Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa ändringar i lagen örn kommunala pensionstillskott m. m.

1941-05-15 · 24 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 24 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1941:20, Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa ändringar i lagen örn kommunala pensionstillskott m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

1

Nr 20.

Ankom till riksdagens kansli den 16 maj 1941 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa ändringar

i lagen örn kommunala pensionstillskott m. m.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 205,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Andersson i Malmö m. fl.

hemställt, »att riksdagen måtte besluta, att lag örn kommunala pensionstillskott

m. m. måtte erhålla följande lydelse:

Lag

om kommunala pensionstillskott m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Till beredande av

dels understöd, utan återbetalningsskyldighet, i penningar eller naturaförmåner

åt

1) '' personer, vilka uppbära folkpension enligt lagen den 28 juni 1935 örn

folkpensionering och icke jämlikt 9 § första—tredje styckena samma lag äro

uteslutna från tilläggspension men ändock finnas vara i uppenbart behov av

understöd därutöver (kommunala pensionstillskott),

2) personer, vilka äro i uppenbart behov av ytterligare understöd, oaktat

de uppbära understöd enligt förordningen den 28 juni 1935 örn invalidunderstöd

eller ersättning enligt förordningen den 20 april 1934 örn blindhetsersättning

(kommunala tillskott till invalidunderstöd eller till blindhetsersättning)

samt

3) barn, vilka äro i uppenbart behov av ytterligare understöd, oaktat för

dem utgå barnbidrag enligt lagen den 18 juni 1937 om barnbidrag eller bidragsförskott

enligt lagen den 18 juni 1937 örn förskottering av underhållsbidrag

till barn (kommunala tillskott till barnbidrag eller till bidragsförskott),

dels ock bidrag, utan återbetalningsskyldighet, till bestridande, gemensamt

med pensionsstyrelsen, av kostnader för åtgärder till förebyggande eller

hävande av arbetsoförmåga (kommunala sjukvårdsbidrag)

må kommun ställa medel till pensionsnämndens förfogande.

2 §•

Tillskott och bidrag, som i 1 § sägs, må icke tilldelas andra personer än

dem, som äro mantalsskrivna inom kommunen och där fast bosatta.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 9 sami. 2 avd. Nr SO.

aas 4i

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

I övrigt äger kommunen bestämma de grunder, som böra iakttagas av pensionsnämnden

för beviljande av tillskott och bidrag. Har sådant bestämmande

ej skett, ankommer på pensionsnämnden att bevilja tillskott och bidrag

i den mån nämnden prövar nödigt.

Tillskott må efter omständigheterna jämkas eller indragas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942, då lagen den 18 juni 1937

(nr 384) om kommunala pensionstillskott m. m. skall upphöra att gälla.

Pensionsnämnd äger dock efter omständigheterna jämka eller indraga

tillskott, som enligt förut gällande lag utdelats av fattigvårdsstyrelse.»

I fråga örn de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande, får

utskottet hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

begärt yttrande från socialstyrelsen, pensionsstyrelsen och socialvårdskommittén,

varjämte svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,

svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundet beretts tillfälle

att yttra sig över motionen. Yttranden hava inkommit från nämnda

myndigheter och sammanslutningar. Samtliga yttranden finnas såsom bilagor

A—F fogade vid detta utlåtande. Utskottet får hänvisa till innehållet i

bilagorna.

Den nu gällande lagen den 18 juni 1937 örn kommunala pensionstillskott

m. m., som föregåtts av flera lagar i ämnet, är av följande lydelse.

Till beredande dels av understöd (kommunala pensionstillskott), i penningar

eller naturaförmåner åt personer, vilka uppbära folkpension enligt

lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering och icke jämlikt 9 § 1—3 styckena

samma lag äro uteslutna från tilläggspension, men ändock finnas vara i behov

av fattigvård, dels av understöd (kommunala tillskott till invalidunderstöd

eller till blindhetsersättning) av enahanda slag åt personer, vilka finnas vara

i behov av fattigvård, oaktat de uppbära understöd enligt förordningen den

28 juni 1935 örn invalidunderstöd eller ersättning enligt förordningen den 20

april 1934 örn blindhetsersättning, dels av understöd (kommunala tillskott till

barnbidrag eller till bidragsförskott) av enahanda slag åt barn, vilka finnas

vara i behov av fattigvård, oaktat för dem utgå barnbidrag enligt lagen den

18 juni 1937 örn barnbidrag eller bidragsförskott enligt lagen den 18 juni

1937 om förskottering av underhållsbidrag till barn, dels ock av bidrag (kommunala

sjukvårdsbidrag) till bestridande, gemensamt med pensionsstyrelsen,

av kostnader för åtgärder till förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga,

må fattigvårdssamhälle ställa medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande med

föreskrift, att tillskott och bidrag, som utdelas av dessa medel, icke skola vara

att anse såsom fattigvård. Sådana tillskott och bidrag må icke tilldelas andra

personer än dem, som äro mantalsskrivna inom fattigvårdssamhället och där

äga hemortsrätt i fråga örn fattigvård. I övrigt äger samhället bestämma de

grunder, som för beviljande av tillskott och bidrag böra av fattigvårdsstyrelsen

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

iakttagas. Har sådant bestämmande ej skett, ankommer på styrelsen att bevilja

tillskott och bidrag i den mån styrelsen prövar nödigt. Tillskott må efter omständigheterna

jämkas eller indragas.

Henna lag träder i kraft den 1 januari 1938, då lagen den 15 maj 1936

(nr 144) örn kommunala pensionstillskott m. m. skall upphöra att gälla.

Förslag till vissa bestämmelser örn kommunala pensionstillskott framlades

redan år 1912 av den s. k. ålderdomsförsäkringskommittén. I det av Kungl.

Majit till 1913 års riksdag framlagda förslaget till lag om allmän pensions

försäkring upptogos de av kommittén föreslagna bestämmelserna i något

förändrad form med följande lydelse: »Finnes på grund av höga levnadskostnader

i den ort, där pensionstagare är bosatt, pensionen ej vara tillräcklig

för hans försörjning, äger den kommun, till vilken pensionstagaren i fattigvårdshänseende

hör, att, därest han förut sökt efter förmåga ärligen försörja

sig, till hans pension lämna ett tillskott, vilket förty icke skall anses såsom

fattigvård. Sådant pensionstillskott må dock, evad det utgår i penningar eller

naturaförmåner, ej uppgå till högre årligt värde än för man till 150 och för

kvinna till 125 kronor; och kan tillskottet av kommunen efter omständigheterna

minskas eller indragas.» Särskilda utskottet vid 1913 års riksdag uttalade

i sitt utlåtande, att utskottet funne förslagets syfte värt uppmärksamhet,

men att det emellertid syntes utskottet, att stadgandet borde anses falla

utom ramen för ett försäkringssystem, och att det icke vore osannolikt, att

vad man med detsamma velat vinna skulle kunna ernås på annan väg. Vid

sådant förhållande fann utskottet lämpligt låta bestämmelsen utgå ur lagförslaget.

Vid frågans behandling i riksdagen bifölls detta utskottets förslag.

Frågan örn kommunala pensionstillskott upptogs sedermera av pensionsstyrelsen,

som i skrivelse till Kungl. Majit den 24 januari 1917 gjorde framställning

angående kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag utan

fattigvårds natur. På grundval av denna framställning framlade Kungl. Majit

i samband med förslag till lag om fattigvården i proposition nr 135 till 1918

års riksdag förslag till lag örn kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag.

Begeringsförslaget, som utom i visst hänseende utan betydelse i förevarande

sammanhang antogs av riksdagen, innehöll bestämmelser angående

dylika tillskott och bidrag i allt väsentligt motsvarande dem i nu gällande lag.

Vad beträffar formerna för beviljande av kommunala pensionstillskott

framhöll pensionsstyrelsen i skrivelsen den 24 januari 1917, att då vederbörande

kommuner själva skulle träffa bestämmelser om beviljande av dylika

tillskott, det måhända icke torde vara lämpligt att föreskriva, åt vilken kommunal

myndighet avgörandet av dessa frågor borde lämnas. Styrelsen ansåg

sig dock böra erinra örn vikten därav, att beträffande dessa frågor en samverkan

på lämpligt sätt anordnades mellan den kommunala myndighet, som

hade bestämmanderätten, samt vederbörande pensionsnämnd, vilken borde

kunna gå den kommunala myndigheten tillhanda med nödiga upplysningar.

I vissa av de över pensionsstyrelsens förslag avgivna yttrandena upptogs

frågan örn vilken kommunal myndighet, som skulle utdela tillskotten. Het

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

förutsattes i de flesta fall, att det måste bliva fattigvårdsstyrelsens, ehuru i

vissa yttranden också talades om pensionsnämnd eller kommunalnämnd. I ett

utlåtande betonades särskilt att, örn annan än fattigvårdsstyrelsen skulle utdela

tillskotten, den enhetliga och planmässiga ledningen av den kommunala

understödsverksamheten skulle äventyras. En fattigvårdsstyrelse påpekade

faran av att skapa en ny understödsinstitution.

Föredragande departementschefen, statsrådet Schotte, anförde beträffande

kommunala pensionstillskott på denna punkt följande.

Pensionsstyrelsen har åt kommunernas eget avgörande överlämnat frågan

örn vilken kommunal myndighet, som skall utöva verksamheten, och allenast

erinrat örn vikten av samverkan mellan denna myndighet och vederbörande

pensionsnämnd. I en del av de över pensionsstyrelsens förslag avgivna

yttrandena har anmärkts, att denna myndighet bort bestämmas i lagen. I

några fall har uttalats, att verksamheten borde anförtros åt pensionsnämnden.

I andra åter har framhållits, att fattigvårdsstyrelsen vore lämpligast. För att

undvika alltför stor olikhet vid tillämpning av de ifrågasatta bestämmelserna

lärer det vara av en viss vikt att i lagen bestämmes, vilken kommunal myndighet,

som bör handhava verksamheten. Då det ej torde förefinnas något skäl

att härför skapa en särskild myndighet och nu befintliga kristidsorganisationer

ej kunna komma i betraktande för en framgent bestående verksamhet,

synes valet böra stå emellan fattigvårdsstyrelsen och pensionsnämnden. Pensionsstyrelsen

har ej uttryckligen förordat den senare, och vissa betänkligheter

möta tilläventyrs mot att förändra denna nämnds karaktär därhän, att

den skulle bliva en penningförvaltande myndighet, som utdelade kommunala

understöd. Mot fattigvårdsstyrelsens anlitande torde kunna invändas, att

därigenom skulle skillnaden mellan pensionstillskott och fattigvård bliva

mindre klar. Emellertid synes det mig ändå lämpligast att låta verksamheten

handhavas av fattigvårdsstyrelsen, som nu lämnar understöd i dessa fall. På

sätt pensionsstyrelsen påpekat komma pensionstillskotten i ett stort antal

fall, åtminstone under första tiden, att innebära en avlösning av redan utgående

fattigunderstöd. Grunden för tillskotts beviljande är för övrigt, huruvida

sådant behov föreligger, som eljest skulle föranlett meddelande av fattigvård.

Då vidare pensionstillskott kommer att lämnas även i naturaprestationer,

framför allt i form av anstaltsvård, för vilken fattigvårdens anstalter

måste anlitas, lärer någon annan anordning knappast låta sig genomföras än

att låta fattigvårdsstyrelsen allt fortfarande utöva verksamheten och därvid

följa de särskilda regler, som kunna varda uppställda. Efter de reformer, som

föreslagits i fråga örn fattigvården, lära ovannämnda betänkligheter mot en

dylik anordning få anses mindre vägande.

I fråga örn de kommunala sjukvårdsbidragen framhöll departementschefen,

att utdelandet av desamma givetvis skulle ombesörjas av samma kommunala

myndighet, som skulle handhava tilldelande av pensionstillskott, eller, enligt

vad han i det föregående förordat, fattigvårdsstyrelsen.

Andra särskilda utskottet, som i anledning av propositionen avgav utlåtande

nr 1, behandlade i samband därmed två av propositionen föranledda

motioner, i vilka nu ifrågavarande spörsmål berördes, nämligen motionerna

i andra kammaren nr 345 av herr Källman och 352 av herr Hage. I båda

motionerna hemställdes om sådan ändring i Kungl. Maj:ts förslag, att det

skulle ankomma på pensionsnämnd i stället för fattigvårdsstyrelse att bevilja

pensionstillskott och sjukvårdsbidrag. Beträffande de av motionärerna anförda

skälen för denna hemställan får utskottet hänvisa till motionerna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20. 5

Utskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande i detta hänseende

följande.

Beträffande frågan om det kommunala organ, som har att handlägga de

jämlikt lagen förekommande ärenden, finner utskottet väl åtskilliga skäl tala

för anlitandet av pensionsnämnden, men utskottet hyser dock vissa betänkligheter

mot att göra denna nämnd till en penningeförvaltande myndighet. Inom

utskottet har framkastats tanken på, att pensionsnämnden skulle allenast besluta

örn understöd och därefter alla utbetalningar gå genom annan myndighet

t. ex. kommunalnämnden, men utskottet har ej ansett ändamålsenligt att

sålunda uppdela verksamheten. Enligt utskottets förmenande är det därför

lämpligast att, på sätt Kungl. Majit föreslagit, låta fattigvårdsstyrelsen handhava

ifrågavarande verksamhet.

Mot utskottets utlåtande i denna del reserverade sig flera av utskottets

ledamöter; beträffande innehållet i reservationerna får utskottet hänvisa till

utlåtandet sid. 100—103.

Den i enlighet med ovanstående redogörelse tillkomna lagen örn kommunala

pensionstillskott och sjukvårdsbidrag, som utfärdades den 14 juni

1918 och trädde i kraft den 1 januari 1919, efterföljdes av lagar i ämnet den

20 april 1934 och den 15 maj 1936 samt slutligen av nu gällande lag av den

18 juni 1937. I 1934 års lag upptogos stadganden örn kommunala tillskott

till blindhetsersättning; i övrigt överensstämde lagen med den år 1918 antagna.

Genom 1936 års lag bragtes lagstiftningen i överensstämmelse med

1935 års pensionsförsäkringsreform, varvid bestämmelserna örn kommunala

tillskott till invalidunderstöd infördes. Slutligen bereddes genom lagen 1937

möjlighet åt kommunerna att lämna tillskott utan fattigvårds karaktär till

barnbidrag och bidragsförskott. Genom nämnda efter 1918 antagna lagar

skedde ej ändring i de i 1918 års lag upptagna stadgandena om fattigvårdsstyrelses

befattning med ifrågavarande tillskott och bidrag.

I detta sammanhang må vidare erinras, att chefen för socialdepartementet

den 3 januari 1938 enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande utsett en kommitté,

den s. k. socialvårdskommittén, vilken enligt direktiven för dess arbete har

till uppgift att företaga en allmän översyn av socialvården, däri inräknad

fattigvården. I direktiven uttalas vidare bland annat, att en av huvuduppgifterna

vid en allmän översyn vore ett samordnande i görlig mån av socialvårdens

olika grenar. Strävandena efter enhetlighet inom lagstiftningen vore

synnerligen angelägna såväl ur den hjälpsökandes som ur samhällets synpunkt.

I sistnämnda avseende borde hänsyn tagas till bland andra de organ,

som hade att fördela eller förbereda fördelning av samhällets understöd

enligt lagar och författningar.

Enligt lagen örn kommunala pensionstillskott m. m. äger fattigvårdssamhälle,

till beredande av dylika tillskott ävensom vissa andra bidrag, ställa

medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande med föreskrift, att tillskott och

bidrag, som utdelas av dessa medel, icke skola vara att anse som fattigvård.

I den nu till behandling föreliggande motionen har yrkats, att det skulle ankomma

på pensionsnämnden i stället för fattigvårdsstyrelsen att, sedan medel

ställts till förfogande, besluta örn beviljande av sådana tillskott och bidrag.

Utskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

I anslutning härtill hava i motionen även föreslagits vissa andra ändringar i

lagstiftningen om kommunala pensionstillskott m. m.

Såsom framgår av den av utskottet ovan lämnade redogörelsen yppades

under förarbetena till 1918 års lag i förevarande ämne olika meningar beträffande

spörsmålet örn vilken kommunal myndighet som skulle handlägga

ärenden angående beviljande av kommunala pensionstillskott m. m. Bland

annat framställdes i motioner vid riksdagen 1918 i huvudsak samma yrkande

som i förevarande motion. Detta yrkande vann dock icke bifall, bland annat

av den anledningen att pensionsnämnden lämpligen icke borde göras till en

penningförvaltande myndighet.

Enligt utskottets mening är frågan örn formerna för beviljande av kommunala

pensionstillskott och därmed jämställda bidrag utan fattigvårds natur

allt fortfarande förtjänt av uppmärksamhet. En lösning av frågan i den riktning

motionärerna förordat torde emellertid, såsom även framhållits i vissa

av de över motionen avgivna yttrandena, kräva ändring jämväl i annan lagstiftning

än lagen örn kommunala pensionstillskott m. m. Den i motionen

berörda frågan synes icke lämpligen böra upptagas till fristående behandling

utan lösas i samband med frågan örn förbättringar inom socialvården och

särskilt folkpensioneringen över huvud taget.

På sätt framgår av redogörelsen här ovan har Kungl. Majit uppdragit åt

socialvårdskommittén att företaga en allmän översyn av socialvården. I direktiven

för utredningsarbetet uttalas bland annat, att en av huvuduppgifterna

vid en allmän översyn vore ett samordnande i görlig mån av socialvårdens

olika grenar. Såsom socialvårdskommittén anfört i sitt yttrande över motionen

kommer i enlighet med dessa direktiv den i motionen upptagna frågan att

bliva föremål för prövning under socialvårdskommitténs utredningsarbete.

Med hänsyn härtill finner utskottet ej påkallat att i anledning av ifrågavarande

motion tillstyrka vare sig lagändring i det hänseende, som avses i

motionen, eller en framställning i ämnet av riksdagen till Kungl. Majit.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 15 maj 1941.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Hagman, Tamm, Löfvander, Olof

Carlsson, Sten, Näslund och Gustaf Elofsson;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Hage, fröken Andersson,

herrar Olovson i Västerås, Hallagård, fru Nordgren, herrar Holm*) och Larsson i

Östersund.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

7

Reservation

av herrar Hage och Larsson i Östersund, vilka ansett, att utskottet borde

ha anslutit sig till den uppfattning, som framförts i motionen, nämligen att

pensionsnämnden i en kommun ligger närmare än fattigvårdsstyrelsen till

att handhava frågor örn de kommunala pensionstillskotten, samt vidare anfört

följande.

»Denna uppfattning var nära att vinna majoritet vid utarbetandet av propositionen

till 1918 års riksdag örn de kommunala pensionstillskotten samt framfördes

dessutom i motioner vid ifrågavarande riksdag. Nämnda uppfattning

grundar sig på den princip, som i allmänhet tillämpats vid genomförande av

vår moderna sociallagstiftning, inklusive socialförsäkringen, då man tagit avstånd

från att lägga behandlingen av dylika socialvårdsfrågor i fattigvårdsstyrelsens

händer, trots att man måste erkänna, att sistnämnda organ numera

i allmänhet fullgöra sina uppdrag på ett ur humanitära och sociala utgångspunkter

mera tillfredsställande sätt än under gångna tider.

Med avseende på de kommunala pensionstillskotten betonas det också —

även av utskottet — att de ''icke skola vara att anse som fattigvård’, vilket

torde innebära, att de till sin karaktär måste, liksom de statliga pensionstillskotten,

anses ligga närmare socialförsäkringens än fattigvårdens verksamhetsområde.

Emellertid ha nu gällande bestämmelser — vilka stadga, att nämnda pensionstillskott

skola behandlas och avgöras genom fattigvårdsstyrelse — dels

medverkat till att i den allmänna opinionsbildningen tilläggens karaktär av

ej-fattigvård i viss mån utplånats samt dels även motverkat kommunernas intresse

för att använda denna understödsform, vid vilken man i riksdagen vid

lagens tillkomst år 1918 fäste stora förhoppningar.

Ur samtliga dessa utgångspunkter kan det anses rimligt, att riksdagen åtminstone

i sådan utsträckning går till mötes den väckta motionen, att man

genom en riksdagsskrivelse överlämnar till Kungl. Maj:t att upptaga till prövning,

huruvida den i motionen framförda reformfrågan lämpligen bör och kan

— liksom nu skett med arbetslöshetsförsäkringen — tagas ut ur den nu pågående

mera omfattande utredningen rörande sociallagstiftningen i allmänhet

och efter skedd utredning göras till föremål för en särskild framställning till

riksdagen.

Under hänvisning till vad här ovan anförts hemställes alltså,

att riksdagen med anledning av motionen II: 205 måtte i skrivelse till

Kungl. Majit anhålla örn en skyndsam utredning, huruvida icke en lagstiftning

av i motionen begärt slag måtte kunna utarbetas och framläggas för riksdagen

utan avvaktande av slutförandet av de mera vittomfattande utredningar, vilka

pågå rörande sociallagstiftningen i allmänhet.»

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20; bilagor.

Bilaga A.

Stockholm den 8 april 1941.

Till riksdagens andra lagutskott.

Socialstyrelsen har av Kungl. Majit den 21 mars 1941 anbefallts att avgiva

yttrande över motionen i riksdagens andra kammare den 23 januari 1941,

nr 205, örn vissa ändringar i lagen om kommunala pensionstillskott m. m. I

anledning härav får styrelsen anföra följande.

I jämförelse med gällande lag om kommunala pensionstillskott m. m. innebär

det till motionen hörande lagförslaget i huvudsak följande ändringar.

De i lagen avsedda understöden föreslås skola lämnas åt de personer med

tilläggspension, vilka »finnas vara i uppenbart behov av understöd därutöver».

Motsvarande formulering skulle gälla i fråga om invalidunderstöd etc.

I gällande lag talas örn personer, som »finnas vara i behov av fattigvård».

Såväl beträffande understöden som sjukvårdsbidragen skulle enligt förslaget

uttryckligen föreskrivas, att de skulle utgå »utan återbetalningsskyldighet».

Vidare skulle enligt förslaget stadgas, att för beredande av hithörande

understöd och sjukvårdsbidrag »må kommun ställa medel till pensionsnämndens

förfogande», detta med ändring av nu gällande stadgande, att »fattigvårdssamhälle

må ställa medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande med föreskrift,

att tillskott och bidrag, som utdelas av dessa medel, icke skola vara

att anse såsom fattigvård». Även vad som i övrigt är i gällande lag föreskrivet

för fattigvårdsstyrelse föreslås skola i stället gälla pensionsnämnd.

Slutligen innebär det lagförslag, vari motionen utmynnar, att kommunala

pensionstillskott etc. icke må tilldelas andra personer än dem, »som äro

mantalsskrivna inom kommunen och där fast bosatta». För närvarande gäller,

att ifrågavarande personer skola vara »mantalsskrivna inom fattigvårdssamhället

och där äga hemortsrätt i fråga örn fattigvård».

Såsom väsentlig motivering för de nu redovisade lagändringsförslagen

hänvisas i motionen till att många hjälpbehövande folkpensionärer dra sig

för att begagna »den sista hårda utvägen», som nu står till buds för sökande

av kommunalt tillskott, »även örn det skulle ske till priset av både nöd och

umbäranden». Det hårda hjälphindret ligger enligt motionen däri, att det

för den som vill söka kommunalt pensionstillskott måste »kännas lika hårt

att söka det som fattigvård, då det under alla omständigheter innebär, att

sökanden måste vända sig till fattigvården».

Yad nu till en början beträffar den i motionen anförda motiveringen för

de föreslagna lagändringarna, vill socialstyrelsen icke bestrida, att redan

själva namnet fattigvård faktiskt verkar frånstötande på många hjälpbehö
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20; bilagor.

vande. Även om det numera helt saknas skäl för att betrakta fattigvården

såsom nedsättande för mottagaren, har man dock att räkna med motvilja i

viss utsträckning mot fattigvården såsom en socialpsykologisk realitet.

Å ena sidan verkar denna ovilja, i den mån den förekommer, utan tvivel

återhållande på ansökningarna om fattigvård och motverkar därigenom, åtminstone

på kort sikt, kostnadsökningar för samhället. Stundom framhålles

denna tillbakahållande verkan rentav såsom en fördel. Det förhåller sig nog

även så, att motviljan mot fattigvården hos vissa människor kan stärka viljan

till samling av egna krafter och resurser och sålunda motverka understödsberoende

och främja självhjälp.

Emellertid får man icke helt bortse från att fattigvårdens avskräckande verkan

å andra sidan icke sällan kan leda till en kronisering av hjälpbehovet. På

längre sikt kan resultatet därför bli ökade fattigvårdskostnader. Ingående

läkarundersökningar av fattigvårdsklienter ha visat — vad som för övrigt är

att vänta — att många personer av motvilja mot fattigvården uppskjutit sina

hjälpansökningar så länge, att den optimala tidpunkten för effektivt återställande

av nedsatt arbetsförmåga definitivt försummats. För förebyggande

av kroniska understödsbehov är det uppenbarligen av väsentlig betydelse, att

sjuka, obemedlade medborgare icke hindras av sin ambition att i tid söka

fattigvård och därmed erhålla läkarvård.

Motviljan mot att söka fattigvård eller — såsom det med ett tillspetsat

uttryck stundom heter — fattigvårdsskräcken kan alltså utgöra ett allvarligt

hinder för en effektiv inriktning av hithörande understödsverksamhet på en

förebyggande linje. Med direkt föranledande av motiveringen i den förevarande

motionen må emellertid betonas, att en sådan motvilja mot fattigvård

icke rimligen kan antagas förekomma endast bland folkpensionärer utan

givetvis påträffas i avsevärd omfattning även bland andra kategorier av

hjälpbehövande.

Socialstyrelsen anser följaktligen för sin del, att det är mest rationellt och

mot alla kategorier av hjälpbehövande medborgare mest rättvist, att humaniseringssträvandena

fullföljas inom fattigvårdens eget område. Såväl statens

fattigvårdsinspektion som många kommunala fattigvårdsförvaltningar verka

också sedan länge för en utveckling av fattigvårdens hjälpformer till ökad

specialisering och tjänstbarhet samt bättre anpassning efter den hjälpbehövande

allmänhetens skäliga önskemål. Sålunda må erinras örn fattigvårdsanstalternas

utveckling, under standardförbättringar i olika viktiga avseenden,

till moderna vårdhem och ålderdomshem, som fylla vår tids anspråk. Alla

hithörande strävanden syfta målmedvetet till att humanisera och förbättra

den samhälleliga hjälpverksamhet, som ännu går under namnet fattigvård.

Vad innebär nu i jämförelse härmed syftet med den förevarande motionen?

I själva verket gäller det att från fattigvårdsstyrelsornas till pensionsnämndernas

verksamhet överflytta icke färre än omkring 115,000 eller ungefär */3

av de omkring 340,000 vuxna personer, vilka erhålla understöd genom fat.tigvårdsstyrelserna

i riket. Av socialvårdskommitténs undersökningar framgår

nämligen, att av bortåt 440,000 tilläggspensionärer omkring 115,000 oller

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20; bilagor.

ungefär lU åtnjöto ytterligare behovsprövat understöd av fattigvårdsstyrelser;

de anförda siffrorna avse år 1938.

Motiveringen för en så stor överflyttning av understödstagare från ett

socialt organ i kommunen till ett annat bygger tydligen på antagandet, att

fattigvården icke blott för närvarande vore en hård och motbjudande understödsväg

utan även bomme ätt så förbliva. På grund av en sådan uppfattning

befinnes det i motionen vara helt befogat och innebära en avgjord förbättring,

om folkpensionärerna befriades från hänvisningen till fattigvård genom

den föreslagna överföringen av administreringen av de kommunala pensionstillskotten

etc. från fattigvårdsstyrelserna till pensionsnämnderna.

Örn denna reform verkligen skulle innebära en förbättring, skulle rättvisa

och konsekvens enligt socialstyrelsens mening kräva, att ytterligare större

delen av de återstående av fattigvårdsklientelet på analogt sätt som i fråga

örn folkpensionärerna beredas understöd genom andra organ i mera värdig

form än fattigvården förmenas vara. För fattigvården skulle då till sist

väsentligen återstå omhändertagande och försörjning av en restgrupp asociala

individer.

Den nu preciserade innebörden i motionens syfte och i den utveckling av

socialvården, som ligger i konsekvens därmed, står tydligen i klar motsättning

till den praktiska handlings- och reformlinje, som alltjämt målmedvetet

följes i fattigvården. Såsom styrelsen redan framhållit, innebär denna reformlinje

en utveckling av fattigvårdens hjälpformer till ökad humanisering,

specialisering och tjänstbarhet för olika kategorier hjälpbehövande inom

fattigvårdens eget område. Men motionens förslag innebär en utbrytning

från fattigvårdens område av en speciell grupp till ett annat socialt organs

område. Örn detta förslag genomfördes, skulle pensionsnämnderna komma

att övertaga mera än 30 procent av fattigvårdsstyrelsernas arbete och i denna

avsevärda omfattning utföra precis likartade uppgifter som fattigvårdsstyrelserna.

Det kan icke nog kraftigt understrykas, att det i motionen framförda förslaget

icke rubbar de principiella grundvalarna för prövningen av vederbörandes

rätt till hjälp.

Det är en feluppfattning, som kommer till uttryck på mera än ett ställe

i motionen, att pensionstillskotten utgöra en »del av pensionen». Pensionstillskott

och fattigvård äga i själva verket samma karaktär, i det att för båda

understödsformema gäller och enligt motionärernas förslag fortfarande skulle

gälla dels att de icke kunna utgå annat än när ett i det särskilda fallet konstaterat

behov föreligger, dels att även deras storlek skall bestämmas efter

individuell prövning av behovet. Det väsentliga i begreppet pension torde

— såväl ur pensionstagarens som ur samhällets synpunkt — vara, att beloppet

är fast, dels på så sätt, att det — eventuellt i viss relation till inkomsten —

bestämmes efter räknemässiga principer och alltså icke efter ett alltid mer eller

mindre subjektivt bedömande, dels på så sätt att beloppet icke eller åtminstone

endast med längre intervaller kan bli föremål för omreglering. Örn det här

vore fråga örn att bereda pensionstagare en ökning av folkpensionen på det

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20; bilagor.

sätt, sorn avses med folkpensionslagens »förhöjning» av tilläggspensionen i

gränsområden mellan ortsgrupper, eller att med bestämda belopp giva ett

särskilt tillägg, t. ex. som hyresbidrag, eller på grund av konstaterad hjälplöshet

skulle saken ligga annorlunda till. Pensionstillskottet vore i så fall att

anse som en speciell del av tilläggspensionen, och det riktiga vore att ärendena

handlades av pensionsnämnderna, En dylik utveckling vore endast en följdriktig

fortsättning av den linje vi sedan flera decennier följt i Sverige, nämligen

att bereda medborgarna ökad trygghet genom olika former av försäkrings-

eller pensionsmässiga förmåner och att sålunda till dylika grenar av

socialvården överföra väsentliga delar av fattigvårdens förutvarande klientel.

Emellertid är det nu icke alls fråga örn en sådan åtgärd. Pensionstillskottet

har på intet sätt pensions karaktär. Det står fast, att det här alldeles som i

fattigvården är fråga örn en prövning av hjälpbehovets förutsättningar och

omfattning och en anpassning av hjälpen under hänsynstagande till omständigheterna

i varje särskilt fall. Att behovsprövningen synes vara avsedd att

ske efter generösare grunder än inom fattigvården —- något vartill styrelsen

återkommer — saknar härvidlag betydelse. Fattigvårdens organisation, som

är uppbyggd och tränad för en dylik verksamhet, skulle genom den föreslagna

överflyttningen och sedermera följande överflyttningar göras praktiskt

taget onödig och i motsvarande mån kunna nedläggas, men i stället måste

uppbyggas en helt ny och — väl att märka — till sin utformning kongruent

organisation eller rättare flera dylika organisationer. I något tillspetsad

form skulle saken kunna uttryckas så, att de nuvarande fattigvårdsstyrelserna

med allt vad därtill hörer av organisatoriska anordningar skulle praktiskt

taget försvinna och pensionsnämnderna m. fl. nämnder förvandlas till fattigvårdsstyrelse!’.

Ser man till de omedelbara verkningarna av det nu föreliggande förslaget,

att »kommun må ställa medel till pensionsnämnds förfogande» för kommunala

pensionstillskott, måste sålunda effekten bli, att pensionsnämnden

utvecklas till ett andra fattigvårdsorgan i kommunen med avsevärt utvidgad

expedition, särskilda undersökningsfunktionärer, ökat lokalbehov etc. Ty

den till grund för förslaget liggande motiveringen utesluter väl, att pensionsnämnden

skulle kunna använda fattigvårdsstyrelsens lokaler, tjänstemän

o. s. v. Förslaget visar på denna punkt, att det tydligt går emot de strävanden

för förenhetligande av den kommunal-sociala organisationen, som på sistone

gjort sig gällande såväl av hänsyn till de hjälpsökandes bekvämlighet som

för att vinna besparingar i förvaltningskostnaderna. För övrigt vill socialstyrelsen

erinra om att i många kommuner redan finnas s. k. socialvårdsbyråer,

gemensamma med avseende å lokaler, tjänstemän m. m. för de olika

sociala hjälporganen, sålunda även för fattigvårdsstyrelse och pensionsnämnd.

Man kan då fråga, örn den föreslagna reformen i dylika fall egentligen

kan medföra någon ändring.

Socialstyrelsen kan på nu anförda grunder icke inse, att en utveckling i

enlighet med motionens syfte är lämplig eller riktig. Styrelsen vill tvärtom

förorda, att ali likartad behovsprövning verkställes genom ett och samma

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20; bilagor.

organ. Därigenom fastläggas förutsättningarna för den sakligt likformiga

bedömning av lijälpbehövande medborgares understödsbehov, vilken är av

väsentligt värde i samhällets hjälpverksamhet. Eftersom den individualiserade

behovsprövade hjälp, som nu lämnas i fattigvårdens form, alltså rimligen bör

fortsätta att administreras genom ett och samma organ, är det enligt socialstyrelsens

mening icke tillrådligt att, såsom i motionen föreslås, överflytta

en ansenlig del av denna hjälp till ett nytt organ. Detta är så mycket mindre

motiverbart, som — bortsett från att en ändring i här ifrågavarande avseenden

skulle föregripa socialvårdskommitténs arbete — den hjälpverksamhet, vilken

ännu går under namnet fattigvård, såsom redan framhållits, är stadd i målmedveten

utveckling till mera moderna och humana former.

I detta sammanhang är socialstyrelsen även angelägen att framhålla vikten

av att statsmakterna noga undvika att vidtaga sådana mått och steg, som

skulle kunna leda till en konservering av den socialt icke önskvärda uppfattningen

bland allmänheten, att fattigvården vore en ovärdig hjälpform. Detta

skulle otvivelaktigt bliva fallet vid bifall till det i motionen framlagda förslaget.

Socialstyrelsen övergår nu till att påpeka ohållbarheten av vissa av de

inledningsvis redovisade förslagen till ändringar i gällande lag om kommunala

pensionstillskott m. m., vari motionen utmynnar.

Då i motionen föreslås, att pensionstillskott skola utgå till personer, som

»finnas vara i uppenbart behov av understöd» utöver tilläggspension, i stället

för personer, som »finnas vara i behov av fattigvård», såsom det står i gällande

lag, så införes därmed i själva verket en ny grund för bedömningen av behovet.

Hjälpbehovet skulle icke tarva en fixering efter de bedömningsgrunder,

som gälla för fattigvård. Nära till hands ligger att antaga, att den

nya prövningen av behovet av kommunalt pensionstillskott etc. skulle komma

att följa den i jämförelse med fattigvården mera generösa behovsprövningen

i mödrahjälpen. Uttrycket i motionen »uppenbart behov av understöd» överensstämmer

nämligen ordagrant med motsvarande uttryck i mödrahjälpsförordningen.

Tillämpningen kunde alltså förväntas leda till en ökning av antalet

tilläggspensionärer med kommunalt understöd, och detta så mycket troligare

som behovsprövningen skulle göras av ett nytt organ, pensionsnämnden.

Socialstyrelsen vill avstyrka, att på sådant sätt en ny behovsprövning införes

vid sidan örn fattigvården i likartade fall i den kommunala understödsverksamheten.

Det föreslås vidare, att pensionstillskott skall kunna tillkomma personer,

»som äro mantalsskrivna inom kommunen och där fast bosatta». Det nu

gällande klart fixerade hemortsrättskravet är alltså struket och ersatt med

det oklara kravet på bofastheten. Liksom den föreslagna, nyss berörda behovsprövningsnormen

skulle detta sannolikt innebära en icke ringa utvidgning

av kretsen av de personer, som kunna få pensionstillskott. Därav skulle

med stor sannolikhet följa ökade utgifter för många enskilda kommuner, ty

pensionstillskott betalas liksom fattigvård helt av kommunala medel.

Att märka är emellertid, att kommunerna trots nyss berörda lagändring

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20; bilagor.

säkerligen ändå skulle undvika att lämna kommunalt pensionstillskott till

personer, som saknade hemortsrätt i vistelsekommunen. Icke heller personer,

för vilja försörjningspliktiga finnas beredda att utgiva ersättning till kommunen

för understöd eller vård, skulle beviljas kommunalt pensionstillskott,

detta så mycket mindre som i motionen föreslås ett uttryckligt stadgande, att

både pensionstillskott och sjukvårdsbidrag skulle utgå utan återbetalningsskyldighet.

Socialstyrelsen vill i detta sammanhang påpeka, att det givetvis

icke kan vara meningen att i fråga örn pensionstillskotten upphäva försörjningsplikten

och befria nära anhöriga därifrån. Pensionsnämnd skulle väl

lia att avpassa pensionstillskottet efter de bidrag till pensionstagaren, som

försörjningspliktiga anhöriga kunde lämna.

Sannolikt skulle emellertid såväl pensionstagare med hemortsrätt i annan

kommun som pensionstagare med försörjningspliktiga, som kunna bidraga,

bliva hänvisade från pensionsnämnd till fattigvårdsstyrelse för att erhålla

fattigvårdsunderstöd, vilket kunde återsökas av hemortskommunen eller de

försörjningspliktiga. En sådan verkan av den föreslagna lagändringen står

dock i klar motsättning till motiveringen för motionen.

Slutligen vill socialstyrelsen uttala att, på grund av senast anförda omständigheter,

de föreslagna lagändringarna — särskilt under nu rådande

kommunalfinansiella förhållanden — knappast kunde förväntas leda till mera

omfattande användning av kommunala pensionstillskott än vad som är möjligt

att åstadkomma med tillämpning av nu gällande lag.

På grund av vad sålunda anförts avstyrker socialstyrelsen bifall till

motionen.

I handläggningen av detta ärende hava förutom undertecknade deltagit

byråcheferna Bexelius och Nyström samt t. f. byråchefen Ringenson.

Karl J. Höjer.

A. Berggren.

Bilaga B.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss av Kungl. Majit den 21 februari 1941 har pensionsstyrelsen

anbefallts att till utskottet avgiva yttrande över en av herr Andersson i Malmö

m. fl. i andra kammaren väckt motion (nr 205) om vissa ändringar i lagen om

* kommunala pensionstillskott m. m.

Med anledning härav får pensionsstyrelsen anföra följande.

I motionen framhålles att bestämmelserna örn kommunala pensionstillskott

m. m. varit gällande i över tjugo år men aldrig vunnit den tillämpning

som man hoppats. Den sannolikt viktigaste orsaken härtill anse motionärerna

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20; bilagor.

vara, att bestämmelserna alltför intimt sammankopplats med fattigvård. Motionärerna

föreslå därför att förevarande verksamhet helt frikopplas från fattigvården

samt att handhavandet av densamma anförtros åt pensionsnämnderna.

Anledningen till att ifrågavarande hjälpform icke anlitas i större utsträckning

synes icke så mycket vara att bestämmelserna sammankopplats med

fattigvården som fast mer att hjälpformen bygger på ett frivilligt åtagande

från kommunernas sida. Ett genomförande av motionärernas förslag torde

sålunda icke komma att medföra den vidsträcktare tillämpning av bestämmelserna

som åsyftats.

Frågan örn vilket kommunalt organ som borde utöva ifrågavarande verksamhet

var vid tillskapandet av hjälpformen föremål för övervägande (se

proposition nr 135 till 1918 års riksdag, sid. 540 och 541). De skäl, som då

föranledde att verksamheten tillädes fattigvårdsstyrelse, torde alltjämt kvarstå.

Ett överflyttande av verksamheten på pensionsnämnd skulle medföra

att den kommunala understödsverksamheten, som redan nu är uppdelad på

skilda händer, komme att ytterligare splittras.

På grund av vad sålunda anförts finner pensionsstyrelsen skäl icke föreligga

för bifall till motionen.

I ärendets behandling hava, förutom undertecknade, deltagit byråcheferna

Broberg och Smedmark.

Stockholm den 21 mars 1941.

K. Persson.

C. E. Dahl.

Bilaga C.

Till riksdagens andra lagutskott.

Socialvårdskommittén, som genom Kungl. Maj:ts resolution den 21

februari 1941 anbefallts avgiva yttrande över en inom riksdagens andra kammare

väckt motion, nr 205, angående viss ändring av lagen örn kommunala

pensionstillskott m. m. i syfte att åt pensionsnämnd anförtro prövningen av

ärenden angående dylika tillskott, får med anledning härav anföra följande.

I samband med tillkomsten år 1918 av lagstiftningen örn kommunala

pensionstillskott och sjukvårdsbidrag dryftades det i motionen berörda spörsmålet,

huruvida pensionsnämnd skulle vara ett lämpligare organ för ifrågavarande

verksamhet än fattigvårdsstyrelse. Vederbörande departementschef

förordade emellertid sistnämnda organ, bland annat med hänsyn till att

grunden för tillskotts beviljande vore, huruvida sådant behov förelåge, som

eljest skulle ha föranlett meddelande av fattigvård, ävensom enär pensionstillskott

komme att lämnas även i naturaprestationer, framför allt i fråga örn

anstaltsvård, för vilken fattigvårdsanstalter måste anlitas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20; bilagor.

Yrkandet i motionen innebär icke endast att frågor om kommunala pensionstillskott

skola överflyttas från fattigvårdsstyrelsen till pensionsnämnden utan

även införande av ändrade grunder för beviljande av pensionstillskott. Genom

den i motionen föreslagna regeln att tilläggspensionärer, som finnas vara i

uppenbart behov av understöd utöver tilläggspensionen, skola kunna tilldelas

pensionstillskott, införes en ny grund för behovsprövningen, som i

de enskilda fallen kommer att ge utrymme för olika tolkningar och vidgar

kretsen av dem som kunna erhålla pensionstillskott. Klart är emellertid, att

vare sig den nuvarande grunden för erhållande av kommunalt pensionstillskott

bibehålies eller en ny regel införes, så måste understödsfrågan avgöras

efter individuell behovsprövning. En prövning, motsvarande den som nu

åligger pensionsnämnden i fråga örn pensionssökandes invaliditet och ekonomiska

förhållanden, är icke tillräcklig. Uppgifter om tilläggspensionärernas

förhållanden och levnadsvillkor, vilka endast kunna lämnas av fattigvårdsstyrelsen

eller införskaffas genom fattigvårdsstyrelsens medverkan, måste inhämtas.

Utan en mera ingående behovsprövning, som i sak är jämställd med

den som sker vid prövningen av fattigvårdsbehov, är det icke möjligt för en

kommunal nämnd att handhava denna uppgift, då det ju uppenbarligen icke

är motionärernas mening att alla som erhålla tilläggspension även skola erhålla

kommunalt pensionstillskott.

De skäl, som i propositionen år 1918 anfördes till förmån för fattigvårdsstyrelsens

handhavande av ifrågavarande verksamhet, synas kommittén sålunda

allt fortfarande äga giltighet. Därtill kommer att ett bifall till motionen

skulle komma att utvidga pensionsnämndens arbete och ge detsamma en

delvis annan karaktär, bland annat ur rent förvaltningsmässig synpunkt. Därigenom

skulle inom kommunen bli två nämnder, som beträffande tilläggspensionärerna

skulle få i uppgift att pröva behovet av kommunal hjälp, varigenom

den nuvarande splittringen av socialvården skulle komma att ytterligare

ökas.

I motionen anföres bland annat att det är motbjudande för tilläggspensionärerna

att hos fattigvårdsstyrelsen ansöka örn kommunalt pensionstillskott.

Någon sådan ansökan är emellertid icke erforderlig. Då fråga uppstår örn att

en folkpensionär som har tilläggspension även behöver bidrag från kommunen

för sin försörjning, kan fattigvårdsstyrelsen utan ansökan i stället för fattigvård

lämna pensionstillskott. Ett sådant förfarande torde vanligen förekomma

inom de kommuner, som lämna kommunala pensionstillskott. Det är

emellertid anmärkningsvärt i vilken begränsad omfattning kommunerna begagna

sig av möjligheten att lämna pensionstillskott i stället för fattigvård.

Malmö stad tillhör de kommuner, som i större omfattning lämna pensionstillskott,

och ändå gör sig samma tendens även gällande därstädes. Av de

1,287 tilläggspensionärer i Malmö, som under år 1938 erhöllo kommunalt

understöd i form av hjälp i hemmen, utgick denna hjälp i form av fattigvård

till 69 procent av dessa tilläggspensionärer och endast 31 procent erhöllo

hjälpen i form av pensionstillskott. Att kommunala pensionstillskott icke

kommit till användning i någon större omfattning torde endast i viss mån

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20; bilagor.

bero på att verksamheten handhaves av fattigvårdsstyrelserna. Den främsta

anledningen torde vara, att hela kostnaden för pensionstillskotten skall betalas

av kommunen.

Den i motionen upptagna frågan är förtjänt av ingående övervägande, men

densamma upprullar vittomfattande problem, som icke böra upptagas fristående

för sig utan böra prövas i samband med andra spörsmål, som beröra

förbättringar inom folkpensioneringen och som omfattas av kommitténs utredningsuppdrag.

Härvid synes böra övervägas en ordning, varigenom statsbidrag

lämnas till sådana kommunala bidrag till folkpensionerna som kunna

ifrågakomma. Att nu verkställa den i motionen föreslagna ändringen skulle

emellertid på ett olyckligt sätt föregripa kommitténs arbete.

På anförda skäl får kommittén sålunda avstyrka bifall till motionen.

I detta ärendes behandling hava deltagit, förutom undertecknad Eriksson,

ordförande, herrar Bexelius, Hagård, Höjer, Olsson, Wallén, Wangson och

Österström samt fru Nordgren.

Stockholm den 27 mars 1941.

På socialvårdskommitténs vägnar:

Bernh. Eriksson.

Sven Larsson.

Bilaga D.

Till riksdagens andra lagutskott.

Sedan riksdagens andra lagutskott velat bereda Svenska fattigvårds- och

barnavårdsförbundet tillfälle att avgiva yttrande över en inom riksdagens

andra kammare av herr Andersson i Malmö m. fl. väckt motion nr 205, vill

förbundet vördsamt anföra följande.

Den första lagen örn kommunala pensionstillskott m. m. utfärdades den

14 juni 1918 och trädde i kraft med ingången av år 1919. Enligt denna lag

kunde utgå dels kommunala pensionstillskott till dem som ägde uppbära

pension eller understöd enligt pensionsförsäkringslagen, dels kommunala sjukvårdsbidrag

till bestridande av vissa kostnader för dem som kommo i åtnjutande

av pensionsstyrelsens yrkesutbildande och sjukvårdande verksamhet.

En ny lag tillkom den 20 april 1934 och enligt denna kunde kommunala

tillskott även utgå till dem som åtnjöto blindhetsersättning. Sedan 1935 års

riksdag fattat beslut örn en reform av folkpensioneringen anpassades bestämmelserna

om kommunala pensionstillskott till denna genom en lag av den

15 maj 1936. Slutligen bereddes möjlighet att även bevilja kommunala tillskott

till dem som åtnjöto barnbidrag och bidragsförskott genom en gällande

lag av den 18 juni 1937.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20; bilagor.

Ehuru sålunda lagstiftningen på området flera gånger undergått förändringar

hava dock vissa grundläggande bestämmelser hela tiden varit oförändrade.

Det har sålunda varit en frivillig sak för kommunerna att anvisa

medel för tillämpning av lagen, och det har tillkommit fattigvårdsstyrelserna

att bevilja tillskott ävensom att företaga nödiga jämkningar och indragningar.

Tillskott hava icke kunnat tilldelas andra personer än dem, som äro mantalsskrivna

inom kommunen och där äga hemortsrätt. Vidare hava kommunala

tillskott endast kunnat tilldelas dem, som befunnits vara i behov av fattigvård.

Ett undantag härifrån utgör dock de kommunala sjukvårdsbidragen, för

vilkas erhållande denna förutsättning icke behövt vara för handen.

Fördelarna för den enskilde att erhålla understöd enligt lagen örn kommunala

pensionstillskott m. m. äro flera. För det första får den understödsbehövande

icke hjälpen under benämningen fattigvård. Ehuru denna fördel

egentligen endast är av psykologisk art, får den enligt förbundets mening

icke underskattas, då det torde finnas personer, som hellre söka draga sig

fram på de mest begränsade tillgångar än att begära hjälp i form av fattigvård.

För det andra blir såväl understödstagaren själv som de för honom

försörjningspliktiga befriade från ersättningsskyldighet. Denna faktor uppskattas

givetvis särskilt av dem, som icke under några förhållanden vilja ligga

sina barn eller sin hustru till last. Såväl ekonomiskt som psykologiskt utgör

denna faktor den viktigaste fördelen för den enskilde. För det tredje slutligen

behåller den som är varaktigt omhändertagen (den på anstalt intagne

eller den av fattigvårdsstyrelsen utackorderade) sin rösträtt när vården utgår

som kommunalt pensionstillskott i en eller annan form.

Motionärerna hava framhållit, att bestämmelserna örn kommunala pensionstillskott

m. m. aldrig vunnit den tillämpning, som man hoppats, ehuru de varit

gällande i över tjugu år. Detta torde vara fullt riktigt. En sammanställning

av de tillgängliga uppgifterna från den officiella statistiken giver vid handen,

att antalet understödstagare, som enbart erhållit dylika kommunala tillskott,

visat relativt små förändringar. Redan 1923, då antalet dylika personer för

första gången finnas redovisade, uppgick antalet till närmare 10,000. Yäl steg

antalet under de följande åren så att antalet personer 1932 uppgick till cirka

15,000. Sättes emellertid antalet personer, som enbart erhållit hjälp i form

av kommunala tillskott, i relation till samtliga av fattigvårdsstyrelserna understödda,

visar det sålunda framräknade procenttalet i det hela en tillbakagående

tendens. Efter ikraftträdandet av den nya folkpensioneringslagen 1937

hystes på olika håll förhoppningar om att lagen skulle komma till ökad användning,

men hittills tillgänglig statistik visar att så icke blivit fallet.

Orsakerna till att lagen icke kommit till mera vidsträckt tillämpning äro

förvisso flera. Förbundet vill icke förneka möjligheten av att den av motionärerna

påpekade omständigheten, att lagen måste handhavas av fattigvårdsstyrelserna,

spelat en viss roll. Andra orsaker måste emellertid enligt förbundets

uppfattning tillmätas större betydelse. Främst bör nämnas att kommunerna

genom att tillämpa lagen kunna ådraga sig ekonomisk förlust. Sedan

hjälp i form av tillskott tilldelats, kan man icke göra ersättningsskyldigheten

Bihang lill riksdagens protokoll 194 I. .9 saini. 2 avil. Nr 20.

o

.''138 41

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20; bilagor.

gällande mot de för understödstagaren försörjningspliktiga. Av den sistnämnda

anledningen är det också mycket vanligt — det förekommer bland

annat i Stockholm, den stad där de kommunala tillskotten kommit till största

användning — att tillskott endast kunna ifrågakomma i de fall, då försörjningspliktiga

ej finnas, eller då de försörjningspliktiga icke kunna förväntas

komma i bättre ekonomiska förhållanden. Yad beträffar möjligheten att av

understödstagaren själv erhålla ersättning förhåller det sig på samma sätt,

ehuru det givetvis här är av mindre betydelse, då denne sällan kommer i en

sådan ekonomisk situation att återbetalning kan ifrågakomma. Man kan

emellertid ej bortse från att understödstagaren genom att erhålla ett arv eller

dylikt kan komma i avsevärt förbättrade förhållanden. Genom att meddela

tillskott har emellertid fattigvårdsstyrelsen även i dylikt fall betagit sig rätten

till ersättning.

En annan betydelsefull orsak till kommunernas obenägenhet att tillämpa

lagen är att den gärna ger upphov till hjälpklientelets uppdelning i »värdiga»,

alltså sådana som erhålla kommunalt tillskott, och »ovärdiga», sådana som

endast erhålla fattigvård. Det har därför ofta ute i kommunerna framstått

som mest önskvärt, att alla understödstagare erhålla hjälp under lika villkor.

Nu kan det visserligen invändas, att kommunerna genom fastställandet av

bestämmelser örn långvarig bosättning i kommunen, örn saknad av försörjningspliktiga

m. m. som villkor för erhållande av kommunala tillskott, själva

bidraga till denna uppdelning, men det är också att märka, att vissa av lagens

egna bestämmelser verka i denna riktning. Genom villkoren örn hemortsrätt

och mantalsskrivning i vistelsekommunen blir sålunda stora grupper åldringar,

som på äldre dagar flyttat in i kommunen för att t. ex. få sin bostad i närheten

av sina barn, helt uteslutna från möjligheten att erhålla kommunalt

tillskott.

Angående lagens tillämpning i övrigt ber förbundet få hänvisa till en av

förbundsbyrån verkställd utredning våren 1939, vilken finnes som bilaga

fogad till detta yttrande.1) Denna utredning torde fortfarande få anses representativ,

då förhållandena på området icke nämnvärt torde ha förändrats

under de senaste två åren.

I den föreliggande motionen hava motionärerna föreslagit, att det borde

tillkomma pensionsnämnden i stället för fattigvårdsstyrelsen att besluta örn

kommunala pensionstillskott. I anledning av detta förslag vill förbundet först

erinra om de motiv, som föranledde statsmakterna att låta fattigvårdsstyrelsema

och icke pensionsnämnderna handhava den ifrågavarande verksamheten.

Pensionsstyrelsen, som tog initiativet till lagen, hade för sin del föreslagit,

att det skulle läggas i kommunernas egna händer att bestämma vederbörande

organ. Mot detta förslag restes emellertid från olika håll invändningar.

När frågan kom före i statsrådet anförde också föredragande departementschefen,

statsrådet Schotte (Kungl. Maj:ts proposition 135 till 1918 års

lagtima riksdag) vissa betänkligheter, särskilt mot att göra pensionsnämnden

*) Bilagan här utesluten.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20; bilagor.

till ett penningförvaltande organ. De skäl, som redan då anfördes mot fattigvårdsstyrelsemas

lämplighet, bland annat att skillnaden mellan pensionstillskott

och fattigvård skulle bli oklar, ansåg han mindre vägande. Den uppfattning,

som statsrådet Schotte gjorde gällande, kom även till uttryck i det

framlagda lagförslaget, vilket godtogs av riksdagen.

Det var sålunda främst av organisatoriska hänsyn, som man lät fattigvårdsstyrelserna

omhändertaga verksamheten. Förbundet, som hyser starka betänkligheter

mot den av motionärerna föreslagna förändringen, anser fortfarande

dessa hänsyn vara av allra största betydelse, och frågan är örn de icke

under årens lopp blivit allt mera avgörande.

Från många håll har sålunda under senare tider påtalats, att samhällets

hjälpverksamhet är uppdelad på allt för många kommunala organ, varigenom

en olämplig splittring äger rum inom socialvården. Den av Kungl. Majit tillsatta

socialvårdskommittén torde enligt de givna direktiven arbeta på att

blänga ordning och reda på detta område, varvid ett sammanförande av olika

uppgifter till ett eller ett fåtal organ med säkerhet kommer att eftersträvas.

Kommittén torde vidare icke kunna underlåta att till allsidig prövning upptaga

spörsmålet om huru samhället bör understödja dem, för vilka utgående

socialförsäkrings- och därmed jämställda förmåner uppenbarligen icke räcka

till för en tillfredsställande försörjning. I avvaktan på slutförandet av kommitténs

arbete anser förbundet —- som dock icke principiellt motsätter sig

alla förändringar på socialvårdens område dessförinnan — att man i förevarande

läge bör undvika sådana åtgärder, som skulle tvinga kommunerna att

vidtaga en ny uppdelning av understödsverksamheten mellan olika organ.

Till förmån för att understödsverksamheten genom kommunala pensionstillskott

tills vidare fortfarande bör handhavas av fattigvårdsstyrelsen talar

även att lagen konstruerats på så sätt, att den endast kan handhavas av den,

som är väl förtrogen med tillämpningen av fattigvårdslagen. Gällande hemortsrättsregler

äro, i synnerhet om hänsyn även tages till den praxis som

utbildat sig, icke lätta att tillämpa, och det förefaller vara mer än sannolikt,

att svårigheter på många håll skulle uppstå, för den händelse pensionsnämnderna

skulle övertaga verksamheten. Härtill kommer att bestämmandet

av tillskottets storlek alltid måste ske med noggrant beaktande av, hur mycket

en fattigvårdens understödstagare i ungefärligen samma ekonomiska läge

erhåller. I annat fall torde en klyfta mellan fattigvårdens och pensionsnämndens

understödstagare uppstå, vilket icke kan anses önskvärt.

Särskilda svårigheter skulle uppstå i de fall, då en understödstagare, som

erhåller kommunalt tillskott, är i behov av vård å anstalt under sådana förhållanden,

att landstingsgottgörelse för vårdkostnaden utgår. Det är givetvis

icke ovanligt att en pensionstagare kommer i behov av dylik anstaltsvård.

När detta inträffar indrager givetvis under nuvarande förhållanden fattigvårdsstyrelsen

i regel genast tillskottet och utfärdar ansvarsförbindelse för

anstaltsvården. Kostnaderna för anstaltsvården måste nämligen i alla de fall,

kommunen tillhör landsting, utgå som fattigvård för att kommunen sedan

skall kunna erhålla gottgörelse av landstinget. För den händelse understöds
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20; bilagor.

verksamheten enligt lagen om kommunala pensionstillskott m. m. skulle överflyttas

till pensionsnämnden vore det sålunda, för att landstingsgottgörelso

skulle kunna utgå, ofrånkomligt, att vederbörande vid behov av anstaltsvård

finge hänvända sig till fattigvården. Särskilt med hänsyn till på landsbygden

förekommande förhållanden skulle det emellertid vara förenat med svårigheter

för pensionsnämnden att genast indraga pensionstillskottet, varigenom

onödiga understödsbelopp skulle komma att utbetalas.

Mot pensionsnämndernas övertagande av understödsverksamheten talar

även följande omständigheter, vilka förbundet emellertid ej tillmäter samma

avgörande betydelse som de förut angivna. Enligt 23 § folkpensioneringslagen

behöver en pensionsnämnd icke sammanträda oftare än en gång vart

halvår. Även örn sammanträden i regel hållas oftare, torde det dock, för den

händelse nämnden skulle ombesörja den ifrågavarande understödsverksam

heten, vara ofrånkomligt, att antalet sammanträden finge ökas. Det torde

också vara nödvändigt för nämnden att hålla särskilda sammanträden för behandling

av ärenden örn tillskott, då man väl icke kunde påfordra, att pensionsstyrelsens

ombud alltid skulle vara närvarande vid behandling av dylika

ärenden. Även örn pensionsnämndens sammanträden skulle ökas i antal, så

att sammanträde kunde hållas en gång i månaden, torde det dock vara erforderligt

att utrusta ordföranden i pensionsnämnden med samma befogenhet som

ordföranden i fattigvårdsstyrelsen, nämligen att i förekommande fall vid behov

av snabb hjälp kunna meddela erforderligt understöd. I annat fall skulle

den understödssökande ändå komma att åtminstone tillfälligt få understöd av

fattigvården, vilket väl helst borde undvikas. — Under alla förhållanden torde

det emellertid vara ofrånkomligt, att särskilt i de större kommunerna pensionsnämndens

ordförande får en i hög grad ökad arbetsbörda. Kommunen

torde därför ofta vara nödsakad att låta arvode utgå till innehavaren av detta

uppdrag eller höja det redan utgående.

För de större kommunerna torde ytterligare svårigheter tillkomma. Endast

i undantagsfall torde pensionsnämnderna i dessa vara utrustade med tjänstemän,

som sköta löpande ärenden. Då, som tidigare framhållits, ansökningarna

om kommunala tillskott böra föregås av en lika noggrann granskning som

ansökningarna örn fattigvård, torde man å dylika orter vara tvingad att anställa

särskilda tjänstemän, såvida ej fattigvårdens tjänstemän få anlitas. De städer,

där särskilda socialvårdsbyråer finnas anordnade, torde dock utgöra ett undantag

härvidlag.

De svårigheter, som stå i samband med utbetalningen av understöden,

torde även böra uppmärksammas. Pensionsnämnderna torde för närvarande i

de flesta fall icke hava behov av någon egen kassaförvaltning, utom i det

fåtal fall då de handhava förskotteringsverksamheten enligt 11 § folkpensioneringslagen

och 11 § bambidragslagen. Kommunalkontoret eller drätselkammaren

torde oftast få ombesörja de utbetalningar, som uppstå för skrivmaterial,

arvoden samt för lokalhyra. Därest kommunala pensionstillskott

skulle utbetalas av nämnden skulle detta — utom i de kommuner, där medelsförvaltningen

helt centraliserats — givetvis medföra ytterligare ett penning
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20; bilagor. 21

förvaltande organ eller i kommuner, som äro indelade på pensionsdistrikt,

flera dylika.

Med hänsyn till det anförda måste förbundet hålla för sannolikt, att överförandet

till pensionsnämnden av de ifrågavarande uppgifterna i varje fall

icke oväsentligt skulle öka kommunernas administrationskostnader.

Det torde även av denna anledning vara i hög grad tvivelaktigt, örn kommunerna

efter genomförandet av de föreslagna förändringarna skulle komma

att i avsevärt vidgad utsträckning taga lagen om kommunala pensionstillskott

i anspråk. Det är icke ens osannolikt, att förändringarna skulle få en effekt

rakt motsatt den avsedda. Som förbundet tidigare framhållit torde den omständigheten,

att fattigvårdsstyrelsen omhänderhar verksamheten, icke vara

den viktigaste orsaken till att lagen endast tillämpas i ringa utsträckning.

I nu rådande läge torde de ekonomiska motiven vara av mycket stor betydelse.

Det får därför redan av detta skäl anses i hög grad tvivelaktigt, om kommunerna

för närvarande frivilligt vilja avstå från möjligheter att erhålla

ersättning av försörjningspliktiga eller understödstagare. I varje fall får det

anses troligt, att genomförandet av de ifrågasatta förändringarna skulle medföra

att alla de motiv, som nu tala mot tillämpningen av lagen om kommunala

pensionstillskott, skulle komma att framstå i ännu starkare dager.

Med hänsyn till det ovan anförda nödgas Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet

avstyrka den ifrågavarande motionen.

Avskrift av protokoll bifogas.1)

Stockholm den 14 mars 1941.

Vördsamt

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet:

Axel Hirsch.

Eric Wahlberg.

Bilaga E.

Till riksdagens andra lagutskott.

Sedan riksdagens andra lagutskott genom remiss den 14 februari 1941

berett Svenska landskommunernas förbund tillfälle att yttra sig över en av

herr Andersson i Malmö m. fl. inom andra kammaren väckt motion, nr 205,

örn vissa ändringar i lagen om kommunala pensionstillskott m. m., får förbundets

styrelse anföra följande.

En ovillkorlig förutsättning för att ett kommunalt organ skall kunna hand

hava de uppgifter, som stadgas i lagen om kommunala pensionstillskott m. m ,

måste enligt styrelsens uppfattning vara, att organet är organiserat som

*) Har utesluten.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20; bilagor.

medelsförvaltande. Detta är fallet med fattigvårdsstyrelsen, som enligt gällande

lag handhar förvaltningen av de medel, som kommunen anslagit för beviljande

av kommunala pensionstillskott m. m. Då motionärerna föreslå, att

fattigvårdsstyrelsens skyldigheter och befogenheter rörande nämnda tillskott

skola överflyttas å pensionsnämnden, skulle detta, örn motionen vunne riksdagens

bifall, medföra, att den ifrågakommande verksamheten bomme att överflyttas

till ett kommunalt organ, som ej är avsett att vara medelsförvaltande

och därför också saknar ett medelsförvaltande organs organisation. För att

motionens syften skulle kunna uppnås bleve det därför ofrånkomligt att ändra

även annan lagstiftning, t. ex. lagen örn folkpensionering, där pensionsnämndernas

organisation är stadgad, och ej endast lagen örn kommunala pensionstillskott

m. m. Då detta skulle medföra sådana principiella ändringar i gällande

socialvårdslagstiftning, vilka icke torde böra genomföras isolerade utan

prövas i samband med den allmänna översyn över sagda lagstiftning, som av

statsmakterna uppdragits åt socialvårdskommittén, och då denna kommitté

jämväl torde komma att behandla de spörsmål, som avhandlas i motionen, får

förbundets styrelse hemställa, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 13 mars 1941.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund.

Israel Lagerfelt.

J. A. Zander.

Bilaga V.

Till riksdagens andra lagutskott.

Sedan Svenska stadsförbundet beretts tillfälle att avge yttrande över en i

riksdagens andra kammare av herr Andersson i Malmö m. fl. väckt motion

örn vissa ändringar i lagen örn kommunala pensionstillskott m. m. (nr 205),

får förbundets styrelse härmed vördsamt anföra följande.

Motionen går i första hand ut på, att frågor örn kommunalt pensionstillskott

m. m. skola handläggas, icke som nu av fattigvårdsstyrelse, utan av pensionsnämnd

och att grundförutsättningen för framtiden icke skall vara behov

av »fattigvård» utan av »understöd» utöver pensionstillägget. Det torde då

ligga nära till hands att undersöka de motiv, som på sin tid anfördes för det

nu praktiserade tillvägagångssättet.

Den första lagen örn kommunala pensionstillskott tillkom som bekant 1918

samtidigt med gällande fattigvårdslag. I sin skrivelse 1917 med förslag till

en lag i ämnet diskuterade pensionsstyrelsen bland annat den invändningen,

att det kommunala tillskottet skulle komma att för allmänheten framstå som

fattigvård. Styrelsen påpekade, att samma invändning med lika stort eller

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20\ bilagor.

lika litet fog kunde göras i fråga om pensionstillägget. Båda hjälpformerna

åsyftade utfyllnad av pensionärens nödtorftiga försörjning, men i båda fallen

utgår denna icke i form av fattigvård. Uppfattningen torde i övrigt, säger styrelsen,

bli beroende av »de olika sätt, på vilka kommunerna kunna tänkas träffa

beslut om och verkställa utbetalning av pensionstillskott. Det bör ligga i kommunernas

intresse att tillse, att bestämmelserna angående pensionstillskotten

tillämpas på lämpligaste sätt». Pensionsstyrelsen lämnade i sitt förslag öppet

för kommunerna att själva bestämma, vilken myndighet, som skulle bevilja

de kommunala pensionstillskotten. I inkomna yttranden förordades av några

pensionsnämnderna, av andra åter fattigvårdsstyrelserna. Departementschefen,

som ansåg att frågan borde regleras i lagen, förordade fattigvårdsstyrelsen.

Han ansåg vissa betänkligheter möta mot att förändra pensionsnämndens

karaktär därhän, att den bleve en penningförvaltande myndighet, som utdelade

kommunala understöd. Mot fattigvårdsstyrelsens anlitande kunde väl

invändas, att skillnaden mellan pensionstillskott och fattigvård bleve mindre

klar. Lämpligast vore emellertid att låta verksamheten handhavas av fattigvårdsstyrelsen,

som redan förut lämnade understöd — till en början bleve det

väl närmast fråga örn en avlösning av utgående fattigvårdsunderstöd. Tillskottet

skulle också kunna utgå i form av t. ex. vård å en kommunens anstalt.

Efter den samtidigt företagna reformeringen av fattigvården vore de anförda

betänkligheterna mot fattigvårdsstyrelsens handhavande av dessa ärenden

»mindre vägande». Motioner förelågo redan vid detta tillfälle till förmån för

pensionsnämnden. Andra särskilda utskottet fann visserligen åtskilliga skäl

tala för pensionsnämnden, men fann liksom departementschefen det betänkligt

att göra denna nämnd till en penningförvaltande nämnd. Att åter uppdela

verksamheten på en beslutande och en utbetalande myndighet ansåg utskottet

ej vara ändamålsenligt. Förslaget örn pensionsnämnden föll också.

Av senast publicerade fattigvårdsstatistik (för år 1937) framgår, att anslag

till kommunala pensionstillskott beviljats i 38 av rikets 117 städer. Man kan

ge motionärerna rätt i, att antalet är relativt ringa. Under förarbeten till

lagen räknade man tydligen dock ej heller med en allmän anslutning. Örn

anledningen till tveksamhet varit en ovilja mot dessa ärendens behandling av

fattigvårdsstyrelse torde vara ovisst.

Det vill förefalla som örn de skäl mot ifrågavarande ärendens överflyttande

från fattigvårdsstyrelse till pensionsnämnd, som fingo bli de avgörande 1918,

alltjämt ha samma bärkraft. Snarast skulle man väl anse, att nya skäl för en

avvisande ståndpunkt tillkommit. I den ena staden efter den andra utrustas

nu social vårdsmyndigheterna med gemensamt organ. Där centralisationen

omfattar både fattigvård och pensionsnämnd, har den, som söker kommunalt

pensionstillskott sålunda att vända sig till en för pensionsnämnd och fattigvård

gemensam byrå. Även där pensionsnämnden icke införlivats i samorganisationen,

torde en eventuell obenägenhet mot »fattigvårdsstämpeln» bli mindre

framträdande, då vederbörande med sin begäran om pensionstillskott dock

får vända sig till ett för socialvården gemensamt organ och icke hänvisas till

fattigvården. Helt kan emellertid givetvis fattigvården ej avkopplas, så länge

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Andra lagutskottets utlåtande Nr 20; bilagor.

beviljandet av pensionstillskottet förutsätter konstaterande av fattigvårdsbehov.

Vidare tillkommer, att utredningar örn en längre gående centralisation av

den kommunala socialvården som bekant pågå. Vare sig man gör pensionsnämnden

till enbart beslutande institution i fråga örn de kommunala pensionstillskotten

eller man också dit överflyttar utbetalningen, skulle man med åtgärden

åstadkomma ytterligare splittring. Självfallet bör den nu arbetande

socialvårdskommitténs tillvaro i och för sig icke få förhindra reformer inom

socialvården, som kunna anses grundade på ett trängande behov. Men den

fråga, som i motionen beröres, synes icke vara av den aktualitetsgrad och

stora betydelse, att den i nuvarande läge bör upptagas för sig till förnyad omprövning.

Med hänvisning till vad ovan anförts tillåter sig styrelsen avstyrka bifall

till motionen.

För Svenska stadsförbundets styrelse.

Jolian-Olov Johansson.

Dess ordförande.

Henning Karlsson.

Stockholm 1941. K. I. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.