Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.

1941-05-15 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1941:22, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

1

Nr 22.

Ankom till riksdagens kansli den 16 maj 1941 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring

i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 206,

har herr Hage m. fl. hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

begära, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning rörande lämpligheten

och behovet av en lagändring, innebärande, att avdrag icke må göras å livränta

enligt olycksfallsförsäkringslagen för sådan å pension utgående tilläggsersättning,

som utgör kompensation för ökade levnadskostnader.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för denna hemställan,

får utskottet hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

begärt yttrande av försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten och järnvägsstyrelsen.

Yttranden hava inkommit från nämnda myndigheter; riksförsäkringsanstalten

har vid sitt yttrande fogat avskrift av sin beslutsskrivelse

i det i motionen berörda livränteärendet. Samtliga dessa handlingar finnas

fogade såsom bilagor A—D vid detta utlåtande, och får utskottet hänvisa till

desamma.

Lagen den 17 juni''1916 om försäkring för olycksfall i arbete avser att genom

försäkring i riksförsäkringsanstalten eller i ömsesidigt arbetsgivarebolag,

varom förmäles i 4 §, tillförsäkra arbetare, som skadas till följd av olycksfall

i arbete, ersättning därför på arbetsgivarens bekostnad. Emellertid kan arbetsgivaren

även enligt annan lag eller särskild författning eller på grund av egen

utfästelse vara skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva

avlöning, pension eller annan ersättning, som helt eller delvis utgör understöd

på grund av olycksfallet, varjämte arbetsgivaren genom avgifter till kassa,

pensionsinrättning eller annan försäkringsanstalt än de nämnda ömsesidiga

arbetsgivarebolagen kan hava tillförsäkrat arbetaren dylikt understöd. För

nu angivna fall stadgas i 11 § olycksfallsförsäkringslagen, att från sjukpenning,

livränta, begravningshjälp eller annan ersättning, som utgives enligt

olycksfallsförsäkringslagen, avdrages vad för motsvarande ändamål av arbetsgivaren,

kassan eller pensionsinrättningen eller på grund av försäkring utgives

för tid, under vilken ersättningen utgår. Såsom förutsättning för att avdrag

må äga rum gäller emellertid -— utom vad angår av arbetsgivaren utgivet

understöd vid sjukdom — att arbetsgivaren enligt 15 § andra stycket erhållit

Bihang till riksdagens protokoll 1911. 9 sami. 2 avd. Nr 22.

1019 41

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

lindring i försäkringsavgiften, varjämte, då fråga är om understöd från kassa

eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring, arbetsgivaren skall hava

till minst en tredjedel bidragit till bestridande av kostnaden för understödet.

Avdrag får ej ske med större belopp än som svarar mot arbetsgivarens bidrag.

Såsom understöd skall ej anses pension, som tillförsäkrats den skadade på

grund av viss levnadsålder och anställningstid eller eljest av annan anledning

än den av olycksfallet förorsakade skadan. I fråga örn pension, som utgår

vid arbetsoförmåga i följd av olycksfallet, skall såsom sådant understöd anses

allenast den del av pensionen, som överstiger det belopp, vartill rätt grundats

genom anställningstiden. Finnas nu återgivna bestämmelser i särskilt fall

icke tillämpliga, prövar försäkringsinrättningen, huruvida och med vilket belopp

avdrag å ersättningen enligt denna lag skäligen skall äga rum.

I 15 § andra stycket föreskrives, att om arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning

eller försäkringsanstalt är skyldig att utgiva understöd, för vilket enligt

11 § avdrag må göras, skall avgiften för försäkringen enligt olycksfallsförsäkringslagen

bestämmas till det lägre belopp, som motsvarar den minskade försäkringsrisken.

Dock må, i fråga örn annan arbetsgivare än staten, sådan lindring

i försäkringsavgiften ej äga rum med mindre arbetsgivaren det begär och

tillika, där så finnes erforderligt, för utgörande av understödet ställer säkerhet

som av försäkringsinrättningen godkännes.

Med uttrycket »annan lag» i 11 § olycksfallsförsäkringslagen torde i främsta

rummet avses sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr 270), enligt vilken vid

arbetares sjukdom viss understödsskyldighet åligger arbetsgivare. Under uttrycket

»särskild författning» inbegripas avlönings- och pensionsreglementen

m. m., i vilka givits bestämmelser rörande rätt till ersättning vid bland annat

olycksfall i arbete för vissa statstjänstemän m. fl.

Som nämnts förutsättes i 11 §, att arbetsgivare jämväl på grund av egen

utfästelse kan vara skyldig utgiva understöd. Dylikt åtagande kan göras i

personligt avtal med viss eller vissa arbetare, i kollektivavtal eller i utfästelse

till vederbörande försäkringsinrättning.

Omfattar förpliktelse eller åtagande, som ovan nämnts, utgivande av samtliga

enligt olycksfallsförsäkringslagen utgående ersättningar, säges arbetsgivaren

stå total självrisk, gäller förpliktelsen eller åtagandet endast viss eller

vissa ersättningar, säges han stå partiell självrisk.

Av kungörelsen den 30 november 1917 (nr 832) angående särskilda bestämmelser

i fråga örn tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen å arbetare, som

användas till arbete för statens räkning, framgår att staten står total självrisk

för samtliga sina arbetare.

Yad angår de olika formerna av partiell självrisk och därmed sammanhängande

bestämmelser örn avdrag från ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen

torde numera — bortsett från förhållandena beträffande statens

och kommunens arbetare — endast självrisk i fråga om läkarvård och läkemedel

hava större praktisk betydelse.

I fråga om statens och kommuns arbetare torde, på grund av åtgärder som

av dessa arbetsgivare vidtagits för understöd åt arbetare vid sjukdom och

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

invaliditet, såsom i form av sjukavlöning samt pensionering genom arbetsgivaren

eller genom inrättning till vilken arbetsgivaren väsentligen bidrager,

samtliga i 11 § olycksfallsförsäkringslagen givna stadganden örn avdrag från

ersättning i allmänhet vinna tillämpning.

Körande de åtgärder, som från statens sida vidtagits för att bereda understöd

i anledning av skada till följd av olycksfall i arbete, må här nämnas, att

för staten såsom arbetsgivare föreligger enligt åtskilliga författningar skyldighet

att utgiva understöd, som enligt 11 § olycksfallsförsäkringslagen må avdragas

från ersättningen enligt denna lag. Bland dylika författningar kunna

nämnas avlöningsreglementena den 19 juni 1919 för tjänstemän vid postverket,

telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk samt civila

tjänstepensionsreglementet den 30 juni 1934 och tjänstepensionsreglementet

för arbetare samma dag. Vidare må i detta sammanhang erinras örn allmänna

familjepensionsreglementet den 16 oktober 1936 och familjepensionsreglementet

för arbetare samma dag. Utskottet tillåter sig att hänvisa till författningarna;

dock må i anledning av det i motionen berörda livränteärendet beträffande

allmänna familjepensionsreglementet följande anmärkas.

Detta reglemente äger tillämpning å, bland andra, innehavare av befattning

eller beställning, för vilken civila tjänstepensionsreglementet gäller.

Efterlevande make, som ej ingått nytt äktenskap, samt arvsberättigade barn,

som ej uppnått 19 års ålder, äro berättigade till familjepension efter befattningshavares

död. Familjepensionen består av en fast och en rörlig del. Den

fasta delen utgöres dels av den s. k. grundpensionen, vilken är avsedd att

täckas av avdrag å befattningshavarens lön (familjepensionsavdrag), dels av

ett fast statsbidrag, vid hel pension till ensam änka eller ensamt barn uppgående

till 120 kronor för år (det s. k. 120-kronorstillägget). Familjepensionens

rörliga del utgör samma procenttal å den fasta delen, som under den tid pensionen

avser gäller för beräknande av dyrtidstillägg å nyreglerad avlöning.

Den rörliga delen bekostas helt av statsmedel.

11 § olycksfallsförsäkringslagen har erhållit sin nu gällande lydelse genom

lag den 26 juni 1936, som trädde i kraft den 1 januari 1937. Förslag till denna

lagändring framlades till 1936 års riksdag genom proposition nr 218; till grund

för förslaget låg ett av riksförsäkringsanstalten avgivet förslag till ändrad

lydelse av 11 § olycksfallsförsäkringslagen. Som motivering till ändringarna

i 11 § olycksfallsförsäkringslagen anförde anstalten inledningsvis bland annat

följande.

Enligt 11 paragrafens ordalydelse skulle avdrag å den lagstadgade ersättningen

endast få äga rum för »understöd», som »i anledning av olycksfallet» utgives

»för motsvarande ändamål». I tillämpningen har emellertid ordalydelsen icko

ansetts kunna strängt följas, utan har i vissa fall avdrag gjorts för ersättning,

som icke kunnat anses utgiven som understöd i anledning av olycksfallet.

Detta gäller i främsta rummet vissa fall beträffande avdrag å livränta

för pension. Sådant avdrag har sålunda ansetts skola göras icke blott för

s. k. invalidpension utan även för ren ålderspension. Denna tillämpning

grundas å ålderdomsförsäkringskommitténs motivering.

Till den olägenhet, som den bristande överensstämmelsen mellan lagens

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

ordalydelse och tillämpning innebär, kommer emellertid även, att lagtillämpningen

i vissa fall lett till icke önskvärda resultat.

Förutsättningen för att avdragsbestämmelserna i 11 § skola vara tillämpliga

är att arbetsgivaren erhållit lindring i försäkringsavgiften enligt 15 §

andra stycket; från denna regel göres undantag endast för understöd vid

sjukdom. Enär lindring i försäkringsavgiften enbart för ersättning motsvarande

livränta i praktiken knappast kommit eller kan väntas komma i fråga,

är spörsmålet örn reglerandet av förhållandet mellan livränta och pension

enligt 11 § av egentlig betydelse endast för sådana fall, där arbetsgivaren

står »total självrisk», d. v. s. åtagit sig att utgiva all ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen;

detsamma gäller även förhållandet mellan livränta och

avlöning. I de fall, då arbetsgivaren i vanlig ordning erlägger försäkringsavgifter,

utgår från försäkringsinrättningen livränta oavsett de förmåner, som

arbetsgivaren eventuellt bereder den skadade. Någon ändring härutinnan

torde icke böra ske, varför denna sistnämnda grupp av arbetsgivare och hos

dem anställda arbetare förty icke beröras av de av anstalten föreslagna

ändrade bestämmelserna.

Möjligheterna att genom bestämmelser i olycksfallsförsäkringslagen enhetligt

reglera bland annat förhållandet mellan livränta och pension äro avsevärt

begränsade. Örn exempelvis den bestämmelsen införes i 11 §, att

ålderspension icke skall avdragas från livränta enligt lagen, kommer detta

att sakna reell betydelse i sådana fall, då vederbörande pensionsbestämmelser

innehålla föreskrift, att livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen skall avdragas

från pensionerna. På samma sätt kunna liknande föreskrifter i avlöningsbestämmelsema

förhindra en genom eventuell bestämmelse i lagen avsedd

enhetlig reglering av förhållandet mellan livränta och avlöning.

Nu berörda frågor om förhållandet mellan å ena sidan livränta enligt

lagen, å andra sidan pension och avlöning, äro de frågor, som i första hand

påkalla ändrade bestämmelser i 11 §.

Beträffande förhållandet mellan livränta och pension anförde riksförsäkringsanstalten

vidare.

En betydelsefull grundval för en ändamålsenlig reglering av förhållandet

mellan livränta och pension har för de statsanställdas vidkommande kommit

till stånd genom de vittomfattande nya pensionsreglementen, som träda i kraft

den 1 juli 1935.

I pensioneringen enligt ifrågavarande reglementen inrymmas som bekant

tre olika pensionsformer, nämligen ålders-, invalid- och sjukpension.

Beträffande ålderspensionen finner riksförsäkringsanstalten riktigast vara

att utgå från den uppfattningen att dylik pension icke är att betrakta som

understöd utan som uppskjuten lön. Med hänsyn härtill bör ålderspension

icke, som hittills varit fallet, föranleda minskning av livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen.

I anslutning till vad nu sagts beträffande ålderspension bör invalid- och

sjukpension anses utgöra delvis uppskjuten lön, delvis understöd. I vad mån

dylik pension kan anses utgöra uppskjuten lön är givetvis beroende på vederbörandes

tjänstetid. I detta hänseende lämnas ledning av de i pensionsreglementena

intagna reglerna för avkortning av ålderspension, då vederbörande

ej innehar för full ålderspension stadgat antal tjänsteår.

För bedömande av huru hithörande frågor ställa sig i de fall, som gälla

enskilda arbetsgivare med total självrisk, har riksförsäkringsanstalten infordrat

upplysningar och i förekommande fall pensionsreglementen från

dylika arbetsgivare. Härvid har som väntat visat sig, att pensioneringsförhållandena

hos olika arbetsgivare äro av synnerligen varierande slag, såväl

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

5

beträffande pensioneringens organisation som dess prestanda. I regel är pensioneringen

obligatorisk på liknande sätt som enligt de nya reglementena för

statsanställda, i det den anställde är skyldig vidkännas visst avdrag å lönen

för pensioneringen och arbetsgivaren utläst sig att bidraga med visst belopp.

Vanligen men icke alltid avser pensioneringen förutom ålderspension även

invalid- och sjukpension. Ej sällan finnes den bestämmelsen, att invalidpension

skall minskas med livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen. I vartfall

beträffande kommunerna torde kunna väntas, att pensionsbestämmelserna

i viss utsträckning småningom komma att ändras så, att de mera än

nu är fallet bringas i överensstämmelse med bestämmelserna i statens pensionsreglementen.

Såsom ovan nämnts, bör enligt riksförsäkringsanstaltens mening beträffande

de statsanställda ålderpension på grund av sin karaktär av uppskjuten

lön i princip icke föranleda minskning av livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Beträffande invalidpension bör den del av pensionen, som icke

är att anse som uppskjuten lön, avdragas å olycksfallslivränta. Bestämmelser,

som möjliggöra dylikt förfarande, böra sålunda införas i 11 § olycksfallsförsäkringslagen.

Beträffande de hos enskilda arbetsgivare anställda låter det

sig knappast göra att införa bestämmelser, som reglera alla de olika fall, som

uppkomma på grund av de olikartade pensioneringsbestämmelserna. Emellertid

böra givetvis i huvudsak samma regler gälla i dessa fall som beträffande

de statsanställda; i de särskilda fall, som icke kunna regleras genom

direkta bestämmelser i lagen, bör skälighetsprövning äga rum under hänsynstagande

till de allmänna reglerna.

Konsekvent genomförda skulle nämnda principer i vissa fall kunna leda

till otillfredsställande resultat. Örn den skadade uppnått eller i det närmaste

uppnått det antal tjänsteår, som erfordras för full ålderspension, och sålunda

skulle komma att utfå hela oller större delen av pensionen, skulle summan

av pension och livränta stundom kunna komma att överstiga den avlöning,

vilken den skadade åtnjöt vid anställningens upphörande. Detta bör förhindras

genom särskilda bestämmelser.

Föredragande departementschefen anförde i propositionen bland annat

följande.

Riksförsäkringsanstaltens förslag avser framför allt att förhindra, att från

ersättning enligt lagen må avdragas andra förmåner än sådana som verkligen

kunna sägas utgöra understöd på grund av olycksfallet. Förslaget innebär,

utan att göra anspråk på fullständighet, en mer detaljerad reglering av hithörande

spörsmål än som erbjudes i hittills gällande bestämmelser, varjämte

dessa i förslaget undergått smärre ändringar av delvis saklig, delvis endast

formell innebörd. Vid utarbetandet av förslaget synes anstalten haft för

ögonen huvudsakligen de förmåner som enligt särskilda författningar, framförallt

vissa avlönings- och pensionsreglementen, beredas statens arbetare vid

nedsättning eller (faktisk eiler presumerad) förlust av arbetsförmågan. Anstalten

har därvid sökt för de mer tveksamma fallen reglera när och i vad

män dylik förmån utgör understöd på grund av olycksfall i arbete. Bestämmelserna

härom hava emellertid i förslaget erhållit en allmängiltig avfattning

och skulle; därför, i den mån så läte sig göra, bliva tillämpliga även beträffande

arbetare i kommunal eller enskild tjänst. Med hänsyn till att en något så när

enhetlig reglering av avlönings- och pensionsförmånerna förefinnes allenast

beträffande statens arbetare och att de föreslagna bestämmelserna i flertalet

fall torde vara ägnade att läggas till grund jämväl vid bestämmandet av ersättning

till arbetare i kommunal eller enskild tjänst, torde någon erinran

icke kunna göras mot de förutsättningar, från vilka anstalten utgått vid ut
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Kr 22.

arbetandet av sitt förslag. Att, såsom i vissa yttranden förordats, i olycksfallsförsäkringslagen

reglera förevarande frågor endast såvitt de gälla arbetare

i kommunal eller enskild tjänst men i kungörelsen den 30 november 1917 införa

särskilda bestämmelser härutinnan för statens arbetare, torde redan av

nyss anförda grunder icke vara erforderligt eller ens lämpligt. Ett dylikt förfaringssätt

skulle för övrigt innebära avvikelse från den hittills undantagslöst

tillämpade regeln, att lagens materiella bestämmelser gälla för samtliga

arbetare och arbetsgivare. Icke heller torde det vara nödvändigt att, såsom

från vissa håll föreslagits, uppskjuta omprövningen av 11 §:ens bestämmelser

i avbidan på närmare utredning rörande den ställning staten såsom arbetsgivare

bör taga till frågan örn förhållandet mellan olycksfallsersättning, å

ena, samt avlöning och pension, å andra sidan. Sedan enighet numera synes

hava i huvudsak nåtts därom, att pensionen, liksom avlöningen, i regel bör

betraktas såsom ersättning för presterat arbete, synes lämpligt att vidtaga

ändringar i de bestämmelser, vid vilkas tillämpning pensionen, och i vissa fall

även avlöningen, kommit att betraktas såsom understöd.

Andra stycket i riksförsäkringsanstaltens förslag innehåller vissa särskilda

föreskrifter som skola iakttagas vid tillämpningen av bestämmelserna i första

stycket. Av den tidigare redogörelsen framgår att, medan enligt ordalydelsen

i 11 § den grundsatsen uttalas att avdrag endast får ske beträffande mot varandra

svarande slag av ersättningar, rättstillämpningen, med stöd av det förut

berörda uttalandet i ålderdomsförsäkringskommitténs motiv, ansett även en

ren ålderspension utgöra sådant vid skada till följd av olycksfall i arbete utgående

understöd som jämlikt 11 § kan avdragas från ersättning enligt lagen.

Mot riksförsäkringsanstaltens förslag att i lagen fullt tydligt inskriva den

princip som redan nu torde få anses ha vunnit uttryck i densamma, nämligen

att från ersättning för skada på grund av olycksfall i arbete icke får avdragas

pension som tillförsäkrats den skadade på grund av viss levnadsålder och

anställningstid, har jag ingen erinran att framställa. Jag kan sålunda icke

dela de betänkligheter härutinnan som anförts av arbetsgivareföreningen och

två ledamöter inom försäkringsrådet. Från regeln att ett och samma belopp

icke samtidigt må utgöra ålderspension och ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete synes någon möjlighet till avvikelse icke böra lämnas

öppen. En annan sak är, att det föreslagna stadgandet icke utesluter möjligheten

för enskilda arbetsgivare att införa bestämmelser, enligt vilka, i händelse

ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen utgår, motsvarande minskning

skall ske i arbetaren eljest tillkommande ålderspension. Det är emellertid

min förhoppning att, i fall föreliggande förslag antages, dylika mot syftet

med detsamma stridande bestämmelser icke längre skola ifrågakomma.

Där vid sidan av den rena ålderspensionen finnas pensionstyper sådana

som invalid- eller sjukpension enligt de viktigaste statliga pensionsreglementena,

hava även dessa senare pensionstyper i viss mån karaktären av

ålderspension. I den mån så icke är fallet synes, såsom riksförsäkringsanstalten

yttrat, både invalid- och sjukpension kunna anses utgöra understöd.

Den i förevarande sammanhang väsentliga skillnaden förefinnes dock mellan

dessa båda pensionsformer, att det i invalidpensionen innefattade understödet

utgår just på grund av skada till följd av olycksfall i arbete, medan

det understöd som eventuellt innefattas i sjukpensionen aldrig utgår på grund

av sådan skada. Denna skillnad synes i överensstämmelse med avfattningen

av första stycket första punkten föranleda till att visserligen invalidpension

men aldrig sjukpension, lika litet som ålderspension, bör anses utgöra understöd

varom i första stycket är fråga. Såsom i ett par yttranden erinrats är

riksförsäkringsanstaltens förslag i så måtto ofullständigt, att däri icke reglerats

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22. 7

förhållandet mellan livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen och sjukpension.

Vid den överarbetning av förslaget, som verkställts inom socialdepartementet,

har på grund härav andra stycket undergått viss omarbetning,

därvid jämväl några jämkningar av formell natur vidtagits.

Såsom av det förut anförda framgår innebära bestämmelserna i 11 § olycksfallsförsäkringslagen

i deras lydelse enligt lagen den 26 juni 1936, att arbetare

i vissa hänseenden tillerkännes en mer gynnad ställning än enligt lagrummet

i dess förutvarande lydelse. Enligt meddelad övergångsbestämmelse skall

emellertid ersättningsanspråk, som grundats på ett före den 1 januari 1937

inträffat olycksfall, bedömas enligt äldre lag. Genom den i försäkringsrådets

yttrande anmärkta kungörelsen den 8 april 1938 (nr 112) angående viss tilllämpning

av 11 § lagen örn försäkring för olycksfall i arbete beträffande livräntor

till arbetare, som före år 1937 skadats i arbete för statens räkning, har

emellertid Kungl. Majit berett arbetare, som före år 1937 skadats i arbete förståtens

räkning, för tiden efter den 30 juni 1938 gottgörelse för förmåner, som

han med den tidigare tillämpningen av 11 § skolat gå miste örn.

På hemställan av andra lagutskottet (uti. nr 36) anhöll 1937 års riksdag i

skrivelse till Kungl. Majit (nr 261), att Kungl. Majit ville låta verkställa en

allsidig utredning rörande en förbättrad lagstiftning örn försäkring för olycksfall

i arbete samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen

kunde föranleda. Genom beslut den 11 juni 1937 anbefallde Kungl. Majit riksförsäkringsanstalten

att verkställa den i skrivelsen begärda utredningen.

Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att landsorganisationen i Sverige

i skrift till Kungl. Majit den 25 april 1941 hemställt, att Kungl. Majit måtte

upptaga bland annat frågan om dyrtidstillägg å ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen

till skyndsam utredning samt för riksdagen framlägga av utredningen

föranledda förslag. I denna skrift framhålles bland annat, att, då

skyndsamma åtgärder äro påkallade, synes frågans lösning icke kunna anstå

till den allmänna revision av olycksfallsförsäkringslagen, vilken uppdragits åt

riksförsäkringsanstalten och för närvarande är vilande, utan torde en fristående

provisorisk reglering vara erforderlig. Landsorganisationens framställning

har den 2 maj 1941 för yttrande remitterats till försäkringsrådet,

riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, statskontoret och svenska arbetsgivareföreningen

samt den 7 maj 1941 till de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens

förening.

Genom olycksfallsförsäkringslagen bcredes arbetare, som skadats till följd

av olycksfall i arbetet, på arbetsgivarens bekostnad viss ersättning för den

honom genom olycksfallet åsamkade minskningen i eller förlusten av förvärvsförmågan.

Har olycksfallet medfört arbetarens död utgives ersättning till de

efterlevande. Lagens ifrågavarande syfte bär emellertid icke ansetts kräva

att ersättningen skall utgå alldeles oberoende av arbetsgivaren på annan grund

åliggande skyldighet att utgiva eller bekosta ersättning åt arbetaren eller

hans efterlevande för skada till följd av olycksfall i arbetet. Utan att vilja

TJtskoltet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

förhindra möjligheten för arbetsgivaren att frivilligt bereda arbetaren eller

efterlevande till honom gottgörelse utöver det i olycksfallsförsäkringslagen

fastställda måttet har lagen fastslagit den grundsatsen, att understöd, som

arbetsgivaren eljest på grund av skadan är skyldig bekosta, må avdragas från

den enligt lagen utgående ersättningen, samt att i anledning härav arbetsgivarens

försäkringsavgifter enligt lagen få i motsvarande mån minskas. Avdrag

får emellertid enligt lagen endast ske i fråga om emot varandra svarande

slag av ersättningar. Bestämmelser rörande avdrag från olycksfallsersättningen

äro givna i lagens 11 §, som erhållit sin nu gällande lydelse enligt lag

den 26 juni 1936. Den lagändring som då genomfördes avsåg framför allt att

förhindra, att från ersättning enligt lagen avdroges andra förmåner än sådana,

som verkligen kunna sägas utgöra understöd på grund av olycksfallet.

I den nu till behandling föreliggande motionen har yrkats, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Majit begära att Kungl. Majit ville låta verkställa

utredning rörande lämpligheten och behovet av en lagändring, innebärande

att avdrag icke må göras å livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen

för sådan å pension utgående tilläggsersättning, som utgör kompensation för

ökade levnadskostnader. Till utgångspunkt för detta yrkande har i motionen

tagits ett avgörande av försäkringsrådet, genom vilket försäkringsrådet funnit,

att från livränta åt efterlevande till arbetare, som avlidit till följd av olycksfall

i arbete för statens räkning, skulle avdragas bland annat den s. k. rörliga

delen — vilken beräknas i förhållande till levnadskostnadernas storlek — av

den till de efterlevande utgående familjepensionen. Enligt vad försäkringsrådet

upplyst i sitt yttrande över motionen är för närvarande för visst fall

frågan, i vad mån dyrtidstillägg å invalidpension må jämlikt 11 § olycksfallsförsäkringslagen

avdragas från livränta enligt samma lag, beroende på försäkringsrådets

prövning.

Enligt utskottets mening är den i motionen upptagna frågan i nuvarande

läge med stegrade levnadskostnader förtjänt av den största uppmärksamhet

från statsmakternas sida. Såsom förut nämnts har emellertid Kungl. Majit,

sedan 1937 års riksdag begärt en allsidig utredning rörande olycksfallsförsäkringslagstiftningen,

uppdragit åt riksförsäkringsanstalten att verkställa ifrågavarande

utredning. Enligt vad anstalten anfört i sitt över motionen avgivna

yttrande kommer anstalten att i samband med denna utredning ägna uppmärksamhet

jämväl åt frågan örn behovet av ändringar i 11 § olycksfallsförsäkringslagen.

Vidare må erinras, att Kungl. Majit den 2 och den 7 maj 1941 beslutat inhämta

yttrande från vissa myndigheter och sammanslutningar över en av landsorganisationen

i Sverige i skrift till Kungl. Majit den 25 april 1941 gjord hemställan

örn skyndsam utredning av frågan örn dyrtidstillägg å ersättningar

enligt olycksfallsförsäkringslagen över huvud taget. Därest åtgärder i sådan

riktning skulle komma att vidtagas, synes det i motionen berörda spörsmålet

komma i ett helt annat läge. Med hänsyn till den sålunda åt riksförsäkringsanstalten

anförtrodda utredningen samt då spörsmålet örn dyrtidstillägg å

ifrågavarande ersättningar redan är föremål för Kungl. Majits uppmärksamhet,

finner utskottet ej skäl att för närvarande tillstyrka en framställning av

riksdagen till Kungl. Majit i den riktning motionärerna föreslagit.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

9

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 15 maj 1941.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Löfvander, Olof Carlsson,

Wistrand, Nils Elowsson och Näslund;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Hage, fröken Andersson,

herrar Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken, Hermansson*, Larsson i Östersund

och Norup*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

av herr Hage.

Reservation

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22; bilagor.

Bilaga A.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 14 februari 1941 har Kungl. Majit anbefallt Kungl.

Försäkringsrådet att till utskottet'' avgiva yttrande över en i Pdksdagens

andra kammare av herr Hage m. fl. väckt motion (nr 206) örn viss ändring

i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete (olycksfallsförsäkringslagen).

I anledning härav får Försäkringsrådet anföra följande.

Såsom i motionen framhållits har Försäkringsrådet genom utslag den

10 november 1939 (B. D. nr 1.450/1938) funnit bland annat familjepensionens

s. k. rörliga del vara av beskaffenhet att jämlikt 11 § olycksfallsförsäkringslagen

få avdragas från livränta enligt samma lag.

För närvarande har Försäkringsrådet under bedömande ett mål angående

tillämpning av 11 § med avseende å invalidpension, som enligt tjänstepensionsreglementet

för arbetare tillerkänts en vid statens ammunitionsfabrik

i Marieberg på grund av olycksfall i arbetet skadad arbetare. I detta mål,

som ännu icke av Försäkringsrådet avgjorts, kommer jämväl att prövas,

huruvida och i vad mån å pensionen utgående dyrtidstillägg må avdragas

från livränta, som tillerkänts vederbörande enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Med hänsyn till likformigheten mellan nämnda pensionsform samt invalidpension

enligt civila tjänstepensionsreglementet torde Försäkringsrådets blivande

utslag i nyss angivna mål även bliva normerande i de fall fråga är

om avdrag enligt 11 § olycksfallsförsäkringslagen med avseende å dyrtidstillägg

å invalidpension enligt civila tjänstepensionsreglementet. Den frågan

står således alltjämt öppen örn dyrtidstillägg å invalidpension icke alls, helt

och hållet eller delvis må jämlikt 11 § olycksfallsförsäkringslagen avdragas

från livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Såsom »tilläggsersättning, som utgör kompensation för ökade levnadskostnader»

(se motionen) torde även böra anses kristillägg enligt Kungl,

kungörelserna den 17 januari 1941 (S. F. nr 30 och 31). Försäkringsrådet

har emellertid icke till prövning föreliaft något mål, där frågan, huruvida

sådana kristillägg må avdragas från ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen,

varit föremål för avgörande.

I vilken omfattning bestämmelser i 11 § olycksfallsförsäkringslagen med

avseende å dyrtidstillägg skulle äga betydelse för andra arbetsgivare med

självrisk än staten kan icke utan utredning överblickas.

Vid verkställandet av den allsidiga utredning av olycksfallsförsäkringslagstiftningen,

som anförtrotts Riksförsäkringsanstalten, torde de frågor

motionen avser komma att bliva föremål för granskning.

Skulle emellertid tidsläget anses kräva skyndsamma åtgärder till undvikande

av att dyrtidstillägg helt eller delvis avdrages från ersättning enligt

olycksfallsförsäkringslagen, synas bestämmelser i ämnet kunna utfärdas i

särskild kungörelse, vilken dock liksom kungörelsen den 8 april 1938 (S. F.

112) endast lomme att gälla statsanställda och innebära en särskild förmån

för dessa arbetare.

Stockholm den 14 mars 1941.

På Kungl. Försäkringsrådets vägnar:

Hugo Landelius.

Gösta Lundberg.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22; bilagor.

11

Bilaga B.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Sedan riksförsäkringsanstalten av Kungl. Majit anbefallts avgiva yttrande

till Riksdagens andra lagutskott över motion nr 206 i andra kammaren örn

viss ändring i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, får anstalten anföra

följande.

Bestämmelserna i 11 § olycksfallsförsäkringslagen innebära, att avdrag å

ersättning enligt lagen under vissa förutsättningar skall göras för andra, av

arbetsgivaren bekostade förmåner av motsvarande slag. Lagrummet innehåller

icke några särskilda regler beträffande förmåner, som äro avliängiga

levnadskostnadernas storlek, vilket står i samstämmighet därmed, att ersättningarna

enligt lagen icke äro indexrörliga. Bestämmelserna hava erhållit

sin nuvarande lydelse genom lag den 26 juni 1936 (nr 383, i kraft den 1

januari 1937).

Avdrag å efterlevandelivränta till änka eller barn, som åtnjuter familjepension

enligt allmänna familjepensionsreglementet, skall enligt riksförsäkringsanstaltens

i motionen åsyftade, av försäkringsrådet fastställda beslut

göras dels för visst belopp av pensionens fasta del, dels för pensionens

rörliga del. Då dessa pensioner utgå direkt från arbetsgivaren och icke

från kassa, pensionsinrättning eller på grund av försäkring, är det beträffande

dem utan betydelse, huruvida statens bidrag till kostnaden uppgår till en

tredjedel eller ej. Avdrag för pensionens fasta del göres med belopp motsvarande

det s. k. 120-kronorstillägget, vilket i hel pension till ensam änka

eller ensamt barn utgör 120 kronor för år och i hel pension till flera pensionstagare

stiger i proportion till den fasta delen. Till belysande av verkningarna

må niimnas, att det i bilaga A till motionen åsyftade fallet änkan och ett

livränteberättigat barn för närvarande uppbära i form av pension och behållna

delar av livräntorna sammanlagt kronor 2,125: 02 för år räknat. Pension

utgår till ytterligare tvenne barn med för närvarande sammanlagt kronor

803:90 för år. Livräntor hava tidigare utgått även för dessa barn, intill

dess de uppnådde sexton års ålder. I ovannämnda pensionsbelopp har ej

inräknats det å pensionen utgående kristillägget, som för närvarande utgör

6 kronor för månad. Den avlidnes sammanlagda årliga avlöningsförmåner

efter frånräknande av familjepensionsavdrag utgjorde vid tiden för dödsfallet

3,327 kronor.

Beträffande avdrag å livränta till skadad arbetare, som är berättigad till

invalidpension, stadgas i 11 § andra stycket olycksfallsförsäkringslagen, att

såsom (avdragsgillt) understöd skall anses allenast den del av pensionen,

som överstiger det belopp, vartill rätt grundats genom anställningstiden.

Avdragets storlek är därför beroende av anställningstidens längd. Frågan

i vad mån dyrtidstillägg å invalidpension skall föranleda avdrag å livränta

är för närvarande föremål för försäkringsrådets prövning.

Bestämmelserna i 11 § olycksfallsförsäkringslagen liro, såvitt angår avdrag

å livränta för familje- eller invalidpension, framförallt av betydelse i fall då

den skadade är statsanställd. Enligt kommunala och vissa enskilda pensionsreglementen

torde ej sällan gälla, att pensionerna skola nedsättas med

livräntans belopp, en regel som ofta får ogynnsammare verkningar flir ersättningstagaren

än 11 paragrafens bestämmelser om avdrag å livränta för

vissa delar av pensionerna. En ändring i detta avseende kan, såsom vid

tillkomsten av nuvarande bestämmelser i 11 § framhölls med avseende på

förhållandet mellan livränta och ålderspension (prop. 1936: nr 218, sid. 46),

icke åvägabringas genom föreskrifter i olycksfallsförsäkringslagen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22; bilagor.

Enligt riksförsäkringsanstaltens förmenande hava erfarenheterna från tilllämpningen

av 11 § olycksfallsförsäkringslagen i dess nuvarande, från och

med år 1937 gällande lydelse icke givit vid handen, att oförtydbart behov

av förnyade ändringar i lagrummet föreligger. Sedan Riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t den 8 maj 1937 (nr 261) anhållit örn en allsidig utredning

rörande en förbättrad lagstiftning örn försäkring för olycksfall i arbete, har

riksförsäkringsanstalten av Kungl. Maj.t anbefallts verkställa den av Riksdagen

sålunda begärda utredningen. I samband med denna utredning kommer

anstalten att ägna uppmärksamhet jämväl åt frågan örn behovet av ändringar

i H §.

Under åberopande av det anförda förordar riksförsäkringsanstalten, att

motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Avskrift av riksförsäkringsanstaltens beslutsskrivelse i ovanberörda livränteärende

bifogas.

Stockholm den 15 april 1941.

Sven Sidvall.

Sam Larsson.

Avskrift.

Bilaga C.

Den avlidne: banvakten Oskar Ludvig Bergkvist, Södra Sandnäs, Fredriksfors;

anställd vid Statens Järnvägar, Hudiksvall.

I skrivelse den 23 februari 1938 har Kungl. Järnvägsstyrelsen, under åberopande

av Riksförsäkringsanstaltens beslut den 29 december 1937 angående

livräntor till Bergkvists änka och barn, anhållit om anstaltens prövning, huruvida

med stöd av 11 § i olycksfallsförsäkringslagen avdrag å livräntorna skall

äga rum på grund av att de efterlevande tillerkänts familjepension enligt

grunderna i allmänna familjepensionsreglementet.

Av skrivelsen inhämtas, att den från statens järnvägars familjepensionsfond

utgående pensionens fasta del för närvarande uppgår till ett belopp av

1,653 kronor och den rörliga delen till 231 kronor 44 öre. I förenämnda fasta del

utgör det s. k. 120-kronorstillägget ett belopp av 228 kronor. Återstående del

av den fasta pensionsdelen, 1,425 kronor, täckes helt och hållet av de medel,

som från statens järnvägars änke- och pupillkassa överlämnats till statens

järnvägars pensionsfond.

Med anledning härav får Riksförsäkringsanstalten meddela, att anstalten

finner avdrag å livräntorna skola göras med de belopp av pensionens rörliga

del och det s. k. 120-kronorstillägget, som enligt gällande bestämmelser skola

anses belöpa sig på envar av livräntetagarna.

Av förestående beslut torde Bergkvists efterlevande givas del genom överlämnande

av bestyrkt avskrift av denna skrivelse.

Stockholm den 14 mars 1938.

På Riksförsäkringsanstaltens vägnar:

Sven Sidvall.

Vidimeras ex officio:

Martin Engström.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22; bilagor.

13

Bilaga D.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom kungl, remiss den 14 februari 1941 bär järnvägsstyrelsen anbefallts

till Eder avgiva yttrande över en till nu pågående riksdag i Andra kammaren

väckt motion, nr 206, örn viss ändring i lagen örn försäkring för olycksfall

i arbete.

Med anledning härav får styrelsen anföra följande.

Styrelsens ståndpunkt beträffande frågan örn avdrag å livränta för sådan

å pension utgående tilläggsersättning, som utgör kompensation för ökade

levnadskostnader, torde, så vitt gäller skadad arbetstagares efterlevande,

tydligt framgå av de till motionen fogade bilagorna, varför styrelsen anser

sig kunna i sådant hänseende inskränka sig till att hänvisa till dessa.

Yad åter angår dylikt avdrag å livränta till skadad arbetstagare ligger

saken något annorlunda till.

Styrelsen anser sig härvidlag först böra erinra örn följande bestämmelser

i § 11 i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 sådant

detta stadgande lyder enligt lagen den 26 juni 1936, nämligen: att arbetsgivare,

som är skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva

pension, som helt eller delvis utgör understöd på grund av olycksfallet, äger

att från livräntan enligt nämnda lag avdraga vad i anledning av olycksfallet

för motsvarande ändamål utgives för tid, under vilken livräntan utgår, att

såsom understöd på grund av olycksfallet ej skall anses pension, som tillförsäkrats

den skadade på grund av viss levnadsålder och anställningstid

eller eljest av annan anledning än den av olycksfallet förorsakade skadan,

samt att i fråga örn pension, som utgår vid arbetsoförmåga i följd av olycksfall,

såsom sådant understöd skall anses allenast den del av pensionen, som

överstiger det belopp, vartill rätt grundats genom anställningstiden.

Styrelsen vill därefter nämna, att fråga örn tillämpningen av dessa bestämmelser

å sådana tilläggsersättningar, som i motionen avses, för närvarande

är föremål för Eörsäkringsrådets prövning. Riksförsäkringsanstalten

har nämligen i skrivelse till styrelsen den 10 januari 1941 förklarat, att

densamma — på anmodan av Eörsäkringsrådet att meddela beslut, huruvida

avdrag å förre stationskarlen K. A. Eriksson i Orebro i anledning av olycksfall

i statens järnvägars tjänst tillerkänd livränta borde jämlikt § 11 olycksfallsförsäkringslagen

göras på grund av det dyrtidstillägg, som utginge å

Eriksson tilldelad invalidpension — funnit dylikt avdrag böra ske. Av detta

beslut framgår icke tydligt, huruvida anstalten avsett, att livräntan skulle

minskas med skillnaden mellan invalidpensionen med därå utgående dyrtidstillägg,

å ena, samt den del av samma pension, vartill rätt grundats genom

anställningstiden (den s. k. intjänta pensionen) med därå belöpande dyrtidstillägg,

å andra sidan, eller om vid beräkning av avdraget hänsyn endast

skulle tagas till dyrtidstillägget å invalidpensionen. Då emellertid detta

senare enligt under hand inhämtad upplysning syntes vara anstaltens mening,

har styrelsen anfört besvär över beslutet. I detta besvärsmål uppgår livräntan

till 1,100 kronor och invalidpensionen till 1,644 kronor, varav 1,116

kronor beräknas utgöra »intjänt pension». Med tillämpning av den uppfattning,

Riksförsäkringsanstalten här synes hava velat giva uttryck för, skulle

avdraget utgöra skillnaden mellan 1,644 kronor jämte dyrtidstillägg, för närvarande

504 kronor om året, samt 1,116 kronor eller alltså 1,032 kronor.

Skulle härvid även hänsyn tagas till kristillägg å invalidpensionen, vilket

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22; bilagor.

väl konsekvensen torde fordra, skulle avdraget ökas nied ytterligare 84 kronor

64 öre och sålunda ingen livränta utgå. Detta kan enligt styrelsens förmenande

icke anses rimligt.

För att ytterligare belysa, varthän en tolkning av bestämmelserna på sätt

nu skett i fallet Eriksson skulle leda, vill styrelsen endast nämna följande

exempel.

Två arbetstagare, vilka tillerkänts livränta på grund av olycksfall i arbete,

pensioneras före uppnåendet av pensionsåldern, den ene på grund av invaliditet

och den andre på grund av sjukdom. Då i senare fallet ingen del

av pensionen är att anse såsom understöd enligt § 11 olycksfallsförsäkringslagen

och alltså icke heller å densamma utgående dyrtids- och kristillägg

kunna anses som sådant understöd, utfår den sjukpensionerade sin livränta

ograverad, medan däremot invalidpensionären på grund av nyssnämnda

tilläggs karaktär av understöd kan gå helt miste örn den honom tillerkända

livräntan.

Då här ifrågavarande tilläggsersättningar principiellt hava till syfte att i

möjligaste mån bevara realvärdet av det för vederbörande befattningshavare

i gällande bestämmelser fastställda pensionsbeloppet, synes styrelsen med

skäl kunna ifrågasätta, huruvida dessa ersättningar skola kunna anses utgöra

sådant understöd, varför avdrag å livräntan skall göras, men, örn så

skulle vara fallet, måste — vid beräknandet av detta avdrag — till »intjänt

pension» även räknas den del av dyrtids- och kristillägg, som belöper å

denna pension.

Under åberopande av vad ovan anförts får styrelsen tillstyrka föreliggande

motion.

Stockholm den 28 februari 1941.

Kungl, järnvägsstyrelsen:

G. Dahlbeck.

Gunnar Ruist.

Stockholm 1941. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.