Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.
1941-03-27 · 70 sidor, varav 67 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Svag — ungefär 3,6 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: 67 av 70 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1941:12, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
1
Nr 12.
Ankom till riksdagens kansli den 27 mars 1941 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen
m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 7 februari 1941 dagtecknad proposition, nr 45, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll,
dels föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag
till
i) Lag
om ändring i vissa delar av vattenlagen.
Härigenom förordnas, att 8 kap. vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523)
samt, i nedan intagna delar, 2, 3, 9, 10, 11 och 13 kap. nämnda lag* 1 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives:
2 KAP.
Om byggande i vatten oell örn vattentäkt.
14 §.
Tarvas för--— är stadgat.
Där vid---motsvarande tillämpning.
Erfordras till skydd mot förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde,
att å annan tillhörig fastighet lägges besvär eller last, skall ock vad
i första stycket är stadgat äga tillämpning. Meddelas beslut härom, skall
vattenrättsdomaren ofördröjligen göra anmälan örn beslutet hos inskrivningsdomaren;
och varde med anmälan så förfaret, som örn bevis angående
verkställd utmätning av fast egendom finnes föreskrivet.
35 §.
I vatten —--nödgats utgiva.
Vad sålunda--— däri nedsköljas.
1 Senaste lydelse av 9 kap. 47 § och 11 kap. 29 § se 1919: 425; av 3 kap. 9 §, 8 kap., 10 kap.
32—34 38, 40, 43, 44, 48, 51, 53, 55, 58, 64, 68, 74, 77, 79, 80 och 82 §§ samt 11 kap. 5, 45,
56, 65, 91, 92 och 94 §§ se 1920: 459; av 11 kap. 2 § se 1925: 61; av 11 kap. 59 § se 1932:
138; av 11 kap. 95 § se 1932: 208; av 11 kap. 4 § se 1936: 70; och av 2 kap. 38 §, 9 kap.
1 §, 10 kap. 67 §, 11 kap. 17, 21, 26, 27, 32, 33, 36, 37, 46, 62, 63, 67, 75, 83 och 88 §§ samt av
13 kap. 8, 11 och 12 §§ se 1939: 146.
Bihang lill riksdagens protokoll 10M. 0 sami. 2 avd. Nr 12.
I
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
Om förebyggande av förorening i vattendrag, sjö eller annat vattenområde
meddelas, utöver vad i 14 § sägs, bestämmelser i 8 kap.
38 §.
Där arbete, som ovan sägs, avser huvudsakligen anläggande av vattentäkt
eller utförande av vattenreglering eller inrättande, utvidgande eller förbättrande
av allmän farled eller av allmän flottled, torrläggning av mark eller
avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten, skola stadgandena
i 2—37 §§ av förevarande kap. äga tillämpning endast, såvitt sådant finnes
för varje fall i 42—61 §§ av detta kap. eller i 3, 5, 6, 7 eller 8 kap. föreskrivet.
Är fråga — — — för annat.
3 KAP.
Om vattenreglering-.
9 §•
Visas, efter det vattenreglering, som i 1 § sägs, blivit utförd, att densamma
länder till stadigvarande nytta för allmän hamn eller annan allmän farled
eller för anläggning, varigenom kloakvatten eller industriellt avloppsvatten
avledes, må ägaren av farleden eller anläggningen, där den vunna
nyttan kan uppskattas till visst penningbelopp, på talan av deltagarna förpliktas
att antingen på en gång eller med fördelning på visst antal år erlägga
högst så stor del av nämnda belopp, som svarar mot förhållandet mellan
å ena sidan företagets anläggningskostnad och å den andra den beräknade
båtnaden därav i sådant hänseende, som i 3 § avses. Å oguldet kapitalbelopp
skall gäldas ränta efter den räntefot, som finnes skälig. För bidrag,
som nu nämnts, förvärvas ej delaktighet i företaget, och vare förty bidragsgivaren
ej skyldig att taga del i framtida kostnad för detta.
Vad sålunda — —- — flottleds anläggningskostnad.
Anslag, som---givit anslaget.
8 KAP.
Om avloppsvatten.
Inledande bestämmelser.
1 §•
För avledande av spillvatten och annan flytande orenlighet från samhälle
eller fastighet skola gälla de villkor, som nedan i detta kap. för varje fall
stadgas.
Spillvatten och orenlighet, som härrör från bostäder eller från verksamhet,
vilken icke är att hänföra till industriell rörelse, benämnes i denna lag
kloakvatten. Spillvatten och orenlighet, som härrör från industriell rörelse,
benämnes industriellt avloppsvatten.
I fråga om vattens avledande för torrläggning av mark inom stadsplan,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
3
som ej sker för viss eller vissa fastigheters räkning, eller för torrläggning
av begravningsplats skall gälla vad om avledande av kloakvatten stadgas.
2 §■
Vad i denna lag sägs om avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten
skall i tillämpliga delar gälla jämväl utkastande, utsläppande
eller uppläggande av fast avfall från samhälle eller fastighet så, att vattendrag,
sjö eller annat vattenområde därav kan förorenas. Konungen eller
myndighet, som av Konungen utses, äger meddela särskilda bestämmelser
till förebyggande av sådan vattenförorening. I enahanda ordning må ock
meddelas erforderliga föreskrifter till förhindrande av att vatten förorenas
genom avfall från fartyg.
Utöver de bestämmelser, som meddelas i detta kap., skall gälla vad i
hälsovårdsstadgan eller eljest ur hälsovårdssynpunkt föreskrives.
Om avledande av kloakvatten.
Örn kloakledningar.
3 §•
Kloakledning skall göras täckt, såframt ej med hänsyn till särskilda förhållanden
öppen ledning må tillstädjas.
I övrigt skall kloakledning inrättas så, att ändamålet må utan oskälig kostnad
vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan.
4 §■
Tarvas för avledande av kloakvatten, att ledning framdrages över annan
tillhörig fastighet, vare ägaren av den fastighet pliktig att mot ersättning,
som i 9 kap. sägs, tåla intrånget därav. 5 6
5 §■
Där för avledande av kloakvatten erfordras, att genom väg eller genom
järnvägs eller spårvägs banvall eller stationsområde avlopp anordnas eller
ock befintligt sådant utvidgas eller fördjupas, skall arbetet bekostas av anläggaren
samt ombesörjas av vägens, järnvägens eller spårvägens ägare,
såvitt ej denne hellre vill överlämna arbetet åt anläggaren.
Vad nu sagts om ägare av väg skall i fråga om allmän väg avse väghållaren.
6 §•
Skall allmän väg eller därtill hörande bro eller trumma byggas eller
ändras och påfordrar, innan arbetet påbörjas, någon, som för avledande av
kloakvatten är eller kan bliva i behov av avlopp genom vägen, att sådant
anordnas i enlighet med av honom framlagd, av sakkunnig person uppgjord
plan, åligge väghållaren att sålunda utföra arbetet, där det kan ske utan
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
men för väganläggningens brukbarhet och framtida bestånd; och njute ersättning
därför med det belopp, varmed väganläggningen och underhållet
därav må fördyras. Underlåtes det, må, därest avlopp sedermera påfordras,
större kostnad än nyss sagts ej åläggas den som är i behov av avloppet.
Vad ovan stadgats skall äga motsvarande tillämpning å järnväg och spårväg,
för vilken särskild banvall finnes anlagd, jämte därtill hörande broar
och trummor.
7 §■
I den mån ej detta kap. innehåller särskilda föreskrifter skall vad i 7 kap.
5, 12 och 16—19 §§ är stadgat om upptagande av dike i tillämpliga delar
gälla även beträffande kloakledningar.
8 §.
Kloakledning skall, örn någons rätt kan vara därav beroende, av ägaren
behörigen underhållas.
9 §■
Kan kloakledning, som skall byggas för ett samhälle, lämpligen inrättas
för avledande jämväl av annat samhälles kloakvatten, skall, där det från
sistnämnda samhälle påfordras, ledningen så byggas.
Finnes kloakledning, som ett samhälle vill anlägga, med väsentlig fördel
kunna användas för avledande av kloakvatten jämväl från annat samhälle,
som är i behov av kloakledning, vare sistnämnda samhälle pliktigt att taga
del i ledningens anläggande, där ej särskilda omständigheter föranleda att
med frågan om dess deltagande i företaget skäligen bör anstå.
10 §.
Anläggningskostnaden för ledning, varom i 9 § förmäles, varde, i den mån
ledningen är gemensam för två eller flera samhällen, mellan samhällena
fördelad med hänsyn tagen till mängden och beskaffenheten av det kloakvatten,
som från vart samhälle skall avledas; dock vare ej något samhälle
pliktigt att för avledande av sitt kloakvatten sammanlagt vidkännas större
kostnad än örn samhället anlagt särskild ledning eller att bidraga med
större belopp än med hänsyn till samhällets nytta av företaget kan anses
rimligt.
Har ett samhälle på sätt och för ändamål, som i 6 § sägs, förskjutit medel,
åge det tillgodonjuta ersättning för denna utgift med skälig ränta därå, dock
högst med det belopp, vartill nyttan av utgiften må skattas.
Vad i första stycket är stadgat örn anläggningskostnaden skall äga motsvarande
tillämpning i fråga örn kostnaden för den gemensamma ledningens
skötsel och underhåll.
11 §•
Vill samhälle leda kloakvatten till kloakledning, som redan anlagts för
annat samhälles räkning, må det ej förvägras, utan så är att väsentlig olägenhet
vållas därav och avledning kan ändamålsenligt beredas på annat sätt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12. ®
Har ett samhälle inrättat kloakledning så, att den med väsentlig fördel
kan användas för avledande av kloakvatten jämväl från annat samhälle,
vare sistnämnda samhälle pliktigt att, när det varder i behov av kloakledning,
ingå i företaget, där ej särskilda omständigheter föranleda att med
frågan om dess deltagande i företaget skäligen bör anstå.
12 §.
Om fördelning av kostnaderna för gemensam ledning i fall, varom i 11 §
förmäles, gälle vad i 10 § stadgas, med iakttagande av att skyldigheten att
deltaga i anläggningskostnaden skall fastställas med hänsyn tagen till ledningens
värde i befintligt skick. Finnes nödigt, att ledningen utvidgas eller annorledes
förändras, vare det samhälle, som berättigats eller förpliktats att ingå
i företaget, ej skyldigt att taga del i redan nedlagd kostnad, som till följd
av ändringen varder onyttig.
13 §.
Tarvas ombyggnad av kloakledning, som är för två eller flera samhällen
gemensam, skall vad här ovan är stadgat om ny ledning äga motsvarande
tillämpning.
Sker ombyggnaden på yrkande av ett samhälle och är densamma ej tillika
erforderlig för det eller de andra samhällenas räkning, vare samhälle,
som sist sagts, ej pliktigt att bidraga till ombyggnaden i vidare mån än samhällets
utgifter till ledningens skötsel och underhåll beräknas bliva för framtiden
minskade. Varder kostnaden för ledningens skötsel och underhåll genom
ombyggnaden ökad, vare sistnämnda samhälle ej skyldigt att taga del
i sådan ökning.
14 §.
Vad i 9—13 §§ är stadgat i fråga om två eller flera samhällen skall, med
de avvikelser, som föranledas av bestämmelserna i 15 och 16 §§, äga motsvarande
tillämpning med avseende å två eller flera fastigheter.
Lag samma vare beträffande samhälle och en eller flera fastigheter, som
ej ingå i samhällets stadsplan. I fråga om företag, som är gemensamt för
samhälle och därtill hörande, å område utom stadsplanen belägna fastigheter,
skall vid fördelning av kostnaderna skälig hänsyn tagas jämväl till samhällets
skyldighet att svara för allmänna sanitära intressen.
15 §.
Varda ett flertal fastigheter delaktiga i samma kloakledning, må, i den
mån ej ledningens längd eller arten av förefintlig bebyggelse eller eljest särskilt
förhållande till annat föranleder, fastigheterna förklaras pliktiga att
deltaga i kostnaden för hela ledningen, ändå att kloakvatten från dem tillledes
på skilda ställen.
16 §.
Ägare av fastighet, som ej är sökande till företag, varom ovan sägs, och ej
heller förenat sig med sökanden om företaget eller fört talan, som föranlett
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
större anläggning än sökanden äskat, må berättigas att erlägga å honom belöpande
bidrag till anläggningskostnaden med fördelning på visst antal år
efter ty i varje fall prövas skäligt. Å oguldet kapitalbelopp skall beräknas
ränta efter den räntefot, som finnes skälig.
17 §.
Vad ovan i 3—16 §§ är stadgat skall ej äga tillämpning beträffande avledande
inom stadsplan av kloakvatten från byggnader, tomter, gator eller
andra platser inom det stadsplanelagda området.
Örn ledningar för såväl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark.
18 §.
Vill någon leda kloakvatten till ledning, som skall byggas eller är anlagd
för torrläggning av mark, gäde därom vad i 9 § första stycket och 11 §
första stycket är stadgat.
Finnes ledning, som skall byggas eller är anlagd för torrläggning av mark,
med väsentlig fördel kunna användas jämväl för avledande av kloakvatten
från samhälle eller fastighet, som är i behov av ledning för sådant ändamål,
skall vad i 9 § andra stycket och 11 § andra stycket är stadgat örn
skyldighet att ingå i kloakledningsföretag lända till efterrättelse.
Med avseende å fördelning av kostnaderna för ledning, som i denna §
avses, mellan torrläggningsföretaget, å ena, samt den, som berättigats eller
förpliktats att ingå i företaget med hänsyn till möjligheten att använda ledningen
jämväl för avledande av kloakvatten, å andra sidan, skola bestämmelserna
i 10, 12 och 13 §§ äga motsvarande tillämpning. I fråga örn anstånd
med gäldandet av bidrag till anläggningskostnaden skall 16 § lända
till efterrättelse.
19 §.
Ägare av mark, varifrån vattnet har naturligt fall åt det håll, där ledning
för avledande av kloakvatten skall byggas eller är anlagd, vare berättigad att
för markens torrläggning leda vattnet till ledningen under de förutsättningar
och villkor i övrigt, som ovan finnas stadgade i fråga örn inledande av
kloakvatten i kloakledning.
Finnes ledning för avledande av kloakvatten vara till väsentlig nytta för
marks torrläggning, vare ägare av mark, som har båtnad av företaget, pliktig
att taga del i detta efter ty prövas skäligt; dock vare han ej skyldig vidkännas
större bidrag till kostnaden för företaget eller att gälda å honom belöpande
bidrag på andra villkor än om företaget allenast avsett torrläggning
av mark.
20 §.
Vid bedömande, huruvida ledning må användas för såväl avledande av
kloakvatten som torrläggning av mark, skall iakttagas, att erforderlig rening
av kloakvattnet ej må förhindras eller väsentligt försvåras.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
7
Kloakvattnet bör, där det lämpligen kan ske, underkastas erforderlig rening,
innan det tillföres ledningen.
21 §.
Varda två eller flera fastigheter på grund av båtnad genom torrläggning
av mark delaktiga i företag, som i 18 eller 19 § sägs, skall den del av kostnaden
för företaget, som på grund av sagda båtnad åvilar fastigheterna,
mellan dem fördelas efter ty i 7 kap. örn dikningssamfällighet är stadgat.
22 §.
Vad ovan i 18—21 §§ är stadgat skall ej äga tillämpning å ledning inom
stadsplan för torrläggning av mark inom det stadsplanelagda området eller
för avledande av kloakvatten från byggnader, tomter, gator eller andra platser
inom detta område, dock att vad i 19 § första stycket är stadgat skall
gälla jämväl ledning, som nu sagts.
Örn åtgärder till motverkande av förorening genom ldoakvatten.
23 §.
Den, som avleder eller ämnar avleda kloakvatten till vattendrag, sjö eller
annat vattenområde, vare skyldig att, i den mån det kan anses skäligt, vidtaga
erforderliga åtgärder till motverkande av förorening.
24 §.
Tarvas för renande av kloakvatten, innan det utsläppes i vattendrag, sjö
eller annat vattenområde, att anläggning utföres å annan tillhörig fastighet,
vare ägaren av den fastighet pliktig att mot ersättning, som i 9 kap. sägs,
tåla intrånget därav; dock må ej för ändamål, som nu sagts, tagas i anspråk
tomtplats, trädgård eller park, där det utan synnerlig olägenhet kan undvikas.
25 §.
De bestämmelser, som i 3 och 8—16 §§ meddelats beträffande kloakledning,
skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse jämväl i fråga örn
åtgärd till motverkande av förorening genom kloakvatten, innan det utsläppes
i vattendrag, sjö eller annat vattenområde.
26 §.
Tarvas för motverkande av förorening genom kloakvatten, att nya eller
ändrade bestämmelser örn vattenhushållningen vid byggnad i vatten meddelas
eller att sådan byggnad utrives eller ändras eller att eljest särskild
åtgärd vidtages i vatten, skall vad i 2 kap. om byggande i vatten är stadgat
lända till efterrättelse; dock utgörc bestämmelserna i 3 § första stycket
nämnda kap. icke hinder för åtgärd, som nu nämnts.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
27 §.
Är åtgärd, som i 26 § sägs, behövlig till följd av att kloakvatten avledes
från två eller flera samhällen, vare ettvart samhälle pliktigt att taga del i
företaget efter ty prövas skäligt.
28 §.
Har, där två eller flera samhällen avleda kloakvatten till samma vattenområde,
något samhälle vidtagit åtgärder för renande av sitt kloakvatten,
må samhälle, som alltjämt förorenar vattenområdet, förpliktas att, intill
dess samhället vidtager motsvarande åtgärder för renande av sitt kloakvatten,
årligen utgiva bidrag till kostnaden för förstnämnda åtgärder efter ty
prövas skäligt.
29 §.
Vad i 27 och 28 §§ är stadgat i fråga örn två eller flera samhällen skall
äga motsvarande tillämpning med avseende å två eller flera fastigheter så
ock beträffande samhälle och en eller flera fastigheter, som ej äro belägna
inom samhällets stadsplan.
30 §.
Vållar förorening genom kloak vatten olägenhet, som är av någon betydelse,
skall, såframt ej olägenheten med hänsyn till förhållandena å orten
skäligen bör tålas, ersättning därför givas. Kan ersättningens belopp lämpligen
uppskattas på förhand, varde ersättning för framtiden bestämd efter
ty i 9 kap. skils, örn det å någondera sidan påfordras.
Om avledande av industriellt avloppsvatten.
31 §.
Vad i 3—22 §§ är stadgat om kloak vatt en och ledning för avledande av
kloakvatten skall äga motsvarande tillämpning i fråga om industriellt avloppsvatten.
32 §.
Ej må någon så avleda industriellt avloppsvatten, att genom förorening av
vattendrag, sjö eller annat vattenområde ur allmän eller enskild synpunkt
uppkommer olägenhet av någon betydelse, med mindre föroreningens förebyggande
prövas kräva åtgärder, som ej skäligen kunna fordras.
Kan avloppsvattnet från fabrik eller annan industriell inrättning befaras
genom förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde medföra, att
fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång eller att eljest allmänna
intressen i avsevärd mån förnärmas, må medgivande till utsläppande
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
9
av avloppsvattnet lämnas allenast, såframt Konungen, efter hemställan av
vattendomstolen, förklarat, att med hänsyn till fabrikens eller inrättningens
betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt
hinder däremot ej möter.
33 §.
Vad i 24—29 §§ är föreskrivet om åtgärder till motverkande av förorening
genom kloakvatten samt kostnaden därför skall äga motsvarande tillämpning
beträffande industriellt avloppsvatten. Avledes avloppsvattnet från
fabrik eller inrättning, som är belägen inom stadsplan, icke genom samhället
tillhörig avloppsledning, vare därvid så ansett, som om fabriken eller inrättningen
vore belägen utom det stadsplanelagda området.
34 §.
Kan utsläppandet av industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat
vattenområde antagas medföra avsevärt men för fiske, må ägaren av
den fabrik eller inrättning, varifrån avloppsvattnet härrör, förpliktas att till
befrämjande av fisket inom landet erlägga en årlig avgift med minst tjugufem
och högst tretusen kronor.
Avgift, som nu sagts, skall bestämmas efter ty skäligt finnes med fäst
avseende bland annat därå, om avloppsvatten utsläppes till större eller mindre
myckenhet eller är mer eller mindre skadligt för fisket, örn den, som utsläpper
avloppsvattnet, förpliktats att ersätta skada å fiske eller att vidtaga
åtgärder till motverkande av vattenförorening, vare sig genom anordningar
till fiskets bestånd eller eljest, samt örn dylika åtgärder för honom medföra
större eller mindre kostnad.
Huru avgift, varom i denna § förmärs, skall indrivas och för det därmed
avsedda ändamålet användas, därom förordnar Konungen.
35 §.
I fråga örn ersättning för olägenhet av förorening genom industriellt avloppsvatten
skall vad i 30 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.
36 §.
För avledande av avloppsvatten från fabrik eller annan industriell inrättning
inom samhälles stadsplanelagda område till samhället tillhörig avloppsledning
åge samhället föreskriva de villkor, som på grund av avloppsvattnets
beskaffenhet skäligen kunna anses erforderliga. Sedan avloppsvattnet
inletts i ledningen, är samhället ansvarigt för behövliga åtgärder till motverkande
av förorening genom avloppsvattnet ävensom för skada, som vållas
genom sådan förorening.
Beslut i fråga, som i första stycket första punkten sägs, skall underställas
Konungens befallningsliavandes prövning.
10
Andia lagutskottets utlåtande Nr 12.
37 §.
Konungen äger meddela förbud, för hela riket eller viss del av riket, mot
att anlägga vissa fabriker eller andra industriella inrättningar, innan frågan
om erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening blivit prövad
enligt denna lag, eller mot att, innan sådan prövning verkställts, utsläppa
industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde till större
mängd, med annan sammansättning eller på annat sätt än förut.
Konungen må ock, där det med hänsyn till landets djur- eller växtvärld
eller eljest ur naturskyddssynpunkt finnes vara av särskild betydelse, med
avseende å visst område meddela förbud mot ali förorening genom industriellt
avloppsvatten, såvitt det prövas kunna ske utan att innehavaren av
fabrik eller inrättning, som anlagts innan förbudet meddelats, lider oskäligt
intrång.
Gemensamma bestämmelser.
38 §.
Vill någon begagna sig av rättighet, som i 4, 5 eller 24 § sägs, eller erhålla
prövning av fråga angående delaktighet i företag eller bidragsskyldighet,
som i detta kap. avses, eller av fråga, under vilka villkor han må utsläppa
kloakvatten eller industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat
vattenområde, må ansökan därom ingivas till vattendomstolen och varde
målet därefter prövat i den ordning, som i 11 kap. stadgas för ansökningsmål;
dock att, där det finnes lämpligt, vattenrättsdomaren eller vattendomstolen
äger förordna, att målet skall behandlas vid syneförrättning, som i
10 kap. 32 § sägs. Bär mål, som avser både avledande av kloakvatten eller
industriellt avloppsvatten och torrläggning av mark, efter ty nu sagts hänvisas
till syneförrättning, bör, där så kan ske, till ledning vid förordnande
av förrättningsman angivas, vilket ändamål bör anses som företagets huvudsakliga.
Ansökan, som i första stycket avses, må ock ingivas till Konungens befallningshavande;
och varde målet i ty fall städse behandlat vid syneförrättning,
som i 10 kap. 32 § sägs.
Synemännens utlåtande angående företaget skall, såvitt ej Konungen för
vissa fall stadgar undantag, underställas vattendomstolens prövning; dock
må ej vattendomstolen ingå i bedömande av frågor rörande ersättning i vidare
mån än som föranledes av anförda besvär eller av ändrade anordningar
eller föreskrifter rörande företagets utförande.
39 §.
Innefattar vattendomstolens laga kraft ägande beslut eller synemähs utlåtande,
varvid skall bero, medgivande till företag, som i detta kap. avses,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
11
vare beslutet eller utlåtandet gällande mot envar, dock med de inskränkningar,
som följa av bestämmelserna i 40—44 §§ här nedan samt av vad
i 9 kap. ävensom i 10 kap. 77 och 78 §§ och 11 kap. 69 § finnes stadgat
örn förnyad prövning i vissa fall. Örn begränsad rättsverkan i visst fall av
vattendomstolens beslut skils i 11 kap. 61 § andra stycket.
Om verkan av vattendomstolens beslut i fall, som jämlikt 26 § skola bedömas
enligt 2 kap., skall gälla vad i sistnämnda kap. är stadgat.
40 §.
Föreskrift, som efter ansökan, varom i 38 § förmärs, meddelats angående
villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten
i vattendrag, sjö eller annat vattenområde, må, efter det tio år förflutit från
det beslutet därom vann laga kraft eller när eljest väsentligt ändrade förhållanden
inträtt, ay vattendomstolen ändras efter ty skäligt finnes.
Vållas genom vattnets utsläppande betydande olägenhet, som vid beslutets
eller utlåtandets meddelande icke förutsetts, må vattendomstolen ock
meddela ändrade föreskrifter, som äro ägnade att förebygga eller i största
möjliga mån minska olägenheten för framtiden.
Vattendomstolens beslut eller synemäns utlåtande vare ej hinder för Konungens
befallningshavande att, när särskilda omständigheter föreligga, meddela
de föreskrifter, som föranledas härav.
41 §.
Har ersättning för skada eller intrång av förorening genom kloakvatten
eller industriellt avloppsvatten efter ty i 9 kap. 47 § skils bestämts att utgå
medelst årlig avgift till visst belopp, vare beslutet icke hinder för vattendomstolen
att, i sammanhang med beslut om nya eller ändrade föreskrifter till
motverkande av förorening eller då eljest ändrade förhållanden inträtt, meddela
sådana ändrade bestämmelser rörande ersättningen och sättet för dess
utgående, som därav föranledas.
Har ersättning för skada eller intrång, varom ovan sägs, ej bestämts genom
uppskattning på förhand, stånde den skadelidande fritt att föra talan
om ersättning i den ordning i 11 kap. för stämningsmål är stadgad.
42 §.
Där genom utförande i enlighet med beslut eller utlåtande, varom i 39 §
förmäles, av företag, som med beslutet eller utlåtandet avses, i annat hänseende
än i 40 § sägs vållas skada eller intrång, som vid beslutets eller utlåtandets
meddelande icke förutseils, må utan hinder av bestämmelserna i
39 § den, som lider skadan eller intrånget, framställa anspråk å ersättning
enligt reglerna i 9 kap.; dock skall sådant anspråk för att kunna upptagas
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
till prövning anmälas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre
tid, högst tolv år, som genom beslutet eller utlåtandet må hava föreskrivits,
räknat från utgången av den för företagets fullbordande genom beslutet eller
utlåtandet eller ock sedermera i anledning av sökt anstånd bestämda tiden.
Är skada eller intrång, som i första stycket avses, av betydenhet, må inom
tid, som gäller för anmälan av anspråk enligt nämnda stycke, talan förås
örn vidtagande på företagets bekostnad av sådana åtgärder, som utan att
förnärma tredje mans rätt eller för företaget medföra väsentlig olägenhet
äro ägnade att förebygga eller i största möjliga mån minska skadan eller
intrånget för framtiden.
43 §.
Har företag, varom i detta kap. sägs, icke bragts till slut inom tid, som
enligt 10 kap. 62 § eller 11 kap. 63 § föreskrivits, vare angående företaget
meddelat beslut eller utlåtande förfallet; dock må, örn giltigt skäl för dröjsmål
visas eller genom företagets inställande synnerligt men skulle uppstå,
vattendomstolen på därom före nämnda tids utgång gjord ansökan bevilja
anstånd med företagets fullbordande på högst tio år.
Meddelas ej anstånd, åge deltagare i företaget påkalla vattendomstolens
prövning, huruvida den å företaget nedlagda kostnad skall gäldas allenast
av sökanden och dem, som förenat sig med honom, eller om och i vilken
mån jämväl övriga deltagare skola med hänsyn till vunnen nytta taga del i
kostnaden.
44 §.
Finnes under utförandet av företag, som i detta kap. sägs, att visst arbete,
som i beslut eller utlåtande rörande företaget föreskrivits, kan anses obehövligt,
eller erfordras till följd av oförutsedd arbetssvårighet eller av annan
dylik orsak jämkning av de rörande företagets utförande meddelade bestämmelser,
äge vattendomstolen på ansökan av deltagare i företaget föreskriva
dylik jämkning ävensom i övrigt vidtaga den ändring i bestämmelserna rörande
företaget, som därav må föranledas.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, där, sedan bestämmelse
meddelats rörande skötsel eller underhåll av gemensam anläggning, varom
i detta kap. förmäles, eller kostnaden därför eller beträffande bidragsskyldighet,
varom i 27 och 28 §§ sägs, väsentlig ändring inträffar i något förhållande,
som lagts till grund för bestämmelsen.
45 §.
Har fastighet, som förklarats delaktig i företag, varom i detta kap. sägs,
eller som eljest ålagts bidragsskyldighet enligt detta kap., övergått till ny ägare,
vare jämväl denne pliktig att svara för den kostnad, som efter ty ovan
sagts belöper å fastigheten. Har föregående ägares skyldighet att erlägga sagda
kostnad blivit genom dom eller annorledes fastställd eller har sådan skyl
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12. 13
dighet, i det fall att fastigheten är delaktig på grund av båtnad genom marks
torrläggning, åvilat fastigheten, oavsett huruvida båtnaden tagits i bruk, skall
dock ny ägare ej svara för bidrag, som förfallit till betalning mer än ett år
innan han blev ägare till fastigheten, eller, örn han inropat fastigheten å exekutiv
auktion, för bidrag, som före försäljningsdagen förfallit till betalning.
Där föregående ägare försummat att verkställa arbete, som för utförande
av företag eller för underhåll därav ålagts honom, vare nye ägaren skyldig
fullgöra vad sålunda blivit eftersatt.
46 §.
Är företag, som i detta kap. avses, gemensamt för två eller flera samhällen,
skall det samhälle, som finnes bäst lämpat därför, åläggas att, mot ersättning
för den del av företagets utgifter, som skall åvila den eller de övriga
deltagarna, handhava företagets angelägenheter; dock må företaget, om det
befinnes lämpligt, uppdelas så, att dess angelägenheter i visst hänseende skola
handhavas av ett samhälle och i annat hänseende av annat samhälle.
Är företag gemensamt för samhälle och en eller flera fastigheter, skall
samhället handhava företagets angelägenheter, där ej särskilda förhållanden
till annat föranleda. Skall ej samhället handhava företagets angelägenheter,
gälle därom vad nedan i 47—52 §§ är stadgat med avseende a företag,
som är gemensamt för två eller flera fastigheter.
47 §.
I fråga örn företag, som är gemensamt för två fastigheter, skall vad i 46 §
första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.
48 §.
Är företag gemensamt för flera än två fastigheter, skall för handhavandet
av företagets angelägenheter utses styrelse, bestående av en eller flera ledamöter.
Vilja deltagarna antaga stadgar rörande handhavande av företagets angelägenheter,
stånde dem fritt; dock vare dylika stadgar ej gällande med mindre
de blivit av Konungens befallningshavande granskade och fastställda. I
fråga om stadgar för företag, som i detta kap. avses, skola i övrigt bestämmelserna
i 3 kap. 13 § äga tillämpning.
49 §.
Innan anmälan örn styrelseval gjorts hos Konungens befallningshavande,
må ej i fall, som i 48 § avses, arbete å annans mark verkställas eller åtgärd
eljest till förfång för annan vidtagas. Vad nu sagts skall dock ej gälla, örn
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
syssloman enligt 53 § förordnats för handhavande av företagets angelägenheter.
Sker ändring i styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröjligen
göra anmälan därom hos Konungens befallningshavande.
Då anmälan, som i denna § sägs, ägt rum, skall underrättelse därom på
deltagarnas i företaget bekostnad intagas i länskungörelserna.
50 §.
Vad i 3 kap. 15 samt 17—21 §§ är stadgat skall äga motsvarande tillämpning
i fråga örn företag, som avses i 48 § i förevarande kap.; dock att förordnande,
som i 3 kap. 17 § sägs, skall införas i länskungörelserna samt att,
där icke i fastställda stadgar viss ort bestämts såsom styrelsens säte, talan,
som i 3 kap. 20 § omförmäles, skall anhängiggöras hos den allmänna underrätt,
inom vars domvärjo anläggningen eller största delen därav är belägen.
51 §.
Rätten att handhava de med företag, som i 48 § avses, förenade angelägenheter
utövas å sammanträde, därvid envar deltagare i företaget äger rösträtt
efter det andelstal, som är bestämmande för hans skyldighet att taga del
i företaget. Äro olika andelstal gällande i fråga om anläggningskostnad samt
skötsel och underhåll, skall, där ej fråga allenast är om åtgärd, som hör till
företagets utförande, det andelstal, som gäller skötsel och underhåll, tillämpas.
Kallelse till sammanträde skall, där ej i särskilda stadgar annorledes bestämts,
antingen skriftligen delgivas samtliga deltagarna minst en vecka före
sammanträdet eller ock minst fjorton dagar därförut kungöras såväl i kyrkan
för den eller de församlingar, där anläggningen är belägen, som ock i
minst en av ortens tidningar.
Beträffande sådant sammanträde skall i övrigt vad i 3 kap. 22 § är föreskrivet
i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
52 §.
Vad i 3 kap. 23—25 §§ är stadgat om talan mot beslut, som fattas vid
sammanträde med deltagarna, samt örn hållande av dylikt sammanträde
skall äga motsvarande tillämpning beträffande företag, som avses i 48 § i
förevarande kap.; dock att talan skall i fall, som avses i 50 §, anhängiggöras
hos den allmänna underrätt, som i sistnämnda lagrum sägs.
53 §.
Kan med skäl antagas, att i fråga örn företag, som i 46—48 §§ avses, viss
eller vissa deltagares intressen åsidosättas eller att företagets angelägenheter
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
15
eljest försummas eller handhavas på mindre lämpligt sätt, äge Konungens
befallningshavande förordna syssloman att handhava med företaget förenade
angelägenheter och företräda deltagarna. Syssloman, som nu sagts, må,
när förhållandena därtill föranleda, av Konungens befallningshavande entledigas
från uppdraget.
Om förordnande av syssloman skall på deltagarnas bekostnad intagas underrättelse
i länskungörelserna. Syssloman åtnjute av deltagarna arvode,
som bestämmes av Konungens befallningshavande.
Slutbestämmelser.
54 §.
Med samhälle avses i detta kap. kommun eller municipalsamhälle, varest
finnes stadsplan.
I fråga om avledande av avloppsvatten från område, som ej ingår i stadsplanen,
skall sådant samhälle vara likställt med kommun eller municipalsamhälle,
varest stadsplan ej finnes.
Konungen äger förordna, att med avseende å visst område, som är beläget
inom stadsplan, tills vidare skall tillämpas vad i detta kap. stadgas beträffande
område utom stadsplan.
55 §.
Har kommun eller municipalsamhälle, varest stadsplan ej finnes, i särskild
ordning förpliktats att avleda avloppsvatten eller vill kommunen eller
municipalsamhället eljest avleda sådant vatten, gäde om företaget vad om
avledande av avloppsvatten från fastighet är stadgat, dock att vad i 14 §
andra stycket är sagt om kostnaderna för företag, som är gemensamt för
samhälle och därtill hörande, utom stadsplanen belägna fastigheter, skall äga
motsvarande tillämpning. Med avseende å förvaltningen av gemensamma angelägenheter
må tillämpas vad i 46 § stadgas.
56 §.
I fråga om avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten från
byggnad eller anläggning, som tillhör annan än markens ägare och ej är att
anse såsom fast egendom, skall, såframt omständigheterna prövas därtill föranleda,
vad beträffande avledande av sådant vatten från fastighet är stadgat
örn fastighetsägare gälla ägaren av byggnaden eller anläggningen. Berättigas
denne mot annans bestridande att deltaga i gemensamt företag, må såsom
villkor härför föreskrivas att säkerhet ställes för den kostnad, som belöper
på honom.
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
9 KAP.
Om ersättning.
Om ersättningsskyldighet i allmänhet.
1 §•
Där jämlikt denna lag rätt medgives någon att tillösa sig samfällt strömfall
med eller utan utmål eller att eljest lösa eller taga i anspråk annan tillhörigt
område eller att tillgodogöra sig vattenmängd eller vattenkraft, som
tillhör annan, eller att vidtaga åtgärd, varigenom eljest annans egendom
lider skada eller intrång, varde, såvitt ej i 1, 2, 5, 6 eller 8 kap. annorledes
stadgas, honom ålagt att efter ty nedan sägs gälda ersättning för egendom,
som avstås, eller för förlust, skada eller intrång, som förorsakas.
Ersättning skall---beslut fastställd.
47 §.
Ersättning i penningar varde bestämd att utgå på en gång; dock må skadeersättning
till följd av företag enligt 6 kap. eller till följd av förorening genom
avloppsvatten, varom förmäles i 8 kap., fastställas att utgå i årlig avgift,
när skälig anledning därtill förekommer.
Kan i mål rörande allmän flottled skada eller intrång ej på förhand med
säkerhet uppskattas eller synes den ej komma att årligen uppstå, må den
skadelidande hänvisas att göra sin talan gällande i den ordning, som i lagen
om flottning i allmän flottled föreskrives med avseende å flottningsskada,
dock att, där så ske kan, grunderna för ersättningens beräknande böra angivas.
50 §.
I fråga---enligt 9 §.
Beträffande ersättning för skada eller intrång av förorening genom avloppsvatten,
varom i 8 kap. sägs, skall förhöjning icke beräknas.
10 KAP.
Om syneförrättning.
32 §.
1 mom. Till handläggande---dylik förrättning.
2 mom. Beträffande syneförrättning---1 mom. sagts.
3 mom. Skall vattenreglering---dylik förrättning.
4 mom. Till handläggande av syneförrättning rörande avledande av
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
17
kloakvatten eller industriellt avloppsvatten enligt 8 kap. skall förordnas person,
som på grund av avlagda kunskapsprov och praktisk erfarenhet av Konungen
förklarats behörig att hålla dylik förrättning. Är fråga om företag
av mindre omfattning och enkel beskaffenhet och kan det ej antagas beröra
motstående intresse av någon betydelse, må dock förordnande meddelas jämväl
annan i dylika frågor förfaren person, vilken finnes lämplig.
Beträffande syneförrättning rörande sådant företag enligt 8 kap., som
avser både avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten och
torrläggning av mark, skall vid förordnande av förrättningsman företagets
huvudsakliga ändamål vara avgörande.
33 §.
Förordnande, som i 32 § sägs, skall efter ansökan meddelas av Konungens
befallningshavande. I ansökningen skola så fullständigt som möjligt uppgivas
företagets beskaffenhet, omfattning och verkningar med angivande av
det vattenområde, som av företaget kan komma att beröras. Ansökningen
bör tillika innehålla uppgift å de fastigheter, som företaget efter ty i 14 kap.
4 § sägs förmenas angå, samt ägarnas namn och hemvist ävensom sådana
nyttjanderättshavares, vilkas rätt kan vara av företaget beroende. I fråga
örn företag enligt 8 kap. vare dock ej erforderligt att angiva fastighet, vilken
av företaget beröres allenast genom förorening, i annat fall än då fråga är
om bestämmande av ersättning därför.
Vad i---denna §.
34 §.
Vid syneförrättning, som avses i 32 § 3 mom. och 4 mom. andra stycket,
skall, där den förordnade ej tillika är behörig att hålla syneförrättning, som
i 1 mom. sägs, person, som innehar dylik behörighet, förordnas att såsom
biträdande förrättningsman deltaga i förrättningen. Finnes eljest med hänsyn
till företagets beskaffenhet erforderligt, att biträdande förrättningsman
förordnas, skall det ock ske.
Är vid---finnes lämplig.
Örn förordnande---33 § stadgas.
38 §.
Efter samråd---ortens tidningar.
Är företaget---stadgade ordning.
I kungörelse om företag enligt 8 kap. vare ej erforderligt att angiva
fastighet, vilken av företaget beröres allenast genom förorening, i annat fall
än då fråga är örn bestämmande av ersättning därför.
Bihang till riksdagens protokoll 19il. 9 sami. 2 avd. Nr 12.
2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
40 §.
Har kungörelse rörande företaget utfärdats, skall vad i 8 § är stadgat om
avlämnande av underrättelse till sakägare samt örn förteckning över avsända
underrättelser äga tillämpning jämväl i fråga örn syneförrättning enligt
32 §, med iakttagande att sådan underrättelse skall avsändas till envar
i ansökningen uppgiven eller eljest för förrättningsmannen känd ägare
av fastighet, som i kungörelsen avses, till de kända nyttjanderättshavare,
vilkas rätt beröres i saken, så ock till känd förvaltning eller styrelse för allmän
farled eller vattenregleringsföretag eller flottningsstyrelse för allmän
flottled eller syssloman eller styrelse för torrläggningsföretag eller företag
enligt 8 kap., där det företag, varom fråga är, berör led eller företag, som
nu nämnts. Är egendomen samfälld för helt skifteslag eller eljest för flera
fastigheter, erfordras ej underrättelse till de särskilda delägarna i den samfällda
egendomen. Finnes för denna känd styrelse, varde styrelsen på nämnda
sätt underrättad.
43 §.
Är fråga örn sänkning eller uttappning av sjö eller reglering av vattnets
avrinning ur sådant vattenområde eller kan företag, som eljest avses i 32 §
1—3 morn., antagas beröra fiskeintresse av någon betydelse, skall avskrift
av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen utan dröjsmål av förrättningsmannen
översändas till lantbruksstyrelsen. Finner denna---för
fisket.
Kan yttrande---avgiva utlåtande.
44 §.
Beträffande företag, som avses i 32 § 4 morn., skall avskrift av ansökningshandlingarna
jämte kungöxelsen utan dröjsmål avsändas till fisketillsynsmyndigheten.
Avskrift av kungörelsen skall tillika utan dröjsmål översändas till ortens
hälsovårdsmyndighet och förste provinsialläkaren i länet samt, om företaget
är av betydelse för byggnadsverksamheten eller ordnandet av avlopp inom
orten, till byggnadsnämnd, där sådan finnes, och länsarkitekten. Förste provinsialläkaren
och länsarkitekten hava att, örn anledning därtill förekommer,
hos Konungens befallningshavande göra anmälan om företaget för den åtgärd,
som enligt 42 § sista stycket eller eljest må ankomma på Konungens befallningshavande.
48 §.
Vill sökande återkalla ansökningen, gore det skriftligen hos förrättningsmannen,
innan förrättningen avslutas, eller hos vattendomstolen på sätt och
inom tid för fullföljd av talan mot synemännens utlåtande är stadgat.
Äro i fråga om företag enligt 3 eller 7 kap. sökandena flera, må utan
samtligas medgivande återkallelse ej ske, utan så är, att kostnaden av syne
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
19
männen beräknas uppgå till mer än nio tiondelar av den uppskattade båtnaden
av företaget; dock att härvid hänsyn icke skall tagas till båtnad, för
vilken enligt 3 kap. 6 § och 7 kap. 29 § bidragsskyldighet till företaget inträder
först då båtnaden tages i anspråk. I fråga om företag enligt 8 kap.
må, där sökandena äro flera, utan samtligas medgivande återkallelse ej ske,
med mindre kostnaden för företaget finnes uppgå till högre belopp än med
hänsyn till nyttan därav kan anses rimligt eller företaget på grund av yrkande
under förrättningen blivit väsentligt utvidgat; dock att vad ovan
stadgats i fråga om 7 kap. skall gälla jämväl företag, som avser både avledande
av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten och torrläggning av
mark, såvitt detsamma avser sistnämnda ändamål.
Sker återkallelse---såsom sökande.
51 §.
Där fråga är om avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten,
skola synemännen meddela erforderliga bestämmelser till motverkande av
vattenförorening.
53 §.
Yrkar vid---utan avseende.
Varder, innan syneförrättning rörande företag enligt 3, 7 eller 8 kap.
avslutats, ny syneförrättning anhängiggjord angående annat dylikt företag,
som rör samma vattenområde eller av annan grund synes ej kunna jämte
det förra företaget utföras, skall vederbörande förrättningsman härom
ofördröjligen göra anmälan hos Konungens befallningshavande.
Göres anmälan---bör förfaras.
Örn behandlingen---vattendomstolens prövning.
55 §.
Anhängiggöres, innan syneförrättning rörande företag enligt 3, 7 eller
8 kap. avslutats, jämlikt stadgande i 11 kap. eller i den ordning, som örn
syneförrättning rörande företag enligt 6 kap. är föreskriven, ansökan örn
annat företag, som rör samma vattenområde eller av annan grund synes
ej kunna jämte det förra företaget utföras, ankomme på vattendomstolen
att i samband med prövning av ansökningsmålet eller efter underställning,
där sådan skall äga rum, meddela besked örn företagens förhållande till
varandra; och må förty, innan dylikt besked lämnats, ej meddelas slutligt
utlåtande rörande företag, som först nämnts.
58 §.
Vill någon sakägare förena sig med sökanden om företaget eller yrka, att
däråt gives större omfattning än sökanden äskat, eller, örn sökanden hos
förrättningsmannen återkallar ansökningen, inträda i sökandens ställe, gore
20 Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
det skriftligen; och varde handlingen vitsordad medelst synemännens påskrift.
Yrkande om utvidgning av företaget må av förråttningsmannen upptagas
till prövning utan föregående ansökan, ändå att därmed avses att syneförrättning
för torrläggning av mark eller för avledande av kloakvatten eller
industriellt avloppsvatten skall avse båda ändamålen. Yrkandet varde i fall,
som sist sagts, kungjort på sätt i 38—44 §§ stadgas.
64 §.
Vid bestämmande av sakägare tillkommande ersättning för förlust, skada
eller intrång skola synemännen iakttaga de i 9 kap. stadgade grunder; dock
att, där fråga uppkommer om ersättning medelst kraftöverföring, härom
skall gälla föreskriften i 20 §. Skall ersättning utgå med förhöjning över
värdet, böra värdet och förhöjningen var för sig angivas.
Uppkommer eljest---av synemännen.
67 §.
Sedan erforderliga---angående företaget.
Utlåtandet skall innehålla synemännens besked, med angivande av skälen,
i de i 62—64 §§ eller eljest här ovan omförmälda frågor. Avgift, som omförmäles
i 11 kap. 95 §, så ock avgift enligt 2 kap. 10 § eller 8 kap. 34 §,
där sådan bör utgå, skola bestämmas i utlåtandet. Lämnas medgivande till
vattenreglering, varde angivet, om företaget är av beskaffenhet att stadgandena
i 4 kap. om nyprövning och om avgifter därå äga tillämpning; och
skall för sådant fall utlåtandet upptaga förslag till dylik avgift.
Skola två eller flera med skilda andelar taga del i företaget, skall utlåtandet
innehålla särskild längd, upptagande såväl den å varje delägare belöpande
anparten i kostnaden för företaget med noggrant angivande av
strömfall eller annan egendom, som med delaktigheten avses, som ock det
belopp, vartill kostnaden för företaget beräknats. Skall anläggningskostnaden
för viss del av företaget eller kostnaden för skötsel och underhåll
fördelas på särskilt sätt, varde det ock tydligt angivet i längden. För
varje delägare skall anmärkas, huruvida han är sökande till företaget eller
på grund av föreskriften i 82 § att anse såsom likställd med sökande, så
ock beskaffenheten av båtnad, som må hava lagts till grund för delaktigheten,
samt det uppskattade värdet av sagda båtnad. Har på grund av bestämmelsen
i 7 kap. 28 § eller 8 kap. 16 § rätt medgivits delägare att erlägga
å honom belöpande bidrag med fördelning å visst antal år, skall ock
härom anteckning ske. Beträffande mark, som genom företaget vinner torrläggning,
skall längden innehålla uppgift för varje fastighet å markens värde
före och efter företaget. Är i avbidan på slutlig uppskattning delaktigheten
bestämd på sätt i 61 § sägs, varde anteckning därom gjord.
Innehåller utlåtandet---sådan väg.
21
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
68 §.
Har i---angående företaget.
I fråga om företag enligt 8 kap. skall ock avskrift av förslaget till utlåtande
översändas till fisketillsynsmyndigheten.
74 §.
Avskrift av---nämnda ställen.
I andra---avskrift därav.
I fråga om företag enligt 8 kap. skall ock avskrift av utlåtandet översändas
till fisketillsynsmyndigheten.
77 §.
Menar någon, efter det företag, som avses i 32 § 1—3 mom. och 4 mom.
andra stycket, blivit fullbordat, att sedermera visat sig, att vid uppskattning,
som skett enligt 60 §, till hans skada värdet av den båtnad, som genom
torrläggning beredes till samfälligheten hörande mark, blivit oriktigt beräknat,
åge då erhålla ny uppskattning av värdet, där han före utgången av
kalenderåret näst efter det, som i utlåtandet eller sedermera i anledning av
ansökan örn anstånd bestämts för företagets fullbordande, eller, örn dessförinnan
företaget efter besiktning förklarats fullbordat, efter det, då sådan
besiktning ägt rum, gör ansökan därom hos Konungens befallningshavande.
Sådan ny---av företaget.
Sker genom — --jämkad därefter.
Är någon---11 kap. 85 § föreskriver.
79 §.
Vad i---av sökanden.
Äro flera —<--förskottspliktiga funnes.
Delägare vare icke berättigad till ersättning för sin talans bevakande vid
syneförrättningen. Har annan sakägare måst vidkännas särskild kostnad
för tillvaratagande av sin rätt till skadeersättning i målet eller eljest för bevakande
av sin rätt, skall i utlåtandet tillerkännas honom skälig gottgörelse
därför. I fråga om företag enligt 8 kap. vare sakägare, som fört talan allenast
med hänsyn till befarad olägenhet genom förorening, berättigad till gottgörelse
som nu sagts endast såframt sökanden påfordrat fastställande av
ersättning till honom för olägenheten eller det eljest varit av betydelse för
sakägaren att i ärendet bevaka sin rätt.
80 §.
Beträffande den slutliga fördelningen av kostnad, som i 79 § sägs, gäde
enahanda grunder som för fördelningen av kostnaden för själva företaget, dock
att sådan kostnad skall fördelas utan hänsyn till sådan begränsning i delak
-
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
tigheten, som omförmäles i 3 kap. 5 §, 7 kap. 27 och 28 §§ samt 8 kap. 16 §.
Avgift enligt 11 kap. 95 § skall fördelas enligt samma grunder, som jämlikt
sistnämnda lagrum skola tillämpas vid avgiftens bestämmande.
Har sakägare---kostnaden därför.
82 §.
Som sökande till förrättning, som i 32 § sägs, anses i detta kap. ej allenast
den, som sökt förrättningen, utan även den, som i den ordning 58 § stadgar
förenat sig med sökanden eller genom yrkande, som där sägs, föranlett
större anläggning än sökanden äskat eller, om sökanden hos förrättningsmannen
återkallat ansökningen, inträtt i sökandens ställe.
11 KAP.
Om domstolar och rättegång i vattenmål.
2 §.
Vattendomstol består av en vattenrättsdomare såsom ordförande samt såsom
övriga ledamöter två vattenrättsingenjörer och två vattenrättsnämndemän.
Är anläggning, företag eller annat, varom i vattenmål är fråga, utan
nämnvärd inverkan å vattenförhållandena och beröres därav ej heller motstående
intresse av någon betydelse, vare dock i sådant mål vattendomstolen
beslutför med vattenrättsdomaren och vattenrättsnämndemännen samt allenast
en vattenrättsingenjör.
Vattenrättsdomare skall---erfaren man.
Vattenrättsingenjörerna skola vara i vattenfrågors tekniska behandling
sakkunniga och erfarna män.
Vattenrättsnämndemännen böra vara allmänt betrodda, örn sin orts förhållanden
kunniga män och må ej hava uppnått sextiofem års ålder; och
skall i övrigt om valbarhet till vattenrättsnämndeman vad örn nämndeman
vid häradsrätt är stadgat äga motsvarande tillämpning. Den, som uppnått
sextiofem års ålder, må utan hinder därav tjänstgöra i mål, varmed han
förut såsom vattenrättsnämndeman tagit befattning. 4
4 §
Vattenrättsnämndemän utses för sex år, två för varje tingslag, som ensamt
utgör en domsaga, samt en för varje annat tingslag, på det sätt som
om utseende av ägodelningsnämndeman finnes stadgat; dock att domhavanden
föranstaltar om utseende av valmännen och att vid sådan förrättning
rösträtt tillkommer en var i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad.
I stad, som ej lyder under landsrätt, skall ock för tid, som nyss
sagts, av stadsfullmäktige väljas en vattenrättsnämndeman. Om valets utgång
skall på landet domhavanden och i stad stadsfullmäktiges ordförande
så snart ske kan meddela vattenrättsdomaren underrättelse.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
23
Har vattenrättsnämndeman upphört att vara valbar eller hos vattenrättsdomaren
lagligen avsagt sig uppdraget, skall nytt val äga rum.
Om skyldighet---tagit befattning.
5 §.
Av de---av dem.
Hålles vattendomstolens---att tjänstgöra.
Är vattendomstolen enligt vad i 2 § sägs beslutför med allenast en vattenrättsingenjör,
skall vattenrättsdomaren till tjänstgöring i domstolen kalla
den av vattenrättsingenjörerna, som företrädesvis äger sakkunskap i det ämne,
varom fråga är.
17 §.
Till vattenmål hänföras följande mål:
A. ansökningsmål:
18. ansökan jämlikt 8 kap. 38 § första stycket om prövning, utan förutgången
syneförrättning enligt 10 kap., av fråga rörande företag, som avses
i 8 kap.;
19. ansökan om anstånd med fullbordande av företag, vartill medgivande
enligt denna lag lämnats, så ock om tillämpning av de i 7 kap. 58 § andra
stycket och 59 § samt 8 kap. 43 § andra stycket och 44 § meddelade bestämmelser
eller om sådan ny uppskattning, som avses i 69 § här nedan;
20. ansökan jämlikt 9 kap. 17 § om överflyttning från en fastighet till
en annan av rättighet till kraftbelopp, vilket utgår i ersättning för förlorad
vattenkraft;
21. ansökan jämlikt 9 kap. 46 § örn överflyttning från en fastighet till en
annan av rättighet till vatten, vilket skall tillhandahållas i ersättning för
förlust av grundvatten.
B. stämningsmål:
22. talan örn borttagande eller ändrande av annan tillhörig byggnad i vatten
för uttagande av vattenkraft eller vattnets tillgodogörande annorledes
i industriellt syfte, för vattenreglering, för fiske eller fiskens framkomst,
för bevattning, för allmän farled eller för ändamål, som avses i 2 kap. 40 §
andra stycket eller 8 kap. 26 §, eller för järnvägsbro eller allmän vägbro,
såframt talan grundas därå, att byggnaden icke tillkommit i laga ordning
eller icke är av laga beskaffenhet;
23. talan om ersättning för skada eller intrång av sådan byggnad i vatten,
som under 22 sägs;
24. talan om ansvar för det sådan byggnad utförts eller ändrats i strid
mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats i sammanhang
med arbetets medgivande, eller för det någon mot stadgandet i 2 kap.
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
20 § tredje stycket underlåtit att söka vattendomstolens godkännande av
verkställd ändring å dylik byggnad;
25. talan jämlikt 2 kap. 24 § om ändrande av byggnad i vatten, vartill
vattendomstolen meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter rörande
hushållningen med vattnet vid sådan byggnad;
26. talan, beträffande andra företag enligt denna lag än de i 6 kap. avsedda,
om ansvar eller skadestånd för hushållning med eller framsläppande
av vattnet i strid mot lag eller givna föreskrifter så ock talan jämlikt 2 kap.
31 § andra stycket om meddelande av dylika föreskrifter eller ändrande av
förut givna sådana i fråga örn annan tillhörig byggnad i vatten;
27. talan, som grundas därå, att den, vilken är skyldig att underhålla
sådan byggnad i vatten, som under 22 sägs, brister i fullgörande av denna
skyldighet, eller därå, att någon utan erhållet medgivande, där sådant erfordras,
utriver dylik byggnad;
28. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.
23 § om gottgörelse för damm eller annan vattenbyggnad eller örn fortsatt
tillgodogörande av annan tillhörigt vatten och bestämmande av ersättning
därför, jämlikt 2 kap. 10 § om bestämmande av fiskeavgift, jämlikt 2 kap.
14 § om rätt till intrång å annans fastighet i vissa avseenden, jämlikt 2 kap.
15 § om rätt att begagna annan tillhörig byggnad i vatten eller jämlikt
2 kap. 16 § örn rätt till utmål å annans fastighet;
29. talan utan samband med ansöknings- eller underställningsmål örn tilllämpning
av stadgandena i 1 kap. 6—13 §§;
30. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig vattentäkt,
som ej är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning,
eller örn förbud mot tillgodogörande av grundvatten vid
sådan vattentäkt, såframt talan grundas därå att vattentäkten icke tillkommit
i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet eller att grundvatten
vid vattentäkten tillgodogöres till större myckenhet än lagligen är tillåten;
31. talan om ersättning för skada eller intrång av sådan vattentäkt, som
under 30 sägs;
32. talan om ansvar för det sådan vattentäkt anlagts eller ändrats eller
nyttjats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som med stöd
av denna lag meddelats;
33. talan jämlikt 2 kap. 51 § om ändrande av vattentäkt, vartill vattendomstolen
meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter rörande tillgodogörande
av grundvatten vid sådan vattentäkt;
34. talan jämlikt 2 kap. 56 § andra stycket om meddelande av föreskrifter
rörande tillgodogörande av grundvatten vid annan tillhörig vattentäkt
eller ändrande av förut givna sådana föreskrifter;
35. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.
45 § örn rätt till intrång å annans fastighet i vissa avseenden;
36. talan utan samband med ansökningsmål om tillämpning av stadgandena
i 2 kap. 49 och 52 §§;
37. talan jämlikt 3 kap. 6 § om skyldighet för delägare i regleringssam
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
25
fånighet att deltaga i kostnaden för vattenreglering och örn beräkning av
den kostnad, vari sådan delägare har att taga del, så ock talan jämlikt
3 kap. 9 § om skyldighet för den, som av vattenreglering tillskyndas båtnad
i annat hänseende än som omförmäles i 3 § av nämnda kap., att lämna bidrag
till företaget;
38. talan jämlikt 5 kap. 10 § om vidtagande av sådana anordningar vid
allmän farled, som erfordras till förebyggande av skada genom vågsvall eller
dylikt;
39. talan beträffande allmän flottled om vidtagande av sådana anordningar
eller åtgärder eller meddelande av sådana föreskrifter, som i 6 kap.
17 § första stycket eller 18 § sägs;
40. talan örn borttagande eller ändrande av anläggning eller om rättelse
i åtgärd, som skett för allmän flottled, såframt talan grundas därå, att anläggningen
eller åtgärden icke tillkommit i laga ordning eller icke är av
laga beskaffenhet, så ock talan om ansvar för vidtagande av dylik anläggning
eller åtgärd eller för olovligt hushållande med eller framsläppande av
vattnet i allmän flottled;
41. talan jämlikt 6 kap. 13 § första stycket om förverkande av rätten till
flottledsarbetes vidare utförande;
42. talan jämlikt 7 kap. 29 § örn skyldighet för ägare av mark att deltaga
i kostnaden för diknings-, vattenavlednings- eller invallningsföretag så
ock om sådan jämkning av bidragsskyldigheten, som i nämnda lagrum omförmäles;
43.
talan jämlikt 7 kap. 54 § om skyldighet att lösa mark, som ingår i
invailningssamfällighet;
44. talan, som grundas därå, att genom vattenavledning eller invallning
vattenförhållandena ändrats i strid mot stadgande i denna lag eller mot
föreskrift, som meddelats i samband med arbetets medgivande;
45. talan om tillämpning av stadgandena i 7 kap. 57 § andra stycket;
4G. talan örn förbud mot utsläppande av avloppsvatten, varom i 8 kap.
förmäles, i vattendrag, sjö eller annat vattenområde eller angående åtgärd
till motverkande av olägenhet genom utsläppande därav;
47. talan utan samband med ansöknings- eller underställningsmål om ersättning
för olägenhet av förorening genom avloppsvatten, som nyss sagts;
48. talan om ansvar för det sådant avloppsvatten avledes i strid mot föreskrift,
som meddelats enligt 8 kap.;
49. talan utan samband med ansöknings- eller underställningsmål örn bestämmande
av fiskeavgift jämlikt 8 kap. 34 §;
50. talan örn tillämpning av stadgandena i 8 kap. 42 § andra stycket;
51. talan jämlikt 9 kap. 25, 29, 31 eller 42 § om ändrade föreskrifter rörande
kraftbelopp, som utgår i ersättning för förlorad vattenkraft, samt örn
ändring i vad förut bestämts angående uttagningskostnadens storlek och
dess gäldande, så ock talan om förnyad prövning av sådan ständig avgälds
belopp, som omförmäles i 9 kap. 23 §;
26 Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
52. talan om fördelning av uppburen penningersättning, varom i 9 kap.
31 g förmäles;
53. talan om fastställande av vite, som i 9 kap. 37 § sägs, eller om höjning
eller sänkning av redan bestämt sådant vite;
54. talan jämlikt 9 kap. 39 § om rätt att åter komma i åtnjutande av vattenkraft,
som strömfallsägare till följd av företag enligt denna lag gått förlustig;
55.
talan jämlikt 9 kap. 46 § örn ändring i vad förut bestämts angående
vederlag för vatten, som skall tillhandahållas i ersättning för förlust av
grundvatten, eller om rätt att åter komma i åtnjutande av möjlighet att vid
egen vattentäkt tillgodogöra grundvatten;
56. talan jämlikt 9 kap. 73 § av innehavare av fordran, varför fast egendom
häftar, om högre ersättning för egendomen eller för därifrån förlorad
vattenkraft eller för skada eller intrång därå;
57. talan jämlikt 9 kap. 74 § om rätt att få återlösa fast egendom, som
på grund av stadgande i denna lag blivit av annan löst.
C. besvärsmål:
58. besvär mot synemäns beslut, varigenom vid syneförrättning enligt 10
kap. jävsinvändning ogillats, ävensom klagan över synemännens åtgöranden
eller utlåtande i fall, då utlåtande ej underställes.
D. underställningsmål:
59. underställning av samt besvär mot utlåtande vid syneförrättning enligt
10 kap. i fall, då underställning av utlåtandet äger rum.
Hurusom, efter---i 68 §.
21 §.
Finnes vid---beslut förbliva.
Där någon, mot vilken vid allmän domstol föres talan om borttagande
eller ändrande av annan byggnad i vatten än som avses i 17 § 22 och 40,
förrän målet blivit vid underrätten avgjort, visar, att han hos vederbörande
vattendomstol gjort ansökan om sådan prövning beträffande byggnaden, som
i 17 § 3 sägs, skall, såframt ej frågan rör tvist om äganderätt till fastighet
eller omfattningen av fastighets ägoområde, den allmänna underrätten hänvisa
det där anhängiga målet till handläggning och avdömande vid vattendomstolen
i sammanhang med ansökningsmålet. Varder den hos vattendomstolen
gjorda ansökningen avvisad eller återkallas densamma eller förklaras
den hava förfallit, skall på anmälan av någondera parten den allmänna
underrätten ånyo upptaga det där anhängiggjorda målet och detsamma
slutligen avdöma.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
27
♦ 26 §.
Ansökan, som i 17 § 1—21 sågs, skall göras skriftligen och ingivas till vattenrättsdomaren
i det antal exemplar, som finnes nedan för varje fall föreskrivet.
27 §.
1 mom. Ansökan enligt---anläggningen, uppgiven.
1 fråga om ansökan enligt 17 § 2, 3, 4, 6, 7, 8, 10 och 18 skall vad i första
stycket stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse; dock vare ej erforderligt
att i ansökan enligt 17 § 18 uppgiva fastighet, vilken av företaget
beröres allenast genom förorening, i annat fall än då fråga är om bestämmande
av ersättning därför.
2 mom. Ansökan, som---i 17 § 9 sägs.
3 mom. I ansökan---och hemvist.
4 mom. Då ansökan göres enligt 17 § 20, skall sökanden förete bevis
därom, huruvida den fastighet, varifrån rättigheten till överförd kraft skall
överflyttas, är besvärad med inteckning, ävensom de överenskommelser, som
i ärendet må hava träffats med inteckningshavare. Ansökningen skall därjämte
innehålla uppgift å den plats, dit kraften önskas för framtiden överförd,
samt vara åtföljd av plan för den erforderliga ledningens sträckning.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande ansökan enligt
17 § 21 om överflyttning av rättighet till vatten.
29 §.
1 mål, som i 27 § 1, 2 och 3 mom. avses, skola samtliga ansökningshandlingar
ingivas i sex samt i övriga ansökningsmål i tre exemplar. Där så finnes
erforderligt, må vattenrättsdomaren föreskriva, att ytterligare ett eller
flera exemplar skola ingivas.
Hava ansökningshandlingar---förklaras förfallen.
32 §.
Äro ansökningshandlingarna---utfärda kungörelse.
Kungörelsen skall---skola ingivas.
I mål, som avses i 17 § 1—12, 17, 18, 20 och 21, skola i kungörelsen de
fastigheter, örn vilka uppgift skall lämnas i ansökningen, namngivas eller,
i den mån det kan ske på oförtydbart sätt, utmärkas medelst gemensam
geografisk eller annan beteckning, varjämte, där sökanden vill med tillärnad
byggnad tillgodogöra sig annan tillhörig vattenkraft, särskild uppgift
därom skall lämnas. I mål, som avses i 17 § 13, 14 och 15, skall i kungörelsen
uppgivas, vilka bebyggda strömfall eller med fast fiskebyggnad försedda
fisken saken må angå, så ock, då ansökningen avser utförande eller
godkännande av visst arbete, å vilken fastighet arbetet skall utföras eller är
utfört.
Innefattar ansökan---i företaget.
Örn kungörelsens---finnes stadgat.
Är fråga örn ansökan, varom i 17 § 14 och 19 förmäles, skall kungörelse
28
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
enligt denna § eller 61 § första stycket utfärdas allenast, då vattenrättsdomaren
prövar det nödigt. Utfärdas ej sådan kungörelse, skall dock tiden
och stället för vattendomstolens sammanträde sist å tjuguförsta dagen förut
kungöras på sätt i 33 § första stycket sägs.
Huruledes mål---andra stycket.
33 §.
Kungörelse, som i 32 § sägs, skall genom vattenrättsdomarens försorg dels
för uppläsande så snart ske kan i kyrkan genast avsändas, i mål, som i 17 §
1—12 samt 17, 18, 20 och 21 avses, till pastorsämbetet i den eller de församlingar,
där fastigheter, som omförmälas i kungörelsen, äro belägna, i
mål, som avses i 17 § 13, 14, 15 och 16, till pastorsämbetet i den eller de
församlingar, där den del av farleden eller flottleden, varom fråga är, framgår,
samt i mål, som avses i 17 § 19, till pastorsämbetet i den eller de församlingar,
i vilka ansökan om företaget förut kungjorts, dels ock inom tio
dagar införas i en eller flera av ortens tidningar så ock, där fråga ej allenast
är om företag enligt 8 kap., i allmänna tidningarna. Ett exemplar av kungörelsen
skall tillika med ett exemplar av ansökningshandlingarna ofördröjligen
sändas till det eller de ställen, som i kungörelsen angivits.
Vattenrättsdomaren skall därjämte, såframt i målet är fråga om ansökan
enligt 17 § 1, 2, 3, 4, 6, 7, 8, 9, 10, 13, 14, 15 eller 18, utan dröjsmål i betalt
öppet brev eller brevkort å posten avlämna underrättelse om kungörelsens
utfärdande, om det eller de ställen, varest handlingarna i målet hållas för
parterna tillgängliga, samt om den för erinringars avgivande bestämda tiden
till envar i ansökningen uppgiven eller eljest för honom känd ägare
av fastighet, som i kungörelsen omförmäles, så ock till de kända nyttjanderättshavare,
vilkas rätt beröres i saken. Underrättelsen skall adresseras till
den fastighet, varom fråga är, såvitt ej säker kunskap vinnes om annan
adress inom landet för mottagaren. Varder efter ty i 37 § sägs sökanden
ålagt att delgiva viss sakägare kungörelsen, erfordras ej underrättelse, som
nu sagts, till sådan sakägare.
Där sakägare---nu sagts.
Är jord---sätt underrättad.
Ägare av---fastighetens ägare.
36 §.
I mål, som avses i 27 § 1 morn., skall, där fråga ej allenast är örn vattentäkt
eller om företag enligt 8 kap., ett exemplar av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen utan dröjsmål av vattenrättsdomaren översändas till lantbruksstyrelsen.
Finner denna---till vattenrättsdomaren.
Vad nu---röna inverkan.
Kan yttrande---45 § sägs.
Är fråga örn företag enligt 8 kap., skall vad i 10 kap. 44 § är stadgat äga
motsvarande tillämpning. Avskrift av kungörelsen skall ock tillställas
Konungens befallningshavande.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
29
37 §.
Kan inverkan ske på kanal- eller slussanläggning, förelägge vattenrättsdomaren
sökanden att inom tid, som i varje fall föreskrives, och vid äventyr,
som nedan sägs, till vattenrättsdomaren ingiva bevis, att kungörelsen
delgivits anläggningens ägare eller styrelsen för densamma på sätt, som för
delgivande av stämning är stadgat. Lag samma vare beträffande känd förvaltning
eller styrelse för annan allmän farled eller vattenregleringsföretag
eller flottningsstyrelse för allmän flottled eller syssloman eller styrelse för
torrläggningsföretag eller företag enligt 8 kap., där det företag, varom i
målet är fråga, berör led eller företag, som nu nämnts.
Är fråga---vid anläggningen.
Vad i---annans vattentäkt.
Där fråga är örn ansökan, som i 17 § 20 avses, förelägge vattenrättsdomaren
sökanden att inom tid, som vattenrättsdomaren bestämmer, och vid nedan
stadgat äventyr ingiva bevis om kungörelsens delgivning med ägaren av
det strömfall, från vilket kraftbelopp, varom fråga är, tillhandahålles. Vad
nu sagts åge motsvarande tillämpning beträffande ansökan enligt 17 § 11
eller 12.
Är fråga om ansökan, som i 17 § 21 avses, skall vattenrättsdomaren ålägga
sökanden att inom tid, som vattenrättsdomaren bestämmer, och vid nedan
stadgat äventyr ingiva bevis om kungörelsens delgivning med ägaren av den
vattentäkt, från vilken vatten, varom fråga är, tillhandahålles.
Försummar sökanden---stadgade ordning.
45 §.
1 mom. Erfordras för--— vattendomstolens sammanträde.
2 morn. Vattenrättsdomaren må---av nöden.
3 mom. Där vid undersökning jämlikt denna § i mål rörande företag
enligt 3 eller 8 kap. någon sakägare vill förena sig med sökanden om företaget
eller yrka, att däråt gives större omfattning än sökanden äskat, gore
det skriftligen; och varde handlingen vitsordad medelst undersökningsförrättarens
påskrift samt översänd till vattenrättsdomaren.
46 §.
I mål, som i 17 § 6, 13, 15 och 18 omförmälas, må vattenrättsdomaren,
där sökanden därom anhåller och ärendet finnes brådskande, medgiva vidtagande
av erforderliga provisoriska åtgärder. Omfattar sådan åtgärd vidlyftigare
arbete eller är avsevärt intrång på allmän eller enskild rätt därav
att befara, må sådant förordnande av vattenrättsdomaren lämnas, allenast
såframt sökanden hos Konungens befallningshavande ställer pant eller borgen
för skadestånd, som han kan kännas skyldig utgiva till följd av arbetet
i fråga.
Tarvas till skydd mot förorening av vatten, att besvär eller last lägges å
annan tillhörig fastighet, äge ock vattenrättsdomaren, där sökanden det be
-
30
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
gär och ärendet finnes brådskande, meddela provisoriska bestämmelser därom;
och skall i sådant fall vad i första stycket är stadgat örn ställande av
säkerhet för skadestånd äga motsvarande tillämpning.
Beslut, som--— annorlunda förordnar.
47 §.
Framgår av utlåtande, som i 45 § sägs, eller eljest, att företag eller åtgärd,
varom i målet är fråga, angår fastighet, som icke blivit enligt vad i
32 § är föreskrivet i kungörelse angiven, åligge vattenrättsdomaren att därom
utfärda kungörelse med tillkännagivande vad ägare till sådan fastighet
så ock nyttjanderättshavare, där dennes rätt är i fråga, har att iakttaga för
bevakande av sin rätt i målet ävensom att i fall, som i 33 § sägs, och på
sätt, där finnes stadgat, meddela sakägare, som nu nämnts, underrättelse om
kungörelsens utfärdande. Kungörelsen skall genom vattenrättsdomarens
försorg sist å fjortonde dagen före vattendomstolens sammanträde införas
i en eller flera av ortens tidningar så ock, där fråga ej allenast är om företag
enligt 8 kap., i allmänna tidningarna samt för uppläsande i kyrkan avsändas
till pastorsämbetet i den eller de församlingar, där de i kungörelsen
angivna fastigheter äro belägna. Ett exemplar av kungörelsen skall ofördröjligen
sändas till det eller de i kungörelse enligt 32 § angivna ställe eller
ställen.
Där så---finnes stadgat.
56 §.
Vill sökanden---hos domstolen.
Har återkallelse---bestämda ordning.
Vad i 10 kap. 48 § andra stycket stadgas i fråga om företag enligt 3 eller
8 kap. skall i tillämpliga delar gälla jämväl, där sådant företag är föremål
för behandling i den för ansökningsmål stadgade ordning.
59 §.
Av de---angivna ställen.
Är fråga om företag enligt 8 kap., skall avskrift av utslaget utan dröjsmål
översändas till fisketillsynsmyndigheten.
62 §.
1 mom. Där genom---under byggnadstiden.
2 mom. Är fråga---äga tillämpning.
3 mom. Vad i---andra ansökningsmål.
I mål---handläggning bildad.
I utslag, varigenom lämnas medgivande till utförande av vattenreglering,
varde angivet, örn regleringsföretaget är av beskaffenhet, att stadgandena i
4 kap. om nyprövning och om avgifter därå äga tillämpning. I fråga om
meddelande av bestämmelser rörande delaktighet i företag, som nu sagts,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12. 31
eller företag enligt 8 kap. skola i tillämpliga delar gälla föreskrifterna i 10
kap. 67 g.
63 §.
I sammanhang med beslut, varigenom ifrågasatt byggande i vatten eller
anläggande av vattentäkt eller utförande av företag enligt 3 eller 8 kap.
medgives, bestämme vattendomstolen viss tid, i regel ej överstigande tio år
eller, där fråga är om anläggning för allmän flottled, två år, inom vilken
arbetet skall vara fullbordat.
Vad i---nämnda lagrum.
65 §.
Ändå att sökandens talan bifalles, varde honom ålagt att gottgöra motpart
sådana kostnader å målet, som prövas hava varit nödiga för tillvaratagande
av hans rätt; dock att i mål rörande företag enligt 5 eller 6 kap.
sakägare ej är berättigad till gottgörelse i annat fall än att han måst vidkännas
kostnad för tillvaratagande av sin rätt till skadeersättning i målet.
I fråga örn företag enligt 8 kap. skall vad i 10 kap. 79 § tredje stycket är
stadgat äga motsvarande tillämpning.
Har svarandepart---åsamkats denne.
67 §.
Vattendomstolen åge, när skäl därtill äro, förordna, att dess beslut må
verkställas utan hinder därav, att det icke äger laga kraft; dock allenast såframt,
innan medgivet arbete påbörjas eller, där fråga är om ändrade eller
nya bestämmelser angående hushållning med vatten eller nyttjande av vattentäkt
eller avledande av avloppsvatten, varom i 8 kap. sägs, dessa tillämpas,
hos Konungens befallningshavande ställes pant eller borgen för den ersättning
i penningar, som högre rätt kan ålägga sökanden eller anläggaren
att utgiva utöver vad vattendomstolen i sådant avseende bestämt, så ock för
det skadestånd, vartill han kan kännas skyldig, om vattendomstolens beslut
eljest ändras.
Är sådant---äga rum.
75 §.
Vill någon mot annan föra talan, som i 17 § 22—57 avses, ingive till
vattenrättsdomaren skriftlig inlaga, innehållande uppgift å svarandens
namn och hemvist så ock å kärandens påståenden jämte skälen därtill; bifoge
ock de handlingar käranden vill åberopa till stöd för sin talan.
Inlaga, som---denna skyldighet.
Beträffande mål---finnes stadgat.
83 §.
Där någon, mot vilken talan föres i stämningsmål, till bemötande därav
hos vattenrättsdomaren gör ansökan, som i 17 § 2, 3, 4, 6, 7, 13, 14, 15 eller
32
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
18 avses, varde målet i dess helhet handlagt i den för ansökningsmål stadgade
ordning, där det ej är av beskaffenhet att jämlikt 61 § andra stycket
ändock böra behandlas som stämningsmål.
Har i---annorlunda förordnar.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, där vattendomstol eller
annan myndighet meddelat förbud mot vattenförorening eller förordnat
om åtgärd till motverkande därav samt ansökan göres om ändring i vad
sålunda föreskrivits.
88 §.
Angående offentliggörande av kungörelse, som i 87 § sägs, gäde beträffande
mål, som avse företag enligt 6 kap., vad i 33 § första stycket finnes
stadgat i fråga örn mål enligt 17 § 13, 14, 15 och 16 men i andra fall vad
nämnda lagrum föreskriver beträffande mål, som omförmälas i 17 § 1—12
samt 17, 18, 20 och 21; dock vare i fråga om företag enligt 7 eller 8 kap. ej
erforderligt, att kungörelsen införes i allmänna tidningarna. Är sådant företag
av mindre omfattning och berör det allenast viss eller vissa sakägare,
må kungörelsen, i stället för att införas i en eller flera ortstidningar, i rekommenderat
brev avsändas till envar sakägare.
Kungörelsen varde---mottaga förrättningshandlingarna.
Angå besvär---nämnda intressen.
Där i---motsvarande tillämpning.
91 §.
I besvärsmål---enligt 87 §.
Underställningsmål skall---mottaga förrättningshandlingarna.
Är fråga om företag enligt 8 kap., må, där besvär ej anförts över syneförrättningen,
synemännens utlåtande fastställas utan att kungörelse skett.
92 §.
Vad i 29 § andra stycket, 39—41 §§, 56 § första stycket, 60 § första, andra
och fjärde styckena, 70—72 §§, 73 § första, andra och fjärde styckena samt
74 § stadgas beträffande ansökningsmål skall äga motsvarande tillämpning
å underställningsmål ävensom i tillämpliga delar å besvärsmål vid vattendomstolen,
60 § dock med iakttagande av bestämmelserna i 3 kap. 11 §,
6 kap. 3 § 1 morn., 7 kap. 45 och 55 §§ samt 8 kap. 38 §.
Bestämmelserna i---och underställningsmål.
94 §.
I underställningsmål---att förvänta.
Där i---dit återställas.
Är beslut i mål rörande företag enligt 3, 7 eller 8 kap. av beskaffenhet att
föranleda väsentliga förändringar i den enligt 10 kap. 67 § rörande delaktigheten
i företaget upprättade längden, åge domstolen uppdraga åt förrättningsmannen
att upprätta ny sådan längd i enlighet med domstolens beslut.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
33
95 §.
Lämnas jämlikt denna lag medgivande till byggande i vatten för vattnets
tillgodogörande såsom drivkraft eller till vattenreglering eller till torrläggningsföretag,
som avses i 7 kap., eller till företag enligt 8 kap., vilket avser
förutom avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten jämväl
torrläggning av mark, eller meddelas i syfte att vinna ökad möjlighet att
utnyttja vattenkraft ändrade bestämmelser rörande hushållningen med
vattnet, åligge sökanden att, så snart beslutet därom vunnit laga kraft, erlägga
viss avgift såsom bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas organisation
och verksamhet.
Avgift, som nu nämnts, skall beträffande byggnad för vattnets tillgodogörande
såsom drivkraft bestämmas i förhållande till den förut icke tillgodogjorda
vattenkraft, som beräknas kunna vid lågvatten uttagas vid byggnaden,
dock med avdrag för den vattenkraft, för vilken i samband med regleringsföretag
avgift förut erlagts. Där med vattenreglering eller med ändrade
hushållningsbestämmelser åsyftas ökning i uttagbar vattenkraft, skall avgiften
bestämmas i förhållande till ökningen i den vattenkraft, som vid lågvatten
kan uttagas i sökandens eller, då fråga är om vattenreglering enligt
3 kap. 1 §, samtliga till regleringssamfälligheten hörande strömfall. Avses
att möjliggöra utnyttjande av förut uttagbar vattenkraft på fördelaktigare
sätt, varde avgiften bestämd i förhållande till den ökning i vattenkraftens
värde, som genom företaget eller genom de ändrade hushållningsbestämmelserna
beredes. Är ändamålet med vattenreglering jämväl torrläggning av
mark, skall avgift tillika utgå i förhållande till värdet av den båtnad, som i
nämnda hänseende vinnes genom företaget. Vad nu sagts åge ock tillämpning
i fråga örn företag enligt 7 kap. samt företag enligt 8 kap., såvitt därigenom
vinnes båtnad genom marks torrläggning. Där till grund för avgiften skall
läggas storleken av viss vattenkraft, skall den utgå med en krona femtio
öre för varje hästkraft till och med 5,000, sjuttiofem öre för varje hästkraft
över 5,000 till och med 10,000 samt fyrtio öre för varje hästkraft utöver
10,000, men må ej, utom då fråga är örn vattenreglering, överstiga trettiotusen
kronor. Skall avgiften beräknas efter ökningen i värde å vattenkraft
eller efter båtnad, som beredes mark, varde den erlagd med en och en halv
för tusen av värdeökningen eller båtnaden.
Avgift, som---— icke erläggas.
13 KAP.
Om besiktning: och handräckning så ock om ansvar för
överträdelse av denna lag. 8
8 §.
Bygger någon---olagligen skott.
Där byggande---rätt kränkes.
Vad ovan i första och andra styckena är stadgat skall äga motsvarande
Bihang lill riksdagens protokoll 1941. 9 sami. 2 avd. Nr 12. 3
34
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
tillämpning, där någon utan föregången prövning vid vattentäkt tillgodogör
grundvatten till myckenhet, som han icke utan medgivande i laga ordning
är berättigad att tillgodogöra, eller någon nyttjar vattentäkt, vartill medgivande
inhämtats, i strid mot därvid givna föreskrifter. Lag samma vare,
där någon utsläpper industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat
vattenområde i strid mot föreskrift, som meddelats av Konungen jämlikt 8
kap. 37 §, eller någon, sedan prövning enligt denna lag ägt rum angående
villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten, utsläpper
avloppsvatten i strid mot föreskrift, som därvid meddelats.
I fråga---avsedda fall.
11 §■
Den, som---sex månader.
Till samma straff dömes den, som utsläpper industriellt avloppsvatten i
vattendrag, sjö eller annat vattenområde i strid mot föreskrift, som av Konungen
meddelats jämlikt 8 kap. 37 §.
12 §.
Den, som---sex månader.
Lag samma vare, där någon i strid mot förbud av vattendomstol utan
erforderlig rening utsläpper avloppsvatten, varom i 8 kap. sägs, i vattendrag,
sjö eller annat vattenområde eller efter åläggande enligt denna lag
att, om avloppsvatten utsläppes, vidtaga åtgärder till motverkande av vattenförorening
underlåter att utföra sådan åtgärd eller eljest från beslutet gör
avvikelse av beskaffenhet att kränka allmän eller enskild rätt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.
Härigenom upphäves 12 § förordningen den 30 december 1880 om jordägares
rätt över vattnet å hans grund, i vad den ej förut blivit upphävd genom
lagen den 28 juni 1918 om vad iakttagas skall i avseende å införande av
vattenlagen. Vid denna lags ikraftträdande anhängig! ärende, som i nämnda
paragraf avses, varde av Konungens befallningshavande bragt till slut.
Beslut, som med stöd av äldre lag meddelats angående åtgärd till motverkande
av vattenförorening, vare gällande intill dess annorlunda varder förordnat.
I fråga örn ärende, däri utlåtande av synemän meddelats före den 1 januari
1942, skall gälla vad i 8 kap. i dess förutvarande lydelse är stadgat.
Före den 1 januari 1942 vid allmän domstol anhängiggjort mål rörande
ämne, varom bestämmelse givits i denna lag, skall handläggas och bedömas
enligt äldre lag.
Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
35
2) Lag
om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.
Härigenom förordnas som följer:
Inledande bestämmelse.
1 §•
över vattendrag, sjöar och andra vattenområden inom riket skall till motverkande
av vattenförorening utövas tillsyn efter vad nedan stadgas.
Örn tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt.
2 §•
Tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt skall under lantbruksstyrelsens
inseende utövas av en myndighet, benämnd fisketillsynsmyndigheten.
Om tillsyn av fiskeritjänstemän gäde vad särskilt är stadgat.
3 §.
Finnér tillsynsmyndigheten, att industriellt avloppsvatten eller kloakvatten
genom förorening medför olägenhet av någon betydelse, äger den meddela
råd och anvisningar angående lämplig åtgärd till motverkande därav.
4 §•
När omständigheterna därtill föranleda, äger tillsynsmyndigheten hos
länsstyrelsen göra framställning om förbud mot utsläppande av avloppsvatten
utan erforderlig rening eller angående åtgärd till motverkande av olägenhet
genom utsläppande därav.
Med avseende å länsstyrelsens prövning skall vad i hälsovårdsstadgan föreskrives
äga motsvarande tillämpning.
5 §•
Finnes vattendomstols prövning erforderlig, äger tillsynsmyndigheten hos
vattendomstolen föra talan örn förbud eller åtgärd, varom i 4 § sägs, efter
vad i vattenlagen är stadgat.
Tillsynsmyndigheten må ock eljest i ärende angående vattenförorening föra
talan hos vattendomstol ävensom vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen.
6 §.
Konungen äger meddela erforderliga föreskrifter örn skyldighet att göra
anmälan hos tillsynsmyndigheten i ärenden som beröra dennas verksamhet.
36
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
Örn tillsyn ur hålsovårdssynpunkt.
7 §■
Tillsyn ur hålsovårdssynpunkt utövas av hälsovårdsmyndigheterna enligt
vad därom särskilt stadgas.
I den mån så lämpligen kan ske skall ock fisketillsynsmyndigheten utöva
tillsyn ur hålsovårdssynpunkt. Om tillsynsmyndighetens befogenheter gälle
vad i 3 och 4 §§ är stadgat.
8 §•
Länsstyrelsen äger uppdraga åt lämplig person att ur hålsovårdssynpunkt
föra talan som i 5 § sägs.
Har ej särskild person förordnats, äger fisketillsynsmyndigheten, utan särskilt
uppdrag, föra sådan talan.
Om särskilda tillsyningsman.
9 §•
Finnes anledning till antagande, att genom utsläppande av avloppsvatten
från samhälle eller från fabrik, sjukhus eller annan inrättning kan uppkomma
avsevärd olägenhet, äger länsstyrelsen förordna särskild person att
tillse, att sådan olägenhet förebygges. Förordnandet må av länsstyrelsen
återkallas.
Närmare bestämmelser angående tillsyningsmannens åligganden meddelas
av länsstyrelsen.
10 §.
Ersättning till tillsyningsman skall gäldas av det samhälle eller innehavaren
av den fabrik eller inrättning, varifrån avloppsvattnet utsläppes, enligt
grunder som Konungen bestämmer.
Gemensamma bestämmelser.
11 §•
Fisketillsynsmyndigheten äger, i den mån för utförande av dess uppdrag
så erfordras, rätt att vinna tillträde till fabrik eller annan anläggning, evad
den är i bruk eller ej, ävensom att företaga undersökningar inom område
som hör till anläggningen eller å annan plats där undersökning kan vara
erforderlig.
Vad nu sagts skall, oavsett om tillsynsmyndigheten är tillstädes, jämväl
gälla fiskeritjänsteman eller annan som biträder tillsynsmyndigheten ävensom
sådan särskild tillsyningsman som avses i 9 §.
12 §.
Innehavare av anläggning, från vilken avloppsvatten utsläppes i vattendrag,
sjö eller annat vattenområde, är skyldig att på begäran lämna fiske
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
37
tillsynsmyndigheten eller den som biträder denna eller särskild tillsyningsman
erforderliga upplysningar angående anläggningen.
13 §.
Vad i denna lag är stadgat om avloppsvatten skall i tillämpliga delar gälla
jämväl fast avfall eller annat som kan vålla vattenförorening.
14 §.
Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som erfordras för
utövande av tillsyn enligt denna lag.
15 §.
Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag må ej röja yrkeshemlighet
eller, där det ej kan anses påkallat av hans åligganden, yppa
driftanordning eller affärsförhållande vid anläggning, i avseende å vilken
han tagit sådan befattning. Gör han sig skyldig till dylik förseelse, straffes
med dagsböter eller fängelse.
16 §.
Underlåter någon att fullgöra vad enligt 12 § åligger honom, straffes med
dagsböter.
17 §•
Åtal för förseelse mot denna lag anhängiggöres vid allmän domstol.
Förseelse som i 15 § sägs må ej åtalas av allmän åklagare, där den ej
av målsägande angives till åtal.
18 §.
Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.
Genom denna lag upphäves förordningen den 30 juni 1937 (nr 598) angående
särskilda åtgärder till motverkande av skada å fiske genom vattenförorening.
Förbud som meddelats enligt 7 § nämnda förordning vare gällande intill
dess annorlunda förordnas, överträder någon efter lagens ikraftträdande
sådant förbud, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna försvårande,
må till fängelse i högst sex månader dömas.
Med avseende å den som vid lagens ikraftträdande innehar förordnande att
vara tillsyningsman jämlikt 5 § i förordningen skall så anses som om han
utsetts enligt 9 § i denna lag.
Begår den, som tagit befattning med tillsyn enligt förordningen, efter lagens
ikraftträdande förseelse som i 15 § sägs, skall vad i lagen är stadgat
angående sådan förseelse äga motsvarande tillämpning.
38
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
3) Lag
om ändrad lydelse av 13 och 63 §§ stadsplanen gen den 29
maj 1931.
Härigenom förordnas, att 13 och 63 §§ stadsplanelagen den 29 maj 1931
(nr 142)1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
13 §.
Nybyggnad må---avsett ändamål.
Om så finnes erforderligt, äger Konungens befallningshavande för område
utom stadsplan, för vilket avstyckningsplan enligt vad därom särskilt är stadgat
blivit godkänd, meddela förbud mot nybyggnad utan tillstånd av Konungens
befallningshavande, innan avlopp för området anordnats.
63 §.
Nybyggnad må---avsett ändamål.
Å byggnadsmark---mot tomtindelningen.
Beträffande område---motsvarande tillämpning.
Om så finnes erforderligt, äger Konungens befallningshavande för område,
som ingår i byggnadsplan eller för vilket avstyckningsplan enligt vad därom
särskilt är stadgat blivit godkänd, meddela förbud mot nybyggnad utan tillstånd
av Konungens befallningshavande, innan avlopp för området anordnats.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.
4) Lag
angående ändrad lydelse av 5 kap. 8 a § lagen den 12 maj
1917 örn fastighetsbildning i stad.
Härigenom förordnas, att 5 kap. 8 a §2 lagen den 12 maj 1917 (nr 269)
om fastighetsbildning i stad skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
5
KAP.
8 a §.
Avstyckning av---inom området.
Vid uppgörande av plan, varom nu sagts, skall iakttagas, att möjlighet beredes
till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser * 8
1 Senaste lydelse av 63 § se 1939: 75.
8 Senaste lydelse se 1931: 143.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
39
inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även, i
den mån så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av
vatten och för avlopp jämte reningsanordningar.
Finner byggnadsnämnd---punkten sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.
samt
5) Lag
angående ändrad lydelse av 19 kap. 1 § lagen den 18 juni
1926 om delning av jord å landet.
Härigenom förordnas, att 19 kap. 1 §J lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
om delning av jord å landet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angi
ves:
19 KAP.
1 §■
Från fastighet--— äga rum.
Avstyckning av---inom området.
Vid uppgörande av plan, varom nu sagts, skall iakttagas, att möjlighet
beredes till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser
inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även,
i den mån så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av
vatten och för avlopp jämte reningsanordningar.
Finner Konungens---lämnar tillstånd.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.
dels ock förklarat sig vilja inhämta riksdagens yttrande över följande vid
propositionen fogade förslag till
Förordning
om ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan den
19 juni 1919.
Härigenom förordnas, att 1 §, 9 § 2 morn., 13 § 4 morn., 22 §, 24 § 1, 4 och
5 morn., 27 och 35 §§, 44 § 2 morn., 48, 50 och 52 §§, 55 § 2 mom. samt 60 1
1 Senaste lydelse se 1937: 164.
40
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
och 61 §§ hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566)1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt i det följande angives samt att i stadgan skall införas en
ny paragraf, betecknad 48 a §, med rubriken Örn avloppsledning, av nedan
angivet innehåll:
1 §•
Varje stad---—i staden.
För detta ändamål skall nämnden, bland annat, verka för:
att i---avloppsledningar anläggas;
att erforderliga åtgärder vidtagas till motverkande av vattenförorening;
att, där — — — öppet vatten.
Det åligger---särskilt stadgat.
9 §•
2 mom. Vattnet i brunn, källa eller vattenledning, vare sig dessa äro
avsedda för allmänt eller enskilt begagnande, eller vattnet vid allmänt vattenhämtningsställe
vid sjö, vattendrag eller kanal må ej av någon förorenas.
Vad nu sagts skall dock ej gälla, där åtgärden är medgiven enligt vattenlagen.
13 §.
4 mom. Utan hinder av här ovan meddelade bestämmelser kan hälsovårdsnämnden
på ansökan medgiva anordnandet av vattenklosett, därest
den är så inrättad, att orenlighet och spolvatten medelst underjordisk ledning
föres ut omedelbart i stadens avloppsledning eller i lämpligt vattendrag
eller annat vattenområde. Därest orenligheten och spolvattnet icke föres ut i
stadens avloppsledning, äger hälsovårdsnämnden, i den mån så prövas erforderligt,
föreskriva, att avloppsvattnet skall renas. Ansökan om tillstånd
till anordnande av vattenklosett skall avfattas skriftligen och jämte erforderlig
ritning över anläggningen ingivas till nämnden.
Utan hälsovårdsnämndens---icke anordnas.
Befinnas större---kan brukas.
Har prövning enligt vattenlagen ägt rum, under vilka villkor avloppsvatten
må utsläppas, gäde om verkan därav vad i nämnda lag är stadgat.
22 §.
Innan någon för avledande av spillvatten eller annan flytande orenlighet
anordnar underjordisk ledning, som ej är avsedd allenast för att föra ut avloppsvattnet
från fastighet till stadens ledning i angränsande gata eller väg,
skall han göra skriftlig anmälan därom hos hälsovårdsnämnden. Vid denna
anmälan skall fogas karta jämte beskrivning över ledningen, såframt ej
sådan eljest finnes tillgänglig för nämnden.
Avloppsledning skall---ledningens användning.
Rensning av---är stadgat. 1
1 Senaste lydelse av 27 och 52 §§ se 1936: 322.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
41
Vad om avloppsledning är stadgat skall ock i tillämpliga delar gälla reningsanläggning
och andra till sådan ledning hörande anordningar.
24 §.
1 mom. Hälsovårdsnämnden skall vaka över att fabriker och näringar
icke inrättas eller drivas så, att de medföra sanitära olägenheter för närboende
eller det allmänna, vare sig genom spridning av damm, rök eller ånga
i större myckenhet eller av elak lukt eller genom utsläppande av giftiga gaser
eller illaluktande avloppsvatten eller avloppsvatten, som vållar vattenförorening,
eller ock genom åstadkommande av buller eller dylikt. Förefinnes
sådan olägenhet, skall nämnden tillhålla vederbörande att vidtaga
tjänliga åtgärder för dess avhjälpande. Verkställes ej av hälsovårdsnämnden
anbefalld åtgärd inom tid, som nämnden föreskriver, och är den anmärkta
olägenheten svår, må nämnden äga tills vidare förbjuda fabrikens
eller näringens drivande.
Har prövning enligt vattenlagen ägt rum, under vilka villkor avloppsvatten
må utsläppas, gäde örn verkan därav vad i nämnda lag är stadgat.
4 mom. Färgerier, färgfabriker, garveriet lysgasverk, limkokerier, skinnberedningar,
slakterier, mejerier, stärkelsefabriker, stearinfabriker, fabriker
för bearbetning av tjära eller gasvatten ävensom andra fabriker och näringar,
som, utan att vara hänförliga till de i 2 och 3 mom. omförmälda,
dock till följd av det sätt, varpå de drivas, eller de ämnen, som genom dem
bearbetas, behandlas eller frambringas, eller avfallen vid deras drivande,
eller därvid utströmmande rök och ånga, eller spridande av elak lukt, eller
fara för vattens orenande eller ock av annan anledning kunna medföra sanitära
olägenheter, må förläggas endast å öppen och rymlig tomt i sådan del
av staden, som ej är tätt bebyggd.
5 mom. Innan någon---det allmänna.
Skall lägenhet---eller inrättas.
Örn skyldighet att i vissa fall göra anmälan hos fisketillsynsmyndigheten
eller påkalla prövning enligt vattenlagen av fråga angående utsläppande av
avloppsvatten från fabrik eller annan industriell inrättning samt om förbud
mot varje förorening genom utsläppande av industriellt avloppsvatten i
vissa vattenområden gäde vad särskilt är eller kan varda stadgat.
Innan hälsovårdsnämndens besked meddelas i ärende, som skall anmälas
hos fisketillsynsmyndigheten, bör tillsynsmyndighetens yttrande avvaktas.
27 §.
Med dagsböter straffes, där ej strängare straff enligt allmän lag eller författning
bör följa å förseelsen,
lägenhetsinnehavare, som —- •—- — meddelade föreskrifter;
den som underlåter att göra sådan anmälan, som i 22 § första stycket sägs,
eller bryter mot någon honom enligt tredje stycket i samma paragraf åliggande
skyldighet beträffande rensning av avloppsledning, avlägsnande från
42 Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
staden av den därvid uppsamlade orenligheten samt forsling inom staden av
sådan orenlighet;
den som underlåter att göra---nedsatt lik.
Samma lag---25 § 5 mom. andra stycket.
35 §.
Varje kommun---inom området.
För detta ändamål skall nämnden, bland annat, verka för:
att invånarna----vattenledning anlägges;
att vattenavlopp, särskilt på platser med sammanträngd befolkning, anordnas
samt att de utföras så, att icke sanitär olägenhet vållas;
att i övrigt erforderliga åtgärder vidtagas till motverkande av vattenförorening;
att
sunda---öppet vatten.
Det åligger---särskilt stadgat.
44 §.
2 mom. Vattnet i brunn, källa eller vattenledning, vare sig dessa äro avsedda
för allmänt eller enskilt begagnande, eller vattnet vid allmänt vattenhämtningsställe
vid sjö, vattendrag eller kanal må ej av någon förorenas.
Vad nu sagts skall dock ej gälla, där åtgärden är medgiven enligt vattenlagen.
48 §.
1 mom. Avträde, urinkur, stall, fähus, svinhus ävensom gödselstad eller
annat upplag av spillning må ej läggas på mindre avstånd än sex meter från
lägenhet, varom i 46 § förmäles, och ej heller så, att flytande orenlighet därifrån
kan utbreda sig till boningshus eller sådan lägenhet, som i 46 § avses,
eller till brunn, källa eller annat vattenhämtningsställe eller till allmän väg
eller plats.
2 morn. Utan hinder av vad ovan stadgats om avträde kan hälsovårdsnämnden
på ansökan medgiva anordnandet av vattenklosett, därest den
är så inrättad, att orenlighet och spolvatten medelst underjordisk ledning
föres ut omedelbart i allmän avloppsledning eller i lämpligt vattendrag eller
annat vattenområde eller, om särskilda skäl därtill äro, kan avledas på annat
sätt, utan att olägenhet vållas därav. Däx-est orenligheten och spolvattnet
icke föres ut i allmän avloppsledning, äger hälsovårdsnämnden, i den mån så
prövas erforderligt, föreskriva, att avloppsvattnet skall renas. Ansökan örn
tillstånd till anordnande av vattenklosett skall avfattas skriftligen och jämte
erforderlig ritning över anläggningen ingivas till nämnden.
Utan hälsovårdsnämndens medgivande får vattenklosett icke anordnas.
Befinnas större brister vidlåda vattenklosett och avhjälpas icke dessa brister
inom tid, som hälsovårdsnämnden föreskriver, eller skötes vattenklosett
vårdslöst, må nämnden tills vidare förbjuda, att inrättningen begagnas, eller
påbjuda sådana åtgärder, att inrättningen icke kan brukas.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
43
Har prövning enligt vattenlagen ägt rum, under vilka villkor avloppsvatten
må utsläppas, gäde om verkan därav vad i nämnda lag är stadgat.
3 mom. Till allmän avstjälpningsplats för orenlighet får ej anvisas ställe,
som är beläget invid tätt bebyggt område eller nära intill allmän väg eller
farled.
Örn avloppsledning.
48 a §.
Innan någon för avledande av spillvatten eller annan flytande orenlighet
anordnar underjordisk ledning, som ej är avsedd allenast för att föra ut avloppsvattnet
från fastighet till allmän ledning i angränsande gata eller väg,
skall han göra skriftlig anmälan därom hos hälsovårdsnämnden. Vid denna
anmälan skall fogas Vartå jämte beskrivning över ledningen, såframt ej sådan
eljest finnes tillgänglig för nämnden.
Avloppsledning skall vara så inrättad, att den ej kan medföra sanitära
olägenheter. Uppstår felaktighet i avloppsledning eller befinnes den av annan
orsak föranleda sanitär olägenhet, skola åtgärder ofördröjligen vidtagas
för ledningens försättande i fullgott skick. Intill dess ledningen är försatt
i fullgott skick äger hälsovårdsnämnden, om så prövas nödigt, förbjuda ledningens
användning.
Rensning av avloppsledning skall äga rum så ofta behovet påkallar. Den
därvid uppsamlade orenligheten skall omedelbart pa sadant sätt avlägsnas
att därav icke vållas sanitär olägenhet.
Vad om avloppsledning är stadgat skall ock i tillämpliga delar gälla reningsanläggning
och andra till sådan ledning" hörande anordningar.
50 §.
1 mom. Hälsovårdsnämnden skall vaka över att fabriker och näringar
icke inrättas eller drivas så, att de medföra sanitära olägenheter för närbo
ende eller det allmänna, vare sig genom spridning av damm, rök eller ånga
i större myckenhet eller av elak lukt eller genom utsläppande av giftiga gaser
eller illaluktande avloppsvatten eller avloppsvatten, som vållar vattenförorening,
eller ock genom åstadkommande av buller eller dylikt. Förefinnes
sådan olägenhet, skall nämnden tillhålla vederbörande att vidtaga tjänliga
åtgärder för dess avhjälpande. Verkställes ej av hälsovårdsnämnden anbefalld
åtgärd inom tid, som nämnden föreskriver, och är den anmärkta olägenheten
svår, må nämnden äga tills vidare förbjuda fabrikens eller näringens
drivande.
Har prövning enligt vattenlagen ägt rum, under vilka villkor avloppsvatten
må utsläppas, gäde örn verkan därav vad i nämnda lag är stadgat.
2 mom. Innan någon anlägger sulfatcellulosafabrik, fabrik, där djurämnen
brännas eller underkastas torr destination, fabrik för tillverkning av
animaliska gödningsämnen, ugn eller annan inrättning för rostning av arsenik-
eller svavelhaltiga malmer, fabrik för tillverkning av vitbetsocker, su
-
44
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
perfosfat, fosfor, soda, ättiksyra, saltsyra, salpetersyra och svavelsyra, sådant
glasbruk eller kakelfabrik, där arsenik vid tillverkningen begagnas,
kalk-, koks- och masugn, trankokeri, talgsjuderi, benkvarn, pudrettfabrik,
färgeri, färgfabrik, garveri, lysgasverk, limkokeri, skinnberedning, slakteri,
mejeri, stärkelsefabrik, stearinfabrik eller fabrik för bearbetning av tjära
eller gasvatten, skall han göra skriftlig anmälan därom hos hälsovårdsnämnden
och avvakta besked, huruvida från dess sida hinder därför möter. Vid
denna anmälan skall fogas uppgift om de anordningar, vilka äro ämnade
att vidtagas för att förhindra att fabriksrörelsen eller näringens bedrivande
må medföra sanitära olägenheter för närboende eller det allmänna.
Skall lägenhet —---eller inrättas.
Örn skyldighet att i vissa fall göra anmälan hos fisketillsynsmyndigheten
eller påkalla prövning enligt vattenlagen av fråga angående utsläppande av
avloppsvatten från fabrik eller annan industriell inrättning samt om förbud
mot varje förorening genom utsläppande av industriellt avloppsvatten i vissa
vattenområden gäde vad särskilt är eller kan varda stadgat.
Innan hälsovårdsnämndens besked meddelas i ärende som skall anmälas
hos fisketillsynsmyndigheten, bör tillsynsmyndighetens yttrande avvaktas.
52 §.
Med dagsböter straffes, där ej strängare straff enligt allmän lag eller författning
bör följa å förseelsen,
lägenhetsinnehavare, som--— noggrann renlighet;
den som bryter mot stadgandet i 48 § 2 mom. andra stycket;
den som underlåter att göra sådan anmälan, som i 48 a § sägs;
den som bryter---nedsatt lik.
Samma lag---eller 49 a §.
55 §.
2 mom. Länsstyrelserna skola —--avhjälpande vidtagas.
Har prövning enligt vattenlagen ägt rum, under vilka villkor avloppsvatten
må utsläppas, gäde om rätt för länsstyrelsen att meddela ändrade föreskrifter
vad i nämnda lag är stadgat.
60 §.
Mot sådana---ordning beslutat.
Huruledes vissa frågor om avledande av kloakvatten och industriellt avloppsvatten
må dragas under vattendomstols prövning, därom stadgas i vattenlagen.
61 §.
Böter och vitén, som ådömas på grund av denna stadga eller de i enlighet
med densamma meddelade föreskrifter, tillfalla kommunen; dock att
vite, som må hava ådömts kommun, skall tillfalla kronan. Vad nu sagts
om kommun gälle ock samhälle som i 34 § sägs.
Saknas tillgång---allmänna strafflagen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
45
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1942.
Länsstyrelsen må vid vite ålägga ägare av nämnda dag befintlig underjordisk
ledning för avledande av spillvatten eller annan flytande orenlighet att,
om ledningen ej är avsedd allenast för att föra ut avloppsvattnet från fastighet
till allmän ledning i angränsande gata eller väg, göra anmälan örn ledningen
till hälsovårdsnämnden samt därvid, såvitt möjligt, foga karta jämte beskrivning.
_
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft de i
anledning av propositionen väckta motionerna, nr 187 i första kammaren
av herr Nisser m. fl. samt nr 246 i andra kammaren av herrar Carlström
och Pettersson i Norregård och nr 252 i samma kammare av herr Ljungberg
m. fl.
För de i motionerna framställda yrkandena kommer redogörelse att lämnas
i det följande.
Beträffande de skäl som anförts till stöd för de genom propositionen
framlagda förslagen ävensom i fråga om de skäl som motionärerna andragit
till stöd för sina yrkanden får utskottet, i den mån redogörelse därför icke
lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.
Begäran om utredning.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 mars 1935 (nr 89) hemställde riksdagen,
att Kungl. Maj:t ville låta verkställa skyndsam utredning rörande åtgärder
för att förhindra förorening i sjöar och vattendrag. Sakkunniga, som
av chefen för justitiedepartementet tillkallats enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 11 september 1936, avgåvo i december 1936 förslag till provisoriska
bestämmelser i ämnet, vilket vid 1937 ars riksdag blev i huvudsak
genomfört. De sakkunniga ha i november 1939 avlämnat slutligt betänkande
angående åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m. (statens
offentl. utredn. 1939:40).
Sedan yttranden däröver inhämtats, ha de sakkunnigas förslag lagts till
grund för nu föreliggande proposition.
Gällande rätt.
I 12 § förordningen den 30 december 1880 om jordägares rätt över vattnet
å hans grund, den s. k. vattenrättsförordningen, ålägges ägare
av sågkvarn att tillse, att avfallet ej utsläppes i vattnet. Samma föreskrift
meddelas för det fall att vid annat verk eller inrättning uppkommer avfall,
varav uppgrundning eller annan olägenhet kan förorsakas. Vidtager ej
ägaren nödig åtgärd eller anstalt till skadans förekommande, äger länsstyrelsen
föreskriva vad i sådant hänseende bör iakttagas samt förelägga den
tredskande vite, om ansvar å försummelsen ej finnes särskilt stadgat. Sker
ändock skada, äger den skadelidande njuta ersättning därför efter domstols
46
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
beprövande. Enligt 8 § promulgationslagen till vattenlagen är nämnda paragraf
alltjämt gällande i vad den rör förorening.
Till sistnämnda stadgande anknyter numera förordningen angående
särskilda åtgärder till motverkande av skada å
fiske genom vattenförorening den 30 juni 1937. Genom denna
förordning har i avvaktan på en mera slutgiltig lagstiftning inrättats en
särskild tillsynsmyndighet för att övervaka, att fiskerinäringen såvitt möjligt
ej lider intrång genom vattenförorening. Tillsynsmyndigheten står under
lantbruksstyrelsens inseende.
I vattenlagen meddelas i 8 kap. bestämmelser örn kloakledningar. Beträffande
frågan, huruvida och i vilken mån det må vara tillåtet att genom
kloakvatten förorena vatten, varöver annan äger råda, eller luften, samt
i fråga om ersättning därför skall enligt 17 § gälla vad särskilt är eller kan
varda stadgat. I 10 kap. 51 § vattenlagen stadgas, att vid syneförrättning
rörande kloakledning synemännen skola meddela sådana bestämmelser, att
vatten, varöver annan äger råda, eller luften icke genom avledandet förorenas
eller, örn sådant förorenande ej kan undvikas, att olägenheterna därav
såvitt möjligt minskas. Ha särskilda föreskrifter i nämnda hänseende
meddelats vid prövning i därför stadgad ordning, skola de noga iakttagas av
synemännen.
Lagen örn flottning i allmän flottled den 19 juni 1919 innehåller
i 69 § vissa stadganden som röra vattenförorening. Virke, som tillföres
allmän flottled å plats varifrån dess utflottning beräknas kunna medhinnas
under första flottningsåret, må enligt detta lagrum flottas obarkat,
men vattendomstolen äger förordna, att virket skall barkas, såframt det finnes
skäligt. Virke, vars utflottning beräknas icke kunna medhinnas under
första flottningsåret, skall så fullständigt som möjligt befrias från bark,
om ej vattendomstolen funnit skäligt medgiva undantag. Avbarkning må ej
verkställas å isen eller å stranden så nära vattnet att barken kan nedsköljas
däri.
Vidare finnas i hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 bestämmelser
som giva hälsovårdsmyndigheterna befogenhet att ingripa till skydd mot
vattenförorening som kan vålla olägenheter ur sanitär synpunkt.
I stadsplanelagen den 29 maj 1931 och byggnadsstadgan
den 20 november 1931 återfinnas vissa föreskrifter som beröra samhällenas
avloppsledningar. Slutligen kan erinras, att enligt lagen örn expropriation
den 12 maj 1917 fastighet kan tagas i anspråk för att förhindra förorenande
av vattenledning, som är anlagd för en orts förseende med vatten,
eller för annat därmed jämförligt ändamål.
Huvuddragen i de sakkunnigas förslag.
Riksdagen begärde som förut nämnts år 1935 utredning angående åtgärder
för att förhindra förorening av vatten. I det utlåtande av jordbruksutskottet
(nr 35) som låg till grund för riksdagens skrivelse anfördes, att vid utred
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
47
ningen borde prövas, vilka åtgärder som erfordrades för att effektivt förhindra
uppkomsten av olägenheter genom vattenförorening. Utskottet framhöll
emellertid, att en sådan lösning som krävde inrättande av ett nytt ämbetsverk
borde undvikas. Samma ståndpunkt intog föredragande departementschefen
i uttalande till statsrådsprotokollet den 11 september 1936, då
han begärde bemyndigande att tillkalla de sakkunniga. Han uttalade även,
att det syntes särskilt böra övervägas, huruvida icke prövningen av hithörande
frågor kunde anförtros redan bestående myndigheter.
Efter att i korthet ha återgivit innehållet i den s. k. dikningslagskommitténs
år 1915 avgivna förslag i ämnet redogöra de sakkunniga i sitt betänkande
ingående för inhämtade upplysningar från länsstyrelser, tjänsteläkare,
fisketillsynsmyndigheten, fiskeriintendenterna, samhällen och inrättningar
samt uttala, att dessa upplysningar ovedersägligt ådagalade behovet av ny
lagstiftning mot vattenförorening. Missförhållanden vöre sålunda allmänt
förekommande och ofta av allvarlig beskaffenhet. Orsakerna till olägenheterna
kunde till en del hänföras till bristen på teknisk hjälp åt de myndigheter
som hade att handlägga ärendena. Dessa myndigheter kunde emellertid
icke heller i övrigt anses fullt kompetenta att handlägga mera invecklade
ärenden. Särskilt gällde detta ofta hälsovårdsnämnderna. För att förekomma
vattenförorening vore också bestämmelser erforderliga om skyldighet i vissa
fall att göra ansökan om förprövning, huruvida och under vilka villkor avloppsvatten
finge utsläppas i vattendrag, sjö eller annat vattenområde. Härjämte
är enligt vad de sakkunniga uttala av vikt, att stadganden meddelas
om skyldighet att deltaga i kostnaderna för kloakledningsföretag — tvångsdelaktighet
— eller för reningsverk m. m.
Vid utarbetandet av förslag till ny lagstiftning ha de sakkunniga ansett
den organisatoriska frågan, vilka myndigheter som borde handha
ärenden örn vattenförorening, vara av grundläggande betydelse. Såsom en
ledande princip för lösningen av detta spörsmål — liksom för hela lagstiftningen
—- ha de fastslagit, att man borde söka att med så små medel som
möjligt nå det eftersträvade målet, nämligen renare vattendrag. I överensstämmelse
härmed står såsom en annan grundprincip i förslaget, att man
bör söka att såvitt möjligt på frivillighetens väg successivt komma fram till
förbättrade förhållanden. Med den ståndpunkt de sakkunniga i dessa delar
intagit blir det en viktig uppgift för de offentliga myndigheterna att utöva
tillsyn. Sådan erfordras enligt de sakkunniga såväl ur sanitär synpunkt som
av hänsyn till fisket och det allmänna naturskyddet.
Ur sanitär synpunkt utövas nu tillsyn — under medicinalstyrelsens överinseende
— av hälsovårdsnämnderna och länsstyrelserna med biträde framförallt
av tjänsteläkarna. Någon ändring i denna del har icke föreslagits av
de sakkunniga, men de ha förordat, att dessutom under medicinalstyrelsen
ställes en central sanitär tillsynsmyndighet som i samarbete med
statens institut för folkhälsan skall lia till huvuduppgift att motverka att
sanitära olägenheter vållas av vattenförorening. Den som fungerar såsom sa
-
48
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
nitär tillsynsmyndighet skall enligt förslaget ha kemisk-bakteriologisk utbildning,
och vid hans sida skall ställas en medhjälpare med kemiskteknisk
utbildning. Myndigheten skall enligt förslaget i främsta rummet
ägna sin uppmärksamhet åt de olägenheter som kunde förorsakas av kommunalt
avloppsvatten.
Ur fiskesynpunkt skall enligt förslaget övervakning av vattendragen liksom
hittills åligga fiskeriintendenterna och andra fiskeritjänstemän. För fiskets
del skall även finnas en särskild fisketillsynsmyndighet lydande
under lantbruksstyrelsen. Myndigheten skall främst ägna sin uppmärksamhet
åt industriellt avloppsvatten. Förslaget kan i denna del sägas
innebära, att den år 1937 inrättade särskilda tillsynsmyndigheten bibehålies.
På nu nämnda myndighet skall enligt förslaget även ankomma att öva tillsyn
ur allmän naturskyddssynpunkt. Såsom tillsynsmyndighet fungerar för
närvarande laboratorn fil. lic. Sten Vallin, som biträdes av en assistent.
Myndigheten borde enligt de sakkunnigas mening förstärkas genom tillsättande
av en laboratorsbefattning, vars innehavare skulle äga kemisk-teknisk
utbildning, varjämte ett tidsenligt laboratorium borde inrättas.
Enligt förslaget skola de centrala tillsynsmyndigheterna genom råd och
anvisningar verka för förbättrade förhållanden såvitt möjligt i samförstånd
med samhällen och industriföretag m. fl. Det är emellertid uppenbart, att
tvångsmedel måste kunna tillgripas och att ovillkorligen förpliktande beslut
måste kunna meddelas. I fråga örn de beslutande organ som skola
handha denna uppgift anknyter sakkunnigförslaget nära till nu rådande
ordning, enligt vilken beslutanderätten i föroreningsfrågor tillkommer dels
hälsovårdsnämnder och länsstyrelser, de förra dock allenast ur sanitär synpunkt,
dels ock — i samband med frågor om framdragande av kloakledningar
— synemän och vattendomstol. Det kan anmärkas, att synemäns
eller vattendomstols beslut angående åtgärder till motverkande av vattenförorening
för närvarande icke torde innebära hinder för hälsovårdsnämnd
eller länsstyrelse att meddela strängare bestämmelser.
De sakkunniga lia ansett det vara av stor vikt, att hälsovårdsmyndigheterna
alltjämt förbliva behöriga att meddela beslut i föroreningsfrågor.
Härom anföres i betänkandet bland annat:
Hälsovårdsnämnderna lia otvivelakigt på förevarande område en dem
naturligt tillkommande uppgift att fylla, var inom sitt distrikt. Detta gäller
i första hand deras allmänt övervakande verksamhet. I denna del torde utan
överdrift kunna påstås, att de äro mycket betydelsefulla organ. Även om
förhållandena i olika orter äro synnerligen växlande torde också av de till de
sakkunniga avgivna yttrandena framgå, att de i stort sett väl fylla sin
nyssnämnda uppgift. Hälsovårdsnämnderna inneha emellertid även, såsom
första beslutande instans i sanitära frågor, en viktig maktbefogenhet. Och
det lärer icke kunna bestridas, att nämnderna mången gång icke äga den
sakkunskap, som erfordras för prövning av hithörande frågor. På grund
härav torde nämnderna i viss utsträckning ha underlåtit att ingripa i frågor
av större mått eller mera invecklad beskaffenhet eller ock icke förmått
att bringa sådana ärenden till ett tillfredsställande slut. Härtill har emellertid
säkerligen även i viss mån medverkat, att hälsovårdsnämnderna ej all
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
49
lid äga tillräcklig auktoritet inom den egna kommunen. Däremot framgår
ej av yttrandena, att hälsovårdsnämnderna i någon anmärkningsvärd omfattning
skulle lia meddelat olämpliga eller oriktiga beslut. — — —- Det
måste också understrykas, att hälsovårdsnämndernas intresse och initiativkraft
i deras viktiga uppgift såsom övervakande organ helt säkert skulle
starkt minskas eller i många fall helt försvinna, om de icke själva skulle
äga någon beslutanderätt i föroreningsfrågor. För övrigt är det uppenbart,
att särskilt i smärre frågor erforderligt ingripande som regel bör kunna erhållas
med minsta omgång och tidsutdrägt, om man kan vända sig till
ett organ i orten som förut känner förhållandena där, samt att hälsovårdsnämnderna
särskilt vid handläggning av sådana mindre omfattande frågor
torde lia värdefullt stöd hos vederbörande provinsialläkare eller stadsläkare.
Det kunde helt naturligt sättas i fråga att göra en uppdelning med
hänsyn till ärendenas beskaffenhet. Stora svårigheter skulle dock härvid möta
och en sådan uppdelning torde icke heller vara tillräckligt motiverad av
något föreliggande praktiskt behov. I praktiken sker i viss mån en fördelning
redan av det skäl, att hälsovårdsnämnden tvekar att ingripa, där den
ej har tillräcklig sakkunskap. Detta torde vara fallet i flertalet småkommuner.
Är nämnden, såsom t. ex. i en större stad, väl kvalificerad, ingriper den
naturligen även i mera komplicerade fall.
Överordnad hälsovårdsmyndighet är vederbörande länsstyrelse. Dennas
verksamhet består dels i prövning av besvär över hälsovårdsnämnds beslut
dels ock i ingripanden såsom första instans. I sistnämnda hänseende utgör
länsstyrelsernas verksamhet ett synnerligen viktigt komplement till de lokala
hälsovårdsmyndigheternas arbete särskilt i sådana fall, då en hälsovårdsnämnd,
till exempel med hänsyn till kostnaden för den egna kommunen
eller andra inom densamma föreliggande särskilda förhållanden, ej haft
tillräcklig auktoritet för att ingripa eller då frågan är mera komplicerad
eller berör flera kommuner. Å andra sidan torde det icke råda någon tvekan,
att även länsstyrelserna för närvarande ej sällan lia stora svårigheter
att komma till rätta med mera komplicerade föroreningsfrågor. Denna omständighet
utgör dock icke — lika litet som motsvarande förhållande beträffande
hälsovårdsnämnderna -— tillräcklig anledning att undandraga länsstyrelsen
en uppgift som naturligt hör samman med dess verksamhet i
övrigt som hälsovårdsmyndighet. Emot en sådan åtgärd kan även anföras,
att på landsbygden förste provinsialläkarna torde vara de organ som äro
livligast verksamma när det gäller att motverka vattenförorening. För dem
lärer vederbörande länsstyrelse vara den myndighet, med vilken de stå
i närmaste förbindelse och som är lättast tillgänglig. Effektiviteten av förste
provinsialläkarnas verksamhet skulle säkerligen minskas om de ej vidare
kunde direkt frånvända sig till länsstyrelserna.
Av det anförda torde framgå, att såväl hälsovårdsnämnder som länsstyrelser
enligt de sakkunnigas mening måste i sin egenskap av hälsovårdsmyndigheter
bibehållas vid ett mycket väsentligt inflytande i föroreningsfrågor!
I annat fall skulle med största säkerhet inträda en betydande försämring,
i stället för en förbättring, av nu rådande förhållanden. Beträffande
särskilt länsstyrelserna bör uppmärksammas, att dessa på andra närliggande
lagstiftningsområden lia viktiga funktioner att fylla, så enligt flottningslagen,
stadsplanelagen och byggnadsstadgan liksom även i viss utsträckning
beträffande fastighetsbildningen. Någon inskränkning i dessa
funktioner torde icke komma i fråga, överhuvud utgöra länsstyrelserna
organ, som äro vana att ingripa på så gott som alla områden, där allmänna
intressen kunna lida intrång, och detta är i hög grad förhållandet i fråga
örn vattenförorening.
Bihang till riksdagens protokoll 1M1. 9 sami. 2 avd. Nr 12. 4
50
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
Enligt förslaget skola hälsovårdsnämnderna liksom för närvarande
granska förhandsanmälningar om fabriker och näringar med hänsyn till
faran för vattenförorening, lika väl som med hänsyn till de sanitära intressena
i allmänhet. De skola vidare kunna ingripa även på ett senare stadium,
nämligen örn det visar sig att under driften av viss fabrik eller utövningen
av en näring uppkomma olägenheter. Vidare skola de, var inom sitt hälsovårdsområde,
utöva kontroll över avloppsfrågorna i allmänhet. Länsstyrelserna
skola, såsom överordnade hälsovårdsnämnderna, enligt förslaget
äga samma maktbefogenhet som dessa. Dessutom skola länsstyrelserna enligt
förslaget äga att ingripa mot vattenförorening ej blott ur hälsovårdssynpunkt
utan även ur fiske- och naturskyddssynpunkt. Hälsovårdsmyndigheterna
ha dock i viss utsträckning förklarats bundna av vattendomstols beslut.
Väsentligt ökade befogenheter ha genom förslaget tillerkänts vattendomstolarna.
Det förutsättes, att dessa i viss utsträckning skola verkställa
förprövning beträffande företag som kunna vålla vattenförorening.
Denna förprövning skall i allmänhet vara bindande för hälsovårdsmyndighet.
De sakkunniga anföra härom:
Av de föreslagna tillsynsmyndigheterna torde i synnerhet den av de sakkunniga
förordade sanitära tillsynsmyndigheten genom sin verksamhet komma
att giva hälsovårdsmyndigheterna tillgång till sakkunniga råd och anvisningar,
där de hittills huvudsakligen varit hänvisade till egen erfarenhet
eller till tjänsteläkares kunskaper eller till utlåtanden av sakkunniga, som
enskilda parter anlitat. Härjämte har på senare tid tillkommit statens institut
för folkhälsan. Men även med denna tillgång till råd och utlåtanden
från en sanitär tillsynsmyndighet och sagda institut torde hälsovårdsmyndigheterna
icke kunna anses kompetenta att slutligt pröva mera invecklade
ärenden angående vattenförorening. Det bör även erinras, att i samband med
sådana frågor ofta uppkomma spörsmål av civilrättslig natur, vilkas lösande
ej bör ankomma på administrativ myndighet. Skadeståndsfrågor bedömas
ock enligt gällande rätt av allmän domstol. Härjämte måste en modern
lagstiftning i ämnet innehålla bestämmelser om förprövning, när enskild
rätt kan komma att lida intrång, ävensom beträffande rätt att, t. ex.
för anläggande av reningsverk, mot ersättning taga i anspråk område hörande
till annans fastighet eller eljest göra intrång i annans rätt. Tillämpningen
av sådana bestämmelser torde icke kunna uppdragas åt administrativ
myndighet.
Chefen för justitiedepartementet har i direktiven för de sakkunniga antytt,
att frågor örn förprövning beträffande anläggningar, som kunde vålla
vattenförorening, eventuellt kunde anförtros vattendomstolarna. Denna utväg
ligger också otvivelaktigt nära till hands. Vattendomstolarna äro vana att
omhänderha mål, där fråga är om bedömande på förhand av de verkningar
som kunna väntas uppkomma av ett företag. Däremot äro rådhus- och
häradsrätter numera utan erfarenhet i sådant avseende. Liksom i fråga om
grundvatten äro ock sistnämnda domstolars jurisdiktionsområden alltför
begränsade till sin omfattning, när det gäller frågor av förevarande natur.
Verkningarna av en anläggning, som vållar förorening, kunna nämligen
sträcka sig mycket långt utefter ett vattendrag. Vattendomstolarnas jurisdiktionsområden
ha däremot som bekant bestämts med hänsyn till nederbörds
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
51
områden och omsluta sålunda ett vattendrag från källan till utloppet.
Ur nu angivna synpunkter äro vattendomstolarna väl lämpade att omhänderha
mål som röra vattenförorening. Härtill kommer att, när det gäller
frågor om rätt att taga i anspråk annan tillhörig fastighet, vattendomstolarna
helt visst äro de med sådana ärenden mest förfarna myndigheter som
stå till buds. Vidare må erinras, att det emellanåt kan komma i fråga att
till motverkande av vattenförorening företaga åtgärder som på grund av
sin natur äro att hänföra till byggande i vatten. Det är också att märka
att frågor om vattenförorening redan nu — ehuru mera sällan — bliva föremål
för vattendomstols prövning, nämligen genom överklagande av syneförrättning
enligt 10 kap. vattenlagen rörande kloakledningsföretag. Sådan
förrättning handlägges av en utav vederbörande länsstyrelse förordnad, i
regel av Kungl. Majit auktoriserad förrättningsman jämte gode män.
Ehuru sålunda starka skäl tala för att anförtro prövning av frågor om
vattenförorening åt vattendomstolarna, får å andra sidan icke förbises, att
dylika frågor ofta erbjuda stora svårigheter av teknisk innebörd och att
vattendomstolarna ej nu äga tillgång till någon speciell sakkunskap uti ifrågavarande
hänseende. De vid vattendomstolarna anställda vattenrättsingenjörerna
med sakkunskap särskilt i torrläggningsfrågor lia väl en viss erfarenhet
jämväl i föroreningsfrågor, men denna erfarenhet är uppenbarligen
icke tillräcklig i mera invecklade fall. Anvisningar om lämpliga reningsanordningar
och dylikt skulle i övrigt visserligen kunna erhållas från någon
av förutnämnda tillsynsmyndigheter men dessa torde icke för nu ifrågavarande
ändamål kunna vara att tillgå i sådan utsträckning, att vattendomstolarnas
prövning av föroreningsfrågor kan bygga å deras sakkunskap.
Tillsynsmyndigheterna torde också ofta komma att i blivande mål örn vattenförorening
intaga partsställning, i vilket fall det tillkommer vattendomstolen
att pröva befogenheten av deras talan. Det lärer med hänsyn till det
anförda kunna visa sig nödvändigt att till vattendomstolarna knyta en eller
flera vattenrättsingenjörer med särskild sakkunskap i föroreningsfrågor.
Detta torde även kunna bliva motiverat med hänsyn till den ökning i vattendomstolarnas
arbetsbörda, som kommer att inträda, därest de i väsentligt
större utsträckning än nu skola handhava ärenden rörande vattenförorening.
Framhållas bör emellertid, att det under alla förhållanden lärer bliva
nödvändigt att i viss utsträckning, när speciellt svåra frågor uppkomma,
anlita särskild sakkunskap.
De sakkunniga vilja under hänvisning till vad ovan framhållits förorda att
ett avgörande inflytande tillerkännes vattendomstolarna i föroreningsfrågor.
Vattendomstolarna skola enligt förslaget ha rätt att föreskriva avvikelse
från hälsovårdsmyndighets beslut, antingen i skärpande eller i mildrande
riktning. Dessa domstolar äro således de myndigheter som enligt förslaget i
regel skola lia sista ordet i föroreningsfrågor. Såväl vattenrättsdomaren som
domstolen har fått möjlighet att i brådskande fall meddela interimistiska
beslut i föroreningsärenden liksom att medgiva omedelbar verkställighet av
meddelade beslut.
De centrala tillsynsmyndigheterna, vilka ej skulle ilga någon befogenhet
att meddela bindande föreskrift örn åtgärder lill motverkande av förorening,
skulle enligt sakkunnigförslaget för att vid behov kunna framtvinga erforderliga
åtgärder äga alt föra talan bos länsstyrelse eller vattendomstol.
52
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
Yttranden.
över betänkandet ha efter remiss avgivits yttranden av vattenöverdomstolen
och samtliga vattenrättsdomare, medicinalstyrelsen, statens institut
för folkhälsan, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret, lantbruksstyrelsen, statens
fiskeriingenjör, fisketillsynsmyndigheten, fiskeriintendenterna och statens
lantbruksingenjörer, lantmäteristyrelsen, egnahemsstyrelsen, kommerskollegium,
tekniska högskolan, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna.
Kommerskollegium har vid sitt yttrande fogat utlåtanden av bland andra
Stockholms, Östergötlands och Södermanlands, Smålands och Blekinge, Skånes
samt Västergötlands och norra Hallands handelskammare, handelskamrarna
i Göteborg och Gävle, Sveriges kemiska industrikontor, svenska cellulosaföreningen
och svenska pappersbruksföreningen. I det utlåtande som avgivits
av Skånes handelskammare har svenska sockerfabriksaktiebolaget instämt.
Länsstyrelserna ha i ett flertal fall överlämnat yttranden från överlantmätaren,
förste provinsialläkaren eller länsarkitekten i länet, från kommunala
myndigheter och tjänstemän samt från hushållningssällskapet i länet
eller dess fiskerikommitté. Vidare ha inkommit yttranden av vetenskapsakademien,
jernkontoret, ingeniörsvetenskapsakademien, Sveriges industriförbund,
i vars yttrande svenska garveriidkareföreningen instämt, svenska
teknologföreningen, med vilken svenska bryggareföreningen instämt, svenska
kommunaltekniska föreningen, förste provinsialläkarnes förening, föreningen
statens lantbruksingenjörer, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund,
föreningen Sveriges länsfiskeritjänstemän, svenska insjöfiskarnas centralförbund,
svenska fiskevårdsförbundet, svenska naturskyddsföreningen och svenska
pappers- och cellulosaingeniörsföreningen. Svenska landstingsförbundet,
som bereus tillfälle att yttra sig i ärendet, har icke inkommit med yttrande.
Behovet av nya bestämmelser i ämnet vitsordas allmänt i de avgivna yttrandena.
De sakkunnigas förslag har också, utom i ett yttrande, ansetts ägnat
att läggas till grund för lagstiftningen. Förslaget har sålunda helt eller
i allt väsentligt tillstyrkts i flertalet yttranden.
I vissa yttranden ha — med tillstyrkande helt eller i huvudsakliga delar av
förslaget i övrigt — framförts betänkligheter mot den föreslagna lösningen
av organisationsfrågan. Dessa betänkligheter rikta sig främst mot att den
centrala tillsynen enligt förslaget skulle vara fördelad å två myndigheter,
nämligen en sanitär tillsynsmyndighet och en fisketillsynsmyndighet.
Denna uppdelning har i flera yttranden befarats komma att medföra
såväl onödiga kostnader som konflikter mellan myndigheterna, och en enda
tillsynsmyndighet som skulle fullgöra bägges uppgift har ansetts vara att
föredraga. Flera olika förslag till frågans lösning på annat sätt än de sakkunniga
föreslagit ha också framkommit i yttrandena.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
53
Av några myndigheter, däribland medicinalstyrelsen, har uttalats, alt hälsovårdsmyndigheterna
borde tillerkännas större befogenheter än de sakkunniga
föreslagit. I motsats härtill ha emellertid i andra yttranden, särskilt
av representanter för industrien, framställts yrkanden örn inskränkning i
dessa befogenheter.
I några yttranden har också uttalats tvekan, huruvida vattendomstolarna,
som enligt de sakkunnigas förslag skulle ha ett avgörande inflytande på
föreningsfrågor, kunde antagas bliva skickade att handlägga sådana ärenden.
Beträffande det närmare innehållet i yttrandena får utskottet hänvisa till
propositionen.
Propositionen.
De vid propositionen fogade förslagen äro, såsom förut nämnts, utarbetade
på grundval av de sakkunnigas förslag.
Föredragande departementschefen, statsrådet Westman, har uttalat,
att vad som anförts i de sakkunnigas betänkande och i de avgivna
yttrandena visade, att behovet av en tidsenlig lagstiftning i fråga örn
vattenförorening vore starkt framträdande. Beträffande utformningen av
lagstiftningen har departementschefen framhållit, att de sakkunniga utarbetat
sitt förslag i nära anslutning till nu bestående organisatoriska former
och sålunda sökt såvitt möjligt tillgodogöra den erfarenhet på området som
redan funnes representerad hos myndigheter och tjänstemän. Utmärkande för
förslaget vore vidare, att frivillighetens väg ansetts böra anlitas så långt som
möjligt vid motarbetandet av vattenförorening och att all skälig hänsyn
tagits till kostnaderna. Då grundlinjerna i förslaget uppdragits på detta sätt,
syntes det, enligt vad departementschefen uttalar, icke möta hinder att under
nu rådande förhållanden upptaga denna lagstiftningsfråga till behandling,
om än med hänsyn till det statsfinansiella läget vissa modifikationer finge
vidtagas i förslaget. Ur allmän synpunkt vore av vikt, att frågan, som redan
länge varit aktuell, erhölle sin lösning. Med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna
har departementschefen understrukit, att åtgärder av här ifrågavarande
art enligt sakens natur kunde genomföras först efter hand och
måste lämpas efter rådande förhållanden. Förslaget komme fördenskull icke
att medföra någon omedelbar påfrestning för samhällen eller enskilda utan
avsåge i stället, att förefintliga missförhållanden skulle, i den mån det vore
möjligt och rimligt, successivt avhjälpas, samtidigt som uppkomsten av nya
olägenheter i görligaste mån borde förhindras.
Vissa ändringar som de sakkunniga föreslagit i stadsplanelagstiftningen ha
icke upptagits i detta sammanhang. Dessa frågor ha ansetts lämpligen höra
uppmärksammas i samband med utredning av andra spörsmål inom stadsplanelagstiftningen,
som departementschefen sagt sig lia för avsikt att föreslå.
I organisationsfrågan bär departementschefen, utom såvitt angår den centrala
tillsynen, anslutit sig till de sakkunnigas förslag. Beträffande tillsynsmyndigheterna
har departementschefen anfört följande:
54
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
»Enligt de sakkunnigas mening böra samhällen och enskilda uppmuntras
att självmant vidtaga erforderliga skyddsåtgärder mot vattenförorening, men
det ligger i sakens natur, att om något resultat av betydelse skall vinnas, en
övervakning från det allmännas sida är nödvändig. De sakkunniga
föreslå, att för detta ändamål skola finnas två centrala tillsynsorgan, nämligen
en sanitär tillsynsmyndighet under medicinalstyrelsen och en fisketillsynsmyndighet
under lantbruksstyrelsen. I åtskilliga yttranden har tillsynens
uppdelning på nämnda sätt föranlett erinringar. Då härvid uttalats, att ett gemensamt
tillsynsorgan skulle vara att föredraga, synes i vissa fall lia lagts
stor vikt vid att en enda institution sannolikt skulle bliva bättre ägnad
att utföra forskningar på området. Häremot bör erinras, att de tillsynsorgan
som de sakkunniga föreslagit främst skulle verka för att erforderliga åtgärder
till motverkande av förorening vidtagas, och således fullgöra en uppgift
av huvudsakligen administrativ natur, varemot enligt de sakkunnigas mening
forskningsuppgiften väsentligen borde åvila statens institut för folkhälsan
och undersöknings- och försöksanstalten för sötvattensfisket, med vilka institutioner
de båda tillsynsmyndigheterna skulle samarbeta. De nämnda institutionerna
skulle också biträda med undersökningsarbeten i aktuella
frågor.
Med hänsyn till nuvarande förhållanden torde en begränsning i den föreslagna
organisationen vara ofrånkomlig. Det kan härvid synas erbjuda sig
en möjlighet att, såsom bland annat kommerskollegium förordat, ålägga
den nuvarande fisketillsynsmyndigheten att utöva tillsyn i lika mån ur sanitär
som ur fiske- och allmän naturskyddssynpunkt. Denna anordning skulle
emellertid innebära en väsentlig utvidgning av myndighetens verksamhet,
vilken för närvarande huvudsakligen avser tillsyn ur fiskesynpunkt. Utvidgningen
kan icke genomföras utan en betydande ökning av personalen liksom
av laboratorielokaler och andra hjälpmedel. Redan med hänsyn till kostnaderna
härför torde man vara nödsakad att skjuta den nu diskuterade möjligheten
åsido. Härjämte kan anmärkas, att det icke låter sig väl förena med
den ställning som bör tillkomma medicinalstyrelsen och hälsovårdsmyndigheterna
att lägga den centrala tillsynen ur sanitär synpunkt under en myndighet
som är ansluten till fiskeristaten och lyder under lantbruksstyrelsen.
I några yttranden har uttalats den åsikten att statens institut för folkhälsan
borde utses till tillsynsmyndighet. Icke heller detta förslag torde vara
genomförbart, enär de administrativa uppgifter som enligt de sakkunnigas
mening i främsta rummet skulle tillkomma tillsynsmyndigheterna icke lämpligen
kunna åläggas institutet. Detta bör icke så att säga göras till åklagare i
föroreningstvister, utan dess uppgift på området måste såsom de sakkunniga
förutsätta inskränkas till utförande av undersökningsarbeten i aktuella föroreningsfrågor
samt vetenskapliga forskningar i ämnet.
Då dessa utvägar icke stå till buds, torde för närvarande vara lämpligast
att i huvudsak bibehålla den nuvarande organisationen av tillsynsverksamheten.
Detta innebär, att fisketillsynsmyndigheten alltjämt kommer att utöva
tillsyn främst ur fiskesynpunkt, vartill dock torde kunna läggas tillsyn
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
55
ur allmän naturskyddssynpunkt, och att myndigheten skall utöva tillsyn ur
sanitär synpunkt allenast i den mån en sådan tillsynsverksamhet kan förenas
med myndighetens huvudsakliga uppgift. Den sanitära tillsynen får alltså i
första hand ankomma på hälsovårdsmyndigheterna — hälsovårdsnämnder
och länsstyrelser — samt tjänsteläkarna. Denna inskränkning i den föreslagna
organisationen medför — utom minskning i effektiviteten — vissa olägenheter
särskilt ur processuell synpunkt, då de sakkunniga avsett att den sanitära
tillsynsmyndigheten skulle vara det organ som hos vattendomstolarna
främst utförde talan med hänsyn till sanitära intressen. Dessa olägenheter
torde dock icke bliva av alltför stor betydelse, örn i förslaget vidtagas vissa
andra jämkningar.---»
Departementschefen har även närmare berört frågan, vilka organ som
skulle äga beslutanderätt i föroreningsfrågor. Vad särskilt angår
hälsovårdsmyndigheterna bär han uttalat, att — ehuru dessa måste anses oundgängliga
som övervakande och pådrivande organ — detta icke innebure,
att det skulle vara uteslutet att i ett eller annat hänseende inskränka deras
befogenhet utöver vad de sakkunniga ansett lämpligt. Men för att en sådan
inskränkning skall vidtagas måste enligt departementschefens mening starka
praktiska skäl kunna åberopas. Några sådana skäl hade icke anförts. Departementschefen
har särskilt framhållit, att såsom stöd för de framförda
yrkandena om inskränkning i hälsovårdsnämndernas befogenheter icke i något
fall kunnat åberopas missbruk. Den brist hos hälsovårdsnämnderna som
i många fall framhållits vore i stället, att de icke vore tillräckligt effektiva.
Motioner,
I motionerna I: 187 och II: 252, vilka äro likalydande, lia framställts erinringar
med avseende å organisationen av den tillsyn som enligt propositionen
skulle äga rum till motverkande av vattenförorening. Härom andres,
bland annat:
»Först under senare tid har forskningen kunnat något så när bemästra de
problem, som uppstått i samband med kloakvattnets rening, under det att
det industriella avloppsvattnets rening på vissa områden ej ännu lösts tillfredsställande.
Behovet av åtgärder mot olägenheterna har emellertid drivit
forskningen framåt och tekniken befinner sig i snabb och ständig utveckling.
Varken propositionen eller det till grund för denna liggande sakkunnigbetänkandet
har sökt att utreda storleken och omfattningen av de förebyggande
åtgärder, som måste vidtagas för att den föreslagna lagstiftningens
krav skola anses uppfyllda. Av det allmänna intryck man kan erhålla utav
de i sakkunnigförslaget refererade klagomålen från olika håll i landet
synas emellertid förhållandena vara sådana i landets alla delar, att de nödvändiga
reningsåtgärderna sannolikt komma att få en synnerligen stor omfattning
och medföra betydande kostnader för alla berörda parter.
56
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
Den föreslagna lagstiftningen innebär nämligen, att ej endast vissa större
industrier måste tänka sig att genomföra en rening av sitt spillvatten, utan
de givna föreskrifterna komma att beröra ett mycket större område. Sålunda
måste man räkna med att ett stort antal kommuner måste genomföra
reningsverk för att förhindra sanitära olägenheter av kloakvattnets
utsläppande i vattendrag. Likaså måste sannolikt ett stort antal mejerier
och slakterier vidtaga dylika åtgärder. De anordningar som måste vidtagas
kunna visserligen i en del fall åstadkommas för en rimlig summa, men lika
ofta torde det vara nödvändigt att bygga anläggningar, vars kostnader varken
stanna vid tiotusen eller hundratusen kronor.
Under sådana förhållanden måste det anses vara av synnerligen stor vikt,
alt de åtgärder, som skola vidtagas, förberedas omsorgsfullt av nödig teknisk
sakkunskap, så att ej kostnaderna bliva onödigt stora i förhållande
till det ernådda resultatet.---—-
Sedan 1937 finnes under lantbruksstyrelsen den s. k. fisketillsyningsmyndigheten
organiserad. Denna består för närvarande av en föreståndare och
en assistent. Angående dess arbetsbörda anförde de sakkunniga redan år
1939 följande: ’Av den redogörelse som myndigheten lämnat framgår dock,
att arbetsbördan är mycket stor och att myndigheten icke för närvarande
kan ens i huvudsak medhinna allt som vore önskvärt.’
Av denna anledning föreslogo de sakkunniga, att ifrågavarande organisation
skulle utbyggas för att den på ett tillfredsställande sätt skulle medhinna
alla de arbetsuppgifter den nya lagstiftningen skulle medföra. De
sakkunniga föreslogo, att fisketillsynsmyndigheten skulle utökas till 1 vatteninspektör,
1 laborator, 1 assistent, 1 kontorsbiträde.
Samtidigt därmed skulle ytterligare ett organ, den sanitära tillsynsmyndigheten,
inrättas för tillsyn av de sanitära olägenheterna, och skulle denna
bestå av 1 vatteninspektör, 1 medhjälpare, 1 kontorsbiträde.
Departementschefen har på grund av det statsfinansiella läget ej följt de
sakkunnigas förslag utan nöjt sig med att bibehålla fisketillsynsmyndigheten
i dess nuvarande omfattning på samma gång som denna pålagts nya
betydande arbetsuppgifter utöver sina hittillsvarande.
De synnerligen stora arbetsuppgifter som pålagts fisketillsynsmyndigheten
(bestående av en person) samt dennes assistent måste resultera i, att verksamheten
av helt naturliga skäl ej kan ägnas tillbörlig uppmärksamhet inom
alla dessa områden. En följd av besparingssträvandena blir, att fisketillsynsmyndigheten
även får ägna sig åt dessa frågor ur rent sanitär synpunkt.
Denna uppgift har emellertid tidigare ej fallit inom dess område och måste
följaktligen ställa den inför delvis nya problem.
Följderna av departementschefens förslag torde bliva, att de kommunala
myndigheterna, slakterier, mejerier etc. var på sitt håll få söka lösa sina
problem utan att erhålla de råd och den ledning i arbetet som tillsynsmyndigheten
visserligen är skyldig att giva men knappast har möjlighet att stå
till tjänst med inom rimlig tid. En annan följd av denna sparsamhet beträffande
den centrala tillsynsmyndigheten är, att de lokala hälsovårdsnämn
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
57
derna nu måste åläggas arbetsuppgifter, som annars skulle kunnat överlämnas
åt tillsynsmyndigheten.
På grund av vad vi sålunda anfört anse vi, att den av departementschefen
föreslagna organisationen ej bör genomföras. Det måste först och främst
vara önskvärt, att det centrala organet göres tillräckligt omfattande för att
bliva funktionsdugligt. Åtgärder som äro såväl synnerligen betydelsefulla
för folkhälsans bevarande som mycket kostsamma i sitt genomförande kunna
ej få utföras utan att verksamheten erhåller den erforderliga stadga och
rationella utformning, som ett centralorgan kan giva. Vi anse sålunda, att
den av statsmedel bekostade tillsynsmyndigheten måste till sitt förfogande
ha personal som till antalet ej understiger den av de sakkunniga för de båda
tillsynsmyndigheterna föreslagna.
Vi anse jämväl, att endast en tillsynsmyndighet bör finnas. Denna centrala
tillsynsmyndighet skulle handhava såväl frågor ur fiske- och naturskyddssynpunkt
som sanitära frågor. Enligt departementschefens förslag
skulle fiske- och naturskyddssynpunkterna komma att erhålla ett särskilt
organ, under det att de hygieniska uppgifterna endast bleve såsom en bisyssla
för detta. Verksamhetens samordning och rationella bedrivande torde
fordra, att centralorganet blir gemensamt för alla dessa frågor.
I enlighet med det yttrande över de sakkunnigas förslag, som avgivits av
Ingenjörsvetenskapsakademien, anse vi, att denna centrala myndighet bör
hänföras under handelsdepartementet. Detta måste anses rimligt, eftersom
själva lösandet av hithörande problem är en rent teknisk fråga. Själva
konstaterandet av olägenheternas existens är däremot liänförligt såväl under
lantbruks- som medicinalstyrelserna, men detta faktum torde dock ej böra
bliva dominerande vid lösningens utformning.»
Motionärerna ha även framställt erinran mot de befogenheter som enligt
propositionen skulle tillkomma hälsovårdsnämnderna. I denna
del anföres i motionerna, bland annat:
»Den helt naturliga bristen i de lokala organens och framför allt hälsovårdsnämndernas
tekniska sakkunskap kan väntas medföra avsevärda
olägenheter, eftersom departementschefens förslag innebär, att hälsovårdsnämnderna
skola erhålla rätt att fatta beslut, vilka i vissa fall kunna vara
synnerligen vittgående, såsom att förbjuda fabriks eller närings vidare drivande.
Enligt de sakkunnigas uttalande synes dessutom sådant förbud skola
erhålla omedelbar verkan oavsett örn besvär anföras däröver.
Att hälsovårdsnämnderna hittills ej gjort sig skyldiga till felaktiga eller
okloka beslut torde väsentligen bero på, att dessa frågor ej ägnats tillbörlig
uppmärksamhet och att i det stora hela endast mindre genomgripande åtgärder
vidtagits. I den män lagstiftningens område utvidgas och kraven på
spillvattnets rening höjas, öppnas automatiskt stora risker för att de åtgärder
som hälsovårdsnämnderna måste vidtaga i växande omfattning medföra
mindre lyckliga konsekvenser på grund av nämndernas bristande sakkunskap.
Nämndernas hittillsvarande passivitet bar ej kunnat medföra några
olyckliga följder, men örn en bristande sakkunskap kombineras med skyldighet
lill handlande, kunna konsekvenserna bliva mindre lyckliga.»
58
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
Utskottet.
Motionärerna lia föreslagit, att befogenheten för hälsovårdsmyndighet att
besluta i mera omfattande frågor, såsom inställande av fabriks eller närings
drift, alltid måtte förbehållas länsstyrelse, om möjligt efter tillsynsmyndighetens
hörande.
Slutligen ha motionärerna ansett, att de formella föreskrifterna böra överarbetas,
så att klagomål över sanitära olägenheter från allmänheten örn
möjligt endast behöva ingivas till ett organ, förslagsvis hälsovårdsnämnd,
samt att ärendena örn möjligt ej behandlas parallellt inom flera organ.
Under åberopande av det anförda ha motionärerna hemställt, att de framförda
synpunkterna måtte beaktas samt, i den mån författningsändringar
föranleddes därav, dessa måtte utarbetas av utskottet.
Nu gällande bestämmelser om vattenförorening äro mycket ofullständiga.
Krav på ny lagstiftning lia fördenskull framförts sedan lång tid tillbaka. Vid
den utredning som verkställts av de sakkunniga har behovet av tidsenliga
bestämmelser blivit bekräftat och närmare belyst.
Genom propositionen har på grund av denna utredning framlagts förslag
om en ingående lagstiftning i hithörande frågor. Förslaget syftar till att i varje
särskilt fall bör göras allt som skäligen kan fordras för att motverka vattenförorening.
Ehuru avsikten med propositionen sålunda är, att såväl samhällen
som industriföretag och andra enskilda intressenter skola förmås att
utföra erforderliga anläggningar för rening av sitt avloppsvatten, utmärker
sig förslaget samtidigt för en försiktig och hovsam läggning. Det förordas
sålunda, att frivillighetens väg såvitt möjligt anlitas, och all skälig hänsyn
har tagits till kostnaderna. Förslaget innebär icke något tvärt avsteg från
den praxis som nu tillämpas av myndigheterna utan vill successivt nå fram
till en mera genomgående rättelse i uppkomna missförhållanden och såvitt
möjligt förebygga nya olägenheter. I likhet med föredragande departementschefen
anser utskottet, att lagstiftningen med hänsyn till anförda omständigheter
kan genomföras i nu rådande läge. Utskottet finner det vara av
vikt, att de nya bestämmelserna utan dröjsmål föras ut i livet och inarbetas
i det allmänna medvetandet. Utvecklingen kommer härigenom, även om
full effekt ej så snart kan förväntas, i allt fall att inriktas mot det åsyftade
målet.
De sakkunniga lia vid utarbetandet av författningsförslagen sökt att så
långt som möjligt tillvarataga den erfarenhet som redan finnes representerad
hos olika myndigheter. Denna ståndpunkt har godtagits i propositionen.
I förhållande till vad som nu gäller innebär denna bland annat, att ökat inflytande
tillerkännes vattendomstolarna. Då dessa domstolars stora erfarenhet
i vattenfrågor av olika slag torde innebära garanti för en såvitt möjligt
allsidig och omdömesgill prövning, finner utskottet lämpligt, att de få det
slutliga avgörandet i sin hand. Utskottet förutsätter att, om så finnes påkallat,
till vattendomstolarna framdeles stadigvarande knytes den sakkunskap
som erfordras för prövning av ärendena. Vattenlagen ger visserligen
domstolarna befogenhet att tillkalla särskilda sakkunniga, men denna ord
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
59
ning kail bliva onödigt dyrbar och skänker icke samma kontinuitet i sakkunskapens
representation. Det synes likväl välbetänkt, att med den slutgiltiga
lösningen av detta spörsmål får anstå till dess erfarenhet vunnits örn
den nya arbetsbördans omfattning.
I syfte att redan på förhand förekomma olägenheter genom vattenförorening
föreslås i propositionen bland annat införande av befogenhet för Kungl.
Majit att föreskriva förprövning, innan nya industriföretag komma till stånd.
Det förutsättes, att sökandena i dessa ärenden i regel själva förebringa utredning
örn de åtgärder till motverkande av förorening som äro behövliga
samt framlägga förslag däröver. Liksom i andra ärenden, för vilka förprövning
stadgas i vattenlagen, bör sökanden sålunda i huvudsak själv svara
för klarläggandet av den tekniska lösningen. Detta överensstämmer tydligen
också med den grundläggande tanken i propositionen, liksom i de sakkunnigas
förslag, att frivillighetens väg bör så långt möjligt användas och att
industrien i främsta rummet bör själv svara för utexperimenterandet av
reningsåtgärder. Säkerligen är industrien bäst betjänt med en sådan ordning,
eftersom de åtgärder som i ett visst fall kunna och böra vidtagas för
motverkande av förorening på det intimaste sammanhänga med driften av
en anläggning, vilken enligt sakens natur måste anpassas efter växlande
konjunkturer. Bland annat kan särskilt under sådana förhållanden som de
nuvarande uppkomma behov av en hastig omläggning därav.
Vad beträffar samhällena synes det utskottet rikligt, att dessa få förtroendet
att i första hand själva ansvara för att erforderliga skyddsåtgärder
mot förorening vidtagas. Ur teknisk synpunkt må nämnas, att större samhällen
ofta i sin tjänst lia ingenjörer, som sköta deras avloppsfrågor. Även konsulterande
ingenjörsfirmor med erfarenhet på området finnas att anlita.
Den tekniska sidan av problemet ter sig överhuvud taget enklare för samhällena
än för industrien, enär frågan örn rening av kommunalt avloppsvatten
numera får anses tekniskt löst.
Ehuru enligt propositionen den ingenjörstekniska utformningen av erforderliga
reningsanordningar i första hand skall ankomma på industriföretagen
och samhällena själva, ha i motionerna I: 187 och II: 252 uttalats vissa
betänkligheter mot att genomföra den nya lagstiftningen utan att samtidigt
införes ett mera välrustat centralt tillsynsorgan än i propositionen föreslås.
I motionerna yrkas därför, att ett väsentligt starkare sådant organ inrättas.
Såsom i motionerna erinras föreslogo de sakkunniga, att den centrala
tillsynen skulle utövas, ur hälsovårdssynpunkt av en sanitär tillsynsmyndighet
under medicinalstyrelsens inseende och ur fiske- och naturskyddssynpunkt
av en fisketillsynsmyndighet under lantbruksstyrelsens inseende.
Denna organisation ansågs i flera yttranden vara i behov av förstärkning,
varjämte yrkanden framställdes om alt de båda myndigheterna skulle sammanslås
till en enda. Med hänsyn till det statsfinansiella läget har departementschefen
icke nu upptagit förslag till någon utvidgning av organisationen
för den centrala tillsynen. Denna skall sålunda enligt proposi
-
60
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
tionen, liksom för närvarande, utövas allenast av en enda tillsynsmyndighet
under lantbruksstyrelsens inseende och vara begränsad huvudsakligen till
tillsyn ur fiskesynpunkt. Ur sanitär synpunkt kommer tillsyn till följd
härav huvudsakligen att utövas av länsstyrelser och hälsovårdsnämnder samt
tjänsteläkarna. Det är vidare att märka, att något förslag icke heller framlagts
om förstärkning av fisketillsynsmyndigheten eller örn inrättandet av
laboratorium för myndighetens bruk, såsom de sakkunniga förutsatt. Departementschefen
har dock uttalat, att sådana åtgärder äro synnerligen angelägna.
I propositionen medgives, att denna begränsning av de sakkunnigas förslag
måste föranleda minskad effekt hos den nya lagstiftningen. Detta torde
komma att taga sig uttryck bland annat däri, att anmälningsskyldighet till
tillsynsmyndigheten icke kan föreskrivas i den omfattning som de sakkunniga
ansett lämpligt samt att myndigheten icke kan hinna att taga initiativ
lill rättelse så ofta som det skulle vara önskvärt eller att bistå samhällen
och enskilda med råd och anvisningar i full utsträckning.
Inom utskottet har uttalats farhågor, att den hänsyn till det statsfinansiella
läget som tagits i propositionen skall äventyra nyttan av lagstiftningen
eller vålla avsevärda olägenheter i tillämpningen. Häremot kan visserligen
anföras, att för utredningar på området i viss utsträckning, främst ur bakteriologisk
och fiskeribiologisk synpunkt, kunna anlitas statens institut för
folkhälsan och fiskeriundersökningsanstalten på Lovön, och att den ingenjörstekniska
utformningen av reningsåtgärder såsom förut nämnts i första
hand ankommer på samhällena och industriföretagen själva. Särskilt kan
man antaga, att industrisammanslutningarna skola fortsätta att, såsom på
senare tid skett, i gemensamt intresse främja forskningsarbeten på området.
Ett visst stöd i tekniskt hänseende bör fisketillsynsmyndigheten även
kunna erhålla av den hos lantbruksstyrelsen anställde fiskeriingenjören.
Utskottet finner likväl tydligt, att genom propositionen skett en eftergift åt
ekonomiska hänsyn som av naturliga skäl icke kan undgå att i sin mån inverka
på lagstiftningens effektivitet.
Ehuru inom utskottet med hänsyn härtill uttalats starka sympatier för en
förstärkning av den centrala tillsynen, är utskottet icke berett att ansluta sig
till motionärernas förslag. Den tvekan som i yttrandena yppats angående den
lämpligaste organisationen gör, utom statsfinansiella hänsyn, att utskottet
finner det önskvärt att man här i viss mån prövar sig fram. Utskottet vill
emellertid med styrka framhålla, att en överbelastning av fisketillsynsmyndigheten
kan medföra stor skada och bland annat äventyra det samarbete på
området som redan börjat komma till stånd mellan industrien och det allmänna.
Det vore mycket beklagligt, örn på det sättet myndighetens enligt
samstämmiga vittnesbörd gagnrika verksamhet icke längre skulle möta den
förståelse som hittills kommit den till del. Emot en alltför långt driven sparsamhet
i tillsynsorganisationen kan vidare åberopas icke blott att de kostnader
som därigenom på ett håll undvikas måhända mer än uppvägas av ökade
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
61
utgifter för vattendomstolarna och hälsovårdsmyndigheterna genom att de
nödgas anlita särskilda sakkunniga i större utsträckning. Dessutom komma
olika olägenheter av vattenförorening —- ofta av direkt ekonomisk art —- att
få kvarstå längre än som eljest varit behövligt. Utskottet vill slutligen fästa
uppmärksamheten vid att förslaget innebär möjlighet att uttaga fiskeavgifter
av förorenande företag. På denna väg kunna efter lagstiitningens genomförande
icke obetydliga inkomster tillföras det allmänna, men förutsättning härför
är givetvis, att arbetskraft finnes för de utredningar som måste föregå
fiskeavgifts bestämmande.
Under åberopande av det anförda vill utskottet framhålla vikten av att
fisketillsynsmyndigheten kan uppfylla de ökade krav som den nya lagstiftningen
kommer att ställa på den. En ökning av utgifterna för dess verksamhet
kan, såsom utskottet antytt, tänkas medföra större besparingar och vinster
i andra hänseenden. I detta sammanhang bör särskilt beaktas behovet
av att den ordinarie innehavaren av befattningen såsom tillsynsmyndighet
får en kompetent ersättare som kan rycka in, då den förre är stadd på resa
eller har semester eller eljest är förhindrad att sköta ärendena, överhuvud
taget är det av vikt, att tillsynsverksamheten ständigt omhänderhaves av väl
kvalificerad person. Utskottet förutsätter, att lantbruksstyrelsen, under
vars inseende fisketillsynsmyndigheten skall lyda, i de former som stå till
buds stödjer myndigheten i dess funktion. Därest inom fiskeriundersökningsanstalten
utbildas kvalificerad ersättare för den ordinarie innehavaren, torde
bland annat vid anhopning av ärenden en dubblering av tjänsten utan större
svårighet kunna anordnas genom partiella förordnanden. Anknytningen till
ämbetsverket erbjuder härvidlag en elasticitet, som bör vara av stort värde om
den utnyttjas rätt.
I motionerna I: 187 och II: 252 har anmärkning framställts även i ett
annat hänseende. Denna anmärkning riktar sig mot att hälsovårdsnämnderna
enligt propositionen bibehållas vid beslutanderätt även i mera omfattande
föroreningsfrågor. Departementschefen har i denna del anslutit sig till de
sakkunniga, vilka såsom den lämnade redogörelsen visar starkt framhävt betydelsen
av att hälsovårdsnämnderna alltjämt äro ansvariga för att erforderliga
åtgärder mot vattenförorening vidtagas. De sakkunniga lia ej förbisett,
att erinringar kunna framföras med avseende å hälsovårdsnämndernas
kompetens i vissa hithörande frågor, men ha icke ansett det lämpligt att
skilja ut viss grupp av ärenden från deras handläggning.
Det är tydligt, att ärenden angående åtgärder till motverkande av förorening
kunna vara av olika svårighetsgrad. I många fall äro de ganska enkla.
Ett snabbt och tillfredsställande avgörande bör då kunna träffas av lokal myndighet.
Att beröva hälsovårdsnämnderna deras beslutanderätt i dessa fall
skulle helt säkert vara till stor skada och har icke heller satts i fråga av motionärerna.
En gränsdragning sådan som dessa förordat möter emellertid
stora svårigheter. Detta sammanhänger med alt dels en gallring av föroreningsärendena
är i och för sig vansklig dels ock hälsovårdsnämndernas leva
-
62
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
lifikationer helt naturligt äro växlande i olika samhällen. I större samhällen
torde hälsovårdsnämnderna ofta med gott resultat kunna upptaga även mera
svårbedömda ärenden. Om nämnderna i dessa samhällen icke skola berövas
ärenden som de lämpligen kunna handlägga, måste alltså skillnad göras mellan
olika samhällen. Utskottet kan för sin del icke finna några klara linjer
för en begränsning av hälsovårdsnämndernas befogenheter i den av motionärerna
förordade riktningen. För att en inskränkning däri likväl skall vidtagas,
oaktat den i så fall enligt utskottets mening måste bliva mindre rationell,
böra såsom departementschefen uttalat starka praktiska skäl kunna åberopas.
Till stöd för de framförda yrkandena örn en ändring i angiven riktning
har emellertid icke kunnat åberopas missbruk av nämndernas befogenheter.
Det torde icke heller vara att befara, att den nya lagstiftningen skall
giva anledning till förhastade eller alltför långtgående beslut. Förslaget pålägger
icke hälsovårdsnämnderna några uppgifter av annan natur än förut
och ger dem icke heller någon befogenhet av annan art än som nu tillkommer
dem. Det bör även framhållas att, örn ett misstag begåtts, rättelse kan
vinnas genom besvär hos länsstyrelsen eller genom ansökan hos vattendomstolen.
Skulle i något fall förordnande ha givits om att meddelat beslut omedelbart
skall lända till efterrättelse, kan förordnandet, om så erfordras, genast
hävas av högre instans eller verkställigheten inhiberas av vattenrättsdomaren.
Med avseende å de formella föreskrifterna i författningsförslagen ha motionärerna
hemställt, att de måtte omarbetas så att klagomål från allmänheten
skola anföras hos en enda myndighet, förslagsvis hälsovårdsnämnden. En sådan
bestämmelse synes dock icke vara att förorda. Klagomål föranledas ofta
av att hälsovårdsnämnden icke fullgjort vad på den ankommer, och uppenbarligen
böra de i så fall få anföras hos annan myndighet. Överhuvud taget
torde det överensstämma med den ordning som eljest tillämpas i vårt land,
att den som har något att andraga må fritt framföra sina synpunkter hos
myndighet, till vars tjänsteområde hör att beivra sådana missförhållanden
som avses med klagomålen. Några skäl till avsteg från denna regel ha icke
förebragts.
Det av motionärerna framförda önskemålet, att de nya bestämmelserna
måtte utformas så, att ärendena om möjligt ej behandlas parallellt hos olika
organ, torde sammanhänga med yrkandet, att hälsovårdsnämndernas befogenheter
skola inskränkas. I denna del kan utskottet hänvisa till vad som
förut anförts. Utskottet finner icke skäl att föreslå någon ändring av förslaget
i nu nämnda syfte.
Förslaget om ändring i vattenlagen.
I vattenlagen regleras olika slags företag som röra vatten, däribland i 8
kap. företag som avse avledande av spillvatten eller annan flytande orenlighet,
i lagen benämnt kloakvatten. Bestämmelserna i nämnda kap. äro
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
63
emellertid för närvarande i flera hänseenden ofullständiga. Sålunda saknas
bestämmelser angående de förutsättningar under vilka spillvatten och annan
flytande orenlighet må utsläppas i vattendrag, sjö eller annat vattenområde
(recipienten). I detta avseende föreligger en väsentlig skillnad i jämförelse
med andra i vattenlagen reglerade företag, om vilka fullständiga bestämmelser
meddelas angående frågan under vilka förutsättningar och på vad sätt de
må genomföras. Vid jämförelse med 7 kap., som reglerar torrläggningsföretag,
framträder också såsom en brist i 8 kap., att det saknar stadganden
örn skyldighet att deltaga — tvångsdelaktighet — i kloakledningsföretag som
lämpligen kan utföras så, att det länder till nytta för två eller flera intressenter.
De sakkunnigas förslag till lag örn ändring i vissa delar av vattenlagen
innehåller en fullständig omarbetning av 8 kap. Därjämte föreslås ändringar
i 2, 3, 9—11 och 13 kap., vilka dock till huvudsaklig del äro följdändringar
som sammanhänga med den nya lydelsen av förstnämnda kapitel.
Spillvatten och annan flytande orenlighet — avloppsvatten — indelas i
förslaget alltefter härkomsten i två huvudgrupper. Spillvatten och orenlighet,
som härrör från bostäder eller från verksamhet vilken icke är att hänföra
till industriell rörelse, benämnes kloakvatten. Spillvatten och
orenlighet, som härrör från industriell rörelse, benämnes industriellt
avloppsvatten.
I förslaget behandlas först avledande av kloakvatten. Förslaget upptager
i denna del till en början bestämmelser om framdragande av kloakledning
över annans mark eller genom väg eller järnvägs eller spårvägs
banvall eller stationsområde samt om underhåll av kloakledning m. m.
De innehålla icke något väsentligt nytt i förhållande till gällande lag. En
viktig nyhet innefatta däremot efterföljande bestämmelser om tvångsdelaktighet
i kloakledningsföretag. De sakkunniga ha ansett ett starkt behov
föreligga av sådana bestämmelser, vilka bland annat vore en oundgänglig
förutsättning för att man skulle komma till rätta med avloppsförhållandena
inom ett område med tät bebyggelse som ej utgjorde egen kommun
eller municipalsamhälle. En annan nyhet i förslaget rör företag för såväl
avledande av kloakvatten som torrläggning av
mark. Bestämmelserna härom innebära bland annat, att samhällen eller
enskilda som äro i behov av ledningar för avledande av kloakvatten samt
ägare av mark som behöver torrläggas kunna tvingas att gå tillsammans i
ett gemensamt företag, oavsett från vilken sida initiativet kommer till företaget.
De sakkunniga ha uttalat, att vissa svårigheter i fråga örn fördelningen av
kostnaderna mellan kloakledningsintresset å ena samt torrläggningsintresset
å andra sidan icke kunde undvikas, men att det likväl icke kunde vara föremål
för tvekan, att bestämmelser borde meddelas örn kombinerade företag
av denna natur.
De bestämmelser om avledande av kloakvatten för vilka nu redogjorts
skola enligt förslaget äga motsvarande tillämpning i fråga örn industriellt
avloppsvatten.
64
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
Beträffande åtgärder till motverkande av vattenförorening
föreslås i flera hänseenden olika bestämmelser för kloakvatten å ena samt
industriellt avloppsvatten å andra sidan. Till stöd för att göra denna skillnad
har åberopats, att i fråga om kloakvatten borde tagas till utgångspunkt,
att vederbörande över huvud taget icke skäligen kan förvägras att avleda
kloakvattnet till någon närliggande recipient. Där en viss bebyggelse redan
finnes, har det sålunda icke ansetts kunna komma i fråga att ur allmän eller
enskild synpunkt ställa oöverstigliga hinder i vägen för kloakvattnets avledande.
Lagstiftningens uppgift är i sådant fall enligt de sakkunnigas mening
endast att meddela bestämmelser som syfta till att såvitt möjligt motverka
olägenheter genom avledandet. En annan sak är, att bebyggelsen ej
bör få växa upp på ett så planlöst sätt att vidtagandet av rationella åtgärder
till motverkande av olägenheter genom vattenförorening försvåras eller
fördyras. Detta spörsmål har av de sakkunniga ansetts höra hemma inom
stadsplane- och fastighetsbildningslagstiftningen.
Den som avleder eller ämnar avleda kloakvatten till en recipient
skall enligt förslaget, i den mån det kan anses skäligt, vidtaga erforderliga
åtgärder till motverkande av förorening. Några detaljerade föreskrifter örn
vad som i varje fall skall iakttagas ha icke intagits i lagen. Om förorening
vållas av kloakvatten som avledes från två eller flera samhällen eller fastigheter,
kunna dessa enligt förslaget förpliktas att deltaga i kostnaden för ett
gemensamt reningsverk eller för andra åtgärder i gemensamt intresse till
motverkande av förorening, t. ex. rensningar i recipienten.
I fråga om industriellt avloppsvatten ha de sakkunniga framhållit,
att utgångsläget vöre ett annat. Den som vill utföra en industriell anläggning
kan i viss utsträckning välja mellan flera platser, och ur föroreningssynpunkt
är det av stor betydelse, om en fabrik förlägges t. ex. vid kusten
i stället för vid ett mindre vattendrag ett stycke in i landet. Ehuru utrymmet
för val mången gång är ganska begränsat, har nämnda förhållande
såsom en konsekvens i lagstiftningen ansetts böra föranleda, att frågan örn
rätt att utsläppa industriellt avloppsvatten kan göras beroende av myndighets
prövning. Denna skall enligt förslaget ankomma på vattendomstol, med
eller utan föregången syneförrättning. I vissa fall skall frågan underställas
Kungl. Majit.
I förslaget stadgas förbud att avleda industriellt avloppsvatten så att genom
förorening av recipienten ur allmän eller enskild synpunkt uppkommer
olägenhet av någon betydelse, savida icke föroreningens förebyggande prövas
kräva åtgärder som ej skäligen kunna fordras. Ägaren av fabrik eller
annan industriell inrättning kan enligt förslaget åläggas icke blott att själv
utföra åtgärder till motverkande av förorening eller att, eventuellt jämte
andra, bekosta sådana åtgärder utan även att utgiva en särskild avgift till
befrämjande av fisket inom landet.
Enligt förslaget äger Kungl. Majit förordna, att avloppsvatten från vissa
fabriker eller industriella inrättningar ej i något fall må utsläppas i vattendrag,
sjö eller annat vattenområde, innan frågan om erforderliga åtgärder
till motverkande av förorening blivit prövad i den ordning förslaget inne
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
65
håller. Denna bestämmelse är avsedd att komma till användning i sådana
fall då man har särskild anledning att befara olägenheter genom förorening,
och sådan förprövning som nu nämnts skall enligt förslag till kungörelse
i ämnet vara obligatorisk i fråga om anrikningsverk, sulfit- eller
sulfatcellulosafabriker, träsliperier m. fl. Nämnda befogenhet för Kungl.
Hajd kompletteras i förslaget av ett stadgande, enligt vilket förbud mot förorening
genom industriellt avloppsvatten må meddelas beträffande visst vattenområde,
då det med hänsyn till landets djur- eller växtvärld eller eljest
ur naturskyddssynpunkt är av särskild betydelse.
Den som avleder kloakvatten eller industriellt avloppsvatten skall vara
skyldig att giva ersättning för olägenhet genom förorening, såframt olägenheten
är av någon betydelse och ej med hänsyn till förhållandena på orten
skäligen bör tålas.
Till de materiella regler för vilka nu i huvudsak redogjorts ansluta i 8
kap. av förslaget utförliga regler om sättet för prövning av frågor som röra
avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten, örn verkan av beslut
i sådant ärende samt örn förvaltningen av de gemensamma angelägenheterna
för ett företag med två eller flera intressenter m. m.
I 2, 3 och 9 kap. vattenlagen ha smärre ändringar föreslagits. Beträffande
10, 11 och 13 kap. innehåller förslaget ett stort antal tillägg till eller jämkningar
av vattenlagens bestämmelser om förfarandet vid syneförrättning eller
inför vattendomstol samt örn handräckning och straff.
I yttrandena ha grunddragen i förslaget till ändring av vattenlagen
i allmänhet icke föranlett några erinringar. Vissa anmärkningar ha dock
framställts. I denna del får utskottet hänvisa till propositionen.
I propositionen har de sakkunnigas förslag upptagits med allenast
vissa mindre jämkningar i syfte bland annat att närma bestämmelserna om
tvångsdelaktighet i kloakledningsföretag till stadsplanelagens gatukostnadsbestämmelser.
I motionen II: 246 har yrkats skärpning och förtydligande av förslagets
bestämmelser i 8 kap. 23 § örn skyldighet att motverka vattenförorening
genom kloakvatten. Sedan i motionen erinrats att enligt förslaget åtgärder
lill motverkande av vattenförorening skulle vidtagas i den mån det vore
skäligt, framhålla motionärerna, att detta uttryck vore alltför tänjbart och
syntes kunna tolkas så godtyckligt att icke mycket vore vunnet utöver vad
som nu gällde. Orden »i den mån så kan anses skäligt» borde därför enligt
motionärernas mening utgå ur lagtexten. Motionärerna lia vidare åberopat
utlalande av en förste provinsialläkare, som ansett att i lagen särskilt borde
nämnas att förskämning av luften borde förebyggas. Ehuru departementschefen
förklarat, alt till olägenheter, vilka enligt förslaget borde motverkas,
givetvis hörde stank som uppkomme genom vattenförorening, syntes det vara
fara värt, att just på denna punkt tolerabla sanitära förhållanden kunde anses
föreligga så snart icke något men ur hälsosynpunkt kunde fastslås härröra
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 9 sami. 2 avd. Nr 12.
5
66
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
Utskottet.
från en illaluktande luft. Motionärerna lia därför ansett, att i lagen borde
tydligt utsägas att av kloakvatten uppkommen förskämning av luften skulle
motverkas. Paragrafen borde alltså förslagsvis erhålla följande lydelse:
»Den, som avleder eller ämnar avleda kloakvatten till vattendrag, sjö eller
annat vattenområde, vare skyldig att vidtaga erforderliga åtgärder till motverkande
av vattnets förorening eller därav uppkommande förskämning av
luften.»
På grund av det anförda lia motionärerna hemställt, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen måtte vidtaga de förändringar i 8 kap. 23 § som
sålunda påyrkats, samt att utskottet måtte ombesörja den ändring i nämnda
paragrafs formulering, som därav erfordrades.
Frågan örn rening av kommunalt avloppsvatten kan, såsom förut nämnts,
numera anses tekniskt löst. I praktiken kan emellertid icke krävas, att alla
åtgärder vidtagas som skulle erfordras för ett fullständigt eliminerande av
varje olägenhet t. ex. ur estetisk synpunkt genom förorening. Och även mindre
långtgående krav kunna med hänsyn till kostnaderna tänkas medföra
obilliga verkningar. Utrymme för en prövning som tager hänsyn till olika
omständigheter måste alltså finnas. För att utmärka detta har i 8 kap. 23 §
i förslaget angivits, att erforderliga åtgärder till motverkande av förorening
skola vidtagas i den mån det kan anses skäligt. Utskottet finner denna formulering
tillfredsställande och kan alltså icke biträda yrkandet i motionen
II: 246, att orden »i den mån det kan anses skäligt» skola utgå ur paragrafen.
Såsom de sakkunniga framhållit får förslaget icke tolkas så, att förorening
som t. ex. medför fara för spridande av sjukdom får fortgå. Hur långt
kraven på vattnets renhet därutöver kunna sträckas, såsom då behov av tillgång
till badmöjligheter förefinnes, måste däremot bedömas med hänsyn till
vad som är möjligt att uppnå i varje särskilt fall.
Vad angår yrkandet i samma motion, att i nämnda paragraf måtte uttryckligen
angivas att förskämning av luften skall motverkas, har föredragande
departementschefen uttalat, att till olägenheter, vilka enligt paragrafen
böra motverkas, givetvis hör stank som uppkommer genom kloakvattnets
avledande till recipienten. Utskottet finner icke lämpligt att såsom motionärerna
föreslagit i lagen särskilt nämna, att förskämning av luften skall
motverkas. Denna olägenhet är endast en av de menliga verkningar som kan
uppkomma genom att recipienten förorenas, och det torde icke vara tillräcklig
anledning att framhålla den framför andra. Om förskämning av luften
särskilt nämndes i 8 ka]). 23 §, skulle för övrigt tvekan lätt kunna uppkomma
om rätta innebörden av andra lagrum, där det kortare uttryckssättet
användes och ej gärna kan utbytas mot ett längre. Med anledning av vad
motionärerna anfört må i detta sammanhang tillika framhållas, att sanitära
olägenheter genom dålig lukt anses vara förhanden även om någon direkt
menlig inverkan på människors hälsotillstånd icke kan visas men lukten likväl
skapar otrevnad eller annat obehag för människorna.
Av övriga bestämmelser i lagförslaget har utskottet särskilt uppmärksam
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12. °7
mat föreskrifterna om fördelningen av kostnaderna för gemensamma företag.
Enligt 8 kap. 10 § skall anläggningskostnaden för en för två eller flera
samhällen gemensam kloakledning i första hand fördelas med hänsyn tagen
till mängden och beskaffenheten av det kloakvatten som skall avledas från
vart samhälle. Det är vanligt att i samhällenas kloakledningar avledes jämväl
industriellt avloppsvatten. Uppenbart är, att i så fall vid fördelningen
skall tagas hänsyn till den sammanlagda vattenmängd som samhället avleder
genom ledningen. Detta föijer av bestämmelsen i 8 kap. 31 §, enligt vilken
bland annat 10 § skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn industriellt
avloppsvatten.
I förslaget ha upptagits vissa särskilda bestämmelser för det lall, att såsom
delägare i ett gemensamt kloakledningsföretag skola ingå, å ena sidan, ett
samhälle och, å andra sidan, en eller flera fastigheter belägna å område som
tillhör samhället men ligger utom stadsplan. I 8 kap. 14 § stadgas, att vid
fördelning av kostnaderna för ett dylikt företag skall tagas skälig hänsyn
jämväl till samhällets skyldighet att svara för allmänna sanitära intressen.
Med tillämpning av denna regel bör kostnadsfördelningen enligt förslaget
lända till rimligt resultat även i fråga örn ytterområden i större samhällen,
där de enskilda fastigheternas ekonomiska härkraft enligt vad erfarenheten
visat ej är stor. Det är nödvändigt att se till, att dylika fastigheter, vilkas
ägare äro skattskyldiga till samhället och alitsa i sin mån även deltaga i
samhällets utgifter för avloppsnätet inom stadsplan, icke komma att belastas
på ett sätt som ter sig obilligt vid jämförelse med fastigheter inom stadsplan.
Övriga lagförslag.
De lagförslag som i övrigt framlagts genom propositionen hygga liksom
förslaget örn ändring i vattenlagen på de sakkunnigas förslag. Då någon sanitär
tillsynsmyndighet icke nu föreslås, ha emellertid väsentliga ändringar
blivit nödvändiga. Med anledning av invändningar i yttrandena ha vissa
av de ändringar som de sakkunniga föreslagit i stadsplanelagen icke upptagits
i detta sammanhang.
Enligt förslaget till lag örn tillsyn över vattendrag, sjöar
och andra vattenområden skall sådan tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt
under lantbruksstyrelsens inseende utövas av den förut
nämnda fisketillsynsmyndigheten. Beträffande myndighetens befogenheter
stadgas bland annat, att örn tillsynsmyndigheten finner att industriellt avloppsvatten
eller kloakvatten genom förorening medför olägenhet av någon
betydelse, den äger meddela råd och anvisningar angående lämplig åtgärd till
motverkande därav. Myndigheten skall vidare äga rätt att hos länsstyrelsen
göra framställning örn förbud mot utsläppande av avloppsvatten utan erforderlig
rening eller angående åtgärd till motverkande av olägenhet genom
utsläppande därav. Finnes vattendomstols prövning erforderlig, äger till
-
68
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
Utskottet.
synsmyndigheten hos vattendomstolen föra talan om förbud eller åtgärd som
nu sagts enligt vad i vattenlagen sägs. Därjämte stadgas att Kungl. Maj:t
äger föreskriva skyldighet att göra anmälan till fisketillsynsmyndigheten i
ärenden som röra dess verksamhet.
Tillsyn ur hälsovårdssynpunkt skall enligt förslaget utövas av hälsovårdsmyndigheterna.
I den mån så lämpligen kan ske skall emellertid även fisketillsynsmyndigheten
utöva tillsyn ur hälsovårdssynpunkt.
Förslaget upptager vidare bland annat bestämmelser örn tillsyningsmän,
som av särskild anledning kunna förordnas för viss fabrik eller inrättning.
I förslag till lag örn ändrad lydelse av 13 och 63 §§ stadsplanelagen
den 29 maj 1931 ha upptagits vissa nya bestämmelser
örn nybyggnadsförbud. Beträffande stad skall sålunda länsstyrelsen, örn så
finnes erforderligt, äga att för område utom stadsplan, för vilket avstyckningsplan
blivit godkänd, meddela förbud mot nybyggnad utan länsstyrelsens tillstånd,
innan avlopp för området anordnats. För landet skall länsstyrelsen erhålla
samma befogenhet för område som ingår i byggnadsplan eller avstyck - ningsplan. Av motiveringen framgår, att bestämmelserna äro avsedda att
användas för att förmå markexploatörer att i tid ordna erforderliga huvudavlopp.
Förslagen till lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 8 a §
lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning i stad och
till lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 1 § lagen den
18 juni 1926 örn delning av jord å landet innebära allenast en
mindre ändring i syfte att utmärka, att vid upprättande av avslyckningsplan
skall uppmärksammas jämväl behovet av reningsanordningar för avlopp
från området.
Beträffande den föreslagna tillsynslagen kan utskottet hänvisa till vad utskottet
anfört örn huvudgrunderna för propositionen.
De bestämmelser örn nybyggnadsförbud som föreslagits i stadsplanelagen
torde vara önskvärda men måste handhavas med varsamhet. Utskottet vill
understryka, att frågan om meddelande av förbud mot nybyggnad i avvaktan
att avlopp för visst område anordnas bör — såsom förslaget torde förutsätta
— såvitt möjligt upptagas i samband med fastställande av byggnadsplan
eller godkännande av avstyckningsplan för området. Förbudet kommer i så
fall att drabba exploatören innan han i allmänhet hunnit försälja tomter,
och spekulanter på tomterna kunna vid företagna efterforskningar i tid erhålla
kännedom örn de bestämmelser som må gälla för området. Därest nybyggnadsförbud
meddelas vid en senare tidpunkt, kan det tänkas verka obilligt
för den enskilde. Detta bör därför undvikas.
I övrigt har utskottet ej funnit anledning till erinran mot förslagen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
69
Förslaget om ändring i hälsovårdsstadgan.
Det genom propositionen framlagda förslaget till förordning om ändring i
vissa delar av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 överensstämmer, frånsett
vissa smärre jämkningar, helt med de sakkunnigas förslag.
I hälsovårdsstadgans bestämmelser om hälsovårdsnämnds allmänna skyldigheter
har till en början intagits uttrycklig erinran om att nämnden bör
motverka olägenheter genom vattenförorening. För landsbygden har tillagts,
att nämnden bör verka för att avlopp anordnas, särskilt för tättbebyggda områden.
I förslaget stadgas vidare skyldighet att göra förhandsanmälan till hälsovårdsnämnden
i orten, innan någon för avledande av spillvatten eller annan
flytande orenlighet anordnar underjordisk avloppsledning, med undantag
dock för servisledningar. Vid sådan anmälan skola fogas karta och beskrivning
över ledningen, varmed bland annat åsyftas att ledningarnas sträckning
icke skall falla i glömska. Vidare har för landsbygden införts krav på hälsovårdsnämndens
tillstånd, innan någon anordnar vattenklosett. Sådant krav
gäller förut för stad. Om vattenklosett föranleder olägenheter, skall nämnden,
likaledes i överensstämmelse med vad som gäller för stad, äga förbjuda
dess användning.
Förslaget innebär ytterligare bland annat, att den som vill anlägga mejeri
skall göra anmälan därom hos hälsovårdsnämnden i enlighet med de regler
som nu gälla örn anmälan rörande ett stort antal andra anläggningar. I ärende,
där förhandsanmälan skall göras både hos hälsovårdsnämnd och hos
fisketillsynsmyndigheten, bör nämnden enligt förslaget avvakta fisketillsynsmyndighetens
yttrande, innan besked meddelas.
I övrigt innehåller förslaget ett flertal smärre följdändringar. Tillika må
nämnas att enligt förslaget vitén som ådömas kommun eller samhälle ej, såsom
nu, skola tillfalla kommunen utan gå till kronan.
I yttrandena över de sakkunnigas förslag gjordes såsom tidigare
nämnts särskilt från industriens sida anmärkning mot att hälsovårdsnämnden
i huvudsak skulle komma att bibehållas vid sina hittillsvarande befogenheter,
med hemställan att dess befogenheter måtte inskränkas.
Förut har även redogjorts för yrkanden i samma riktning i motionerna
1:18 7 och 11:252.
Utskottet har funnit de föreslagna ändringarna lämpliga. Vad särskilt an-Utskottet,
går hälsovårdsnämndernas befogenheter vill utskottet hänvisa till vad som
anförts vid behandlingen av huvudgrunderna i propositionen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte antaga de genom propositionen
framlagda lagförslagen;
B) att riksdagen måtte i skrivelse lill Kungl Maj:t anmäla,
att riksdagen ej funnit skäl till erinran nied anledning av för
Bihang
lill riksdagens protokoll 1941. 9 sand. 2 avd. Nr 12.
ti
70
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
slaget till förordning om ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan
den 19 juni 1919; samt
C) att motionerna 1:187, 11:246 och 11:252 måtte anses
besvarade genom utskottets hemställan under A och B.
Stockholm den 27 mars 1941.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Hagman*, Tamm, Löfvander*, Forslund,
Wistrand, Nils Elowsson* och Näslund;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Hage, fröken Andersson, herrar
Hallagård, Holm, fru Johansson och fröken Rosén*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1941. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
tune
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1941:155 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring i vissa delar av vattenlagen m. m. dels ock i ämnet väckt a1 i texten