Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av t § och 2 § 1 mom. lagen den 27 juni 1902

1941-12-11 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1941:39, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av t § och 2 § 1 mom. lagen den 27 juni 1902

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

1

Nr 39.

Ankom till riksdagens kansli den 12 december 1941 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående ändrad lydelse av t § och 2 § 1 mom.

lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa

bestämmelser örn elektriska anläggningar, m. m.

Genom en den 24 oktober 1941 dagtecknad proposition, nr 317, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

i) Lag

angående ändrad lydelse av 1 § oell 2 § 1 mom. lagen den 27 juni 1902

(nr 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar.

Härigenom förordnas, att 1 § och 2 § 1 mom. lagen den 27 juni 1902. innefattande

vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Har, för någon orts förseende med belysning eller drivkraft eller för dylikt

ändamål eller för beredande av drivkraft åt sådan industriell anläggning,

som finnes vara av större betydelse för det allmänna, Konungen prövat

nödigt, att fastighet, som tillhör annan än kronan, användes till station

för alstrande av elektrisk kraft annorledes än medelst vattenkraft, till framdragande

av elektrisk starkströmsledning eller eljest till elektrisk starkströmsanläggning,

skall vad för ändamålet erfordras emot ersättning avstås

eller upplåtas. Tarvas för viss fastighets förseende med belysning eller drivkraft,

att elektrisk starkströmsledning framdrages över annan fastighet, som

ej tillhör kronan, skall, ändå att ledningen ej är avsedd för anläggning av

större betydelse för det allmänna, vad för ändamålet erfordras avstås eller

upplåtas, såframt det intrång, som därav förorsakas, av Konungen prövas

ringa i jämförelse med nyttan av ledningen. Har fastighets ägare förklarat

sig villig att upplåta nyttjanderätt eller servitutsrätt för elektrisk starkströmsledning

och medför expropriation därav allenast ringa men, vare Konungens

tillstånd till expropriationen ej erforderligt.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1931: 148 och av 2 § 1 mom. se 1938: 458.

Bihang till riksdagens protokoll 194-1.9 sami. 2 avd. Nr 39. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Menighet vare ej pliktig att utan synnerliga skäl inom område, för vilket

finnes stadsplan eller byggnadsplan, eller inom fastställt hamnområde

avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag.

Ej heller vare, där ledningen skall inom område, för vilket ej finnes stadsplan

eller byggnadsplan, framdragas på mindre avstånd än etthundrafemtio

meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats

eller trädgård, som tillhör fastighetens ägare, denne skyldig något avstå

eller upplåta, utan så är, att Konungen finner annan sträckning, som utan

synnerlig olägenhet för anläggaren kan användas, medföra minst lika stort

men som den föreslagna.

Skall enligt vad i denna paragraf är sagt fastighet avstås eller upplåtas,

åge, där ej här nedan annorlunda föreskrives, vad i lagen om expropriation i

allmänhet stadgas samt den särskilda bestämmelsen i 91 § första stycket

ävensom i fråga örn elektriska starkströmsledningar övriga i sagda lag meddelade

särskilda bestämmelser om expropriation för elektriska svagströmsledningar

motsvarande tillämpning; och skall vad där stadgas med avseende

å upplåtelse av nyttjanderätt för svagströmsledning gälla jämväl beträffande

upplåtelse av servitutsrätt för starkströmsledning.

2 §.

1 mom. Vill någon---olika ägare.

Skall inom område, för vilket ej finnes stadsplan eller byggnadsplan, ledning

framdragas ovan jordytan på mindre avstånd än tjugu meter från byggnad,

som ovan nämnts, eller tomtplats eller trädgård, må, där ej anläggningen

skall utföras inom inhägnat järnvägsområde, tillstånd till anläggningen

icke mot bestridande av byggnadens, tomtplatsens eller trädgårdens ägare

meddelas, utan så är, att annan sträckning, som utan synnerlig olägenhet för

anläggaren kan användas, prövas medföra minst lika stort men som den föreslagna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.

I mål, däri stämning utfärdats före nya lagens ikraftträdande, skall vad i

äldre lag stadgas om förhöjning i ersättning alltjämt tillämpas.

2) Lag

angående ändrad lydelse av 48, 89 och 91 §§ lagen den 12 maj 1917

(nr 189) om expropriation.

Härigenom förordnas, att 48, 89 och 91 §§ lagen den 12 maj 1917 om

expropriation1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 Senaste lydelse av 48 § se 1934: 31.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

5

48 §.

Expropriationsersättning, som enligt 47 § blivit av rätten fastställd, skall

nedsättas hos Konungens befallningshavande inom nittio dagar från det rättens

utslag vunnit laga kraft. Avser expropriationen upplåtelse av särskild

rätt, som medför allenast ringa men, och prövas den, örn fastigheten besväras

av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken

kan häfta för ogulden köpeskilling, uppenbarligen icke rubba fordringsägarens

säkerhet, äge rätten medgiva, att nedsättning ej behöver äga

rum. Har sådant medgivande lämnats, gore den exproprierande, i stället för

att nedsätta ersättningen, anmälan hos Konungens befallningshavande och

styrke därvid, att expropriationsersättningen guldits. Vad i denna lag är stadgat

om nedsättande av expropriationsersättning skall i tillämpliga delar gälla

anmälan som nu sagts.

Vid nedsättning eller anmälan, varom i första stycket förmäles, ingive den

exproprierande till Konungens befallningshavande rättens utslag jämte bevis

att och när utslaget vunnit laga kraft. När nedsättning äger rum, skall

den exproprierande tillika ingiva gravationsbevis rörande fastigheten, såframt

ej förordnande enligt 47 § tredje stycket meddelats.

89 §.

Ansökning örn---redogörelse därför.

Har fastighetens ägare förklarat sig villig att upplåta nyttjanderätt för

ändamålet och medför expropriation därav allenast ringa men, vare Konungens

tillstånd till expropriationen ej erforderligt; och skall i ty fall den

utredning, som skolat ingivas till Konungen, i stället förebringas hos rätten.

91 §.

Bifalles ansökning, som i 89 § sägs, eller har fastighetens ägare förklarat

sig villig att upplåta nyttjanderätt för ändamål, som där avses, må fastigheten,

sedan stämning i expropriationsmålet utfärdats, genast tagas i användning

av den exproprierande, om han hos Konungens befallningshavande

ställer pant eller borgen för expropriationsersättningen jämte sex procent

årlig ränta därå från tillträdesdagen.

Vad i---motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för dessa förslag, får utskottet,

i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Framställda önskemål.

I olika sammanhang har fråga väckts angående ändrade bestämmelser om

rätt att framdraga elektriska ledningar över annans mark och örn införande

av möjlighet att på ett enkelt sätt trygga ledningsrätt för framtiden, när fas
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

tighetsägaren lämnat medgivande till lednings framdragande. Tillika ha

önskemål framförts örn möjlighet att i större utsträckning utbetala expropriationsersättning

direkt till fastighetsägaren, således utan att ersättningen

behöver nedsättas hos länsstyrelsen. I samband härmed har uppkommit fråga

örn expropriationsrättens innebörd, då koncession för ledningen är tidsbegränsad.

Rätt att taga i anspråk annans mark för elektrisk ledning,

kan vinnas antingen enligt den allmänna lagen örn expropriation den 12 maj

1917 eller enligt lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om

elektriska anläggningar.

Enligt 1917 års lag örn expropriation får fastighet, som tillhör annan än

kronan, efter tillstånd av Kungl. Maj:t tagas i anspråk för vissa angivna

ändamål, såsom för allmän väg eller för telegraf- eller telefonanläggning

eller annan anläggning för den allmänna samfärdselns främjande, ävensom

för annat ändamål, som är jämförligt med något av, bland andra, de nu

nämnda och som äger väsentlig betydelse för det allmänna.

I 1902 års lag stadgas, att om Konungen, för någon orts förseende med belysning

eller drivkraft eller för dylikt ändamål eller för beredande av drivkraft

åt sådan industriell anläggning som finnes vara av större betydelse för

det allmänna, prövat nödigt, att fastighet, som tillhör annan än kronan, användes

till station för alstrande av elektrisk kraft annorledes än medelst vattenkraft

eller eljest till elektrisk starkströmsanläggning, skall vad för ändamålet

erfordras emot ersättning avstås eller upplåtas. Menighet är dock ej

pliktig att inom område, för vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan, eller

inom fastställt hamnområde avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats

eller vattendrag. Ledning må ej heller tvångsvis framdragas inom område, för

vilket ej finnes stadsplan eller byggnadsplan, på mindre avstånd än 150

meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats

eller trädgård som tillhör fastighetens ägare, utan så är att Konungen

finner annan sträckning för ledningen icke kunna utan synnerlig olägenhet

användas.

Mellan expropriation enligt 1917 års lag och expropriation enligt 1902 års

lag föreligger bland annat den skillnaden att i senare fallet skall utgå 50

procents förhöjning å ersättningen, dock att örn fastigheten skall användas

för kronans räkning eller om sådant fall är för handen att expropriation för

starkströmsanläggning kan äga rum jämlikt 1917 års lag, förhöjning ej skall

beräknas.

Varken 1917 års lag eller 1902 års lag torde ge den enskilde fastighetsägaren

rätt att, då fråga ej är örn anläggning av större betydelse för det allmänna,

för sin fastighets behov framdraga ledning över annans mark. Såvitt

angår telefonanläggning torde dock, åtminstone därest telegrafstyrelsen ställer

sig såsom sökande till expropriation, sådan kunna erhållas enligt 1917

års lag, även örn ledningen närmast tjänar endast viss fastighets behov.

I skrivelse till Konungen den 11 mars 1935 (nr 71) har riksdagen anhållit,

att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning angående möjligheterna att

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

5

förenkla och förbilliga förfarandet vid tvångsförvärv av rätt att å annans

mark framdraga elektriska ledningar.

Skrivelsen var föranledd av en motion (II: 256), i vilken anfördes, att det

kunde möta svårigheter att få draga elektriska lågspännings- eller telefonledningar

över annans mark. I allt fall kunde det enligt vad i motionen anföres

bliva nödvändigt att erlägga oskäliga ersättningar och i de fall då

expropriation kunde äga rum vore den förenad med stora kostnader och toge

lång tid i anspråk. Motionären framhöll, att numera fordrades till nästan

varje hem på landet dylika ledningar.

Andra lagutskottet, vars utlåtande (nr 12) godkändes av riksdagen, fann

önskvärt, att förfarandet vid tvångsförvärv av äganderätt eller annan rätt

till mark för framdragande av elektriska ledningar ordnades så enkelt och

billigt som möjligt. I fråga om vattenledningar syntes det tillvägagångssätt,

som anvisades i lagen den 28 juni 1918 örn rätt att över annans mark framdraga

ledning för vatten till husbehovsförbrukning, fylla rimliga anspråk

på snabbhet och billighet. Beträffande elektriska ledningar ställde sig däremot

det nuvarande expropriationsförfarandet ofta synnerligen tidsödande och

kostsamt i förhållande till den skada och det intrång som föranleddes av

ledningarnas framdragande. Enligt vad utskottet från skilda håll inhämtat

förekomme det ej sällan, att markägare med vetskap om den tidsutdräkt och

de dryga kostnader, expropriationsförfarandet förde med sig, vägrat att mottaga

skälig ersättning för marks avstående eller upplåtande samt att vederbörande,

för att undgå att expropriera, nödgats utgiva väsentligt högre ersättning

än som överensstämt med en riktig värdesättning.

Svenska vattenkraftföreningen och svenska elektricitetsverksföreningen ha

i skrivelse den 7 december 1940 framhållit önskvärdheten av att expropriation

må kunna erhållas för framdragande av elektrisk lågspännings- eller

högspänningsledning, även örn behovet av kraft är begränsat till viss fastighet,

samt förordat införande av vidgad expropriationsrätt.

Genom expropriation vinner exproprianten en rätt till den därmed avsedda

fastigheten som går före alla andra rättigheter till denna. Expropriation

är därför av värde, även örn fastighetsägaren medgivit att hans fastighet

må tagas i anspråk. S. k. proformaexpropriation anlitas också

i dylika fall för att bereda exproprianten en trygghet som icke kan vinnas

t. ex. genom inteckning.

Ehuru proformaexpropriation ger bättre rätt än frivilliga överenskommelser,

torde förfarandet icke hittills ha tillämpats i större utsträckning. Detta

lärer sammanhänga bland annat med att det är förenat med mycket besvär

och dryga kostnader. Då emellertid olägenheterna av att helt lita till frivilliga

överenskommelser också äro mycket betydande, ha krav framställts på

införande av särskilda bestämmelser, varigenom på ett enklare sätt än nu

skulle kunna vinnas en mot envar bestående ledningsrätt.

I gemensam skrivelse till Konungen den 18 oktober 1930 framhöllo svenska

vattenkraftföreningen och svenska elektricitetsverksf öreningen önskvärd
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

heten av att godvilliga uppgörelser med vederbörande fastighetsägare om

rätt att framdraga elektriska kraftledningar kunde utan inteckning göras betryggande

mot nya ägare och innehavare av respektive fastigheter, så länge

kraftledningarna ägde bestånd. Härvid framhöllo föreningarna, att expropriationsförfarandet

i allmänhet vore oskäligt dyrbart i förhållande till

expropriationsobjektet. Föreningarna hemställde, att Kungl. Majit måtte

låta undersöka möjligheten att genomföra en lagstiftning örn rätt att hava

kraftledningar å annans mark, grundad på samma principer som lagen om

vågrätt.

En lagstiftning av mera begränsad innebörd och i syfte huvudsakligen att

underlätta proformaexpropriation har föreslagits av telegrafstyrelsen i skrivelse

till Konungen den 8 november 1935 och av vattenfallsstyrelsen i skrivelse

till Konungen den 3 mars 1936. I dessa skrivelser har framhållits såsom

önskvärt, att en lagändring komme till stånd, innebärande rätt för den exproprierande

att i vissa fall verkställa utbetalning av expropriationsersättningen

direkt till jordägaren.

Svenska vattenkraftföreningen och svenska elektricitetsverksföreningen ha

framfört samma önskemål.

I detta sammanhang ha föreningarna även upptagit till behandling frågan,

huruvida expropriationsrätt för koncessionspliktiga ledningar

är begränsad till den tid koncessionen avser.

Enligt 2 § i 1902 års lag är den som vill utföra elektrisk starkströmsledning

med spänning överstigande 250 volt med vissa undantag pliktig att söka

koncession hos Konungen. Efter lagändring den 30 juni 1938 kräves koncession

även örn någon i anslutning till viss generator- eller transformatorstation

eller inom visst område vill utföra elektrisk starkströmsledning med

lägre spänning än nyss nämnts, såframt ledningen avser distribution av ström

till fastigheter med olika ägare. Konungens tillstånd erfordras dessutom för

att elektrisk starkströmsledning skall få framdragas inom område för allmän

väg, vattentrafikled eller järnväg eller, när fråga är om luftledning, på mindre

avstånd än 1,000 meter från gränsen av staten eller kommun tillhörigt

flygfält. — Koncession meddelas för viss tid ej överstigande 40 år eller,

om särskilda skäl därtill föranleda, 60 år. Koncession för högspänningsledning

är i regel förfallen om den ej tages i bruk inom tre år.

Föreningarna ha hemställt, att expropriationstillstånd för elektriska starkströmsledningar,

som beviljas enligt nu gällande eller framdeles eventuellt

kompletterande lagar på området, formuleras så, att av desamma klart framgår,

att den exproprierade rätten gäller så länge ledningen är koncessionerad

och nyttjas.

Promemoria och lagutkast.

Inom justitiedepartementet har sedermera upprättats en den 27 december

1940 dagtecknad promemoria i dessa frågor.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

7

I promemorian framhålles, att det ur allmän synpunkt är av vikt, att

ökad elektrifiering, i synnerhet av landsbygden, äger rum och att, även om

en ledning i det särskilda fallet kan synas tjäna allenast ett enskilt intresse,

utbyggandet av ledningsnätet till de enskilda konsumenterna, sett i större

sammanhang, är av betydelse för landets produktionsförmåga. Detta gällde

såväl ledningar för belysning som ledningar för drivkraft. För att elektrifiering

skulle kunna ske i önskvärd utsträckning vöre det nödvändigt, att möjlighet

funnes att tvångsvis taga mark i anspråk för framdragande av behövliga

ledningar och att det härför erforderliga förfarandet ej krävde alltför

lång tid eller vore förenat nied för stora kostnader. När mark frivilligt upplåtes,

vöre det vidare av vikt, att den rätt som därmed avses på ett lämpligt

sätt kunde tryggas för framtiden.

I promemorian har vidare —- sedan erinrats om att andra lagutskottet

ifrågasatt, huruvida icke ett förfarande, analogt med det som föreskrives i

1918 års lag om vattenledningar, borde införas i fråga om elektriska ledningar,

medan vattenkraftföreningen och elektricitetsverksföreningen däremot

uttalat sig för ett institut av samma art som vågrätt — framhållits, att

intetdera av dessa alternativ torde vara fullt lämpligt, utan att en lör nu föreliggande

problem bättre anpassad lösning syntes kunna vinnas i nära anslutning

till gällande lagstiftning om expropriation och om elektriska anläggningar.

I promemorian upptages härefter till behandling fråga om vidgad expropriationsrätt

i vissa fall. I denna del anföres bland annat:

Under det att expropriation för närvarande torde kunna erhållas i erforderlig

utsträckning för elektriska svagströmsledningar (telefonledningar m.

m.), står denna möjlighet icke till buds för framdragande av elektriska

starkströmledningar i åtskilliga fall, då det enligt nutida uppfattning rimligen

måste anses påkallat. Rätt att tvångsvis få framdraga kraftledning över annans

mark föreligger icke t. ex. örn strömmen är avsedd allenast för belysning

å viss fastighet i enskilt bruk, och således icke för en hel ort eller

annat allmänt ändamål, eller om den skall användas vid en industriell anläggning

som, ehuru i och för sig betydelsefull, likväl icke kan anses vara

av »större betydelse» för det allmänna. Att det i allt fall varit möjligt att i

så stor utsträckning som skett framdraga erforderliga ledningar över annans

mark sammanhänger med att de flesta fastighetsägare på orten ofta haft

ett gemensamt intresse av elektrifiering, varför nyttan av ledningen för den

enskilde övervägt det intrång som den medfört för honom och vid sådant

förhållande frivilliga upplåtelser skett. Av vad som anfördes vid 1935 års

riksdag framgår likväl, att svårigheter ej sällan uppkommit och att fastighetsägare

som ställt sig avvisande kunnat bereda sig oskäliga förmåner på

andras bekostnad. Detta utgör ett påtagligt missförhållande. Ehuru det är

av vikt, att användningen av expropriation icke utvidgas utöver vad som är

strängt nödvändigt, torde, för att avhjälpa detta missförhållande, möjligheten

att få framdraga elektrisk ledning över annans mark böra utsträckas.

Till stöd härför kan även åberopas, att enligt vattenlagen möjlighet föreligger

alt taga i anspråk annans fastighet för ett flertal enskilda ändamål. Även

enligt den särskilda lagen om vattenledningar har en motsvarande tvångsrätt

erkänts för enskilt behov. Ur principiell synpunkt kunna alltså några

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

avgörande betänkligheter icke anföras mot en lagändring i den riktning som

nu nämnts.

I promemorian föreslås att i 1 § av 1902 års lag införes stadgande, att om

det för viss fastighets förseende med belysning eller drivkraft tarvas att elektrisk

starkströmsledning framdrages över annan fastighet, som ej tillhör

kronan, vad för ändamålet erfordras skall upplåtas, ändå att ledningen ej är

avsedd för anläggning som är av större betydelse för det allmänna. Till

skydd mot oskäligt intrång har härtill fogats den reservationen, att expropriationsrätt

ej skall föreligga annat än om det intrång som förorsakas prövas

ringa i jämförelse med nyttan av ledningen. Vidare skall expropriation

kunna vägras, om intrånget eljest med hänsyn till ledningens ändamål kan

anses oskäligt. Såsom exempel härå har anförts, att innehavaren av ett nöjesetablissement

eller av en utpräglad lyxindustri vill över annans mark

framdraga ledning som vållar väsentlig olägenhet. I den föreslagna expropriationsrätten

skall, liksom i dien expropriationsrätt som nu medgives i 1 §,

gälla den inskränkningen att menighet ej skall vara pliktig att inom område,

för vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan, eller inom fastställt hamnområde

avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag. Vidare

föreslås även för nu ifrågavarande fall, att där ledning inom område, för vilket

ej finnes stadsplan eller byggnadsplan, skall framdragas på mindre avstånd

än 150 meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad

eller tomtplats eller trädgård, som tillhör fastighetens ägare, denne ej skall

vara skyldig något avstå eller upplåta, utan så är, att Konungen finner annan

sträckning för ledningen icke kunna utan synnerlig olägenhet användas.

Därest expropriationsrätt införes för framdragande av ledningar som nu

sagts, bör enligt vad i promemorian föreslås tagas under övervägande att

i anslutning till ett sådant stadgande införa visst undantag från regeln

att expropriationstillstånd alltid skall meddelas

av Kung 1. M a j : t, därvid erinras att enligt vattenlagen och den särskilda

lagen om vattenledningar expropriationsrätt medgives av domstol

eller synemän.

I promemorian föreslås i denna del, att stadgande meddelas örn rätt till expropriation

utan Kungl. Maj:ts tillstånd för elektrisk ledning, när fastighetens

ägare förklarat sig villig till upplåtelsen och denna förorsakar allenast

ringa men, och att det skall ankomma på domstolen att pröva att dessa förutsättningar

föreligga. Domstolen har däremot, enligt vad i promemorian

framhålles, icke att verkställa prövning av frågan örn koncession. I promemorian

anmärkes, att i de fall, då enligt den här ifrågavarande undantagsbestämmelsen

Kungl. Maj:ts tillstånd för expropriation icke vidare erfordras,

sökanden bör hos domstolen förebringa den utredning som eljest skolat biläggas

ansökningen till Konungen. För detta ändamål borde vidtagas en

ändring i 89 § lagen örn expropriation, som handlar örn elektriska svagströmsledningar

och till vilken 1 g fjärde stycket i 1902 års lag hänvisar.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

9

Härefter upptages till behandling i promemorian fråga örn jämkning

i nu gällande regler örn förhöjning av ersättning. Sådan

förhöjning skall enligt 1902 års lag utgå med hälften av det belopp som

jämlikt de i 1917 års lag stadgade grunder skolat utgivas. Skall fastigheten

användas för kronans räkning eller är sådant fall för handen, att expropriation

för starkströmsanläggning kan äga rum jämlikt sistnämnda lag, skall

dock vad nu sagts om förhöjning av ersättningen icke tillämpas.

I promemorian anföres, att när det gäller distributionsledningar, i allmänhet

syntes mindre påkallat att förhöjning skulle utgå å ersättningen. Ägaren

av en fastighet, som hade ett ogynnsamt läge med hänsyn till möjligheterna

att erhålla elektrisk kraft, nödgades genom nämnda regel att vidkännas

extra kostnader utöver vad som kunde anses nödvändigt. Undantag från förhöjning

borde därför stadgas åtminstone i fråga örn ledning med spänning

ej överstigande 250 volt. Ledning med större spänning kunde medföra väsentligt

intrång och inverka menligt på möjligheten att framdeles höja fastighetens

avkastningsförmåga. Det syntes därför vara mera motiverat, att

förhöjning skulle utgå å ersättning för framdragande av högspänningsledningar.

Beträffande själva förfarandet i övrigt vid expropriation ha i promemorian

upptagits de av telegrafstyrelsen och vattenfallsstyrelsen uttalade önskemålen

om befrielse i vissa fall från skyldighet att nedsätta

expropriationsersättning hos länsstyrelsen, vilka önskemål gällde

såväl svagströms- som starkströmsledningar. En lättnad i detta hänseende

syntes vara av stor betydelse för ökad tillämpning av proformaexpropriation.

Under i huvudsak de förutsättningar som angivits i 95 § i 1917 års lag

föreslås undantag från skyldigheten att nedsätta expropriationsersättning hos

länsstyrelsen. Det har icke ansetts vara skäl att begränsa stadgandet till det

fall, att fråga är örn upplåtelse av nyttjanderätt för elektriska ledningar, men

angivits, att stadgandet skall gälla allenast, då fråga är om upplåtelse av

särskild rätt och avsikten således icke är att expropriera äganderätt. 1 anslutning

till detta stadgande, som borde införas i 48 §, har föreslagits, att

örn undantag från nedsättningsskyldighet medgives, den exproprierande i

stället för att nedsätta ersättningen skall göra anmälan hos länsstyrelsen och

styrka, att expropriationsersättningen guldits, samt att vad i lagen är stadgat

örn nedsättande av expropriationsersättning i tillämpliga delar skall gälla

sådan anmälan. Detta innebär, att örn anmälan försummas, expropriationsrätten

förverkas.

Till sist lia i promemorian föreslagits vissa ändringar i de bestämmelser

som under 89—96 §§ i 1917 års lag meddelas örn elektriska s vagst

römsledningar. Såsom förut nämnts har i promemorian ifrågasatts

att beträffande elektriska starkströmsledningar stadga visst undantag

från regeln att Kungl. Maj:ts tillstånd förutsättes för expropriation, nårn
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

ligen då fastighetens ägare lämnat sitt medgivande till ledningens framdragande

och ledningen medför allenast ringa men. Ett sådant undantag

har synts motiverat även i fråga örn elektriska svagströmsledningar, i

synnerhet som sådana praktiskt sett icke framdragas av annan än telegrafstyrelsen.

I promemorian framhålles vidare, att enligt 91 § i lagen om expropriation

fastighet, som avses med ansökan om rätt att framdraga svagströmsledning,

må genast tagas i användning av den exproprierande sedan stämning i expropriationsmålet

utfärdats, dock allenast såframt säkerhet ställes för expropriationsersättningen

jämte ränta. Motsvarande rätt att taga fastigheten i besittning,

sedan stämning utfärdats, föreslås för det fall, att fastighetsägaren

förklarat sig villig att upplåta nyttjanderätt för ledningen, ehuru han helt

naturligt i allmänhet kan förväntas godvilligt lämna medgivande även till

besittningstagandet. Vidtages denna ändring, kommer den enligt vad i promemorian

uttalas att jämlikt 1 § fjärde stycket i 1902 års lag bliva tillämplig

även då fråga är om elektrisk starkströmsledning.

Beträffande frågan, i vad mån expropriation för koncessionspliktiga ledningar,

vilken icke avser äganderätt, kan gälla för längre tid än koncessionstiden,

anmärkes avslutningsvis i promemorian, att något hinder härför icke

syntes föreligga. Särskilt när tilläggskoncession medgives med allenast kort

giltighetstid, förefölle det också praktiskt nödvändigt att denna möjlighet

funnes. Vid meddelande av expropriationstillstånd borde tydligt angivas, huruvida

det vore avsett att expropriation skulle gälla för längre tid än koncessionen.

över promemorian jämte därvid fogade lagutkast hava efter remiss yttranden

avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar. Beträffande

innehållet i yttrandena får utskottet hänvisa till sid. 17—25 i propositionen.

Här må endast återgivas vad kommerskollegium i sitt yttrande anfört

beträffande frågan om expropriationsrätt för område med stadsplan eller

byggnadsplan eller hamnområde. Härutinnan yttrar kollegium följande:

I promemorian har framhållits, att den föreslagna utvidgade expropriationsrätten

borde, liksom fallet vöre med den expropriationsrätt, som vöre

medgiven i 1 § i dess nu gällande lydelse, icke gälla i fråga om område, för

vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan eller inom fastställt hamnområde,

där fråga vore örn avstående eller upplåtande av gata, torg, allmän plats

eller vattendrag.

Kollegium vill angående denna fråga bringa i erinran, hurusom den vetorätt,

som sålunda tillkommer kommun, huvudsakligen tillkommit för att bereda

kommun möjlighet att förhindra dylika ledningars framdragande, därest

detta med hänsyn till användningen av kommunens gatusystem för trafiken

samt för anbringande av anordningar för belysning, vattenledning och

markens torrläggning m. m. skulle visa sig mindre lämpligt. Med den avfattning

stadgandet ifråga kom att få har emellertid den kommunala vetorätten

fått en större omfattning. Kommunen har sålunda i sin hand att förhindra

framdragandet även av ledningar, som i och för sig på intet vis kunna vara

till hinders ur angivna synpunkter. Kommunerna hava även i stor utsträck
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

11

ning begagnat sig av vetorätten för ledningar av dylikt slag, nämligen då

kommunens intressen som kraftleverantör kunnat skadas genom tillstånds

medgivande. Sedan numera efter den vid 1938 års riksdag genomförda ändringen

av 1902 års lag det ankommer på Kungl. Majit att tillse, att koncessionsansökningar

för elektriska starkströmsledningar icke bifallas med mindre

ledningen i fråga fyller ett verkligt behov och därjämte kan anses ingå

som ett led i en rationell elektrifiering, synes frågan om rätten att framdraga

ledning inom stadsplanelagt område böra avgöras icke av vederbörande kommun

utan av Kungl. Majit.

I detta sammanhang vill kollegium erinra om att en fråga, likartad med

den här berörda, föranlett särskild riksdagsskrivelse (nr 249/1926). I denna

hemställde riksdagen att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning, huruvida

nu gällande lagbestämmelser rörande elektriska anläggningar borde ändras

i den riktning att menighet, där ett för staten eller annan menighet viktigt

intresse det krävde, kunde åläggas skyldighet att inom område för vilket

byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning eller inom fastställt hamnområde,

avstå eller upplåta gata m. m. för framdragande av elektrisk starkströmsledning

erforderlig för elektrisk järnväg eller spårväg. Denna riksdagsskrivelse

tillkom i anledning av en motion i andra kammaren, vilken

motion föranleddes av den bekanta tvisten mellan Djursholmsbanan och

Stockholms stad beträffande banans rätt att trafikera Engelbrektsgatan i

Stockholm. Kollegium, som den 29 februari 1932 avgav utlåtande i ärendet,

biträdde den av andra lagutskottet utalade principiella uppfattningen i frågan,

men höll före att den ifrågasatta lagändringen icke vore av den aktualitet

eller vikt att den ensam borde vidtagas, utan ansåg att den borde upptagas

till prövning vid en förestående revision av elektricitetslagen i dess

helhet.

Sedan detta kollegii yttrande avgavs har emellertid det i riksdagsskrivelsen

berörda spörsmålet aktualiserats. Man torde nämligen kunna förvänta, att i

en nära framtid behov kommer att föreligga för framdragande av ledningar

för trådbussar i olika städer från kringliggande förorter. Det synes vara av

betydelse att möjlighet att för sagda ändamål erhålla expropriation hålles

öppen.

Med hänsyn till det förenämnda vill kollegium föreslå att andra stycket i

1 § utgår.

Föredragande departementschefen, statsrådet Westman, har bland annat

anfört:

»Enligt utkastet till ändring i 1902 års lag skall expropriation för viss fastighets

enskilda behov kunna medgivas, örn det intrång som förorsakas av

ledningen prövas ringa i jämförelse med nyttan av ledningen och intrånget

ej heller eljest med hänsyn till ledningens ändamål kan anses oskäligt. En

utvidgning av expropriationsrätten i denna riktning synes med hänsyn till

nutida förhållanden välmotiverad och har tillstyrkts av de hörda myndigheterna

och sammanslutningarna. Kommerskollegium har därvid i sitt yttrande

förordat, att båda de föreslagna begränsningarna i nämnda rätt målte

utgå. I ett annat yttrande har ifrågasatts, huruvida icke ur förslaget borde

uteslutas den föreslagna begränsningen, att intrånget ej finge anses oskäligt

med hänsyn till ledningens ändamål. Enligt min mening är bestämmelsen,

att intrånget ifråga skall prövas vara ringa i jämförelse med nyttan, av värde

och står i god överensstämmelse med andra stadganden örn rätt till expro
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

priation för enskilt behov. Däremot synes det överflödigt att särskilt angiva,

att intrånget ej får vara oskäligt med hänsyn till ledningens ändamål, enär

bedömandet av ändamålet med ledningen tydligen ingår i prövningen av

förstnämnda fråga.

Det må anmärkas, att möjlighet till expropriation uppenbarligen föreligger

för en redan framdragen ledning -—- lika väl som för en tillämnad ledning —

örn rätten att behålla ledningen icke förut tryggats genom expropriation.

Enligt 1 § andra stycket i 1902 års lag kan menighet vägra att inom område,

för vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan, eller inom fastställt

hamnområde för elektrisk anläggning avstå eller upplåta gata, torg, allmän

plats eller vattendrag. Kommerskollegium har i sitt yttrande riktat en enligt

min mening välbefogad kritik mot denna vetorätt. Med anledning av vad kollegium

anfört torde det vara lämpligt att jämka stadgandet så, att Konungen

må medgiva undantag därifrån om synnerliga skäl föreligga. Kommerskollegium

har vidare föreslagit en mindre jämkning av den i tredje stycket av

paragrafen intagna bestämmelsen om att fastighets ägare ej är skyldig att

något avstå eller upplåta, därest ledningen skall inom område, för vilket ej

tinnes stadsplan eller byggnadsplan, framdragas på mindre avstånd än etthundrafemtio

meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad

eller tomtplats eller trädgård som tillhör fastighetsägaren. Denna jämkning,

som avser att giva bestämmelsen en smidigare avfattning, torde böra genomföras.

En motsvarande ändring bör vidtagas i 2 § 1 mom.

Beträffande det genom promemorian framlagda förslaget, att ansökan om

expropriation för elektrisk ledning skall kunna göras direkt hos domstolen

i orten, såframt fastighetsägaren lämnat sitt medgivande till expropriationen

och denna medför allenast ringa men, har kommerskollegium anmärkt, att

frågan om avvikelse från regeln att exproprialionstillstånd meddelas av

Kungl. Majit syntes vara av större räckvidd och ej borde lösas partiellt för

nyssnämnda speciella fall. Nämnda förslag torde dock fylla ett praktiskt behov

och synes icke kunna stå hindrande i vägen för en mera omfattande lagstiftning

om ledningsrätt, som framdeles kan tänkas bliva genomförd.

I fråga om den närmare innebörden av bestämmelsen torde böra uppmärksammas,

att frågan, vad som kan anses utgöra allenast ringa men, bör

bedömas med hänsyn till fastighetens värde och övriga omständigheter i varje

särskilt fall. Det är ju uppenbart, att visst intrång, även om det uppskattas

till samma belopp, kan vara av helt olika betydelse för olika fastigheter. Intrång

som i fråga om en större fastighet är att anse såsom ringa kan alltså,

då det gäller en mindre fastighet, innebära väsentligt men. Vidare må påpekas,

att örn domstolen skulle finna att det intrång som åsamkas ej kan anses

ringa, domstolen givetvis bör bereda sökanden tillfälle att hos Kungl. Majit

göra ansökan om expropriationstillstånd innan målet slutligen avgöres.

Vad härefter angår bestämmelsen i 1 § fjärde stycket i 1902 års lag örn

att förhöjd ersättning i vissa fall skall utgå lärer det icke kunna bestridas,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

13

att den skillnad i fråga om ersättningen som där göres mellan expropriation

för kronans och expropriation för annans räkning är svårförklarlig. Kronan

skall enligt gällande lag icke i något fall utgiva större ersättning än fulla

värdet, under det att annan sökande skall utgiva förhöjning med 50 procent,

såvida icke expropriation kan äga rum enligt 1917 års lag. Det synes önskvärt

att åstadkomma likställighet i fråga örn expropriation för likartade ändamål,

oavsett vem som är sökande. En sådan likställighet kan åvägabringas

antingen genom att stadga, att förhöjd ersättning skall gäldas även av kronan,

eller genom att utesluta den nuvarande bestämmelsen örn sådan förhöjning.

Det senare alternativet har förordats av kommerskollegium. Till

stöd härför kunna också, särskilt under nu rådande förhållanden, anföras

starka skäl. Den elektrifiering som alltjämt återstår torde beröra sådana

landsändar, dit det förut varit mindre lönande att draga fram ledningar på

grund av avståndet, gles bebyggelse eller andra särskilda förhållanden.

Statsmakterna ha sökt att på alla sätt medverka till att dessa delar av riket

komma i åtnjutande av den förmån tillgången till elektrisk kraft erbjuder.

Tydligen är det för detta syfte bland annat angeläget, att onödiga kostnader

undvikas. Framdragandet av ledningar till nämnda bygder torde icke böra

fördyras genom att vissa jordägare i trakten eller i närheten därav — med

avvikelse från vad som gäller enligt den allmänna expropriationslagstiftningen

— erhålla gottgörelse för det intrång, som vållas dem, med mer än verkliga

värdet. Erfarenheten torde ha utvisat, att den ersättning som bestämmes

av expropriationsnämnd innefattar skälig gottgörelse utan att förhöjning utgår.

Med hänsyn härtill anser jag mig kunna biträda kommerskollegiets

förslag.

I mål, däri stämning utfärdats före nya lagens ikraftträdande, bör nu

gällande bestämmelse om förhöjning i ersättning alltjämt tillämpas.

I promemorian har såsom förut nämnts vidare föreslagits, att domstolen

under vissa förutsättningar skall kunna medgiva befrielse från skyldighet

att nedsätta expropriationsersätlning hos länsstyrelsen, vare sig expropriationstillstånd

givits av Kungl. Majit eller av domstolen. Av länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län har vid behandling av denna fråga förordats utredning

i syfte att giva länsstyrelsen rätt att, även om nedsättning skett, göra

avsteg från stadgandena om hållande av sammanträde för fördelning av ersättningen,

försåvitt samtliga rättsinnehavare som kunna beröras därav givit

sitt samtycke. Genom ett sådant stadgande skulle möjligen fördelningssammanträde

kunna undvikas i större antal fall än som följer av den i promemorian

föreslagna bestämmelsen. Denna står emellertid i bättre överensstämmelse

med vattenlagen och inteckningsförordningcns föreskrifter samt

torde fördenskull vara att föredraga.

I ett par yttranden förordas, att de bestämmelser i 1917 års lag och i 1902

års lag vilka avse upplåtelse av nyttjanderätt för elektriska ledningar må

utvidgas att avse jämväl upplåtelse av servitutsrätt. Till stöd härför har,

efter vad det vill synas, med rätta åberopats, att då nyttjanderätt genom

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Utskottet.

expropriation kan förvärvas för all framtid, servitutsrätt icke innebär någon

större belastning än nyttjanderätt. Tydligt är också, att det bland annat

ur kreditsynpunkt kan vara förenat med fördel att ledningsrätten följer

äganderätten till den fastighet för vilken ledningen är avsedd. Nämnda utvidgning

synes fördenskull böra vidtagas. Den påkallar en övergångsbestämmelse

till undvikande av att redan förvärvade servitutsrättigheter underkastas

den inskränkning som följer av bestämmelserna i 96 § i 1917 års lag om

skyldighet att flytta ledning m. m.

I det yttrande som avgivits av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

har ifrågasatts, huruvida icke giltigheten av den rätt, som genom expropriation

förvärvats för koncessionspliktig ledning, borde anknytas till koncessionstiden

på så sätt att rätten komme att upphöra örn koncessionen ej

förnyades inom viss tid. Att anknyta rättighetens giltighetstid helt. till gällande

koncession är tydligen av praktiska skäl uteslutet. Om t. ex. tilläggskoncession

medgives, kan det vara uppenbarligen avsett, att ledningen skall bestå

mycket lång tid, ehuru koncessionen begränsas till återstående tid av förut

meddelad koncession. Avser expropriationen äganderätt, kan för övrigt enligt

sakens natur någon begränsning ej ifrågakomma. Men även en sådan regel

som den av länsstyrelsen föreslagna kan, om den göres generell, tänkas få

obilliga verkningar i fall, då ersättning utgivits för lång tid framåt. Det synes

därför lämpligare att, såsom i promemorian förutsatts, i expropriationstillståndet

angives, huru länge den genom expropriationen förvärvade rätten

må gälla, örn den ej utgör äganderätt. Härvid synes i regel kunna föreskrivas,

att rättigheten skall gälla för all framtid, såvida ledningen i fråga

utan längre avbrott alltjämt användes för sitt ändamål.»

ir

Lagrådet har framställt vissa erinringar mot de till lagrådet remitterade

förslagen, vilka i huvudsak iakttagits vid förslagens slutliga utformning.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har från skilda båll

framställts önskemål angående vidgad expropriationsrätt för elektriska ledningar

samt om vissa förenklingar i lagstiftningen på detta område. Bland

annat har riksdagen i skrivelse till Konungen den 11 mars 1935 anhållit, att

utredning måtte verkställas rörande möjligheterna att förenkla och förbilliga

förfarandet vid tvångsförvärv av rätt att å annans mark framdraga

elektriska ledningar. I de genom propositionen framlagda förslagen hava

dessa önskemål i väsentlig utsträckning blivit tillgodosedda. Enligt utskottets

mening äro förslagen väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning

i ämnet.

Bland de särskilda bestämmelserna i förslagen har utskottet särskilt uppmärksammat,

att det i 1 § andra stycket i 1902 års lag upptagna stadgandet,

att menighet ej är pliktig att inom område, för vilket finnes stadsplan eller

byggnadsplan, eller inom fastställt hamnområde för elektrisk anläggning

avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag, jämkats sålunda,

att Konungen må medgiva undantag från denna kommunala vetorätt när

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

15

synnerliga skäl föreligga. Den sålunda förordade ändringen har jämväl för

utskottet påpekats av svenska stadsförbundet, som i en till utskottet överlämnad

skrivelse vänt sig emot borttagande av den nu gällande ovillkorliga

vetorätten. Med hänsyn till att enligt den föreslagna lydelsen av stadgandet

undantag härifrån må av Konungen medgivas endast när synnerliga skäl

tala härför finner utskottet befogade anmärkningar icke kunna riktas mot

förslaget i denna del.

Ej heller i övrigt hava de framlagda förslagen givit anledning till erinran

från utskottets sida. Utskottet får därför hemställa,

att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen.

Stockholm den 11 december 1941.

På andra lagutskottets vägnar:

KERSTIN HESSELGREN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman*, Linder, Tamm, Olof Carlsson, Holstenson,

Nils Elowsson och Näslund*;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Hage*, Olovson i Västerås, Hallagård,

Pettersson i Hällbacken, Hermansson, Holm* och Hagård.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1941:506 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § och 2 § 1 mom. lagen den 27 juni 1902 s. 1 i texten