Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring i förordningen örn erkända sjukkassor.

1941-02-18 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1941:3, Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring i förordningen örn erkända sjukkassor.

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

7

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 19 februari 1941 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss

ändring i förordningen örn erkända sjukkassor.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 24,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr von Friesen hemställt, »att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit begär sådan ändring i sjukkasseförordningen

att rätten till sjukpenning upphör året näst efter det medlemmen fyllt

67 år».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

Enligt 20 § förordningen den 26 juni 1931 om erkända sjukkassor skall

sjukhjälp till medlem av erkänd sjukkassa i regel omfatta dels ersättning för

utgifter till sjukvård (sjukvårdsersättning), dels ock ett understöd i penningar

för varje dag (sjukpenning). I paragrafen stadgas vidare, att den, som icke

har eget förvärvsarbete, ävensom gift kvinna äger att vara medlem av erkänd

sjukkassa för beredande av allenast sjukvårdsersättning. Är någon på grund

av lag eller utfästelse berättigad att av annan vid sjukdom erhålla läkarvård,

må han vara medlem för beredande av allenast sjukpenning.

Jämlikt 23 § samma förordning skall sjukpenning utgivas vid varje sjukdom,

som medför förlust av arbetsförmågan eller för vars botande den sjuke

enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete. Dock må

sjukpenning ej utgivas i anledning av bland annat ålderdomssvaghet, som

icke är förenad med verklig sjukdom, eller — utom i undantagsfall — då

arbetsförmågan icke nedsatts med minst en fjärdedel.

Före 1931 års förordning om erkända sjukkassor innefattades den rättsliga

regleringen av sjukkasseverksamheten i lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor.

Enligt denna förelåg ej skyldighet att meddela sjukhjälp med mindre sjukdomen

medfört väsentlig nedsättning av arbetsförmågan. Såsom sjukdom

räknades jämlikt 15 § mom. 2 sista punkten ej sjukdomsliknande tillstånd, som

allenast berodde av hög ålder.

Efter sakkunnigförslag åren 1919, 1920 och 1925 framlade Kungl. Majit

i propositioner nr 113 och 117 till 1926 års riksdag förslag rörande reformering

av det statsunderstödda frivilliga sjukkasseväsendet. Beträffande statsunderstödd

sjukkassas prestationer innehöll förslaget bland annat, att sjukhjälp

skulle utgå vid sjukdom, som förorsakade väsentlig nedsättning av arbetsför
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

mågan eller för vars botande den sjuke behövde fullständigt avhålla sig från

arbete. Andra särskilda utskottet, som i anledning av propositionerna avgav

utlåtande nr 3, behandlade i samband därmed en inom första kammaren av

herr Holmgren väckt motion, nr 289, i vilken bland annat hemställdes, att

15 § mom. 2 sista punkten i 1910 års lag om sjukkassor skulle erhålla följande

lydelse: »Såsom sjukdom enligt denna lag anses icke ålderdomssvaghet.»

Utskottet, som hemställde örn avslag å propositionerna, ingick icke i saklig

prövning av det i motionen gjorda yrkandet. Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag

vänn icke riksdagens bifall. Emellertid anhöll riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning angående omorganisation

av det statsunderstödda sjukkasseväsendet.

De i anledning härav tillkallade särskilda sakkunniga upptogo i sitt betänkande

(statens off. utredn. 1926: 36) frågan örn det sjukhjälpsberättigande

tillståndet till ingående prövning. I detta hänseende anförde de sakkunniga

bland annat följande.

En särskild svårighet bereder i en frivillig sjukkasserörelse som den

svenska med tonvikten lagd på den kontanta understödsverksamheten den

s. k. ålderdomssjukligheten. Bestämmelsen i 15 § mom. 2 sjukkasselagen, att

såsom sjukdom icke anses »sjukdomsliknande tillstånd, som allenast beror av

hög ålder» har ansetts innebära, att s. k. ålderdomssvaghet ej är att betrakta

såsom sjukdom i lagens mening och sålunda icke heller konstituerar någon

skyldighet för sjukkassa att meddela sjukhjälp. Tveksamt har däremot ansetts

vara, huruvida stadgandet därjämte konstituerar hinder för sjukkassa, som

så önskar, att för dylika fall lämna understöd.--- —

Praxis inom sjukkasserörelsen torde på denna punkt vara mycket vacklande.

I sitt--yttrande till socialstyrelsen den 26 juli 1926 har Sveriges allmänna

sjukkasseförbunds styrelse sålunda i fråga örn förevarande stadgande i sjukkasselagen

framhållit, att detsamma vållat en massa besvärligheter »enär det

icke givit någon verklig ledning till bedömande av, när sjukhjälp bör eller

icke bör utgå vid hög ålder». Även socialstyrelsen har i sitt utlåtande den 28

augusti 1926 betygat, att förevarande uttryck i tillämpningen visat sig ägnat

att föranleda tvister, och ifrågasatt dess ersättande med uttrycket ålderdomssvaghet.

Samma uttryck har också föreslagits uti en vid årets riksdag i första

kammaren av herr Holmgren väckt motion (nr 289).

Såvitt de sakkunniga kunnat finna, motsvarar detta uttryck närmast vad

lagstiftaren avsett. Vid sådant förhållande och då uttrycket i fråga med

hänsyn till tydlighet och pregnans vida överträffar den nu i lagen använda

formuleringen hava de sakkunniga utan tvekan ansett sig böra ersätta densamma

med termen ålderdomssvaghet.

Efter en redogörelse för innehållet i vissa yttranden (sid. 92 i betänkandet)

— i vilka yrkats borttagande av ifrågavarande inskränkning i rätten till sjukhjälp

— yttrade de sakkunniga vidare.

De sålunda uttalade åsikterna kunna de sakkunniga icke för sin del biträda.

Ett borttagande ur sjukkasselagen av här berörda inskränkning i fråga örn

sjukhjälpsplikten skulle i verkligheten betyda, att gränslinjen mellan sjukförsäkringen

och ålderdomsförsäkringen bleve i väsentliga delar utplånad.

Även örn det som vi benämna ålderdomssvaghet fysiologiskt sett utgör resultatet

av ett antal, efter hand timande sjukliga förändringar i den mänskliga

organismen, så tillhör ju dock ålderdomen och med den sammanhängande

bräckligheter och svagheter den naturliga och normala utvecklingsgången.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

9

Sjukförsäkringens uppgift har emellertid städse ansetts böra begränsas att

gälla fall, som utgöra icke-naturliga rubbningar i hälsotillståndet eller arbetsförmågan.

För vårt lands vidkommande finnes så mycket mindre anledning

till att på angivet sätt vidga sjukhjälpsverksamheten utöver dess naturliga

gränser som ålderdomsförsäkringen ju redan blivit ordnad i och genom allmänna

pensionsförsäkringen.

Ej heller det ofta framförda påståendet, att undantagsbestämmelsen skulle

innebära en obillighet mot de äldre sjukkassemedlemmarna, s}rnes de sakkunniga

befogat. Varje form av försäkring avser ju ett bestämt fall. Och

drabbas försäkringstagaren av förlust i något annat hänseende än försäkringen

avser, kan det ej anses vara någon obillighet, att försäkringen ej utfaller.

I en vid betänkandet fogad reservation har emellertid en av de sakkunniga,

medicine doktorn von Post, yrkat, att jämväl ålderdomssvaghet måtte berättiga

till sjukpenning (se sid. 213—215 i betänkandet).

Medicinalstyrelsen anförde i yttrande över sakkunnigförslaget — i vilket

bestämmelserna om det sjukhjälpsberättigande tillståndet upptagits under

21 § i förslag till förordning om erkända sjukkassor och distriktssjukkassor —

på denna punkt följande.

I paragrafens sista stycke har bland annat stadgats, att sjukpenning ej må

utgivas i anledning av ålderdomssvaghet. Mot detta stadgande har en av de

sakkunniga, stadsläkaren medicine doktorn K, von Post reserverat sig. De synpunkter,

denne reservant därvid anfört, synas medicinalstyrelsen böra i viss

mån vinna beaktande. Svårigheten att skilja de fall, då arbetsoförmåga hos en

äldre person beror av ålderdomssvaghet, och de, då den beror av sjukdom, är

visserligen stor och har även redan vid tolkningen av § 41 i lagen om fattigvård

den 14 juni 1918 visat sig giva anledning till intressekonflikter mellan myndigheterna.

Medicinalstyrelsen finner väl i likhet med reservanten von Post det vara

obilligt att utesluta alla former av ålderdomssvaghet. Det finnes en stor

grupp sjukdomar hos äldre personer — förändringar i kärlsystemet, s. k.

arterioscleros, med sekundära förändringar i hjärta, hjärna, ryggmärg och

njurar — som otvivelaktigt böra räknas till sjukdomar (örn ock kroniska) i

vanlig mening, och där det vore obilligt att låta därav drabbade uteslutas

från sjukhjälp. Men å andra sidan har man nog att räkna med en fysiologisk

senilitet, som icke bör räknas till sjukdom i vanlig mening. Ett medräknande

jämväl av denna senilitet skulle otvivelaktigt medföra mycket avsevärda kostnader

i sjukhjälp, varförutom dessa personer i ett stort antal fall uppnått den

ålder, då de hava rätt till folkpension.

Bestämmelserna i fråga i § 21 böra därför förtydligas i så måtto, att uttrycket

ålderdomssvaghet exempelvis förses med en förklarande relativsats

av följande lydelse: »som icke är förenad med egentlig sjukdom».

I det på grundval av sakkunnigförslaget i proposition nr 114 till 1927 års

riksdag av Kungl. Majit framlagda förslaget till förordning örn erkända

sjukkassor upptogos de av de sakkunniga i förevarande avseende föreslagna

bestämmelserna med det av medicinalstyrelsen förordade förtydligande

tillägget. Sammansatt stats- och andra lagutskott, som i anledning av propositionen

avgav utlåtande nr 1, lämnade förslagets hithörande bestämmelser

utan erinran. Ej heller detta regeringsförslag vann emellertid riksdagens bifall.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 9 sami. 2 avd. Nr 2—3.

328 41

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

Efter förnyad sakkunnigutredning 1929 framlade Kungl. Majit i proposition

nr 154 till 1930 års riksdag ånyo förslag till förordning om erkända sjukkassor.

Förslaget upptog i nu förevarande hänseenden bestämmelser av samma

innebörd som nu gällande förordning i ämnet. Av de i propositionen återgivna

yttrandena över sakkunnigförslaget (sid. 65—66) må här erinras örn att

medicinalstyrelsen uttalade, att styrelsen, som redan vid behandlandet av

1926 års sjukkasseförslag ställt sig mycket tveksam inför en bestämmelse, som

icke tillerkände den, som vore arbetsoförmögen på grund av ålderdomssvaghet,

sjukpenning, alltmera kommit till den uppfattningen, att det måhända

vore både rättvisare och även från sjukförsäkringens synpunkt i vissa avseenden

fördelaktigare, om den föreslagna bestämmelsen bortfölle och en

högsta åldersgräns för medlemskap i sjukkassa föreskreves.

Föredragande departementschefen, statsrådet Lubeck, anförde på denna

punkt bland annat följande.

Yad som anförts örn svårigheten att skilja ålderdomssvaghet från verklig

sjukdom äger emellertid naturligen visst fog. Dock måste alltid på något sätt

en gränsdragning ske mellan sjukförsäkringen och ålderdomsförsäkringen.

Vad medicinalstyrelsen ifrågasätter är, huruvida man ej på ett rättvisare och

från sjukförsäkringens synpunkt fördelaktigare sätt kunde uppdraga denna

gränslinje så, att personer över viss åldersgräns överhuvud förbjödes att tillhöra

erkänd sjukkassa. Det förefaller dock knappast troligt, att åldringarna

skulle finna en dylik anordning bättre. Med hänsyn till pensionsförsäkringen

skulle väl åldersgränsen komma att sättas vid 67 år. Många äga emellertid

då sin arbetsförmåga i behåll och kunna således hava ett legitimt behov av

att trygga sig mot förlust av arbetsförtjänst vid sjukdom. Medlemskap i

sjukkassa skulle vidare under alla omständigheter berättiga åldringarna till

ersättning för läkarvårdsutgifter, vid behov också för vård å sjukhus. Dessa

förmåner måste för dem framstå såsom mycket betydelsefulla. För övrigt

äga personer, vilka på grund av att de lida av ålderdomssvaghet eller invaliditet

icke längre kunna räkna på att tillerkännas sjukpenning, att begränsa sin

försäkring till att avse allenast sjukvård — jämför 20 § forsta stycket. En

sådan begränsning är tydligen önskvärd, i det att ifrågavarande medlemmar

därigenom slippa ifrån att erlägga avgifter, beräknade med hänsyn till förmåner,

som de icke kunna komma i åtnjutande av. Begränsningen ligger även

i sjukkassornas intresse, eftersom de, för den händelse här avsedda regler

icke skulle iakttagas, ej hava rätt till statsbidrag till i strid däremot utbetalad

sjukpenning.

Sammansatt stats- och andra lagutskott lämnade i utlåtande nr 6 i anledning

av propositionen densamma utan erinran i förevarande del. Det genom

propositionen framlagda förslaget förföll emellertid på grund av kamrarnas

skiljaktiga beslut.

Det efter förnyad sakkunnigutredning till 1931 års riksdag framlagda regeringsförslaget

överensstämde i förevarande avseende helt med nu gällande

förordning örn erkända sjukkassor; förslaget i denna del föranledde icke någon

erinran från riksdagens sida.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att chefen för socialdepartementet

den 3 januari 1938 enligt Kungl. Majlis bemyndigande utsett en kommitté,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

11

den s. k. socialvårdskommittén, vilken enligt direktiven för dess arbete har

till uppgift att företaga en allmän översyn av socialvården. Kommittén har

för fullgörandet av sitt uppdrag funnit erforderligt att upptaga sjukkasseverksamheten

till mera ingående prövning. Särskilda sakkunniga hava även tillkallats

att biträda kommittén vid denna sjukkasseutredning.

Det i förevarande motion berörda spörsmålet örn rätt till sjukpenning vid

arbetsoförmåga på grund av ålderdomssvaghet utgör ett led i frågan örn en

gränsdragning i allmänhet mellan sjukförsäkring och ålderdomsförsäkring.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har under förarbetena till

1931 års sjukkassereform denna fråga upptagits till ingående prövning av

statsmakterna. Olika meningar hava därvid yppats beträffande frågans lösning.

Enligt utskottets mening är detta spörsmål allt fortfarande förtjänt av

den största uppmärksamhet.

I motionen har föreslagits, att rätten till sjukpenning från erkänd sjukkassa

skulle upphöra året näst efter det medlemmen fyllt 67 år. Vid denna ålder

hava emellertid många fortfarande sin arbetsförmåga i behåll. Dessa kunna

följaktligen även därefter behöva trygga sig mot förlust av arbetsförtjänst vid

inträffad sjukdom. Med hänsyn härtill ifrågasätter utskottet huruvida den i

motionen förordade gränsdragningen kan anses lämplig.

På sätt förut anförts har åt socialvårdskommittén uppdragits att företaga

en allmän översyn av socialvården. Kommittén har för fullgörandet av sitt

uppdrag funnit erforderligt att upptaga sjukkasseverksamheten till mera ingående

prövning. Särskilda sakkunniga hava även tillkallats för att biträda

kommittén vid denna utredning. Utskottet förutsätter, att det i motionen berörda

spörsmålet blir föremål för omsorgsfullt övervägande under kommitténs

arbete. Med hänsyn härtill finner utskottet ej skäl föreslå riksdagen att för

närvarande göra någon framställning till Kungl. Maj:t i ämnet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 18 februari 1941.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Hagman, Tamm, Forslund,

Holstenson och Näslund*;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Hage, fröken Andersson,

herrar Olovson i Västerås, Hallagård*, Pettersson i Hällbacken, Larsson i Östersund*

och Witzell*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.