Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen den 12 maj 1917 om expropriation.

1941-02-18 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1941:2, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen den 12 maj 1917 om expropriation.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

1

Nr 2.

Ankom till riksdagens kansli den 19 februari 1941 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring

i lagen den 12 maj 1917 om expropriation.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 59,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lindmark hemställt, »att

riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring i § 78 i lag 12 maj 1917 örn

expropriation, att orden sex procent ändras till fyra procent».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

Enligt 48 § lagen den 12 maj 1917 örn expropriation skall expropriationsersättning,

som blivit fastställd av rätten, nedsättas hos länsstyrelsen inom

nittio dagar från det rättens utslag vunnit laga kraft. Då vad sålunda stadgas

blivit fullgjort, är expropriationen jämlikt 49 § fullbordad och nye ägaren

berättigad att genast taga fastigheten i besittning. Den exproprierande är

emellertid enligt 54 § berättigad att taga fastigheten i besittning innan rättens

utslag vunnit laga kraft, örn han hos länsstyrelsen nedsätter den i utslaget

bestämda expropriationsersättningen samt ställer pant eller borgen för den

ytterligare ersättning, han på grund av ändring i utslaget kan bliva skyldig

gälda. Såsom i motionen anförts äger vid expropriation för allmän väg

den exproprierande jämlikt 78 § taga marken i besittning redan så snart

stämning i expropriationsmålet utfärdats och hos länsstyrelsen ställts pant

eller borgen för expropriationsersättningen jämte sex procent årlig ränta därå

från tillträdesdagen; 91 § innehåller stadgande av samma innebörd med avseende

å expropriation för elektriska svagströmsledningar. Detsamma gäller

vidare enligt hänvisning i 1 § lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser

örn elektriska anläggningar, vid expropriation enligt denna lag

samt enligt hänvisning i 33 § stadsplanelagen den 29 maj 1931, där fråga är

örn marks avstående till gata eller annan allmän plats. Även vid expropriation

för järnväg eller farled får enligt 82 och 88 §§ expropriationslagen marken

tagas i besittning, sedan stämning i målet utfärdats och hos länsstyrelsen

ställts pant eller borgen på sätt nyss sagts, såvida vissa andra villkor äro

uppfyllda.

Erlägges expropriationsersättning efter den i 48 § expropriationslagen bestämda

tiden eller, om fastigheten förut tagits i besittning, efter tiden härför,

skall enligt 55 § samma lag tillika gäldas sex procent årlig riinta, i förra fallet

från den bestämda tidens utgång och i senare fallet från tillträdesdagen.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 9 sami. 2 avd. Nr 2 9.

310 41

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

Detta stadgande är jämväl tillämpligt vid expropriation jämlikt 1902 års lag

örn elektriska anläggningar och stadsplanelagen samt vid expropriation enligt

förordningen den 16 maj 1884 angående patent.

Vidare må nämnas att, därest kommun eller municipalsamhälle exproprierar

mark för åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden, den nye

ägaren enligt 101 § expropriationslagen är pliktig att till varje husägare, som

det begär, försälja eller upplåta det till hans hus hörande område. Vill ej

markägaren upplåta området till husägaren med tomträtt, därest dylik upplåtelse

kan ske, och träffas ej heller mellan dem arrendeavtal rörande området,

är husägaren enligt samma paragraf berättigad köpa detta för en köpeskilling

motsvarande den för området utgivna expropriationsersättningen och å området

belöpande del av expropriationskostnaden jämte fem procent årlig ränta

från expropriationens fullbordande.

Särskilda räntebestämmelser finnas, förutom i expropriationslagen, i 9 kap.

handelsbalken samt ett flertal andra lagar och författningar.

Enligt 9 kap. 10 § handelsbalken skall den som lånat penningar för vilka

särskild ränta icke blivit utfäst, om betalning ej sker å föreskriven tid, gälda

sex procent ränta från förfallodagen. Är ingen förfallotid utsatt, skall enligt

samma lagrum utgå fem procent ränta från stämningsdagen. I 38 § köplagen

stadgas, att i fråga örn köpares skyldighet att gälda ränta skola de i 9 kap.

10 § handelsbalken stadgade grunder äga tillämpning, dock att vid handelsköp,

där ej viss tid för köpeskillingens gäldande är utsatt, sex procent ränta

skall utgå från den tid godset avlämnades eller, i händelse dess avlämnande

blivit av köparen fördröjt, från det dröjsmålet inträdde. Även jämlikt 6 §

lagen den 27 mars 1936 om skuldebrev skall, då i skuldebrev ränta ej blivit

utfäst, beträffande skyldigheten att betala ränta gälla vad i 9 kap. 10 §

handelsbalken sägs. I lagberedningens den 2 maj 1935 avgivna betänkande

med förslag till berörda lag uttalades, bland annat, att man i sammanhang

med skuldebrevslagstiftningen icke syntes böra vare sig företaga en allmän

omarbetning av bestämmelserna angående ränta eller ändra de i 9 kap. 10 §

handelsbalken givna föreskrifterna därom, enär dessa stadganden icke kunde

lämpligen lösryckas från sitt samband med åtskilliga andra spörsmål samt

den dåvarande tiden, med dess växlande och osäkra förhållanden å penningmarknaden,

ej syntes ägnad för en räntelagstiftning, som skulle hava utsikt

att bliva bestående.

Enligt 10 § lagen den 20 juni 1924 örn återköpsrätt till fast egendom skall

å löseskilling, som där avses, gäldas sex procent ränta från förfallodagen.

Samma räntefot gäller enligt 30 § lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag

och 25 § lagen den 22 juni 1911 örn bankrörelse, därest inbetalning å aktie

icke verkställes i rätt tid.

Vattenlagen innehåller flera bestämmelser örn skyldighet att gälda ränta

(3 kap. 9 §, 7 kap. 28, 30 och 53 §§ samt 9 kap. 23 §). Härvid har emellertid

ej fastslagits viss räntesats utan stadgats, att ränta skall beräknas efter den

räntefot, som i varje fall finnes skälig. Såsom motiv härför angavs under

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

lagens förarbeten, att det icke kunde anses fullt lämpligt att i lagen fastslå

en bestämd räntefot, som skulle gälla för alla fall, utan borde det överlämnas

åt domstolen att efter förekommande omständigheter avgöra, vilken ränta

som kunde anses skälig.

Jämlikt förordningen den 2 maj 1919 angående rätt till ränta vid restitution

av utskylder m. m. äger envar, som efter besvär över taxering eller debitering

vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd utskyld eller avgift

till stat eller kommun —• med undantag för pensionsavgift enligt lagen den

28 juni 1935 om folkpensionering — eller från annan allmän utskyld eller

avgift, vid återbekommande av det belopp, han för mycket erlagt, erhålla fem

procent ränta därå (jfr statens off. utr. 1938:46 sid. 212 ff.).

Förordningarna den 19 november 1914 örn arvsskatt och skatt för gåva

(49 § 3 mom.) och den 19 november 1914 angående stämpelavgiften (20 §)

stadga rätt till fem procent ränta vid återbekommande av arvs- och gåvoskatt

eller stämpelavgift. Slutligen kan erinras, att enligt kungörelsen den 18 juni

1937 (nr 601) ränta å förfallet, icke i behörig tid inbetalt belopp (dröjsmålsränta)

å lån från vissa statens utlåningsfonder skall beräknas efter fem procent

örn året. Före kungörelsens ikraftträdande den 1 juli 1937 utgick dröjsmålsräntan

å lån från de flesta av nämnda fonder med sex procent.

Förevarande spörsmål om storleken av ränta å expropriationsersättning

bär även förut varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. I en inom

andra kammaren år 1938 av herr Andersson i Igelboda väckt motion, nr 17,

hemställdes nämligen, att räntefoten enligt 55 § expropriationslagen måtte

nedsättas från sex till fyra procent. I motionen framhölls bland annat, att

bestämmelsen örn sex procent ränta fastställts vid en tid, när ränteläget var

ett helt annat än det dåvarande; en räntegottgörelse av sex procent måste

anses oskäligt hög. Utskottet, som behandlade även denna motion, har i utlåtande

nr 33 i anledning av motionen anfört följande:

Den i 55 § expropriationslagen stadgade räntan örn sex procent synes

vara väl hög i förhållande till det allmänna ränteläget på penningmarknaden

Såsom i motionen framhålles torde skyldigheten att erlägga sådan ränta från

tillträdesdagen bliva särskilt betungande i vissa fall. Det torde sålunda vid

expropriation av vägmark ej sällan inträffa, att mark av den exproprierande

tagits i besittning avsevärd tid innan expropriationsnämnd på grund av svårigheten

att bedöma intrångets omfattning över huvud taget kunnat fastställa

expropriationsersättningen.

Enligt utskottets uppfattning torde en undersökning böra verkställas

rörande lämpligheten att bringa den i ovannämnda paragraf stadgade räntan

i bättre överensstämmelse med det allmänna ränteläget. Huruvida den ifrågasatta

anpassningen bör ske genom att i förevarande paragraf direkt inskriva

en lägre räntefot än den nuvarande eller på annat sätt, är ett spörsmål, som

givetvis måste ägnas synnerlig uppmärksamhet. Vid denna utredning böra

jämväl övriga räntebestämmelser i expropriationslagen bliva föremål för

översyn.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om den ovan i redogörelsen omförmälda

kungörelsen av den 18 juni 1937, enligt vilken dröjsmålsräntan å lån

från ett stort antal av statens utlåningsfonder nedsatts till fem procent.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

Utskottet vill slutligen framhålla, att med hänsyn till det allmänna ränteläget

erinringar torde kunna göras mot vissa i lag fastställda räntesatser jämväl

på andra rättsområden än det, som i anledning av förevarande motion

varit föremål för utskottets uppmärksamhet.

Efter hemställan av utskottet anhöll riksdagen i skrivelse den 5 april 1938

nr 167, att Kungl. Majit ville verkställa utredning rörande lämpligheten

och sättet att bringa den i 55 § expropriationslagen stadgade räntan i bättre

överensstämmelse med det allmänna ränteläget samt för riksdagen framlägga

de förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.

Med anledning av skrivelsen har inom justitiedepartementet utarbetats

en promemoria i ämnet jämte utkast till lag angående ändrad

lydelse av 55, 78, 82, 91 och 101 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr

189) örn expropriation.

I promemorian anfördes, att en nedsättning av den i 55 § expropriationslagen

stadgade räntan syntes erforderlig med hänsyn till det dåvarande allmänna

ränteläget. Enligt vad i promemorian vidare uttalades syntes en

ändring av räntebestämmelserna i expropriationslagen kunna vidtagas utan

samband med en mera allmän översyn av de i gällande lagstiftning förekommande

stadgandena örn ränta. Vid genomförande av en sådan ändring

läge nära till hands att, liksom i vattenlagen, undvika att fastställa någon viss

räntesats och i stället allenast stadga, att skälig ränta skulle gäldas. Denna

lösning av frågan syntes emellertid förenad med åtskilliga olägenheter, vilka

icke ägde motsvarighet på vattenlagens område. I detta avseende kunde framhållas,

att tillämpningen av vattenlagens räntebestämmelser ankomme på ett

mycket begränsat antal domstolar och för övrigt sällan syntes förekomma. På

expropriationslagens område, där tillämpning av räntebestämmelserna vore

mycket vanligt förekommande, skulle säkerligen tillämpningen, om räntesatsen

ej bestämdes i lagen, komma att bliva alltför skiftande, vare sig frågan

örn räntans fastställande överlämnades åt de allmänna domstolarna, vilka

omhänderhade handläggningen av expropriationsmål, eller åt expropriationsnämnderna.

Det skulle ock bliva nödvändigt att i varje mål — även örn egendomen

ej tillträtts före beslutets meddelande — endast av den anledningen,

att expropriationsersättningen kunde komma att erläggas för sent, bestämma

den räntesats som i så fall skulle tillämpas. Räntesatsen syntes fördenskull

alltjämt böra vara inskriven i lagen. Detta kunde visserligen föranleda, att en

lagändring framdeles åter kunde behöva vidtagas, men denna olägenhet måste

dock anses icke vara av avgörande betydelse.

Enligt det vid promemorian fogade lagutkastet skulle den i 55 § expropriationslagen

stadgade räntesatsen nedsättas från nuvarande sex till fyra

procent. Därjämte skulle viss jämkning företagas i 78, 82 och 91 §§ samma

lag, enligt vilka nu pant eller borgen, som där sägs, skall avse expropriationsersättningen

jämte sex procent ränta. Dessa paragrafer skulle ändras så, att

i lagrummen föreskriven säkerhet förklarades skola avse expropriationsersättningen

jämte ränta; någon räntesats skulle sålunda enligt utkastet icke vara

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

inskriven i paragraferna. Slutligen skulle enligt utkastet även den i 101 §

expropriationslagen stadgade räntesatsen nedsättas från nuvarande fem till

fyra procent.

Över promemorian och därvid fogat lagutkast hava efter remiss den 5

oktober 1938 yttranden avgivits av bland andra fullmäktige i riksbanken och

statskontoret.

Lagutkastet har i flertalet av de avgivna yttrandena lämnats utan erinran.

I vissa yttranden har emellertid ifrågasatts, huruvida icke en ändring i förevarande

avseende borde genomföras på annat sätt än i utkastet skett. I det

yttrande som avgivits av fullmäktige i riksbanken har sålunda framhållits,

att räntan i expropriationslagen lämpligen borde bestämmas att utgå med en

och en halv procent över riksbankens diskonto. Å andra sidan har statskontoret

uttalat, att örn nedsättning av den i 55 § expropriationslagen bestämda

räntan ansåges böra ske, en dylik ändring borde företagas allenast

i samband med att motsvarande ändring bomme till stånd beträffande 9 kap.

10 § handelsbaden.

Något förslag på grundval av ifrågavarande promemoria och lagutkast har

icke framlagts, utan ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Angående ränteläget under 1940 har utskottet från riksbanken inhämtat

följande.

Riksbankens diskonto för växlar på högst tre månader har sedan den 17 maj

1940, då höjning skedde med V2 procent, varit 3V2 procent. Även riksbankens

övriga räntesatser höjdes nämnda dag med V2 procent och hava därefter vid

utlåning på högst tre månader utgjort för lån och kredit i räkning mot säkerhet

av första klass obligationer 3V2 procent, mot säkerhet av andra klass

obligationer 4 procent, mot säkerhet av aktier 5 procent och mot annan säkerhet

4V2 procent samt för lån ur avbetalningsfonden 4V2 procent.

Beträffande affärsbankernas in- och utlåningsräntor hava den 7 maj 1940

vidtagits vissa ändringar, vilka i stort sett inneburit en höjning av ränteläget

med V2 procent. De av affärsbankerna annonserade räntesatserna hava sedan

nämnda dag utgjort vid inlåning på depositions-, kapital- och sparkasseräkning

3 procent, på uppsägningsräkning 1 procent och på checkräkning 1/2

procent. Vid utlåning hava räntesatserna från samma dag varit, växeldiskonto

för högst tre månader 31/a procent, för lån mot stats- och liypoteksbanksobligationer

3‘A procent, för lån mot kommuners och landstings obligationer 4 procent

och för lån mot andra svenska obligationer 4V2 procent, för lån mot

annan säkerhet 5 procent samt för kredit i checkräkning 4V2 procent.

Sparbankerna tillämpade under de tre första kvartalen av år 1940 i medeltal

för varje kvartal följande räntesatser, nämligen inlåningsränta under första

kvartalet 3 procent, under andra kvartalet 3.3 4 procent och under tredje

kvartalet 3.50 procent samt ränta för inteckningslån under första kvartalet

3.54 procent, andra kvartalet 3.92 procent och tredje kvartalet 4.13 procent

s. 6 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.

samt slutligen ränta för borgenslån under första kvartalet 4.2 2 procent, andra

kvartalet 4.58 procent och tredje kvartalet 4.78 procent.

Postsparbanken tillämpade under hela år 1940 en inlåningsränta på 21/2

procent.

Beträffande ränteläget under år 1937 hava vissa uppgifter intagits i

utskottets förutnämnda utlåtande nr 33 vid 1938 års riksdag, till vilket utlåtande

utskottet får hänvisa. Här må endast framhållas, att ränteläget under nämnda

år var icke oväsentligt lägre än under 1940.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har frågan om storleken

av ränta å expropriationsersättning — vilket spörsmål såvitt angår expropriation

för allmänna vägar uppenbarligen avses i förevarande motion — redan

förut behandlats av riksdagen, som år 1938 i skrivelse till Kungl. Majit anhållit

örn utredning i ämnet. Detta ärende är fortfarande beroende på Kungl.

Majits prövning. Med hänsyn härtill finner utskottet det icke vara påkallat

att föreslå riksdagen att för närvarande vidtaga någon åtgärd i anledning av

motionen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 18 februari 1941.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NOKMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Hagman, Tamm, Sten, Holstenson

och Näslund*;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Hage, fröken Andersson,

herrar Olovson i Västerås, Hallagård*, Pettersson i Hällbacken, Larsson i Östersund*

och Witzell*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.