärda svårigheter föreligga att få till stånd ett inlösningsförfarande

av nu nämnd art, som är ägnat att utan allt för stor omgång

leda till ett verkligt praktiskt resultat, vill utskottet icke förneka. Angelägenheten

av att en sammanslagning av ofullständiga jordbruk till större

enheter i möjligaste mån underlättas gör emellertid, att ett försök i angiven

riktning det oaktat synes böra göras, och det får bli en blivande utrednings

sak att söka framkomma med förslag till dessa svårigheters bemästrande.

Här må endast framhållas, att möjlighet torde böra stadgas till undantag

från inlösningsrättens begagnande för det fall att försäljning är avsedd att

äga rum till en nära anhörig till säljaren.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att

hushållningssällskapens ombud måtte — utan att taga någon som helst ställning

till väckt fråga om införandet av viss expropriationsrätt för tillförande

åt ofullständiga jordbruk av tillskottsjord — till Kungl. Majit avlåta underdånig

skrivelse med anhållan örn utredning, huruvida ej en sådan inlösningsrätt,

som nyss nämnts, lämpligen bör stadgas, samt för riksdagen snarast

möjligt framlägga det förslag, som av denna utredning kan föranledas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 11. y

På hemställan av ombudsmötets utskott nr 1 beslöto ombuden att i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla örn sådan utredning, som avses i motionen.

Skrivelse i ämnet inkom till Kungl. Maj:t den 8 oktober 1940. Ärendet är

beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Såsom förut nämnts framlade Kungl. Majit i proposition nr 236 till 1939

års lagtima riksdag förslag angående ändrade grunder för egnahcmsverksamheten

m. m. På hemställan av jordbruksutskottet (utlåtande nr 83) biföll

riksdagen i huvudsak förslaget (riksdagens skrivelse nr 444). Det av chefen

för jordbruksdepartementet i förutnämnda interpellationssvar åsyftade

förslaget angående egnahemsrörelsens organisation framlades för 1940 års

lagtima riksdag genom proposition nr 130 angående anslag till egnahemsverksamheten

för budgetåret 1940/41 m. m. Jordbruksutskottet tillstyrkte

i sitt utlåtande nr 33 i stort sett Kungl. Maj:ts förslag och utlåtandet godkändes

i huvudsakliga delar av riksdagen (riksdagens skrivelse nr 273).

I enlighet med dessa riksdagens beslut hava bland annat följande författningar

utfärdats, nämligen kungörelsen den 30 juni 1939 (nr 466) angående

statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m., kungörelsen den

7 juni 1940 (nr 589) angående den statliga egnahemsverksambeten och kungörelsen

den 7 juni 1940 (nr 590) angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet.

Förstnämnda kungörelse trädde i kraft den 1 januari 1940

samt de båda senare kungörelserna den 1 juli samma år.

De vid 1939 års lagtima riksdag beslutade nya grunderna för den fortsatta

egnahemsverksambeten äro i huvudsak av följande innebörd.

Verksamheten skall, i vad gäller jordbruket, lia till uppgift att underlätta

för mindre bemedlade att förvärva egna jordbruk av ändamålsenlig storlek

och ägosammansättning. Verksamheten skall främst inriktas på familjejordbruk,

d. v. s. jordbruk som icke är större än att det kan brukas av innehavaren

och hans familj utan nämnvärt anlitande av lejd arbetskraft och ej

heller mindre än att familjen kan erhålla sin fulla bärgning därav. Nybildning

av jordbruk skall i stort sett icke förekomma annorstädes än i de nordligaste

länen. Stor varsamhet skall iakttagas vid styckning av större gårdar

för egnahemsändamål. Egnabemsorganisationen skall under vissa förutsättningar

kunna medverka även vid förvärv av redan befintliga jordbruk. Den

icke minst väsentliga uppgiften för egnahemsverksambeten skall vara att befrämja

en sanering av de många ofullständiga jordbruken i vårt land. En

sammanläggning av sådana alltför små brukningsenheter till bärkraftiga

jordbruk skall eftersträvas.

Egnabemsorganisationen skall även kunna medverka vid förvärv av stödjordbruk,

d. v. s. jordbruk som är avsett alt bereda innehavaren och bans

familj sysselsättning oell tillskott till försörjningen vid sidan av annat förvärvsarbete,

liksom även vid förvärv av bostadsegnahem. Beträffande dessa

senare skall fortfarande upprätthållas principen, att stöd från egnahemsverksamlietens

sida i allmänhet endast skall lämnas för nybildning av egnahem.

Egnahemsorganens jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet ar

avsedd all effektiviseras. Där så lämpligen kan ske, skall efterfrågan på

jord i första band tillgodoses genom förmedlingsverksamhet. Ökat intresse

skall ägnas åt bebyggelsen på landsbygden.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. naämi. 2 avd. Nr 11. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.

Egnahemslån lill förvärv av jordbruksegnahem skall kunna utlämnas i

form av jordbrukslån, skogslärl oell premielån. Lån beviljas ej till förvärv

av jordbruksegnahem, vars värde överstiger 30,000 kronor. Dock kan egnahemsstyrelsen

i särskilda fall medgiva, att lån får utgå till förvärv av fastighet

med värde intill 35,000 kronor. Jordbrukslån kan beviljas intill ett belopp

högst motsvarande nido procent av fastighetsvärdet. Skogslån kan

utlämnas intill motsvarande procenttal av värdet å fastighetens växande,

skog. Premielån kan utgå med högst 3,000 kronor och i särskilda undantagsfall

efter egnahemsstyrelsens prövning med högst 4,500 kronor. Bottenkredit

i egnahemsfastighet skall kunna placeras hos annan långivare. Jordbrukslån

och skogslån delas vart för sig med avseende å återbetalningen i

en stående del, motsvarande sextio procent av fastighetsvärdet, samt en

amorteringsdel, utgörande återstoden av lånet. Föreskrifter meddelas om

grunderna för amorteringen av lånen. Av premielån skall, sedan amorteringsskyldighet

för jordbrukslånet i fastigheten inträtt, under vart och ett

av följande tio år på vissa villkor efterskänkas en tiondel. Jordbrukslån och

skogslän förräntas efter fast vid lånets beviljande bestämd räntefot. Denna

fastställes av Kungl. Majit och får icke understiga medelräntan för statens

upplåning mot obligationer under de tre budgetår, som närmast föregått det,

varunder länet beviljats, med tillägg av en fjärdedels procent. Premielån är

i regel räntefritt.

Till förvärv av bostadsegnahem, vars värde icke överstiger 12,000 kronor,

kail beviljas egnahemslån i form av bostadslån. Sådant lån kan uppgå till

sjuttiofem procent av fastighetsvärdet. Även här kan boltenkredit placeras

hos kreditinrättning. Bostadslån delas i en stående del, som motsvarar femtio

procent av fastighetsvärdet, samt en amorteringsdel utgörande återstoden

av lånet. Bostadslån kan även beviljas till om- eller tillbyggnad å bostadsegnahem.

Räntan för bostadslån bestämmes på samma sätt som för

jordbrukslån.

Särskilda föreskrifter meddelas vidare om egnahemslån till underlättande

av förstärkning av ofullständiga jordbruk genom förvärv och i förekommande

fall förbättring av lämpligt område avsett att tilläggas den ursprungliga

fastigheten (tillskottsjord) eller genom ny-, om- eller tillbyggnad å

dylikt jordbruk. I samband härmed kan beviljas bidrag till inlösen av byggnader

på tillskottsjorden, som bli överflödiga efter sammanläggningen. Med

ofullständigt jordbruk förstås jordbruk, som utgör brukarens enda eller

huvudsakliga förvärvskälla men som icke har tillräcklig bärkraft för att

utgöra familjejordbruk.

Av statsmedel ma därjämte utlämnas bidrag till täckande av kostnaderna

för förstärkning av ofullständigt jordbruk, för förbättring av stödjordbruk

till ökad ändamålsenlighet eller för anläggande av kulturbete till förmån för

mindre jordbruk, ändå att det icke är att anse såsom ofullständigt. Sådant

statsbidrag kan avse följande särskilda slag av åtgärder, nämligen uppodling

till åker av därför lämplig odlingsbar jord (nyodlingsbidrag), stenröjning å

odlad jord (sternöjningsbidrag), påförande av mineraljord — grus, sand och

lera — pä myrjord (jordkörningsbidrag), befordrande av rationell beteskullur

(betesförbättringsbidrag) samt fördjupning av avloppsdiken (avloppsförbättring

sbidrag ).

Från kronan tillhörig jord kan fastighet upplåtas på arrende med rätt för

arrendator att inlösa till honom upplåten fastighet (arrendeegnahem). Fastigheten

skall i regel utgöras av familjejordbruk och skall vara bebyggd vid

upplåtelsen. Samtidigt med denna kan beviljas arrendelån till inköp av jordbruksinventarier

m. m. Sådant lån skall icke kunna utgå med högre belopp

än 4,500 kronor. Arrendelån är räntefritt.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1

11

För skogsarbetare eller därmed likställd arbetare, vilken önskar förvärva

mindre lägenhet, ägnad att bereda innehavaren utkomst genom jordbruk,

drivet vid sidan av annan verksamhet, finnes en särskild låneform, arbetarsmåbrukslån.

Högsta lånebelopp utgör 7,000 kronor. Lån delas i en stående

del och en amorteringsdel. Den stående delen lastställes till belopp, motsvarande

kostnaden för jordförvärvet jämte, i förekommande fall, sextio procent

av beräknad kostnad för sådant förbättringsarbete, som avses i gällande

kungörelse angående statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk

m. m. Å amorteringsdelcn erlägges ej ränta. Å den stående delen skall

efter amorteringstidens utgång gäldas ränta efter den räntefot, sorn Kungl.

Maj:t bestämmer med hänsyn lagen till räntesatsen å egnahemslån för jordbrukslägenheten

Särskilda statsbidrag skola kunna beviljas till arbetarsmåbrukslåntagare

med barnrika familjer för bestridande av vissa byggnadskostnader.

Utlämnandet av jordbrukslån, skogslån, premielån, bostadslån, lån lill förstärkning

av ofullständiga jordbruk nr. m., bidrag till vissa byggnader samt

arrendelån skall ankomma på statliga egnahemsnämnder. Detsamma gäller

upplåtandet av arrendeegnahem. En egnahemsnämnd skall finnas inom varje

hushållningssällskaps område, d. v. s. två nämnder i vartdera av Kalmar

och Älvsborgs län samt en nämnd i ettvart av övriga län. Egnahemsverksamheten

står under ledning och tillsyn av egnahemsstyrelsen. För varje

kommun utses i regel ett egnahemsombud, vilken ingår i kommunens egnahemskommitté.

Kommuner samt vissa aktiebolag och föreningar kunna antagas

till förmedlare av egnahemslån. De kunna härvid hos egnahemsstyrelsen

erhålla egnahemsstatslån för utlämnande av bostadslån. Sådant egnahemsstatslån

skall återbetalas och förräntas efter grunder, som motsvara

villkoren för utlämnade bostadslån. Vidare kan kommun, aktiebolag eller

förening, varom här är fråga, av egnahemsstyrelsen tilldelas förlagslån för

användning såsom rörelsekapital vid inköp och exploatering av fastighet,

lämplig att helt eller huvudsakligen användas för bildande av bostadsegnahem.

Å förlagslån skall utgå ränta efter fyra procent. Till bestridande av

låneförmedlares med egnahemsverksamheten förenade förvaltningskostnader

och å egnahemslånerörelsen uppkommande förluster — staten svarar ej för

dessa — åtnjuter en var låneförmedlare ett årligt statsbidrag motsvarande

0.5 procent av låneförmedlarens kapitalskuld för egnahemsstatslån vid nästföregående

års utgång.

Beviljandet av arbetarsmåbrukslån ankommer alltid på kommunerna, men

lån skall underställas vederbörande egnahemsnämnd för godkännande. För

utlämnandet av arbetarsmåbrukslån erhåller kommun hos egnahemsstyrelsen

lån av statsmedel, arbetarsmåbruksstatslån. Uppkommer förlust a utlämnat

arbetarsmåbrukslån, sedan amorteringsskvldighet inträtt beträffande

lånet, skall förlusten, örn lånet godkänts av vederbörligt egnahemsorgan och

den med lånet åsyftade lägenheten vid avsyning likaledes vunnit egnahemsorganels

godkännande, bäras till en fjärdedel av kommunen och till återstående

del av staten. I annat fall än nu sagts skall uppkommen förlust å

arbetarsmåbrukslån helt bäras av kommunen.

Bidragsverksamheten till förstärkning av ofullständiga jordbruk handhaves

av hushållningssällskapen under uppsikt och kontroll av lantbruksstyrelsen.

Slutligen må här nämnas, att Kungl. Maj:! i 19A1 urs slatsuerksproposition

(nionde huvudtiteln punkt 129) föreslagit riksdagen att till Egnuhemsbildning:

Bidrag till inlösen au nissa byggnader vid utökning av ofullständiga

jordbruk för budgetåret 1941/42 anvisa ett reservationsanslag av 7.5,000 kronor.

Kungl. Majit har vidare i statsverkspropositionen (nionde huvudtiteln

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.

Utskottet.

punkt 137) föreslagit riksdagen dels alt medgiva, att Kungl. Maj. t må för år

1942 bevilja statsanslag intill 2,500,000 kronor för utlämnande av statsbidrag

till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m. dels ock att till Grundt örbättringar:

Bidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m. för budgetåret

1941/42 anvisa ett förslagsanslag av 1/300,000 kronor. I statsverkspropositionen

(kapitalbudgeten, bil. 5, punkt 16) har föreslagits riksdagen att

medgiva, alt för budgetåret 1941/42 må beviljas lån från egnaliemslånefonden

— från vilken fond utlämnas jordbrukslån, skogslån, bostadslån, lån till

förstärkning av ofullständigt jordbruk ävensom egnahemsstatslån till låne

förmedlare — intill ett belopp av 20,000,000 kronor, ävensom att till nämnda

fond för budgetåret 1941/42 anvisa ett reservationsanslag av 5,000,000 kronor.

Beträffande anslag till vissa andra fonder av intresse i förevarande sammanhang,

såsom jordförmedlingsfonden, arrendelånefonden, arbetarsmåbrukslånefonden,

jordfonden och arrendeegnahemsfonden, får utskottet hänvisa

till nämnda bilaga sid. 23—24 och 34—35.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har sedan åtskilliga år

tillbaka frågan örn förbättring av de många ofullständiga jordbruken i vårt

land varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. I syfte att främja

utvecklingen av sådana jordbruk hava vid skilda tillfällen vidtagits omfattande

åtgärder av olika slag, innebärande betydande uppoffringar från det

allmännas sida. De vid 1939 års lagtima riksdag beslutade nya grunderna

för den fortsatta egnahemsverksamheten, vilka i stort sett trätt i tillämpning

den 1 juli 1940, utgöra ett avsevärt framsteg i detta hänseende.

1936 års egnahemsutredning, vars förslag ligger till grund för den år 1939

genomförda reformen beträffande egnahemsverksamheten, har i anledning

av den betydelse som tillagts jordförsörjningen för egnahemsändamål

funnit sig böra överväga, huruvida för tryggande av tillgången på jord

särskilt tvångsmedel borde stå till förfogande. Utredningen har ansett strävandena

att förstärka de ofullständiga jordbruken vara en angelägenhet av

sådan vikt, att alla möjligheter borde utnyttjas för att underlätta densamma.

Med hänsyn härtill har utredningen föreslagit, att möjlighet till tvångsinlösen

av jord införes med avseende å anskaffning av tillskottsjord till

ofullständiga jordbruk. På sätt framgår av redogörelsen här ovan anslöt sig

föredragande departementschefen i 1939 års proposition angående egnahemsverksamheten

i princip till den av utredningen sålunda framförda tanken

örn en expropriationsrätt för komplettering av dylika jordbruk. Emellertid

yttrade departementschefen därjämte —- under framhållande bland

annat att vid utarbetandet av en lagstiftning örn expropriationsrätt på detta

område en synnerligen omsorgsfull prövning måste äga rum — att fortsatta

överväganden borde ske rörande denna fråga. Vid 1940 års lagtima

riksdag har vidare chefen för jordbruksdepartementet i svar på en interpellation

av herr Lindhagen framhållit, att större möjligheter komnie att föreligga

för genomförandet av en väl genomtänkt lagstiftning på nämnda område,

sedan egnahemsrörelsen den 1 juli 1940 börjat arbeta enligt nya grun
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.

13

der, samt att uppskovet med denna lagstiftning icke innebure ändring i

tidigare ståndpunkttagande.

Enligt utskottets mening är spörsmålet om förbättring av de många ofullständiga

jordbruken i landet ett samhällsintresse av sådan vikt, att frågan

påkallar oavlåtlig uppmärksamhet från statsmakternas sida. Därvid måste

uppenbarligen även möjligheterna för anskaffande av tillskottsjord till sådana

jordbruk skänkas synnerligt beaktande. Att en sanering av dessa jordbruk

kommer till stånd är, såsom även framhållits under förarbetena till

1939 års egnahemsreform, icke blott ett socialt utan även i många fall ett

jordbruksekonomiskt intresse. Med hänsyn härtill finner utskottet att prövning

bör ske av alla tillgängliga utvägar, vilka kunna bidraga till utvecklingen

av de ofullständiga jordbruken. Enligt utskottets uppfattning bör

följaktligen även tagas under övervägande, huruvida icke möjlighet bör

beredas att i vissa fall, då erforderlig tillskottsjord för sådana jordbruk icke

kan anskaffas på frivillighetens väg, tillgodose behovet av jordtillökning

genom anlitande av tvångsåtgärder. Därvid måste emellertid beaktas, att en

tvångsöverflyttning av jord från jordbruk, som äro bebyggda och maskinellt

utrustade för brukning av en viss areal, kan lända till skada icke blott för det

individuella jordbruket utan också för produktiviteten i större omfattning.

Såsom departementschefen framhållit i den ovannämnda propositionen till

1939 års lagtima riksdag kräves vid utarbetandet av en expropriationslagstiftning

på detta område ett synnerligen omsorgsfullt övervägande.

Vad angår frågan om förköpsrätt i kompletteringssyfte är denna fråga så

outredd, att utskottet icke för närvarande anser sig böra göra något uttalande

angående möjligheten att på denna väg komma till ett resultat. Härutinnan

fordras således närmare undersökning.

På sätt framgår av vad utskottet förut anfört är frågan örn införande av

en expropriationslagstiftning av den beskaffenhet, som avses i motionerna,

föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet. Utskottet förväntar, att så snart

förhållandena det medgiva spörsmålet upptages till ytterligare övervägande

samt att de förslag, som kunna föranledas därav, föreläggas riksdagen. Även

den i motionerna berörda frågan örn förköpsrätt av jord, som erfordras för

komplettering av ofullständiga jordbruk, är, såsom nämnts i den ovan lämnade

redogörelsen, beroende på Kungl. Majlis prövning. Med hänsyn till vad

sålunda anförts finner utskottet ej skäl föreligga för riksdagen att för närvarande

göra någon framställning i ämnet till Kungl. Maj:t. Utskottet får

därför hemställa,

att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 11 mars 1941.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 9 sami. 2 avd. Nr 11.

3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från f ö r s ta kammaren: herrar Norman, Linder*, Tamm, Löfvander, Forslund, Linnér,

Sten och Näslund;

från andra kammaren: herr Hage, fröken Andersson, herrar Hallagård, Pettersson

i Hällbacken*, Hermansson, fru Johansson* samt herrar Barnekow och Lundgren.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herr Hage;

2) av herr Hermansson, som ansett att utskottet bort tillstyrka bifall till

de förevarande motionerna.

Särskilt yttrande

av herr Sten, som anfört:

»Utom den i motionerna och utlåtandet behandlade frågan om rätt till expropriation

för komplettering av ofullständiga jordbruk har i olika sammanhang

jämväl frågan örn rätt till expropriation för bildandet av familjejordbruk,

arbetaresmåbruk och bostadsegnahem framstått som en välmotiverad

angelägenhet samt varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Principiellt

böra de olika ändamål för en socialt och ekonomiskt riktig jordpolitik,

som auktoriserats i direktiven för egnahemsorganisationens verksamhet,

likställas även när det gäller expropriationslagstiftning. Det skulle dessutom

visa sig vara opraktiskt i tillämpningen att kunna expropriera för ett ändamål,

men icke för ett annat. Sålunda kan ett för komplettering av ofullständiga

jordbruk lämpligt expropriationsobjekt också innehålla mark som

helst bör användas för skapande av i trakten behövliga arbetaresmåbruk,

eller också kan kärnan av fastigheten lämpa sig som familjejordbruk.

Med hänvisning till dessa principiella och praktiska synpunkter har under

utskottsbehandlingen av föreliggande motioner hävdats att man i förberedandet

av och förslag till expropriationslagstiftning på detta område bör

taga sikte på olika i egnahemsrörelsens strävanden ingående ändamål.»

Stockholm 1941. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

noga

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.