Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa jämkningar i olycksfallsförsäkringslagstiftningen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 163 i första kammaren av herrar Björkman och Tamm samt nr 211 i andra kammaren av herr Skoglund i Doverstorp m. fl.

1941-05-15 · 19 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 18 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1941:21, Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa jämkningar i olycksfallsförsäkringslagstiftningen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 163 i första kammaren av herrar Björkman och Tamm samt nr 211 i andra kammaren av herr Skoglund i Doverstorp m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

1

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1941 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa jämkningar

i olycksfallsförsäkringslagstiftningen.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 163 i första kammaren av

herrar Björkman och Tamm samt nr 211 i andra kammaren av herr Skoglund

i Doverstorp m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta att i

samband med den av 1937 års riksdag begärda utredningen örn olycksfallslags

tidningen — eller örn omständigheterna därtill föranleda, utan avbidan

av resultatet av sagda utredning — även måtte undersökas dels möjligheterna

att åstadkomma ett enklare förfarande för hjälp vid lindrigare skador,

dels ock lämpligheten att vid lägre invaliditetsgrader utbyta livränta mot

engångsersättning.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet

hänvisa till motionerna.

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

begärt yttrande från försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten,

varjämte svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige och

de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening beretts tillfälle att yttra

sig över motionerna. Yttranden hava inkommit från nämnda myndigheter

och sammanslutningar. Biksförsäkringsanstalten har vid sitt yttrande fogat

avskrift av anstaltens skrivelse till Kungl. Majit den 4 april 1941 med förslag

till viss ändring i olycksfallsförsäkringslagen m. m. Samtliga handlingar

finnas såsom bilagor A—F fogade vid detta utlåtande. Utskottet får

hänvisa till innehållet i bilagorna.

Gällande allmänna bestämmelser örn försäkring för olycksfall i arbete återfinnas

i lagen den 17 juni 1916 i detta ämne. Enligt denna lag är varje

arbetare, såvida ej i lagen annorlunda stadgas, försäkrad för skada till följd

av olycksfall i arbetet (1 § första stycket). Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten;

dock kail, där för ändamålet bildats sådant ömsesidigt

olycksfallsförsäkringsbolag, vars delägare äro arbetsgivare och för vars förbindelser

delägarna svara med obegränsad personlig ansvarighet, försäkringen

av delägarnas arbetare i stället under vissa villkor äga rum i detta bolag

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 9 sami. 2 avd. Nr 21.

1015 41

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

(4 §). Kostnaden för försäkringen bestrides, med bidrag av statsmedel till

omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivaren

(1 § femte stycket).

Enligt lagen försäkrad arbetare, vilken skadats genom olycksfall, som omfattas

av försäkringen, skall erhålla ersättning enligt följande grunder. Örn

olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning av arbetsförmågan,

skall den skadade så länge sjukdomen varar erhålla erforderlig

läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans höjande eller eljest

till lindrande av menliga följder av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel,

såsom kryckor, enklare konstgjorda lemmar, glasögon och dylikt. Under förutsättning,

att sjukdomen varat mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet

och att arbetsförmågan nedsatts med minst en fjärdedel, skall från och

med dagen efter sistnämnda dag och så länge sjukdomen varar utgå sjukpenning

för varje dag, utgörande vid förlust av arbetsförmågan ett belopp,

bestämt i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst (hel sjukpenning),

och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som

svarar mot nedsättningen. Örn olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad

sjukdom, medfört under längre eller kortare tid bestående förlust

eller nedsättning av arbetsförmågan, utgår livränta enligt vissa grunder. Livränta

utgår emellertid icke, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst

en tiondel. Under samma förutsättning som gäller för utfående av livränta

skall den skadade erhålla sådan behandling som må erfordras för höjande

av arbetsförmågan. På därom av den skadade gjord ansökan må försäkringsrådet,

när synnerliga skäl därtill äro för handen, besluta att i stället för

livränta eller del därav skall till den skadade utgivas ett kapital för en

gång, till belopp motsvarande högst livräntan eller livräntedelens kapitalvärde

enligt gällande beräkningsgrunder (6 §). Örn olycksfallet medfört arbetarens

död skall utgivas begravningshjälp ävensom livräntor till efterlevande

(7 §).

Är arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller på grund

av egen utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete

utgiva avlöning, pension eller annan ersättning, som helt eller delvis utgör

understöd på grund av olycksfallet, eller skall sådant understöd utgå från

kassa eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring i annan försäkringsanstalt

än i 4 § sägs, avdrages från sjukpenning, livränta, begravningshjälp

eller annan ersättning, som utgives enligt olycksfallsförsäkringslagen,

vad i anledning av olycksfallet för motsvarande ändamål av

arbetsgivaren, kassan eller pensionsinrättningen eller på grund av försäkringen

utgives för tid, under vilken ersättningen utgår. Såsom förutsättning

för att avdrag må äga rum gäller emellertid -—• utom vad angår av

arbetsgivaren utgivet understöd vid sjukdom — att arbetsgivaren på grund

av understödet enligt 15 § andra stycket erhållit lindring i försäkringsavgiften,

varjämte, då fråga är örn understöd från kassa eller pensionsinrättning

eller på grund av försäkring, arbetsgivaren skall hava till minst en tredjedel

bidragit till bestridande av kostnaden för understödet. Avdrag får ej ske

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

3

med större belopp än som svarar mot arbetsgivarens bidrag (11 §). Örn

arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning eller försäkringsanstalt är skyldig att

utgiva understöd, för vilket enligt 11 § avdrag må göras, skall avgiften för

försäkringen enligt olycksfallsförsäkringslagen bestämmas till det lägre belopp,

som motsvarar den minskade försäkringsrisken. Dock må, ifråga örn

annan arbetsgivare än staten, sådan lindring i försäkringsavgiften ej äga

rum med mindre arbetsgivaren det begär oell tillika, där så finnes erforderligt,

för utgörande av understödet ställer säkerhet som av försäkringsinrättningen

godkännes (15 §).

Yarder arbetare, som avses i lagen, skadad till följd av olycksfall i

arbetet, skall arbetsgivaren eller den, som å hans vägnar förestår arbetet,

ofördröjligen underrättas härom (20§). Där olycksfallet medfört eller skäligen

kan antagas medföra påföljd, som enligt 6 eller 7 § föranleder ersättning,

åligger det arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren att, sedan han från

den skadade eller eljest erhållit underrättelse örn olycksfallet, ofördröjligen

därom hos den försäkringsinrättning, i vilken den skadade enligt denna lag

är försäkrad, göra skriftlig anmälan enligt formulär, som av riksförsäkrings - anstalten fastställes. Då anmälan göres, skall samtidigt eller, där så ej kan

ske, så snart som möjligt därefter till försäkringsinrättningen insändas genom

arbetsgivarens försorg, men på försäkringsinrättningens bekostnad, anskaffat

läkarbetyg enligt formulär, som av medicinalstyrelsen fastställes, angående

skadans beskaffenhet och den skadades tillstånd eller, där olycksfallet medfört

döden, angående dödsorsaken; kan läkarbetyg ej utan oskälig omgång

eller kostnad anskaffas, må i stället insändas intyg av präst eller annan

tjänsteman i orten, av ordföranden i kommunalstämman eller ordföranden

eller ledamot i kommunalnämnden eller av ledamot i häradsnämnden. Polismyndigheten

i orten skall så fort ske kan föranstalta örn undersökning rörande

olycksfallet, därest sådan undersökning begäres av försäkringsinrättningen

eller försäkringsrådet, samt till inrättningen eller rådet insända protokoll

över undersökningen; begäres ej polisundersökning, hålles undersökning

allenast örn polismyndigheten finner sådan nödig (21 §).

Enligt 31 § förordningen den 26 juni 1931 om erkända sjukkassor må i erkänd

sjukkassas stadgar bestämmas, att för sjukdomsfall, vid vilket den

sjuke jämlikt lag eller författning eller på grund av utfästelse är berättigad

att av annan erhålla avlöning eller annan ersättning eller vård, som ej utgör

fattigvård, sjukhjälp ej skall utgå eller rätten därtill vara på visst sätt begränsad.

Dock må ej föreskrivas begränsning i rätten till sjukhjälp under den i 29 §

sista stycket stadgade sjukhjälpstid på grund av att den sjuke må vara

berättigad till pension eller understöd enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring.

Vid sjukdom, därför den sjuke jämlikt lagen örn försäkring för

olycksfall i arbete eller lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar eller

gällande bestämmelser örn ersättning i anledning av kroppsskada ådragen

under militärtjänstgöring är berättigad att erhålla ersättning, må sjukpenning

från erkänd sjukkassa utgivas med högst det belopp för dag räknat, varmed

den sjukpenning lian tillförsiikrat sig från kassan överstiger den ersättning

för dag riiknat, vartill han sålunda är beriittigad.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

Beträffande vissa av de i motionerna berörda frågorna får utskottet vidare

anföra följande.

Med Jcarenstid förstås i allmänhet inom olycksfallsförsäkringen en viss

kortare eller längre tid efter olycksfallets inträffande, varunder ingen eller

blott reducerad ersättning utgår till den skadade.

Enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete, vilken lag stadgade skyldighet för arbetsgivare inom vissa

verksamhetsområden att utgiva ersättning till arbetare, som skadats genom

olycksfall i arbetet, omfattade denna ersättningsskyldighet icke gottgörelse

för sjukdom eller invaliditet under de 60 första dagarna efter olycksfallet.

I det av ålderdom sförsäkringskommittén den 19 oktober 1915 framlagda

förslaget till lag om försäkring för olycksfall i arbete, vilket avsåg bland annat

införande av obligatorisk olycksfallsförsäkring för envar, som mot avlöning

användes till arbete för annans räkning, hade särbestämmelserna beträffande

karenstid borttagits i så måtto, att enligt nämnda förslag sjukpenning skulle

utgå redan från och med dagen efter olycksfallet, dock under förutsättning

att sjukdomen varat mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet. Enligt

förslaget skulle den skadade även från och med dagen för olycksfallet och

därefter, så länge sjukpenning utginge, erhålla erforderlig läkarvård jämte

läkemedel, inberäknat ''andra till arbetsförmågans höjande nödiga hjälpmedel.

I den proposition (nr lil) med förslag till lag örn försäkring för olycksfall

i arbete m. m., vilken framlades för 1916 års riksdag, var i jämförelse

med kommittéförslaget beträffande karenstiden den ändringen vidtagen, att

en karenstid av fyra dagar, dagen för olycksfallet inräknad, införts, under

vilken tid sjukpenning icke skulle utgå till den skadade, även örn sjukdomen

varade under längre tid än nämnda antal dagar.

Erågan örn karenstiden upptogs vid denna riksdag även i motioner. I

en motion av herr von Sydow framhölls sålunda, att de kortvariga olycksfallen

allmänt ansåges tillhöra sjukförsäkringen och icke olycksfallsförsäkringen,

dels emedan den förra försäkringen vore lokalt organiserad och

därför mycket lättare kunde omedelbart omhändertaga olycksfallen än olycksfallsförsäkringen,

vilken vore och måste vara centralt organiserad, dels emedan

sjukkassorna vida mer än olycksfallsförsäkringens organ vore i tillfälle att

utöva en effektiv kontroll därå, att den skadade återginge i arbete, så snart

detta lämpligen kunde ske. Då emellertid någon obligatorisk sjukförsäkring

icke funnes i vårt land och man sålunda enligt motionärens uppfattning icke

kunde omedelbart hänvisa olycksfallen till sjukkassorna, föreslog motionären,

att, tills vidare och intill dess en obligatorisk sjukförsäkring bleve införd i

vårt land, en omedelbar ersättningspli/ct för arbetsgivarna i stället för den

föreslagna försäkringsplikten måtte införas för tiden från och med den femte

till och med den sextionde dagen efter olycksfallet.

Sedan kamrarna fattat olika beslut i frågan örn karenstid, framlades förslag

till sammanjämkning, i vilket föreslogs en tid av 35 dagar utöver dagen

för olycksfallet, under vilken ersättning icke skulle utgå från försäkrings
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21. 5

inrättningen, varemot ersättning från arbetsgivaren föreslogs skola utgå från

och med första dagen efter dagen för olycksfallet, under förutsättning att

sjukdomen varat mer än tre dagar efter sistnämnda dag. För utgörandet

av läkarvård jämte läkemedel och andra nödiga hjälpmedel skulle gälla

samma tidsbegränsningar som beträffande sjukpenning. Sammanjämkningsförslaget

bifölls av riksdagen och i enlighet med riksdagens beslut utfärdades

den 17 juni 1916 lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.

Sedan förslag till karenstidens borttagande vid upprepade tillfällen framförts

såväl inom som utom riksdagen, framlade Kungl. Majit i proposition

nr 5 till 1928 års riksdag förslag örn ändrade bestämmelser beträffande

karenstiden. I propositionen framhöll föredragande departementschefen bland

annat, att den principen vunnit erkännande, att arbetare, som omfattades

av den sociala olycksfallsförsäkringen, även under den efter olycksfallet

närmast följande sjuktiden borde erhålla sjukersättning på arbetsgivarens

bekostnad. Frågan hade emellertid gällt, huruvida ersättningen till arbetaren

borde för den första sjuktiden bestämmas att direkt utgå från arbetsgivaren,

utan obligatorisk förmedling av försäkringsinrättning, eller om arbetsgivarens

bidrag borde utgivas i form av avgifter för arbetarens försäkrande i försäkringsinrättning,

vilken i sin tur hade att vid inträffande olycksfall utgiva

ersättning till arbetaren. Ett val mellan de två systemen vore, påpekade

departementschefen, under de förhållanden, som då rådde med avseende å

olycksfallsförsäkringens organisation samt sjukförsäkringen, icke lätt att

träffa. Efter en redogörelse för de särskilda systemens fördelar och olägenheter

förordade departementschefen systemet med genomfört försäkringstvång

framför systemet med direkt ersättningsplikt för arbetsgivaren under en

karenstid. I anslutning härtill upptogos i propositionen bestämmelser överensstämmande

med nu gällande lags. Sedan riksdagen godkänt förslaget i

denna del, utfärdades lag i ämnet den 24 maj 1928.

Genom proposition'' nr 75 till 1931 års riksdag framlade Kungl. Majit

bland annat förslag till förordning örn erkända sjukkassor. I anledning av

propositionen väcktes — såsom i de nu till behandling föreliggande motionerna

framhållits — en motion inom första kammaren, nr 221, i vilken bland

annat hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla

om ytterligare utredning »i fråga om lämpligare avvägt samband mellan

sjuk- och olycksfallsförsäkringen för åstadkommande inom den senare av

bland annat viss karenstid». Sammansatt stats- och andra lagutskott, som

i utlåtande nr 8 behandlade propositionen och motionen, avstyrkte motionen

under framhållande, att med en sådan åtgärd som införande av en längre

karenstid i olycksfallsförsäkringen syntes böra anstå tills någon erfarenhet

vunnits angående sjukförsäkringen i dess nya gestaltning och ytterligare rön

gjorts angående verkningarna av den år 1928 beslutade omläggningen av

bestämmelserna rörande olycksfallsförsäkringen. Riksdagen avslog motionen.

Genom olycksfallsförsäkringslagen beredes en arbetare, som skadats till

följd av olycksfall i arbetet, på arbetsgivarens bekostnad viss ersättning för

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

den honom genom olycksfallet åsamkade förlusten av eller minskningen i förvärvsförmågan.

Detta lagens syfte har emellertid icke ansetts kräva att ersättningen

skall utgå alldeles oberoeede av arbetsgivaren på annan grund åliggande

skyldighet att utgiva eller bekosta ersättning åt arbetaren för skada

till följd av olycksfall i arbetet. Utan att vilja förhindra möjligheten för

arbetsgivaren att frivilligt bereda arbetaren gottgörelse utöver det i olycksfallsförsäkringslagen

fastställda måttet har därför lagen fastslagit den principen,

att understöd, som arbetsgivaren eljest på grund av skadan är skyldig

bekosta arbetaren, må avdragas från den enligt lagen utgående ersättningen,

samt att på grund härav arbetsgivarens försäkringsavgifter enligt lagen få i

motsvarande mån minskas. Avdrag får emellertid enligt lagen endast ske i

fråga örn emot varandra svarande slag av ersättningar. Såsom framgår av

det ovan anförda äro bestämmelser rörande avdrag från olycksfallsersättningen

givna i 11 §, vilken erhållit sin nu gällande lydelse enligt lag den

26 juni 1936, medan stadgande örn minskning i försäkringsavgifterna återfinnes

i 15 § andra stycket.

Omfattar skyldighet, som ovan nämnts, utgivande av samtliga enligt

olycksfallsförsäkringslagen utgående ersättningar, säges arbetsgivaren stå

total självrisk, gäller förpliktelsen eller åtagandet endast viss eller vissa ersättningar,

säges han stå partiell självrisk.

Vissa bestämmelser till undvikande av överförsäkring inom socialförsäkringen

äro givna i 31 § förordningen örn erkända sjukkassor, för vilka bestämmelser

utskottet förut redogjort. I paragrafen är stadgat dels frihet —

med vissa undantag — för kassorna att inskränka rätten till sjukhjälp på

grund av understöd utgående från annat håll dels ock skyldighet att i vissa

fall göra sådana inskränkningar. Ett av de fall, då sådan skyldighet föreligger,

är att den sjuke är berättigad till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Bestämmelserna i 11 § lagen örn försäkring för olycksfall i arbete innebära

även i viss mån korrektiv mot överförsäkring. Enligt denna paragraf

kan nämligen ersättningen jämlikt lagen minskas ej blott på grund av arbetaren

enligt annan lag eller utfästelse tillkommande ersättning utan jämväl

då understöd i anledning av olycksfallet tillkommer honom från kassa eller

pensionsinrättning eller på grund av försäkring i annan försäkringsanstalt

än i 4 § sägs. Att märka är emellertid att i fråga örn understöd från kassa

eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring avdrag endast må ske,

om kostnaden för understödet helt och hållet eller till minst en tredjedel

bestritts av arbetsgivaren; avdrag må ej heller ske med större belopp än

som skäligen kan anses svara mot arbetsgivarens bidrag. Enligt olycksfallsförsäkringslagen

gäller sålunda, att avdrag från de enligt lagen utgående

ersättningarna ej skall äga rum för understöd, som arbetaren själv antingen

genom bidrag till kassa eller pensionsinrättning eller på annat sätt på egen

bekostnad förskaffat sig. I detta hänseende intog det förslag till lag i

ämnet, som Kungl. Maj:t i proposition nr lil framlade för 1916 års riks
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

dug, för vissa fall en motsatt ståndpunkt. Härutinnan får utskottet hänvisa

till propositionen sid. 125—129.

Såsom förut nämnts är enligt 6 § olycksfallsförsäkringslagen i vissa fall

utbyte av livränta mot kapital medgivet.

Kungl. Maj:ts i proposition nr lil till 1916 års riksdag framlagda förslag

till lag örn försäkring för olycksfall i arbete upptog, i likhet med ålderdomsförsäkringskommitténs

förslag i ämnet, icke några stadganden örn rätt

till dylikt utbyte av livränta mot engångsersättning. I motioner, som väcktes

i anledning av propositionen, hemställdes emellertid, att i lagen måtte införas

bestämmelser örn att livränta i vissa fall finge utbytas mot en ersättningssumma

en gång för alla. Särskilda utskottet nr 1 yttrade i sitt utlåtande

över propositionen och motionerna bland annat följande.

I likhet med kommittén, vars ståndpunkt jämväl delats av departementschefen,

anser utskottet utbyte av livränta mot kapital i allmänhet icke böra

äga rum. Även i fråga, örn livräntor vid lägre invaliditetsgrader torde denna

regel böra fasthållas. Även örn i vissa fall livräntan skulle kunna verka fördröjande

på den skadades fullständiga tillfrisknande, torde dock betydelsen

härav ej böra överskattas.

Emellertid lärer det icke kunna förnekas, att i vissa fall förhållandena

kunna vara sådana, att det måste framstå som både obilligt och olämpligt,

örn ej möjlighet skulle finnas att göra ett dylikt utbyte. Sålunda kan i

särskilda fall av omständigheterna klart framgå, att det för den skadade

skulle vara till verkligt och varaktigt gagn, örn han genom erhållande avett

kapital bleve i stånd att skaffa sig nya insikter eller förvärvsmöjligheter.

Det torde emellertid vara klart, att man i dylika fall måste framgå med den

största försiktighet och endast i undantagsfall och då tillräckliga garantier

finnas, för att det åsyftade ändamålet skall kunna vinnas, bör medgiva utgivande

av kapital i stället för livränta.

Då utskottet sålunda funnit sig böra föreslå intagande i lagen av ett

stadgande i den riktning motionärerna föreslagit, har utskottet dock ansett

detsamma böra givas sådan avfattning, att jämte det kapitalutbetalningarna

inskränkas till rena undantagsfall och göras beroende av den skadades egen

ansökan, prövningen överlämnas åt försäkringsrådet.

Med uttrycket »motsvarande högst» har endast avsetts att möjliggöra

sådan nedsättning av livräntans kapitalvärde, som på försäkringstekniska

grunder må vara nödvändig.

På hemställan av det särskilda utskottet antog riksdagen nu gällande

bestämmelser örn utbyte av livränta mot kapital.

Beträffande försäkringsrådets praxis i fråga örn beviljande av engångsersättning

får utskottet hänvisa till Eisen-Löfmark: Lagen örn försäkring

för olycksfall i arbete m. m. sid. 99—101.

Vid 1937 års riksdag hemställdes i motioner örn vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen.

Sålunda yrkades i motionen II: 167, att riksdagen i

skrivelse till regeringen måtte anhålla om skyndsam utredning och förslag

till ändring av bestämmelserna i lagen örn olycksfall i arbete åsyftande en

höjning av sjukhjälp och invaliditetsersättning för lågt avlönade inkomsttagare.

I motionen II: 256 föreslogs vidare, att riksdagen måtte besluta

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

sådana ändringar i nämnda lag »att beräkningsgrunden för ersättning vid

olycksfall blir den genomsnittliga arbetsförtjänsten per arbetsdag under de

tre månaderna före olycksdagen samt att, där olycksfall drabbar arbetare,

som nyss varit arbetslös, den genomsnittliga arbetsförtjänsten för motsvarande

arbete blir bestämmande vid fastställandet av lians ersättning».

Andra laguttskottet anförde i sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr

36, följande:

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår Ilar utskottet redan

vid tidigare riksdagar haft sin uppmärksamhet riktad på spörsmålet, huruvida

icke en höjning kan äga rum i fråga örn beloppet av sjukpenning och

livränta,, som utgår inom de lägre inkomstgrupperna. För utskottet framstår

en dylik höjning såsom synnerligen önskvärd. Höjning torde kunna ske

även med bibehållande av nuvarande bestämmelser härutinnan i huvudsak

oförändrade.

Enligt utskottets mening torde olycksfallsförsäkringslagen även i andra

hänseenden böra underkastas en omarbetning, syftande till en mera rättvis

avvägning av ersättningarna i vissa fall. I sådant avseende framstår det för

utskottet såsom ett betydelsefullt önskemål, att en bättre ställning kunde

beredas s. k. halvinvalider. Vidare kan ifrågasättas, örn icke större hänsyn

borde tagas till den skadades försörjningsförhållanden. Sålunda torde vissa

skäl tala för en omarbetning i dylik riktning av den nu gällande bestämmelsen

örn avdrag å sjukpenning, som utgives till skadad under tid, då han

vårdas å sjukvårdsanstalt. Detta synes kunna ske exempelvis på det sättet,

att avdragets storlek — i stället för att som nu göras beroende av legosängsavgiften

— bestämmes olika allteftersom den skadade har vissa närmare

anhöriga att försörja eller så icke är fallet. En annan möjlighet vore att

göra sjukpenningens belopp beroende av försörjningsskyldigheten. Vidare

kan det enligt utskottets mening förtjäna övervägas, huruvida icke sjukpenning

bör liksom livränta kunna utgå med högre belopp, därest den skadades

tillstånd kräver särskild vård.

Ett spörsmål, som på senare år tilldragit sig ökad uppmärksamhet, är

frågan örn yrkesutbildning av invalider och örn andra åtgärder för att bereda

sådana förvärvsarbete. Enligt utskottets mening är det av stor vikt,

att detta spörsmål snarast tages under onrprövning. Den danska lagens

stadganden på denna punkt synas ägnade att därvid tagas som utgångspunkt.

Utskottet anser sålunda, att den nu gällande olycksfallsförsäkringslagen

i åtskilliga väsentligt skilda hänseenden är behäftad med brister. Enligt

utskottets mening bör frågan örn de åtgärder, som kunna vara påkallade till

botande av dessa brister, göras till föremål för en allsidig utredning. Därvid

torde särskild uppmärksamhet böra ägnas de spörsmål, som i det föregående

berörts.

Utskottet hemställde att riksdagen, i anledning av motionerna, måtte i

i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa

en allsidig utredning rörande en förbättrad lagstiftning örn försäkring för

olycksfall i arbete, vid vilken utredning de synpunkter, som kommit till

uttryck i utskottets motivering, bordo tagas under omprövning, samt för

riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen, som i skrivelse den 8 maj

1937, nr 261, anhöll, att Kungl. Majit ville låta utföra den av utskottet

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

9

föreslagna utredningen. Genom beslut den 11 juni 1937 anbefalldes riksförsäkringsanstalten

att verkställa den i skrivelsen begärda utredningen

samt att inkomma med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att chefen för socialdepartementet

den 3 januari 1938 enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande utsett en kommitté,

den s. k. socialvårdskommittén, vilken enligt direktiven för dess arbete har

till uppgift att företaga en allmän översyn av socialvården. I direktiven

uttalas, att vid en allmän översyn mötte, bland andra, följande två huvuduppgifter,

nämligen granskning av lagstiftningen rörande såväl socialförsäkringen

som övriga socialpolitiska stödåtgärder ävensom samordnande i görlig

mån av socialvårdens olika grenar. Sedan 1939 års lagtima riksdag i skrivelse,

nr 95, anhållit, att Kungl. Majit ville till fortsatt utredning upptaga

frågan örn utvidgad försäkring för olycksfall i arbete, har Kungl. Majit den

13 april 1939 beslutat överlämna handlingarna i ärendet till socialvårdskommittén

för att tagas under övervägande vid fullgörande av kommitténs

uppdrag.

Slutligen må här erinras, att enligt Kungl. Majits bemyndigande den 22

november 1940 tillsatts en utredning, den s. k. besparing sberedning en, med

uppgift att inom finansdepartementet handlägga frågor rörande besparingsarbetet

inom statsförvaltningen.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen anhöll riksdagen i

skrivelse den 8 maj 1937, nr 261 — under åberopande av vad som anförts

i utskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 36 — att Kungl. Majit ville

låta verkställa en allsidig utredning rörande en förbättrad lagstiftning örn försökt

ring för olycksfall i arbete, vid vilken utredning de synpunkter, som kommit

till uttryck i utskottets motivering, borde tagas under omprövning, samför

riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Genom beslut den] 11 juni 1937 anbefallde Kungl. Majit riksförsäkringsanstalten

att verkställa den i skrivelsen begärda utredningen. Detta uppdrag

har ännu icke fullgjorts; dock har riksförsäkringsanstalten, enligt vad

anstalten upplyst i sitt i ärendet avgivna yttrande, verkställt vissa förberedande

undersökningar, bland annat i samråd med den inom finansdepartementet

tillsatta besparingsberedningen. Utan att avvakta resultatet av dessa

undersökningar har riksförsäkringsanstalten vidare i skrivelse till Kungl.

Majit den 4 april 1941 hemställt örn vissa mindre ändringar i olycksfallsförsäkringslagstiftningen

i syfte att möjliggöra ett förenklat förfarande vid

sådana skador, som icke medföra avbrott i arbete utan allenast läkarvård.

I de nu till behandling föreliggande motionerna hava motionärerna —

under framhållande bland annat att av nyssnämnda riksdagsskrivelse ej fullt

tydligt framginge, huruvida den begärda utredningen avsåge olycksfallsförsäkringslagstiftningen

i allmänhet eller i huvudsak endast de i utskottsutlåtandet

särskilt berörda frågorna — hemställt, att riksdagen måtte i skri
-

Utskottet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

velse till Kungl. Majit anhålla att Kungl. Majit ville föranstalta att i samband

med denna utredning eller, därest omständigheterna därtill föranledde,

utan avbidan av resultatet av utredningen även måtte undersökas dels möjligheterna

att åstadkomma ett enklare förfarande för hjälp vid lindrigare

skador dels ock lämpligheten att vid lägre invaliditetsgrader utbyta livränta

mot engångsersättning. I syfte att ernå ett sådant enklare förfarande vid

småskador och därmed nedbringa försäkringskostnaderna utan att skadad

arbetares rätt till ersättning beskäres har i motionerna förordats, att vissa

frågor rörande olycksfallsförsäkringen upptagas till omprövning. Bland de

spörsmål, vilka motionärerna i sådant hänseende beröra, märkas frågorna

örn karenstid och örn viss självrisk för arbetsgivaren, varjämte ifrågasättas

skärpta bestämmelser till förhindrande av s. k. överförsäkring inom socialförsäkringslagstiftningen.

Enligt utskottets mening äro de i motionerna upptagna frågorna, vilka

delvis avse centrala delar av olycksfallsförsäkringslagstiftningen, förtjänta av

uppmärksamhet. Den av 1937 års riksdag genom förenämnda riksdagsskrivelse

begärda allsidiga utredningen av denna lagstiftning torde emellertid

uppenbarligen omfatta även de i motionerna berörda spörsmålen. Enligt

vad riksförsäkringsanstalten, åt vilken myndighet uppdragits att verkställa

utredningen, anfört i sitt yttrande över motionerna hava även dessa spörsmål

upptagits till förberedande undersökning. Då de frågor, som avses i motionerna,

sålunda redan äro under utredning, finner utskottet — i avvaktan på

resultatet av riksförsäkringsanstaltens utredningsarbete i fråga örn olycksfallsförsäkringslagstiftningen

— ej skäl att för närvarande tillstyrka en framställning

i ämnet av riksdagen till Kungl. Majit.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 maj 1941.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Olof Carlsson, Sten, Wistrand,

Nils Elowsson, Näslund och Gustaf Elofsson;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Hage, fröken Andersson, herrar

Olovsson i Västerås, Pettersson i Hällbacken, Hermansson*, Larsson i Östersund och

Norup*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; bilagor.

11

Bilaga A.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Sedan Kungl. Försäkringsrådet anbefallts avgiva utlåtande i anledning av

vissa vid 1941 års lagtima riksdag väckta motioner, nämligen nr 163 i första

och nr 211 i andra kammaren, får Rådet anföra följande.

Rådet förordar, att utredning i de av motionärerna angivna avseenden

verkställes i samband med den av 1937 års riksdag begärda allsidiga utredningen

rörande olycksfallsförsäkringslagstiftningen.

Emellertid får Rådet — i anledning av vad motionärerna anfört till stöd

för sin hemställan örn undersökning angående lämpligheten att vid lägre

invaliditetsgrader utbyta livränta mot engångsersättning — meddela, att en

utredning pågår, vars resultat icke är utan betydelse för nämnda av motionärerna

upptagna fråga.

I samband med att Försäkringsrådet till behandling upptog en av Riksförsäkringsanstalten

och De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening

på Rådets föranstaltande verkställd utredning angående huruvida ändring i

dittills tillämpad praxis i fråga örn invaliditetsbedömning vid skada å extremiteterna

kunde anses önskvärd, varvid Rådet beslöt viss jämkning av de

vanligen använda procentsatserna vid vissa fingerskador, har Rådet jämväl

uttalat sig för ytterligare utredning i vissa avseenden. Sålunda har Rådet

bland annat anfört följande.

I anledning av vad som framhållits angående bristande överensstämmelse

mellan den vid invaliditetsbedömningen fastställda invaliditeten och den

s. k. faktiska invaliditeten, som beräknats med ledning av vissa undersökningar

rörande de skadades arbete och arbetsinkomst, erinrade Rådet, att

de procentsatser för invaliditeten vid olika kategorier av skador, som beräknats

med ledning av verkställda undersökningar, ju icke utan vidare finge

anses angiva måttet på den verkliga nedsättningen av arbetsförmågan. Önskvärt

vore, att dessa undersökningar utvidgades och fullständigades. Härigenom

skulle en allt säkrare vägledning erhållas för en rättvis invaliditetsbedömning.

Vid bedömande av den faktiska invaliditeten måste givetvis

hänsyn tagas till ett flertal andra omständigheter än den skadades arbetsinkomst

vid tiden för olycksfallet och vid tiden för den verkställda undersökningen.

Härvid måste beaktas den skadades individuella förhållanden,

konjunkturerna på arbetsmarknaden etc. En undersökning rörande den

faktiska invaliditeten borde avse den skadades anställnings- och löneförhållanden

under längre tidsperioder.

Beträffande frågan örn jämkning i tillerkänd livränta på grund därav, att

den skadade genom tillvänjning erhållit väsentligt ökad arbetsförmåga, mötte

enligt gällande bestämmelser icke hinder härför. Enligt tillämpad praxis

hade emellertid i många fall, exempelvis vid rena amputationsskador, livräntorna

redan från början till sin storlek bestämts med hänsyn till att

ökning av arbetsförmågan kunde beräknas inträda genom tillvänjning. Då

sålunda exempelvis förlust av tummen vanligen efter sjukdomstidens slut

ersatts med en definitiv livränta efter 25 procent, hade denna procentsats

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; bilagor.

bestämts med hänsyn jämväl till den ökade arbetsförmåga, som kunde beräknas

inträda, sedan den skadade hunnit vänja sig vid skadan. 1 dylika

fall kunde tydligen någon jämkning i ersättningen icke äga rum av den

anledning att tillvänjning inträtt.

Såsom även av angivna yttranden framginge kunde emellertid en ändring

av praxis i förevarande hänseende anses önskvärd i den riktningen, att

högre ersättning tillerkändes under tiden för tillvänjningen och lägre ersättning,

sedan tillvänjning borde anses hava inträtt. För att vid en sådan

omläggning av praxis redan från början vinna största möjliga enhetlighet

vid bedömandet syntes vara erforderligt, att vissa riktlinjer uppgjordes för

tillämpningen. Förslag till de riktlinjer, som sålunda kunna befinnas önskvärda,

syntes lämpligen böra uppgöras av Riksförsäkringsanstalten och

Socialförsäkringsbolagens förening och av dem överlämnas till Försäkringsrådet.

Vid förslagens utarbetande borde beaktas, bland annat, sådana frågor

som tillvänjningstidens längd vid olika kategorier av skador samt bestämmande,

åtminstone för vissa huvudtyper av skador, av procenttal för

invaliditetsgraden, avseende att tjäna till ledning vid invaliditetsbedömningen

dels för tillvänj ningstiden och dels för tiden därefter.

Stockholm den 14 mars 1941.

På Kungl. Försäkringsrådets vägnar:

Hugo Landelius.

Sven Blomdahl.

Bilaga B.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Sedan riksförsäkringsanstalten av Kungl. Maj:t anbefallts avgiva yttrande

till Riksdagens andra lagutskott över de lika lydande motionerna nr 163 i

första kammaren och nr 211 i andra kammaren örn vissa jämkningar i

Såsom i motionerna omnämnes har Kungl. Majit den 11 juni 1937 anbefallt

riksförsäkringsanstalten att verkställa en allsidig utredning rörande en

förbättrad lagstiftning örn försäkring för olycksfall i arbete. Denna utredning

har på grund av senare inträffade omständigheter — bland annat tillsättandet

av socialvårdskommittén samt den rådande kristiden — icke slutförts,

ehuru vissa förberedande undersökningar verkställts.

Motionärerna påyrka nu undersökning rörande dels möjligheterna att

åstadkomma ett''enklare förfarande för hjälp vid lindrigare skador, dels ock

lämpligheten att vid lägre invaliditetsgrader utbyta livränta mot engångsersättning.

Båda de av motionärerna nämnda frågorna hava redan av riksförsäkringsanstalten

upptagits till förberedande undersökning i samråd med den inom

finansdepartementet tillsatta besparingsberedningen.

Beträffande de s. k. småskadorna har riksförsäkringsanstalten i ett särskilt

avseende ansett sig icke böra avvakta resultatet av nämnda undersökning

utan redan nu till Kungl. Majit ingivit en framställning örn viss

mindre ändring i olycksfallsförsäkringslagen samt örn vissa ändringar i

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; bilagor.

kungörelsen angående anmälan om olycksfall i arbete. Detta förslag avser

att möjliggöra ett förenklat förfarande vid sådana skador, som icke medföra

avbrott i arbete utan allenast läkarvård. En avskrift av riksförsäkringsanstaltens

skrivelse till Kungl. Maj:t närslutes.

Enär sålunda de av motionärerna behandlade spörsmålen redan upptagits

till undersökning, förordar riksförsäkringsanstalten, att motionerna icke

måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Sam Larsson.

Sven Sidvall.

Stockholm den 15 april 1941.

Avskrift,

Till Konungen.

Bilaga C.

Kungl. Majit har den 11 juni 1937. anbefallt riksförsäkringsanstalten att,

i anledning av riksdagens till Kungl. Majit därom avlåtna skrivelse (nr 261)

verkställa en allsidig utredning rörande en i av riksdagen angivna avseenden

förbättrad lagstiftning om försäkring för olycksfall i arbete samt inkomma

med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Av liera under de

senare åren inträffande omständigheter — särskilt den rådande kristiden —

har riksförsäkringsanstalten icke ansett sig böra slutföra nämnda utredning,

ehuru vissa förberedande undersökningar verkställts.

I samråd med den inom finansdepartementet tillsatta besparingsberedningen

har riksförsäkringsanstalten på senaste tiden till undersökning upptagit

vissa frågor i syfte att vinna ett förenklat och förbilligat förfarande

vid handläggningen av ärenden enligt lagen örn försäkring för olycksfall i

arbete.

Utan avvaktan av resultatet av nämnda utredningar anser sig riksförsäkringsanstalten

härigenom böra redan nu underställa Kungl. Majits prövning

frågan örn viss ändring av olycksfallsförsäkringslagen i ett särskilt avseende,

som hänför sig till det nuvarande anmälningsförfarandet i fråga örn olycksfall

i arbete, när olycksfallet medför så lindrig skada, att ej sjukpenning

utan i regel endast ersättning för läkarvård och läkemedel skall utgivas i

anledning av olycksfallet.

Antalet anmälda dylika olycksfall i arbete har under de senare åren

ökat i så hög grad, att riksförsäkringsanstalten anser en förenkling av det

nuvarande anmälningsförfarandet, vilket även bör kunna medföra förenkling

av anstaltens arbete för reglering av dylika skadefall, vara önskvärt.

Antalet anmälda olycksfall i arbete, som sålunda för den skadade icke

medfört nedsättning av arbetsförmågan eller som medfört sådan nedsättning

i mindre grad eller under kortare tid än som enligt 6 § 1 b) olycksfallsförsäkringslagen

fordras för att sjukpenning skall utgå, har beträffande

större arbetsgivare (exklusive staten) under nedanstående år i avrundade

tal uppgått till

År

Antal

År

Antal

olycksfall

olycksfall

1933 .............

............. 9,800

1936 .............

............. 19,400

1934 .............

............. 13,200

1937 .............

............. 23,200

1935 .............

............. 16,400

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; bilagor.

År 1937 fördelade sig antalet med omkring 12,000 på riksförsäkriugsanstalten

och omkring 11,200 på bolagen. Härtill kommo motsvarande olycksfall

bland de mindre arbetsgivarnas arbetare, omkring 2,100 för riksförsäkringsaustalten

oell omkring 400 för bolagen. Enligt en för år 1940 verkställd

preliminär uppskattning utgjorde antalet olycksfall av ifrågavarande slag,

beträffande i riksförsäkringsanstalten försäkrade arbetare, omkring 18,700,

vilket innebär en stegring från år 1937 med omkring 4,600.

Enligt 21 § olycksfallsförsäkringslagen skall varje olycksfall i arbete,

även om det medför eller skäligen kan antagas medföra påföljd, som föranleder

ersättning endast enligt 6 § 1 a), av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren,

så snart han från den skadade eller eljest erhållit underrättelse

örn olycksfallet, ofördröjligen anmälas till försäkringsinrättningen; och skall,

då anmälan göres, samtidigt eller, där så ej kan ske, så snart som möjligt

därefter, även insändas läkarintyg, enligt formulär, som fastställes av medicinalstyrelsen.

På framställning av riksförsäkringsanstalten har för här avsedda

skadefall medicinalstyrelsen fastställt ett enklare läkarintygsformulär

(som ersättes med 2 kronor) än det vanliga formuläret (för vilket ersättning

utgår med 4 kronor).

Enligt kungörelsen den 9 november 1928 angående anmälan örn olycksfall

i arbete skall vidare, där den skadade är försäkrad i riksförsäkringsanstalten,

anmälan insändas dels i ett exemplar till riksförsäkringsanstalten,

dels i ett annat exemplar till polismyndigheten i orten, som vidare befordrar

denna anmälan till vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare, dels oelc

slutligen i ett ytterligare exemplar tillställas arbetarombud, varom förmäles

i 31 § i lagen örn arbetarskydd, därest sådant ombud finnes utsett å arbetsstället.

Ar den skadade försäkrad i ömsesidigt bolag, skall anmälan insändas,

förutom till detta bolag, även till riksförsäkringsanstalten, varvid

alltså för arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren kan tillkomma att uppgöra

och insända ett fjärde exemplar av anmälningshandlingen. Rörande innehållet

av anmälan, som skall avfattas enligt formulär, som fastställes av

riksförsäkringsanstalten, stadgas närmare i kungörelsens 2 §.

I fråga om olycksfall i allmänhet, d. v. s. olycksfall, som — där det ej

medför den skadades död — medför nedsättning av arbetsförmågan med

minst 1U under mer än tre dagar efter olycksfallsdagen, har avsikten uppenbarligen

varit, att den skadade skall på grund av den till försäkringsinrättningen

inkomna anmälningshandlingen och läkarintyget snarast kunna tillerkännas

den sjukpenning, varav han antagen i regel utan dröjsmål vara i

behov. I de fall av lindrigare skada, där sjukpenning ej behöver utgå, utan

där fråga endast blir örn ersättande av läkarvård, läkemedel och läkarintyg

— undantagsvis även örn resa till eller från läkare och möjligen även av

läkare ordinerad massage- eller fysikalisk behandling — uppstår emellertid

för försäkringsinrättningen i regel fråga örn utgivande av ersättning härför,

först när behandlingen meddelats, och om den meddelats mer än en gång,

först när den avslutats och räkning utställts av läkaren. I enlighet härmed

har det synts anstalten tillfyllest, örn i dylika fall anmälan örn olycksfallet

göres, först när den för behandlingen ersättningsberättigade framställt anspråk

på ersättning för behandlingen, d. v. s. i regel först när behandlingen

avslutats. I vissa fall när fråga är örn arbetsgivare med ett stort antal arbetare,

oell arbetsgivaren antingen enligt försäkringsvillkoren står självrisk

för läkarvård och läkemedel eller ock förskotterar ersättning därför, är det

tillräckligt, att anmälan örn olycksfall, varom här är fråga (med bifogande

av läkarintyg och eventuellt även läkarvårdsråkning), göres till försäkringsinrättningen

i ett sammanhang för flera under viss tid inträffade dylika

olycksfall t. ex. efter utgången av varje månad eller varje kvartal allteftersom

försäkringsinrättningen i samråd med arbetsgivaren bestämmer.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; bilagor.

15

Vid anmälan om olycksfall, som här avses, bör vidare komma till användning

ett vida enklare anmälningsformulär än det mer utförliga formulär,

örn vars innehåll stadgas i 2 § av berörda 1928 års kungörelse angående

anmälan örn olycksfall i arbete m. m. och vilket sistnämnda formulär ej är

erforderligt i fråga örn här avsedda olycksfall.

Slutligen bör det vara tillräckligt, örn anmälan örn olycksfall, som här

avses, göres endast till den försäkringsinrättning, där den skadade är försäkrad.

När t. ex. för närvarande ett exemplar av den vanliga anmälningshandlingen

ingår till yrkesinspektör eller bergmästare, kan i här avsedda

fall sådant särskilt exemplar ersättas med att försäkringsinrättningen underrättar

vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare örn vissa slags här avsedda

olycksfall, som under viss tidsperiod inträffat vid visst företag eller

hos viss arbetsgivare. Likaledes bör det exemplar av den vanliga anmälningshandlingen,

som även i här förekommande fall nu tillställes arbetarombud,

kunna utan olägenhet ersättas med underrättelse på annat sätt i

enklare form till sådana ombud.

Vid tillämpning i fråga om här avsedda olycksfall i arbete av ett på det

sätt förenklat anmälningsförfarande, som nu angivits, bör det bliva möjligt

att sammanföra anmälningshandlingen med läkarintyget och läkarvårdsräkningen

till en handling, varigenom för riksförsäkringsanstalten och för de

ömsesidiga bolagen en ej obetydlig förenkling skulle kunna vinnas vid handläggningen

av dessa olycksfall.

På grund av vad ovan anförts får riksförsäkringsanstalten avgiva följande

1) Förslag

till

ändrad lydelse av 21 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

§ 21.

Där---- påföljd, som enligt 6 § 1 b) eller 2) eller enligt 7 §---

fastställes.

Har olyckfallet medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd, som

föranleder ersättning endast enligt 6 § la), skall skriftlig anmälan av arbetsgivaren

eller arbetsföreståndaren göras hos försäkringsinrättningen inom

tid och på sätt, som bestämmes av Konungen.

Då — — — polismästare.

2) Förslag

till ändring av

Kungl. Maj:ts kungörelse den 9 november 1928 angående anmälan

örn olycksfall i arbete m. m. (Sv. förf.-saml. 429).

§ 1.

Mom. 1. Har — — —- påföljd, som enligt 6 § 1 b) eller 2) eller enligt

7 § — — — bolag.

Örn olycksfallet medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd, som

föranleder ersättning endast enligt ögla), skall arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren

göra skriftlig anmälan örn olycksfallet hos den försäkrings
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; bilagor.

inrättning, där den skadade är försäkrad, så snart den ersättningsberättigade

framställt anspråk på ersättning eller eljest inom tid, som bestämmes av

försäkringsinrättningen.

Mom. 2. Har — — — föreskriven.

§ 2.

Anmälan--— riksförsäkringsanstalten, oell i fråga örn olycksfall,

som avses i samma paragraf första stycket, innehålla uppgift örn---

löneförhållanden.

§5-

Hå---olycksfall i arbete, varom i § 1 första stycket förmäles, inträffat

---polismästare.

§ 6.

Mom. 1. Polismyndighet---undersökning.

Har olycksfall i arbete, varom förmäles i § 1 första stycket, kommit

— — — anmälan.

Mom. 2.---.

§ 6 a).

Då anmälan örn ''olycksfall, som avses i § 1 första stycket, göres---

å arbetsstället.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit

byråcheferna Östrand och Eisen samt byrådirektören Sidvall.

Underdånigst

Sam Larsson.

H. v. Schulzenheim.

Stockholm den 4 april 1941.

Bilaga D.

Till riksdagens andra lagutskott.

Sedan tillfälle beretts Svenska Arbetsgivareföreningen att avgiva yttrande

över två inom riksdagen väckta likalydande motioner, nämligen nr 163 i

första kammaren av herrar Björkman och Tamm samt nr 211 i andra kammaren

av herr Skoglund i Doverstorp m. fl. örn vissa jämkningar i olycksfallsförsäkringslagstiftningen,

får föreningen härmed anföra följande.

Motionärerna ha fäst uppmärksamheten på de avsevärda kostnader, som

de s. k. bagatellskadorna och invaliditetsfallen med lägre invaliditetsgrader

medfört för olycksfallsförsäkringsverksamheten såsom helhet, ett förhållande

som även tidigare offentligen påtalats. Motionärerna påpeka, att även örn

ifrågavarande _ kostnader ej falla inom statsbudgeten utan uttagas i premier

av de försäkringspliktiga, de dock äro en belastning av produktionen, vilken

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; bilagor.

belastning icke minst i dessa tider bör hållas tillbaka så långt hänsynen

till de skadade det medger.

Den omständigheten, att antalet anmälda småskador med åren väsentligt

ökat, beror uppenbarligen på att man numera i stor utsträckning begär ersättning

för dylika skador även i sådana fall, där detta tidigare icke skett.

Det synes föreningen vara ett allmänt intresse att denna tendens motarbetas,

helst som den i viss utsträckning otvivelaktigt är uttryck för missbruk

av försäkringen. Motionärerna giva anvisning på flera utvägar för

åstadkommande av en minskning av antalet anmälda bagatellskador, nämligen

dels att möjligheten till överförsäkring bör förekommas, dels att den

nu gällande karenstiden av tre dagar, under vilken sjukpenning icke utgår,

bör kunna utökas eller jämkas, dels att arbetsgivarna ikläda sig viss självrisk

för olycksfallsförsäkringen. Enligt föreningens mening utgöra de nu

bestående möjligheterna till överförsäkring en avsevärd brist i vårt socialförsäkringsväsende,

och det är en angelägen uppgift att undersöka, hur

dylika möjligheter skola förekommas. Det torde närmast ankomma på

socialvårdskommittén att söka en lösning pä detta problem. Örn man effektivt

skall kunna nedbringa antalet anmälda bagatellskador, synes det föreningen

ofrånkomligt, att den nu gällande karenstiden av tre dagar, under

vilken sjukpenning icke utgår, förlänges. Föreningen vill icke i detta sammanhang

fatta ståndpunkt till frågan, huruvida det kan vara lämpligt att,

på sätt motionärerna antytt, ålägga arbetsgivarna att stå viss självrisk, innebärande

att arbetsgivaren — givetvis mot en generell nedsättning av premierna

— vid varje olycksfall själv skulle utgiva ersättning intill ett visst

belopp. Det synes emellertid vara anledning att göra denna fråga till föremål

för utredning, varvid särskilt böra beaktas erfarenheterna från Finland,

där samma otillfredsställande förhållanden som hos oss tidigare förekommit

beträffande bagatellskadornas antal och där en reform i av motionärerna

antydd riktning av denna anledning genomfördes år 1935.

Motionärerna förorda, att vid lägre invaliditetsgrader livränta i större

utsträckning än hittills varit fallet skulle kunna utbytas mot engångsersättning,

varvid dock det utbetalda kapitalbeloppet skulle kunna reduceras

under livräntans kapitalvärde i högre grad än som vid dylika utbyten nu

sker. Nu gällande lagstiftning intar en restriktiv ståndpunkt i fråga örn

möjligheten att utbyta livränta mot kapitalbelopp. I 6 § olycksfallsförsäkringslagen

stadgas sålunda, att på diirom av den skadade gjord ansökan,

må försäkringsrådet, när synnerliga skäl därtill äro för handen, besluta att

i stället för livränta eller del'' därav skall till den skadade utgivas ett kapital för

en gång, till belopp motsvarande högst livräntans eller livräntedelens kapitalvärde

enligt gällande beräkningsgrunder. Denna bestämmelse tillkom

under riksdagsbehandlingen efter yrkande av enskilda motionärer. Vederbörande

utskott — som tillstyrkte denna ändring — framhöll emellertid,

att man i dylika fall måste framgå med största försiktighet och endast i

undantagsfall och då tillräckliga garantier funnos för att det åsyftade ändamålet

skulle kunna vinnas borde medgiva ett utgivande av kapital i stället

för livränta. Möjligheten till utbyte har i enlighet med denna utskottets

uppfattning i lagen bundits vid mycket stränga förutsättningar. För en

reform i den riktning, som antydes i de nu ifrågavarande motionerna, tala

onekligen vissa skäl. Vid inträffad partiell invaliditet spelar säkerligen tillvänjningen

betydligt större roll för arbetsförmågan, jin man i allmänhet

föreställer sig, och det torde icke kunna bestridas, att denna omständighet

hittills icke blivit tillräckligt beaktad vid invaliditetsbedömningen, vilket

fått den praktiska konsekvensen, att livränta ofta utgår med högre belopp

jin som kan anses motiverat med hänsyn till den faktiska invaliditeten.

Bihang till riksdagens protokoll Ulli. 9 sami. 2 avd. Nr 21. lois 4i 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; bilagor.

Mot ett utökande av möjligheterna till utbyte av livränta mot ett engångsbelopp

tala dock flera skäl, som icke synas ha i tillbörlig grad beaktats

av motionärerna. Den faran ligger nära till hands, att den, som på en gång

får ett relativt stort ersättningsbelopp, icke i tillbörlig grad betänker, att han

på grund av sitt lyte kan få vissa svårigheter att försörja sig i framtiden

utan i stället förslösar beloppet och sedermera blir nödsakad att anlita

andra samhällets hjälpformer. Det får icke heller förbises, att möjligheten

att på detta sätt relativt snabbt få stora ersättningsbelopp utbetalade kan

föranleda allvarliga missbruk av försäkringen, som icke kunna vara lätta att

upptäcka och påtala.

Såsom i motionerna även framhålles har i anledning av en skrivelse från

1937 års riksdag riksförsäkringsanstalten erhållit i uppdrag att företaga en

revision av olycksfallsförsäkringslagstiftningen. Denna utredning är emellertid

för närvarande vilande dels på grund av det allmänna tidsläget, dels

ock i avvaktan på socialvårdskommitténs arbete. Åt denna kommitté har

uppdragits bland annat att verkställa en granskning av lagstiftningen rörande

såväl socialförsäkringen som övriga socialpolitiska stödåtgärder. Föreningen

anser det lämpligt, att de av motionärerna framförda synpunkterna

beaktas vid de utredningar på ifrågavarande område, som sålunda äro igångsatta.

Stockholm den 20 mars 1941.

Svenska Arbetsgivareföreningen

Fritiof Söderbäck.

Bilaga E.

Till Andra lagutskottet.

Genom remiss den 5 februari 1941 har Landsorganisationen i Sverige

beretts tillfälle att avgiva yttrande över inom riksdagen väckta motioner nr

163 i Första kammaren av hrr Björkman och Tamm samt nr 211 i Andra

kammaren av hr Skoglund i Doverstorp m. fl. örn vissa jämkningar i lagstiftningen

örn olycksfallsförsäkring. Landssekretariatet får å landsorganisationens

vägnar anföra.

Motionerna utmynna i yrkande att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Majit hemställa att i samband med den av 1937 års riksdag begärda utredningen

örn olycksfallslagstiftningen — eller, örn omständigheterna därtill

föranleda, utan avbidan av resultatet av denna utredning — även måtte

undersökas dels möjligheterna att åstadkomma ett enklare förfarande för

hjälp vid lindrigare skador, dels ock lämpligheten att vid lägre invaliditetsgrader

utbyta livränta mot engångsersättning.

Yad beträffar frågan örn en förenkling av förfarandet vid prövning avsmärre

olycksfallsskador har sekretariatet givetvis ingenting i och för sig

att erinra mot att åtgärder i sådant syfte vidtagas. Enligt motionärernas

mening synes prövningen av här förekommande skadefall inte böra ske

centralt. För en förändring av den nuvarande proceduren tala visserligen

åtskilliga skäl, bl. a. hänsyn till den relativa storleken av regleringsomkostnaderna

för bagatellskador och de vid nuvarande förfarande i vissa fall förefintliga

kontrollsvårigheterna. Å andra sidan bör häremot vägas betydelsen

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; bilagor.

19

av en enhetlig praxis. Under alla förhållanden kan sekretariatet inte biträda

en omläggning, vilken skulle leda till en utökning av nu gällande karenstid,

liksom sekretariatet inte heller kan gå med på att inskränkning i olycksfallsersättningen

göres med hänsyn till den skadades privata olycksfallsförsäkring.

I frågan örn utbyte vid lindrigare invaliditetsfall av livränta mot engångsersättning

ställer sig sekretariatet i princip avvisande till tanken att man

mera generellt skulle övergå till det av motionärerna ifrågasatta systemet.

Å andra sidan har från vissa håll gjorts gällande att nuvarande praxis vore

alltför restriktiv. För en liberalare ordning i detta hänseende erfordras

emellertid inte lagändring.

Enligt sekretariatets uppfattning avser det uppdrag, som på grund av

1937 års riksdags begäran örn en allsidig utredning rörande förbättrad

olycksfallslagstiftning av Kungl. Majit lämnades till Riksförsäkringsanstalten,

en fullständig revision av denna lagstiftning utan begränsning till de av

riksdagen närmast berörda spörsmålen. Yid sådant förhållande synes det

självfallet att de i föreliggande motioner avhandlade frågorna, därest de över

huvud anses böra underkastas utredning, upptagas till behandling i samband

med den åt Riksförsäkringsanstalten uppdragna allmänna utredningen.

Stockholm den 10 mars 1941.

Landsorganisationen i Sverige.

Aug. Lindberg.

Arnold Sölvén.

Bilaga F.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Sedan utskottet genom skrivelse den 5 februari 1941 berett De ömsesidiga

socialförsäkringsbolagens förening tillfälle att avgiva yttrande över likalydande

motioner nr 163 i första kammaren av herrar Björkman och Tamm

och nr 211 i andra kammaren av herr Skoglund i Doverstorp m. fl. om

vissa jämkningar i olycksfallsförsäkringslagstiftningen, får föreningen anföra

följande.

De ifrågavarande motionerna utmynna i en begäran, att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte låta undersöka

dels möjligheten att åstadkomma ett enklare förfarande för hjälp vid

lindrigare skador, dels ock lämpligheten att vid lägre invaliditetsgrader utbyta

livräntan mot engångsersättning.

Föreningen, som vid olika tillfällen haft anledning dryfta dessa frågor

och därvid funnit behovet av en reform på de båda här ifrågavarande områdena

av den sociala olycksfallsförsäkringen synnerligen påkallade, vill på

det livligaste tillstyrka den av motionärerna begärda utredningen. I detta

sammanhang anser sig föreningen emellertid icke böra underlåta meddela

att, enligt vad som kommit till dess kännedom, den enligt Kungl. Majits

bemyndigande den 22 november 1940 tillsatta besparingsberedningen förberedningsvis

upptagit bl. a. dessa frågor till behandling.

Stockholm den 7 mars 1941.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening.

A. E. Rodhe.

Trygve Lovén.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.