Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m.
1941-05-12 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1941:19, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
1
Nr 19.
Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1941 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om rätt för arrendator att bortföra stråfoder
m. m.
Genom en den 9 maj 1941 dagtecknad proposition, nr 229, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag om rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Arrendator må i enlighet med anvisningar, som lämnats av statens livsmedelskommission
eller efter dess bemyndigande av lokal kristidsmyndighet,
från den arrenderade fastigheten bortföra stråfoder utan hinder av vad i
arrendeavtalet eller eljest finnes stadgat rörande förbud mot sådant bortförande.
2 §•
Har i arrendeavtal fastställts viss odlingsplan för den arrenderade fastigheten,
må arrendatorn avvika från planen, i den mån livsmedelskommissionen
eller efter dess bemyndigande lokal kristidsmyndighet lämnat anvisningar
rörande tillämpning av annan odlingsplan.
3 §•
För tillämpning av denna lag erforderliga föreskrifter må meddelas av
Konungen eller efter Konungens bemyndigande av statens livsmedelskommission.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, samt gäller till
och med den 30 juni 1942.
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 9 sami. 2 avd. Nr 19.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
I skrivelse den 18 mars 1941 har statens livsmedelskommission hemställt
om genomförande av sådan lagstiftning att arrendator kan dels avvika från
i arrendeavtalet fastställd odlingsplan, dels ock utan hinder av stadgandet
i 2 kap. 19 § nyttjanderättslagen eller arrendeavtalet bortföra stråfoder från
den arrenderade fastigheten.
I 2 kap. 19 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom stadgas, bland
annat, att arrendator icke utan jordägarens samtycke äger föra stråfoder
från fastigheten, innan arrendet upphör. Har arrendatorn, när han skall avflytta,
stråfoder kvar, är han pliktig alt till pris motsvarande hälften av det
i orten för dylikt foder gångbara överlåta det till jordägaren. Kan ej överenskommelse
träffas om den ersättning, vilken sålunda bör utgå, skall frågan
därom avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses av vardera
parten och de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten
att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej förena sig om valet av den
tredje, åge domaren eller utmätningsmannen i orten att förordna om valet.
Den, som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen säga, äger att draga tvisten
under rättens prövning, så framt han instämmer sin talan inom nittio dagar
från det skiljemännens beslut tillställdes honom.
I vissa andra författningar finnas upptagna bestämmelser rörande förbud
för arrendator att bortföra stråfoder från arrenderad ecklesiastik jord och
kronojord.
Såsom motivering för den begärda lagstiftningen om rätt att avvika från
fastställd odlingsplan har kommissionen anfört.
Med hänsyn till den bristande tillgången på utländska fodermedel har det
ansetts i hög grad önskvärt att den inhemska foderproduktionen i största
möjliga utsträckning utvidgas och intensifieras. Statens livsmedelskommission
söker sedan en längre tid genom propaganda och på andra sätt verka
härför. Därvid har också framhållits betydelsen i nuvarande läge av att
trädesbruket i varje fall i viss omfattning inskränkes. På många håll har
också stort intresse visats för denna sak.
I åtskilliga arrendekontrakt finnas emellertid intagna bestämmelser, som
medföra att arrendatorerna ej kunna fritt disponera de arrenderade arealerna
utan äro bundna vid att använda en viss växtföljd. Sålunda gives ofta
en föreskrift därom att en viss del av den bortarrenderade fastighetens åkerareal
skall användas till träda eller till odling av gräs och andra foderväxter.
Betydelsen av en dylik anordning med hänsyn till jordens produktionsförmåga
är i viss mån föremål för olika meningar inom sakkunniga kretsar. Under
rådande förhållanden, då varje disponibel areal bör utnyttjas för en i
högsta grad intensifierad produktion, synes i varje fall ett fasthållande vid
kontraktsbestämmelser av nyssnämnda art icke vara försvarligt. I allmänhet
torde väl också jordägaren icke motsätta sig att föreskrifterna åtminstone
temporärt suspenderas.
Enligt vad för kommissionen anmälts förekomma emellertid även fall,
där jordägaren icke velat taga hänsyn till lägets krav utan enständigt utan
rimlig anledning vägrat att eftergiva de omtalade kontraktsbestämmelserna.
Att dylikt kan få förekomma måste under rådande förhållanden te sig synnerligen
stötande.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
3
Rörande den ifrågasatta lagstiftningen angående suspension av 2 kap. 19 §
nyltjanderättslagen har kommissionen yttrat:
Det har redan i flera fall visat sig, att jordägaren med stöd av stadgandet
i 2 kap. 19 § nyttjanderättslagen förbjudit arrendatorn att försälja halm, som
arrendatorn själv ansett sig kunna undvara. Bakom detta förhud har då ofta
legat en önskan hos jordägaren att bekomma en större eller mindre del av
ersättningen för halmen. En sådan vägran från jordägarens sida medför
emellertid, att stråfodret icke kan på snabbaste och enklaste sätt tagas i
anspråk för tillgodoseende av de olika, delvis synnerligen trängande, stråfoderbehoven.
Livsmedelskommissionen kan nämligen då nödgas tillgripa
det relativt omständliga och tidsödande förfarande som anvisas i allmänna
förfogandelagen. På grund härav synes även nyssberörda lagstadgande — och
i överensstämmelse därmed avfattade kontraktsbestämmelser — under rådande
förhållanden böra suspenderas.
Därest en dylik suspension anses böra ifrågakomma, torde det jämväl böra
övervägas, huruvida ej jordägaren bör tillerkännas rätt att av arrendatorn
utbekomma viss andel av ersättning för stråfoder, som försäljes från fastigheten.
En sådan rätt skulle i så fall grundas på att den gödsel, som faller
efter foder, vilket alstras och utfodras å fastigheten, anses tillhöra denna.
Över livsmedelskommissionens skrivelse har efter remiss yttrande den 4
april 1941 avgivits av lantbruksstyrelsen. Av detta yttrande må här återgivas
följande.
Såsom framhållits av livsmedelskommissionen torde arrendekontraktsbestämmelser,
som medföra tvång i fråga örn viss växtföljd m. m., nog stå
hindrande i vägen för en med hänsyn till rådande krisförhållande önskvärd
intensifiering eller omläggning av jordbruksdriften. Lantbruksstyrelsen
bär därför intet att invända mot att den av statens livsmedelskommission
härutinnan ifrågasatta lagstiftningen kommer till stånd, varigenom kontraktsbestämmelser
av här berörda slag i lämplig omfattning upphävas, eller
varigenom Kungl. Maj:t erhåller befogenhet att förordna örn sådant upphävande.
Livsmedelskommissionens förslag i fråga örn suspension under rådande
krisförhållanden av lagstadgandet rörande arrendators rätt att bortföra stråfoder
från fastighet och i överensstämmelse därmed avfattade kontraktsbestämmelser
vill lantbruksstyrelsen biträda, dock med viss inskränkning. Arrendator
bör sålunda enligt lantbruksstyrelsens mening visserligen erhålla
rätt att i nuvarande läge ulan jordägarens samtycke föra stråfoder från fastighet,
men allenast i begränsad omfattning. Lantbruksstyrelsen förordar,
att dylik rätt må avse en årlig stråfoderkvantitet, motsvarande högst en tredjedel
av årets skörd av hö respektive halm. En vidsträcktare omfattning av
den ifrågasatta rätten synes icke kunna motiveras med önskvärdheten att
olika jordbrukares behov av stråfoder må kunna på ett snabbt och enkelt
sätt tillgodoses.
Mod anledning av vad livsmedelskommissionen vidare anfört, vill lantbruksstyrelsen
framhålla, att enligt styrelsens förmenande jordägare icke bör
tillerkännas rätt att av arrendator utbekomma viss andel av ersättning för
stråfoder, som arrendatorn försålt från fastigheten. Alltför stora svårigheter
skulle nämligen med säkerhet möta att fastställa rättvisa grunder för beräkning
av sådan ersättningsandel. Dylik rätt komme därför sannolikt att medföra
svåröverskådliga konsekvenser i fråga om rättsförhållandena jordägare
och arrendator emellan. Härtill kommer, att arrendatorerna numera ganska
allmänt torde lia kommit till den uppfattningen att i regel intet står att vinna
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
genom utarmning av åkern på näringsämnen. I allmänhet torde arrendatorerna
vara benägna alt söka genom användning av konstgödsel eller på annat
sätt kompensera ett bortförande från fastighet av stråfoder. Lantbruksstyrelsen
avstyrker alltså, att jordägare tillerkännes viss andel av ersättning
för stråfoder, som bortförts från arrenderad fastighet.
Föredragande departementschefen, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, har i
propositionen anfört följande:
»Den lill följd av stormaktskriget i hög grad hindrade importen västerifrån
samt föregående års svaga foderskörd ha medfört en kännbar knapphet
å fodermedel. Varje möjlighet till ökad inhemsk odling måste därför
under nuvarande förhållanden tillvaratagas. Av stor vikt är även att en rationell
fördelning av befintliga tillgångar på fodermedel genomföres. I sistberörda
syfte har Kungl. Majit genom kungörelse den 10 januari 1941 (nr
16) förordnat om beslag å stråfoder. I 5 § av denna kungörelse föreskrives,
att innehavare av beslagtaget stråfoder, vilken vägrar att på villkor, som bestämmas
av livsmedelskommissionen, sälja varan till av kommissionen anvisad
köpare, skall vara pliktig att, i den mån kommissionen det föreskriver,
avstå densamma till kronan enligt allmänna förfogandelagen. Med stöd av
dessa bestämmelser har livsmedelskommissionen i första hand sökt verkställa
en lämplig frivillig fördelning av fodermedeltillgångarna. Vissa svårigheter
synas emellertid härvid ha uppstått i fråga örn stråfoder å utarrenderade
fastigheter. Enligt vad kommissionen upplyst ha fastighetsägare med
stöd av 2 kap. 19 § nyttjanderättslagen eller stadgande i arrendeavtalen motsatt
sig att stråfoder föres från de arrenderade egendomarna. I dylika fall
har livsmedelskommissionen måst använda förfogandelagens bestämmelser
för att få disponera fodermedlen i fråga, vilket har förorsakat onödig
omgång och kostnad. Ett smidigare och snabbare förfarande skulle givetvis
kunna genomföras, därest möjligheter förelåge att medgiva undantag mot
fastighetsägarens önskan från arrendeavtalets eller nyttjanderättslagens ifrågavarande
föreskrifter rörande förbud för arrendatorn att bortföra stråfoder
från den arrenderade egendomen. Ehuru det uppenbarligen måste ingiva
betänkligheter att medgiva avsteg från ingångna avtal, anser jag mig likväl
under nu för handen varande förhållanden kunna i viss utsträckning biträda
kommissionens förslag i detta avseende; i all synnerhet som här icke avses
annat än ett undvikande av det mera komplicerade och tungrodda förfarande
som en tillämpning av förfogandelagen innebär. Den nu ifrågasatta
lagstiftningen bör emellertid omgivas med tillräckliga garantier för förhindrande
av missbruk. Densamma bör sålunda icke, såsom livsmedelskommissionen
synes ha förutsatt, givas det innehåll, att det lägges i arrendatorns
hand att avgöra huruvida arrendeavtalet skall sättas ur kraft. Att såsom
lantbruksstyrelsen föreslagit härutinnan begränsa arrendatorns handlingsfrihet
att avse allenast viss del av det å fastigheten senast bärgade stråfodret
synes icke heller tillfredsställande. Syftet med den ifrågasatta lagstiftningen
torde bäst vinnas om upphävandet av avtals- och lagbestämmelserna göres
beroende av beslut av den eller de myndigheter som handha foderreglering
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19. 0
en. I den nya lagstiftningen torde därför böra upptagas ett stadgande av
innehåll, att arrendator må i enlighet med anvisningar, som lämnats av statens
livsmedelskommission eller efter dess bemyndigande av lokal kristidsmyndighet,
från den arrenderade fastigheten bortföra stråfoder utan hinder
av vad i arrendeavtalet eller eljest finnes stadgat rörande förbud mot sådant
bortförande. En dylik utformning av bestämmelsen ger möjlighet för vederbörande
myndighet att lämna dispens från såväl föreskrifter i arrendeavtalet
och nyttjanderättslagen som de för utarrenderande av ecklesiastik- och kronoegendom
gällande reglerna. Jag förutsätter emellertid att myndigheterna
vid beviljande av dispens beakta behovet av foder å den egendom, varom
fråga är. Givet är, att arrendatorn icke må genom försäljning av sådana
djur, som böra finnas å egendomen med hänsyn till dess storlek, förskaffa
sig möjlighet till större försäljning av foder än eljest skulle varit fallet.
I skrivelsen från livsmedelskommissionen har även framhållits betydelsen
av att i nuvarande läge trädesbruket i varje fall i viss omfattning inskränktes.
Såsom jag redan inledningsvis anfört är det av största vikt att varje
möjlighet till odling utnyttjas. I icke ringa omfattning torde emellertid, då
det gäller utarrenderade egendomar, bestämmelser i arrendekontrakten rörande
skyldighet för arrendatorn att följa viss odlingsplan lägga hinder i vägen
för en sådan utvidgad odling. Dylika bestämmelser lära också i viss utsträckning
förhindra övergång till den för närvarande så betydelsefulla oljeväxtodlingen.
önskvärt synes därför vara att även bestämmelser av nu ifrågavarande
slag kunna sättas ur kraft. Jämväl i denna fråga anser jag mig
böra biträda livsmedelskommissionens av lantbruksstyrelsen tillstyrkta förslag.
Såsom jag understrukit beträffande den förut förordade lagstiftningen
rörande medgivande för arrendatorn att bortföra stråfoder från den arrenderade
fastigheten, bör det icke få ankomma på arrendatorn att avgöra huruvida
och i vilken omfattning arrendeavtalet skall åsidosättas. I anslutning
till vad jag förut tillstyrkt finner jag mig i nu förevarande hänseende kunna
föreslå, att arrendator berättigas att avvika från i arrendeavtalet fastställd
odlingsplan, i den mån livsmedelskommissionen eller efter dess bemyndigande
lokal kristidsmyndighet lämnat anvisningar rörande tillämpning av annan
odlingsplan. Anvisningar av här ifrågavarande slag torde kunna givas mera
generell form och sålunda avse visst område eller vissa delar av landet.
Såväl livsmedelskommissionen som lantbruksstyrelsen lia upptagit till
övervägande frågan, huruvida icke jordägaren, därest medgivande att bortföra
stråfoder lämnas arrendatorn, bör erhålla någon gottgörelse av arrendatorn.
Det torde även kunna ifrågasättas örn icke jordägaren även kan
vara berättigad till ersättning i det fall att arrendatorn avviker från den för
egendomen fastställda odlingsplanen. För min del är jag närmast böjd alt
i förevarande hänseende i anslutning till vad lantbruksstyrelsen anfört icke
tillskapa några särskilda rättsregler rörande ersättning åt jordägaren. Den
nu av mig förordade lagstiftningen är påkallad av de särskilda av krisen
uppkomna svårigheterna för landets försörjning med livsmedel och torde
därför endast böra vinna tillämpning så länge dessa förhållanden äro be
-
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
Utskottet.
stående. Någon nämnvärd skada torde jordägaren icke komma att lida därest
arrendatorn under ett eller annat år bortför mer stråfoder från egendomen
än i kontraktet medgivits eller avviker från fastställd odlingsplan. Arrendatorn
torde i eget intresse komma att tillföra egendomen erforderliga gödningsämnen.
För det fall att arrendet upphör under lagstiftningens giltighetstid
kan ifrågasättas huruvida icke jordägaren drabbas av en viss förlust.
Enligt 2 kap. 19 § nyttjanderättslagen är arrendatorn, när han vid avflyttningen
har stråfoder kvar, nämligen pliktig att till pris motsvarande hälften
av det i orten gångbara överlåta fodret till jordägaren. Medgives arrendator
med stöd av den nu förordade lagstiftningen att sälja fodret, kommer jordägaren
icke att kunna begagna sin lösningsrätt. I nuvarande läge torde emellertid
arrendatorn i regel komma att använda allt foder å fastigheten och
sålunda icke lämna något till jordägaren. För den händelse i något fall mera
foder skulle finnas än som för närvarande behöves å egendomen och arrendatorn
önskar att få sälja detta i stället för att låta jordägaren övertaga
detsamma, torde man kunna förvänta att myndigheterna lämna anvisningar
härom endast i sådan omfattning att jordägarens berättigade intresse icke
trädes för när. Försäljning av sådant foder, som oundgängligen behöves för
egendomens rätta brukande, bör alltså icke ifrågakomma.
Erfordras för tillämpning av den nu tillstyrkta lagstiftningen ytterligare
föreskrifter, böra dessa få meddelas av Kungl. Majit eller efter Kungl. Majlis
bemyndigande av livsmedelskommissionen.
Såsom jag redan antytt bör lagstiftningen endast givas begränsad varaktighet.
Jag förordar att densamma till en början gives giltighet till och med
den 30 juni 1942.
Enligt bestämmelserna i 2 kap. 36 § nyttjanderättslagen är arrenderätten
förverkad, därest arrendatorn avviker från fastställd odlingsplan och icke
på tillsägelse vidtager rättelse eller ock mot stadgandet i 19 § från fastigheten
bortför stråfoder. Givet är, att, därest arrendator med stöd av nu ifrågavarande
lagstiftning avviker från fastställd odlingsplan eller bortför stråfoder,
berörda påföljd icke skall äga tillämpning. Något särskilt stadgande
härom torde icke vara erforderligt.»
Lagrådet har yttrat följande:
»Då tillträde och avträde av utarrenderad fastighet vanligen sker vid tiden
för laga fardag, den 14 mars, och således innan perioden för vinterutfodringen
är avslutad, överlämnas i ett mycket stort antal fall till nytillträdande
arrendator viss mängd stråfoder med förpliktelse för arrendatorn att vid avträdet
till jordägaren överlämna motsvarande myckenhet. Vid meddelandet
av anvisningar beträffande försäljning av stråfoder bör vederbörande kristidsmyndighet
taga hänsyn till dylika förpliktelser, vilka uppenbarligen lämnas
orubbade av förevarande lagstiftning.»
Stadgandet i 1 § i det framlagda lagförslaget avser att bereda möjlighet för
arrendator att i enlighet med de anvisningar, som lämnas av statens livs
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
7
medelskommission eller efter dess bemyndigande av de lokala kristidsmyndigheterna,
bortföra stråfoder från den arrenderade fastigheten utan hinder
av vad i arrendeavtalet eller eljest finnes stadgat angående förbud mot
sådant bortförande.
I likhet med föredragande departementschefen vill utskottet framhålla
angelägenheten av att myndigheterna vid beviljande av dispenser i enlighet
med detta stadgande beakta behovet av foder å egendomen ävensom vikten
av att arrendatorn icke genom försäljning av sådana djur, som böra finnas
å egendomen, förskaffar sig möjlighet till större försäljning av foder än eljest
skulle varit fallet.
Bestämmelsen i 2 § i lagförslaget avser att, likaledes enligt livsmedelskommissionens
eller de lokala kristidsmyndighetemas anvisningar, möjliggöra
avvikelser från odlingsplan, som fastställts genom arrendeavtal rörande
utarrenderad fastighet.
Enligt utskottets mening kan otvivelaktigt under nu rådande förhållanden
understundom föreligga behov att i vissa avseenden avvika från gällande
odlingsplan. Utskottet förutsätter, att livsmedelskommissionen och de
lokala kristidsmyndigheterna komma att med varsamhet handhava den anvisningsrätt,
som tillerkännes dem genom det föreliggande förslaget. Rätt till
avvikelse från fastställd odlingsplan synes sålunda icke böra meddelas beträffande
jord, som uppenbarligen bör ligga i träda för att hållas uppe i full
växtkraft. Vid anvisningarnas utfärdande måste jämväl beaktas, att avträdande
arrendator kommer att lämna egendomen behörigen besådd med vintersäd
och vallväxter.
I övrigt har utskottet icke funnit anledning till erinran mot det framlagda
lagförslaget.
Utskottet får alltså hemställa,
att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen.
Stockholm den 12 maj 1941.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Hagman, Tamm, Slen, Wistrand, Nils Elowsson,
Näslund och Gustaf Elofsson; samt
från andra kammaren: herrar Hage, Hermansson, von Seth*, fru Johansson, herrar
Barnekow, Larsson i Östersund, Witzell och Norup.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1941:227 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m. a1 i texten