Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17

1941-05-06 · 85 sidor, varav 81 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 81 av 85 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1941:17, Andra lagutskottets utlåtande Nr 17

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

1

Nr 17.

Ankom till riksdagens kansli den 6 maj 1941 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande utvidgad vanhävdslagstiftning

m. m.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft sju

inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionerna

i första kammaren nr 109 av herr Nisser och nr 164 av herr Holstenson

m. fl. samt motionerna i andra kammaren nr 10 av herr Åqvist, nr 11

av herr Pettersson i Hällbacken m. fl., nr 146 av herr Janson i Frändesta

m. fl., nr 148 av herr Andersson i Södergård m. fl. och nr 215 av herrar

Hedlund i Häste och Larsson i Karlstad.

I motionerna I: 109 och II: 215, vilka äro likalydande, har hemställts, att

riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn utredning

i syfte att ernå en sådan ändring i gällande lagstiftning om vanhävd,

att ekonomiskt motiverad rationalisering eller omläggning av driften på de

av lagstiftningen omfattade jordbruksfastigheterna icke hindras.

I motionerna 1: 164 och II: 148, vilka äro likalydande, har föreslagits dels

upphävande av vissa i motionerna berörda arealbestämmelser, varigenom lagen

angående uppsikt å vissa jordbruk begränsas, dels skyndsamma åtgärder

avseende provisorisk utvidgning av den statliga uppsikten å vissa jordbruk

till att i anslutning till de i motionerna anförda synpunkterna gälla

även annan uppenbarligen vanhävdad jordbruksjord.

I motionen II: 10 har yrkats, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Majit hemställa örn vidtagande av lämpliga åtgärder för en effektivare uppsikt

över vanhävd eller vanvård inom jordbruket och att om möjligt till

innevarande lagtima riksdag framlägga förslag härom.

Motionen II: 11 utmynnar i en hemställan, att riksdagen måtte besluta,

att lagen angående uppsikt å vissa jordbruk utsträckes att omfatta all för

brukande tjänlig odlad jord, samt att utskottet måtte utforma lagtexten.

Slutligen har i motionen II: 146 föreslagits, att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn skyndsam utredning i syfte

att få förslag till lagstiftning mot vanhävd av i motionen antytt innehåll,

att tillämpas, där ägare av jordbruksfastighet grovt vanvårdar densamma.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i dott?,

utlåtande, hänvisa till motionerna.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. g sami. 2 avd. Nr 11.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

begärt yttrande av lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen samt

länsstyrelserna. Utskottet har därjämte lämnat hushållningssällskapen tillfälle

att yttra sig över motionerna. Yttranden hava inkommit från lantbruksstyrelsen,

egnahemsstyrelsen och länsstyrelserna samt hushållningssällskapen

eller deras förvaltningsutskott. Vissa länsstyrelser hava vid sitt yttrande

bilagt utlåtande från jordbrukskommissionen i länet eller länets hushållningssällskaps

förvaltningsutskott. En redogörelse för innehållet i allt väsentligt

i samtliga yttranden lämnas i den vid detta utlåtande fogade bilagan,

till vilken utskottet får hänvisa.

Frågor rörande vanhävdslagstiftningens tillämpningsområde.

Nu gällande lag den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk avser

brukningsdelar, som äro av den beskaffenhet och omfattning och tillhöra

sådan ägare, att med avseende å arrende därav gäller den s. k. norrländska

arrendelagen eller vad i lagen om nyttjanderätt till fast egendom

är särskilt stadgat om jordbi-uksarrenden under bolag och med dem likställda

jordägare. Den norrländska arrendelagen gäller arrende av jord å

landet inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs,

Kopparbergs och Värmlands län samt vissa delar av Örebro län,

därest arrendet omfattar högst 25 hektar odlad jord och minst 4 hektar

inrösningsjord samt jorden vid arrendeavtalets ingående äges av bolag eller

ekonomisk förening eller ock av enskild person, vilken icke är mantalsskriven

å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma, och

uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen i ändamål att därav bereda

sig inkomst annorledes än genom jordbruket. De åberopade bestämmelserna

i lagen om nyttjanderätt till fast egendom avse arrende av jord

å landet inom rikets övriga delar, därest arrendet omfattar odlad jord till

en vidd av minst 4 och högst 25 hektar samt jorden vid arrendeavtalets

ingående tillhör jordägare av nyss angivet slag. Beträffande brukningsdel,

som sålunda faller under uppsiktslagen, föreskrives, att uppsikt skall hållas

däröver att densamma ej vanhävdas, vare sig därigenom att jordbruket så

vanskötes, att dess vidmakthållande äventyras, eller därigenom att nödiga

byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll. Därest brukningsdel är

utarrenderad, skall dock i regel lagen äga tillämpning endast i fråga örn nödiga

byggnader. Uppsiktslagen innehåller därjämte närmare bestämmelser

om utövande av uppsikten och vidtagande av åtgärder för avhjälpande av

vanhävd.

Enligt 11 kap. 1 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet

räknas såsom inrösningsjord duglig åker och äng ävensom därtill odlingsbar

mark av beskaffenhet, läge och omfång att med hänsyn till dessa och

i övrigt föreliggande förhållanden dess odlande anses kunna ske med fördel;

all annan mark räknas såsom avrösningsjord.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

3

I kungörelse den 25 november 1927 (nr 417) hava lämnats närmare föreskrifter

örn, bland annat, vad såsom inrösnings- och avrösningsjord bör

räknas.

Det har sedan gammalt i vårt land varit ett statsintresse att förhindra att

jordens avkastningsförmåga genom vanhävd för framtiden i avsevärdare

mån 1''educeras. Ända till slutet av 1700-talet gällde härutinnan föreskrifter,

vilka i vidsträckt mån inskränkte ägarens dispositionsrätt över hans jord.

Först genom förordningen den 21 februari 1789 vann såsom en avspegling

av de ekonomiska frihetsteorier, som under detta århundrade gjorde sig

gällande, grundsatsen om ägarens fria och oinskränkta dispositionsrätt över

jorden fullt burskap i vårt rättssystem.

Under de senare årtiondena av 1800-talet började emellertid en reaktion

göra sig gällande mot de i förevarande fråga härskande åskådningarna. Närmaste

anledningen härtill var att söka i de svåra missförhållanden, som

uppstått genom trävaruindustriens omfattande jordförvärv i Norrland. I sina

ämbetsberättelser yrkade sålunda länsstyrelserna i Västernorrlands och Västerbottens

län åtgärder mot den vanvård av jordbruket, som i stor omfattning

förekom å sågverksägares och trävaruhandlares hemman.

I anledning av väckt motion beslöt riksdagen år 1901 skrivelse till Kungl.

Maj:t med begäran om utredning, huruledes genom lagstiftnings- eller andra

särskilda åtgärder den självägande jordbrukande befolkningens ställning i

Norrland och Dalarna måtte kunna vidmakthållas och stärkas och jordbrukets

utveckling i nämnda landsdelar befrämjas, ävensom om framläggande

för riksdagen av de förslag, vartill förhållandena kunde föranleda.

Denna riksdagens skrivelse föranledde Kungl. Maj:t att tillsätta en kommitté

för utredning av norrlandsfrågan, den s. k. norrlandskommittén. I sitt

år 1904 avgivna betänkande framlade kommittén förslag dels till särskild

arrendelag, avseende den i trävaruindustriens besittning varande jordbruksjorden

i Norrland och Dalarna, dels ock till lag i syfte att förhindra vanhävd

av samma jord.

Kommittén tog i sitt förslag sikte endast på den vanvård, vilken syntes

innebära ett medvetet åsidosättande av jordbruket på grund av att jordägaren

icke bade någon lust att vara jordbrukare utan fått sina intressen riktade

åt annat håll. Vanhävdslagen föreslogs därför att gälla endast jord,

tillhörig bolag, förening för ekonomisk verksamhet eller enskild person, som

ej ä fastigheten hade sitt bo och hemvist samt uppenbarligen besutte den

huvudsakligen för alt tillgodogöra sig skogsavkastningen. Hos några andra

än dylika jordägare syntes nämligen ifrågavarande medvetna åsidosättande

av jordbruket icke kunna länkas förekomma. En vanlig enskild jordägare

måste nämligen i regel för alt kunna tillgodose sina egna omedelbara behov

av jordbrukets naturaprodukter ägna detta större omsorg. En särskild anledning

att sammanställa den föreslagna vanhävdslagen med genomförandet av

den särskilda arrendelagen fann man däri, att jordägarna kunde befaras

finna den senare för sig så betungande, ali de hellre nedlade jordbruket å

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

sina fastigheter än underkastade sig att sluta arrendeavtal enligt den nya

lagen.

Tre reservanter, herrar Claeson, Kempe och Lindman, ville däremot ålägga

alla klasser av jordägare, således jämväl bönderna, att hålla odlad jord vid

makt. Skadan för det allmänna, framhölls det i reservationen, bleve lika

stor örn vanhävdande av jord förekom på det ena eller det andra hemmanet.

Det komme vidare att väcka rättmätig harm, att lagen ej gällde mot en

jordägare, som gjorde sig skyldig till uppenbar vanhävd, lika väl som mot

hans granne, vilken senare endast i lika eller kanske i mindre grad gjorde

sig skyldig till samma fel.

I proposition till 1907 års riksdag föreslogs, att lagen skulle gälla all i

enskild ägo varande jord inom de trakter, där arrendelagen skulle hava

giltighet. Som motivering till denna utvidgning av lagens tillämplighetsområde

anfördes i propositionen, att det visserligen måste medgivas, att det

endast varit å bolags- och skogsspekulanters jord, som de missförhållanden,

vilka påkallade lagstiftningens ingripande, i någon betänkligare grad framträtt.

Men då lagen grundade sitt berättigande på den skada för det allmänna,

som förorsakades av en svårare vanhävd, samt denna skada vore lika

stor, i vems hand det vanhävdade hemmanet än befunne sig, syntes följdriktigheten

kräva att, såsom reservanter inom norrlandskommittén samt

jämväl vissa befallningshavande påyrkat, lagen utsträcktes att gälla all i enskild

ägo varande jord. Från lagens tillämpning skulle dock undantagas

jordägare, som på grund av fattigdom eller annan giltig orsak var urståndsatt

att avhjälpa vanhävden.

Lagutskottet förklarade sig icke kunna i oförändrat skick godkänna propositionen

utan framlade i stället i sitt utlåtande i ärendet ett förslag, som i

huvudsak överensstämde med norrlandskommitténs. Kamrarna stannade i

olika beslut, i följd varav frågan föll.

Vid 1908 års riksdag återkom frågan i form av motioner. Kamrarna stannade

emellertid även då i olika beslut, i följd varav frågan ånyo förföll.

Vid riksdagen 1909 framlade Kungl. Maj:t förslag till dels »lag örn arrende

av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne» dels ock »lag angående

uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne». Sistnämnda förslag

hade därvid erhållit sådan avfattning, att lagen allenast skulle supplera arrendelagen

och äga den innebörd att sådana jordbruk, därå arrendelagen

skulle vara tillämplig i händelse de utarrenderades, men som icke på sådant

sätt upplätes, icke finge nedläggas utan fortfarande skulle uppehållas såsom

jordbruk. Lagen skulle alltså endast vara tillämplig å bolag, ekonomiska

föreningar och skogsspekulanter tillhöriga fastigheter, som icke voro utarrenderade

enligt den norrländska arrendelagen.

Lagutskottet tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag så gott som oförändrat. I

avgiven reservation påyrkades en sådan formulering av lagen, att då fastighet

utarrenderats enligt den norrländska arrendelagen, uppsikt skulle hållas

över huru jordägaren fullgjorde sin byggnadsskyldighet.

Vid behandlingen i kamrarna stannade dessa i olika beslut. Ett av lag
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

5

utskottet uppgjort sammanjämkningsförslag, innefattande reservantens förslag,

antogs emellertid av båda kamrarna, varefter den 25 juni 1909 — samtidigt

med norrländska arrendelagen —- utfärdades lag angående uppsikt å

vissa jordbruk i Norrland och Dalarna. Uppsiktslagen gällde fastigheter, å

vilka åker och äng funnos i den omfattning, att självständigt jordbruk kunde

idkas å dem. I fråga örn den jord, varå uppsiktslagen och norrländska

arrendelagen ägde tillämpning, förelåg viss olikhet. Sistnämnda lag gällde

nämligen arrendegård med en inrösningsjord av minst fyra hektar.

Vid riksdagen 1917 förekom åter frågan om lagstiftningsåtgärder för att

sätta statsmakterna i stånd att kunna ingripa mot försumlighet och vanvård

i fråga örn jordens brukning. De då rådande tidsförhållandena hade nu givit

frågan särskild aktualitet. I andra kammaren väcktes ej mindre än fem motioner

i ämnet. Sålunda yrkades bland annat, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:! ville anhålla, att Kungl. Maj:t ville framlägga förslag till en

hela riket omfattande vanhävdslag. Lagutskottet, som avstyrkte en sådan

skrivelse, uttalade betänkligheter mot en vanhävdslagstiftning mot sådana

grupper av jordbruk, som ägdes av yrkesjordbrukare, samt anförde härutinnan.

Det förefaller utskottet redan principiellt möta stora betänkligheter att stifta

en vanhävdslag för alla dylika jordbruk. Jordbrukaren liksom andra yrkesidkare

får väl i allmänhet antagas av eget intresse sköta sitt yrke efter

bästa förmåga. Yrkesskicklighetens höjande bör här vinnas på upplysningens

väg och genom understöd. Visserligen kan sägas, att ett tillfyllestgörande

bruk av landets odlade jord är så viktigt för landet och dess invånare,

att här dock måste särskild hänsyn göras gällande. Men utskottet tror ej, att

i dessa fall vanhävd förekommer i så stor utsträckning, att någon tvingande

nödvändighet föreligger att, såsom i gamla dagar i viss mån gällde, åtminstone

i lagen sätta jordbrukarna till yrket under uppsikt i deras sätt att

hävda jord och byggnader. Säkerligen skulle också en sådan lagstiftning icke

utan fog möta eif allmänt och förbittrat motstånd från bondeklassen och

övriga jordbrukare.

Frågan förföll genom olika beslut bos kamrarna.

Vid riksdagarna 1918—1920 framfördes motionsvis yrkanden om en hela

landet omfattande vanhävdslag samt örn vissa andra åtgärder till förekommande

av vanhävd. Ingen av dessa motioner föranledde dock någon riksdagens

åtgärd.

Sedan Kungl. Maj:t under år 1918 förordnat häradshövdingen N. Wihlborg

och överlantmätaren O. Nilsson att såsom sakkunniga inom justitiedepartementet

biträda vid en allsidig utredning rörande verkningarna av den

norrländska vanliävdslagen, framlade de sakkunniga den 10 november 1921

den begärda utredningen.

Herrar Wihlborg och Nilsson hava i sin utredning omnämnt, alt, ehuru

undersökningen ej direkt inriktats på berörda spörsmål, från åtskilliga håll

framkommit uttalanden av innehåll, att det principiellt riktiga vore, alt uppsiktslagen

gällde all jordbruksjord, oberoende av vem som vore ägare till

jorden. Sådana uttalanden hade gjorts ej blott av representanter för bolag

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

— vilket vöre helt naturligt —■ utan även av andra personer såsom arrendatorer,

ledamöter av jordbrukskommissionerna och bönder, med vilka de

sakkunniga under sina resor sammanträffat. Även i en del av svaren från

ortsmyndigheterna å vissa av de till dem utställda frågor hade samma uppfattning

kommit till uttryck. Sålunda yttrade hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i ett av de norrländska länen, att uppsiktslagen i sin nuvarande

form vöre att betrakta såsom en klasslag och att densamma av denna

anledning på många håll ansåges förhatlig, varjämte framliölles, att för

produktionen all jord hade samma betydelse, vadan den ock från det allmännas

sida borde behandlas lika, oavsett i vems hand den befunne sig.

Ytterligare två förvaltningsutskott yttrade sig i samma riktning, därvid dock

det ena utskottet gjorde den reservation, att därest uppsiktslagen skulle utsträckas

till enskild jord i allmänhet, lagens bestämmelser borde gälla även

för mellersta och södra Sverige. — Wihlborg och Nilsson hava emellertid ansett

berörda fråga icke vara hänskjuten till deras bedömande.

I sitt den 28 februari 1923 avgivna betänkande, del VI, framlade jordkommissionen

ett utkast till lag örn förekommande av vanhävd av jordbruk,

vilken lag var avsedd att omfatta hela landet och gälla all i enskild ägo varande

jord av sådan storlek, att å fastigheten funnes åker och äng av den omfattning,

att därå drivet jordbruk kunde lämna huvudsaklig bärgning åt en

medelstor familj. I motiveringen till denna lag anförde kommissionen bl. a.

följande.

I fråga örn den omfattning, som bör givas en för hela riket gällande vanhävdslagstiftning,

skulle måhända tvekan kunna råda därom, huruvida densamma

icke lämpligen borde i likhet med den norrländska uppsiktslagen inskränkas

till den jord, vars ägare komme att drabbas av den sociala arrendelagstiftningen

och friköpningslagstiftningen. Till stöd för en dylik begränsning

av lagstiftningen kan anföras dels att vanhävdslagens karaktär av

komplement till de sociala arrende- och friköpningslagarna uppenbarligen

icke kräver en vidsträcktare omfattning av densamma, dels ock att därmed

skulle de fall av vanhävd, som hitintills varit talrikast och mest svårartade,

komma att träffas av lagen. Det kan emellertid icke förbises, att lagen grundar

sitt berättigande på den skada för det allmänna, som vanhävd av jordbruk

medför, samt att denna skada är lika stor, i vilkens hand än den vanhävdade

fastigheten befinner sig. Följdriktigheten torde sålunda enligt kommissionens

förmenande kräva, att lagen gives den omfattning, att den kommer

att avse vanhävd av all i enskild ägo varande jord.

Det torde vidare icke kunna frånses, att med en sådan begränsning av

vanhävdslagstiftningen, som ovan omförmälts, fall kunna inträffa, vilka folden

allmänna rättskänslan skulle te sig synnerligen kränkande. Tänkbart är

nämligen, att en jordägare, vilken lagen enligt nämnda begränsning ej skulle

avse, gör sig skyldig till synnerligen svårartad vanhävd av sitt jordbruk. Det

kunde då ej annat än väcka rättmätig harm, att ingripande från det allmännas

sida ej kunde ske mot honom likaväl som mot hans granne, vilken

kanske i mindre grad låtit vanhävd komma sig till last.

Av det under 1921 avgivna betänkandet angående den norrländska vanhävdslagstif(ningens

verkningar framgår också, att till utredning från åtskilliga

håll inom orterna framkommit uttalanden av innehåll, att uppsiktslagen

borde gälla all jordbruksjord, oberoende av vem som vore ägare till jorden.

I fråga örn lagens tillämpning hava billighetsskäl krävt ett undantag. Där

jordägaren på grund av medellöshet eller av annan giltig orsak är urståndsatt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

7

att avhjälpa det lägervall, varuti hans hemman, kanske av samma orsak, råkat,

vore det obilligt att mot honom företaga den i lagen föreskrivna procedur,

som då skulle innebära, att han vid strängt ansvar förelädes att vidtaga

åtgärder, som vore honom omöjligt att utföra. 1 enlighet med vad sålunda

anförts har lagens tillämplighet modifierats.

Inom jordkommissionen anfördes reservation av herr Lindhagen, som ansåg,

att under lagen borde falla enskild tillhörigt jordbruk, som på ett varaktigt

sätt plägat upplåtas på arrende; därigenom blev det även obehövligt att

stadga undantag för fall, då jordägaren vore medellös eller eljest urståndsatt

att avhjälpa vanliävd; jordbruk skulle anses hava på ett varaktigt sätt plägat

upplåtas på arrende, då det under minst 15 år i följd brukats av annan än

jordägaren.

Herr Lindhagen anförde följande.

Vanhävdslagen kommer därigenom att fylla sin forsta uppgift att vara ett

stöd för arrendelagen och friköpningslagen. Utan en vanhävdslag kan nämligen

äventyras, att jordägare kringgå arrendelagen och friköpningslagen genom

att nedlägga jordbruket eller låta det på ett vanvårdande sätt skötas av någon

för ändamålet anställd eller beordrad person. Detta var också ett huvudskäl

för norrlandskommitténs förslag till vanhävdslag.

Emellertid bär. såvitt vanhävdslagen angår, ofta ifrågasatts, att den borde

äga tillämpning å alla jordbruk. Detta har ock nu föreslagits av jordkommissionen,

blott med det villkoret, som sagts, att jordbruket kan lämna huvudsaklig

bärgning åt en medelstor familj.

Det synes mig dock med stort fog kunna ifrågasättas, huruvida den stora

mängden småbrukare, såsom de verkliga yrkesidkarna på jordbrukets område,

böra underkastas en sådan lagstiftning. Det ligger i deras intresse att

vårda jordbruket, så att de kunna få sin bärgning. Bristande insikt eller förmåga

bör avhjälpas genom upplysning och ekonomiskt stöd. Visserligen har

uppsikten icke ordnats på det sättet, att en obligatorisk inspektion skall, såsom

i gamla tider, äga rum genom statens tjänstemän på bondgårdarna. Ett

ingripande bör äga ruin allenast, i den mån anmälan örn uppkommen vanhävd

i ett visst fall inlupit eller annorledes blivit känt. Detta gör saken mindre

äventyrlig. Frånsett emellertid denna omständighet synes mig fortfarande

som tillförene något behov eller fog icke förefinnas att anordna en särskild

kontroll på de yrkesmässiga jordbrukarna i landet till skillnad från de flesta

andra yrkesmän.

Det gives emellertid vissa kategorier av jordägare, som hava i sin ägo jordbruk,

vilka icke pläga upplåtas på varaktigt arrende men ändock särdeles

ofta råka i förfall, nämligen åtskilliga större jordbruk. Det klagas ofta över,

att vissa gods skötas dåligt eller råkat i uppenbar vanhävd. Vanligen är detta

fallet med sådana gods, på vilka ägaren sällan är bosatt (absentister) eller

vilkas ägare försummar jordbruket på grund därav, att han har sina intressen

och inkomster även från andra håll och lämnar sitt jordbruk till spillo

av liknöjdhet för detsamma. Denna erfarenhet blir aktuell för lagstiftningen,

då en vanhävdslag, såsom nu är fallet, ifrågasättes alt utsträckas till södra

och mellersta delarna av riket, där de större enskilda jordbruksdomänerna

huvudsakligen förefinnas. Det är här företrädesvis själva jorden, som är utsatt

för vanhävd, varemot faran plägar vara mindre överhängande för åbyggnaderna.

Möjligheter lill ett ingripande för sådana fall synas mig därför i vanhävdslagen

också böra inrymmas. En gränslinje bör således här uppdragas mellan

gods och bondejordbruk. Vill man följa utkastet till arrendelag, bör gränsen

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

dragas så, att under vanhävdslagen falla alla jordbruk med en areal av mera

än 25 hektar odlad jord. Enligt förslaget I i kommissionens betänkande för

bildande av nya jordbruk dragés åter gränsen så att till gods hänföras egendomar,

som äga elt taxeringsvärde av minst 125,000 kronor och på samma

gång en åkerareal av mer än 75 hektar. Denna senare gräns synes mig böra

åtminstone för närvarande godtagas. Inom den falla säkerligen merendels

just sådana egendomar, där fara för vanhävd i stor utsträckning över vida

arealer kan förekomma. Erfarenheten ina sedan giva vid handen, huruvida

ett vidgande av lagens tillämplighetsområde på denna punkt bör äga rum.

Vid 1924 års riksdag väcktes inom riksdagens båda kamrar (I: 93 och

II: 174) motioner, vari hemställdes, alt riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta skyndsamt utarbeta och för riksdagen

framlägga förslag till vanhävdslag enligt vissa angivna huvudgrunder,

vilka i det väsentliga överensstämde med jordkommissionens förslag.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 40, anförde andra lagutskottet

bland annat följande.

Såsom komplement till en social arrendelagstiftning är enligt utskottets

mening en lagstiftning mot vanhävd att tillråda.

Torde sålunda enighet råda örn behovet av en sådan lagstiftning som den,

varom nu är fråga, lära däremot meningarna lätt gå isär, då det gäller att

taga ståndpunkt till frågan, vilken omfattning en dylik lagstiftning lämpligen

bör tiga. Principiella skäl synas utskottet tala för att lagstiftningen i överensstämmelse

med vad motionärerna yrkat gives tillämplighet å all i enskild

ägo varande jord. Ur det allmännas synpunkt är den skada, som genom vanhävd

av odlad jord uppstår, lika stor i vems hand jorden än befinner sig.

Skall lagstiftningen begränsas att avse endast vissa kategorier av jordägare,

möta givetvis också stora vanskligheter vid uppdragandet av gränserna. Huru

dessa än fastställas, komma med all sannolikhet fall att inträffa, vilka, såsom

jordkommissionen framhållit, skulle för den allmänna rättskänslan vara i

hög grad kränkande. För folkuppfattningen skulle det nämligen säkerligen

verka såsom en oegentlighet och orättvisa, att exempelvis av två närbelägna

fastigheter, vilka båda av sina ägare vanhävdades. ingripande från det allmännas

sida blott kunde ske beträffande den ena, medan till följd av lagens

begränsning vanhävden å den andra finge opåtalt fortgå. Desto betänkligare

skulle detta te sig, örn det, såsom anledning finnes att antaga, bleve de fall,

där vanhävden vöre störst, vilka komme att falla utom lagens räckvidd. Erfarenheten

har visat, att den grövsta vanhävden av jordbruk merendels förekommer

å fastigheter, vilka förvärvats i ett eller annat spekulationssyfte. En

av lagstiftningens förnämsta uppgifter måste således vara att förekomma

vanhävd just å dessa s. k. enskilda spekulanter tillhöriga hemman. Emellertid

torde det knappast låta sig göra att, örn man önskar en fullt effektiv^""

stiftning, tillfredsställande utforma denna så, att den väl komme att <i ■

nämnda personer, men ej samtidigt andra enskilda jordbrukare. Den av herrar

Wihlborg och Nilsson verkställda undersökningen angående den norrländska

uppsiktslagen har sålunda ådagalagt, att denna lag, ehuru den i stort

sett synes hava haft goda verkningar, dock i nu ifrågavarande avseende visat

sig vara föga effektiv. Att, såsom nämnda sakkunniga ävensom vissa reservanter

inom jordkommissionen föreslagit, tillägga mantalsskrivning ensamt

avgörande betydelse synes även mindre tillfredsställande. Väl är det sant,

att lör närvarande en enskild spekulant endast mera sällan låter mantalsskriva

sig på den fastighet, han vill utnyttja, men det torde dock ej böra förbises,

att därest en mot spekulanterna riktad lagstiftning gives tillämplighet

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

9

allenast å fastigheter, därå ägaren icke är mantalsskriven, dessa skola i större

omfattning än nu låta mantalsskriva sig på de av dem i spekulationssyfte

förvärvade fastigheterna, för vilket förfarande hinder merendels ej skulle

möta. Önskar man i vanhävdslagstiftningen vinna ett effektivt skydd mot

den skada, som tillfogas det allmänna genom spekulanternas ödeläggande av

jordbruk, gives sålunda enligt utskottets mening näppeligen någon annan

möjlighet än att denna lagstiftning göres tillämplig å vanhävd av all enskild

jord. Flertalet av de myndigheter, vilka yttrat sig i denna fråga, hava, såsom

av det föregående framgår, också obetingat uttalat sig för, att, därest en

vanhävdslagstiltning komme till stånd, denna borde erhålla en dylik omfattning.

Då lagstiftningen givetvis icke bör hava till uppgift att kontrollerande

ingripa i de enskildas skötsel av deras jordbruk i andra fall, än där dettas

existens är genom vanhävden uppenbarligen hotad, torde det ej vara att befara,

att lagstiftningen genom en sådan utvidgning i sin praktiska tillämpning

skulle få någon väsentligt ändrad betydelse jämfört med om den i likhet

med den norrländska uppsiktslagen endast avsåge bolag och spekulanter.

Det synes nämligen vara ringa anledning befara, att andra jordägare än de,

vilkas intressen icke omedelbarligen äro riktade å jordbrukets avkastning,

kunna finna det med sin fördel förenligt att försumma detta till den grad,

att vanhävd komme att föreligga i den utsträckning, som den ifrågasatta lagen

för sin tillämplighet skulle förutsätta.

örn än sålunda vägande skäl synas tala för en lagstiftning av den omfattning,

som i motionerna påyrkats, vill utskottet dock ingalunda förneka, att

möjligen praktiska hänsyn kunna föranleda därtill, att densamma icke erhåller

större räckvidd än den förordade sociala arrendelagstiftningen. För en

sådan begränsning talar ock. att lagstiftaren redan i fråga örn de nordligare

delarna av landet gått in därför, samt att denna lagstiftning, såsom nämnts,

i stort sett visat sig fylla sin viktiga uppgift.

Erhåller den nu ifrågasatta lagstiftningen tillämpning å all enskild jord,

synes utskottet nödigt att, såsom ock av jordkommissionen föreslagits, undantag

göres för sådana fall, där jordägaren på grund av fattigdom eller annan

giltig orsak är urståndsatt att avhjälpa förefintlig vanhävd å sin jord.

Vid utskottets utlåtande var fogad en reservation beträffande utskottets motivering

av herr Linder m. fl. T reservationen anfördes bl. a. övervägande

grunder tala för, att lagstiftningen även i fortsättningen bör inskränka sig,

åtminstone tillsvidare, till att ställa sig på norrlandslagens ståndpunkt. Lagen

fyller med förenämnda begränsning på samma gång sin uppgift att vara

ett nödvändigt komplement till den sociala arrendelagen för upprätthållande

av dennas effektivitet. Det kan ock allvarligt ifrågasättas, huruvida något

större behov eller fog förefinnes att anordna en särskild kontroll också på de

yrkesmässiga jordbrukarna lill skillnad från de flesta andra yrkesmän. Det

ligger i den stora mängden bönders, de verkliga yrkesidkarnas på jordbrukets

område, intresse att vårda jordbruket, så att de kunna få sin bärgning.

Bristande insikt eller förmåga bör avhjälpas genom upplysning och ekonomiskt

stöd.

På utskottets hemställan avlät riksdagen en skrivelse till Kungl. Majit, däri

riksdagen hemställde, ali Kungl. Majit ville skyndsam! låta utarbeta och för

riksdagen framlägga förslag lill lag rörande vanhävd å jordbruk.

I anledning av 1924 års riksdagsbeslut tillkallade Kungl. Majit under samina

år fyra sakkunniga, de s. k. jordsakkunniya. Den 3 september 1926 av
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

lämnade dessa betänkande, innehållande förslag till vanhävdslagstiftning. Beträffande

lagstiftningens omfattning med hänsyn till skilda grupper av jordägare

anförde de sakkunniga.

Då det nu ifrågasättes att utsträcka den speciella arrendelagstiftningen att

omfatta hela landet, torde det ej vara anledning att frångå den gällande grundsatsen,

att en vanhävdslag endast skall utgöra ett komplement till den speciella

arrendelagstiftningen. Härmed är också omfattningen av vanhävdslagstiftningen

given med hänsyn såväl till skilda grupper av jordägare som ock till

vederbörande jordbruks storlek. Allenast beträffande sådan jord, som, därest

den varit utarrenderad, skolat, om ej undantag därifrån medgivits, vara underkastad

de av de jordsakkunniga föreslagna särskilda bestämmelser örn

vissa jordbruksarrenden under bolag, ekonomiska föreningar samt enskilda

industriidkare och trävaruhandlare, synes vanhävdslagen böra vara tillämplig-

De föreslagna särskilda bestämmelserna om jordbruksarrenden under

fideikommiss och om vissa andra stadigvarande jordbruksarrenden torde ej

vara av den beskaffenhet, att de såsom komplement tarva särskilda vanhävdsbestämmelser.

Vanhävdslagen skall sålunda gälla jord, tillhörig bolag eller

ekonomiska föreningar eller ock enskilda personer, som driva industriell

rörelse eller yrkesmässig handel med skogsprodukter. Från lagens tillämplighet

böra undantagas aktiebolag och föreningar, som erhållit lån från statens

egnahemslånefond eller jordförmedlingsfond, samt enskilda spekulanter,

som uppenbarligen besitta fastigheten för annat ändamål än att i sin

rörelse utnyttja till densamma hörande skog, torvmosse, stenbrott eller annan

dylik naturtillgång. Lagen skall vidare, i likhet med vad som föreslagits i

den särskilda arrendelagstiftningen, avse sådana brukningsdelar, som omfatta

odlad jord till en vidd av minst två och högst tjugufem hektar. Det avgörande

blir således ej om en hel kameral eller lantmäteriteknisk fastighet innehåller

odlad jord till nu angiven areal utan huruvida viss brukningsdel av en dylik

fastighet omfattar sådan areal. Med denna avfattning kommer lagen även att

omfatta torp och därmed jämförliga lägenheter, såvitt de innehålla odlad jord

lill nu angiven omfattning.

Över jordsakkunnigas förslag i fråga om vanhävdslagstiftningen hava yttranden

avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar. Beträffande

yttrandenas innehåll får utskottet hänvisa till sitt utlåtande nr 17/1931 sid.

10—11.

Vid 1927 års riksdag framlades genom proposition, nr 191, förslag till lag

angående uppsikt å vissa jordbruk. Detta lagförslag var i huvudsak byggt på

jordsakkunnigas förslag i ämnet.

I motioner framfördes förslag till utsträckt omfattning av lagen.

Sålunda hemställdes i de likalydande motionerna I: 290 av herr Sandén

m. fl. och II: 398 av herr Johansson i Uppmälby m. fl., att riksdagen måtte

besluta sådan ändring i propositionen, att lagen bomme att gälla även för de

arrendejordbruk under fideikommiss, som omförmäldes i 54 § i det för riksdagen

framlagda förslaget till ändring i nyttjanderättslagen, ävensom för vissa

andra jordbruk, som omförmäldes i 56 § i samma lagförslag, med den arealbegränsning,

som för sådana arrendejordbruk kunde komma att bliva fastställd.

I en av herr Lindhagen m. fl. väckt motion I: 315 yrkades, att riksdagen

ville besluta sådant tillägg till ovannämnda lag eller, om detta icke bifölles,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

11

åtminstone till norrlandslagen, att lagen komme att gälla även jordbruksärenden

under fideikommiss och vissa andra jordbruksärenden, om vilka

stadgades i 54—56 §§ av förslaget till social arrendelagstiftning.

Slutligen hemställdes i en av herr Lindhagen väckt motion I: 316, att riksdagen

ville besluta, att uppsiktslagen utsträcktes att omfatta sådana gods,

som ägde ett taxeringsvärde av minst 125,000 kronor och på samma gång en

åkerareal av mer än 75 hektar.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande anförde sammansatt andra lag- dteh jordbruksutskott

beträffande ovannämnda motioner följande.

Jordsakkunniga hava funnit de föreslagna särskilda bestämmelserna om

jordbruksarrenden under fideikommiss och om vissa andra stadigvarande

jordbruksarrenden ej vara av den beskaffenhet, att de såsom komplement

tarva särskilda vanhävdsbestämmelser. Denna uppfattning har departementschefen

delat. Utskottet vill giva sin anslutning härtill och kan således icke

biträda den i motionerna framförda åsikten, att uppsiktslagen borde erhålla

tillämpning på även dylika jordbruk. Utskottet har för övrigt i sitt förutnämnda

utlåtande nr 1 hemställt, att de av Kungl. Majit föreslagna särskilda

bestämmelserna rörande den senare kategorien av arrenden icke skola godtagas

av riksdagen.

I fråga om herr Lindhagens yrkande i motionen I: 316 vill utskottet erinra,

att samma yi''kande framställts av herr Lindhagen i hans reservation

till jordkommissionens betänkande i ämnet. Då utskottet anser, att uppsiktslagen

helt bör ansluta sig till arrendelagens särskilda bestämmelser rörande

arrenden under bolag och övriga med dem i förevarande hänseende jämställda

rättssubjekt, följer härav, att utskottet ej heller kan biträda herr Lindhagens

sist omförmälda yrkande.

Under åberopande härav hemställde utskottet, att motionerna icke måtte

till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utskottets betänkande var fogad en reservation av herr Linder m. fl.

Reservanternas däri framställda yrkande innebar, att lagen skulle vara tilllämplig

jämväl å jordbruksarrenden under fideikommiss och å de arrenden,

som omnämndes i 56 § av Kungl. Majits förslag till arrendelag.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1929 års riksdag väcktes inom riksdagens båda kamrar likalydande

motioner, I: 107 av herr Möller och II: 181 av herr Hansson i Stockholm, vari

hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse lill Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit måtte skyndsamt låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag

till lag rörande vanhävd å jordbruk.

Under åberopande bland annat av vad tidigare i ämnet förekommit uttalade

motionärerna den meningen, att vanhävdslagen borde omfatta all i enskild

ägo befintlig odlad jord jämte nödiga åbyggnader.

Andra lagutskottet anförde i sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 30:

Det vid innevarande års riksdag framställda yrkandet innebär, att riksdagen

skulle, med frånträdande av sin år 1927 intagna ståndpunkt, hos Kungl. Majit

hemställa örn förslag till en vanhävdslagstiftning, som skulle omfatta alla enskilda

jordägare och alla jordbruksfastigheter oavsett deras storlek.

Såsom skäl för nödvändigheten att giva vanhävdslagen denna utsträckning

har bland annat anförts, alt en lagstiftning på detta område »ej kan förr än

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

den kommer att gälla alla jordägare befrias från att vara en slags klasslag

tillkommen i syfte att hålla efter vissa grupper av jordägare». Den begränsning

av vanhävdslagens giltighetsområde, mot vilken motionärerna vända

sig, beror emellertid därpå, att denna lag är ett komplement till den sociala

arrendelagstiftningen, varav följer, att den sistnämnda lagstiftningens omfattning

blivit bestämmande för vanhävdslagens.

En vanhävdslagstiftning gör sig kännbar ej blott för de jordägare, som av

bristande vilja eller insikt vanvårda sin fastighet, utan även för de, som

sakna tillräckliga ekonomiska resurser för dess lämpliga skötsel, samt för

de, som av ekonomiska skäl föranledas att övergå till viss annan driftform vid

brukandet av sin egendom. De betänkligheter, som man med hänsyn härtill

kan hysa mot en utsträckning av vanhävdslagen till att gälla för landets alla

jordbruksfastigheter, framträda med ökad styrka under innevarande för jordbrukarna

svåra ekonomiska tider. Vid en ifrågasatt mindre omfattande utvidgning

av vanhävdslagen till att avse vissa större jordägare, vilka innehava

egendom utöver viss areal och visst taxeringsvärde, skulle så stora svårigheter

möta vid fastställandet av lagstiftningens gränser, att en tillfredsställande

lösning knappast synes kunna ernås.

Utskottet förbiser icke, att därest de ogynnsamma ekonomiska förhållanden,

under vilka vårt jordbruk arbetar, skulle medföra ett nedläggande i större

omfattning av särskilt mindre jordbrukslägenheter i vissa trakter, detta vore

ägnat att tilldraga sig statsmakternas uppmärksamhet. En sådan företeelse

skulle emellertid knappast i första rummet påkalla tillgripande av vanhävdslagstiftning

utan böra närmast behandlas under beaktande av dess ekonomiska

orsaker.

Under åberopande härav hemställde utskottet, att motionerna icke måtte

till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utskottets utlåtande voro fogade reservationer dels av herr Linder, dels

av herr Thorberg m. fl., som yrkade, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t hemställa, alt Kungl. Majit måtte låta utreda, huruvida och på vilket

sätt en utvidgning av vanhävdslagen borde ske till att omfatta andra slag av

jordbruk än deni, för vilka lagen vore gällande, dels ock av herr Lindhagen,

som hemställde, att riksdagen ville begära skyndsamt förslag om att gällande

lag matte utvidgas att få tillämpning även å jordbruksarrenden under gods

och därmed jämställda enskilda jordbruk samt å vissa dylika domäners huvudgårdar.

Utskottets hemställan vann riksdagens bifall.

Vid 1931 års riksdag väcktes åter inom riksdagens båda kamrar likalydande

motioner, I: 134 av herr Möller m. fl. och II: 198 av herr Hansson i

Stockholm m. fl., vari bl. a. yrkades, att gällande uppsiktslag skulle utsträckas

till att omfatta även andra slag av jordbruk än dem, som nu falla under lagen.

Andra lagutskottet anförde i sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 17,

bl. a.

Den nuvarande uppsiktslagen har tillkommit som ett komplement till den

sociala arrendelagstiftningen. Denna lagstiftning avser vissa fastigheter, som

tillhöra bolag, ekonomiska föreningar eller enskilda s. k. skogsspekulanter,

och ålägger i flera avseenden jordägaren strängare förpliktelser vid utarrendering

än som funnits påkallade beträffande övriga arrenden. 1 syfte särskilt

att förhindra, att de brukningsdelar, som omfattades av den sociala arrende
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

13

lagstiftningen, nedlades, ansågs det nödvändigt att fullständiga arrendelagstiftningen

med en lagstiftning om uppsikt å sådana brukningsdelar. Uppsiktslagens

giltighetsområde bär fastställts i överensstämmelse härmed, och

dess bestämmelser hava utformats i anslutning till det sålunda angivna

syftet.

Det torde därför ur lagteknisk synpunkt vara mindre lämpligt att utvidga

gällande uppsiktslag till att omfatta även sådana jordbruk, som icke beröras

av den sociala arrendelagstiftningen. Skulle motionärernas önskemål tillgodoses,

skulle detta måhända erfordra, att en härefter särskilt avpassad vanhävdslagstiftning

utarbetades.

Frågan att införa en vanhävdslagstiftning för all i enskild ägo befintlig

jord har, såsom ovan nämnts, vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens

övervägande. De krav, som i denna riktning framförts, hava emellertid

icke vunnit bifall. Utskottet finner ej heller skäl att frångå den ståndpunkt i

ämnet, som utskottet intog vid 1929 års riksdag. Att anordna kontroll över

huru jorbrukarna utöva sin näring skulle ur principiell synpunkt måhända

komma alt betraktas som ett första steg mot införande av en uppsiktslagstiftning

för näringsidkare över huvud. Utskottet vill ingalunda bestrida, att det

är ett allmänt intresse av synnerlig vikt, att den odlade jorden hålles i god

hävd, men för det stora flertalet jordbrukare, vilka utöva lantbruk som yrke,

torde en vanhävdslagstiftning icke vara erforderlig, då det ligger i deras eget

intresse alt så hävda jorden, att de därav kunna erhålla sin utkomst. Därest

den yrkesmässige jordbrukaren av bristande vilja eller insikt låter vanhävd

komma sig till last, torde han i regel inom kort bliva nödsakad att överlämna

sin fastighet i andra händer.

Stora svårigheter skulle uppstå att i lag så utforma själva vanhävdsbegreppet,

att jordägarens berättigade krav på den rörelsefrihet, som kan vara nödvändig,

särskilt för driftens omläggning i kristider, bleve tillgodosedda.

I den mån vanhävd förorsakas av ekonomiska svårigheter för jordägaren,

torde det icke i första hand vara påkallat att tillgripa lagstiftning till förhindrande

härav. Såsom utskottet framhöll i sitt utlåtande i ämnet vid 19-29

års riksdag, böra dylika fall av vanhävd främst behandlas under beaktande

av deras ekonomiska orsaker. Även om, såsom motionärerna ifrågasatt, vid

lagstiftning hänsyn skulle tagas till vederbörandes ekonomiska oförmåga att

skola sitt jordbruk, skulle det vid tillämpningen bliva synnerligen vanskligt

att avgöra, i vad mån sådan oförmåga verkligen föreligger.

Därest lagstiftningen skulle begränsas till att avse endast vissa större jordbruksfastigheter,

skulle, såsom utskoltet tidigare erinrat, så stora svårigheter

möta vid uppdragandet av lagstiftningens gränser, att en tillfredsställande lösning

knappast skulle kunna ernås.

På grund av vad sålunda anförts anser sig utskottet icke kunna förorda

bifall till motionärernas ifrågavarande yrkande.

Reservationer anfördes dels av herr Linder m. fl., vilka ansågo, att riksdagen

borde hemställa örn utredning huruvida, i vilken män och på vilket

sätt en lagstiftning för beivrande av uppenbar vanhävd må komma till stånd,

omfattande jordbruk av andra slag än dem som falla under den nu existerande

uppsiktslagen, dels ock av herr Lindhagen, vilken ansåg, att riksdagen

borde begära förslag i syfte att gällande uppsiktslag måtte utvidgas och få

tillämpning jämväl å mindre jordbruksarrenden under fideikommiss och

andra större gods samt å fideikommissfastigheter och andra större jordbruksdomäner.

Utskottets hemställan vann riksdagens bifall.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

På förslag av andra lagutskottet (utlåtande nr 41) hemställde 1931 års riksdag

i skrivelse den 30 maj 1931, nr 323, att Kungl. Majit måtte föranstalta

örn fortsatt utredning rörande utvidgning av 1925 års lag angående förbud

i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom ävensom av

den norrländska arrendelagen och uppsiktslagen att omfatta jämväl vissa

stiftelser samt för riksdagen snarast möjligt framlägga det förslag, vartill

utredningen kunde giva anledning.

I proposition, nr 191, till 1932 års riksdag framlades förslag till lag örn

ändring i 1925 års ovannämnda lag, avseende bl. a. lagens utvidgning till att

avse även stiftelser. I denna proposition uttalade föredragande departementschefen

att den i riksdagens ovannämnda skrivelse nr 323 berörda frågan

örn utvidgning av den norrländska arrendelagen och uppsiktslagen att omfatta

vissa stiftelser krävde ingående utredning och icke vore av den brådskande

beskaffenhet som spörsmålet om ändring i förbudslagen.

Detta uttalande lämnades av andra lagutskottet (utlåtande nr 34), som behandlade

propositionen, samt av riksdagen utan erinran.

Sedan 1936 års riksdag på förslag av andra lagutskottet (utlåtande nr 30)

genom skrivelse den 25 april 1936, nr 180, hemställt om utredning beträffande

vissa angivna frågor rörande arrendelagstiftningen tillkallade chefen

för jordbruksdepartementet, efter bemyndigande av Kungl. Majit den 8 maj

1936, fem sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande

arrendelagstiftningen. Enligt direktiven för de sakkunniga, som antogo benämningen

1936 års arrendeutredning, skulle uppdraget bland annat avse en

omprövning av frågan örn den sociala arrendelagstiftningens tillämplighetsområde.

I utredningsuppdraget borde emellertid även ingå att överväga och

avgiva förslag till ändringar, som av utredningen kunde finnas påkallade,

jämväl i andra författningar än nyttjanderättslagen och den norrländska

arrendelagen, i den mån de ägde samband med eller eljest anknöte till förevarande

lagstiftning, såsom 1927 års lag angående uppsikt å vissa jordbruk.

Förslag örn utvidgning av uppsiktslagen framkom vid 1936 års riksdag i

anslutning till yrkanden örn sänkning eller borttagande av den s. k. nedre

arealgränsen inom den sociala arrendelagstiftningen (motionerna I: 159, lii

366 och 11:481). Efter förslag av andra lagutskottet (utlåtande nr 46) anhöll

riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit den 23 maj 1936, nr 259, att

Kungl. Majit ville låta verkställa utredning, huruvida och på vad sätt det är

lämpligt att ändra bestämmelserna i de sociala arrendelagarna om minimiarealen

för de jordbruk, som falla under lagarna, i syfte att åstadkomma

sådana arealbestämmelser, att lagarna bliva tillämpliga å fastigheter, vid

vilka arrendatorn av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning, oavsett

beskaffenheten av de ägoslag, som ingå i jordbruksenheten, samt för

riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan giva anledning.

Andra lagutskottet framhöll i sitt berörda utlåtande, nr 46, att på grund

av det nära samband, som förefunnes mellan de sociala arrcndelagarna och

uppsiktslagen, vöre gränsdragningen mellan fastigheter, för vilka de sär
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

15

skilda sociala arrendebestämmelserna skulle gälla, och andra fastigheter av

betydelse jämväl för frågan om de fastigheter, som skulle vara underkastade

uppsiktslagen.

Genom beslut den 8 juli 1936 uppdrog Kungl. Majit åt 1936 års arrendeutredning

att i samband med den utredning, som anförtrotts densamma,

upptaga de i skrivelsen nr 259 omförmälda spörsmålen till behandling.

Även vid 1938 års riksdag var frågan örn uppsiktslagens tillämpningsområde

föremål för riksdagens uppmärksamhet. Sålunda yrkades i motion I:

lil av herrar Per Andersson och Sten, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Majit anhålla om utredning och framläggande av förslag till sådan

ändring av lagen, att densamma jämväl komme att gälla för stiftelser. Vidare

föreslogs i motion lii 77 av herr Persson i Norrby, att lagen måtte utsträckas

till att även omfatta jordbruk av i lagen avsett slag med under 4

hektar inrösningsjord.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 32, hemställde andra lagutskottet

— som förutsatte att de i motionerna berörda spörsmålen inom 1936

års arrendeutredning ägnades den uppmärksamhet de otvivelaktigt förtjänade

— att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

1936 års arrendeutredning avlämnade den 9 november 1938 betänkande

med förslag till ändringar i arrendelagstiftningen (statens offentl. utr. 1938:

38). Förslaget innebär en utvidgning av den s. k. sociala arrendelagstiftningen.

Denna skall enligt förslaget utsträckas till att avse jämväl torp och

andra arrendefastigheter, som lyda under huvudgårdar tillhöriga enskilda

personer eller fideikommiss, ävensom brukningsdelar ägda av stiftelser eller

ideella föreningar. Såsom villkor för tillämpligheten föreskrives liksom nu

att arrendefastigheten ej får omfatta större areal odlad jord än 25 hektar.

De sociala arrendebestämmelserna skola med vissa undantag gälla även

beträffande sådana småställen under hithörande ägarkategorier, vilka för

närvarande lyda under den s. k. allmänna arrendelagen; den nuvarande

nedre arealgränsen örn 4 hektar har borttagits.

I fråga om tillämpningsområdet för uppsiktslagen anförde utredningen

bland annat följande.

Den föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen

framkallar i sin tur frågan örn en utsträckning av 1927

års lag angående uppsikt å vissa jordbruk. Detta följer redan därav, att

nämnda lag för närvarande direkt ansluter till arrendelagstiftningen, nämligen

på så sätt att den äger tillämpning allenast å brukningsdel, som är av

den beskaffenhet och omfattning samt tillhör sådan ägare, att med avseende

å arrende därav gäller norrländska arrendelagen eller vad i nyttjanderättslagen

är särskilt stadgat örn jordbruksarrenden under bolag och med dem

likställda jordägare. Uppenbart är emellertid, alt frågan örn uppsiktslagens

tillämpningsområde icke kan behandlas enbart såsom en av formella skäl

påkallad följdändring i anledning av arrendelagstiftningen. Utvidgas detta

tillämpningsområde i samina omfattning som föreslagits beträffande den sociala

arrendelagstiftningen, innebär detta, alt en betydande mängd fastighe
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

ter, vilka i flera hänseenden förete stora olikheter sinsemellan, komma att

inrymmas under en offentlig kontroll, för vilken åtminstone vissa av de

därav berörda ägarekategorierna hittills stått främmande. Vid bedömande

härav framställer sig även till eftertanke, varför en lag, som synes lia till

uppgift att förebygga vanhävd, till sin giltighet skall inskränkas till vissa

slag av jordbruksfastigheter och icke ifrågakomma med avseende å den ur

folkförsörjningssynpunkt vida viktigare jord, som står utan samband med

den sociala arrendelagstiftningen. Denna fråga tangerar själva grunden för

uppsiktslagen.

Såsom redan i inledningen till detta betänkande antytts, var det från början

två skilda problemkomplex, som lågo till grund för strävandena att få

till stånd en uppsiktslag. Å ena sidan tog nian siklö på det önskemål, som

i och för sig ur nationalekonomisk synpunkt föreligger, att jordbruksjord ej

utsättes för vanhävd. Å andra sidan ville nian med uppsiktslagen förebygga

vissa i ekonomiskt och socialt hänseende skadliga verkningar — i form av

vanhävd och minskning av antalet brukningsdelar — som kunde befaras

bliva cn följd av den skärpta arrendelagstiftningens genomförande. Ehuru

uppsiktslagen, sådan den redan 1909 antogs, kail anses motsvara allenast

det senare av de båda angivna huvudsyftena, har dock uppfattningen att

lagen borde vara en självständig vanhävdslag spelat en framträdande roll

och tagits till utgångspunkt för yrkanden örn utsträckning av tillämpningsområdet

eller principiell omläggning av lagens räckvidd och innehåll.

Ehuru inom arrendeutredningen icke saknats sympatier för en vanhävdslagstiftning

av allmängiltig räckvidd, har arrendeutredningen likväl icke ansett

sig kunna till närmare prövning upptaga denna vittutseende fråga. Det

synes uppenbart att en sådan lagstiftning ej kan genomföras utan ingående

undersökning, i vad mån behov föreligger av elt statligt ingripade av detta

slag. Frågan härom synes även upprulla principiella spörsmål, vilka måste

anses falla utom ramen för det åt arrendeutredningen meddelade uppdraget.

Såsom skäl för en allmän vanhävdslagstiftning kan det i varje fall icke vara

tillräckligt att åberopa, att man därigenom skulle undgå vissa, av uppsiktslagens

begränsning till särskilda fastighetskategorier härrörande konsekvenser,

vilka man förmenat stå i sirid med en följdriktig tillämpning av principen

om allas likhet inför lagen.

Arrendeutredningen anser sig sålunda böra utgå från att uppsiktslagen

liksom hittills allenast skall utgöra ett komplemnet till den sociala arrendelagstiftningen.

Den skall avse ett ingripande mot vanhävd samt mot olämpligt

nedläggande av brukningsdelar, men allenast i fråga om sådan jord, där

dylika företeelser kunna uppkomma såsom följd av jordägares oviliighet att

underordna sig skärpta arrendebestämmelser. Härav följer att uppsiktslagen

icke bör erhålla större räckvidd än som motsvarar tillämpningsområdet

för den sociala arrendelagstiftningen. Huruvida uppsiktslagens räckvidd bör

vara exakt lika med sagda tillämpningsområde eller mindre än detta, är däremot

en fråga som tarvar särskilt övervägande. Det gäller härvidlag att bedöma,

huruvida den föreslagna utvidgningen av den sociala arrendelagstiftningen

skulle föranleda därav berörda jordägare alt i någon avsevärd omfattning

nedlägga hittillsvarande arrendejordbruk. Ehuru fasta hållpunkter

för detta bedömande knappast stå att uppbringa, förrän det visat sig huru

den föreslagna arrendelagstiftningen uppfattas å jordägarehåll, har arrendeutredningen

för lagförslagets utformning likväl måst bilda sig en mening i

denna angelägenhet.

Vad beträffar de under fideikommiss, enskilda godsägare, stiftelser och

ideella föreningar lydande fastigheter, till vilka den sociala arrendelagstift
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

17

ningen enligt arrendeutredningens förslag skulle komma att utsträckas, kan

det förefalla, som örn behovet av det särskilda uppsiktssystemet skulle bliva

mindre framträdande än i fråga om de fastigheter under bolag och därmed

likställda, vilka för närvarande äro ställda under uppsikt. Ue farhågor som

föranlett införandet av uppsikt lära nämligen delvis lia haft sin grund däri,

att jordägare av sistnämnda kategori i främsta rummet lia sitt ekonomiska

intresse riktat på tillgodogörandet av skogstillgångarna och att de måhända

i viss mån bedöma frågan örn jordbrukets vidmakthållande ur den industriella

rationaliseringens synvinkel. Detsamma kan naturligen icke sägas örn

sådana jordägare, för vilka inkomsterna av jordbruket — det egna eller det

utarrenderade — spela den viktigaste rollen. Alt den föreslagna arrendelagstiftningen

skulle föranleda någon märkbar omläggning av odlingsmarkens

produktiva utnyttjande torde, åtminstone såvitt angår de egentliga jordbruksbygderna,

näppeligen vara att befara.

Emellertid lärer det icke böra frånses att de skärpta arrendebestämmelserna

—- och detta gäller främst den jordägaren ålagda nybyggnadsskyldigheten

— även på nu förevarande område skulle kunna frammana en tendens

till sammanslagning av brukningsdelar och måhända till nedläggande av

mera avsides belägna torpställen, med andra ord till en rationaliseringsprocess,

vars närmare förlopp det kan vara ett socialt intresse att övervaka. Och

därest det verkligen skulle förekomma, att god och välbelägen åkerjord utlades

till skog eller finge ligga obrukad, utan att möjlighet funnes att lagligen

beivra en dylik misskötsel, torde det kunna förutses, att den allmänna

opinionen skulle starkt reagera mot en lagstiftning, som ej bättre tillgodosåge

det allmännas intressen. Arrendeutredningen har i betraktande härav icke ansett

sig kunna underlåta att föreslå uppsiktssystemets utsträckande även till

de av den föreslagna sociala arrendelagstiftningen omfattade fastigheter,

vilka lyda under fideikommiss, enskilda godsägare, stiftelser och ideella föreningar.

Under förutsättning att bestämningen av begreppet vanhävd — såsom

i 3 § föreslås — göres något mindre rigorös än vad nu är fallet, torde

uppsiktslagens tillämplighet på nämnda fastigheter ej föranleda praktiska

svårigheter av någon betydenhet. Att uppsiktslagen, som i fråga örn fastighetens

byggnader äger tillämpning även när fastigheten är utarrenderad,

medför en förstärkning av kontrollen över den sociala arrendelagstiftningens

efterlevnad, utgör naturligen i och för sig en beaktansvärd fördel.

Bland de fastigheter — under ägare av skilda kategorier — vilka icke

uppnå den nuvarande fyrahektarsgränsen, torde den grupp, som enligt arrendeutredningens

förslag skulle undandragas från reglerna örn minimitid,

optionsrätt och förköpsrätt, i detta sammanhang påfordra viss uppmärksamhet.

Det kan måhända sägas att den föreslagna arrendelagstiftningen icke

beträffande dessa undantagna fastigheter — till största delen huggaretorp

under skogsägande bolag — medför sådana förändringar, att man på grund

därav bär anledning vänta någon starkare tendens till nedläggande av dylika

små jordbruk. Alt nybyggnadsskyldighet ålägges jordägaren även beträffande

sagda fastigheter torde nämligen i allmänhet icke medföra någon verklig

ny börda för honom utan kan närmast jämföras med ett lagfästande av

rådande praxis. Ett strängt vidhållande av tankegången, att uppsiktssystemets

införande skulle betingas allenast av behov, som aktualiseras genom den

sociala arrendelagstiftningen, skulle sålunda kunna leda till att berörda fastigheter

undantoges från uppsiktslagen. A andra sidan medför uppsikten beträffande

utarrenderade brukningsdelar en förs birk t kontroll över nybyggnadsskyldighetens

fullgörande, eli socialt skydd, på vilket arrendatorer å

småställen kunna göra samma anspråk som övriga arrendatorer. Även ur lagtillämpningens

synpunkt torde det vara lämpligast, alt ifrågavarande fastig
Bihang

till riksdagens protokoll loit. 9 sami. ‘2 avd. Sr 17. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande A''r 17.

heter underställas samma kontroll, som funnits behövlig i fråga om andra

till den sociala arrendelagstiftningen hänförliga fastigheter. Slutligen må i

detta sammanhang erinras örn de, bland annat i motioner till 1936 års riksdag,

framförda yrkandena, att uppsiktssystemet borde utvidgas till att avse

även brukningsdelar under fyrahektarsgränsen eller åtminstone sådana, vilka

omfatta odlad jord till en vidd av minst två hektar. De iakttagelser rörande

inträffade vanhävdsfall, vilka ligga till grund för dessa, av andra lagutskottet

i viss mån beaktade krav, kunna tjäna till ledning även vid bedömandet av

de framtida förhållanden, vilka i frågans nuvarande läge bliva avgörande.

På grundval av sålunda gjorda överväganden har arrendeutredningen föreslagit,

att uppsiktslagen skall vara tillämplig, när brukningsdel är av den

beskaffenhet och omfattning och tillhör sådan ägare, att de av utredningen

föreslagna särskilda bestämmelserna för vissa jordbruksarrenden helt eller

delvis äga tillämpning, när brukningsdelen utarrenderas. Mellan tillämpningsområdet

för den sociala arrendelagstiftningen och uppsiktslagen skall sålunda

även enligt arrendeutredningens förslag råda full överensstämmelse.

Beträffande vanliävdslagstiflningens omfattning i geografiskt hänseende

må — utöver vad förut nämnts — framhållas, att den norrländska uppsiktslagen

i sin ursprungliga avfattning gällde de fyra nordligaste länen samt vissa

delar av Gävleborgs och Kopparbergs län. Lagen utsträcktes sedermera dels

genom lag den 10 maj 1912 till återstående delar av Gävleborgs län och dels

genom lag den 2 maj 1917 till Värmlands län. Den år 1927 antagna lagen

har avseende å hela landet.

Med anledning av det i nu föreliggande motion I: 164 framförda antagandet,

atl skogsbolagen avsiktligt föredroge att av befintliga större jordbruk

tillskapa små arrendejordbruk om exempelvis 3.9 hektar inägojord,

som falla utanför uppsiktslagen, må erinras att hithörande spörsmål förut

varit föremål för uppmärksamhet (se härom andra lagutskottets utlåtande

nr 46/1936 sid. 8—10). I detta hänseende må här nämnas, att jordbrukskommissionen

för Västmanlands läns hushållningssällskaps verksamhetsområde

i skrivelse till Kungl. Maj:t den 2 december 1932 anmält, att uppsiktslagen

kringginges sålunda, att vid utarrendering av lägenheter, som tillhört

eller bort tillhöra lagens tillämpningsområde, viss åkerareal fråntoges eller

tillädes lägenheten. Sedan Kungl. Maj:t den 28 augusti 1933 uppdragit åt

sociala jordutredningen att upptaga frågan till prövning, anförde utredningen

i skrivelse till Kungl. Majit den 20 juni 1934, bland annat, att, trots

en ingående undersökning verkställts, hade icke kunnat uppvisas andra

fall än de av jordbrukskommissionen i Västmanlands län anmärkta, då ändring

i utarrenderade lägenheters areal vidtagits för att kringgå den sociala

arrendelagstiftningen och vanhävdslagen. De missförhållanden i berörda

hänseende, som hittills förekommit, syntes icke hava nått den omfattning

att de utgjorde anledning till lagstiftningsåtgärder. Vad som förekommit i

ärendet hade emellertid synts utredningen böra föranleda, att uppmärksamheten

för framtiden riktades på möjligheten, att försök i angivna riktning

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

19

kunde göras. Det torde därför enligt utredningens mening lämpligen böra

uppdragas åt jordbrukskommissionerna i riket att för framtiden noggrant

följa utvecklingen på området.

Den 21 december 1934 utfärdade Kungl. Maj:t cirkulär, i vilket jordbrukskommissionerna

anbefalldes att, envar för sitt verksamhetsområde, så snart

ske kunde göra anmälan till Kungl. Majit, därest till deras kännedom komme,

att jordägare med avseende å fastighet, varå uppsiktslagen ägde tillämpning,

vidtagit eller hade för avsikt vidtaga åtgärder, ägnade att genom minskning

eller utökning av fastighetens areal undandraga fastigheten tillämpning

av lagen.

Enligt vad utskottet erfarit har hittills någon anmälan av angivet innehåll

icke inkommit till Kungl. Majit.

I detta sammanhang må även nämnas, att jordbrukskommissionen för

Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsområde i nyssnämnda

skrivelse till Kungl. Majit den 2 december 1932 omnämnt, att kommissionen

under sina resor inom tjänstgöringsområdet iakttagit, hurusom ett bolag

verkställt skogsodling på odlad mark. Efter det Kungl. Majit den 28 augusti

1933 uppdragit åt sociala jordutredningen att till prövning upptaga jämväl

denna fråga, anförde utredningen — sedan utredningen inhämtat upplysningar

i ärendet från länsstyrelserna, jordbrukskommissionerna och skogsvårdsstyrelserna

i riket ävensom från centralstyrelsen för skogsvårdsstyrelsernas

förbund — bland annat följande.

Det torde icke kunna förnekas, att det är ett viktigt statsintresse, att befintlig

odlad jord bibehålies produktionsduglig för att kunna nyttiggöras i

den allmänna folkförsörjningens tjänst. Därest utläggning av god och välbelägen

åkerjord till skog förekomme i nämnvärd omfattning, kunde det

därför vara ur det allmännas synpunkt önskvärt, att möjlighet till kontroll

och lämplighetsprövning förefunnes. Samma torde vara förhållandet i sådana

fall då visserligen utläggning av åker till skog icke skett genom odlingsåtgärd

men marken får ligga obrukad tills självföryngring inträder. Otvivelaktigt

föreligger i senare fallet i än högre grad än i det förra sådan missskötsel

av produktionsduglig jord, som ur allmänna synpunkter bör förhindras

och beivras. I fråga örn brukningsdel, å vilken vanhävdslagen äger

tillämpning, kan misskötsel, varom nu är fråga, lagligen beivras. Men i fråga

örn annan jord saknas för närvarande möjligheter till ingripande från myndigheternas

sida. Innan lagstiftning för sådant ändamål tillgripes måste

självfallet ett verkligt behov av laglig reglering på området hava gjort sig

gällande. Den av sociala jordutredningen i ärendet verkställda utredningen

kan emellertid icke sägas hava givit vid handen, att sådant behov för närvarande

föreligger. Sociala jordutredningen kan därför icke förorda, att

lagstiftningsåtgärder i föreslagen riktning för närvarande vidtagas. Emellertid

anser sociala jordutredningen, att den föreliggande frågan är av så

stor betydelse för folkförsörjningen, alt man i framtiden bör noggrant följa

utvecklingen på området. Detta torde också utan alltför stor omgång kunna

ske genom jordbrukskommissionerna i riket.

Den 7 juni 1934 utfärdade Kungl. Majit cirkulär, i vilket jordbrukskommissionerna

anbefalldes att, en var för sitt verksamhetsområde, därest lill

kommissionens kännedom komme, antingen alt skogsodling på åkerjord så
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

lunda företoges, att skada för det allmänna ur ekonomiska eller sociala synpunkter

uppstode, eller att dylik skada uppkomme genom att åkerjord överfördes

till skogsbruk genom underlåten odling, så snart ske kunde därom

göra anmälan hos Kungl. Maj:t, för den händelse ej kommissionen ägde möjlighet

till ingripande jämlikt vanhävdslagen.

Enligt vad utskottet inhämtat har hittills någon anmälan av angivet innehåll

icke inkommit till Kungl. Maj:t.

Under år 1937 verkställdes en allmän jordbruksråkning i riket. De därvid

insamlade uppgifterna hava numera bearbetats av statistiska centralbyrån,

som i Sveriges officiella statistik (jordbruk med binäringar) lämnat en redogörelse

därför. Även i statistisk årsbok för 1940 (tab. 76) finnas uppgifter

angående landets brukningsdelar m. m. för år 1937.

Antalet brukningsdelar i riket utgjorde 1937 707,758, därav 289,114 med en

åkerareal upp till 0.25 hektar, 52,335 örn 0.26—1 hektar, 58,990 örn 1—2 hektar

samt 113,722 om 2—5 hektar.

Med anledning av de i motionen I: 164/19 intagna uppgifterna angående

antalet brukningsdelar i Västernorrlands och Norrbottens län må nämnas,

att antalet brukningsdelar över 0.25 hektar utgjorde, i det förra länet 24,317

och i det senare 18,317. Av dessa brukningsdelar vörö i Västernorrlands län

72.8 procent och i Norrbottens län 76.9 procent under 5 hektar.

Beträffande utarrenderade brukningsdelars antal och åkerareal i procent

av samtliga brukningsdelar finnas i 1937 års jordbruksråkning uppgifter endast

i fråga om brukningsdelar med mera än 2 hektar åker. Hela antalet sådana

brukningsdelar utgjorde 307,319. Av sistnämnda antal voro 59,134 utarrenderade

(19.2 °/o), under det att 248,185 (80.8 %) brukades av ägaren

själv. Till brukningsdelar med mera än 2 hektar åker hörde en sammanlagd

åkerareal av 3,589,972 hektar (all åker utgjorde 3,731,038 hektar), varav

2,636,870 hektar (73.5 %) brukades av ägaren själv och 953,102 hektar

(26.5 %) av arrendator.

Utarrenderade brukningsdelar förekomma i den relativt sett minsta utsträckningen

vid småbruken, under det att arrendesystemet nått åtskilligt

större omfattning vid de större brukningsdelarna.

Beträffande arrendesystemets utbredning i olika delar av landet må nämnas,

att detsamma förekommer i stor utsträckning inom ett sammanhängande

område, som utgöres av Uppland, Södermanland, Östergötland och norra

kustlandet i Kalmar län, samt vidare på slättbygden i Malmöhus län och i

hela Bergslagen, där bruks- och trävarubolagens jordinnehav nått den största

omfattningen. Däremot har arrendesystemet sin minsta omfattning på Gotland,

i Blekinge läns skogsbygd, i Västernorrlands läns kustland samt i Västerbottens

och Norrbottens län, inom vilka områden åkerjorden till mera

än 90 % brukas av självägare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Frågor rörande yaiiliävdsbegreppet m. m.

Enligt 1 § i 1927 års uppsiktslag skall beträffande sådan brukningsdel, som

avses i lagen, uppsikt hållas däröver att brukningsdelen ej vanhävdas, vare

sig därigenom att jordbruket så vanskötes, att dess vidmakthållande äventyras,

eller därigenom att nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll.

Därest brukningsdel är utarrenderad, skall jämlikt 2 § som regel

lagens bestämmelser äga tillämpning endast i fråga om nödiga byggnader.

1 lagens 3 § lämnas i vissa avseenden en närmare beskrivning av vanhävdsbegreppet.

Sålunda angives i första stycket, att till vanhävd ej är att hänföra

nedläggande av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga beskaffenhet

eller annan omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruk.

I andra stycket fastställes, att såsom vanhävd ej heller skall anses, att byggnad,

som genom sammanslagning av brukningsdelar blivit obehövlig, bortföres

eller lämnas utan underhåll, såvida brukningsdelarna till beskaffenhet

och omfattning äro sådana, att först genom deras sammanslagning uppkommer

jordbruk, därav brukaren kan erhålla sin huvudsakliga bärgning. Slutligen

stadgas i 14 § att brukningsdel må tagas i anspråk för bostadsändamål

eller för beredande av plats för industriell anläggning eller i annat liknande

syfte, om länsstyrelsen efter jordbrukskommissionens hörande prövar

det nödigt, samt att, därest i annat fall än i 3 § andra stycket sägs synnerliga

skäl föreligga, att brukningsdel sammanslås med annan, länsstyrelsen

äger efter kommissionens hörande tillåta, att byggnad, som genom sammanslagningen

blir obehövlig, bortföres eller lämnas utan underhåll.

Enligt lagen skall för uppsiktens utövande å de brukningsdelar, som falla

under lagen, för varje hushållningssällskaps förvaltningsområde finnas en

jordbrukskommission, bestående av tre ledamöter. Då kommissionen finner

skälig anledning antaga, att brukningsdel är utsatt för vanhävd, äger kommissionen

förordna gode män att företaga syn å fastigheten. Efter verkställd

syn å stället skola gode männen däröver till kommissionen avgiva redogörelse

jämte förslag till de åtgärder, som för vanhävdens avhjälpande må finnas

nödiga. Därest kommissionen med ledning av synemännens utlåtande finner,

att vanhävd föreligger, skall kommissionen söka träffa skriftlig överenskommelse

med ägaren, varigenom denne åtager sig att inom viss tid, högst fyra

år, vidtaga erforderliga åtgärder för avhjälpande av vanhävden. I överenskommelsen

skall angivas, vilka åtgärder ägaren skall vidtaga samt beträffande

varje särskild åtgärd utsättas den tid, inom vilken densamma skall vara

fullgjord. Om frivilllig överenskommelse ej kan träffas eller ägaren ej fullgör

sitt åtagande enligt överenskommelsen, äger kommissionen vid domstol föra

talan mot ägaren. Domstolen äger därvid föreskriva erforderliga åtgärder lör

vanhävdens avhjälpande och förelägga ägaren viss tid, högst fyra år, inom

vilken varje särskild åtgärd skall hava vidtagits. Försiltes den av domstolen

utsatta liden, äger domstolen på yrkande av kommissionen meddela ägaren

nytt föreläggande att avhjälpa vanhävden. Underlåter fastighetsägare alt inom

föreskriven tid fullgöra åtgärd, som fastställts genom frivillig överenskom
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra ladu! skot teis utlåtande Nr 17.

melse eller bestämts av domstol, skall ägaren efter åtal, som anhängiggöres

av allmän åklagare på uppdrag av kommissionen, ådömas bötesstraff, minst

200 och högst 5,000 kronor. Är ägaren bolag eller förening, skall bötespåföljd

drabba envar, som under den föresätta tiden enligt stadgande i lag ägt företräda

bolaget eller föreningen. Dock skall den, som finnes ej hava i avsevärd

grad bidragit därtill att åtgärden ej fullgjorts, vara fri från ansvar. Motsvarande

gäller beträffande den eller dem, som enligt stadgande i lag må hava

företrätt enskild fastighetsägare. Örn brukningsdel, efter det att densamma

varit föremål för syn enligt uppsiktslagen, upplåtes på arrende, är ägaren

ändock ansvarig för avhjälpande av den vanhävd, som förefanns vid tiden

för synen. Överlåtes fastigheten efter synen till ny ägare, är förre ägaren likväl

ansvarig för avhjälpande av den vid synen befintliga vanhävden, därest

ej kommissionen medgiver, att ansvarigheten övertages av den nye ägaren.

Frågan om vanhävdsbegreppets utformande har vid upprepade tillfällen

varit föremål för riksdagens övervägande.

I sitt år 1904 avgivna betänkande upptog norrlandskommittén ett förslag

till lag innefattande bestämmelser till förekommande av vanhävd å vissa

jordbruk i Norrland och Dalarna. I detta lagförslag intogs den bestämmelsen,

att egendom, som avsåges i förslaget, icke finge så vanvårdas, att jordbrukets

avkastningsförmåga uppenbarligen äventyrades, och ej heller för

.jordbruket nödiga byggnader bortföras eller lämnas att förfalla.

Kommittén anförde i sitt betänkande:

Man bör skilja mellan olika slag av vanhävd. Det kan förekomma en

vanskötsel, som endast föranleder, att jord för tillfället eller för den närmaste

framtiden avkastar mindre än vad den eljest kunde och borde, men som är

lätt att avhjälpa och bättra genom några års driftigt arbete.

Men det kan också tänkas, att vanvården tager ett sådant omfång, att odlad

jord småningom återgår till naturtillståndet, att det kapital, som ligger

i jordens egenskap av att vara odlad, försvinner och att dess avkastningsförmåga

för framtiden sålunda väsentligt reduceras.

Emellan dessa båda fall är det sålunda samma skillnad som emellan en

ränteförskingring och en kapitalförskingring. Gränsen är naturligtvis i någon

män svävande, men det bör dock ej möta någon större svårighet att i

ett givet fall avgöra, om densamma är passerad eller ej. Mot det lindrigare

slaget av vanvård torde staten icke böra ingripa lika litet som staten eljest

söker framtvinga produktiv verksamhet eller bestraffar en enskild, som på

grund av bristande förmåga eller insikter icke kan sköta sitt yrke så som

lian borde. Mot den grövre vanvården åter, den, som sker så att säga avsiktligt,

därför att jordens ägare icke vill vara jordbrukare, och som tydligen

leder till odlingens tillbakagång samt berövar den kommande generationen

förmånen att få emottaga uppbruten jord till samma omfattning och

avkastningsförmåga, som de gångna släktenas arbete berett åt den närvarande,

mot denna vanvård synes staten vara berättigad att ingripa.

Till motivering av det i lagförslaget upptagna vanhävdsbegreppet yttrade

kommittén efter redogörelse för vissa förutsättningar för lagens tillämplighet

följande:

Vidare förutsättes för lagens tillämplighet, att vissa grövre slag av vanvård

förekommit. Hit hör till en början, att egendom så vanvårdas, att jord
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

23

brukets avkastningsförmåga uppenbarligen äventyras. Det vanligaste fallet

härvid är, att, såsom ofta skett, åkrar och ängar lämnas utan skötsel, så

att de efter hand förvandlas till mer eller mindre skogbeväxta utmarker,

eller att skördar år efter år tagas utan att ersättning lämnas, så att jorden

småningom utarmas. Är en odlad äga emellertid till jordmånen så dålig, att

dess avkastning icke ersätter brukningskostnaden för en på stället bosatt

åbo, då kan dess utläggande till skogsmark naturligen icke anses såsom sådan

vanvård, som i denna § avses. Någon minskning i jordbrukets avkastningsförmåga

kommer åtgärden nämligen då icke att medföra.

Kommittén har vidare föreslagit, att såsom sådan grövre vanvård, varom

nu är fråga, skulle anses jämväl om för jordbruket nödiga byggnader bortföras

eller lämnas att förfalla. Dessa åtgärder behöva visserligen icke alltid

medföra, att själva jordbruket försämrats, ty detta kan sammanläggas

med annat jordbruk, som äger för båda fastigheterna tillräckliga byggnader.

Men fastighetens värde såsom självständig jordbrukspossession förminskas

likväl därigenom i högst avsevärd grad, och lika litet som trävaruindustrien

bör få föranleda därtill, att landets odlade område minskas, lika litet bör det

tillåtas, att densamma orsakar en reducering av de särskilda självständiga

brukningsdelarnas antal. I de flesta fall är emellertid ifrågavarande förfarande

med t. ex. husen på ett gammalt f. d. bondehemman icke förestavat

av några skäl av berörda beskaffenhet, utan utgör tvärtom det mest talande

beviset för ägarens avsikt att lämna jordbruket åt sitt öde.

Inom kommittén anfördes i denna del reservation dels av herr Lindhagen,

dels ock av herrar Claéson, Kempe och Lindman. Förstnämnde reservant ville

fastställa vanhävdsbegreppet så, att vanhävd skulle anses föreligga, bland

annat, örn jordbruket och byggnaderna vore i sämre tillstånd än det, vari

de uti bondehand varande jordbrukslägenheterna i orten i allmänhet befunne

sig. Vad sålunda stadgats skulle dock ej gälla, där det efter noggrann

undersökning befunnes, att jordmånen å en upptagen odling ej ägde det odlingsvärde,

att jorden kunde med fördel brukas ens av någon, som saknade

andra utvägar till försörjning.

De tre övriga reservanterna ville bestämma vanhävdsbegreppet på sådant

sätt, att vanhävd skulle anses föreligga, örn fastighet så vanvårdades, att jordbrukets

avkastningsförmåga uppenbarligen äventyrades. Dessa reservanter

framhöllo, att från lagen borde undantagas all jord av den beskaffenhet, att

dess odling ej lönade sig, samt att till vanhävd ej borde räknas, att en jordägare

sammansloge två eller flera brukningsdelar till en större gård och borttoge

eller läte förfalla de byggnader, som vid ett sådant brukningssätt ej

längre vore nödiga. Genom ett dylikt tillvägagående förminskades nämligen

icke arealen av odlad jord, och likaväl som det vore lämpligt, att en jordägare

dreve eli mindre jordbruk, lika lämpligt kunde det enligt reservanternas

mening i andra fall vara, all en annan tillätes driva ett större jordbruk,

allra helst della senare bade större möjlighet alt lämna produkter till avsalu

jin det förra.

Det av Kungl. Majit vid 1907 års riksdag framlagda förslaget till vanhävdslag

för Norrland och Dalarna upptog samma definition av vanhävdsbegreppet,

som lämnats i norrlandskommitténs förslag. 1907 års förslag lill

vanbävdslag förföll emellertid lill följd av kamrarnas skiljaktiga beslut.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Vid 1909 års riksdag framlade Kungl. Maj:t ånyo förslag till vanhävdslag

för Norrland och Dalarna. I 1 § av detta förslag stadgades, att beträffande

de fastigheter, förslaget avsåge, uppsikt skulle hållas däröver, att icke jordbruket

nedlades eller ägor och byggnader eljest så vanvårdades, att jordbrukets

vidmakthållande därigenom äventyrades. Till vanhävd skulle emellertid

enligt 2 § ej hänföras nedläggande av jordbruk å äga, som till sin naturliga

beskaffenhet vore så dålig, att jordbrukets nedläggande därå måste anses

fördelaktigt för en till fastighetens jordbruk för sin utkomst hänvisad åbo.

Föredragande departementschefen anförde vid ärendets behandling:

Med avseende å den grad av vanhävd, som borde föreligga för att föranleda

åtgärder från det allmännas sida, anförde norrlandskommittén i sin motivering,

att kommittén avsåge vanhävd som toge »ett sådant omfång att odlad

jord småningom återgår till naturtillståndet, att det kapital, som ligger i

jordens egenskap av att vara odlad, försvinner och dess avkastningsförmåga

för framtiden sålunda väsentligt reduceras». Den formulering, som i norrlandskommitténs

förslag givits åt denna tanke, kan emellertid föranleda den

uppfattning, att inskridandet bör äga rum redan på ett tidigare stadium än

kommittén avsett, och då jag anser angeläget, att bestämmelserna härutinnan

icke varda föremål för olika tolkning, har jag sökt att finna och i förslaget

införa ett klarare uttryck för vad man i denna del åsyftar.

I ännu ett hänseende torde norrlandskommitténs förslag böra underkastas

en modifikation, som dock även den snarare innebär en redaktionell än

en reell förändring. I motiveringen till kommitténs förslag beröres den händelse,

att en odlad äga är till jordmånen så dålig, att dess avkastning icke

ersätter brukningskostnaden för en på stället bosatt åbo, och förklaras, att i

dylikt fall den ägans utläggande till skogsmark naturligen icke är att anse

som sådan vanvård, som i lagförslaget avses. Det synes mig önskvärt — och

med hänsyn till den formulering, som av mig givits åt 1 § i det förslag, som

jag nu ämnar framlägga för Eders Kungl. Majit, jämväl nödigt — att detta

också får ett uttryck i lagen.

Kungl. Maj:ts förslag föranledde i denna del icke någon erinran från lagutskottets

sida.

Efter sammanjämkning antog riksdagen ett av herr Widén framlagt förslag

av innehåll, att uppsikt skulle hållas däröver, att jordbruket icke nedlades

eller ägor och byggnader eljest så vanvårdades, att jordbrukets vidmakthållande

därigenom äventyrades.

År 1918 förordnade Kungl. Majit häradshövdingen N. Wihlborg och överlantmätaren

O. Nilsson att såsom sakkunniga inom justitiedepartementet biträda

vid en allsidig utredning rörande verkningarna av den norrländska vanliuvdslagen.

De sakkunniga framlade sin utredning den 10 november 1921.

Herrar Wihlborg och Nilsson funno den verkställda undersökningen icke

giva anledning att ändra den i 1 § i 1909 års lag upptagna definitionen å

vanhävd. I ett hänseende syntes dock lagens bestämning av vanhävdsbegreppet

icke vara tillräckligt tydlig, nämligen i fråga örn sammanslagning av

brukningsdelar. Lagrummets avfattning härutinnan torde enligt de sakkunnigas

mening innebära, att hinder för vanvårdande eller bortförande av byggnaderna

å en fastighet förelåge endast, därest jordbrukets vidmakthållande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

25

därigenom äventyrades. Lagen hade även tillämpats i överensstämmelse härmed.

Enligt de sakkunnigas åsikt vore intet att erinra däremot. Lagens direkta

syfte vore att förhindra vanhävd av jordbruket. Vid sammanslagning av

två fastigheter, som vore var för sig bebyggda, syntes, därest byggnaderna å

den ena fastigheten vore tillräckliga för båda fastigheternas behov, från ren

hävdesynpunkt intet vara att anmärka mot att den ena fastighetens byggnader

helt eller delvis bortfördes. Tvärtom kunde genom den besparing i

byggnadsunderhåll, som därigenom vunnes, ägaren bliva i tillfälle att nedlägga

större kostnad å jordbruket såsom sådant.

Beträffande bestämmelsen i 2 § i 1909 års lag, att som vanhävd ej skulle

anses nedläggande av jordbruk å äga, som till sin naturliga beskaffenhet vore

så dålig, att jordbrukets nedläggande därå måste anses fördelaktigt för en

till fastighetens jordbruk för sin utkomst hänvisad åbo, framhöllo de sakkunniga

:

Enligt stadgandets innehåll, vilket överensstämmer med vad norrlandskommittén

uttalat i sina motiv, är det allenast den omständigheten, att en

äga till sin naturliga beskaffenhet, d. v. s. till jordmånen är så dålig, att dess

uppehållande såsom odlad icke lönar sig, som berättigar till jordbrukets

nedläggande å ägan. Den verkställda undersökningen, huru detta stadgande

tillämpats av jordbrukskommissionema, har emellertid givit vid handen att

även andra omständigheter såsom svårighet för dikning, frostländighet, avlägsenhet

från vägar o. d. ansetts höra föranleda till ett uteslutanle av uppsiktslagens

tillämplighet.

Herrar Wihlborg och Nilsson anmärkte i anledning härav, att hur viktigt

det än vore, att den mark, som en gång blivit odlad, också bibehölles såsom

sådan i största möjliga utsträckning, det dock vore tydligt, att det icke

kunde vara nationalekonomiskt klokt att genom tvångsmedel vidmakthålla

sådana jordbruk, som redan från början vore dömda att misslyckas. Detta

vore förhållandet ej blott med jordbruk å sådan mark, vars jordmån absolut

icke lämpade sig för jordbruksdrift, utan även med jordbruk å^ vattensjuka

ägor, som icke för rimliga kostnader kunde torrläggas, eller å mark, där

grödan vore alldeles särskilt utsatt för den i de nordligare trakterna så ofta

förekommande nattfrosten. Vad åter anginge jordbruk, som läge avlägset

från vägar eller andra kommnnikationsleder, kunde det icke utan vidare

fastslås, att sådana jordbruk icke borde vidmakthållas. De norrländska orterna

lede som bekant ofta brist på vägar. Man påträffade ej sällan hemman

eller mindre byar, som icke ägde tillgång till annat än en gångväg eller

en ytterst bristfällig körväg. Detta vöre förhållandet ej blott i lappmarkstrakterna

utan även så långt söderut som i Hälsinglands skogsbygder. Den

omständigheten likväl, att sådana hemman eller byar en gång anlagts och

bebyggts, finge anses tyda på, att svårigheterna för åborna i allmänhet ej

vöre större, än att de kunde övervinnas. Ett allmänt medgivande av jordbrukets

nedläggande i dessa oväga trakter kunde naturligtvis icke ifrågakomma.

Fallen borde bedömas vart för sig. Skulle i enstaka fall förhållandena

vara så svårartade, att det vore ogörligt att få ett i obygden beläget

hemman besatt med åbo, syntes uppsiktslagen icke böra lägga hinder i vägen

för jordbrukets nedläggande. Ä ena sidan torde jordbruket a ett sådant

hemman ej kunna drivas utan av en å stället bosatt åbo, och å andra sidan

gingc det ej an att i lagstiftningsväg tvinga människor att framleva en tillvaro,

som läge utanför gränsen för vad som anses såsom minimum av de

sociala levnadsbetingelserna.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

De sakkunniga hade fått den uppfattningen, att 2 § i uppsiktslagen borde

något ändras. Stadgandet måste lämna utrymme för att avsteg från det i 1 §

givna tvingande lagbudet kunde tagas även för de fall, att, ehuru ägans naturliga

beskaffenhet ur jordbrukssynpunkt vore tillfredsställande, erforderlig

dikning skulle medföra oproportionerliga svårigheter och kostnader, att

ägan vöre frostländig och att belägenheten i förhållande till vägar eller andra

kommunikationsleder vore synnerligen ogynnsam. I anledning härav föreslogo

de sakkunniga, att 2 § skulle erhålla sådan lydelse, att till vanhävd ej

vöre att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga

beskaffenhet eller någon annan omständighet måste anses alldeles

olämplig för jordbruksdrift.

Emellertid ville de sakkunniga framhålla, att vid tillämpning av 2 § enligt

den föreslagna lydelsen den största försiktighet vore av nöden. Nedläggande

av jordbruket å enstaka ägor borde icke tillåtas med mindre alldeles särskilda

skäl talade därför. An mindre holde, utan att utomordentliga förhållanden

vore för handen, det medgivas, att jordhrukshemman försvunne,

även om de kunde betraktas som varande av mindre betydenhet.

I sitt år 1923 avgivna betänkande framlade jordkommissionen ett utkast

lill lag örn förekommande av vanhävd av jordbruk, vilken lag var avsedd att

gälla hela landet. I 1 § av lagförslaget, vilket avsåg varje fastighet, varå

funnes åker och äng av den omfattning, att därå drivet jordbruk kunde

lämna huvudsaklig bärgning åt en medelstor familj, föreskrevs, att jordbruket

ej finge så vanvårdas, att dess vidmakthållande därigenom äventyrades,

och ej heller för fastigheten såsom särskild brukningsdel nödiga byggnader

bortföras eller lämnas att förfalla. I första stycket av 3 § upptogs, i överensstämmelse

med vad herrar Wihlborg och Nilsson föreslagit, en bestämmelse

av innehåll, att till vanhävd ej vore att hänföra nedläggande av jordbruk

å äga, som på grund av sin naturliga beskaffenhet eller någon annan

omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruksdrift. Slutligen

stadgades i andra stycket av samma §, att utan hinder av lagens bestämmelser

jordbruk finge i den mån det vore oundgängligen nödigt nedläggas

å mark, som erfordrades för industriell anläggning eller bostäder åt ortsbefolkningen

eller annat dylikt ändamål.

Efter redogörelse för tidigare bestämningar av vanhävdsbegreppet framhöll

jordbrukskommissionen:

Beträffande frågan, när vanhävd av jordbruk skulle anses föreligga, kunde

meningarna därom givetvis vara delade. Kommissionen hade emellertid

c-j ansett tillrådligt att härutinnan frångå den princip, som vunnit erkännande

i den norrländska uppsiktslagen. Enligt kommissionens mening rådde

stor skillnad mellan det vanvårdande av jordbruk, som föranledde, att

jorden för tillfället eller för närmaste framtiden avkastade mindre än vad

den eljest kunde och borde, och som vore lätt att avhjälpa och bättra genom

ett eller annat års driftigt arbete, och det fall av vanvård, i vilket fara

förelåge, att odlad jord så småningom återginge till naturtillståndet eller att

dess avkastningsförmåga för framtiden i väsentlig mån reducerades. Endast

i det sistnämnda fallet borde ingripande från det allmännas sida få äga rum.

De sakkunniga, som tillkallats för att undersöka den norrländska vanhävdslagstiftningens

verkningar, hade också i sitt betänkande ställt sig avvisande

mot en utsträckning av det gällande vanhävdsbegreppet.

I ett hänseende ansåge emellertid kommissionen, att uppsiktslagens be
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

27

stämning av vanhävdsbegreppet icke visat sig vara tillräckligt tydlig. Härmed

åsyftades frågan, huruvida lagen avsåge att förhindra, att två eller

flera särskilt bebyggda fastigheter sammansloges till en brukningsdel på

sådant sätt, att de för jordbruket avsedda byggnaderna å en eller flera av

fastigheterna bleve onödiga och förty bortfördes eller lämnades att förfalla.

Enligt kommissionens mening borde vanhävdslagstiftningen framför allt

avse att skydda upprätthållandet av de gamla bondebruken. Det vore meningslöst,

örn staten samtidigt med att densamma vidtoge stora ekonomiska

uppoffringar för att genom bildande av nya jordbruk tillgodose en förefintlig

jordhunger med likgiltighet skulle åse, huru gamla jordbruk spolierades.

Det borde därför enligt kommissionens mening principiellt icke tillåtas, att

åbyggnaderna å självständig brukningsdel nedreves eller genom bristande

underhåll finge förfalla, även örn jordbruket å brukningsdelen nödtorftigt

kunde upprätthållas genom dess sammanslagning med annan. Säkerhetsåtgärder

borde sålunda vidtagas, att med dessa brukningsdelar ej förfores på

sådant sätt, att deras återbesättande med egen åbo omöjliggjordes eller försvårades.

För undvikande av ovisshet örn lagens rätta mening hade kommissionen

ansett en omredigering av uppsiktslagens formulering nödvändig.

Enligt 1 § i kommissionens utkast finge sålunda jordbruket ej så vanvårdas,

att dess vidmakthållande därigenom äventyrades, och ej heller för fastigheten

såsom särskild brukningsdel nödiga byggnader bortföras eller lämnas

att förfalla.

Vidkommande stadgandet i 3 § första stycket i lagförslaget hänförde sig

kommissionen till vad herrar Wihlborg och Nilsson i denna del anfört.

Vid 1924 års riksdag väcktes inom riksdagens båda kamrar (I: 93 och

II: 174) motioner, vari hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta skyndsamt utarbeta och för riksdagen

framlägga förslag till vanhävdslag enligt vissa angivna huvudgrunder.

I fråga örn vanhävdsbegreppets utformning framhölls i motionerna, att såsom

vanhävd ej borde anses, därest jordbruket nedlades å en äga, som på

grund av sin naturliga beskaffenhet eller av någon annan omständighet

måste anses olämplig för jordbruksdrift eller som erfordrades för industriell

anläggning, bostäder eller dylikt.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 40, yttrade andra lagutskottet

beträffande vanhävdsbegreppet bland annat följande:

I fråga örn vad som bör anses för vanhävd synes utskottet därunder icke

böra inbegripas sådan vanvård av jordbruket, som endast föranleder, att

jorden för en kortare tid avkastar mindre än vad den eljest kunde eller

borde och som genom ett eller annat års driftigt arbete är lätt att avhjälpa.

Endast därest vanvården av jordbruket tagit den omfattning, att fara föreligger,

att odlad jord så småningom återgår lill naturtillståndet eller att dess

avkastningsförmåga för framtiden i väsentlig grad reduceras, synes utskottet

ingripande från det allmännas sida höra äga runi. Härvid torde dock, såsom

lantbruksstyrelsen i sill yttrande framhållit, vara att beakta, att en omläggning

av odlad jord lill betesmark under vissa omständigheter kan vara

ur jordbrukssynpunkt fullt befogad. Då en dylik åtgärd, nied den avfattning

jordkommissionens utkast äger, möjligen vore att anse såsom vanhävd, synes

en omredigering härutinnan vara erforderlig.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

I likhet med norrlandskommittén oell jordkommissionen anser även utskottet,

att en av vanhävdslagstiftningens uppgifter bör vara att skydda de

gamla bondejordbruken. Faran för att dessa genom sammanslagningar skola

bringas att upphöra torde ökas, därest en social arrendelagstiftning med

begränsning till fastigheter av viss storlek kommer till stånd. Uteslutet torde

nämligen ej vara, att jordägare, som beröras av en dylik lagstiftning, skola

— i avsikt att såmedelst undandraga sig de förpliktelser, lagstiftningen skulle

medföra för dem — försöka sammanföra sina fastigheter till jordbruk av

den storlek, att lagen ej blir tillämplig å desamma. Med hänsyn härtill synes

utskottet det i regel icke böra tillåtas, att åbyggnaderna å de gamla bondehemmanen

nedrivas eller genom bristande underhåll få förfalla, även örn

jordbruket å brukningsdelen nödtorftigt kan upprätthållas genom dess sammanslagning

med annan. Tillfällen givas emellertid ej sällan, då en sammanslagning

av alltför små eller illa belägna brukningsdelar med därav följande

ändrad disposition i fråga om fastigheternas åbyggnader är ur nationalekonomisk

synpunkt fullt berättigad. Jorddelningen har mångenstädes i

vårt land särskilt i mera tättbebyggda trakter fortskridit alltför långt. Fastighetsbildningar,

som måste anses vara i hög grad olämpliga för jordbruket,

äro inga sällsynta företeelser. I vissa orter har klyvningsförfarandet kommit

till användning i sådan utsträckning, att de ursprungliga enheterna äro uppdelade

i parceller av ringa storlek. Att denna jordsplittring är till skada för

ett sunt jordbruk, därom torde ej mera än en mening kunna råda. Mångenstädes

fortgår också numera en tendens att sammanföra dessa smärre fastigheter

till jordbruk av den omfattning, som ur nationalekonomisk synpunkt

måste anses önskvärd. Att hinder för dylika sammanslagningar icke

böra resas, synes utskottet vara uppenbart. Behovet av en undantagsbestämmelse

i detta avseende är givetvis dock i sista hand beroende på den omfattning,

som vanhävdslagen erhåller. Kommer lagen att avse all enskild

jord, synes en sådan vara ofrånkomlig.

Vad nu sagts örn sammanslagning av självständiga jordbruk gäller i viss

mån även örn nedläggning av torplägenheter. Ett nedläggande av torp, som

visat sig vara för litet att kunna tillfredsställande försörja sin brukare, synes

sålunda vara något i och för sig fullt befogat.

1 anledning av motionerna hemställde utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville skyndsamt låta utarbeta

och för riksdagen framlägga förslag till lag rörande vanhävd å jordbruk.

Utskottet fann vidare vissa ändringar i 1909 års uppsiktslag böra omedelbart

genomföras och föreslog riksdagen att antaga av utskottet utarbetat förslag

till lag örn ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i uppsiktslagen av följande innehåll:
»1

§. Finnes å fastighet på landet, tillhörig bolag eller förening för ekonomisk

verksamhet, åker och äng i den omfattning, att självständigt jordbruk

därå kan idkas, skall uppsikt, på sätt nedan förmäles, hållas däröver att jordbruket

å fastigheten ej så vanvårdas, att dess vidmakthållande därigenom

äventyras, ävensom att för fastigheten såsom särskild brukningsdel nödiga

byggnader icke bortföras eller lämnas att förfalla.

Lag samma---densamma.

Är fastigheten---ansvarig.

Vid prövning--— en fastighet.

2 §. Till sådan vanhävd, som ovan förmäles, är ej att hänföra nedläg
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

gande av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga beskaffenhet eller

någon annan omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruksdrift.

Utan hinder av vad sålunda stadgats, må ock åbyggnad, som genom jordbruks

sammanslagning med annat bliver obehövlig, bortföras eller lämnas

att förfalla, för så vitt sammanslagningen uppenbarligen är till gagn för bildandet

av bärkraftigt jordbruk.»

Vad utskottet hemställt bifölls av riksdagen.

Den av 1924 års riksdag antagna lagen om ändring i 1909 års uppsiktslag

blev av Kungl. Maj:t godkänd. Lag om ändringarnas genomförande utfärdades

den 11 juli 1924 och trädde i kraft den 22 juli samma år.

I anledning av 1924 års riksdags hemställan örn utarbetande av vanhävdslag

tillkallade Kungl. Majit under samma år fyra sakkunniga (de s. k. jordsakkunniga).

Dessa avlämnade 1926 betänkande, innehållande förslag till

vanhävdslagstiftning.

I fråga örn vanhävdsbegreppet förklarade sig jordsakkunniga sakna anledning

att frångå den gällande lagens bestämning. På grund av en mer tillfällig

vanvård syntes en så allvarlig åtgärd, som ett ingripande från statens sida

innebure, ej böra äga rum. Ej heller finge lagen utgöra hinder för en sådan

omläggning av jordbruket, som ur jordbrukssynpunkt vöre fullt befogad. —

Vad anginge frågan örn sammanslagning av brukningsdelar framhöllo jordsakkunniga,

att bevarandet av de gamla brukningsdelarna vore av stor samhällelig

betydelse. Detta gällde i främsta rummet de självständiga bondejordbruken,

men även sådana mindre brukningsdelar, som ej kunde giva sina brukare

huvudsaklig bärgning, borde skyddas. Jordsakkunniga ville därför i

princip förbjuda ett nedrivande eller förstörande av åbyggnader å befintliga

brukningsdelar. Endast för det fall, att ingen av de brukningsdelar, som

ifrågasattes till sammanslagning, kunde giva sin brukare huvudsaklig bärgning

av därå bedrivet jordbruk samt att genom sammanslagningen uppstode

ett självständigt jordbruk, borde en sammanslagning tillåtas. Därest det, även

örn sådana förhållanden ej förelåge, med hänsyn till jordbruksnäringens gagn

kunde finnas synnerligen önskvärt, att en sammanslagning komme till stånd,

syntes möjlighet böra beredas att genom dispens erhålla tillstånd därtill. Likaledes

föreslogo sakkunniga, att, därest för särskilda undantagsfall erfordrades,

alt jord, varå lagen skulle äga tillämpning, toges i anspråk för industriell

anläggning, bostäder åt ortsbefolkningen eller annat dylikt ändamål, särskilt

tillstånd därtill skulle kunna erhållas.

Det av jordsakkunniga framlagda förslaget innehöll beträffande vanhävdsbegreppet

de bestämmelser, som återfinnas i nu gällande lag, därvid förslagets

2 § upptog de stadganden, som intagits i gällande lags 3 §. I förslagets

13 § återfunnos de i nuvarande uppsiktslags 14 § införda bestämmelserna

örn dispensrätt.

En redogörelse för de över jordsakkunnigas förslag i denna del avgivna yttrandena

återfinnes i andra lagutskottets utlåtande nr 18 vid 1931 års riksdag

sid. 13—19.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Vid 1927 års riksdag framlades genom proposition, nr 191, förslag till lag

angående uppsikt å vissa jordbruk. Detta lagförslag var i huvudsak byggt på

jordsakkunnigas förslag.

Vid lagförslagets remitterande lill lagrådet framhöll chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Thyrén, alt den olikhet, som förelåge i fråga örn jordbrukets

naturliga förutsättningar i skilda delar av landet, komme i vanhävdslagstiftningen

i betraktande huvudsakligen vid lagens tillämpning. Sålunda

kunde lagen knappast mer än i allmänt hallna ordalag definiera begreppet

vanhävd, men vid lagtillämpningen torde det visa sig, att vad som i en landsända

med all rätt vore att anse sorn vanhävd icke komme att så betraktas

i en annan del av riket.

I fråga om den utformning, vanhävdsbegreppet erhållit i förslaget, anförde

departementschefen:

Beträffande frågan om hur långt vanvård av jordbruket skall hava fortskridit

för att ett ingripande mot jordägaren skall anses befogat hava jordsakkunniga

i huvudsak ställt sig på den nuvarande lagens ståndpunkt. Häremot

har ej heller i yttrandena framställts någon anmärkning.

1 vissa yttranden har gjorts gällande, att stadgandet i 2 § första stycket i

innebure en för långt gående inskränkning i jordägarens intresse att

på ekonomiskt bästa sätt tillvarataga jordens avkastningsmöjligheter, särskilt

i fråga örn rätt att omlägga driften. Det må då först framhållas, att förslaget

i allmänhet ej avser att lörhindra en rationell omläggning av jordbruksdriften

såsom sådan. Däremot medger ej förslaget rätt till nedläggande av jordbruk

å annan äga än sådan, som på grund av sin naturliga beskaffenhet eller någon

annan omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruksdrift. Detta

stadgande, som helt överensstämmer med motsvarande bestämmelse i den

norrländska uppsiktslagen, kan måhända synas rigoröst, särskilt med hänsyn

till förhållandena i vissa delar av södra Sverige. Då nu ifrågasättes, att lagen

skall utsträckas^ till hela landet, skulle en viss modifikation av stadgandet

kunna synas påkallad för att jordägarens intresse att på det ekonomiskt

mest givande sättet utnyttja sin jord ej må motverkas. Emellertid har jag

icke funnit mig böra härutinnan föreslå någon avvikelse från den nuvarande

lagen. Jag utgår därvid från att vid stadgandets tillämpning skälig hänsyn

kommer att tågås till lokala och ekonomiska förhållanden. Genom att detta

stadgande erhölle en mera obestämd avfattning kunde lagen lätt komma att

öppna möjlighet till upprepande av de missförhållanden, vilka föranlett den

nuvarande formuleringen. Faran härför synes större än att en alltför restriktiv

och till orimliga konsekvenser ledande tolkning skall kunna göra sig gällande.

Här föreligger otvivelaktigt ett fall, då lagtillämpningen kan komma

att ställa sig olika i Norrland och i vissa delar av det övriga Sverige. En åtgärd

med avseende å jordens utnyttjande kan i södra och mellersta Sverige

vara fullt befogad, under det att den i Norrland kan vara att hänföra till uppenbar

vanhävd. Sammalunda är förhållandet, då det gäller att avgöra vilka

andra omständigheter än jordens naturliga beskaffenhet må föranleda till antagande,

att en äga måste anses alldeles olämplig för jordbruksdrift.

Vidkommande spörsmålet örn rätt att sammanslå brukningsdelar hava jordsakkunniga

framhållit den samhälleliga betydelsen av de gamla brukningsdelarnas

bevarande såsom självständiga jordbruk. De sakkunniga hava "föreslagit

en skärpning av den gällande lagens bestämmelser i syfte att från förintelse

skydda jämväl de små brukningsdelar, som ej giva sina brukare mer

än nödtorftig bärgning. Mot denna förslagets ståndpunkt hava i flera av de

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

31

avgivna yttrandena framställts invändningar. Därvid har framhållits, att möjligheter

alt sammanslå brukningsdelar borde, utan att det berättigade syftet

med en vanhävdslagstiftning därmed riskerades, kunna göras något vidare

samt alt lagen ej borde förhindra en av starka ekonomiska skäl betingad utveckling.

Villigt må ock medges, att eit på föreslaget sätt vidgat skydd för

dylika smålägenheter stundom kan vara oförenligt med ett ur ekonomisk synpunkt

fullt rationellt tillgodogörande av jorden. I detta avseende torde emellertid

de sociala synpunkterna kräva särskilt beaktande. Under nuvarande

och säkerligen för lång tid framåt rådande förhållanden, då i städer och stadsliknande

samhällen finnes ett ej obetydligt befolkningsöverskott, som ej där

kan vinna utkomst, är det av största betydelse att för den växande befolkningen

tillvaratagas de försörjningsmöjligheter, som kunna erbjuda sig på landsbygden.

Under sådana omständigheter måste tillses, att redan befintliga odlingsmarker

vidmakthållas och att icke genom nedläggande av existerande

brukningsdelar den jordbrukande befolkningen förminskas. Jag kan därför

ej biträda de framställda anmärkningarna i den mån de innebära, att såsom

regel möjligheten att sammanslå brukningsdelar skall göras vidsträcktare än

jordsakkunniga föreslagit. Emellertid torde utan att det nu antydda syftet

äventyras möjligheten att erhålla dispens i förevarande avseende kunna något

vidgas. Ej blott då det av hänsyn till jordbruksnäringens gagn är synnerligen

önskvärt, att en sammanslagning kommer till stånd, utan jämväl då så är

förhållandet på grund av andra omständigheter, synes dispens kunna medgivas.

Såsom särskilda omständigheter, vilka kunna komma i betraktande, må

framhållas personliga förhållanden, vilka göra en flyttning önskvärd eller

rent av nödvändig, förändrade förhållanden inom näringslivet på orten eller

ett yppande av andra försörjningsmöjligheter för brukningsdelens åbo.

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskott lämnade i sitt i ärendet avgivna

utlåtande, nr 2, Kungl. Maj:ts förslag, såvitt detsamma avsåg vanhävdsbegreppet

och dispensrätten, utan erinran. Propositionen vann även i dessa

delar riksdagens bifall.

Vid 1931 års riksdag hemställdes i likalydande motioner, 1:53 av herr

Tamm m. fl. och 11:86 av herr Sandström m. fl., att riksdagen ville hos

Kungl. Maj:t begära sådan omarbetning av lagen den 27 juni 1927 örn uppsikt

å vissa jordbruk, att de av 1924 års riksdag framlagda önskemålen beträffande

vanhävdsbegreppets formulering bliva bättre följda, än som skedde

vid 1927 års lagändring,

att sålunda vanhävdsbegreppet erhåller en mjukare utformning, exempelvis

genom borttagande av ordet »alldeles» i § 3 första stycket,

att nationalekonomiskt önskvärda sammanslagningar av brukningsdelar ej

förhindras, samt

att användande av åkerjord till hostads- eller industriella ändamål ej behöver

vara beroende av Konungens befallningshavandes prövning.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 18, anförde andra lagutskottet

bland annnat följande:

De yrkanden, som framställts i föreliggande motioner, avse i första hand,

att de i uppsiktslagen införda bestämmelserna örn vad som är att hänföra lill

vanhävd måtte så ändras, att såväl nedläggande av jordbruk som sammanslagning

av brukningsdelar må medgivas i större utsträckning än nu är fallet.

Nedläggande av jordbruk får enligt gällande lag ske, då äga antingen på

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

grund av sin naturliga beskaffenhet eller ock till följd av annan omständighet

är alldeles olämplig för jordbruk. Av den ovan lämnade redogörelsen

framgår, att ett stadgande av detta innehåll först upptogs i det betänkande,

som avgavs av de sakkunniga, vilka IDIS tillkallades för att verkställa undersökning

angående verkningarna av 1909 års uppsiktslag. Ue sakkunniga framhöllo,

att nedläggande av jordbruk i vissa fall bolde tillåtas, även om en ägas

naturliga beskaffenhet ur jordbrukssynpunkt vore tillfredsställande, nämligen

då erforderlig dikning skulle medföra oproportionerliga svårigheter och

kostnader, då ägan vore frostländig eller då belägenheten i förhållande till

vägar eller andra kommunikationsleder vore synnerligen ogynnsam. Nedläggning

borde dock enligt de sakkunnigas mening ej få ske, med mindre alldeles

särskilda skäl talade därför. I anslutning härtill utformade de sakkunniga

det stadgande om rätt att i vissa fall nedlägga jordbruk, vilket sedermera med

mindre, formella jämkningar upptogs i följande lagförslag i ämnet och återfinnes

i gällande lag. Vid framläggande av förslaget till 1927 års uppsiktslag

anmärkte föredragande departementschefen, att vid tillämpning av ifrågavarande

bestämmelse hänsyn givetvis måste tagas till lokala och ekonomiska

förhållanden.

Det torde alltså icke föreligga tillräcklig anledning att tolka innebörden av

gällande lag på det sätt, att enligt denna rätten att nedlägga jordbruk skulle

göras beroende blott av rent jordbrukstekniska omständigheter, medan hänsyn

till ekonomiska förhållanden skulle vara utesluten.

Utskottet anser sig icke med stöd av de skäl, som motionärerna anfört, böra

förorda en utvidgning av upppsiktslagens bestämmelser i ämnet.

De stadganden i uppsiktslagen, som avse att förhindra sammanslagning av

brukningsdelar, hava helt förestavats av sociala skäl. Under förarbetena till

lagen framhölls, som ovan nämnts, att det under rådande förhållanden vore

av största betydelse, att för den växande befolkningen tillvaratoges de försörjningsmöjligheter,

som kunde erbjuda sig på landsbygden, samt att man

därför borde tillse, att redan befintliga odlingsmarker vidmakthölles och att

genom nedläggande av existerande brukningsdelar den jordbrukande befolkningen

icke förminskades. De synpunkter, som sålunda ligga till grund för

ifrågavarande lagbestämmelser, äga enligt utskottets förmenande alltjämt berättigande.

Utskottet vill för övrigt erinra, att undantag från lagens bestämmelser

i denna del kan medgivas. Länsstyrelsen äger nämligen efter hörande

av jordbrukskommissionen tillåta sammanslagning, då det av hänsyn till jordbruksnäringens

gagn eller på grund av andra omständigheter kan anses synnerligen

önskvärt, att sammanslagning kommer till stånd.

Utskottet hemställde om avslag å motionerna.

Reservation anfördes av fem av utskottets ledamöter, vilka ansågo, att motionerna

bort tillstyrkas i vad de avse skrivelse till Kungl. Majit med begäran

om omarbetning av lagen den 27 juni 1927 om uppsikt å vissa jordbruk i så

måtto,

att vanhävdsbegreppet förtydligas och erhåller en mjukare utformning samt

att nationalekonomiskt önskvärda sammanslagningar av brukningsdelar ej

förhindras.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Den förut i utlåtandet omnämnda 1936 års arrendeutredning upptog i sitt

år 1938 avgivna betänkande även frågan om vanhävdsbegreppet. Utredningen

föreslog ändring i 3 § första stycket uppsiktslagen av innehåll, att till vanhävd

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

33

e,j vore att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, sorn på grund av sin

naturliga beskaffenhet, belägenhet eller annan omständighet måste anses

olämplig för jordbruk. Enligt paragrafens andra stycke i dess av utredningen

föreslagna lydelse skulle ej heller den omständigheten, att byggnad bortfördes

eller lämnades utan underhåll, anses såsom vanhävd, örn byggnaden

blivit obehövlig till följd av sådan sammanslagning av brukningsdelar, som

medförde väsentliga fördelar för jordbruksdriften. Till motivering för dessa

förslag anförde utredningen.

Enligt nuvarande lydelsen av första stycket i denna paragraf är till vanhävd

ej att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, som på grund av sin

naturliga beskaffenhet eller annan omständighet måste anses alldeles olämplig

för jordbruk. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke detta stadgande

alltför snävt begränsar jordägarens möjlighet att förvalta sin egendom på ett

sätt som någorlunda överensstämmer med grunderna för en ekonomisk hushållning.

Arrendeutredningen förbiser icke det sociala eller kanske snarare

ideella intresse, som talar mot att odlingen på någon punkt får retirera och

skogen på nytt taga vid. Emellertid lära sådana synpunkter icke böra drivas

så långt, att den enskilde genom lag påtvingas ekonomisk uppoffring för

upprätthållande även av sådana odlingsställen, där jordbruk icke inom överskådlig

tid kan med någon fördel drivas eller där jorden skulle avkasta mera,

om den planterades med skog eller utlades till betesmark. Då nu uppsiktslagen

avses skola utsträckas till en stor mängd jordägare, för vilka en alltför rigorös

tillämpning av förevarande stadgande skulle kunna medföra märkbara olägenheter,

har arrendeutredningen ansett stadgandet böra erhålla en något

mildare avfattning. Härvid har även synts önskvärt att i lagtexten utmärka,

att en sådan omständighet som ogynnsam belägenhet kan utgöra en giltig

grund för jordbrukets nedläggande.

Beträffande möjligheten att sammanslå brukningsdelar är denna enligt

nuvarande lag indirekt begränsad genom föreskrifter, som avse att hindra

nedrivande eller förstörande av åbyggnader å befintliga brukningsdelar. Enligt

den nuvarande regeln i paragrafens andra stycke får byggnad, som genom

sammanslagning av brukningsdelar blivit obehövlig, bortföras eller lämnas

utan underhåll, såvida brukningsdelarna till beskaffenhet och omfattning

äro sådana, att först genom deras sammanslagning uppkommer jordbruk,

därav brukaren kan erhålla sin huvudsakliga bärgning. Prövas i annat fall

än nu är sagt synnerliga skäl föreligga, att brukningsdel sammanslås med

annan, kan länsstyrelsen jämlikt 14 § efter jordbrukskommissionens hörande

tillåta att byggnad, som genom sammanslagningen blir obehövlig, bortlöres

eller lämnas utan underhåll. Angivna stadganden syfta i främsta rummet till

bevarande av de gamla brukningsdelarna såsom självständiga jordbruk. Enligt

lagens motiv lia dock stadgandena utformats med tanke därpå, alt även

sådana mindre brukningsdelar, som ej kunna giva sina brukare huvudsaklig

bärgning, borde skyddas. Till stöd härför har framhållits, att det med hänsyn

lill befolkningsöverskottet i städer och stadsliknande samhällen vore av största

betydelse att tillvarataga de försörjningsmöjligheter som kunde erbjuda sig

på landsbygden, och att man därför borde tillse, att redan befintliga odlingsmarker

vidmakthölles och att icke genom nedläggande av existerande

brukningsdelar den jordbrukande befolkningen förminskades.

Enligt arrendeulredningens mening bör möjligheten alt sammanslå brukningsdelar

kunna göras något vidare, utan att man därmed äventyrar uppsiktslagens

berättigade sylten. En modifikation av regeln i andra stycket

synes behövlig särskilt med hänsyn till de jordägare, till vilka enligt arrende
Biliang

till riksdagens protokoll ISAI. 9 sami. 2 avd. Nr 17. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

utredningens förslag uppsiktslagen skulle komma att utsträckas. Såsom i

den allmänna motiveringen framhållits lärer åbyggnadernas iståndsättande

å de arrendeställen, vilka komma att omfattas av den föreslagna nybyggnadsskyldigheten,

ej sällan förutsätta en viss rationalisering av jordens uppdelning

i särskilda brukningsdelar. Det vore knappast rimligt, örn jordägaren

i sådant fall ovillkorligen skulle vara tvungen att underhålla åbyggnader,

vilka ur jordbruksekonomisk synpunkt blivit helt överflödiga. Detta skulle

emellertid kunna bliva fallet, om ifrågavarande regel bibehölles med oförändrad

avfattning. Denna hänför till vanhävd .sådana fall, då byggnader

lämnas utan underhåll å exempelvis ett torpställe, vars jord övertagits till

brukande under huvudgården, eller å en arrendegård vilken, ehuru den tidigare

lämnat brukaren huvudsaklig bärgning, funnits böra till gemensamt

bruk sammanläggas med annan arrendegård. Då enligt arrendeutredningens

mening en sammanslagning av brukningsdelar bör obehindrat få äga rum,

om den medför väsentliga fördelar för jordbruksdriften, har ifrågavarande

stycke ändrats i överensstämmelse härmed. Vad beträffar de befolkningspolitiska

syften, som åberopats till stöd för nuvarande ordning, lära dessa tillgodoses

bättre genom ett uppsiktssystem, som har vidsträckt tillämpning, än

genom ett alltför rigoröst tvång, som upprätthålles allenast beträffande ett

relativt begränsat antal fastigheter.

Förfogandelagstiftniiigens användbarhet mot vanhävd.

Allmän förfogandelag utfärdades den 22 juni 1939 (nr 293). Lagen trädde

i kraft den 28 juni 1939 och gällde till och med den 31 mars 1940. Genom

lag den 30 mars 1940 (nr 168) erhöll förfogandelagen fortsatt giltighet till

och med den 30 juni 1941, varjämte vissa ändringar vidtogos i 4—6 §§. För

att lagens huvudbestämmelser (2—22 §§) skola träda i tillämpning erfordras

emellertid särskilt förordnande därom. Sådant förordnande må meddelas vid

krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden. Förordnande meddelas av Konungen med

riksdagens samtycke, dock att, när riksdagen ej är samlad, provisoriskt förordnande

må meddelas av Konungen ensam. Genom kungörelse den 6 september

1939 (nr 624) meddelade Kungl. Majit förordnande, varom nyss är

sagt, att gälla tills vidare, vilket förordnande riksdagen i skrivelse den 7

oktober 1939 (nr 9) förklarade sig gilla. Förordnandet är alljämt gällande.

Enligt 2 § allmänna förfogandelagen äger Konungen — där så finnes erforderligt

för att inom riket eller inom visst område av riket tillgodose behovet

av förnödenhet, som är av vikt för befolkningen eller produktionen, eller

för att bereda tillgång till förnödenhet, som är behövlig för krigsbruk eller

annat ändamål av betydelse för det allmänna —- föreskriva skyldighet för

ägare eller innehavare av sådan förnödenhet att avstå densamma till kronan.

Där det för att tillgodose behov, som nyss är sagt, eller för vissa andra ändamål

finnes erfoi''derligt att kronan förfogar över fastighet m. m. utan att

egendomen avstås till kronan, är jämlikt 4 § ägaren eller innehavaren av

egendomen pliktig att, i den mån Konungen så föreskriver, ej mindre till

kronan upplåta egendomen eller del därav jämte tillhörande inredning eller

utrustning än även tåla eller vidtaga erforderlig ändring eller förflyttning av

inredningen eller utrustningen. I 5 § stadgas vidare, bland annat, att —

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

35

där det för att tillgodose behov som avses i 2 § finnes erforderligt att från

fastighet tillhandahålles förnödenhet, som där frambringas eller finnes tillgänglig,

utan att kronan i övrigt förfogar över egendomen — ägaren eller

innehavaren av sådan egendom är pliktig att, i den mån Konungen så föreskriver,

ombesörja att förnödenheten frambringas. För egendom, som avstås

till kronan eller eljest ställes till kronans förfogande eller upplåtes till dess

begagnande, utgår ersättning efter grunder, som i lagen angivas. Jämlikt

27 § skall förfogande enligt 4 och 5 §§ ej gälla längre än till tid, då tilllämpning

av bestämmelserna i 2—22 §§ upphör; dock skall, där fastighet,

vars jord befunnits uppenbarligen vanhävdad, på grund av föreskrift enligt

4 § upplåtits för drivande av jordbruk, upplåtelsen gälla under bestämd tid,

dock högst fem år. -— Förordnande som meddelats jämlikt allmänna förfogandelagen

skall, enligt slutbestämmelserna till lagen, ej gälla längre än lagen

äger giltighet; dock att vad i 27 § i lagen stadgas rörande upplåtelse av

fastighet för drivande av jordbruk skall äga giltighet även därefter. — I

förordning den 3 september 1939 (nr 613) har meddelats närmare bestämmelser

angående tillämpningen av allmänna förfogandelagen.

Även under världskriget 1914—1918 visade det sig i folkförsörjningens intresse

nödvändigt att utrusta de statliga organen med vittgående extraordinära

befogenheter för reglering av produktion, omsättning och konsumtion.

Redan vid krigets början utfärdades den 9 oktober 1914 en lag om förfogande

över vissa varor vid krig eller krigsfara. Genom denna lag erhöll Konungen

rätt att i fråga om de viktigaste förnödenheterna fastställa maximipris

och förordna örn förnödenheternas avstående till kronan mot lösen.

1914 års lag, som gällde till och med den 30 april 1915, förlängdes därefter

för ett år. År 1916 utbrötos bestämmelserna örn maximipris till en särskild

lag, vilken liksom den nya förfogandelagen antogs på ett år. Denna uppdelning

stod i samband med att omfattningen av den egentliga förfogandelagstiftningen

väsentligt utvidgades. Under det att densamma förut huvudsakligen

avsett möjlighet att ordna befolkningens förseende med förnödenheter,

infördes däri bestämmelser om rätt för Konungen att under vissa villkor

förfoga ej blott över varor av alla slag utan även över produktionsmedlen

— alltså jämväl jordbruksfastigheter. Förfogandelagens giltighetstid förlängdes

sedermera år från år till 1921, då den upphörde att gälla.

Sedan 1917 års lag i ämnet utfärdats, erinrades länsstyrelserna i cirkulärskrivelse

den 9 maj 1917 av chefen för jordbruksdepartementet om angelägenheten

av att kraftiga åtgärder vidtoges för avhjälpande av vanhävd,

där sådan företomme, i sammanhang varmed påvisades, alt förfoganderättslagen

erbjöde ett rättsmedel, som i sista hand borde användas. I skrivelsen

anfördes i huvudsak följande.

De föreliggande tidsförhållandena nödvändiggöra, att synnerlig uppmärksamhet

från det allmännas sida ägnas däråt, att landets odlingsbara jord i

största möjliga utsträckning kommer lill användning för produktion av födoämnen

och fodermedel. Emellertid har i framställningar till Kungl. Maj:!

inberättats från olika delar av landet, att icke alldeles oväsentliga arealer

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottet s utlåtande Nr 17.

alltjämt ligga i fullständig vanhävd. Om det än i många fall torde vara

ganska svårt att på effektivt sätt ingripa mot dylikt missförhållande, helst

som anledningarna till detsamma, liksom ock omständigheterna i övrigt, i

de särskilda fallen äro särdeles olikartade, har Kungl. Majit dock funnit det

sannolikt, att med anlitande av tillgängliga utvägar åtskilligt resultat av

värde bör kunna vinnas.

Den befogenhet, som förfoganderättslagen den 27 april 1917 tillerkänt

Kungl. Majit, synes härvid kunna komma till användning, i första hand såsom

medel för åvägabringande av frivilliga överenskommelser med vederbörande

ägare eller innehavare av vanhävdad jord att omedelbart eller i

varje fall inom viss kort lid avhjälpa vanhävden, vid äventyr att förfoganderättslagens

bestämmelser tillämpas gent emot dem. Kungl. Majit har därför

ansett det böra tillkomma Kungl. Majits befallningshavande i rikets samtliga

län att själva eller genom vederbörande kronobetjäning föranstalta örn

besiktning å jord inom länet, varest vanhävd antages förefinnas, samt avsluta

sådan överenskommelse, som nyss nämnts, varvid bör tillses, att erforderlig

säkerhet erhålles för överenskommelsens uppfyllande. Vid dessa åtgärder

synas bestämmelserna i den norrländska vanhävdslagen den 25 juni

1909 kunna giva viss ledning. Beträffande förekomsten av vanhävdad jord

torde upplysningar kunna erhållas dels genom vederbörande hushållningssällskaps

förvaltningsutskott och tjänstemän dels ock genom de kommunala

myndigheterna.

Därest Kungl. Majits befallningshavande finner vanhävd föreligga samt

betryggande överenskommelse örn dess avhjälpande icke kan åstadkommas,

bör Kungl. Majits befallningshavande, när förhållandena anses därtill föranleda,

till Kungl. Majit göra framställning örn förordnande enligt förfoganderättslagen

och i sådant hänseende avgiva förslag till åtgärder.

Genom stadgandena i 5 § i gällande förfoganderättslag har åt Kungl. Majit

givits befogenhet alt ingripa antingen så, att egendomen med tillhörande inredning

eller utrustning upplåtes till kronan, som således därefter får draga

försorg om brukningen av densamma och därvid kan jämlikt 13 § i samma

lag föreskriva, att egendomen upplåtes åt annan, eller ock så att ägare eller

innehavare av egendomen ålägges att genom egendomens brukning i viss

föreskriven ordning och omfattning producera förnödenheter åt kronan. Under

det att förstnämnda tillvägagångssätt synes böra komma under övervägande

förnämligast i sådana fall, där egendomens innehavare är, vare sig

av ekonomisk anledning eller eljest, uppenbarligen olämplig att själv handhava

egendomens skötsel, torde det senare nämnda tillvägagångssättet vara

i andra fall det mest lämpliga.

Med hänsyn till ovan angivna förhållanden har Kungl. Majit funnit gott

anbefalla Eder att, efter inhämtande av upplysning angående inom Edert

län förekommande fall av vanhävd, söka i görligaste mån åstadkomma vanhävdens

avhjälpande. Därvid bör Ni vid Eder förhandling med den vanhävdade

jordens innehavare i första hand erinra örn hans plikt mot sitt

land och vädja till hans känsla härför men tillika, där så erfordras, med

kraft framhålla de rättsmedel, varöver staten förfogar för genomförande av

sin vilja, samt därvid jämväl påminna örn den stränga straffpåföljd, som

underlåtenhet att ställa sig med stöd av förfoganderättslagen meddelade föreskrifter

till efterrättelse kan komma att medföra.

Förslag till förfogandelag framlades vid 1918 års riksdag genom proposition

nr 99. Till det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet uttalade föredragande

departementschefen bland annat, att han — med hänsyn till be
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

37

hovet av att förfoganderättslagens stadganden kunde på kraftigt sätt användas

i jordbruksproduktionens tjänst såsom medel att åstadkomma vanhävdad

jordbruksfastighets bringande i nöjaktig hävd —• haft under övervägande,

huruvida stadgandena i lagens 5 § borde för detta syfte omarbetas. Departementschefen

yttrade vidare, att han emellertid icke funnit någon ändring

av dessa stadganden för ändamålet erforderlig, nion att han avsåge att

främja nämnda syfte genom en bestämmelse i lagförslagets slutstadganden.

Vid behandlingen av sistnämnda stadganden anförde departementschefen

vidare:

Från regeln, att förordnanden, som Kungl. Majit meddelar på grund av

den nya lagen, icke skola gälla längre än lagen själv, göres ett undanlag

av ganska stor betydelse. Enligt 5 och 13 §§ i förslaget liksom enligt samma

§§ i nuvarande lag äger Kungl. Majit, med ändamål att tillgodose den

för befolkningens behov erforderliga jordbruksproduktionen, förordna, att

vanhävdad jordbruksegendom skall upplåtas åt kronan eller åt annan. Sådan

tillämpning av den äldre lagens bestämmelser har ock förekommit. Under

sistlidna år erinrades Kungl. Majits befallningsliavande i cirkulärskrivelse av

dåvarande chefen för jordbruksdepartementet örn angelägenheten av att kraftiga

åtgärder vidtoges för avhjälpande av vanhävd, där sådan förekomme,

i sammanhang varmed påvisades, hurusom, därest frivilliga åtgärder för ändamålet

utebleve, förfoganderättslagen erbjöde ett rättsmedel, som i sista

hand borde användas. Befallningshavandenas åtgöranden i anledning härav

hade, enligt vad mig meddelats, till omedelbar följd, att i ett betydande

antal fall, där vanhävd förelåg, vederbörande innehavare av egendomen förmåddes

antingen avgiva förbindelse att för framtiden nöjaktigt fullgöra sin

odlingsplikt eller ock utarrendera sin egendom till annan person, som bättre

var i stånd att handhava skötseln av densamma. I åtskilliga fall visade sig

emellertid omöjligt att sålunda ordna saken under hand, och i dessa fall

påkallade befallningshavanden förfoganderättslagens tillämpning. I anledning

härav meddelade Eders Kungl. Majit under fjolåret ett antal förordnanden

om upplåtelse av fast egendom jämlikt 5 och 13 §§. Här framträdde

emellertid den betydande olägenhet, att eftersom nuvarande lagen icke äger

giltighet längre än till den 1 maj 1918, upplåtelserna måste begränsas till

denna tid, ett förhållande, som givetvis varit ägnat att i hög grad förringa

gagnet av den vidtagna åtgärden. Ett helt annat och bättre resultat av de

gjorda bemödandena .skulle tvivelsutan kunnat ernås, därest möjlighet funnits

att förordna örn egendoms upplåtande för en längre tidsperiod. För att

i detta avseende göra den nya lagens tillämpning mera verksam torde böra

stadgas, att oberoende av tiden för lagens giltighetstid förordnande, på grund

av vilket enligt 5 § 1 morn. fastighet upplåtits för drivande av jordbruk, skall

gälla under den i förordnandet eller med stöd därav bestämda lid, högst

femton år.

Genom en dylik bestämmelse, vars införande förordats av produktionskommittén

i ett den 14 januari innevarande år avgivet utlåtande, synes ett

användbart medel vara givet för vinnande av målet alt under nuvarande

svåra tid åstadkomma nöjaktig odling av jord, vars innehavare själv är ur

stånd eller ovillig därtill. .Tåg vill emellertid betona, all förslaget ingalunda

avser att innebära en rationell lösning av vanhävdsproblemet. En definitiv

sådan lösning — vare sig den skall åstadkommas medelst utbyggnad av den

norrländska vanhävdslagstiflningen eller annorledes — förutsätter ytterligare

utredning, som ännu icke kunnat medhinnas men vartill förberedande

åtgärder vidtagits.

opaginerad Kontrollera mot PDF

r>s

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

I anledning av propositionen väcktes inom riksdagen åtskilliga motioner,

vari erinringar riktades mot Kungl. Maj:ts förslag i nu förevarande hänseende.

Lagutskottet yttrade i sitt utlåtande nr 36 — efter att hava redogjort

för det av Kungl. Maj:t föreslagna slutsladgandet samt motionernas innehåll

— bland annat följande.

De betänkligheter, som kommit till uttryck i berörda motioner mot upplagande

i lagen av ett stadgande av nu ifrågasatta innebörd, synas ej sakna

fog. Det ingrepp i den enskildes förhållanden, det här är fråga örn, är icke

blott i och för sig av mycket vidsträckt art; dess verkningar skulle jämväl

komma att sträcka sig utöver en längre tidsperiod. Det ändamål, för vilket

ett dylikt ingripande kail tänkas böra ske, måste därför vara av den utomordentliga

vikt, att den enskildes rätt uppenbarligen måste träda tillbaka

för detsamma. Och så vitt möjligt bör tillses, att de påkallade uppoffringarna

för den enskilde ej göras större än som för det allmännas väl erfordras.

I sådant avseende synas vissa modifikationer i stadgandet lämpligen böra

vidtagas. Sålunda torde redan det syfte, stadgandet angivits skola tjäna, innebära

den begränsning, att stadgandet, på sätt herrar von Essen m. fl. och

Osberg m. fl. i sina motioner framhållit, endast bör avse fastighet, vars jord

befunnits uppenbarligen vanhävdad. Utskottet finner uttryckligt stadgande

härom böra inflyta i lagen.

Men ej ens i alla de fall, då vanliävd föreligger, bör enligt utskottets förmenande

stadgandet vinna ovillkorlig tillämpning. Utskottet syftar på de

skilda orsaker lill vanhävd — oförmåga eller ovilja att sköta jorden — som

i allmänhet kunna tänkas förekomma. Endast för sistnämnda fall bör stadgandet

i sin strängaste form upprätthållas. Utskottet har med ledning av

från jordbruksdepartementet infordrade handlingar låtit upprätta en förteckning

över de fastigheter, beträffande vilka Kungl. Majit meddelat förordnande

örn upplåtelse jämlikt 1917 års förfoganderättslag. Av denna förteckning,

sorn finnes intagen i en vid utlåtandet fogad bilaga, framgår, att

förfoganderättslagen ej sällan kommit till användning, då huvudsakliga anledningen

till förefintlig vanhävd synes hava varit att söka i oförmåga hos

ägaren eller brukaren att sköta jorden, vare sig denna oförmåga berott pä

hög ålder, sjuklighet eller mindre god ekonomi. Vanligtvis har det då också

endast varit fråga örn helt små fastigheter. Utskottet håller före, att särskilt

i dessa fall vid stadgandets tillämpning bör förfaras med den allra största

varsamhet och försiktighet. Sålunda anser utskottet, att den utsträckta upplåtelsetiden

endast bör ifrågakomma, där fastigheten är av sådan storlek

och bär sådan belägenhet, att dess tagande i anspråk är av verklig betydelse

för livsmedelsproduktionen. I första hand synes staten böra ingripa stödjande

och hjälpande vare sig ekonomiskt eller så, att genom statens försorg

anskaffas lämplig person, villig att för ägarens räkning bruka jorden. Då det

emellertid icke torde vara möjligt att i lagen närmare uppdraga de gränser,

då det ena eller andra förfarandet bör tillgripas, lärer avgörandet böra ankomma

på prövning i det särskilda fallet.

I fråga om sättet för vanhävdens konstaterande förutsätter utskottet, att

föreskrifter härom komma att meddelas i den verkställighetsförordning, som

torde vara att förvänta som en följd av den nya lagens antagande, ävensom

att dessa föreskrifter lämna erforderlig garanti, att vanhävden blir genom

formlig besiktning av godeman eller eljest på ett fullt betryggande sätt fastslagen.

Vidkommande den föreslagna längsta tiden för upplåtelse, femton år, finner

utskottet, att det med stadgandet avsedda syftet torde kunna befrämjas,

även om denna lid avsevärt förkortas. Vid sådant förhållande och då det är

s. 39 Kontrollera mot PDF

Amira lagutskottets utlåtande Nr 17.

39

av vikt, att större inskränkningar icke ske i den enskildes rättigheter, än

som oundgängligen äro av behovet påkallade, har utskottet stannat vid att

föreslå en tid av fem år eller den arrendetid, som i den allmänna arrendelagen

föreskrives skola gälla, där ej annorledes är bestämt.

Riksdagen beslöt i enlighet nied utskottets hemställan.

Vid utlåtandet fanns fogad den däri omnämnda förteckningen över de

fastigheter, beträffande vilka Kungl. Majit meddelat förordnande jämlikt

1917 års förfogandelag; och utvisade förteckningen att sådant förordnande

meddelats i 42 fall.

Till jämförelse må nämnas, att -—- enligt uppgifter i del 4 bilaga 19 (sid.

175—183) i det av Karl Hildebrand utarbetade samlingsverket »De svenska

statsmakterna och krigstidens folkhushållning» — under år 1918 upplåtelse

av fastighet till kronan på grund av vanhävd ägde rum i 29 fall.

Enligt vad utskottet inhämtat, har Kungl. Majit i tre fall med stöd av

nu gällande förfogandelag på grund av vanhävd förordnat om fastighets upplåtelse

till kronan. Det ena fallet avsåg fastigheten Olseröd 93 örn 13/s* mantal

i Maglehems socken, Kristianstads län, beträffande vilken fastighet förordnande

meddelades den 29 november 1940. I det andra fallet, som gällde

fastigheten Anderslöv 27 om 3/32 mantal i Anderslövs socken, Malmöhus län,

meddelades förordnande om upplåtelse till kronan den 31 januari 1941. Slutligen

förordnades den 25 april 1941, att fastigheten Kärrstorp 124 ‘ örn

345/960 mantal i Västra Kärrstorps socken, Malmöhus län, på grund av vanhävd

skulle upplåtas till kronan. I samtliga fallen föreskrevs, att upplåtelsen

skulle gälla under en tid av fem år. Emellertid bär Kungl. Majit den 3 januari

1941 — på grund av fastighetens försäljning till annan person — förklarat

förfogandet beträffande Olseröd 93 skola upphöra att gälla.

Utskottet.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har den nu gällande

lagen angående uppsikt å vissa jordbruk tillkommit såsom ett komplement

till den sociala arrendelagstiftningen. Denna lagstiftning avser fastigheter

av viss storlek, som tillhöra bolag, ekonomiska föreningar eller enskilda s. k.

spekulanter, och ålägger i flera avseenden jordägaren strängare förpliktelser

vid utarrendering än som funnits påkallade i fråga örn övriga arrenden. I

syfte att förhindra de i ekonomiskt och socialt hänseende skadliga verkningar

som kunna bliva en följd därav, att jordägaren — hellre än att underkasta

sig dessa skärpta arrendebestämmelser — underlåter att vidmakthålla

jordbruket å de brukningsdelar, som omfattas av den sociala arrendelagstiftningen,

har det ansetts nödvändigt att fullständiga arrendelagstiftningen med

en lagstiftning om uppsikt å sådana brukningsdelar. I överensstämmelse härmed

har uppsiktslagen erhållit samma räckvidd som den sociala arrendelagstiftningen,

och dess bestämmelser hava utformats i anslutning till det

sålunda angivna syftet. Uppsiktslagen tillgodoser följaktligen icke det önske
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

mål, som i och för sig ur nationalekonomisk synpunkt måste anses föreligga,

att vanhävd förhindras å jordbruksjord i allmänhet.

De förslag, som framläggas i de nu till behandling föreliggande motionerna,

avse i stort sett två skilda spörsmål. Å ena sidan framföres yrkande örn

införande av en lagstiftning mot vanhävd å sådana jordbruk, som falla utanför

uppsiktslagen. Yrkande i denna riktning framställes i motionerna I: 164,

II: 10, II: 11, II: 146 och II: 148. Å andra sidan hemställes i motionerna

I: 109 och II: 215 örn sådan ändring i uppsiktslagen, att ekonomiskt betingad

rationalisering eller omläggning av driften på de för närvarande under lagen

inbegripna fastigheterna icke hindras.

Enligt utskottets mening är det ett samhällsintresse av vikt, att befintlig

odlad jord i största möjliga utsträckning bibehålies produktionsduglig för att

kunna nyttiggöras i folkförsörjningens tjänst. Starka sociala skäl tala även

för att bestående jordbruk icke onödigtvis nedläggas. Då den skada för det

allmänna, som vanhävd av jordbruk sålunda måste anses medföra, är lika

stor i vilken hand jorden än befinner sig, torde med fog kunna ifrågasättas,

huruvida en vanhävdslagstiftning — såsom fallet är med nu gällande uppsiktslag

— bör inskränkas till att avse vissa slag av jordbruksfastigheter och

icke omfatta den ur folkförsörjningssynpunkt vida viktigare jord, som står

utan samband med den sociala arrendelagstiftningen.

Frågan om en vanhävdslagstiftning för all i enskild ägo varande jord har,

såsom ovan nämnts, vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens

övervägande. De krav, som framförts i denna riktning, hava emellertid icke

vunnit bifall. Då utskottet nu i anledning av föreliggande motioner har att

taga ställning till samma fråga, måste enligt utskottets åsikt vid frågans bedömande

åtskillnad göras mellan det fall, att lagstiftningen skall gälla allenast

under nu rådande krisförhållanden, eller bestå för framtiden under s. k.

normala tider.

Enligt utskottets mening påkallar frågan om införande av en provisorisk

vanhävdslagstiftning med giltighet för nu bestående kristid i första hand uppmärksamhet

från statsmakternas sida. Under för närvarande rådande förhållanden,

då vårt land på grund av förhindrade tillförselmöjligheter från

utlandet praktiskt taget uteslutande måste lita till egen produktion, kan livsmedelslillgången

bliva så knapp, att alla till buds stående medel för ökad

produktion inom landet måste utnyttjas. Såsom i motionerna framhållits

måste under sådana förhållanden misskötsel av produktionsduglig jord kunna

förhindras genom därför lämpade anordningar. Såvitt den utredning i

ärendet, som förebragts genom de över motionerna avgivna yttrandena, giver

vid handen, förekommer visserligen vanhävd i egentlig mening endast i ringa

utsträckning inom landet, varför åtgärder däremot ej skulle få större betydelse

för folkförsörjningen. Även om detta förhållande skulle kunna antagas

bliva bestående, anser utskottet likväl, att vanhävd bör beivras i de fall, där

sådan verkligen förekommer. Detta synes vara av vikt ej minst ur psykologisk

synpunkt. Allmänna förfogandelagen öppnar visserligen möjlighet för

det allmänna att, där så finnes erforderligt för folkförsörjningen, ingripa

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

41

mot vanhävd å jordbruksfastigheter. Denna lag torde emellertid icke -—

åtminstone ej utan överarbetning i vissa hänseenden —• vara tillfyllest för

det ändamål, varom här är fråga. I sådant hänseende kan särskilt framhållas,

att intet sakkunnigt organ för konstaterande av vanhävd är i författning

anvisat, liksom lagens ersättningsbestämmelser ej torde passa för

fall av vanhävd. Ej heller torde en utvidgning av nuvarande uppsiktslag

att för en begränsad tid gälla all produktionsduglig jordbruksjord utgöra en

lycklig lösning av det föreliggande problemet. Uppsiktslagen har nämligen

tillkommit ur helt andra synpunkter och lämnar icke möjligheter till ett sådant

skyndsamt och smidigt förfarande, som här är av nöden. Med hänsyn

till nu angivna omständigheter finner utskottet det vara angeläget, att frågan

om en utvidgning av den statliga kontrollen å jordbruk till att under nu rådande

krisförhållanden omfatta i princip all för brukande tjänlig jord blir

föremål för särskild utredning.

Då den av utskottet sålunda ifrågasatta lagstiftningens syfte är att under

nuvarande kristidsförhållanden vidmakthålla jordbrukets avkastningsförmåga,

torde densamma böra i första hand taga sikte på hävden av själva jorden.

I anslutning härtill synes ingripande böra kunna ske mot brukaren av

en fastighet även om denne ej är ägare till densamma. Frågan om bevarandet

av de för en fastighet såsom särskild brukningsdel nödiga byggnaderna torde

däremot vid en lagstiftning sådan som den ifrågasatta icke vara av samma

betydelse. Vid utformandet av lagstiftningen måste givetvis uppmärksamhet

ägnas däråt, att ingrepp icke /år ske utan tvingande skäl. Ett spörsmål av

central betydelse torde alltså vara bestämmande av vad som skall avses med

vanhävd eller med andra ord hur långt vanvård av jordbruket skall hava

fortskridit för att ett ingripande från det allmännas sida skall anses befogat.

Vid bestämmandet av vanhävdsbegreppet måste självfallet beaktas, att brukarens

berättigade krav på rörelsefrihet vid jordbrukets skötsel tillgodoses.

Behörig hänsyn måste även tagas till de fall, då vanhävd förorsakats icke av

brukarens liknöjdhet för jordens hävd utan av ekonomiska svårigheter, bristande

tillgång på arbetskraft eller andra därmed jämförliga omständigheter.

Vad angår förfarandet för konstaterande och beivrande av vanhävd anser

utskottet det vara ett oeftergivligt villkor för vinnande av lagstiftningens

syftemål, att bestämmelserna härom äro så utformade att de lämna tillfälle

till ett både snabbt och smidigt ingripande. Det enligt uppsiktslagen tillämpade

förfarandet, vilket i många fall är både tidsödande och omständigt, synes

alltså icke utan vidare kunna läggas till grund för bestämmelser i ämnet.

I samband med frågan örn det lämpliga förfarandet uppkommer spörsmålet

örn uppsiktsmyndighetens organisation. En större förvaltningsapparat än

som är oundgängligen nödvändig bör uppenbarligen ej komma till stånd. Det

synes utskottet böra övervägas att i första liand anförtro uppsikten åt de nuvarande

jordbrukskommissionerna. Slutligen vill utskottet framhålla, att, då

den av utskottet ifrågasatta lagstiftningen är avsedd för nu rådande krisförhållanden,

utredningsarbetet uppenbarligen måste bedrivas med största möjliga

.skyndsamhet.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Amira lagutskottets utlåtande Nr 17.

Vad angår frågan, huruvida en vanliävdslagstiftning av allmängiltig karaktär

bör finnas även under normala tider, anser utskottet, att detta spörsmål

icke i nu rådande läge påkallar en omedelbar lösning. De i motionerna framförda

yrkandena taga även i första hand sikte på en lagstiftning i syfte att

förhindra vanhävd i nuvarande försörjningsläge. Utskottet anser emellertid,

att frågan om en utvidgad vanliävdslagstiftning med bestående giltighet vid

lämpligt tillfälle bör upptagas till omprövning med hänsyn till då rådande

förhållanden. De erfarenheter, som vinnas vid tillämpningen av den av utskottet

här ovan ifrågasatta, för kristiden avsedda vanhävdslagstiftningen,

synas kunna tjäna till ledning vid bedömandet av frågan om en sådan lagstiftning

mot vanhävd för normala tider anses böra genomföras.

I motionerna I: 164 och II: 148 har hemställts om utvidgning av uppsiktslagens

räckvidd genom upphävande av vissa arealgränser, vilka för närvarande

inskränka lagens tillämpningsområde. I anledning av detta yrkande

vill utskottet erinra, att 1936 års arrendeutredning •— jämte det arrendeutredningen

föreslagit viss utvidgning av den sociala arrendelagstiftningen,

innebärande bland annat borttagande av den så kallade nedre arealgränsen

om fyra hektar, som nu gäller för lagstiftningens tillämplighet — i anslutning

härtill förordat motsvarande utsträckning av tillämpningsområdet

för uppsiktslagen. Det av arrendeutredningen framlagda förslaget är beroende

på Kungl. Maj:ts prövning. Då alltså en sådan utvidgning av uppsiktslagen,

som avses i nyssnämnda motioner, åtminstone delvis är föremål för

Kungl. Maj:ts prövning, finner utskottet ej skäl föreligga för riksdagen att

för närvarande taga ståndpunkt till ifrågavarande yrkande. För övrigt torde

det i motionerna avsedda syftet i huvudsak tillgodoses genom införande av

en sådan provisorisk vanliävdslagstiftning för all jord, som utskottet förut

ifrågasatt.

Slutligen har i motionerna I: 109 och II: 215 yrkats viss omarbetning av

vanhävdsbegreppet enligt gällande uppsiktslag i syfte att ekonomiskt motiverad

rationaliseririg eller omläggning av jordbruksdriften icke hindras. Såsom

i åtskilliga utav de över motionerna avgivna yttrandena framhållits, torde

frågan örn en sådan omarbetning vara förtjänt av uppmärksamhet. Emellertid

har, på sätt framgår av den ovan lämnade redogörelsen, även frågan

om vanhävdsbegreppets utformande blivit föremål för utredning inom arrendeutredningen.

Det i motionerna framställda yrkandet torde följaktligen

i viss mån komma under bedömande vid prövningen av arrendeutredningens

förslag i detta ämne. Med hänsyn härtill finner utskottet icke anledning föreligga

för riksdagen att för närvarande taga närmare ställning till frågan örn

vanhävdsbegreppets bestämmande enligt uppsiktslagen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av motionerna I: 164, II: 10,

II: 11, II: 146 och II: 148, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa skyndsam utredning

angående en provisorisk lagstiftning mot vanhävd

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

med giltighet tillsvidare under nu rådande krisförhållanden,

därvid de i utskottets motivering angivna synpunkterna böra

beaktas, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill

utredningen kan föranleda;

B. att motionerna I: 164, II: 10, II: 11, II: 146 och II: 148,

i den mån de icke blivit besvarade genom vad utskottet under

A. hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd; samt

C. att motionerna I: 109 och II: 215 icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 6 maj 1941.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder*, Tamm, Löfvander, Linnér, koos,

Olof Carlsson och Sten;

från andra kammaren: herrar Hage, Hallagård, Pettersson i Hällbacken*, fru Johansson,

herr Barnekow, fröken Rosén* samt herr Karlsson i Granebo.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

Hilana.

Yttranden i anledning av motionerna.

Lantbruksstyrelsen.

De i de olika motionerna framförda förslagen syfta i stort sett å ena sidan

till en utvidgning av tillämpningsområdet för lagen angående uppsikt å vissa

jordbruk för att i största möjliga utsträckning tillgodose landets försörjning

särskilt under nu rådande förhållanden och å andra sidan till en sådan modifiering

av samma lag, att en rationalisering av driften på ifrågavarande

jordbruksfastigheter icke förhindras.

Vad först beträffar frågan om en sådan ändring av lagen angående uppsikt

å vissa jordbruk att rationaliseringsåtgärder — avseende en sådan omläggning

av driften att all jord blir utnyttjad för det ändamål, vartill den

är bäst ägnad — icke förhindras, vill Lantbruksstyrelsen framhålla, att den

synes vara starkt påkallad. Det torde numera vara en allmänt känd erfarenhet,

att lagen i sin nuvarande form förhindrar ett utnyttjande av i skogsmark

insprängda åkerlappar för betes- eller skogsändamål även i sådana

fall, där ett dylikt utnyttjande av jorden skulle vara det mest rationella.

Enligt vad lantbruksstyrelsen erfarit hade 1938 års jordbruksutredning, innan

den upplöstes, upptagit även denna fråga till omprövning och hade

för avsikt att avgiva förslag om sådan ändring av lagen angående uppsikt

å vissa jordbruk att dylika verkningar av dess tillämpning skulle undvikas.

Lantbruksstyrelsen vill sålunda tillstyrka utredning angående ändring av

meranämnda lag i här antydd riktning.

Vad därefter beträffar frågan att genom utvidgning av ovannämnda lags

tillämpningsområde söka befrämja livsmedelsproduktionen, anser lantbruksstyrelsen

det mera tveksamt, huruvida någonting väsentligt därigenom kan

vinnas, då antalet brukningsdelar, där vanhävd är ostridig, torde vara

ganska ringa. Ett utnyttjande av lagen angående uppsikt å vissa jordbruk

i dess nuvarande form för ifrågavarande ändamål torde heller icke vara

lämpligt, enär sagda lag tillkommit i helt annat syfte. Även örn antalet brukningsdelar,

där ostridig vanhävd föreligger, är ringa och sålunda ur försörjningssynpunkt

av relativt liten betydelse, torde det emellertid vara ett

allmänt intresse att vanhävden undanröjes. Lantbruksstyrelsen vill därför

tillstyrka, att vid verkställandet av ovan omförmälda utredning det jämväl

må prövas, huruvida inom sagda lag lämpligen kan inrymmas bestämmelser

i sistnämnda syfte.

Egnahemsstyrelsen.

I anslutning till den tankegång, som kommit till uttryck i ifrågavarande

motioner, anser egnahemsstyrelsen önskvärt, att lagbestämmelser införas,

som möjliggöra inskridande mot vanhävd, oavsett den rättsliga naturen samt

storleken å den fastighet, varom fråga är. Att en sådan möjlighet till ingripande

mot vanhävd bör finnas, synes angeläget såväl ur sociala synpunkter

som — och detta icke minst under nuvarande förhållanden — med hänsyn

till folkförsörjningen. A andra sidan vill styrelsen även instämma i de

uttalanden i ett par av motionerna, som gå ut på att nedläggandet av jordbruket

å en fastighet icke i och för sig bör betraktas såsom vanhävd, där

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

45

det med hänsyn till jordens beskaffenhet eller läge icke är ekonomiskt

motiverat att för framtiden fortsätta jordbruksdriften. Egnahemsstyrelsen

tillstyrker, alt här berörda spörsmål göras till föremål för utredning. Vid

denna böra övervägas olika vägar för de nya bestämmelsernas inpassande i

lagstiftningen och eljest. Egnahemsstyrelsen torde icke lia anledning att nu

ingå på dessa frågor.

Jordbrukskommissionen i Stockholms lån.

Under nuvarande förhållanden, då det är angeläget att all produktiv jord

utnyttjas i folkförsörjningens tjänst, synes kommissionen att nu gällande lagstiftning

å området är otillfredsställande, såväl ur den synpunkten att endast

i fråga örn ett försvinnande fåtal jordbruk finnas möjligheter till ett effektivt

ingripande, som även att förfaringssättet härvid icke gör det möjligt

att åstadkomma rättelse inom rimlig tid. Med hänsyn härtill vill kommissionen

för sin del tillstyrka att, i avvaktan på en eventuell ny social arrendelagstiftning

med den reglering av jordbrukskommissionernas befogenhet, som

däri kan inrymmas, kommissionerna genom erforderlig ändring i nu gällande

uppsiktslag tillerkännas rätt att ingripa mot uppenbar vanhävd oavsett

jordbrukens storlek och äganderättsförhållanden.

För att möjliggöra ett snabbt resultat vid dylikt ingripande anser kommissionen

nödvändigt att en förenkling vidtages ifråga om formerna för

uppsiktslagens tillämpning såsom i motion nr 146 framhålles. Kommissionen

förutsätter härvid att till ledamöter i jordbrukskommission endast

utses väl kända och med jordbruk och odlingsförhållanden inom verksamhetsområdet

väl förfarna män. Härvid synes dock möjlighet böra beredas

brukare eller ägare av jordbruk, som blivit föremål för jordbrukskommissions

ingripande, att överklaga beslut, som enligt hans mening är oriktigt,

genom tillskapande av en central, hela riket omfattande prövningsinstitution.

Vid utformningen av en eventuell ny lagstiftning å området vill kommissionen

understryka nödvändigheten av att ägande- och förfoganderätten

icke blir mer än nödigt beskuren.

Med sammanfattning av vad ovan anförts vill kommissionen på anförda

skäl tillstyrka att en snabb och allsidig utredning i nu gällande vanhävdslagstiftning

omedelbart måtte verkställas.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

I yttrande till länsstyrelsen i länet har förvaltningsutskottet anfört.

Förvaltningsutskottet får anföra, att den korta remisstiden ej medgivit

utskottet att företaga en grundlig utredning av förevarande ärende, men

vill utskottet göra följande principuttalande.

Ett snabbt och effektivt ingripande från det allmännas sida vid fall av

uppenbar vanbävd måste under nuvarande krisförhållanden anses önskvärt.

Vid utarbetandet av bestämmelser härom måste dock noga beaktas, att

binder icke uppstår för en rationalisering av jordbruket, där sådant ur ekonomisk

synpunkt kan erfordras.

En vitt utbredd uppfattning inom skilda läger gör nämligen gällande, att

jord, som en gång uppodlats till åker, allt framgent skall förbli åker. Denna

falska ideologi kan medföra, att avlägset liggande jordlappar, vars brukning

medför slöseri med arbetskraft och vilken i övrigt är synnerligen oekonomisk,

ej få igenläggas till skogs- eller betesmark. Den produktionsminskning, som

genom sådana åkrars överförande till annan driftsform äger ruin, uppvägs

mer än väl av den produktionsökning, sorn kan vinnas genom den ledigblivna

arbetskraftens m. m. utnyttjande lill böjning av produktionskraften

hos sådan jord, som mer lämpar sig för livsmedelsproduktionen.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

I yttrandet till andra lagutskottet bär förvaltningsutskottet ytterligare anfört

följande.

Särskilt inom länets nordligaste delar lia vid äldre tiders gruv- och bruksdrift

spridda åkerlappar uppodlats, som då fyllde ett visst behov, men som

under nuvarande arbetsförhållanden icke kunna ekonomiskt brukas.

Samma är förhållandet i länets stora skärgårdsområden, där åkrar å obebodda

öar mången gång knappast kunna utnyttjas på annat sätt än t. ex.

genom bete.

Länsstyrelsen i Stockholms län.

Tillämpligheten av den lagstiftning mot vanhävd, som vi äga i lagen angående

uppsikt över vissa jordbruk, är, såsom antytts eller påpekats i ett par av

de remitterade motionerna, beroende dels av vederbörande brukningsdels beskaffenhet

och omfattning, dels ock av vem som äger brukningsdelen. Stora

delar av landets jordbruk falla fördenskull utanför uppsiktslagens tillämplighetsområde.

Vid detta förhållande och då det i landets nuvarande försörjningsläge

framstår såsom alldeles särskilt betydelsefullt, att den odlade jorden i största

möjliga utsträckning hävdas väl och hålles i fullgod växtkraft, inställer sig

osökt spörsmålet, huruvida den nuvarande lagstiftningen mot vanhävd kan

anses vara tillfyllest eller örn det kan finnas påkallat att giva den en vidgad

tillämpning.

För besvarandet av detta spörsmål skulle det givetvis vara av största intresse

att äga tillgång till säkra uppgifter örn, i vilken utsträckning vanhävd

förekommer å fastigheter, beträffande vilka uppsiktslagen ej är tillämplig.

Vidkommande Stockholms län kunna i detta hänseende vissa slutsatser dragas

av svaren å en utav länets kristidsstyrelse till kristidsnämndsordförandena

utsänd förtrolig rundfråga rörande förekomsten inom länet av vanhävdad

jord. Visserligen vill det synas, som örn i berörda svar medtagits en del fastigheter,

som äro mindre väl brukade utan att därför kunna betecknas såsom

vanhävdade. Men även om samtliga de fall, som av nyssnämnda eller av annan

anledning få anses tvivelaktiga, helt frånräknas, torde dock återstå ett

antal fastigheter eller brukningsdelar, i fråga örn vilka vanhävd ansetts påvisbar,

men å vilka uppsiktslagen ej är tillämplig. Deras undantagsställning

i sistberörda hänseende beror uppenbarligen beträffande flertalet på storleken

av den odlade jorden, och därvid äro .sådana fastigheter eller brukningsdelar

i majoritet, där den odlade jorden ej uppgår till 4 har. Emellertid förefinnas

även några fall, där den odlade jorden omfattar betydligt mer än 25

bär. I fråga örn de fastigheter, för vilka den odlade jordens omfattning icke

konstituerar nyssherörda undantagsställning, föranledes denna av äganderättsförhållandena.

Givetvis anser sig länsstyrelsen icke enbart på resultatet av den summariska

undersökning, som sålunda kommit till stånd inom Stockholms län, kunna

grunda något omdöme örn behovet av en vidgad vanhävdslagstiftning. Vissa

uttalanden i de remitterade motionerna giva länsstyrelsen emellertid anledning

förmoda, att en hel del mer eller mindre betydelsfulla vanhävdsfall

kunna påvisas på många håll i landet. Örn så finnes vara händelsen -— och

detta lärer väl sannolikt giva sig till känna genom de inkommande remisssvaren

— anser sig länsstyrelsen böra tillstyrka införandet av bestämmelser,

som möjliggöra ett snabbt inskridande från det allmännas sida oavsett jordens

areal eller vem som äger densamma. Vid detta tillstyrkande utgår länsstyrelsen

ifrån, att åtgärden tager sikte på den rådande krisen och att de nya

bestämmelserna således förlänas giltighet allenast under den tid krisförhållandena

det påkalla. Ur denna synpunkt torde det, enligt vad länsstyrelsen

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

47

föreställer sig, måhända kunna vara lämpligt att icke vidtaga någon ändring

i själva uppsiktslagen, utan ligga närmare till hands att söka lösa frågan genom

en särskild krisförfattning.

Självfallet är det angeläget, att, såsom i flera av motionerna erinrats och av

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott understrukits,

bestämmelserna i ämnet så utformas, att de icke förhindra en rationalisering

av jordbruket.

Jordbrukskommissionen i Uppsala län.

Att nu gällande lagstiftning icke bereder möjlighet för vederbörande myndigheter

att effektivt förhindra vanhävd av jord och vanvård av lantmannabyggnader

är jordbrukskommissionens bestämda uppfattning.

Motionärernas syftemål kan därför i princip förordas av kommissionen såväl

i fråga örn skärpning av vanhävdslagens bestämmelser som beträffande utvidgning

av dess tillämpningsområde. Att kommissionen däremot vill förorda

försiktighet då det gäller den uppmjukning av lagen, varom herrar Hedlund

i Häste, Albert Larsson samt W. Nisser hemställa, skall här nedan närmare

angivas.

För närvarande är det praktiskt taget uteslutande bolagsjord och därav endast

brukningsdelar i storlek mellan 4 och 25 hektar som jordbrukskommissionerna

lia befogenhet att öva uppsikt över. Men i verkligheten förhåller det

sig ingalunda så — i vart läll icke inom Uppsala län — att vanhävd av

jord och vanvård av byggnader endast eller huvudsakligast förekommer vid

bolagens jordbruk, även om en viss efterblivenhet beträffande byggnadsbeståndet

vid dessa under årens lopp kunnat konstateras. Det har också förekommit,

att då anmälan inkommit örn vanvård av byggnadsbeståndet på bolagsgårdar,

dessa redan sålts innan kommissionen hunnit ingripa och därigenom

undandragits uppsiktslagens bestämmelser.

Under den tid jordbrukskommissionen fungerat lia flera fall av vanhävd

av jord och vanvård av lantmannabyggnader kunnat konstateras på gårdar

i enskild ägo, men befogenhet att ingripa häremot har saknats. Dylika missförhållanden

äro naturligtvis i hög grad ägnade att skapa missnöje och giva

berättigade anledningar till kritik och klander hos lojala och ansvarskännande

samhällsmedlemmar. Den besuttnes självklara skyldighet att hålla sin

fastighet i produktionskraltigt skick bör med lagens hjälp uppehållas och

skall kunna tvingas till uppfyllelse vilken storleksordning en därav berörd

brukningsdel än har och oavsett örn ägaren är enskild person, bolag, fideikommissarie

eller stiftelse. Lagändring i sådant syfte synes alltså kommissionen

synnerligen önskvärd.

Den uppmjukning av bestämmelserna beträffande jordens utnyttjande, varom

herrar William Nisser i l:a samt P. S. Hedlund och Albert Larsson i 2:a

kammaren hemställa, synes kommissionen önskvärd endast under förutsättning

att det samtidigt sörjes för att icke den fria brukningsrätten missbrukas.

»En ekonomiskt motiverad rationalisering eller omläggning av driften» kan

under vissa förhållanden vara privatekonomiskt mycket förmånlig men ur

nationell eller mera allmän synpunkt icke endast mindre förmånlig utan rent

förkastlig. Vi förmena alltså att ägaren även i detta avseende skall avkrävas

ett ansvar, som svarar emot allmännyttan. Han bör alltså endast inom vissa

gränser få välja brukningsmetod — intensiv eller extensiv etc. Det bör t. ex.

icke vara tillåtet att under en följd av år driva kreaturslöst jordbruk på fastmarksjord

endast därför att en tillfällig konjunktur, dryga nybyggnadskostnader

eller den omständigheten att jord i gammal god växtkraft förmenas kunna

vidkännas en dylik påkänning och fresta jordägaren lill dylika experiment.

Omläggning till utvidgad beteskultur, arrondering av skiften för åstadkom
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andru lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

mandet av arbetsbesparing och bättre ekonomiskt utbyte ävensom utläggning

till skog eller bete av småskiften och utjordar samt av vattensjuka marker,

som icke med ekonomisk fördel kunna tillfredsställande torrläggas, bör däremot

vara varje jordägare tillåtet. Likaså då det gäller slopandet av till dylik

jord hörande bebyggelse. Dessa synpunkter äro för övrigt i viss utsträckning

beaktade redan i lagen av 27 juni 1927.

Det synes kommissionen naturligt att beträffande den av sistnämnda motionärer

förordade fria brukningsrätten det allmänna bör försäkra sig örn

samma begränsning av denna rätt som arrendelagen och som vanligen genom

kontraktsbestämmelser tillförsäkras jordägaren gentemot arrendatorer.

Vid utformningen av en ny vanhävdslag med bestämmelser beträffande jordägarens

skyldighet att hålla för jordbruket nödiga och ändamålsenliga byggnader

är det nödvändigt att det sörjes för samstämmighet emellan denna

och redan existerande arrendelag. Enligt den senare kan jordägare i vissa fall

av synemän åläggas viss byggnadsskyldighet. Denna skyldighet utkräves olika

hårt av olika synemän. Det kunde därför hända att en syn påkallad av jordbrukskommissionen

enligt en ny uppsiktslag komme till annat resultat beträffande

viss bebyggelse än vad som vid tillträdessyn enligt arrendelagen redan

bestämts. Det bör då vara fullt klart, vilkendera synen som skall tillerkännas

vitsord.

Då det i här berörda motioner hemställes i vissa fall om skärpning och

i andra örn uppmjukning av vanhävdslageh anser kommissionen det angeläget

framhålla önskvärdheten av att lagen utformas så att förfaringssättet vid

lagens tillämpning blir enkelt, och att det möjliggör snabbt verkande åtgärder.

Herr Stig Janson m. fl. förordar, att det tillvägagångssätt, som angives

i §§ 4—14 i lagen av 27 juni 1927, fortfarande må komma till användning.

Kommissionen vill allvarligt ifrågasätta, huruvida icke ett starkt förenklat

förfaringssätt, gärna med vidgad befogenhet för jordbrukskommissionerna.

skulle visa sig mera effektivt. De flesta jordbrukskommissioner torde i likhet

med Uppsala läns under sin tillvaro gjort den erfarenheten, att §§ 4—14 eller

rättare 5—14 i praktiken visat sig så omständliga, otympliga, tidskrävande och

kostsamma att de ytterst sällan kommit till användning. Även i de fall då

jordbrukskommissionen haft mycket långt gående krav på jordägares nybyggnadsprestationer

har det visat sig möjligt att få dessa genomförda utan

tillgripandet av den vidlyftiga apparat som en syn enligt § 5 utgör.

Med hänsyn till sistnämnda förhållanden synes det kommissionen nödigt,

att de i motionerna föreslagna lagändringarna föregås av en utredning, i synnerhet

som en ändring av mer temporär art icke torde kunna medföra någon

större effekt under innevarande år.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Under nuvarande kristid är det ett nationellt intresse, att intet underlåtes,

som kan vara ägnat höja jordbrukets produktion för att i möjligaste mån

säkerställa livsmedelsförsörjningen. Det ligger därvid nära till hands att

närmare granska de bestämmelser, som avse att förhindra vanhävd av jord

och lantmannabyggnader. Nu gällande vanhävdslag berör praktiskt taget

endast bolagsjord och därav endast brukningsdelar i storlek mellan 4 och

25 hektar. Att vanhävd kan förekomma och örn än i ringa omfattning förekommer

även på gårdar i enskild ägo, annan än nu under lagen inbegripen,

torde vara ostridigt, men befogenhet för jordbrukskommissionerna att ingripa

saknas. För undanröjande härav föreslå motionärerna såväl skärpning

av vanhävdslagens bestämmelser som utvidgning av dess tillämpningsområde.

En lagändring i syfte att kunna tvinga en var jordägare att hålla sin jord
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

49

bruksfastighet, oavsett dess storleksordning, i produktionskraftigt skick kan

i nuvarande krisläge synas riktig och önskvärd. Svårigheterna att kunna

åstadkomma en effektiv lagstiftning äro emellertid mycket stora. Vid en utvidgad

tillämpning av vanhävdslagen får nämligen icke förbises att jordägaren

måste få behålla sin rätt att välja den driftsform, som kan vara den

mest ekonomiska eller ändamålsenliga. I ett fall kan extensiv, i ett annat intensiv

driftsform vara den mest lämpliga. Uppsiktsmyndigheterna kunna

icke bedöma ett enskilt jordbruks inriktning för att bli bärkraftigt. Åtgärderna

inom jordbruket måste ju alltid läggas på lång sikt och vissa driftsomläggningar

kunna bl. a. av ekonomiska skäl vara nödvändiga. En rationalisering

bör icke förhindras.

En utvidgning av vanhävdslagens tillämpningsområde innebärande en permanent

uppsikt även över självständiga bondejordbruk samt brukningsdelar

tillhörande bolag, fideikommissarie eller stiftelse inger mycket stora betänkligheter.

Tillgripande av tvångsmedel kunna icke beräknas ge resultat av

någon betydelse, då på i vanhävd varande fastigheter i de flesta fall ägaren

saknar de ekonomiska förutsättningarna för missförhållandenas undanröjande

och sålunda är urståndsatt att exempelvis reparera byggnader, utföra

dikningar, anskaffa kreatur, inköpa konstgödsel m. m. Icke heller kan en

tvångsvis genomförd utarrendering eller tvångsförvaltning av dylika vanhävdade

fastigheter ge omedelbart resultat. En ökning av produktionen kan

endast långsamt tänkas äga rum i verkliga fall av vanhävd. Icke heller synes

metoden med stämning till domstol enligt uppsiktslagen lia någon effektiv

innebörd.

På grund av vad bär ovan anförts, får Uppsala läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott för sin del tillstyrka utredning, men att utredningen begränsas

till framläggande av förslag till lagbestämmelser av provisorisk art,

avsedda att tillämpas endast under nuvarande krisläge och med beaktande

av de ekonomiska förutsättningarna för drivande av de jordbruk, beträffande

vilka åtgärder kunna ifrågakomma.

Om lagstiftningen skall kunna erhålla någon praktisk betydelse under kristiden,

torde andra och snabbare åtgärder än de i gällande lag angivna ställas

till uppsiktsmyndigheternas förfogande.

Länsstyrelsen i Uppsala län.

Länsstyrelsen har åberopat vad länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott

anfört samt därtill fogat följande upplysningax-.

Såvitt länsstyrelsen kunnat inhämta har under senare år allenast förekommit

ett par fall inom länet, då ingripande på grund av vanhävd skulle

kunnat ifrågakomma, örn lagen haft tillämpning på enskilda jordägares fastigheter

utan nu gällande inskränkningar. Det ena av dessa gällde en mycket

obetydlig fastighet, vars vanhävd berodde på ägarens ekonomiska oförmåga,

det andra gällde ett medelstort jordbruk tillhörigt två makar, vilka

befunno sig i jämförelsevis burgen ställning, men på grund av ålderdom saknade

förmåga att sköta jordbruket. Att sätta dem under förmyndare hade

icke satts ifråga. De båda omnämnda fallen utgöra uppenbarligen rena undantag.

Såvitt länsstyrelsen kan finna har således icke inom detta län förekommit

anledning till utsträckning av lagstiftningen angående uppsikt över enskilda

jordbruk under normala förhållanden. Annorlunda kan det komma att

ställa sig, örn livsmedelstillgången under rådande avspärrningen blir så

knapp, ali alla möjligheter till produktion måste utnyttjas även med bortseende

från det ekonomiska resultatet. Skulle en sådan situation inträffa, torde

Bihang lill riksdagens protokoll IDAL 9 sami. 2 avd. Nr 17. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

det bli nödvändigt att uppsiktsmyndigheten, såsom förvaltningsutskottet antytt,

erhåller befogenhet att driva jordbruk i egen regi eller utarrendera det

vanhävdade jordbruket på kort tid. Ett sådant ianspråktagande torde överensstämma

med grunderna för förfogandelagen. Det ekonomiska ansvaret

i dylika fall lärer icke kunna drabba jordägaren.

Mot en till kristidsförhållandena begränsad utredning har länsstyrelsen

således icke något att erinra.

Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Såvitt förvaltningsutskottet har sig bekant, förekommer sådan vanskötsel

av jordbruksegendomar, som kan betecknas som vanhävd, endast i ringa omfattning

inom Södermanlands län. —--- Särskild uppmärksamhet synes

i detta sammanhang böra fästas vid det förhållandet, att det numera icke

sällan förekommer, att jordbruksegendomar inköpas av icke-jordbrukare,

vilka huvudsakligen avse att bruka egendomen såsom sommarbostad och

dylikt och därför måhända icke ägna jordens hävd tillbörlig uppmärksamhet.

Särskilt i nuvarande försörjningsläge är det uppenbarligen angeläget, att

medel finnas att tillse, att vår åkerjord brukas så, att den kan på ett tillfredsställande

sätt gagna folkförsörjningen. I den mån för tryggande härav

lagstiftningsåtgärder må finnas erforderliga, vill utskottet alltså ansluta sig

till önskemålen om en sådan lagstiftning. Beträffande innehållet därav vill

utskottet närmast instämma i vad som anförts i den av herr Janson i Frändesta

m. fl. väckta motionen. Utskottet anser sålunda att, i de fall där det

befinnes rationellt ur bruknings- och ekonomisk synpunkt att förvandla åkerjord

med låg avkastningsförmåga till betesvall eller skogsmark, detta icke

bör få betecknas såsom vanhävd enligt den ifrågasatta lagstiftningen. Därvid

bör dock givetvis vederbörande jordbrukare låta sig angeläget vara att

genom andra åtgärder sörja för att gårdens sammanlagda produktion icke

därigenom förminskas under de närmaste åren.

Länsstyrelsen i Södermanlands lån.

Länsstyrelsen har, under åberopande av den motivering, som lämnats i

motionen II: 146, tillstyrkt den i samma motion begärda utredningen.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

I yttrande till länsstyrelsen i länet har förvaltningsutskottet anfört.

Förvaltningsutskottet inser till fullo betydelsen av att den svenska jordbruksjorden

i rådande försörjningsläge hålles vid största möjliga produktivitet.

Särskilt betänkligt för att ej säga upprörande måste det i nuvarande

tidsläge framstå, örn åkerjord genom bristande hävd eller andra försummelser

från innehavarens sida vanvårdas.

För förvaltningsutskottet står det klart, att omfattningen och arten av de

åtgärder, som i förevarande hänseende erfordras, böra rättas efter i vilken

utsträckning vanhävd eller vanvård inom jordbruket för närvarande förekommer.

Av förhållandena inom hushållningssällskapets område att döma

kan utskottet icke finna annat än att det ligger en högst betydande överdrift

i det uttalande i motion II: 11, vari göres gällande satt inom landet

finnas massor av jordbruk med stora arealer odlad jord, som alltjämt vanhävdas».

Såvitt förvaltningsutskottet har sig bekant förekommer vanhävd

inom sällskapets område dess bättre i mycket liten omfattning. Icke desto

mindre är det i högsta grad beklagligt att dylika fall förekomma. Redan un
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

51

der »normala» förhållanden tilldraga sig dessa berättigat uppseende inom den

ort, där de förekomma, och för den allmänna rättsuppfattningen framstår det

såsom angeläget, att de beivras. I nuvarande läge skärpes givetvis kravet på

att sådana åtgärder vidtagas, som kunna leda till dylika missförhållandens

rättande.

Huruvida stöd för nyssberörda påstående kan hämtas från förhållandena

inom landet i övrigt undandrager sig visserligen förvaltningsutskottets bedömande,

men utskottet vill dock sätta i fråga, om vanliävd verkligen förekommer

i sådan omfattning, som därav framgår. Under de senaste årtiondena

har i samband med beteskulturens landvinningar i icke ringa omfattning förekommit

att jord, som förut brukats såsom åkerjord, utlagts till betesmark.

Där detta ägt rum har åtgärden, från vilken synpunkt nian än ser saken och

således även ur produktionssynpunkt, så gott som undantagslöst varit väl

motiverad. Den som icke har närmare kännedom örn vilken stor roll, som

tillgången på goda betesmarker spelar för vår mjölkproduktion, får lätt den

uppfattningen, att det i berörda fall regelmässigt rör sig kanske icke örn vanhävd

så dock vanvård eller olämplig användning av jordbruksjord. Då denna

uppfattning alltjämt förefinnes inom tämligen vida kretsar, torde möjligen

densamma givit anledning till nyssnämnda uttalande. Ungefär motsvarande

kan uppfattningen vara där det förekommit, att viss, avsides belägen eller

eljest olämplig åkerjord använts för skogsodling.

När det gäller frågan örn vilka åtgärder, som lämpligen böra vidtagas till

förekommande fall av verklig vanhävd eller vanvård, ställer sig förvaltningsutskottet

tveksamt till de förslag, som innebära att lagen den 27 juni 1927 angående

uppsikt på vissa jordbruk borde utsträckas till att omfatta alla jordbruk.

Förslag i denna riktning hava flera gånger tidigare framförts och varit

föremål för överväganden, varvid såvitt utskottet funnit vägande skäl anförts

emot deras genomförande. Enligt utskottets förmenande torde denna

fråga böra ytterligare övervägas och i varje fall synes det icke välbetänkt att

med hänsyn till vad man vill uppnå med förberörda motioner nu genomföra

sådan utsträckning av lagen, att den kommer att gälla alla jordbruk. Utskottet

anser det nämligen icke uteslutet, att en sådan åtgärd rent av kan få

motsatt verkan än den åsyftade bland annat på grund därav, att ifrågavarande

lag, som tillkommit för att tillgodose även andra ändamål än dem, som

i motionerna närmast åsyftas, kan befaras förhindra eller i varje fall försvåra

en ändamålsenlig anpassning av jordbruksproduktionen, något som i

nuvarande läge uppenbarligen sorgfälligt bör undvikas.

Emellertid är det såsom förvaltningsutskottet redan framhållit nödvändigt

att vinna rättelse i föreliggande missförhållanden på ifrågavarande område.

Såvitt förvaltningsutskottet kan bedöma torde detta lämpligast kunna uppnås

genom lagstiftningsåtgärder, som möjliggöra att effektivt komma till

rätta med fall, där uppenbar vanvård av åkerjord föreligger, och utskottet får

uttala sig för att sådana vidtagas.

Östergötlands läns hushållningssällskap.

Hushållningssällskapet har i yttrande till andra lagutskottet anfört detsamma

som dess förvaltningsutskott i ovanintagna yttrande.

Länsstgrelsen i Östergötlands län.

Såsom förvaltningsutskottet påpekat har vanhävd endast i mycket ringa

omfattning förekommit inom länet. Länsstyrelsen finner dock av principiella

skäl etl ingripande mot grov vanhävd böra kunna ske icke blott inom de delar

av landet, som avses i lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

jordbruk, eller enligt allmänna förfogandelagen vid krig eller krigsfara eller

eljest under utomordentliga av krig föranledda förhållanden. Mot förstnämnda

lag kan i övrigt anmärkas att proceduren enligt densamma synes mer omständlig

än nödigt är, vilket särskilt under nuvarande förhållanden måste

anses såsom en stor brist.

Vid sådant förhållande finner sig länsstyrelsen böra förorda det i motionen

i andra kammaren nr 146 framställda yrkandet på skyndsam utredning för

åstadkommande av utvidgad lagstiftning mot grov vanvård av jordbruksfastighet.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

I nuvarande läge är det ur det allmännas synpunkt viktigt, att den odlade

jorden blir så väl utnyttjad som möjligt. Anledningen till föreliggande motioner

får närmast sökas i detta förhållande och att man genom utsträckt och

ändrad tillämpning av den s. k. »vanhävdslagen» vill förhindra, att odlad

jord icke blir på tillfredsställande sätt utnyttjad.

I en motion (nr 11 i andra kammaren) göres gällande, att »massor av jordbruk

med stora arealer odlad jord» vanhävdas. Häremot måste en bestämd

gensaga inläggas. En dylik uppfattning måste upptagas som en anmärkning

mot jordbrukarna i allmänhet, och då den är obefogad, kan den endast orsaka

onödig irritation.

Det skall erkännas, att det kan utvinnas mer av den svenska jorden än som

för närvarande är fallet, men detta har sin grund i förhållanden, för vilka

jordbrukarna icke kunna göras ansvariga. För blott få år sedan ansågs på

sina håll läget motivera övergång till mera extensiv jordbruksdrift. En övergång

till intensiv drift är icke så enkel, som det kan synas, och är i varje

fall förenad med avsevärda kostnader, som man icke utan vidare kan begära,

att den enskilde jordbrukaren skall ikläda sig, särskilt som han icke

har någon garanti för att denna driftsform i fortsättningen blir den mest

ekonomiska. Ett snabbt genomförande av de grundförbättringar, som utgöra

en nödvändig förutsättning för ökad produktion, är icke heller möjlig, bl. a.

på grund av bristen på arbetskraft och de stora kapitalutlägg det kräver.

Jordbrukaren kan icke heller lastas för, att han genom bristande kunskaper

icke alltid uppnår det bästa produktionsresultatet. Slutligen må erinras örn,

att för närvarande bristande tillgång på vissa produktionsmedel hindrar uppnående

av bästa produktion. För Jönköpings läns vidkommande kommer sålunda

den begränsade tillgången på fosfatgödselmedel att utgöra ett icke oväsentligt

hinder för en fullgod jordbruksproduktion.

Förvaltningsutskottet har det bestämda intrycket, att jordbrukarna komma

att göra vad i deras förmåga står för att medverka till bästa möjliga jordbruksproduktion

och att en utsträckt tillämpning av lagen om uppsikt å vissa

jordbruk blir praktiskt taget betydelselös för uppnående av en ökad produklion.

Härav följer, att endast produktionsbefrämjande åtgärder, såsom

upplysningsverksamhet, möjligheter för jordbrukare att verkställa förbättringar

i fråga om beteskultur, täckdikning, göldselvård m. m. äro av väsentlig

betydelse och att statens medverkan i lörsta hand bör inriktas på att främja

sådan verksamhet.

De fall av vanhävd av jordbruksfastigheter, som förekommit inom länet

äro ytterligt få, men lia väckt en viss uppmärksamhet. Förvaltningsutskottet

har för sin del därför ingen erinran emot en ändrad och utsträckt tillämpning

av lagen om uppsikt på vissa jordbruk, blott det sker på sådant sätt

att endast jordbruk, som äro utsatta för grov eller uppenbar vanvård inrymmas

under lagen. Med hänsyn till att lagstiftning på området kommer

att galla aven under normala förhållanden och i övrigt kräver noggrant över
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

53

vägande samt i vart fall icke kan tänkas bliva omedelbart genomförd, ifrågasätter

förvaltningsutskottet, om det icke vöre lämpligast att frågan bleve föremål

för utredning, vilket av vissa motionärer föreslagits.

Länsstyrelsen i Jönköpings län.

Genom motionerna åsyftas en sådan utvidgning av gällande lag angående

uppsikt å vissa jordbruk, att denna lag komme att bliva tillämplig å varje

ägare av en brukningsdel. En förutsättning för den utsträckta tillämpningen

skulle enligt motionen II: 146 dock vara, att ägaren i sitt sätt att bruka jorden

visade grov vanvård.

Såvitt till länsstyrelsens kännedom kommit, har fall av vanhävd inom

länet anmälts förekomma i mycket få fall. Då tillämpningen av vanhävdslagen

emellertid är uppdragen åt särskild myndighet, torde den möjlighet

dock icke vara utesluten, att lagen tillämpats oftare än vad till länsstyrelsens

kännedom i särskilda fall kommit. Det torde dock få antagas, att lagen för länets

vidkommande saknat större praktisk betydelse. Å andra sidan måste

emellertid framhållas, att den rent principiellt sett haft och alltjämt har en

mycket stor betydelse för uppehållande av ett ändamålsenligt brukande av

jorden samt att den ej minst i tider sådana som de nuvarande har en utomordentlig

uppgift att fylla.

Såvitt länsstyrelsen med den erfarenhet, länsstyrelsen härifrån länet har

av hithörande förhållanden, varit i tillfälle att bedöma, har vid uppkommen

fråga om tillämpning av lagen angående uppsikt å vissa jordbruk oftast

gjorts gällande, att de åtgärder, merendels av rent negativ art, som sammanlagda

ansetts föranleda vanhävd och resulterat i åtgärd i anledning av förekommen

uppgiven vanhävd, icke vore att betrakta såsom sådan vanhävd,

att anledning till ingripande enligt uppsiktslagen förelåge. I de fall, som

kommit under länsstyrelsens bedömande, har frågan härom ofta ställt sig

vansklig att avgöra. Genom en sådan ändring av uppsiktslagen, som förutsättes

i motionen II: 146 eller att i samband med utsträckande av lagens

tillämplighet på alla jordbruk en förutsättning för tillämpningen skulle vara,

att ägaren vid brukandet skulle hava gjort sig skyldig till grov vanvård av

brukningsdelen, synas svårigheterna vid tillämpningen av lagen till stor del

hava undanröjts. De synpunkter på frågan, som framförts i denna motion,

synas i övrigt riktiga och bärande. Framförallt torde det även under eljest

normala förhållanden av hänsyn såväl till det allmänna som — med tanke

på grannskapsförhållandet -— den enskilde icke kunna anses rimligt, att

äganderättsbegreppet gives sådan innebörd, att det skall stå ägare fritt att

förfoga över sin egendom huru som helst. Med hänsyn härtill kan länsstyrelsen

ej finna principiella skäl föreligga mot en lagstiftning av innebörd

sådan den i berörda motion åsyftade.

På grund härav vill länsstyrelsen för sin del tillstyrka åtgärder i det i

nämnda motion omförmälda syfte.

Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Det är uppenbarligen ett allmänt intresse av största vikt, särskilt i nuvarande

läge, att jordens produktionsförmåga på bästa sätt utnyttjas. Hushållningssällskapet,

som har lill uppgift att främja lanthushållningen, måste

därför ansluta sig till det gemensamma syftet med samtliga ifrågavarande

motioner, nämligen alt hindra vanhävd av jord.

För Kronobergs läns vidkommande kan förvaltningsutskottet dock ej vitsorda

uttalandet i motionen II: 11, att »massor av jordbruk med stora arealer

odlad jord alltjämt vanhävdas». Verklig vanhävd av åker är överhuvud taget

sällsynt här, och då sådan förekommit, torde det mestadels lia varit å

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

jordbruk, för vilka lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk

redan äger tillämpning. Vid bondejordbruket, som omfattar den övervägande

delen av åkerjorden i Kronobergs län, torde vanhävd i egentlig mening

knappast äga rum annat än i enstaka fall, där ägaren till följd av ålder

eller sjukdom är ur stånd att själv bruka jorden ordentligt och saknar tillgång

på annan arbetskraft. Såsom nämnes i motionen II: 146, ger allmänna

förfogandelagen redan nu möjlighet att i dylika fall ålägga ägaren att utarrendera

jorden. I anslutning till den uppfattning, som framförts i sistnämnda

motion, finner förvaltningsutskottet ovisst, huruvida allenast en utvidgad

tillämplighet för den nuvarande »uppsiktslagen» skulle vara det lämpligaste

medlet att hindra vanhävd av jord i enskild ägo. Lagstiftningen på detta område

bör givetvis vara sådan, att den främjar en ekonomiskt riktig användning

av samtliga produktionsfaktorer i jordbruket, och driften får då icke

för strängt bindas vid nuvarande disposition av jorden till åker, äng, betesmark

och skog. Med instämmande i motiveringen till motionen II: 146, vill

förvaltningsutskottet därför tillstyrka de yrkanden, som i denna motion och

i motion II: 215 framställts om utredning rörande lagstiftningen örn vanhävd.

Länsstyrelsen i Kronobergs län.

I likhet med förvaltningsutskottet vill länsstyrelsen vitsorda, att vanhävd

är mycket sällsynt här i länet. I de mycket få fall, då till länsstyrelsen anmälts,

att vanhävd skulle föreligga, har det efter verkställd undersökning

visat sig, att det rört sig om mycket små arealer av jord, oftast av mindre

god beskaffenhet. I något fall har den påstådda vanhävden bestått däri,

att för åkerbruk mindre lämpad mark omlagts till skogsbruk. I intet fall

hava förhållandena varit av sådan beskaffenhet, att länsstyrelsen funnit anledning

vidtaga några tvångsåtgärder. Nu gällande lagstiftning lämnar icke

stora möjligheter i sådant hänseende. En utvidgning av lagstiftningen synes

därför länsstyrelsen önskvärd. Länsstyrelsen tillstyrker därför de i motionerna

II: 146 och II: 215 framställda yrkandena om en utredning rörande

ändrade bestämmelser i fråga örn vanhävd.

Jordbrukskommissionen i Kalmar läns norra hushållningssällskaps verksamhetsområde.

Vid tillämpningen av nu gällande vanhävdslag har det inträffat, att även

sådana brukningsdelar, som ägts av enskilda personer som varit bosatta å

gården och mantalsskrivna å densamma, anmälts för vanhävd. Vid den förberedande

undersökning som gjorts, har det varit lätt att kunna konstatera,

alt hemmansdelen varit vanhävdad, men att ägaren ej kan göras ansvarig

härför enligt nuvarande lag. Visserligen är det en mindre sympatisk åtgärd

att lagstifta på detta område. Lagen kan lätt få sken av klasslag och betraktas

som inskränkning i den enskilda äganderätten. Men tyvärr är det

allt för många jordägare, som synes betrakta äganderätten som ett privilegium

på alt bruka sin jord hur uselt som helst, utan ansvar eller förpliktelse

mot samhället. Under utomordentliga tider kan utomordentliga åtgärder vara

berättigade och därför kan en lag, som i detta avseende drabbar alla jordägare,

vara väl motiverad. Det vore dock önskvärt, att lagen ej får allt

för snäva bestämmelser. Efter nya stängsellagen kan t. ex. fårskötsel ej

gärna bedrivas på samma sätt som förr. Andra möjligheter måste sökas för

bete åt djuren. Det har visat sig lämpligt att större områden läggas ut härtill,

varvid det inte alltid kan undgås att en del åkerjord måste tagas med.

Likaså är arbetskraften numera för dyr för att mycket klena eller långt

från gården belägna åkrar skall med ekonomisk beräkning kunna hållas

öppna, utan läggas ut till bete. Bestämmelserna i § 3 i lag örn uppsikt å

s. 55 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

55

vissa jordbruk av den 27 juni 1927 böra därför inte ändras och den uppsiktsövande

myndigheten lämnas lätt att tillåta ägaren att ordna brukningen

på ett förnuftigt och ekonomiskt sätt. Såsom i motion nr 164 i FK

påpekas, är frågan om byggnadsbeståndet på vederbörande jordbruk ej av

så stor betydelse för folkförsörjningen som när det gäller jordens brukning.

De höga byggnadskostnaderna göra, att en ägare med mindre god ekonomi

mången gång kunde bli ruinerad, örn han ålades att sätta byggnaderna i

fullgott skick. Även i sådant fall är moderationen i lagens krav att tillråda.

Med ovannämnda förbehåll synes en lag av i motionerna angiven riktning

kunna tillstyrkas. Örn lagen skall få någon betydelse för folkförsörjningen

under nuvarande kris, torde någon längre utredning ej medhinnas.

Må den då hellre antagas att gälla för viss tid eller så länge nuvarande kristidsförhållanden

äro rådande.

Jordbrukskommissionen i Kalmar läns södra hushållningssällskaps verksamhetsområde.

Vid bedömningen av denna fråga måste hänsyn tas till jordbrukets olika

förutsättningar i olika delar av landet på grund av olika klimat, jordnatur

m. fl. orsaker, liksom också till att jordbrukets utövare icke äga samma kunskaper

och förmåga att bruka jorden. Jordbrukskommissionen vill därför

för sin del icke förorda en omedelbar utsträckning av lagens giltighetsområde

till att omfatta alla jordbruk. Jordbrukskommissionen förordar en snabb

utredning för en anpassning av nu gällande lag angående uppsikt å vissa

jordbruk till att gälla alla jordbruk. Jordbrukskommissionen anser dock,

att denna lagändring tillsvidare bör ges endast en begränsad utsträckning till

tiden. Den nya lagen borde avses att gälla under nu rådande kristid och

beslutas för ett visst mindre antal år, varefter de under denna tid vunna

erfarenheterna kunde ge vid handen, huruvida lagen bör bibehållas i sin vidaste

omfattning även för framtiden, sedan mera normala förhållanden på

näringslivets område åter kan tänkas ha inträtt.

Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Inom sällskapets område torde förekomsten av vanhävd vara synnerligen

obetydlig och ur försörjningssynpunkt sakna betydelse. Emellertid anser

förvaltningsutskottet att det, speciellt under nuvarande förhållanden, måste

betecknas som ansvarslöst och osolidariskt örn en jordägare underlåter att

giva sin jord ordentligt bruk och skötsel. Härmed vill dock utskottet icke

lia sagt, att all förefintlig åkerjord är av sådan beskaffenhet att den obetingat

skulle användas som sådan. Säkerligen kan i många fall det anses

vara rationellt att omlägga dåliga, svårbrukade åkerlappar till bete eller

t. o. m. till skogsmark. Sådana fall böra tydligtvis icke betecknas som vanhävd.

Ä andra sidan torde emellertid betydliga arealer s. k. betesmark, hagmarker

o. d. genom bristande skötsel ge avsevärt mindre avkastning än som

rätteligen kunde fordras, alltså typisk vanhävd.

Utskottet vill för sin del tillstyrka, att en lagändring kommer till stånd,

avseende rätt till ingripande gentemot sådan jordägare eller brukare, som

uppenbart grovt vanvårdar sin jord. Detta ingripande bör kunna ske oberoende

av ägovidden och oberoende av vem som är ägare till egendomen.

Från begreppet vanhävd bör emellertid undantagas sådan anläggning av

åkerjord till bete eller skog som kan anses vara en för egendomens ekonomiska

drift fullt lämpad rationaliseringsåtgärd, medan även kultiverade betesmarker

böra inbegripas under vanhävdsbegreppet.

I detta hänseende synas de i motionen nr 146 AK framförda synpunkterna

vara de ur praktisk synpunkt mest lämpade, och bör i detta fall även be
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

aktas vad som i motionen nr 215 AK andragits. Vidare anser utskottet att

fristen för förelagda åtgärders utförande bör sättas till kortast möjliga tid.

Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Även om en vanhävdslagstiftning i stort sett varit av ringa betydelse för

sällskapets område, där fall av vanhävd i ytterst få fall kunnat konstateras,

vill utskottet icke avstyrka, att en utredning verkställes i syfte att lagen utsträckes

att gälla alla jordbruk oberoende av storlek. Detta icke minst med

hänsyn till det f. n. rådande försörjningsekonomiska läget och det värde lagstiftningen

kan lia i psykologiskt avseende.

En skärpning av lagen resp. utvidgning av området för densammas tilllämpning

bör emellertid enligt utskottets mening givas provisorisk karaktär.

Med ledning av under några år vunna erfarenheter bör därefter tagas under

övervägande och förnyad omprövning, huruvida och i vilken omfattning lagen

kan anses böra bibehållas i utsträckt och skärpt omfattning.

Vid den utredning som förvaltningsutskottet alltså anser bör komma

ifråga, är det emellertid angeläget, att behörig hänsyn tages till icke allenast

de växlande förhållanden inom landets olika delar, vilka göra förutsättningarna

för jordbruksdriften i så hög grad varierande, utan även till det

förhållandet att jordbrukets utövare hava olika förutsättningar att driva jordbruk.

En sådan utformning av lagen, som möjliggör tillämpning av densamma

med hänsyn till ekonomiska driftsformer, anser sig utskottet kunna förorda.

Från nu gällande uppsiktslag har undantagits kronans och även viss i annan

ägo varande jord. Utskottet anser emellertid att lagen bör utsträckas att

omfatta all jord oberoende av i vems ägo densamma befinnes.

Länsstyrelsen i Kalmar län.

Länsstyrelsen har anslutit sig till vad jordbrukskommissionen i länets södra

område anfört.

Jordbrukskommissionen i Gotlands län.

Den nuvarande lagstiftningen äger endast tillämpning i fråga om s. k.

bolagsjord samt jord i enskild persons ägo, då ägaren själv ej är mantalsskriven

å fastigheten. I lagens nuvarande utformning har denna icke varit

av större betydelse i fråga örn Gotlands län. Det har under jordbrukskommissionens

verksamhet icke förekommit något anmält fall, då åtgärder funnits

vara av behovet påkallade.

De långt gående förslag, som i vissa av de föreliggande motionerna förordas,

skulle däremot kunna komma att vid rigorös tillämpning i vissa avseenden

få ganska vidsträckta konsekvenser. A andra sidan synas vägande

skäl tala för att i detta hänseende försiktighet och varsamhet iakttages. Ett

utvidgande av nuvarande lagbestämmelser till att utan vidare gälla för alla

små och stora jordbruk synes icke tillrådligt.

För mången skulle en sådan utvidgad uppsiktslag, eller i övrigt långt gående

bestämmelser, komma att kännas som en betydande beskärning i frågan

om den nuvarande friheten. Det skulle även kunna bli till en börda, i

synnerhet i de fall då ekonomiska omständigheterna äro små eller relativt

knappa. En rationell och ekonomisk anordning av driften vid ett jordbruk

kan vinnas på olika sätt. Frågan örn huru starkt intensifieringen därav bör

vara, vad som nied hänsyn till föreliggande omständigheter i de enskilda

fallen, tillgång på driftskapital och övriga resurser, kan anses böra nedläggas

i byggnader och förbättringar, anskaffning av jordredskap, antalet

djur, o. s. v. kan vara föremål för olika överväganden. Då den enskilde här

s. 57 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

57

har att handla under eget ekonomiskt ansvar, synes försiktighet böra iakttagas

när det gäller att lägga i det allmännas hand att föreskriva åtgärder att

tvångsvis genomföras som kunna föranleda betydande utgifter.

Däremot synes det, som örn i nuvarande läge, med hänsyn till folkförsörjningen

och behovet av tillgång på jordbruksprodukter, som äro för vår livsmedelsförsörjning

nödvändiga, provisoriska åtgärder, avseende en något vidgad

uppsiktsrätt vid fall av uppenbart vanhävdande av jord, skulle kunna

komma i fråga. Även därvid synes dock försiktighet vara önskvärd såväl i

fråga om utformningen av nya provisoriska lagbestämmelser som när det

gäller tillämpningen. Med hänsyn till det allmännas intresse av jordbruksproduktionens

upprätthållande i nuvarande tidsläge synes även motiverat

att taga under övervägande, i vilken mån i de fall det allmänna skulle kunna

lämna bidrag till utförande av förbättringsåtgärder, som ansetts oundgängliga

och som därför ålagts jordbrukaren, särskilt då hans ekonomi är mindre

god.

Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Enstaka fall av vanhävd förekomma på Gotland som annorstädes på

grand av ägarens oförmåga genom ålder eller sjukdom att taga vara på och

braka sin gendom. Vanligen är det de själsliga förmögenheterna, som

brista.

1 andra fall kan det vara någon egendom, vilken blivit föremål för spekulationsköp.

Ägaren bor kanske å annan ort och brukarna växla oupphörligen,

ofta förekomma tillfälliga upplåtelser av egendomen helt eller delvis.

Följden blir vanligen dåligt underhåll av såväl byggnader som jordens växtkraft.

Ehuru förvaltningsutskottet icke har sig bekant, att vanhävd i någon mer

avsevärd omfattning förekommer inom länet, vill utskottet dock i princip

uttala sin anslutning till de föreliggande motionernas syfte och påyrka ett

sådant utvidgande av nu gällande lagstiftning, att myndigheterna kunna ingripa

mot sådan jordbruksdrift, där jord, byggnader och djur misskötas och

vanvårdas eller åkerjorden får ligga obrukad. Den nuvarande krisen påkallar

som ett samhälleligt livsintresse, att produktionen uppehälles i största

möjliga utsträckning och att förekommande fall av vanhävd bliva föremål

för snabbt och effektivt tillrättaläggande, varför under dessa förhållanden

åtminstone en provisorisk lagstiftning i förslagens syfte är motiverad.

Skulle en eventuell lagstiftning rörande utsträckt övervakande och påföljd

av vanhävd givas permanent karaktär, vill förvaltningsutskottet starkt framhålla

nödvändigheten av, att lagbestämmelserna givas sådan avfattning, att

en lämplig och ur ekonomiska synpunkter fullt riktig omläggning av jordbruksdriften

icke kan stämplas som vanhävd och omöjliggöras. Utskottet

är nämligen medvetet örn, att odlingslägenheter finnas, vilka på grand av

läge och/eller beskaffenhet icke varit ekonomiskt härkraftiga med de driftsoch

arbetskostnader, som rådde före den nuvarande försörjningskrisen, ulan

därför i rationell drift hellre borde utläggas, vanligen till betesmark. Dessa

förhållanden kunna komma alt ännu mer skärpas, då icke längre tvånget

föreligger att för det egna landets försörjning utnyttja alla produktionsmöjligheter,

och då det icke kan vara lämpligt eller ett samhälleligt intresse att

söka tvinga ägarna fortsätta med brukningen av sådan mindre god jord, som

icke kan bära brukningskostnaderna.

Länsstyrelsen i Gotlands län.

Av motiveringarna till motionerna synes framgå, att de samtliga hava till

huvudsakligt syfte att i nuvarande extra ordinära läge i fråga örn folkför
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

sörjning förhindra, att genom vanhävd av jord tryggandet av livsmedelsförsörjningen

inom landet äventyras. Då det icke torde föreligga anledning betvivla,

att vanhävd av jord av olika anledningar i viss utsträckning förekommer

inom landet, vill länsstyrelsen icke motsätta sig, att åtgärder vidtagas

i berörda syfte. Motionerna utmynna emellertid i framställningar, som ej

fullt klart giva vid handen huruvida därmed avses blott de åtgärder, som

tidsläget kan motivera. Då sådana åtgärder kräva skyndsamt vidtagande,

böra de behandlas oberoende av frågan, huruvida även under vanliga förhållanden

anledning finnes att utvidga gällande bestämmelsers tillämplighetsomrade.

Mot utredning i sistnämnda hänseende har länsstyrelsen givetvis

ej heller något att erinra men anser densamma böra äga rum på längre

sikt. Länsstyrelsen vill i detta avseende ansluta sig till vad länets hushållningssällskaps

förvaltningsutskott i ett för länsstyrelsen tillgängligt särskilt

yttrande direkt till utskottet framhållit i fråga örn nödvändigheten av, att

lagbestämmelserna givas sådan avfattning, att en lämplig och ur ekonomiska

synpunkter riktig omläggning av jordbruksdriften icke kan stämplas såsom

vanhävd.

Jordbrukskommissionen i Blekinge län.

Enligt gällande »Lag angående uppsikt å vissa jordbruk av den 27 juni

1927» har jordbrukskommissionen endast att utöva uppsikt över jordbruksfastigheter,

som ägas av bolag och med dem likställda, och äro dessa jordbruk

utarrenderade, så äger stadgan tillämpning allenast beträffande för fastigheterna

nödiga byggnader.

I Blekinge län äro samtliga jordbruksfastigheter tillhörande bolag numera

utarrenderade beträffande inägor och byggnader med undantag av en enda

fastighet, vilken efter av ordf. hållen orienteringssyn befunnits vara i god

hävd, varför jordbrukskommissionen hittills icke haft annan uppgift än tillsynen

över till bolagsjordarna hörande byggnader. Visserligen ha i ett pär

fall anmälningar örn vanhävd förekommit beträffande åkerjord tillhörande

bolag, men efter företagen syn har konstaterats, att förhållandena berott på,

att steniga jordbitar inklämda inom skogsområden måst övergivas som odlad

jord och i stället planterats med skog, vilket varit fullt försvarligt enl. §§ 2

och 3 av uppsiktslagen.

Jordbrukskommissionerna ha således enl. nuvarande lagstiftning ingen som

helst befogenhet att taga befattning med vanliävd å jordbruksfastigheter, som

ägas av enskilda personer.

Etter att tagit del av samtliga motionerna i ärendet, finner kommissionen

det vara synnerligen välbetänkt att nu gällande uppsiktslag för bolagsjordar

i tillämpliga delar även kommer att omfatta jordbruk, där enskilda personer

äro ägare av fastigheterna. Att en viss försiktighet bör råda vid ny lagstiftning

är uppenbart, och vill kommissionen helt ansluta sig till den uppfattningen,

som framkommit i motionen nr 146 av herr Janson i Frändesta

m. fl.

Just här i Blekinge och i synnerhet i skogsbygden förekomma ofta fall, där

mindre åkertegar, som i äldre tider med svett och möda odlats, nu blivit oekonomiska

att bruka som åker och därför lämnats outnyttjade åt sitt öde och

mångå gånger till synes vanhävdade. Här skulle vara försvarligt att ändra

brukningssättet, antingen genom beteskultur eller skogsodling, men intetdera

göres, varför, örn en uppsiktslag funnes, reformering härutinnan skulle kunna

genomdrivas. Ett förhållande, som också bör beaktas vid ofullständiga jordbruks

sammanläggning till mera fullständiga sådana, där de odlade mindrevärdiga

jordbitarna i skogsmarken skulle kunna skogsodlas eller förvandlas

till kulturbeten och de bättre bitarna i gynnsammare läge framme vid bygg
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

59

naderna sammanslås och förbättras till jordarealer, som säkerligen skulle

giva sina brukare bättre utkomstmöjligheter även örn själva ytvidden av

odlad jord skulle bliva mindre än om ali den nu odlade jorden skulle i fortsättningen

brukas som åker.

Beträffande spörsmålet i vilken omfattning vanhävd för närvarande förekommer

inom länet, så är det givetvis icke lätt komma till något rätt resultat,

men med den kännedom kommissionen har om det blekingska jordbruket,

så gör den uppfattningen sig gällande, att enstaka fall av vanhävd förekomma

i olika orter inom länet, dock minst i kust- och mellanbygden, där det

egentliga jordbruket finnes och mera intensivt brukas. Vad skogsbygden beträffar,

kan utan överdrift framhållas, att en mera extensiv jordbruksdrift

i allmänhet är rådande, enär skogen där är den huvudsakligaste inkomstkällan

och jordbruket som sådant mera är ett stöd för erhållandet av naturaprodukter

för det egna hushållet. I dessa skogsbygder lia också de befintliga

små jordbitarna och mossodlingarna inom skogsområdena lättare att falla

i vanhävd, i all synnerhet om de numera höga arbetskostnaderna omöjliggöra

dess grundförbättrande och brukande som åker, och därför som tidigare

nämnts böra omdisponeras till betes- eller skogsdrift.

De ökade byggnadskostnaderna å landsbygden äro ock ett förhållande, som

inverkar på byggnadsbeståndets bibehållande i fullgott skick och gör, att

vanhävd på detta område kan förekomma utan att ägaren kan råda däröver

på grund av bristande ekonomiska resurser.

Ett förhållande, som i senare tider mer och mer gör sig gällande är, att enskilda

personer i spekulationssyfte köpa skogsfastigheter, sälja den avverkningsbara

skogen så långt skogsvårdsstyrelsen medgiver och bortarrendera

jordbruket med byggnader samt lämna för övrigt det hela åt framtiden, för att

vid passande tillfälle återförsälja ett mer eller mindre vanhävdat jordbruk,

vilket som regel blir följden, enär arrendatorerna icke lia förutsättningar att

kunna försörja sig på uteslutande jordbruksdrift i skogsbygden.

Givetvis skulle en uppsiktslag ägande tillämpning över alla jordbruksfastigheter

draga rätt stora ekonomiska konsekvenser med sig, enär jordbrukskommissionens

arbete och därmed förenade kostnader skulle avsevärt ökas,

vilket bör beaktas vid den utredning, som torde vara erforderlig att föregå

ifrågavarande lagstiftning.

På grund av ovanstående vill jordbrukskommissionen på det livligaste instämma

i motionernas syfte och tillstyrker, att »lagen angående uppsikt å

vissa jordbruk» utsträckes att omfatta alla jordbruk (även arrendejordar)

dock med sådan ändring av nämnda lag, att ekonomiskt motiverad rationalisering

eller omläggning av driften på ifrågavarande jordbruksfastigheter icke

hindras.

Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Förvaltningsutskottet har helt instämt i de synpunkter länets jordbrukskommission

framlagt samt särskilt betonat vad kommissionen sagt örn nödvändigheten

av att lagen får sådan utformning att ekonomiskt motiverad

rationalisering eller omläggning av driften ej hindras.

Länsstgrelsen i Blekinge län.

Liinsstyrelsen har som eget utlåtande åberopat vad Blekinge läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott i sitt yttrande anfört.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningutskott.

Inom Kristianstads län torde direkt vanhävd av jord höra till sällsynthetcrna.

Vanhävd förekommer endast i sådana fall, då ägaren eller brukaren

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

lider av någon långvarig sjukdom, antingen psykisk eller fysisk, och någon

gång då ägaren på grund av ekonomiska svårigheter har förlorat hoppet att

kunna hålla kvar egendomen. Exekutiva auktioner föregås även ibland av ett

eller ett par års vanhävd eller vanvård. Det har också förekommit fall, då

jordbrukaren helt enkelt övergivit sin egendom, när han finner, att arbetsinkomsten

vid annat yrke med lättare arbete giver mera än bruttoinkomsten

från jordbruket.

Utskottet anser emellertid, att även om fall av vanhävd äro sällsynta, så

böra dock dessa snarast möjligt bringas att upphöra. Vanliävdade jordbruk

verka deprimerande på närboende jordbrukare, som lia det ekonomiskt svårt,

och väcka därjämte allmän förargelse hos personer inom alla yrken och samhällsgrupper.

Under nuvarande avstängningsförhållanden, då man med alla

till buds stående medel bör söka att få ut så mycket livsmedel som möjligt

från varje odlad jordlott, är det än mera förkastligt att tillåta vanhävd om

än endast under kort tidrymd.

Gällande lagstiftning ger ej jordbrukskommissionerna i södra delen av landet

praktiskt taget någon befogenhet att ingripa på annat sätt än att genom

övertalning söka förmå vederbörande att hävda sitt jordbruk på ett bättre sätt.

Utskottet ifrågasätter dock, om förhållandena äro sådana, att en skärpning

av nuvarande lag kan anses nödvändig. Genom förfoganderättslagen har

Kungl. Maj:t möjlighet att stävja de fall av vanhävd, som eventuellt förekomma.

Då jordbruk genom ägarens försämrade ekonomi råkat i vanliävd

eller vanvård, brukar detta förhållande snabbt upphöra i och med att jordbruket

genom försäljning, vanligen exekutiv, övergår i annans ägo.

Därest en skärpning av lagen ändock skulle beslutas, vill utskottet betona

vikten av att uppsikten över jordbruken kommer att handhavas på ett förnuftigt

sätt, så att ej jordbrukarna av oförstånd utsättas för allehanda trakasserier.

I instruktion för jordbrukskommission bör i så fall kraftigt framhållas,

att kommissionen må tillse, att en ekonomiskt motiverad rationalisering

eller omlägning av driften på jordbruksfastighet icke får hindras.

Länsstyrelsen i Kristianstads lån.

Samtliga berörda motioner taga sikte på svårigheten att med nu gällande

bestämmelser kunna ingripa mot vanhävd å jordbruksegendomar i allmänhet.

Den s. k. uppsiktslagen har tillkommit för speciellt norrländska förhållanden

och äger en mycket begränsad räckvidd. Allmänna förfogandelagen ger visserligen

Kungl. Majit möjlighet att i det allmännas intresse förfoga över vanhävdad

jordbruksfastighet, men lagens bestämmelser torde såsom av en del

motionärer framhållits knappast vara ägnade att på ett tillfredsställande sätt

lösa alla svårigheter som uppkomma i samband med ett offentligt ingripande

mot vanhävd. Vad detta län beträffar har Kungl. Majit i ett fall meddelat

förordnande jämlikt 4 § i allmän förfogandelag på grund av uppenbar vanhävd

av en mindre jordbruksfastighet. Härjämte hava i en del fall anmälan

inkommit till länsstyrelsen om förment vanhävd. Vid företagen undersökning

har därvid framgått alt i ett pär fall vanhävd icke kunde anses föreligga. I de

övriga fallen pågår utredning. Över lag gäller, att de inkomna anmälningarna

avse till arealen mycket obetydliga fastigheter. Det kan därför vara ovisst,

huruvida inom länet vanhävd å enskilda tillhörig jord förekommer i sådan

omfattning, att en utsträckning av tillämpningen av uppsiktslagen kan anses

påkallad av verkligt behov. En utredning av hithörande förhållanden torde

emellertid böra ske och torde på resultatet av denna utredning, som lämpligen

synes kunna anförtros åt hushållningssällskapen eller jordbrukskommissionerna,

böra bero i vad mån en utökning av den statliga uppsikten över

s. 61 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

61

jordbruk bör komma till stånd. Skulle det därvid visa sig att vanhävd beträffande

enskilda tillhörig jord föreligger i mera avsevärd grad, torde den

av motionärerna ifrågasatta reviderade lagstiftningen bliva en nödvändighet.

Därvid synes det länsstyrelsen som örn de i motionen II: 146 anförda synpunkterna

beträffande uppsiktslagens anpassning efter nu rådande tidsförhållanden

på jordbrukets område böra vinna beaktande.

Malmöhus läns hushållningssällskap.

Inom Malmöhus län har visserligen ett par enstaka fall av vanhävd under

senare år kunnat påvisas. De ha emellertid varit av mycket ringa betydelse

med avseende å livsmedelsförsörjningen och kunnat härledas från oförmåga

hos resp. ägare eller brukare att tillvarataga sina intressen. Gällande bestämmelser

angående omyndigförklarande m. m. synas fullt tillräckliga för avhjälpande

och förekommande av dylika fall, till följd varav Sällskapet icke

kan finna påkallat att gällande vanhävdslagstiftning skärpes eller utvidgas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län.

Ifrågavarande motioner gå ut på att även i andra fall av vanhävd än deni,

som falla under lagen angående uppsikt över vissa jordbruk, ingrepp för

rättelse skulle kunna ske från det allmännas sida. Vad som närmast ligger

till grund för motionerna torde vara, att särskilt i nuvarande försörjningsläge

det ej kan anses tilbörligt att icke i möjligaste mån och på ett lämpligt

sätt utnyttja jordens växtkraft. Rörande de lagstiftningsåtgärder som härvidlag

kunna ifrågakomma hava i motionerna olika förslag framställts.

En blott och bar utsträckning av tillämpningsområdet för lagen angående

uppsikt över vissa jordbruk torde ej leda till målet. Proceduren enligt denna

lag är, att jordbrukskommissionen efter syn av tre gode män söker träffa

överenskommelse med ägaren att han inom högst 4 år vidtager erforderliga

åtgärder (föreslagna av kommissionen) till avhjälpande av vanskötseln samt

att, örn sådan överenskommelse ej kan träffas, domstolen på talan av kommissionen

stadgar skyldighet för ägaren att vidtaga angivna åtgärden. Påföljden

för underlåtenhet att iakttaga överenskommelse eller föreläggande

blir böter. Örn man vill vinna en snabb rättelse, så att jorden utan dröjsmål

kan giva önskad avkastning, torde en mindre omständlig procedur böra användas

och ett starkare ingrepp kunna ske. Under senare tid har allmänna

förfogandelagen kommit i tillämpning i här avsedda fall. Länsstyrelsen kan

för sin del icke finna annat än att hittills tillämpade förefarande vid tillämpning

av nyssnämnda lag visat sig både smidigt och ändamålsenligt. En formell

brist har härvid förelegat, nämligen den att intet sakkunnigt organ för

konstaterande av vanhävden är i författning anvisat. Denna brist torde emellertid

lätt kunna avhjälpas genom införande av ett stadgande, enligt vilket

det ankommer på vederbörande jordbrukskommission att utreda frågan och

däri avgiva yttrande.

Länsstyrelsen anser sålunda det vara tillfyllest för närvarande med nyss

angivna lagstiftningsåtgärd. En mera permanent reglering av ifrågavarande

angelägenhet torde kräva en ingående utredning, för vilken längre lid behöves

jin sorn i motionerna förutsättas för en ordning ägnad alt omedelbart

vinna tillämpning för avhjälpande av särskilt under nuvarande förhållanden

framträdande olägenheter vid vanhävd av jord.

Jordbrukskommissionen i Hedlands län.

Under nuvarande förhållanden, då stora ansträngningar göras för att trygga

vår folkförsörjning, synas även åtgärder böra vidtagas för att förhindra

vanhävd av jord i enskild ägo. Även under normala förhållanden synes en

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

viss uppsikt böra utövas över dessa jordbruk, då vanhävd av en egendom

ofta sammanhänger med vanvård av kreatur. Emellertid bör härvid såsom

av vissa motionärer framhålles en ekonomiskt motiverad rationalisering eller

omläggning av driften icke hindras.

Under senaste halvåret lia till jordbrukskommissionen och hushållningssällskapet

inom länet inkommit 4 st. anmälningar om vanhävd å enskild

jordbruksfastighet, vilka efter utredning vidarebefordrats till länsstyrelsen.

En närmare utredning angående en utvidgad vanhävdslagstiftning torde vara

erforderlig. Åtgärder av provisorisk art synas emellertid böra vidtagas omedelbart,

varvid bör tillses att uppsiktslagen endast tillämpas på uppenbart

vanhävdad jord och på ett sådant sätt, att en ändamålsenlig omläggning av

driften icke hindras.

Hallands läns hushållningssällskap.

Hushållningssällskapet har anfört detsamma som jordbrukskommissionen

i länet samt därjämte uppgivit, att enligt vad som anmälts enskilda personer

inköpt skogsegendomar, utnyttjat skogen och låtit jordbruk och byggnader

falla i fullständig vanhävd.

Länsstyrelsen i Hallands län.

Under rådande tidsförhållanden bör det vara ett allmänt intresse, att den

odlade jorden hävdas på ett sådant sätt, att berättigade anmärkningar mot

dess skötsel icke kunna göras. Men å andra sidan få dessa krav på jordens

hävd icke drivas så långt, att jordägaren betages rätten att lämpa driftsformen

efter vad som kan anses mest ändamålsenligt med hänsyn till jordens

beskaffenhet och belägenhet m. m. Med hänsyn härtill finner länsstyrelsen en

utredning nyttig och tillstyrker sålunda, att en sådan företages i avsikt att

vinna det här ovan angivna syftet. Då emellertid här i länet under de senaste

månaderna fyra fall av vanhävd anmälts till länsstyrelsen, synes i avvaktan

på resultatet av en mera omfattande utredning provisoriska föreskrifter böra

utfärdas, som mera taga sikte på tidens speciella krav utan att dock lägga

hinder i vägen för en ändamålsenlig omläggning av driften.

Jordbrukskommissionen i Göteborgs och Bohus län.

Jordbrukskommissionen behjärtar tillfullo de synpunkter, som i nuvarande

livsmedelssituation ligga bakom motionerna II: 10, II: 11, II: 148 och I: 164.

Kommissionen vill emellertid starkt fästa uppmärksamheten på att event, åtgärder

mot verklig vanhävd icke kunna väntas lämna något nämnvärt resultat

på flera år. Det är ingalunda någon enkel eller hastigt genomförbar

sak att sätta en vanhävdad jord i god kultur. Kommissionens uppfattning

sammanfaller i stort med de synpunkter, som anföras i motion II: 146. Av

praktiska och ekonomiska skäl anser emellertid kommissionen att vid en

event, lagstiftning i ämnet en begränsning nedåt av egendomsstorleken måste

göras. Antalet gårdar under t. ex. 10 hektar åker, där ägaren är boende på

och själv brukar egendomen, vilka grovt vanhävdas, är utan tvivel försvinnande

litet och utan någon som helst betydelse för vårt lands livsmedelsförsörjning.

En utsträckning till all odlad jord skulle ge utrymme åt en mängd

oftast helt obefogade anmälningar, av vilket kommissionen redan tyvärr har

erfarenhet.

Med stöd av vad här anförts får jordbrukskommissionen avstyrka bifall till

motionerna örn utsträckning av »lagen angående uppsikt å vissa jordbruk»,

men har intet att erinra mot en utredning enligt motion II: 146.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

63

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Utan tvivel förefinnes, trots de senare årens betydande upplysningsverksamhet,

jordbruk inom länet, vars skötsel kan giva anledning till allvarliga

erinringar. Sålunda har i dagarna hushållningssällskapets uppmärksamhet

riktats på några dylika jordbruk i norra länsdelen, vilkas åkerjord uppenbarligen

misskötes. I vilken omfattning dylika jordbruk förekomma inom

länet kan icke utan tidsödande undersökning angivas. Sannolikt är emellertid

antalet dåligt skötta jordbruk icke så litet medan däremot verklig vanhävd

torde höra till undantagen.

Enligt hushållningssällskapets förmenande är det önskvärt örn åtgärder

kunde vidtagas mot vanhävd jämväl å enskilda egendomar, brukade av ägaren.

Emellertid måste man härutinnan framgå med stor försiktighet. Det

synes sålunda knappast möjligt att genom åtal söka åstadkomma rättelse.

Det är icke säkert, att det jordbruk, vars ägare blir åtalad, sedermera kommer

att skötas så mycket bättre än förut.

Hushållningssällskapet håller sålunda före, att en smidigare väg än den

vanhävdslagen anger, bör finnas för att undanröja missförhållandena. Upplysningsverksamhet,

eventuellt kombinerad med uppsiktsrätt, då grov vanvård

förekommer, synes sålunda i första hand böra prövas. Dylik verksamhet

torde lämpligen kunna anförtros åt hushållningssällskapen liksom skogsvårdsstyrelsen

handhar liknande uppgifter i fråga om skogen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Även örn, såsom länets jordbrukskommission uttalar, skärpta föreskrifter

mot vanhävd så till vida icke kunna få någon större omedelbar betydelse för

folkförsörjningen, att vanhävdad jord i allmänhet först efter flera års arbete

kan bringas till god kultur, måste det anses vara ett önskemål, att effektivare

lagstiftning får komma till stånd i förevarande hänseende. Då det vill synas,

som om denna fråga icke lämpligen kan ordnas genom att utan vidare giva

utsträckt tillämpning i oförändrad form åt gällande bestämmelser i lagen

den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk, och då spörsmålet om

vanhävd knappast kan praktiskt lösas med hjälp av allmän förfogandelagstiftning,

förmenar länsstyrelsen, att åtgärder i den riktning, som herr Janson

i Frändesta m. fl. åsyftat i motionen II: 146, skulle vara bäst ägnade att

åstadkomma bättre förhållanden i de avseenden, som påtalats i de ifrågavarande

motionerna.

Länsstyrelsen vill fördenskull uttala sig för att utredning får komma till

stånd i enlighet med vad som hemställts i motionen II: 146.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Förvaltningsutskottet har uttalat, att föga torde vara att vinna genom en

utvidgning av nu gällande vanhävdslag. Vid konstaterande av vanhävd i

större omfattning syntes hellre böra tillgripas en lagstiftning byggd på förfoganderättslagens

principer.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

En vanhävdslag utgör givetvis ett stort ingrepp i den enskildes rätt att disponera

sin egendom. Därför måste en dylik lag icke allenast utformas utan

även tillämpas med största försiktighet. Det kan eljest lätt hända, att en

jordägare ålägges sätta i stånd ett jordbruk, som icke binär sig att bruka, utan

borde från ekonomisk synpunkt användas lill annan produktion, bete eller

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

skog. En lagstiftning av förevarande slag bör även som framhållits i motionerna

nr 109 i II kammaren och 215 i I kammaren icke hindra en ekonomiskt

motsvarande rationalisering eller omläggning av driften.

Vanhävdslagen bör enligt förvaltningsutskottets mening, särskilt under nu

rådande förhållanden, omfatta även sådana jordbruk, som icke inbegripas i

lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt över vissa jordbruk och som föreslås

i motionerna nr 164 i I kammaren och nr 10 i II kammaren. Emellertid

bör vid lagtextens utformning iakttagas att, som i motion 164 i I kammaren

framhålies, huvudvikten lägges därpå, att jorden icke vanhävdas, men

däremot bör ägare knappast kunna åläggas att bygga nya byggnader eller att

ombygga befintliga sådana, då byggnadskostnaderna kunna bliva alltför ekonomiskt

betungande. I vad det gäller vanhävd å den odlade jorden, så bör

det icke betecknas som vanhävd, örn ägaren av bärande ekonomiska skäl utlägger

åkerjord, som kanske är svårbrukad eller olämpligt belägen till annan

produktion, t. ex. betes- eller skogsproduktion.

Inom sällskapets verksamhetsområde förekommer endast ett ringa antal

fall av vanhävd.

Förvaltningsutskottet finner dock att en omarbetning av vanhävdslagen i

nu antydd riktning tager lång tid, då en dylik lag ej bör stadfästas utan att

av lagen berörda parter hörts, vartill kommer att tillämpningen av en sådan

lag torde verka långsamt. Om ifrågavarande lag sålunda icke skulle komma

att verka så omedelbart, som kan anses vara önskvärt, torde det vara lämpligt

att, i fråga örn avhjälpande av vanhävd, anlita förfoganderättslagen, så

att en ny vanhävdslag eller ändring av den gällande icke stadfästes utan noggrant

övervägande.

På grund av vad sålunda anförts får förvaltningsutskottet föreslå,

dels att lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk ändras

på det sätt

att de begränsade arealbestämmelserna upphävas,

att i vanhävd icke inbegripas byggnader vid jordbruk, samt

att den åtgärden att odlad jord av ekonomiska skäl utlägges till betes- eller

skogsdrift icke må betecknas som vanhävd,

dels att en ny vanhävdslag eller skärpning av den nu gällande icke måtte

stadfästas alltför brådskande, utan att de av lagen berörda parter givits tillfälle

att yttra sig.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län.

Motionerna åsyfta skärpningar av vanhävdslagen såväl till innehåll som

omfattning.

Anledningen, att så många motionärer nu framställt likartade yrkanden,

är givetvis önskan att i nuvarande krisläge se att all jord bidrager till produktionen

av livsmedel och indignationen över de påträffade fall, då så ej

sker.

Det är uppenbart att förändringar i en lag som vanhävdslagen, vilken djupt

ingriper i den enskildes förfoganderätt över sin egendom, böra vara noggrant

övervägda och ogärna företagas under intryck av starka känslostämningar.

Att sådana stämningar nu äro ganska utbredda framgår av till länsstyrelsen

och andra länsmyndigheter inkomna anmälningar om vanhävd, vilka ofta

utgå från uppfattningen, att ägaren bör vara skyldig att för all framtid hävda

en en gång under ofta helt andra ekonomiska förutsättningar företagen odling.

En lagstiftning i sådan anda vore givetvis ekonomiskt oförsvarlig.

Vidare är att märka att den nuvarande vanhävdslagen ej lämpar sig för

åstadkommande av ett snabbt återförande av vanskött jord till kultur och

produktion. För detta ändamål är lämpligare med en lagstiftning, som med
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

65

ger åtgärder, varigenom snabbt men endast tillfälligt den vårdslöse eller oförmögne

ägaren skjutes åt sidan och ersättes med en kompetent brukare. Förfoganderättslagen

är en lagstiftning i denna anda. En viss översyn av denna

lag för dess användning för nu angivet ändamål torde emellertid vara behövlig.

Länsstyrelsen vill alltså förorda, att i anledning av de väckta motionerna

och vad i övrigt i ärendet är känt en sådan överarbetning omedelbart företages.

Till sist vill länsstyrelsen erinra att då syftet med företagna ingripanden

är att underlätta folkförsörjningen, man bör begränsa ingripanden till områden

av något större omfattning, vilka för angivna ändamål kunna vara av

någon betydelse.

Jordbrukskommissionen i Skaraborgs län.

Med hänsyn särskilt till det nuvarande försörjningsläget är det givetvis

av största vikt att tillse, att jordbrukets produktionsresultat blir de bästa

möjliga och att de hinder härför, som kunna orsakas av enskilda jordbrukares

bristande ansvarskänsla eller oförmåga, i största möjliga mån undanröjas.

Den enskildes intresse att själv få bestämma över brukningen av sin jord

måste här vika för samhällets intresse. Det ligger då nära till hands att tänka

sig en utsträckning av lagen örn uppsikt å vissa jordbruk till att gälla alla

jordbruk i landet. Man torde dock icke, innan en så vittomfattande åtgärd

vidtages, böra bortse från att förutsättningarna för tillkomsten och utformningen

av uppsiktslagen icke voro sammanfallande med det syfte, som torde

ligga till grund för nu framkomna förslag örn lagens utsträckande. Vad

som i nuvarande läge framförallt är erforderligt ur allmän synpunkt är ett

snabbt inskridande för att hindra vanskötsel av jordbruksfastigheter. Uppsiktslagen

är icke så konstruerad, att den möjliggör detta. Förfarandet med

syn, underhandlingar mellan jordbrukskommissionen och jordägaren samt

anhängiggörande och utförande av talan vid domstol, eventuellt i flera instanser,

tager avsevärd tid i anspråk. I vissa fall, exempelvis örn en jordbrukare

underlåter att verkställa sådd i erforderlig omfattning, är det under nuvarande

förhållanden nödvändigt med ett snabbare förfarande. En vidgad

tillämpning av uppsiktslagen i dess nuvarande form ger icke möjlighet till

den ur samhällets synpunkt nödvändiga rättelsen. Uppsiktslagen är uppenbarligen

anordnad ur andra synpunkter och är avsedd att verka på längre

sikt. För kristidsförhållanden bör lagstiftningen anordnas annorlunda och

möjliggöra snabba ingripanden i en omfattning, som måhända icke är under

normala förhållanden ur alla synpunkter lämplig.

Det synes därför förtjäna övervägas, huruvida icke en mera vittgående

tillämpning av förfoganderättslagen skulle i högre grad än en utsträckning

av gällande uppsiktslag vara ägnad att tillgodose de syften som ligga till

grund för ifrågavarande riksdagsmotioner. Förfoganderättslagens utökade

tillämpning i berörda syfte torde dock förutsätta, alt jordbrukskommissionerna

få befogenhet alt i ökad omfattning följa och kontrollera jordbrukens

behöriga skötsel.

De betänkligheter, som i motionen nr 104 framkomma rörande uppsiktslagens

föreskrifter rörande underhåll av byggnader, torde också förtjäna beaktande.

Enligt kommissionens mening är det sålunda icke tillrådligt att omedelbart

utsträcka uppsiktslagen i dess nuvarande form till att gälla för alla jordbruk.

En utredning i avsikt att få lagen så ändrad att dess tillämpning bliver

möjliggjord även för andra jordbruk än som den nuvarande avser, anser

kommissionen dock önskvärd.

Bihang till riksdagens protokoll Idit. 9 sami. ‘dard. Nr 17. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

1neira lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Med hänsyn särskilt till det nuvarande försörjningsläget är det givetvis av

största vikt att tillse, att jordbrukets produktionsresultat blir det bästa möjliga

och att de hinder härför, som kunna orsakas av enskilda jordbrukares

bristande ansvarskänsla eller oförmåga, i största möjliga mån undanröjas.

Den enskildes intresse att själv få bestämma över brukningen av sin jord

måste bär vika för samhällets intresse. Det ligger då nära till hands att tänka

sig en utsträckning av lagen örn uppsikt å vissa jordbruk till att gälla

alla jordbruk i landet. Utan tvivel skulle en dylik åtgärd ur vissa synpunkter

kunna vara tillrådlig. Man torde dock icke, innan en så vittomfattande

åtgärd vidtages, böra bortse från alt förutsättningarna för tillkomsten och

utformningen av uppsiktslagen icke voro sammanfallande med det syfte, som

torde ligga till grund för nu framkomna förslag örn lagens utsträckande. Vad

som under nuvarande läge framför allt är erforderligt ur allmän synpunkt

är ett snabbt inskridande för att hindra vanskötsel av jordbruksfastigheter.

Uppsiktslagen är icke så konstruerad, att den möjliggör detta. Förfarandet

med syn, underhandlingar mellan jordbrukskommissionen och jordägaren

samt anhängiggörande och utförande av talan vid domstol, eventuellt i flera

instanser, tager avsevärd tid i anspråk. I vissa fall, exempelvis örn en jordägare

underlåter att verkställa sådd i erforderlig omfattning, är det under

nuvarande förhållanden nödvändigt med ett snabbare förfarande. En vidgad

tillämpning av uppsiktslagen ger icke möjlighet till den ur samhällets

synpunkt nödvändiga rättelsen. Uppsiktslagen är uppenbarligen anordnad

ur andra synpunkter och är avsedd att verka på längre sikt. För kristidsförhållanden

bör lagstiftningen anordnas annorlunda och möjliggöra snabba

ingripanden i en omfattning, som måhända icke är under normala förhållanden

ur alla synpunkter lämplig. Det synes därför förtjäna övervägas, huruvida

icke en mera vittgående tillämpning av förfoganderättslagen skulle i

högre grad än en utsträckning av gällande uppsiktslag vara ägnad att tillgodose

de syften, som ligga till grund för ifrågavarande riksdagsmotioner.

Förfoganderättslagens utökade tillämpning i berörda syfte torde dock förutsätta,

att jordbrukskommissionerna få befogenhet att i ökad omfattning följa

och kontrollera jordbrukens behöriga skötsel.

Örn sålunda föga .skulle vara att vinna av en omedelbar utsträckning av

gällande uppsiktslag, så torde man icke böra bortse från att en dylik utsträckning

kan inverka direkt menligt. Såsom i motionen nr 146 framhålles

kunna nämligen nuvarande uppsiktslags bestämmelser motverka den anpassning

av jordbruket, som kan ur jordägarens och även ur samhällets synpunkt

vara nyttig, exempelvis övergång från egentligt jordbruk och beteseller

skogsbruk. Även örn jordbrukskommissionerna kunna förväntas taga tillbörlig

hänsyn till dylik anpassning, så skulle dock, på grund av nuvarande

kategoriska bestämmelser i uppsiktslagen, ovisshet och osäkerhet komma

att råda bland jordbrukarna örn tillåtligheten av ändrade dispositioner och

hinder uppstå för en önskvärd anpassning efter olika förhållanden. En vittgående

kontroll och möjligheterna till ett ständigt ingripande i jordbrukets

skötsel skulle säkerligen för det stora flertalet lojala och driftiga jordbrukare

kännås i hög grad besvärande utan att vara ur sambällssynpunkt nödvändig.

De betänkligheter, som i motionen nr 164 framkomma rörande uppsiktslagens

föreskrifter rörande underhåll av byggnader, torde också förtjäna

beaktande. Frågan om byggnadsverksamheten på landsbygden är enligt utskottets

mening så komplicerad, att det ej gärna kan komma i fråga att utan

vidare utredning göra uppsiktslagens föreskrifter örn byggnaders underhåll

tillämpliga i hela landet.

Enligt förvaltningsutskottets mening är det sålunda icke tillrådligt att orne
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga. 67

delbar t utsträcka uppsiktslagen i dess nuvarande form till alt gälla över

hela landet. Mot en utredning, avseende att få en för normala förhållanden

bättre avpassad uppsiktslag, synes däremot intet vara att erinra, varvid dock

hänsyn bör tagas till jordbrukets intresse att utan alltför starkt tryck av kontrollerande

myndigheter kunna anpassa och rationalisera jordbruket efter

ekonomiska synpunkter och lokala förhållanden.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Det är alltid otillfredsställande, när odlad jord ej skötes rationellt och

än mer när jordbruk vanhävdas. I en tid, som den innevarande, då vårt

lands resurser måste för folkförsörjningens tryggande på allt sätt utnyttjas,

är det särskilt angeläget att förebygga dylik försummad användning av det

betydelsefulla produktionsmedel, som jordbruket utgör. Länsstyrelsen vill

därför kraftigt understryka vad i motionerna framhålles örn vikten av, att

ett ingripande från statsmakternas sida härutinnan skor. Erforderliga åtgärder

synas böra vidtagas snarast, så att de nya anordningarna örn möjligt

få betydelse redan under den brukningstid, som börjar med instundande

vår.

Vad beträffar de vägar, som kunna anlitas för uppnående av ifrågavarande

mål, synas svårigheter möta att härutinnan träffa det lämpligaste avgörandet

utan närmare utredning i saken. Anledningarna till försummad

brukning kunna vara olika. Det förekommer beklagligtvis helt säkert fall,

där orsaken är bristande intresse och vilja hos en ägare eller brukare, som

har möjlighet att ordentligt sköta sitt jordbruk. Men fall förekomma även,

där vanvården beror på verklig oförmåga ■— kanske både ekonomisk och

psykisk -—- hos ägaren och brukaren att hålla jordbruket uppe. Medan i

förra fallet förelägganden, vitén och dylikt äro på sin plats, torde dylika

åtgärder i senare fallet svårligen leda till målet. Här torde ett omhändertagande

av själva jordbruket, dess iståndsättande och rätta skötsel bliva

nödvändiga för rättelses ernående. I sådant fall får frågan även ekonomisk

räckvidd. Det synes länsstyrelsen vara tveksamt, om blott ett utsträckande

av den nu gällande uppsiktslagens tillämpningsområde i sist åsyftade fall

må bliva ett tillräckligt hjälpmedel. Därtill kommer, att den gällande uppsiktslagen

— jämlikt dess 2 § — beträffande utarrenderade jordbruk som

regel är tillämplig allenast beträffande åbyggnadernas hävd ävensom att ett

inskridande jämlikt sagda lag med dess domstolsförfarande m. m. svårligen

städse kan ske med den snabbhet, som det nutida krisläget kräver.

Länsstyrelsen vill på grund av vad sålunda anförts förorda, att föreliggande

viktiga spörsmål göres till föremål för skyndsam utredning i syfte att förslag

i ämnet må bliva upprättade och av statsmakterna prövade redan under

nu pågående riksdag. Utredningen bör då omfatta även den i motionerna

I: 109 och II: 215 avsedda frågan om viss ändring i gällande lagstiftning örn

vanhävd.

Jordbrukskommissionen i Värmlands län.

Kommissionen vill till en början framhålla, att kommissionen i princip är

enig med de motionärer, som anse en utsträckning av tillämplighetsområdet

för lagen angående uppsikt å vissa jordbruk erforderlig. Denna lag har ju

till uppgift att förebygga vanhävd. Man har då anledning fråga sig, varför

lagen till sin giltighet skall vara inskränkt att omfatta allenast vissa slag

av jordbruksfastigheter och icke omfatta den ur försörjningssynpunkt vida

viktigare jord, som äges av personer, vilka lia sitt bo och hemvist å densamma.

Kommissionen håller för sin del före. att tidpunkten nu är lämplig

för en utvidgning av lagens giltighetsområde, då alla utvägar måste begagnas

för att trygga folkförsörjningen. I denna sin uppfattning har kommissionen

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

ytterligare stärkts genom fall av vanhävd inom kommissionens verksamhetsområde

beträffande i enskild ägo befintliga större jordegendomar, vilka för

den allmänna rättskänslan i ali synnerhet under nuvarande förhållanden tett

sig synnerligen kränkande. I saknad av befogenhet att ingripa har kommissionen

dock icke kunnat vidtaga några åtgärder.

1 motionen nr 146 har ifrågasatts, huruvida en utvidgning av vanhävdslagens

tillämplighetsområde vore tillrådlig och hava motionärerna framhållit

alt, om lagen i oförändrat skick undantagslöst gjordes tillämplig å all

jord, detta skulle inverka hindrande och försvårande på driftens rationella

anpassning efter de snabbt skiftande kraven på jordbrukets produktion.

Motionärerna hava anmärkt att i vissa fall vanhävdslagens bestämmelser utgjorde

ett oöverstigligt hinder för vidtagande av erforderliga rationaliseringsåtgärder,

t. ex. alt med skog plantera igen eller till betesmark utlägga mark,

som är olämplig till jordbruk, att nedlägga jordbruk, som pä grund av dålig

belägenhet m. m. icke kan brukas utan påtaglig förlust för ägaren och

dyl. Kommissionen har under sin verksamhet icke kunnat finna, att uppsiktslagens

bestämmelser utgjort något allvarligt hinder i den av motionärerna

antydda riktningen. Kommissionen har heller icke kunnat finna att

vad motionärerna i berörda hänseende anfört bör hindra en utvidgning av

lagens tillämplighetsområde. Enligt 3 § uppsiktslagen är ej till vanhävd att

hänföra nedläggande av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga beskaffenhet

eller annan omständighet är alldeles olämplig för jordbruk. Denna

bestämmelse torde, örn så erfordras, kunna utvidgas på sådant sätt, att hinder

ej möter för en jordägare att vidtaga de rationaliseringsåtgärder, som

kunna anses ur ekonomisk synpunkt nödvändiga.

På grund av vad sålunda anförts och då under rådande förhållanden är

synnerligen angeläget att alia möjligheter till tryggande av folkförsörjningen

tillvaratagas, får kommissionen för sin del tillstyrka, att lagen den 27 juni

1927 angående uppsikt å vissa jordbruk utvidgas att omfatta all odlad jord,

oavsett arealens storlek och vem som är ägare till jorden.

Värmlands läns hushållningssällskap

Lagen den 27 juli 1927 angående uppsikt av vissa jordbruk, till sin omfattning

bestämd genom hänvisning till lagen den 25 juni 1909 örn arrende

av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand, avser allenast

jordbruk, som ägas av bolag och med dem likställda jordägare, samt är dessutom

begränsad till vissa storleksklasser, nämligen jordbruk örn högst 25

hektar odlad jord och lägst 4 heldar inrösningsjord. Det torde förtjäna övervägas,

örn icke en ändring av dessa bestämmelser bör komma till stånd. Sålunda

synas skäl saknas för fasthållande vid en övre gräns för jordbruk, som

skola falla under lagens tillämpning. Snarare bör det anses mera motiverat

med uppsikt över att icke de större brukningsdelarna vanhävdas. Beträffande

den undre gränsen för lagens tillämpande, vill hushållningssällskapet

däremot förorda att denna alltjämt bibehålies, enär å övervägande antalet

dvlika brukningsdelar den odlade jorden är av sa ringa omfattning, att dessa

brukningsdelar ej kunna anses ha någon egentlig betydelse för den allmänna

hushållningen. Största delen av inrösningsjorden utgöres nämligen,

åtminstone för Värmlands läns vidkommande, i de flesta fall av stenbunden

mark. vari de odlade åkertegarna ligga spridda, eller också utgöres elen av

naturlig slåttermark, som alltmera börjat överföras till betesbruk, enär slåtter

av dvlik inrösningsjord ej längre anses lönande. .

Egentlig vanhävd förekommer för närvarande i ringa omfattning morn

sällskapets område, men däremot befinna sig ett stort antal jordbruk i lag

kultur, vilket förhållande, utom i de fall då jordmånen är av dålig beskaf
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

69

fenhet såsom å kalkfattiga sand- eller mjäljordar, främst beror på att jordbruket

under en följd av år varit mindre lönsamt. Denna omständighet har

medfört att underhåll av byggnader måste eftersättas och den odlade jordens

växtkraft försvagats, enär konstgödsel i brist på medel ej kunnat anskaffas

i tillräcklig omfattning. Även brist på arbetskraft och framförallt duglig sådan

har härvidlag medverkat, då jordbruket till följd av låga produktpriser

ej haft möjlighet att konkurrera örn arbetskraften med industrien och andra

näringar.

På grund av vad som anförts och med hänsyn till rådande förhållanden,

som för landets försörjning kräva att alla produktionsmöjligheter utnyttjas,

anser sig sällskapet böra förorda en utvidgning i viss omfattning till samtliga

jordbruk med över 4 hektar inrösningsjord av nu gällande uppsiktslag.

För den händelse en dylik utsträckt tillämpning av lagen genomföres, vill

hushållningssällskapet emellertid framhålla vikten av, att garantier samtidigt

skapas för, att lagen blir tillämpad med största varsamhet, så att icke

exempelvis nedläggning av jordbruk förhindras, där ekonomisk förutsättning

för dess upprätthållande saknas, eller jordägares rättighet att ordna driften

på för honom mest ändamålsenliga sätt äventyras. Hushållningssällskapet

är nämligen av den uppfattningen att ekonomiskt motiverad rationalisering

och driftsomläggning med hänsyn till växlande konjunkturer icke bör hindras

genom lagbestämmelser, enär detta skulle kunna medföra betänkliga följder

för vårt jordbruks ekonomiska utveckling.

Slutligen vill sällskapet framhålla nödvändigheten av, att jordägare, vilkens

jordbruk på grund av innehavarens sjukdom eller andra oförvållade

omständigheter råkat i vanhävd, erhåller sådant stöd för vanhävdens avhjälpande,

att han icke ruineras och därigenom tvingas lämna sin fastighet.

Länsstyrelsen i Värmlands län.

Länsstyrelsen har anfört, att utredning syntes böra verkställas, huruvida

de regler, som meddelats i lagen angående uppsikt å vissa jordbruk, kunde

göras mera ändamålsenliga.

Jordbrukskommissionen i Örebro län.

En brist i nuvarande lagstiftning på hithörande område synes vara, att de

jordbruk, å vilka uppsikt skall hållas, skola tillhöra vissa i lagen närmare

angivna storleksordningar. Såväl den övre gränsen högst 25 ha odlad jord

som den lägre minst 4 ha odlad jord respektive inrösningsjord borde enligt

kommissionens förmenande utgå ur lagbestämmelserna. I sin verksamhet

har kommissionen haft tillfälle konstatera, att såväl mindre jordlmikslägenheter

som arrendefastigheter med större åkerareal än den i lagen angivna

förefunnits, som särskilt beträffande bostads- och ekonomibyggnader varit

i sådant skick, att förständigande att vidtaga förbättringsarbeten borde hava

varit motiverat. Även örn sociala synpunkter äro dominerande vid yrkande

på nämnda maximi- och minimigränsers slopande, torde dock särskilt den

förra delen av yrkandet även vara berättigat ur egentlig produktionssynpunkt.

Under rådande förhållanden synes dessutom önskvärt, att sagda lagstil Ining

även i ett annat avseende finge en vidgad tillämpning och sålunda större

effektivitet. Skäl torde nämligen tala för, såsom ock anföres i en av de i

ärendet väckta motionerna, att den s. k. uppsiktslagen icke endast bör gälla

arrenden under bolag och med dem likställda jordägare utan jämväl gälla

kronans, städernas oell annan allmän jord.

Få grund av de driftsekonomiska förändringarna inom jordbruket borde ä

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

andra sidan tagas under övervägande att jordbruk, som ligga synnerligen

ogynnsamt ifråga örn kommunikationerna, finge efter särskilt medgivande

av förslagsvis Kungl. Maj:ts befallningshavande efter hörande av vederbörande

jordbrukskommission utläggas till betesmark eller skog. Kommissionen

syftar i detta avseende särskilt på vissa avlägset liggande arrendejordbruk

inom skogskomplexen i länets bergslager. Det förutsättes emellertid

att särskilt under nu rådande kristid ett dylikt tillstånd icke skall lämnas,

så snart det finnes anledning antaga, att ett fortsatt brukande skall främja

jordbruksproduktionen.

Föreliggande förslag att få till stånd en vanhävdslagstiftning, som skulle

omfatta alla jordbruk, kan enligt kommissionens uppfattning ur principiella

synpunkter anses mindre välbetänkt, då en dylik lag lätt kan bliva betraktad

som en särlagstiftning. Enligt erfarenheterna från Örebro län torde den

dessutom knappast vara påkallad. Endast i rena undantagsfall torde kunna

konstateras uppenbar vanskötsel. Väl finnes dessutom en del gränsfall bland

de självägda eller av privatpersoner arrenderade jordbruken, men är då

nästan undantagslöst fråga örn jordbrukare, som på grund av undergrävd

ekonomi icke mäktat hålla jorden och byggnaderna i godtagbart skick. I

sådana fall nödgas brukarna tämligen snart frånträda, vadan en lagstiftning

bleve av ringa väi’de. Då det emellertid kan betecknas som en nödvändig

beredskapsåtgärd med en vanhävdslagstiftning för all odlad jord

under rådande försörjningsförhållanden, anser sig kommissionen icke böra

avstyrka ett dylikt förslag men givetvis under den förutsättningen, att lagen

endast blir av kriskaraktär oell alltså är att betrakta som ett komplement till

den förfogandelagstiftning, som nu är gällande. En dylik lag synes dock

böra så utformas, att i ömmande fall tillbörlig hänsyn må tagas samt att i

lagen föreskrives utfärdande av sådana särskilda bestämmelser att största

möjliga likformighet vid lagens tillämpning komme till stånd inom rikets

olika delar.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Förvaltningsutskottet har helt instämt i de av jordbrukskommissionen i länet

anförda synpunkterna.

Länsstyrelsen i Örebro län.

Länsstyrelsen har anslutit sig till de i jordbrukskommissionens yttrande

anförda synpunkterna.

Jordbrukskommissionen i Västmanlands län.

Enligt vad kommissionen bär sig bekant torde vanvård av jord i den mening,

gällande vanhävdslagstiftning åsyftar, knappast vara tillfinnandes inom

Västmanlands län.

I enstaka fall torde det visserligen till en del brista i ett rationellt utnyttjande

av jordens produktionsmöjligheter, men är då orsaken oftast att finna

i brukarens ekonomiska möjligheter.

En utvidgning av vanhävdslagstiftningens tillämpningsområde synes kommissionen

knappast kunna råda omedelbar bot i sådana fall till åstadkommande

av en förbättrad, intensifierad jordbruksdrift.

Då emellertid flera uppenbara brister — såsom ock påvisats i de föreliggande

motionerna — vidlåda här ifrågavarande lagstiftning, finner kommissionen

dock en allsidig utredning av vanhävdslagstiftningen vara motiverad

och av behovet påkallad.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

71

Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Även om vanvård av jord i den mening, gällande vanhävdslagstiftning

åsyftar, knappast torde förekomma i Västmanlands län, i varje fall icke i

nämnvärd omfattning, torde det dock härstädes i enstaka fall liksom överallt

i landet föreligga vissa brister vad beträffar utnyttjandet av förhandenvarande

produktionsmöjligheter. Detta förhållande beror givetvis på flera

omständigheter, men oftast är orsaken att söka i det förhållandet, att vederbörande

saknat nödiga förutsättningar i ekonomiskt avseende att sätta jord

och byggnader i det skick, som erfordras för en rationell och effektiv jordbruksdrift.

Behovet av utvidgning av tillämpningsområdet för gällande vanhävdslagstiftning

synes knappast kunna motiveras enbart av nuvarande försörjningsläge.

En dylik utvidgning torde nämligen icke medföra någon omedelbar

produktionsökning. Bättre resultat kan säkerligen vinnas genom ökad upplysnings-

och undervisningsverksamhet, under förutsättning givetvis, att

jordbruksnäringen samtidigt tillförsäkras skälig lönsamhet, så att nödvändiga

grundförbättringar och byggnadsarbeten kunna verkställas.

Oaktat utskottet sålunda är av den meningen, att enbart en utvidgning av

nuvarande lagstiftnings tillämpningsområde icke kan förväntas förbättra det

aktuella försörjningsläget, anser utskottet ändock, att en revidering av lagstiftningen

är av behovet påkallad, då densamma, såsom även påvisats i föreliggande

motioner, är behäftad med flera uppenbara brister.

Förvaltningsutskottet vill sålunda förorda, att en allsidig utredning i fråga

örn vanhävdslagstiftningen kommer till stånd.

Länsstyrelsen i Västmanlands län.

Samtliga motionerna syfta på åtgärder till förekommande av vanhävd och

därigenom åstadkommande av en ökning av jordbrukets produktionsmöjligheter

i landets nuvarande försörjningsläge. Men även örn det allmänna genom

en ny lagstiftning skulle beredas ökade möjligheter att ingripa mot vanhävd

och vanvård, torde dock någon omedelbar produktionsökning av mera

nämnvärd betydelse för landets försörjning knappast kunna vinnas. Det lärer

av många skäl icke ens för det allmänna bliva någon lätt sak att på kort tid

bringa ett vanhävdat jordbruk i rationell produktion.

Inom länet torde, enligt vad för länsstyrelsen är känt, endast hava förekommit

något enstaka fall av vanhävd i den betydelse, som åsyftas i nuvarande

lagstiftningen. Däremot förekomma belt naturligt fall, där ett jordbruks

produktionsmöjligheter icke utnyttjas på ett rationellt sätt, beroende

av olika anledningar, såsom vederbörandes ålder, jordbrukets litenhet och

ekonomiska förhållanden.

Även örn man icke genom ifrågasatt ändrad vanhävdslagstiftning kan råda

bot för alla sådana fall, kan det måhända finnas skäl för att tillskapa möjlighet

för det allmänna att ingripa i mera uppenbara fall av grov vanvård.

Länsstyrelsen vill därför för sin del även örn förhållandena i delta län

icke giva någon större anledning därtill tillstyrka en utredning i ärendet.

Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Att vanbävd förekommer även inom Kopparbergs län är obestridligt. Såvitt

förvaltningsutskottet bar sig bekant förekommer dock icke sådan i den omfattning,

att det kan anses befogat eller tillrådligt att utan närmare utredning

utsträcka lagen örn uppsikt över vissa jordbruk till att omfatta all odlad jord.

De under .senare år förändrade förhållandena på jordbrukets område med

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

därav betingade nya brukningsmetoder saint ökad användning av maskiner

— ofta beroende på ringa tillgång på eller alltför dyr manuell arbetskraft —

innebär att jordbrukaren-jordägaren i lika hög grad som andra näringsutövare

måste äga rätt att välja den driftsform, som befinnes vara den för honom

mest ekonomiska och ändamålsenliga. Hänsyn bör också ovillkorligen tagas

till jordens belägenhet och beskaffenhet. Därest det icke befinnes vara ekonomiskt

lönande att såsom åkerjord bruka avlägset belägen jord, förefaller

det orimligt att ägaren icke skulle lia befogenhet att använda denna jord på

det sätt, som han finner lämpligast. Driftskostnaderna inom jordbruket ha

under senare år stegrats så avsevärt, att det bör stå jordbrukaren fritt att

välja mellan intensiv och extensiv drift, utan att han i det senare fallet skall

behöva riskera att bli anmäld för vanhävd eller vanvård av fastigheten.

På anförda skäl vill förvaltningsutskottet förorda, att en utredning i ärendet

företages före en eventuell utvidgning av vanhävdslagens tillämplighet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län.

Ehuruväl vanhävd torde föreligga på vissa håll inom Kopparbergs län.

lärer dock icke med fog kunna påslås, att vanliävd förefinnes i sådan utsträckning,

att på grund därav en utvidgning av gällande lag angående uppsikt

å vissa jordbruk till att omfatta all odlad jord skulle inom detta län vara

av behovet påkallad. Med hänsyn såväl till obestridligen föreliggande fall

av vanhävd som ock till den bjudande nödvändigheten av att all lämplig jord

brukas så att mesta möjliga avkastning kan utvinnas, ett krav. som tidsomständigheterna

skärpt, måste en bättre och verksammare uppsikt över jordbruket

än som hittills förelegat anses vara påkallad. Enär emellertid det synes

länsstyrelsen icke lämpligt att utan föregående undersökning skrida till

en utvidgning av uppsiktslagens tillämplighetsområde, detta emedan en mångfald

omständigheter föreligga, till vilka hänsyn måste tagas såsom jordens

belägenhet, olika slag av brukningsformer, driftskostnader med mera, finner

länsstyrelsen av behovet betingat, att undersökning och utredning i ämnet

vidtagas, innan beslut örn utvidgning av uppsiktslagen sker.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Som framgår av de flesta av motionerna anses tillämpningsområdet för

nuvarande vanhävdslagstiftning alltför snävt och en utvidgning därav alltså

behövlig. I dessa motioner åsyftas att få till stånd sådan ordning, att uppenbar

vanhävd av jordbruksjord kan förhindras. Däri inbegripes, att all egentlig

jordbruksjord, utan avseende på vem som besitter eller brukar densamma,

borde bli föremål för uppsikt från statens sida, åtminstone enligt en av motionerna

provisoriskt med hänsyn till innevarande läge, som anses påkalla

åtgärder på skilda sätt för tryggande av vår livsmedelsförsörjning.

I två av motionerna yrkas utredning med syfte att få till stånd sådan ändring

i gällande lagstiftning örn vanhävd, att hinder icke behöver möta för

genomförande av ekonomiskt motiverad rationalisering eller omläggning av

driften å sådana jordbruksfastigheter, varå denna lagstiftning är tillämplig.

Beträffande förekomsten av vanhävd å jordbruk inom Gävleborgs län vill

förvaltningsutskottet framhålla, att sådan vanhävd förekommer å skilda slag

av jordbruk, alltså å både små och stora och å sådana, som tillhöra det allmänna

eller städerna, bolag eller enskilda.

Vanhävd å ett och annat av de minsta brukningsdelarna betyder inte så

mycket ur produktionssynpunkt, men fråga är, örn statsmakterna av den orsaken

skola bortse från förekomsten av vanhävd å småbruken. Uppenbart

synes dock vara, att vanhävd inte bör tolereras å större jordbruk. Då den nuvarande

lagstiftningen örn uppsikt å vissa jordbruk tillkom, hade den väl i hu
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17: bilaga.

73

vudsak social innebörd. Men bestämmelserna örn inskränkning beträffande

arealen, nämligen högst 25 ha odlad jord och minst 4 lia inrösningsjord, för

att ett jordbruk skulle kunna lili föremål för uppsikt, torde ha satts med hänsyn

dels till att större arrendejordbruk, tillhörande bolag eller med dem i

förevarande avseende likställda, vanligtvis sköttes tillfredsställande, dels att

de små jordbruken med en areal av mindre än 4 lia inrösningsjord inte betydde

så mycket ur produktionssynpunkt och att uppsikten över desamma

skulle bli mycket kostsam i förhållande till nyttan.

Vad först angår frågan örn borttagande av den arealbegränsning, som gäller

i nuvarande lagen örn uppsikt å vissa jordbruk, vill förvaltningsutskottet

bestämt förorda, att maximibegränsningen borttages. Även örn vanhävd å

större jordbruk inte är så vanlig, så förekommer den dock och bör stävjas.

Då det gäller minimiarealen är utskottet mera tveksamt om var gränsen skall

sättas. Det torde dock vara en allmän uppfattning, att minimiarealen enligt

uppsiktslagen är viii hög. Bestämmelsen synes också på sina håll hava befordrat

en oförsvarlig söndersplittring av jordbruken. En sådan splittring

kan dock av praktiska skäl inte drivas hur långt som helst och en viss arealbegränsning

nedåt synes av detta skäl böra bestämmas. Därtill kommer, att

tillämpningen av uppsiktsbestämmelserna skulle bli alltför betungande, örn

ej en arealbegränsning nedåt skulle sättas. Förvaltningsutskottet vill därför

föreslå, att arealbegränsningen nedåt må sammanfalla med det egentliga arbetarsmåbrukets

normalareal, som synes kunna sättas till 2 lia odlad jord.

I enlighet med vad som föreslås i de flesta motionerna vill förvaltningsutskottet

tillstyrka, att den nuvarande uppsiktslagens tillämpningsområde utsträckes,

så att även statens och de ecklesiastika boställenas, eller allmän jord

överhuvud taget, samt städernas jordbruk beröras av lagstiftningen ifråga. I

detta sammanhang vill förvaltningsutskottet framhålla, alt utskottet varit i

tillfälle konstatera rent av upprörande vanhävd å sist berörda slag av jordbruk.

I en del fall ha dessa jordbruk varit belägna i centrum av ett jordbruksdistrikt

och därför väckt så mycket större uppmärksamhet.

Angående nu gällande uppsiktslag har framställts den anmärkningen, att

lagbestämmelserna inte lägga hinder i vägen för att bolag, förening eller därmed

jämställd person kan till den egentliga arrendatorn å en fastighet utarrendera

mindre än 4 lia av fastighetens inrösningsjord och till annan närstående

utlämna återstoden av jorden på arrende. Det har också framkommit,

att dylika fall inte vore så ovanliga och att vederbörande jordägare på så

sätt undandragit arrendejordbruken från tillämpningen av bestämmelserna

i uppsiktslagen. Det synes förvaltningsutskottet möjligt att förhindra kringgående

på nu angivet sätt av uppsiktslagen genom att i lagen intages bestämmelse

örn, att all odlad jord, som tillhör en utarrenderad brukningsdel, skall

inräknas i arrendet, försåvitt inte någon del av jorden behöves för jordägarens

eget behov, t. ex. för byggnadsändamål, uppläggningsplats el. dyl. eller är så

olämpligt belägen, alt den inte skäligen bör inräknas i arrendet av fastigheten.

En utsträckning av vanhävdslagstiftningen även lill andra enskilda jordbruk

än deni, som beröras av uppsiktslagen, har nu yrkats i flera av motionerna.

En sådan utsträckning av denna lagstiftning synes dock icke böra ifrågakomma

i annan form än såsom provisorium under kristider, då landets

folkförsörjning kräver, att vårt jordbruks produktionsmöjligheter utnyttjas

på bästa sätt.

Sådant ingrepp mot vanhävd eller vanvård å jord i enskild ägo och under

eget bruk synes dock endast böra avse jordens skötsel, enär brister i byggnadsbeståndet

oftast lia till orsak bristande tillgång på och svårigheten att anskaffa

för byggnadsändamål erforderliga penningmedel.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

Jordbruk med mindre areal åkerjord än 2 ha böra dock inte enligt förvaltningsutskottets

åsikt bli föremål för nu ifrågasatta provisoriska uppsiktsbestämmelser.

Som i en av motionerna framhållits, skulle åtgärder för avhjälpande av

vanhävd å nu ifrågavarande jordbruk kunna förenas med stöd från det allmännas

sida för genomförande av erforderliga jordförbättringsåtgärder. Detta

skulle i så fall gälla innehavare av mindre jordbruk, vilka enligt gällande

bestämmelser angående statsbidrag av olika slag kunna komma i åtnjutande

av sådant bidrag. Förvaltningsutskottet vill för sin del gärna förorda en sådan

anordning.

Gången av ett vanhävdsärende, då det gäller jordbruk i enskild ägo, vilket

icke beröres av den nuvarande vanhävdslagstiftningen, synes i stort sett kunna

bli densamma som vid ingrepp jämlikt uppsiktslagen: Vederbörande jordbrukskommission

föranstaltar örn erforderlig besiktning av fastigheten och

söker att med jordägaren-brukaren träffa frivilligt avtal örn förbättringsåtgärder.

Där jordägaren på grund av tredska nekar att efterkomma jordbrukskommissionens

anvisningar, böra tvångsåtgärder tillgripas. Detsamma bör i

stort sett gälla även i fall, där jordbrukaren på grund av fysisk och ekonomisk

oförmåga är förhindrad att vidtaga de förbättringsåtgärder å jordbruket,

som befinnas erforderliga, örn också i sådant fall särskild hänsyn bör tagas

lill förhållanden, varöver jordbrukaren inte själv kan råda. Då tvångsåtgärder

tillgripits, hänskjutes ärendet till domstol, som förordnar örn vad som

skall företagas med fastigheten. Därest domstol förordnar om utarrendering

eller tvångsförfarande på annat sätt, synes sådan åtgärd böra ankomma

på vederbörande länsstyrelse och icke, som en del motionärer tänkt sig, på

jordbrukskommissionen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Under nu rådande krisförhållanden synes angeläget, att jordbrukets produktivitet

utnyttjas i största möjliga grad. Såsom i motionerna framhållits

synes med hänsyn härtill en utvidgning av tillämplighetsområdet för gällande

lag angående uppsikt å vissa jordbruk vara erforderlig. Principiellt sett torde

lagen böra avse ali för brukande tjänlig jord oavsett vem den tillhör. Även

örn vanhävd å små brukningsdelar ur produktionssynpunkt icke har någon

större betydelse, synes likväl en uppenbar vanliävd jämväl bär av sociala

skäl böra förhindras. Då emellertid kostnaderna för uppsikten å de mindre

jordbruken torde komma att ställa sig alltför höga i förhållande till nyttan

av uppsikten, synes en minimiareal böra bestämmas. Lagen bör sålunda ej

äga tillämpning å brukningsdel med en areal understigande två hektar odlad

jord.

På grund härav och under åberopande i övrigt av vad förvaltningsutskottet

i sitt yttrande anfört, får länsstyrelsen alltså förorda en utvidgning av

uppsiktslagen i enlighet med vad ovan framhållits. Sålunda ifrågasatt lagskärpning

synes åtminstone böra gälla så länge nuvarande krisförhållanden

äro rådande.

Jordbrukskommissionen i Västernorrlands län.

I de tvenne förstnämnda motionerna, nämligen I: 109 och II: 146, yrkas,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn

skyndsam utredning i syfte att få förslag till lagstiftning av i motiveringen

antytt innehåll, att tillämpas, där ägare av jordbruksfastighet grovt vanvårdar

densamma.

Ehuru av motionernas motivering icke med full tydlighet framgår, i vilket

eller vilka avseenden ändring av uppsiktslagen påfordras, synes emellertid

s. 75 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17: bilaga.

75

avses en viss skärpning av lagen. Då vad i förenämnda motioner föreslås

delvis sammanfaller med i övriga här nedan omförmälda motioner gjorda

yrkanden, anser kommissionen icke nödigt att vad beträffar dessa motioner

avgiva något yttrande.

I motionen II: 10 yrkas, alt riksdagen ville i skrivelse lill Kungl. Majit

hemställa örn vidtagande av lämpliga åtgärder för en effektivare uppsikt

över vanhävd eller vanvård inom jordbruket och att örn möjligt till innevarande

riksdag framlägga förslag härom.

Då motionens hemställan är tämligen allmänt hållen, är kommissionen

icke nu beredd att vare sig till- eller avstyrka densamma. Enligt motiveringen

synes motionären dock anse, dels att uppsiktslagen bör gälla för alla

jordbruk, dels ock att jordbrukskommissionerna böra förses med större befogenheter

än vad för närvarande är fallet. Beträffande frågan om lagens

i fråga utsträckning till att gälla samtliga jordbruk återkommer kommissionen

till denna här nedan och skall därför i detta sammanhang icke yttra

sig rörande lämpligheten därav. Därest en ändring av uppsiktslagen sker

i den utsträckning kommissionen härnedan förordar, torde någon utvidgning

av jordbrukskommissionernas befogenheter knappast vara erforderlig.

I motionen 11:11 yrkas, att riksdagen måtte besluta, att lagen angående

uppsikt å vissa jordbruk utsträckes att omfatta all för brukande tjänlig odlad

jord, således även krono- och ecklesiastik jord samt jord i enskild ägo,

oavsett arealens storlek och oberoende av huruvida ägaren utgöres av bolag,

ekonomisk förening, s. k. skogsspeknlanter eller av enskilda jordbrukare,

som bebo och själva bruka sin jord. Kommissionen anser sig icke böra avstyrka

lagens tillämplighet å krono- och ecklesiastik jord. Även om det måste

anses principiellt riktigt att lagen gäller lika för alla jordägare, kan kommissionen

av hänsyn till de följder, som genom en sådan lagändring säkerligen

skulle uppkomma, icke ansluta sig till motionärernas yrkande vad beträffar

sådan jord, som brukas av ägaren, d. v. s. vanliga bonde- och därmed

jämförliga jordbruk. Såsom skäl härför vill kommissionen framhålla,

att därest ägaren till sådant jordbruk bleve anmäld för vanhävd och på

grund härav ålagd vidtaga åtgärder för vanhävdens avhjälpande, antingen

i form av reparation av byggnaderna eller jordens förbättring, men vore i

saknad av härför erforderliga medel, något positivt resultat av den gjorda

anmälan med största sannolikhet icke skulle ernås. Däremot skulle tvivelsutan

en dylik åtgärd i månget fall för ägaren verka i högsta grad störande

och nedsättande av hans vilja och förmåga att trots förefintliga ekonomiska

svårigheter behålla sitt jordbruk. För att i dylika fall överhuvud taget några

förbättringsåtgärder för vanliävds avhjälpande skulle kunna komma till utförande,

torde ingen annan utväg stå till buds än att .staten bidrager med

härför erforderliga medel.

Ett ytterligare skäl mot uppsiktslagens tillämpning i fråga örn sistnämnda

slag av jordbruk må anföras. Enligt kommissionens mening råder en väsentlig

skillnad i fråga örn syftet eller ändamålet för jordinnehavet mellan

å ena sidan de jordägare, å vilka lagen redan nu är tillämplig, och å andra

sidan de, vilka inneha jorden för att genom dess brukande erhålla bärgning

och utkomst för sig och sin familj. De förstnämnda söka i regel ali

genom exploatering av fastighetens skogstillgång så långt detta på grund av

gällande lag är möjligt eller genom avstyckning och försäljning av fastigheten

i mindre lotter för olika ändamål på kortaste tid skaffa sig största

möjliga vinst av densamma. Genom nämnda förfaringssätt bidraga sålunda

dessa jordägare — spekulanter — till framskapandet årligen av ett icke

ringa antal för jordbruksändamål mindre lämpliga jordbruk, s. k. ofullständiga

jordbruk, vilket ju är i uppenbar motsats till vad i berörda avseende

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17: bilaga.

numera anses med det allmännas intresse förenligt. På grund härav och

med hänsyn till vad kommissionen i övrigt härom anfört torde det väl kunna

försvaras, att de jordägare, vilka, såsom här tidigare nämnts, själva bruka

och bebo sin jord, fortfarande ställas utanför uppsiktslagen.

Beträffande vad i motionerna i övrigt föreslagits i fråga örn utsträckning

av lagens tillämpningsområde får kommissionen tillstyrka borttagandet av

bestämmelsen om högsta och lägsta areal örn 25 respektive 4 hektar. Likaså

bör enligt kommissionens mening det förhållandet, att ägare till fastighet

icke innehar fastigheten huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogslillgången,

ej utgöra hinder för lagens tilämpning å honom.

Slutligen anser sig kommissionen höra förorda, att, därest vederbörande

utskott skulle finna anledning att på grund av motionerna tillstyrka en

skärpning eller utvidgning av lagen, utskottet måtte föreslå, att riksdagen

ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa örn för ändamålet erforderlig utredning

saint framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen

kan giva anledning.

Västernorrlands läns hushållningssällskap.

Direkta, typiska vanhävdsfall äro numera sällsynta inom länet, varemot

vissa fall av uppenbar vanvård förekomma, företrädesvis beträffande smärre

arrendejordbruk i skogsbyar samt avsides belägna jordbruksegnahem, vilka

respektive ägare ej har tor avsikt behålla. I förhållande till den relativt ringa

omfattning, som arrendesystemet och nuvarande uppsiktslag har inom länet,

nämligen ej fullt 10 procent av totalantalet brukningsdelar, har jordbrukskommissionen

haft och har fortfarande rätt avsevärt arbete för att få vissa,

i huvudsak äldre vanhävdsmål inom länet i vederbörlig ordning avvecklade.

Såsom i viss mån karakteristiskt för detta län bör vidare framhållas, alt

ett rätt avsevärt antal mindre jordbruk hittills icke varit inriktade på saluproduktion

i egentlig mening, vilket medfört att äldre brukningsmetoder, mer

eller mindre utpräglade, hållit sig kvar. Även inom Västernorrlands län förekommer

därför fortfarande i åtskilliga fall att avsides från respektive gårdar

befintliga delar av åkerjorden användas för en på gränsen till ängsskötsel

stående vallodling. Under nu rådande läge på livsmedelsproduktionens område

ligger nära till hands att strängare än vanligt bedöma de på gränsen till

vanvård stående fallen av extensiv drift vid vissa jordbruk, men förbättring

härutinnan bör näppeligen framtvingas genom lagstiftningsåtgärder

utan bör dylik som hitills söka åstadkommas på frivillighetens väg genom

tillskapande av bättre avsättningsförhållanden samt genom ökad upplysnings-

och propagandaverksamhet.

Vidkommande åtgärder mot förekommande fall av vanhävd eller uppenbar

vanvård intager förvaltningsutskottet deu principiella ståndpunkten, att

den i nuvarande lagstiftning tillämpade principen att icke låta vanhävdslagen

omfatta jordbruksfastigheter, som ägas, bebos och brukas av enskilda

jordbrukare, allt fortfarande hör bibehållas. Hushållningssällskapet hävdar

den uppfattningen, att vanhävdslagen allt fortfarande bör hava till uppgift

att vara till viss hjälp för arrendatorerna och hindra ur social synpunkt

olämpligt nedläggande eller försämrande av arrendejordbruk, samt att dess

tillämpning på vanliga jordbruk icke skulle nämnvärt förbättra vårt försörjningsläge.

Därest den allmänna förfogandelagen vid krigsfara eller krig i

undantagsfall kan föranleda ingripande från det allmännas sida mot ägare

och brukare av viss uppenbart vanhävdad fastighet, har hushållningssällskapet

ej något att häremot direkt anföra, men håller före att dylikt ingripande

endast hör komma till stånd för det fall att frivillig överenskommel
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

77

se mellan respektive jordbrukare och lämpligt statligt eller kommunalt organ

icke kan träffas örn vidtagande av vissa elementära, av fackman föreslagna

åtgärder för vanhävdens avhjälpande.

Däremot anser förvaltningsutskottet påkallat att på sätt här nedan i yttrandena

örn de särskilda motionerna sägs i vissa hänseenden utsträcka vanhävdslagen

beträffande utarrenderade eller av respektive ägare icke brukade

jordbruksfastigheter.

Motion nr II: 10 angående åstadkommande av effektivare uppsikt över

vanliävd eller vanvård inom jordbruket.

Av motiveringen synes avsikten med motionen vara dels att få uppsiktslagen

utsträckt att gälla för alla jordbruk dels ock att jordbrukskommissionerna

böra förses med större befogenhet än vad för närvarande är fallet.

Ehuru hushållningssällskapet principiellt ogillar vanhävdslagens utsträckning

till av enskilda jordbrukare ägda och brukade jordbruksfastigheter, anser

sig sällskapet icke böra motsätta sig att ifrågavarande ärende genom

Kungl. Maj:t upptages till utredning. Aven örn skäl ej lära föreligga för utsträckning

av jordbrukskommissionernas befogenheter, finnes dock fog lör

utredning om viss effektivisering av uppsiktslagen i syfte att utan alltför

lång tidsutdräkt få i laga ordning fastställda förelägganden beträffande avhjälpande

av vanhävd realiserade. Detta torde vara särskilt angeläget i

sådana understundom förekommande fall, då respektive fastighet äges av

medellös person, som med till visshet gränsande sannolikhet är bulvan för

den verklige ägaren.

Motion nr II: 11 örn utsträckning av tillämpningsområdet för lagen angående

uppsikt ä vissa jordbruk.

Ett införande av en obegränsad uppsiktslag, som skulle gälla även sedan

nuvarande livsmedelssvårigheter blivit mindre framträdande, anser hushållningssällskapet

olämpligt och svårligen realiserbart. Att den enskilde jordbrukaren

vid krig eller direkt krigsfara måste finna sig i visst ingripande

från det allmännas sida vid fall av uppenbar vanhävd torde vara ofrånkomligt

men, som sällskapet inledningsvis omnämnt, böra andra former härför

väljas.

Därest vanliga jordbruk bleve ställda under vanhävdslagen, torde det,

efter vad vissa erfarenheter från förra världskriget giva vid handen, komma

att medföra ett ej ringa antal oberättigade eller mindre berättigade anmälningar

med tv åtföljande reaktion från de anmäldas sida. Därest dylik anmälan

skulle komma att föranleda åläggande för vederbörande att vidtaga

åtgärder för vanhävdens avhjälpande, antingen i fonn av husreparationei

eller dyrare jordförbättringar, bleve dylikt åläggande säkerligen i manga

fall verkningslöst, enär vederbörande ofta saknar de ekonomiska möjligheterna

att utföra dylika förbättringsarbeten. För ernående av positiva resultat

torde i många dylika fall ingen annan utväg stå till buds än att staten

ansloge medel till förbättringarnas utförande. Härmed vöre man framme

vid samma ogynnsamma biverkningar som vid förra stödlåneaktionen, mot

vilka allmänheten ganska kraftigt reagerade, nämligen att statshjälpen övervägande

kommo de minst driftiga och omtänksamma till del.

Hushållningssällskapet ser däremot gärna, ali vanhävdslagen kompletteras

på sådant sätt, att eventuellt befintliga luckor i lagen fyllas samt att det

allmänna beredes möjlighet att snabbt ingripa mot socialt olämplig exploatering

av jordbruksfastigheter eller ett socialt icke lämplig! utnyttjande av

dylika. I dylikt syfte vill hushållningssällskapet bland annat förorda alt den

inskränkning i uppsiktslagens tillämpning beträffande enskild person tillhörig

arrendegård, som ligger diiruti att denne — för att vara hänforlig

linder uppsikt.slagen — »uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen i

s. 78 Kontrollera mot PDF

78 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

ändamål att därav bereda sig inkomst annorledes än genom jordbruket»,

måtte borttagas.

Motionerna n:ris I: 164 och II: 148 om viss ändring i lagen angående uppsikt

å vissa jordbruk m. m.

Med anledning av motionerna förtjänar framhållas, att den nedre arealbegränsningen

»4 hektar inrösningsjord» för tillämpning av norrländska

arrendelagen och uppsiktslagen är olämplig och bör ersättas med en något

lägre gräns samt mera exakt beteckning, förslagsvis »2 liektar odlad jord».

Den övre arealbegränsningen bör höjas eller borttagas.

Hushållningssällskapet vill ej heller motsätta sig att uppsiktslagen blir tilllämplig

på utarrenderad jord tillhörande städer och andra kommuner men

vill ej direkt motsätta sig att lagen blir tillämplig jämväl på ecklesiastik jord

och på sådan kronojord, som ej är föremål för ordnad inspektion från domänintendent.

Motion nr II: 146 om utredning rörande viss ändring i gällande vanhävdslagstiftning.

Principiellt torde invändning knappast kunna resas mot ingripande från

det allmännas sida under krig eller krigsfara mot grovt vanvårdande av

jordbruksfastighet, men sällskapet betvivlar lämpligheten av att — innan erfarenhet

beträffande av sällskapet föreslagna frivilliga överenskommelser

vunnits — tillskapa i motionen skisserad, särskild tvångslagstiftning.

Motion nr I: 109 och II: 215 örn utredning rörande viss ändring i gällande

vanhävdslagstif träng.

Den i denna motion föreslagna principen har redan delvis kommit till uttryck

i 3 § av nu gällande uppsiktslag. Mot principens utsträckning på sätt

motionärerna föreslagit har hushållningssällskapet intet att erinra.

Länsstyrelsen i Västernorrlands lån.

Samtliga förevarande motioner synas åsyfta åtgärder till förekommande

av vanvård av jordbruk. För detta ändamål har ifrågasatts att göra lagen

den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk tillämplig å alla jordbruk.

Detta har jordbrukskommissionen i länet motsatt sig såvitt anginge

vanliga bonde- och därmed jämförliga jordbruk under framhållande bl. a.

att behövlig reparation av byggnaderna och förbättring av jorden ofta icke

kunde ske till följd av jordägarens dåliga ekonomi.

Enligt länsstyrelsens mening bör i princip hinder ej föreligga att utsträcka

omförmälda lag till att gälla alla jordbruk. Det allmänna intresse av att jorden

väl utnyttjas, som legat till grund för nuvarande vanhävdslagstiftning,

måste få göra sig gällande även beträffande jord, som icke för närvarande

träffas av vanhävdslagen, då behov därav visat sig förefinnas. Det torde dock

vara erforderligt att garantier givas för att lagen icke tillämpas för rigoröst

utan att hänsyn tages till jordägarens ekonomiska möjligheter, personliga

förmåga och villighet att genomföra behövliga förbättringar. För att åstadkomma

ett resultat torde det därjämte icke sällan vara nödvändigt att jordbrukaren

kan beredas medel, lämpligen i form av lån på rimliga villkor, för

förbättringarnas genomförande. Länsstyrelsen är sålunda av den uppfattningen

att syftet med ifrågavarande motioner bör kunna vinnas genom att tilllämpningsområdet

för lagen angående uppsikt å vissa jordbruk utsträckes

på sätt ovan antytts. Utformningen av de i sådant fall erforderliga modifikationerna

i lagen torde dock kräva närmare utredning och överväganden.

Jordbrukskommissionen i Jämtlands län.

Vad först angår motionerna i första kammaren av Allan Holstenson m. fl.

och den därmed lika lydande motionen i andra kammaren av Gust. E. An
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Ar 17; bilaga.

79

(lersson m. fl. samt motionerna i andra kammaren av Ernst Aqvist, Gust.

Pettersson m. fl. och Stig Janson m. fl. åsyfta samtliga att i folkförsörjningens

intresse utsträcka vanhävdslagstiftningens tillämplighetsområde att gälla

samtliga vanhävdade fastigheter. I Iva av motionerna hava därjämte föreslagits

upphävande av de arealbestämmelser, varigenom gällande uppsiktslags

tillämplighet begränsats. Då de nu framkomna förslagen örn skärpning

av vanhävdslagstiftningen synas ytterst hava sin grund i farhågorna för livsmedelsbrist

under nu rådande kris- och krigsförhållanden, torde det vara av

vikt, att en ändrad lagstiftning kommer att inrymma så effektiva tvångsmedel,

att förefintlig vanliävd snabbt kan bliva avhjälpt. För ernående av

ett skyndsamt resultat av ett ingripande från Jordbrukskommissionens sida

synas emellertid de i nuvarande uppsiktslagen anvisade åtgärderna icke vara

tillfyllest. Dessa äro inställda på lång sikt och föga effektiva mot tredskande

fastighetsägare. Till belysande härav kan anföras, att inom detta län

funnits en stor grupp vanhävdade fastigheter, som hopbragts av en numera

avliden fastighetsspekulant. Några av dessa fastigheter äro fortfarande under

Jordbrukskommissionens behandling. Under nära 30 år hava rättegångar

pågått örn vanhävden å dessa fastigheter utan annat resultat beträffande

de flesta av fastigheterna än att ägarna blivit ådömda böter för sin underlåtenhet

att avhjälpa vanhävden till ett sammanlagt belopp av omkring 70,000

kronor. Beträffande några av fastigheterna har vanhävdsförhållandet avvecklats

genom avstyckning och försäljning lill eget hem, därvid köparen

efter erhållande av egnahemslån satts i tillfälle att avhjälpa vanhävden.

I fråga örn de återstående fastigheterna synes kommissionen stå utan tillräckliga

maktmedel att framtvinga avhjälpande av vanhävden. Det tillvägagångssätt,

som föreskrives i 4—14 §§ uppsiktslagen, har i allmänhet visat

sig föga verkningsfullt för att på kort tid framtvinga åtgärder för avhjälpande

av vanhävd å fastigheter.

Frågan om utsträckning av uppsiktslagens tillämpning lill att avse alla

enskilda jordägare och ej blott bolag och därmed likställda samt s. k. enskilda

skogsspekulanter har förut varit föremål för riksdagens övervägande

men fått förfalla. De skäl som därvid anförts mot behovet och lämpligheten

av en vanhävdslagstiftning avseende all enskild jord torde fortfarande hava

sin giltighet, även beträffande en lagändring av provisorisk karaktär under

nuvarande krisförhållanden. Såsom i det föregående framhållits torde för

vinnande av det av motionärerna angivna syftemålet med en lagändring

förändrade tvångsåtgärder vara oundgängligen påkallade. Dessa och därmed

sammanhängande spörsmål torde enligt Jordbrukskommissionens mening

icke kunna lösas utan en sorgfällig utredning.

Beträffande härefter de ytterligare föreslagna ändringarna i den nu gällande

uppsiktslagen anser sig Jordbrukskommissionen böra anföra följande.

De lika lydande motionerna av William Nisser i första samt P. S. Hedlund

och Albert Larsson i andra kammaren syfta lill en uppmjukning av

uppsiktslagen till möjliggörande av ekonomiskt motiverad rationalisering eller

omläggning av driften å under lagens tillämplighetsområde fallande jordbruksfastigheter.

I 3 g av uppsiktslagen stadgas, att till vanhävd ej är alt

hänföra nedläggande av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga beskaffenhet

eller annan omständighet mäste anses alldeles olämplig leir jordbruk.

Under detta stadgande faller enligt vedertagen praxis ej blott ströägor,

som på grund av sin naturliga beskaffenhet anses olämpliga för jordbruk,

utan även sådana ägor, som på grund av andra omständigheter såsom frostländig!^,

avlägsenhet från vägar o. d. anses böra uteslutas från uppsiktslagens

tillämplighet. Något hinder för att därunder inbegripa även sådana

ströägor, där jordbruket bör nedläggas av de skäl, som berörts i motionerna,

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

synes ej möta även med lagrummets nuvarande lydelse, men torde detta

böra komma till tydligare uttryck i lagtexten. Vid en sådan lagändring bör

jämväl tagas i övervägande örn icke från lagens tillämplighetsområde bör

undantagas hela jordbruksfastigheter, vilka på grund av svag jord eller

dålig belägenhet icke äro av sådant värde för folkförsörjningen, att deras

vidmakthållande kan vara ekonomiskt berättigat.

I fråga om nu gällande arealbegränsningar får Jordbrukskommissionen

åberopa vad som av Kommissionen framhållits i Jordbrukskommissionens

yttrande den 23 mars 1936 över vissa vid 1936 års riksdag väckta motioner,

av vilket yttrande avskrift här bilägges.

Såsom svar å av 1936 års arrendeutredning uppställda frågor rörande förekomsten

av vissa bestämmelser i arrendeavtal m. m. har Kommissionen bl. a.

anfört. Enligt uppsiktslagen äro med jordbruksarrenden under bolag likställda

enskilda jordägare som icke äro mantalsskrivna å fastigheten eller

å fastighet, som är i sambruk med densamma. Om sålunda den vanhävdade

fastigheten äges av person, vilken exempelvis såsom födorådstagare är mantalsskriven

å den sambrukade fastigheten, är den ägda fastigheten undantagen

från att falla under uppsiktslagen. Då befrielse från alt vara underkastad

uppsiktslagen synes böra grundas ej blott på sambruk utan även på att fastigheterna

äro i samma ägares hand, bör detta komma till uttryck i lagen

genom införande i ingressen till norrlandslagen och 45 § i allmänna arrendelagen

av orden »såsom ägare» mellan »eller» samt »å fastighet». Det bär

vidare inträffat att Jordbrukskommissionen i fråga örn vanhävdade enskilda

tillhöriga fastigheter av ägaren mötes med påstående att han icke besutte

fastigheten i ändamål att därav bereda sig inkomst annorledes än genom

jordbruket. Det kan därvid lia blivit utrett att ägaren icke tillgodogjort

sig skogsavkastning från fastigheten, men att denna använts såsom

fäbodvall eller fått ligga helt öde under det att såväl jord som åbyggnader

lämnats i vanhävd och fått förfalla. Då det under sådana förhållanden kail

vara svårt att avgöra om fastigheten faller under uppsiktslagen eller icke,

men det för varje fall är uppenbart att åtgärder äro nödiga till förhindrande

av att fastigheten förstöres, synes en lagändring kunna ifrågasättas, helst i

form av fullständigt slopande av den ifrågavarande begränsningen beträffande

ändamålet med besittningen av fastigheten.

Härutöver får Jordbrukskommissionen på grund av senare vunnen erfarenhet

förorda att maximiarealen 25 hektar odlad jord helt upphäves.

Vid en allmän översyn av den nu gällande vanhävdslagstiftningen hemställer

Jordbrukskommissionen, att dessa erinringar mot de nuvarande bestämmelserna

beaktas, och äro de bristfälligheter, som vidlåda denna, lagstiftning,

även med dess nuvarande tillämpningsområde, enligt Kommissionens

mening av den art att de påkalla en allmän utredning rörande den statliga

uppsikten av vanhävdad jord.

Jordbrukskommissionens här ovan nämnda yttrande den 23 mars 1936

återfinnes i Bilaga G till andra lagutskottets utlåtande nr 46 vid 1936 års

riksdag (sid. 34).

Jämtlands läns hushållningssällskap.

Samtliga motionärer, utom Janson i Frändesta, Hedlund i Häste, Larsson

i Karlstad samt Nisser, anse att en ändring i nuvarande uppsiktslag å

vissa jordbruk bör ske omedelbart och att sadant beslut fattas av innevarande

års lagtima riksdag. I en av motionerna framhålles bl. a., att 1927 års

lag icke är någon allmän och effektiv vanhävdslag för jordbruket inom

landet, att det i synnerligen rika jordbruksbygder förekommer fall, där jor
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

81

den är mycket dålig hävdad och ekonomibyggnaderna ej underhållas, utan

få mer eller mindre förfalla.

Den nuvarande vanhävdslagen borde därför enligt motionärerna under nu

rådande krisförhållanden utsträckas att oavsett storleken av odlad jord

omfatta alla jordbruk i landet, vare sig de äro under ägarens bruk eller utarrenderade.

Jordbrukskommissionerna, som nu finnas, borde förses med

större befogenhet för en allmän och effektiv översyn av landets jordbruk.

Otvivelaktigt har bestämmelserna i den nuvarande uppsiktslagen över vissa

jordbruk i många avseenden icke visat sig tillfredsställande. En effektiv tilllämpning

av lagen är i regel svår att åstadkomma. Lagen medgiver icke

tvångsåtgärder för vanhävdens avhjälpande. De försumliga kunna endast

ådömas böter. Det är uppenbart, att under tider med höga byggnadskostnader

såsom fallet var under förra kristiden, det visade sig förmånligare att

i avvaktan på lägre priser betala böter än omedelbart företaga en dyrbar

nybyggnad.

En lagstiftning, som möjliggör ett avhjälpande av vanhävden på kortare

tid, synes sällskapet därför motiverad.

En av motionärerna framhåller, att nu gällande gräns, lägst 4 har inrösningsjord

och högst 25 har odlad jord för att vissa jordbruk skola kunna

falla under uppsiktslagen, borde borttagas.

Mot en ändring i lagen i berörda fall har sällskapet i huvudsak intet att

erinra. I begreppet inrösningsjord ingår dock icke allenast åkerjord, utan

även vad i lantmäterihandlingarna upptages såsom ängsmark och odlingsmark.

Dessa båda senare ägoslag äro dock ofta av ringa värde för jordbruket,

särskilt vad Norrland beträffar. Vid bedömande av ett jordbruks bärighet

har därför nuvarande gräns nedåt ej varit av särskild betydelse. Att helt borttaga

densamma skulle emellertid bliva att utsträcka lagen till att omfatta

samtliga småbruk, t. o. m. lägenheter och arbetaresmåbruk. Hushållningssällskapet

får därför föreslå, att gränsen nedåt sättes till 2 har odlad jord

och att fastigheten har karaktären av jordbruk för att kunna falla under

uppsiktslagen, övre gränsen 25 har bör bortfalla.

En av motionärerna har uttalat att man kunde ha anledning antaga, att

skogsbolagen avsiktligt föredroge att bilda sådana små arrendejordbruk,

som på t. ex. 3.9 har, som stöde utom lagen.

Hushållningssällskapet har sig icke bekant att sådant förhållande förekommit

i Jämtlands län. Skogsbolagen lia i regel, då vanhävd genom jordbrukskommissionen

konstaterats å någon av deras fastigheter visat sig beredvilliga,

även örn det i vissa fall dröjt länge, att träffa överenskommelse

nied kommissionen om vanhävdens avhjälpande. Detta kan däremot icke

sägas om enskilda, som drivit affärer med jordbruks- och skogsfastigheter.

Sådana affärsmän lia i regel varit omedgörliga när det gällt att få överenskommelse

till stånd. Det är ej heller ovanligt, att dessa affärsmän sakna

ekonomiska möjligheter att avhjälpa vanhävd, särskilt örn kostnaderna härför

genom byggnation bliva höga.

I många fall har jordbrukskommissionen inom länet genom samarbete

med Egnahemsnämnden kunnat få en fastighet som varit vanhävdad försåld

lill person, som bosatt sig å densamma, erhållit Egnahemslån och därefter

blivit i stånd att avhjälpa vanhävden.

En av motionärerna gör en antydan, att örn lagen utsträcktes att gälla alla

jordbruk och kostnaden för vanhävdens avhjälpande bleve för hög för alt

kunna gäldas av fastighetsägaren, de skulle kunna beredas tillgång till

statens särskilda hjälp för vidtagande av erforderliga förbättringsåtgärder.

En sådan lagbestämmelse får Hushållningssällskapet bestämt avstyrka. Den

milano litt riksdagens protokoll 1041. 9 sami. 2 avd. Nr 17. 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

skulle kunna leda till, att den enskilde ägaren gjorde det minsta möjliga på

sin fastighet i avvaktan på statshjälp för avhjälpande av vanhävden.

Uppförande av t. ex. ett nytt byggnadsbestånd för ett mindre jordbruk,

eller en genomgående ombyggnad av förutvarande byggnader blir mången

gång dyrbart och det är icke ovanligt, att kostnaderna härför överstiga

fastighetens saluvärde.

Under normala förhållanden är jordbruket ingalunda någon lönande affär.

Man bör därför icke pålägga jordbrukaren sådana förpliktelser, att han

icke kan bära desamma. De flesta jordbruken äro belånade och många över

taxeringsvärdet. En skuldsatt jordbrukare, som skall försörja sig och en

stor familj får kalkylera noga, så att utgifterna ej bliva för stora. Hans fordringar

på bostad för sig själv eller för sina kreatur får icke vara stora. Genom

mindre reparationer år från år får han försöka draga sig fram tills genom

någon konjunkturförbättring på jordbruksalster eller eventuellt en skogsförsäljning

medgiver att nybyggnader kan företagas och förbättring å jorden

ske. Skulle en effektiv vanhävdslag tillämpas för sådana finge de antagligen

gå ifrån sina jordbruk och staten eller bankerna övertaga dem.

Att utvidga uppsiktslagen till att obegränsat gälla alla jordbruk och såväl

jord som åbyggnader, synes emellertid kunna medföra allvarliga följder.

Även om den skulle utsträckas till att omfatta endast jordbruk och icke

åbyggnaderna, är det tvivelaktigt, örn detta komme att visa sig vara till gagn

för vårt lands jordbruk. Under alla förhållanden komme uppsikten, över att

lagen efterföljdes, att medföra stora kostnader för staten.

Okynnesanmälningar äro icke ovanliga nu. En utvidgning av lagen till

alla jordbruk skulle åtföljas av många dylika anmälningar. Särskilt bleve

detta förhållandet vid osämja grannar emellan.

Enligt 1927 års författning, § 2, angående uppsiktslagen av vissa jordbruk,

äger denna icke tillämpning beträffande jorden å fastigheter, som äro utarrenderade.

Endast åbyggnaderna på sådana jordbruk falla under lagen.

Skulle åberopade författning komma att omfatta bondejordbruken, så bleve

lagen härvidlag tillämplig för såväl jord som åbyggnader. Bolagen och

andra, som hade sina fastigheter utarrenderade, bleve fortfarande endast

berörda av lagen när det gällde åbyggnaderna. Lagtexten synes därför böra

omarbetas i sin helhet.

Att i vissa fall jordbruk, där ägaren är mantalsskriven och bosatt, böra

komma under uppsiktslagen, är väl ofrånkomligt. Örn ägaren är gammal

och orkeslös eller av annan anledning tredskas att lämna ifrån sig fastigheten

till person, som kan avhjälpa vanhävden, böra tvångsåtgärder kunna

vidtagas.

Hushållningssällskapet anser sig emellertid icke kunna tillstyrka att lagen

utsträckes att gälla samtliga jordbruk i landet.

Motionärerna synes vidare ha fäst alltför stor vikt vid en ökad produktion

från vanhävdsjordbruken under nuvarande krisår. Att omedelbart få den

vanhävdade jorden i sådant skick, att skörden därav i nämnvärd mån kan

bidraga till den allmänna folkförsörjningen de närmaste åren, kan starkt

betvivlas. Det åtgår ofta många år för att omlägga driften på ett jordbruk,

som är i någorlunda god hävd. Att få ett vanhävdat jordbruk i växtkraft

går icke på 1 å 2 år. I vårt land råder ju nu också brist på fosforsyrhaltiga

gödselmedel. Saknas därtill naturlig gödsel, är det icke säkert, om

man plöjer upp gamla vallar och besår dem, att god skörd genast kan erhållas.

En omedelbar utökning av uppsiktslagen kan därför ej få åsyftad verkan

för folkförsörjningen.

Hushållningssällskapet anser emellertid att en revidering av lagen är syn
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

nerligen behövlig och nödvändig ur såväl social som jordbrukssynpunkt,

men en sådan revidering bör föregås av en allsidig utredning.

Hushållningssällskapet får därför instämma med de motionärer, som

hemställt örn utredning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län.

Länsstyrelsen vill för egen del i huvudsak ansluta sig till de synpunkter,

som av kommissionen anförts, och i följd härav föreslå en skyndsam utredning

rörande gällande vanhävdslagstiftning i syfte att avlägsna de bristfälligheter,

som erfarenheten visat föreligga, samt vinna en större effektivitet,

då det gäller vissa av lagstiftningens syften.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

I nuvarande försörjningsläge är det givetvis en angelägenhet av stor vikt

att all jordbruksjord blir utnyttjad för sitt ändamål och på bästa sätt. Vid

livsmedelsransonering och foderbrist verkar det upprörande för allmänheten,

om lämplig jordbruksjord får ligga så att säga för fäfot. Med hittillsvarande

lagstiftning har det icke varit möjligt ingripa i de fall att fastighetsägaren

är boende eller mantalsskriven på sin fastighet och ej heller beträffande

vissa smärre lägenheter. Även städers och samhällens inköp av blivande

tomtmark har mångenstädes föranlett vanhävd av åkerjord.^ Under

rådande förhållanden är dock allmänheten icke tillfredsställd med något undantagsförfarande

vare sig för person, vilken vanhävdar egen fastighet eller

för sådan fastighet i allmän ägo. Då emellertid vanhävdsbegreppet i vissa

fall kan vara svårt att fixera -— igenläggning av åker till kulturbete har

t. ex. ibland betecknats som vanhävd — bör man dock icke förfara alltför

rigoröst. Detta behöver man ej heller befara, örn uppsikten som hittills anförtros

åt jordbrukskommissionerna, som ha möjlighet att objektivt bedöma

anmälda fall av vanhävd. För att jordbrukskommissionerna skola kunna

möta denna ökade arbetsuppgift måste emellertid sörjas för att erforderliga

medel stå dem till buds.

Om förvaltningsutskottet sålunda anser skäl tala för att åtgärder vidtagas

till förhindrande av vanhävd å åkerjord, särskilt under nuvarande förhållanden,

och oavsett i vems ägo jorden befinner sig, så anser förvaltningsutskottet,

att det för närvarande är nödvändigt att begränsa vanhävdsbegreppet

vad beträffar byggnader enligt hittillsvarande bestämmelser. Med

nuvarande byggnadskostnader bör man nämligen icke tvångsvis framdriva

nybyggnad eller ett byggnadsunderhåll, som måhända ur såväl privatekonomisk

som nationalekonomisk synpunkt icke är försvarligt. Uppenbarligen

pågår nämligen en viss omläggning av brukningsdelarnas storlek och beskaffenhet

inom vårt land i följd av den inflyttning av landsbefolkningen,

som äger rum till städer och samhällen, och på grund av den alltmer dyrbara

mänskliga arbetskraften, som ej heller alltid slår att uppbringa. Härigenom

tvingas till en långt driven mekanisering av jordbruksdriften. Denna

pågående omvandlingsprocess tvingar flerstädes till nedläggande av förutvarande

brukningsdelar för sammanläggning med andra, varigenom vissa byggnader

bli överflödiga. Under övergångstiden, innan en sådan nödtvungen

förändring blivit aktuell, är det förståeligt örn några slöra kostnader icke

nedläggas på en fastighets byggnader, som sannolikt bli överflödiga i en

framtid. På grund härav föreligger för närvarande ingen anledning att utvidga

vanhävdslagstiftningen beträffande underhållet av byggnadsbeståndet,

utan bör få bero vid vad i denna sak redan stadgats.

Vad sedan angår vanhävdens omfattning inom länet har förvaltningsutskottet

den uppfattningen att den är ganska obetydlig. Flertalet bolag hava

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17; bilaga.

redan frånsålt inägojorden, varför kollision med vanhävdslagen sällan inträffar.

Enskilda skogsjobbares framfart på skogsrika fastigheter medför

väl för närvarande de flesta vanhävdsfallen. Vanhävd av jord i enskild ägo,

där ägaren bebor fastigheten, förekommer enligt förvaltningsutskottets uppfattning

endast mera tillfälligtvis, oftast beroende på orkeslöshet eller jämförliga

orsaker.

På grund av vad sålunda anförts, anser förvaltningsutskottet, att lagstiftningen

för närvarande endast bör inrikta sig på att förhindra vanhävd av

åkerjord och att beträffande denna vanhävdslagstiftningen utvidgas att gälla

all åkerjord oberoende av äganderätts- eller bostadsförhållanden. Då emellertid

tillämpningen av en dylik skärpt lagstiftning närmast är aktuell under

nuvarande krisförhållanden, synes en utvidgning av vanhävdslagsliftningen

endast böra givas temporär karaktär och sålunda beslutas endast för

en tidpunkt, t. ex. högst 5 år, som Kungl. Majit må bestämma. Under normala

förhållanden kan nämligen spörsmålet böra bedömas ur andra synpunkter,

vilka icke äro betjänta av mera rigorösa bestämmelser.

Länsstyrelsen i Västerbottens län.

Länsstyrelsen har åberopat vad länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott

anfört.

Jordbrukskommissionen i Norrbottens län (kommissionens ordförande,

överlantmätaren Filip Granlund).

Den tanke, som legat till grund för motionerna ifråga, nämligen att tvinga

för saken likgiltiga ägare av jordbruk, att i sin mån bidra till produktionens

intensifiering under nu rådande förhållanden, synes vara värd beaktande.

Emellertid bör man i berörda sak framgå med största försiktighet.

Det förefaller knappast lämpligt att lösa frågan genom en utvidgning av uppsiktslagens

bestämmelser i nuvarande eller omarbetad form. Uppsiktslagen

är sammankopplad med arrendeförordningen. Arrendena äro kontraktsbundna

och ofta ingångna på längre tid. Arrendatorerna svara i regel för

jordbrukets skötsel. De tilltänkta åtgärderna skulle således huvudsakligen

komma att avse jord som ägaren utan att utarrendera densamma själv låter

förfalla och vanhävdas. Det tilltänkta förfaringssättet avser att erhålla ett

relativt snabbt verkningssätt, men synes detta ej kunna erhållas på sätt som

föreslagits. Skulle ifrågasatta bestämmelser komma till stånd synes jämväl

jordbrukskommissionerna böra erhålla betydligt utvidgade befogenheter för

att något snabbt resultat skall kunna erhållas.

Det kan emellertid med skäl framhållas att det väckta spörsmålet hellre

bör lösas genom en mera intensifierad upplysningsverksamhet möjligen kombinerad

med en förordning som dock endast skulle få tillfällig kristidsvaraktighet.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Nu gällande lagstiftning på ifrågavarande område torde väl i stort sett

hava fyllt det ändamål, för vilken den avsetts. En utsträckning av densamma,

i den form den nu har, att gälla alla jordbruk synes emellertid innebära

alltför stora risker. Även om det är synnerligen angeläget, att all jordbruksjord,

framför allt i nuvarande läge, utnyttjas i den utsträckning som

är möjligt, torde man dock icke med en lagstiftning på hithörande område

vinna avsett resultat inom den närmaste tiden. De konsekvenser en sådan

åtgärd skulle medföra torde icke nu kunna överblickas.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.; bilaga.

85

Förvaltningsutskottet vill därför tillstyrka sådan utredning i ärendet, som

föreslagits i motionerna nr 109 i I kammaren och nr 215 i II kammaren.

Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Sammanfattningsvis kunna de ifrågavarande motionerna sägas syfta till å

ena sidan en utvidgning av tillämpningsområdet för den s. k. uppsiktslagen

eller en ny lag med i stort sett likartade bestämmelser men gällande alla

jordbruk inom landet i avsikt att — särskilt med tanke på rådande krisläge

— åstadkomma en förbättring av landets livsmedelsförsörjning samt å

andra sidan en sådan ändring av vanhävdslagen, att de skadliga verkningar,

som den i dess nuvarande utformning enligt motionärernas mening medför,

upphöra.

I den förstnämnda frågan ansluter sig länsstyrelsen till vad överlantmätaren

Granlund anfört. Den nuvarande uppsiktslagen föreskriver ett tidsödande

procedere, som till slut ändå icke resulterar i annat än att vederbörande

dömes till böter; någon möjlighet att sätta in jorden i produktionen ger lagen

icke. I regel har ägaren till jorden genom bestämmelser i arrendekontraktet

säkerställt sig så att arrendatorn svarar för hävden. Vill man hastigt

verkande bestämmelser för produktionens höjande synes det nödvändigt att

tillskapa en särskild lag med provisorisk krislags karaktär, för så vitt ej

allmänna förfogandelagen anses lämna tillgång till verkande remedier.

Länsstyrelsen vill endast tillägga, att det knappast framstår såsom rättvist

att under åberopande av krisläget tillgripa särskilda lagstiftningsåtgärder

emot jordbrukarna. Man borde ju i så fall ingripa med lika rigorösa åtgärder

även emot försumliga utövare av andra yrken inom livsmedelsförsörjningen.

I detta sammanhang vill länsstyrelsen ock erinra om de särskilda

svårigheter av olika slag, som jordbrukarna ha att kämpa med. För detta

läns vidkommande är att peka på, bland annat, svårigheten att anskaffa erforderlig

arbetskraft samt de låga priserna på jordbruksprodukter. — Det är

under nuvarande förhållanden givetvis av största vikt att var och en, som

är verksam inom livsmedelsproduktionen, gör sitt bästa. Länsstyrelsen håller

emellertid före, att det rätta medlet för att nå detta resultat är en ökad upplysningsverksamhet,

möjligen kombinerad med stödåtgärder från statens

sida.

Vad angår den sistnämnda frågan, så vill länsstyrelsen allenast anföra,

att några olägenheter av vanhävdslagen i de av motionärerna angivna avseendena

icke yppats inom detta län.

Bihang till riksdagens protokoll 194t. 9 tami. 2 avd. Nr 17.

7

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1941:236 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner rörande utvidgad vanhäivdsl-agstiftning m. m. a1 i texten