Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917

1941-11-04 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1941:38, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

1

Nr 38.

Ankom till riksdagens kansli den 7 november 1941 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12

maj 1917 (nr 189) örn expropriation.

Genom en den 17 oktober 1941 dagtecknad proposition, nr 308, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om

expropriation.

Härigenom förordnas, att 75 § lagen den 12 maj 1917 örn expropriation

skall såsom 108 § införas efter 107 § i lagen, därvid paragrafens rubrik skall

erhålla nummerbeteckningen 11, samt att såsom 75 § skall, med rubrik av

nedan angiven lydelse, införas följande bestämmelse:

2. Särskild bestämmelse örn expropriation för rikets försvar.

75 §.

Bifalles ansökning örn expropriationsrätt för befästning, övnings- eller förläggningsplats

för krigsmakten, skjutbana eller eljest för rikets försvar, åge

Konungen, om särskilda skäl därtill äro, medgiva, att marken må tagas i

besittning, sedan stämning i expropriationsmålet utfärdats.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

I skrivelse den 28 februari 1941 har arméförvaltningens fortifikationsstyrelse

hemställt att åtgärder snarast måtte vidtagas i syfte att möjliggöra

ett tidigare besittningstagande vid expropriation för försvarsändamål. Styrelsen

har därvid anfört bland annat:

Före den nu gällande expropriationslagens tillkomst var expropriationsförfarandet

reglerat genom Kungl, förordningen den 14 april 1866 angående

jords eller lägenhets avstående för allmänt behov. Enligt § 2 i denna förordning

skulle Konungen bestämma tiden, då expropriationsföremålet fick

Bihang till riksdagens protokoll 1911. 9 sami. 2 avd. Nr 38. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

tillträdas — såframt icke frivillig överenskommelse mellan parterna träffats

i detta avseende. Bestämmandet av ifrågavarande tidpunkt skulle ske innan

stämning i expropriationsmålet utfärdades — alltså på ett tidigt stadium av

förfarandet. Om expropriationsersättningen ännu icke var bestämd, när den

för tillträdet fastställda dagen var inne, fick ianspråktagandet ändock ske,

därest borgen för ersättningsbeloppet samt för kostnad och skada ställdes

av sökanden. (Regeln örn ställande av borgen gällde dock ej Kronan.)

Av förarbetena till nu gällande expropriationslag framgår, alt lagstiftarna

i den nya lagen icke ville upptaga den regel, som enligt 1866 års förordning

gällde i fråga örn tiden för expropriationsföremålets tagande i anspråk. Orsaken

härtill vore, att nämnda regel i sin generella utformning visat sig

mindre lämplig och tillika stöde i motsatsförhållande till den vid lagförslagets

utarbetande hävdade principen, att expropriationsersättningen skulle betalas

senast samtidigt därmed, att den egendom, som exproprierades, frånhändes

dess ägare. Behovet att fasthålla denna sats framträdde, enligt förarbetena,

med särskild styrka, örn expropriationen medförde någon större rubbning

i den därav berördes egendomsförhållanden. En fastighetsägare kunde, örn

hans fastighet helt och hållet eller till väsentlig del bleve föremål för expropriation,

komma i en mycket prekär situation, därest egendomen — såsom

tidigare icke så sällan skett — tillträddes av den exproprierande långt innan

ersättningen utbetalades, detta givetvis alldeles särskilt, örn fastigheten utgjorde

ägarens enda inkomstkälla. Visserligen förekomme även ofta, att

expropriationsområdet icke hade så stor betydelse för jordägaren, att det för

honom skulle medföra någon större olägenhet att avstå området utan omedelbar

betalning. Svårigheterna att i lag uppdraga en generell gräns mellan de

fall, då besittningstagande utan omedelbar betalning skulle kunna medgivas,

och de fall, då det icke kunde medgivas, vore emellertid av den art, att ett

avsteg från huvudregeln örn betalning vid tillträdet endast borde medgivas

i mera särpräglade undantagsfall (såsom t. ex. vid expropriation för järnvägar

eller farleder).

I överensstämmelse med förarbetenas synpunkter stadgar också expropriationslagen,

att den egendom (fastighet, del av eller särskild rätt till sådan),

som är föremål för expropriationsförfarande, regelmässigt icke må av den

exproprierande tagas i besittning, förrän den av rätten i expropriationsmålet

bestämda ersättningen blivit nedsatt hos Konungens befallningshavande

(§§ 49 och 54). Endast i vissa särskilda fall (såsom vid expropriation för

allmänna vägar, järnvägar eller farleder) är det sökanden medgivet att vid

ett tidigare skede i förfarandet taga expropriationsföremålet i anspråk (§§ 78,

82, 88.. 91).

Därest den exproprierande vill taga marken i anspråk på ett tidigare stadium

än nyss angivits, är han hänvisad till att söka träffa frivillig uppgörelse

med egendomens ägare.

Inom fortifikationsstyrelsens ämbetsområde kunna emellertid — såsom

också i praktiken visat sig — allvarliga olägenheter uppkomma därigenom,

att det sålunda under ofta ganska lång tid efter det Kungl. Maj:! medgivit

expropriation är beroende av markägarens goda vilja, örn den med beslutet

avsedda egendomen skall få tagas i anspråk för avsett ändamål eller ej.

Vad först angår befästningar är det ju — även i tider, då möjlighet att

genom förfogande eller rekvisition skaffa tillgång till erforderlig mark icke

är tillfinnandes — ofta av stort intresse, att anläggningarna kunna utföras

med så liten tidsutdräkt som möjligt. Örn i dylikt fall uppgörelse med markägaren

icke kan träffas örn tillträde av fastigheten på ett tidigare stadium,

kan genom nu gällande bestämmelser förorsakas avsevärt dröjsmål — icke

blott genom den tid, som åtgår för ersättningsbeloppets bestämmande, utan

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andro lagutskottets utlåtande Nr 38.

3

aven därigenom, att rätten alt ianspråktaga egendomen kan komma att inträda

vid en tid på året, då väderleksförhållandena måhända lägga hinder

i vägen för anläggningens utförande.

Till vad redan anförts komma ytterligare synpunkter, som hänföra sig

till det förhållandet, att under krisförhållandena sedan hösten år 1939 mark

för befästningsändamål i ganska stor utsträckning anskaffats med anlitande

av bestämmelserna i rekvisitions- och förfogandelagarna. När en gång åter

normala förhållanden inträda och nyssnämnda lagar upphöra att vara tilllämpliga,

blir det nödvändigt att, i den mån befästningsanläggningarna skola

bibehållas, antingen åstadkomma frivillig uppgörelse med vederbörande

markägare eller ock anlita expropriationsförfarande för att trygga områdenas

fortsatta användning för avsett ändamål. Även örn man bör räkna med en

viss övergångstid, då -—- ehuru fredliga förhållanden inträtt — den genom

rekvisition eller förfogande tillskapade rätten alltjämt äger bestånd, torde i

åtskilliga fall befinnas önskvärt, att, för undvikande av en intervall i rätten

att använda marken, sedan tillstånd till expropriation av Kungl. Majit medgivits,

den med expropriationsansökningen avsedda egendomen får så snart

som möjligt tagas i besittning.

De här förut beträffande befästningar anförda synpunkterna kunna i

viss utsträckning göras gällande även då fråga är om expropriation för vissa

andra militära ändamål, såsom t. ex. anläggningar för luftbevakning.

Vad återigen angår andra militära expropriationsändamål, såsom för övnings-

eller skjutfält, kunna väl icke anföras samma synpunkter som i

fråga om befästningar, men det kan dock tänkas tillfällen, då det är av betydande

intresse, att mark, som för dylikt ändamål må exproprieras, snarast

får tagas i besittning; så t. ex. om fara föreligger, att för övningsändamål

värdefullt skogsbestånd spolieras genom avverkning efter ett expropriationsbeslut.

Det synes sålunda fortifikationsstyrelsen angeläget, att sådan ändring

vidtages i expropriationslagen, att, då fråga är om expropriation för militärt

ändamål, möjlighet beredes den exproprierande att på ett tidigare stadium

än nu är fallet tvångsvis ianspråktaga den med expropriationsbeslutet avsedda

egendomen.

Vidkommande utformandet av berörda lagändring, synes det visserligen

styrelsen, att principiella betänkligheter icke borde möta mot att, då det

gäller nutida befästningsanläggningar, införa en generell bestämmelse liknande

den, som redan finnes i fråga örn allmänna vägar, järnvägar etc.,

och sålunda innehållande, att den exproprierande må taga marken i besittning,

så snart stämning i expropriationsmålet utfärdats. Då emellertid sagda

regel av hänsyn till den enskildes rätt icke synes böra utsträckas att gälla

även vid expropriation för andra militära ändamål än befästningar och då

en enhetlig bestämmelse synes mest tilltalande, vill styrelsen ifrågasätta, att

— i viss anslutning till 1866 års förordning men med större hänsynstagande

till enskild rätt — i expropriationslagen införes den regeln, att Konungen

må, därest expropriationsrätt medgives kronan för ändamål, som i § 1 punkt

1 i expropriationslagen sägs, föreskriva, att egendomen må tagas i besittning,

så snart stämning i expropriationsmålet utfärdats. En dylik regel synes .styrelsen

väl avväga det allmännas och den enskildes intressen mot varandra.

Föredragande de gart erne utse hofen, statsrådet Westman, har anfört:

»För det av fortifikationsstyrelsen angivna ändamålet torde en ny bestämmelse

böra införas i lagen örn expropriation, lämpligen såsom 75 §. Bestämmelsen

torde böra innehålla, att när ansökning örn expropriationsrätt för

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

Utskottet.

befästning, övnings- eller förläggningsplats för krigsmakten, skjutbana eller

eljest för rikets försvar bifalles, Konungen äger medgiva, att marken må

tagas i besittning, sedan stämning i expropriationsmålet utfärdats. Denna

befogenhet synes dock böra begränsas till sådana fall, då särskilda skäl

föreligga. Tydligt är, att under sådana förhållanden som de nu rådande

dylika skäl i regel torde föreligga, medan under normala förhållanden speciella

omständigheter måste kunna åberopas. I detta sammanhang bör med

anledning av vad fortifikationsstyrelsen anfört påpekas, att enligt 5 § lagen

örn expropriation Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser för att

trygga fastighets användning för det avsedda ändamålet. Genom sådana

föreskrifter torde bland annat kunna uppställas förbud mot avverkning av

skog som med hänsyn till ändamålet med expropriationen bör bibehållas.

Den nuvarande 75 § i lagen torde böra flyttas till slutet av lagen och införas

såsom 108 §.»

Utskottet har vid sin granskning av det genom propositionen framlagda

förslaget icke funnit anledning till erinran mot detsamma och får alltså hemställa,

att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen.

Stockholm den 4 november 1941.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Olof Carlsson, Tamm, Holstenson,

Nils Elowsson, Linnér och Gustaf Elofsson;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Hage, fröken Andersson, herrar Olovson

och Wallén, fröken Rosén samt herrar Holm och Hermansson.

Stockholm 1941. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner,

413930

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1941:467 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 a1 i texten