Skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning rörande tjänstebrevsrätt för kristidsoch familjebidragsnämnderna. Motion II: 228.
1941-03-20 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 3TU 1941:4, Skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning rörande tjänstebrevsrätt för kristidsoch familjebidragsnämnderna. Motion II: 228.
Dokumentets text
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
1
Nr 4.
Ankom till riksdagens kansli den 20 mars 1941 kl. 4 e. m.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4,
i anledning av väckta motioner örn utredning rörande
tjänstebrevsrätt för kristids- och familjebidragsnämnderna
ävensom örn tjänstebrevsrätt för kristidsnämndernas
ordförande.
Motion II: 101.
I en inom riksdagens andra kammare väckt, till dess tredje tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 101, har herr Jacobson m. fl. hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning
rörande tjänstebrevsrätt för kristids- och familjebidragsnämnderna.
Motion II: 228.
Uti en annan, jämväl inom andra kammaren väckt motion, nr 228, har
herr Eriksson i Sandby hemställt, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att frågan örn tjänstebrevsrätt för kristidsnämndernas ordförande
skyndsamt måtte tagas under omprövning.
I fråga om motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.
Yttranden över motionerna.
Utskottet har funnit de båda motionerna äga ett så nära inbördes sammanhang,
att de lämpligen böra göras till föremål för gemensam behandling.
över motionerna lia i vederbörlig ordning inhämtats gemensamma
utlåtanden från generalpoststyrelsen, statskontoret, Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Värmlands och Västernorrlands
län liksom från statens livsmedelskommission, statens arbetsmarknadskommission
samt statens bränslekommission.
Generalpoststyrelsens utlåtande återfinnes såsom bilaga till detta utlåtande
(se bilaga).
Statskontoret avstyrker på av generalpoststyrelsen anförda skäl den utvidgning
av tjänstebrevsrätten, som föreslagits i motionerna.
Överståthållarämbetet anför i huvudsak följande: Såsom framginge av
Kungl. Maj:ts cirkulär den 30 juni 1932 till samtliga tjänstebrevsberättigade
angående åtgärder för begränsning av statsverkets kostnader för tjänstebrev
och dylika försändelser (nr 360) hade tjänstebrevsrätt funnits böra begränsas
till — förutom organ för statsförvaltningen — sådana anstalter och
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 13 sami. 3 avd. Nr 4. 1
2 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
institutioner, vilkas verksamhet avse allmänna ändamål av den betydelse,
att desamma böra helt tillgodoses av statsmedel. Detta vore ej fallet med
vare sig kristidsnämnd eller familjebidragsnämnd. Det vore väl sant, att
tjänstebrevsrätt tillgodonjötes av ordförande i taxeringsnämnd och i pensionsnämnd.
Detta sammanhängde emellertid med att sådan förmån tillkom
nämnda organ redan vid tiden för utfärdandet av berörda cirkulär.
Efter denna tidpunkt hade emellertid ovannämnda princip konsekvent tilllämpats.
Arbetslöshetskommitté, som i likhet med taxeringsnämnd och
pensionsnämnd får ordförande utsedd av Kungl. Maj:ts befallningshavande,
åtnjöte sålunda exempelvis icke förmånen av tjänstebrevsrätt. Enligt ämbetets
förmenande förelåge ej anledning att nu göra avsteg från förenämnda
princip till förmån för kristidsnämnd och familjebidragsnämnd. Ett tillmötesgående
av motionerna skulle enligt ämbetets förmenande icke blott
äventyra den ordning och reda i fråga om tjänstebrevsrätten, som åsyftats
med berörda nådiga cirkulär, utan även medföra krav på tjänstebrevsrättens
utsträckande till andra närliggande områden till allvarlig minskning
av statsverkets intäkter från postverket. Överståthållarämbetet finge därför
för sin del avstyrka tillmötesgående av motionerna.
Länsstyrelsen i Östergötlands län åberopar under konstaterande att de
portokostnader, varom här är fråga, uppgå till ganska betydande belopp,
att kristidsnämndernas och familjebidragsnämndernas verksamhet till sin
innebörd ansåges vara av mera statlig än kommunal natur, och att det därför
syntes vara materiellt berättigat, att portokostnaderna gäldas av staten.
Detta kunde enligt länsstyrelsens mening enklast ske så, att nämndernas
ordförande erhölle tjänstebrevsrätt. Skulle emellertid detta — med hänsyn
till dessa nämnders, efter vad man finge hoppas, provisoriska natur eller
av räkenskapsmässiga skäl — icke befinnas lämpligt, borde enligt länsstyrelsens
mening nämnderna erhålla kontanta bidrag av statsmedel, motsvarande
deras portoutgifter.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anför i huvudsak följande: Vid bedömande
av föreliggande fråga om utsträckande av tjänstebrevsrätten syntes
böra fasthållas, att postverket beräknade och säkerligen såsom affärsdrivande
verk alltjämt måste beräkna ersättning för sina tjänster, vare sig för
dessa uttoges portoavgifter genom frimärken enligt taxa eller ersättningen,
såsom vid tjänsteförsändelse, grundades på med vissa tidsmellanrum verkställda
undersökningar. Att beräkna ersättningen på grund av dylika periodiska
undersökningar syntes företrädesvis användbart för en verksamhet
av mer varaktig och regelmässig beskaffenhet och som kunde till sin ungefärliga
omfattning approximativt uppskattas. Sådant förfarande torde däremot
svårligen kunna tillämpas för det fall, att ifrågavarande kommunala
nämnder medgåves tjänstebrevsrätt. Nämnderna skulle därför genom sådan
rätt näppeligen kunna befrias i någon avsevärd grad från redovisningsbestyr
med förekommande postförsändelser. Ett av de skäl, som i motionen
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr A. 3
nr 228 anförts för tjänstebrevsrätt åt kristidsnämnderna, syntes sålunda
icke hållbart. I detta sammanhang förtjänade det måhända erinras, att det
bärande skälet överhuvud för anordningen med tjänstebrevsrätt ansetts
ligga i möjligheten att därigenom under givna förutsättningar förenkla redovisning
av och kontroll över postavgifter, som likvisst måste förekomma.
Under senaste tiden hade även en stark begränsning i tjänstebrevsrätten funnits
böra vidtagas.
Länsstyrelsen hade samtidigt härmed avgivit anbefallt underdånigt utlåtande
över utredning och förslag av statens livsmedelskommission angående
kommunernas kostnader för kristidsnämndernas verksamhet. Därvid
hade särskilt behandlats frågan, om och i vilken form staten kunde anses
böra lämna bidrag till kommunernas berörda kostnader. Länsstyrelsen hade
i sitt nämnda utlåtande givit uttryck åt den meningen, att det vore behövligt
och lämpligt, att statshjälp beviljades kommunerna till bestridande av
viss del av kostnaderna. Den bärande grunden för sådan hjälp till kommunerna
vore enligt länsstyrelsens mening väsentligen det hårda och ojämna
skattetryck, som i skärpt grad framträtt såsom följd av kostnader för kristidsnämndernas
verksamhet. Länsstyrelsen hade därför ansett, att det bidrag,
som staten kunde böra lämna till ifrågavarande kostnader, däri inbegripet
även utgifterna för portoavgifter, borde i sin helhet utmätas med
hänsyn till storleken och graden av den därigenom uppkomna skattebelastningen.
Länsstyrelsen i Värmlands län och länsstyrelsen i Västernorrlands län
förklara sig icke hava något emot att kristids- och familjebidragsnämnderna
tillerkännas tjänstebrevsrätt.
Statens arbetsmarknadskommission, som yttrat sig endast beträffande
familjebidragsnämnderna, anför, att dessas portoavgifter vöre förhållandevis
betydande och att tjänstebrevsrätt för dem skulle medföra en icke betydelselös
ekonomisk lättnad för kommunerna, vilken skulle bliva av särskild
betydelse i skattetyngda kommuner. Emellertid hade under senare
åren vid beviljande av tjänstebrevsrätt sådana principer tillämpats, att ett
beviljande av dylik rätt åt familjebidragsnämnderna skulle innebära ett avsteg
från dessa principer. Även örn skäl skulle kunna åberopas för ett sådant
avsteg, ansåge sig kommissionen dock icke kunna påyrka, att tjänstebrevsrätt
tillerkändes nämnderna. Skulle skäl anses föreligga att staten i
högre grad än nu sker understöder kommunernas familjebidragsverksamhet,
torde detta böra ske i annan form än genom införande av tjänstebrevsrätt.
Kommissionen hemställde för den skull, att motionen i förevarande del icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Statens livsmedelskommission åberopar såsom yttrande i föreliggande
fråga vad den anfört i annat sammanhang rörande kommunernas kostnader
för kristidsnämndernas verksamhet, därvid kommissionen förordat, att kristidsnämnderna
erhölle dylik rätt. Det kunde enligt kommissionen förordas,
4 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
att kristidsnämnderna tillerkändes antingen förmånen av tjänstebrevsrätt
eller direkt statsbidrag med belopp, motsvarande utgifterna för postporton.
Statens bränslekommission anför i huvudsak följande: De principer, som
hittills tillämpats för tjänstebrevsrätten, innebure, att sådan rätt endast tillkomme
— förutom ämbetsverk och myndigheter —■ anstalter och institutioner,
som avse allmänna ändamål av den betydelse, att desamma i här berörda
avseende ansetts böra helt tillgodoses genom statsverkets försorg. I
enlighet härmed hade kommunala myndigheter och organ i allmänhet icke
tillerkänts tjänstebrevsrätt. Berörda principer hade vunnit tillämpning jämväl
beträffande de kommunala krisorganen, och Kungl. Majit hade tidigare
icke bifallit förslag örn tjänstebrevsrätt för bland andra kristidsnämnderna.
Med hänsyn till den senare inträdda skärpningen i det allmänna försörjningsläget
och därav följande ökning av krisorganens arbetsuppgifter, hade
emellertid frågan om tjänstebrevsrätt för de kommunala krisorganen fått
ökad aktualitet. Vad som anfördes i motionerna om kristidsnämndernas
ökade expeditionella arbetsbörda på grund av statliga åtgärder ansåge sig
kommissionen böra vitsorda i vad gällde bränsleförsörjningen. Huruvida
ersättning härför lämpligen borde beredas genom tjänstebrevsrätt eller på
annat sätt undandroge sig kommissionens bedömande. Under förutsättning
att hittills gällande principer för tjänstebrevsrätten i vad gäller de kommunala
förvaltningsorganen icke med nödvändighet ansåges böra upprätthållas,
hade statens bränslekommission för sin del intet att erinra mot att sådan
utredning verkställdes rörande tjänstebrevsrätt för kristidsnämnderna, varom
i motionerna hemställts.
Utskottet.
För egen del får utskottet anföra följande.
Utskottet delar med motionärerna uppfattningen, att de av kristidsförvaltningen
föranledda bördor, varom det i dessa motioner är fråga, i många
fall äro betydande, i vissa till och med synnerligen kännbara. Att alla till
buds stående utvägar till deras lindrande sökas och prövas finner utskottet
därför helt naturligt. Förslag i dylikt syfte hava ock framkommit utan att
hittills hava lett till positiv lösning av spörsmålet. Såsom av innehållet i de
över motionerna avgivna yttrandena framgår stå tvenne vägar öppna, nämligen
dels beviljande av tjänstebrevsrätt, dels ock kompensation i form av
statsbidrag till lindrande eller avlyftande av kommunernas bördor. Enligt
den praxis, som utvecklat sig under senare år, alltsedan riksdagen själv år
1932 framhöll vikten av återhållsamhet vid beviljandet av tjänstebrevsrätt,
har Kungl. Majit vid prövningen av ansökningar örn dylik rätt som huvudvillkor
fäst vederbörande institutions egenskap av statlig. Även om kristidsnämnderna
och familjebidragsnämnderna i många fall fullgöra arbetsuppgifter
av rent eller åtminstone huvudsakligen statlig karaktär, måste de likväl
anses vara av kommunal natur. Stöd härför återfinnes i de olika för
-
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4. 5
fattningarna om dessa institutioner och motiven till desamma (jfr Sv. formsand.
223/1940, § 21 o. s. v.). Skola alltså de av Kungl. Majit i samförstånd
med riksdagen hittills tillämpade riktlinjerna alltjämt följas, lärer därför
denna utväg ej kunna tillgripas, ej minst med tanke på de konsekvenser i
övrigt en så omfattande utvidgning av tjänstebrevsrätten utan tvivel skulle
medföra.
Såsom i flera av de avgivna yttrandena antytts skulle emellertid kommunerna
för deras kristidsuppgifter kunna hållas skadeslösa genom statligt ingripande.
Härigenom skulle i allmänhet ett bättre och rättvisare avvägande
mellan utgifterna och skattebördan kunna uppnås. Framställning i detta
syfte är ock för närvarande föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Som frågan
örn direkt statsbidrag icke faller inom ramen för de till utskottet hänvisade
motionerna, anser sig utskottet, som emellertid finner en sådan utväg i och
för sig mera lämplig, sakna anledning taga ställning härtill.
Utskottet får därför, under åberopande av det ovan anförda samt under
erkännande av det behjärtansvärda syftet med motionerna, hemställa,
att här ifrågavarande båda motioner, nr 101 och 228, icke
måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 20 mars 1941.
På utskottets vägnar:
MARTIN LJUNGBERG.
Närvarande: herrar Ljungberg, Thäpper, Andersson i Eskilstuna, Hedqvist, Nilson
i Spånstad, Jonsson i Alsen, fru Skoglund-Lindblom, herrar Boman, Skoglund
i Umeå och Nilsson i Göingegården.
Reservation
av herrar Nilson i Spånstad, Jonsson i Alsen och Skoglund i Umeå.
6
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr A.
Bilaga.
Till Riksdagens Andra Kammares tredje tillfälliga utskott.
Genom ämbetsskrivelse från Kungl. Kommunikationsdepartementet den
7 februari 1941 har Kungl. Majit anbefallt generalpoststyrelsen att till Eder
avge yttrande över två inom Andra Kammaren vid innevarande års riksdag
väckta motioner, nr 101, om utredning rörande tjänstebrevsrätt för kristidsoch
familjebidragsnämnderna, samt nr 228, om utredning rörande tjänstebrevsrätt
för kristidsnämndernas ordförande.
I anledning härav får generalpoststyrelsen anföra följande.
Under den kristid, som följde med förra världskriget, åtnjöto, såsom även
framhålles i motion nr 101, de dåvarande kommunala krisorganen, livsmedelsnämnderna,
tjänstebrevsrätt. Sedan dess ha emellertid avsevärda inskränkningar
vidtagits beträffande tjänstebrevsrättens omfattning och utnyttjande.
Genom brev den 12 oktober 1923 anbefallde nämligen Kungl.
Majit statskontoret och generalpoststyrelsen att gemensamt verkställa utredning
bl. a. rörande begränsning av antalet tjänstebrevsberättigade. Enligt
direktiven för utredningen skulle tjänstebrevsrätt blott åtnjutas av —- förutom ämbetsverk och myndigheter — anstalter och institutioner, som avsåge
allmänna ändamål av den betydelse, att desamma ansetts böra helt
tillgodoses genom statsverkets försorg, över ämbetsverkens yttranden i frågan
avgavs utlåtande av bl. a. statens organisationsnämnd. Nämnden anslöt
sig helt till de angivna riktlinjerna och framhöll, att tjänstebrevsrättens
berättigande läge däri, att genom densamma undvekes kostnader för redovisning
av och kontroll över de postavgifter, som eljest skulle utgöras av
statliga myndigheter för att i sista hand åter tillgodoföras statskassan. Nämnden
uttalade sig i anslutning härtill också direkt mot tjänstebrevsrätt för
kommunala organ. Även örn dessa organ hade att ombesörja uppgifter, vilkas
tillgodoseende kunde vara ett rent allmänt intresse, måste man dock,
anförde nämnden, ihågkomma, att dessa uppgifter i den ordning, regeringsformens
§ 57 örn kommunallagstiftning angåve, pålagts vederbörande kommuner
samt att skatteutjämning eller skattelättnad borde åvägabringas allenast
genom ett av statsmakterna därom direkt fattat beslut och icke indirekt
genom beviljande av olika förmåner.
I statsverkspropositionen till 1932 års riksdag, sjätte huvudtiteln, punkt 55
(sid. 159 o. ff.) har en närmare redogörelse för frågans tidigare behandling
lämnats, varjämte anförts att vederbörande departementschef vore beredd
tillstyrka en reglering i enlighet med statskontorets och generalpoststyrelsens
förslag med vissa av organisationsnämnden angivna jämkningar. Vid
behandlingen i riksdagen av anslaget till postavgifter för tjänstebrev och
dylika försändelser förekom i anslutning även till i ämnet väckta motioner
diskussion om indragningsförslaget. Såväl vederbörande utskott som riksdagen
anslöt sig till departementschefens uttalade uppfattning, att en revision
av tjänstebrevsrätten vore påkallad. I riksdagens skrivelse (nr 6 A,
sid. 13) framhölls också, att frågor om tjänstebrevsrätt folie under Kungl.
Majits handläggning.
Såvitt styrelsen kunnat finna, har Kungl. Majit vid prövning av tjänstebrevsrättsfrågor
efter riksdagsbehandlingen 1932 i huvudsak följt den prin
-
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
7
(^ståndpunkt, som ovan angivits. Att avsevärda inskränkningar vidtagits
i rätten att använda tjänstebrev framgår också av ett statsrådets oell chefens
för folkliushållningsdepartementet interpellationssvar i riksdagen den 16
december 1940 (andra kammarens protokoll vid 1940 års urtima riksdag
nr 20, sid. 2).
Beviljandet av tjänstebrevsrätt åt de kommunala kristidsorganen skulle
sålunda, såvitt generalpoststyrelsen kan finna, innebära ett uppgivande av
de principer, som efter ingående överväganden och riksdagens hörande
under en följd av år ansetts böra följas på detta område. De framställningar
om tjänstebrevsrätt för de under nuvarande kristid inrättade kommunala
kristidsorganen, som hittills varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning,
ha även lämnats utan bifall.
I anledning av vad i motion nr 228 anförts om att tjänstebrevsrätt åtnjutes
av taxeringsnämndernas och pensionsnämndernas ordförande vill
generalpoststyrelsen framhålla, att dessa ordförande tillerkänts sådan rätt
på en tid, då andra principer tillämpades vid prövning av dessa frågor. Den
omständigheten att dessa ordförande fortfarande åtnjuta tjänstebrevsrätt,
synes icke kunna motivera undantag från de strängare regler om tillerkännande
av tjänstebrevsrätt åt nytillkomna institutioner, som nu tillämpas.
Frågan örn tjänstebrevsrätt för de kommunala kristidsorganen är emellertid
icke endast en principfråga av stor räckvidd; den har även praktisk
betydelse för posttjänsten. Ersättning till postverket för befordran av
tjänsteförsändelser utgår jämlikt kungl, förordningen den 5 mars 1920
(nr 130) med viss procent på postverkets frankoteckensuppbörd. Förhållandet
mellan postavgifterna för de egentliga tjänsteförsändelserna och postverkets
frankoteckensuppbörd är nämligen så konstant, att ifrågavarande
ersättningsbelopp ansetts kunna summariskt beräknas på detta sätt. I sådana
tider, då staten måste ingripa reglerande på skilda områden, ökar
postmängden för de tillfälliga statliga organen högst väsentligt. Som exempel
må nämnas att under år 1918 postavgifterna för kristidsinstitutionerna
(häri inräknat de kommunala kristidsorganen, som då hade tjänstebrevsrätt)
uppgick till 2 572 844 kronor, medan postavgifterna för alla övriga
tjänsteförsändelser belöpte sig till 2 490 726 kronor. Avgifterna för de
tjänstebrevsberättigade kristidsinstitutionernas post var alltså detta år högre
än samtliga övriga tjänstebrevsberättigades portokostnader. Det nuvarande
sättet för beräkning av postverkets ersättning för bestyret nied tjänsteförsändelserna
innefattar alltså icke ersättning för kristidsinstitutionernas
tjänstepost, utan denna har ansetts böra beräknas särskilt. Detta skedde
efter införandet av nuvarande ersättningsgrunder den 1 juli 1920 med dc
då kvarvarande kristidsinstitutionerna, intill dess dessa upphörde, och så
har skett även under pågående kristid. Vid beviljandet av tjänstebrevsrätt
för de statliga kristidsorgan, som hittills erhållit dylik rätt, har nämligen
föreskrivits dels att ifrågakommande postavgifter skola gäldas särskilt för
varje sådant organ med belopp, som statskontoret och generalpoststyrelsen
bestämma, dels ock alt generalpoststyrelsen skall äga all i samråd med statskontoret
meddela närmare föreskrifter rörande tjänsteförsändelsernas avlämnande
till postbefordran. Vad beträffar de centrala kristidsmyndigheter,
som lia sina kontorslokaler i Stockholm, lia sådana anordningar träffats,
alt någon förteckning av avgående vanliga försändelser i postbok icke behöver
förekomma. Sådana åtgärder kunna av praktiska skäl endast komma
i fråga beträffande ett begränsat antal centrala organ med betydande post
-
8
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
mängd. För exempelvis kristidsstyrelserna har därför måst föreskrivas, att
avgående försändelser skola förtecknas i postbok eller å reversal.
Postanstalterna få beträffande kristidsorganens tjänstepost föra anteckningar
samt månadsvis insända uppgifter till generalpoststyrelsen om debiterade
portobelopp. Ett sådant system medför inga större olägenheter
när, såsom nu är fallet, fråga endast är om post, som inlämnas vid ett begränsat
antal större postanstalter. Helt annorlunda ställer sig saken, örn
inlämning av post enligt dessa särskilda regler skulle äga rum vid praktiskt
taget samtliga rikets över 4 000 postanstalter. Tillämpandet av särskilda
bestämmelser för försändelser från kristidsinstitutioner skulle på icke önskvärt
sätt komplicera arbetet vid de mindre postanstalterna, som förestås av
personal utan särskild postal fackutbildning, och även i övrigt medföra svårigheter,
särskilt i kontrollhänseende. För de kommunala kristidsorganen
skulle tjänstebrevsrätt på förenämnda villkor icke medföra någon annan
fördel i jämförelse med hållandet av postbok enligt för korrespondenter i
allmänhet gällande bestämmelser, än den kostnadsbesparing, som skulle
uppstå, om staten i stället för vederbörande kommun erlade betalning för
debiterade postavgifter. Därest staten anses böra bidraga till de kostnader,
som föranledas av de särskilda uppgifter som ålagts de kommunala kristidsnämnderna,
torde detta böra ske i annan ordning än genom beviljandet av
tjänstebrevsrätt. Såvitt styrelsen kan finna, föreligger icke andra eller större
skäl att för dessa nämnder bevilja tjänstebrevsrätt än att tillerkänna dem
exempelvis fria telefoner. Man torde ej heller kunna helt bortse från risken
att, om de kommunala kristidsnämnderna beviljas tjänstebrevsrätt, postbefordringen
kommer att få en större omfattning än om kommunen själv
har att svara för kostnaderna. Tjänstebrevsrätten skulle säkerligen i många
fall komma att betraktas som ett bidrag från det allmänna, vilket man ansåge
sig böra utnyttja i största möjliga utsträckning.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får generalpoststyrelsen avstyrka
de i motionerna framställda förslagen.
Stockholm den 11 februari 1941.
Kungl. Generalpoststyrelsen.
ANDERS ÖRNE.
H. G. Holmström.
Tullbergs tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1941
127499
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.