Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916

1941-12-10 · 32 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 31 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

B2LU 1941:1, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatt banko- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

1

Nr 1.

Ankom till riksdagens kansli den 11 december 1941 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition

med förslag till lag angående ändring i vissa delar

av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) omförsäkring

för olycksfall i arbete, m. rn. dels ock i ämnet väckta

motioner.

Genom en den 30 oktober 1941 dagtecknad proposition, nr 316, har Kungl.

Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

hållna protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1. lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235)

om försäkring för olycksfall i arbete,

2. förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 18 juni

1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under

militärt j än stgöring,

3. förordning angående dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt lagen

örn försäkring för olycksfall i arbete, m. m. samt

4. förordning angående dyrtidstillägg å vissa förmåner enligt förordningen

den 18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring,

dels ock medgiva

att Kungl. Majit åt värnpliktiga, som under tiden från och med den 1 september

1939 till 1940 års utgång drabbats av olycksfall eller sjukdom och som

till följd därav äro berättigade till sjukpenning eller livränta enligt förordningen

örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

må för tiden från och med den 1 januari 1942 till och med den 31

december 1943 bevilja sådan dyrtidskompensation, att sammanlagt 30 procents

dyrtidstillägg å nämnda förmåner utgår,

att Kungl. Majit åt personer, som efter 1941 års ingång drabbats av olycksfall

eller sjukdom och som till följd därav äro berättigade till sjukpenning

eller livränta enligt förordningen om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning

åt tvångsarbetare m. fl. eller förordningen om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning

åt fångar m. fl., må för tiden från och med den 1 januari 1942 till

och med den 31 december 1943 bevilja sådan dyrtidskompensation, att beloppen

av nämnda förmåner uppgå till vad som skulle hava utgått, därest den i förordningarna

fastställda maximigränsen för arbetsinkomst höjts med 30 procent,

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 8 sand. 2 avd. Nr 1.

8540 41

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Sammansatt banko- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

att å första halvåret 1942 belöpande kostnader för dyrtidstillägg jämlikt

förordningen angående dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt lagen om

försäkring för olycksfall i arbete, m. m. må, i fall då livräntan utgår av statsmedel,

belasta de för budgetåret 1941/42 beviljade förslagsanslag, från vilka

respektive livräntor utgå, samt eljest det under tolfte huvudtiteln uppförda,

för samma budgetår beviljade förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av

andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete,

att å första halvåret 1942 belöpande kostnader för dyrtidstillägg jämlikt

förordningen angående dyrtidstillägg å vissa förmåner enligt förordningen den

18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring, ävensom för dyrtidskompensation, som Kungl. Maj:t enligt

vad i det föregående föreslagits kan komma att bevilja värnpliktiga, må få

belasta det under tolfte huvudtiteln uppförda, för budgetåret 1941/42 beviljade

förslagsanslaget till Bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring

samt att å första halvåret 1942 belöpande dyrtidskompensation, som Kungl.

Majit enligt vad i det föregående föreslagits kan komma att bevilja tvångsarbetare

m. fl. samt fångar m. fl., må få belasta det under tolfte huvudtiteln uppförda,

för budgetåret 1941/42 beviljade förslagsanslaget till Statsverket åliggande,

av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i

arbete.

De vid propositionen fogade författningsförslagen äro av följande lydelse:

1) Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 191G (nr 235)

om försäkring för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 6, 7, 9 och 10 §§ lagen den 17 juni 1916 örn

försäkring för olycksfall i arbete1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives:

6§-

Har arbetare —--ersättning utgivas:

1) örn olycksfallet---av arbetsförmågan:

a) så länge---och dylikt;

b) under förutsättning att sjukdomen varat mer än tre dagar efter dagen

för olycksfallet och att arbetsförmågan nedsatts med minst en fjärdedel,

från och med dagen efter sistnämnda dag och så länge sjukdomen varar:

sjukpenning för varje dag, utgörande vid förlust av arbetsförmågan ett belopp,

bestämt i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst på sätt

nedan angives (hel sjukpenning) och vid nedsättning av arbetsförmågan det

1 Senaste lydelse av 6 och. 10 §§ se SFS 1928:135 saint av 7 och 9 §§ se SFS 1926: 215.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatt banko- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1. 3

lägre belopp, som svarar mot nedsättningen; skolande hel sjukpenning utgå

med belopp, som framgår av följande tabell:

Den årliga arbetsförtjänsten uppgår

Sjukpenningens

belopp

till (kronor)

men ej till (kronor)

kronor

Öre

675

i

50

675

945

2

—

945

1,215

2

50

1,215

1,485

2

75

1,485

1,755

3

25

1,755

2,025

3

50

2,025

2,295

4

—

2,295

2,565

4

50

2,565

2,835

5

—

2,835

3,105

5

50

3,105

3,375

6

—

3,375

3,645

6

50

3,645

—

7

—

2) örn olycksfallet---höjande av arbetsförmågan.

På därom---gällande beräkningsgrunder.

Kan vid---den skadade.

På grund---av arbetsförmågan.

7 §•

Har olycksfallet---ersättning utgivas:

a) begravningshjälp med en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,

dock ej med mindre belopp än tvåhundrafemtio kronor.

b) livräntor till —--avlidnes arbetsförtjänst.

Där livräntor —--livräntetagare belöper.

Livränta till---sexton år.

Till änka — --årliga arbetsförtjänst.

9 §•

Den årliga---olycksfallet inträffat.

Har den — — — ej inträffat.

Utgöres avlöning--— finnas tillämpliga.

Överstiger den årliga arbetsförtjänsten tretusenniohundra kronor, tages

det överskjutande beloppet icke i beräkning. Understiger den årliga arbetsförtjänsten

fyrahundrafemtio kronor, skall den beräknas till detta belopp.

10 §.

Försäkringsinrättning, i — — — sådan anstalt.

Har den skadade intagits å sjukvårdsanstalt, äger försäkringsinrättningen

att, med skäligt hänsynstagande till den skadades försörjningsplikt mot

make och andra anhöriga, som omförmälas i 7 §, till täckande av kostnaden

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatt banko- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

för vården, å sjukpenning, som under tiden för vården tillkommer honom,

avdraga högst hälften.

Försäkringsinrättning äger---dylik anstalt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942. Ersättningsanspråk, som

grundas å olycksfall, vilket inträffat före nämnda dag, skall dock bedömas

enligt äldre lag.

2) Förslag

till

Förordning

angående ändring i vissa delar av förordningen den 18 juni 1927

(nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring.

Härigenom förordnas, att 6, 7, 10 och 11 §§ förordningen den 18 juni 1927

örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

6 §•

För skada — — — i ersättning:

1) örn olycksfallet---under sjukdomstiden:

a) erforderlig läkarvård---och dylikt;

b) sjukpenning för varje dag, utgörande vid förlust av arbetsförmågan ett

belopp, bestämt i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst på sätt

nedan angives (hel sjukpenning) och vid nedsättning av arbetsförmågan det

lägre belopp, som svarar mot nedsättningen; dock att sjukpenning utgår

endast, för så vitt sjukdomen varat under mer än tre dagar efter dagen för

olycksfallet och arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en fjärdedel; skolande

hel sjukpenning utgå med belopp, som framgår av följande tabell:

Den årliga arbetsförtjänsten uppgår

Sjukpenningens

belopp

till (kronor)

men ej till (kronor)

kronor

öre

675

i

50

675

945

2

—

945

1,215

2

50

1,215

1,485

2

75

1,485

1,755

3

25

1,755

2,025

3

50

2,025

2,295

4

—

2,295

2,565

4

50

2,565

2,835

5

—

2,835

3,105

5

50

3,105

3,375

6

—

3,375

3,645

6

50

3,645

—

7

—

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatt banko- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1. 5

2) om olycksfallet---höjande av arbetsförmågan.

På därom---gällande beräkningsgrunder.

Ersättning, varom---myndighets försorg.

Kan vid---den skadade.

Kostnad för---militära myndighet.

7 §■

Har olycksfallet —--ersättning utgivas:

a) begravningshjälp med en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,

dock ej med mindre belopp än tvåhundrafemtio kronor;

b) livräntor till---avlidnes arbetsförtjänst.

Där livräntor---livräntetagare belöper.

Till änka---årliga arbetsförtjänst.

10 §.

Riksförsäkringsanstalten må---sådan anstalt.

Vårdas den skadade efter tjänstgöringens eller anställningens slut å militär

sjukvårdsanstalt eller beredes honom av riksförsäkringsanstalten eller militär

myndighet vård å civil sådan anstalt, må, med skäligt hänsynstagande till

den skadades försörjningsplikt mot maka och andra anhöriga, som omförmälas

i 7 §, till täckande av kostnaden för vården, å sjukpenning, som

under tiden för vården tillkommer honom, avdragas högst hälften.

Riksförsäkringsanstalten äger---dylik anstalt.

11 §•

Skall vid skada till följd av olycksfall av statsmedel utgå avlöning, pension

eller annan ersättning, som icke avses i denna förordning men som

helt eller delvis utgör understöd på grund av olycksfallet, eller skall sådant

understöd utgå från kassa eller pensionsinrättning, som understödes av

statsmedel, avdrages från ersättning, som utgives enligt denna förordning,

vad i anledning av olycksfallet för motsvarande ändamål från statens sida,

av kassan eller pensionsinrättningen utgives för tid, under vilken ersättningen

utgår; dock att i fråga örn understöd från kassa eller pensionsinrättning

sådant avdrag endast må ske, örn kostnaden för understödet helt

och hållet eller till minst en tredjedel bestritts av staten, och ej ske med

större belopp än som skäligen kan anses svara emot statens bidrag.

Såsom understöd---genom anställningstiden.

Avdrag må---om blindhetsersättning.

Är det--— därtill föranleda.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1942. Ersättningsanspråk,

som grundas å olycksfall, som inträffat eller sjukdom som yppats före

nämnda dag, skall dock bedömas enligt äldre lag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Sammansatt banko- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

3) Förslag

till

Förordning

angående dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete, m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §‘

Den som i anledning av olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats

före den 1 januari 1941 äger rätt till livränta enligt någon av de i 2 §

omförmälda lagar eller författningar äger erhålla dyrtidstillägg därå motsvarande

15 procent av livräntans belopp. Har Konungen förordnat, att livränta

skall utgå enligt grunderna i någon av ifrågavarande lagar och författningar,

skall dyrtidstillägg utgå även å sådan livränta.

Dyrtidstillägg utgår jämväl å livränta, som utgives av arbetsgivare, vilken

enligt gällande bestämmelser står självrisk.

Dyrtidstillägg utgår icke å livränta, som grundas på frivillig försäkring,

samt ej heller å livränta, som utgår på grund av lägre invaliditetsgrad än

30 procent.

Dyrtidstillägg å livränta fortfar att utgå utan hinder därav att livräntan

för viss tid utbytes mot sjukpenning.

2§-

De lagar och författningar, som avses i 1 §, äro:

lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete,

förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) örn ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring,

lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete,

kungörelsen den 30 november 1917 (nr 832) angående särskilda bestämmelser

i fråga örn tillämpning av lagen örn försäkring för olycksfall i arbete

den 17 juni 1916 å arbetare, som användas till arbete för statens räkning,

kungörelsen den 10 juni 1921 (nr 410) angående förhöjning av vissa till

i statens tjänst skadade arbetare med flera av statsmedel utgående livräntor

m. m.,

förordningen den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel

för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under

1914—1919 års världskrig,

kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 268) angående höjning av ersättning,

som utgår jämlikt förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) örn ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring,

lagen den 14 juni 1929 (nr 131) örn försäkring för vissa yrkessjukdomar,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Sammansatt banko- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1. 7

förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- ock yrkessjukdomsersättning

åt tvångsarbetare m. fl.,

förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) örn olycksfalls- ock yrkessjukdomsersättning

åt fångar m. fl.,

kungörelsen den 8 april 1938 (nr 112) angående viss tillämpning av 11 §

lagen örn försäkring för olycksfall i arbete beträffande livräntor till arbetare,

som före år 1937 skadats i arbete för statens räkning samt

förordningen den 3 juni 1938 (nr 216) örn livräntetillägg av statsmedel åt

vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för

skada till följd av olycksfall i arbete.

3 §•

Dyrtidstillägg bestrides av statsmedel samt bestämmes ock utgives av

riksförsäkringsanstalten. Bolag, som avses i 4 § lagen örn försäkring för

olycksfall i arbete, åligger dock att samtidigt med utbetalning av livräntan

förskottsvis utgiva dyrtidstillägg enligt denna förordning å från bolaget utgående

livräntor.

4 §‘

De bestämmelser i lag eller författning, som gälla beträffande livränta,

varå dyrtidstillägg utgår enligt denna förordning, skola i tillämpliga delar

äga motsvarande giltighet beträffande dyrtidstillägget.

5§-

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller,

finnas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsanstalten.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1942 ock gäller till ock

med den 31 december 1943.

4) Förslag

till

Förordning

angående dyrtidstillägg å vissa förmåner enligt förordningen den 18

juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Utgår i anledning av olycksfall eller sjukdom, som efter ingången av år

1941 drabbat värnpliktig, sjukpenning eller livränta jämlikt förordningen den

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Sammansatt banko- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring, skall å sådan förmån utgå dyrtidstillägg motsvarande

30 procent av förmånens belopp.

2 §‘

De författningsbestämmelser, som gälla beträffande förmån, varå dyrtidstillägg

utgår enligt denna förordning, skola i tillämpliga delar äga motsvarande

giltighet beträffande dyrtidstillägget.

3 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller,

finnas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsanstalten.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1942 och gäller till och

med den 31 december 1943.

I anledning av propositionen hava inom riksdagen väckts fyra motioner,

nämligen motionerna i första kammaren nr 248 av herr Wistrand m. fl. och

nr 249 av herr Holmström samt motionerna i andra kammaren nr 342 av herr

Lövgren och nr 350 av herrar Kilbom och Andersson i Södergård.

I motionen I: 248 har yrkats, att riksdagen måtte avslå propositionen.

I motionerna I: 249 och II: 350 har hemställts, att riksdagen måtte besluta,

att den, som i anledning av olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats

före den 1 januari 1941 äger rätt till sjukhjälp, sjukpenning eller livränta enligt

endera av förordningarna den 18 juni 1909 (nr 89) och den 18 juni 1927 (nr

234) örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

äger erhålla dyrtidstillägg därå, motsvarande 30 procent av sjukhjälpens,

sjukpenningens eller livräntans belopp, samt att vid utbyte av livränta

mot sjukhjälp eller sjukpenning dyrtidstillägg skall utgå å sjukhjälpen eller

sjukpenningen.

Motionen II: 342 utmynnar i en hemställan, »att riksdagen ville föreslå

Kungl. Maj:t följande lydelse av tredje stycket av § 1: Dyrtidstillägg utgår

icke å livränta, som grundas på frivillig försäkring; eller, örn detta icke kan

bifallas, att riksdagen i vart fall ville biträda ett förslag till ändrad lydelse

som medförde att samtliga livräntetagare som uppbära en livränta å 90 kronor

eller däröver bleve delaktiga av dyrtidstillägget.»

Propositionen och motionerna I: 248, II: 342 och II: 350 hava, såvitt angår

förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 örn

försäkring för olycksfall i arbete, hänvisats till behandling av lagutskott och

tilldelats andra lagutskottet. Propositionen och nämnda motioner i övrigt

ävensom motionen I: 249 hava hänskjutits till bankoutskottet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Sammansatt banko- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

Enligt överenskommelse mellan utskotten hava propositionen och motionerna

hänvisats till behandling i sammansatt banko- och andra lagutskott.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i propositionen framlagda

förslagen, ävensom i fråga örn de skäl, som motionärerna andragit till stöd

för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här

nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

Gällande bestämmelser.

1916 års olycksfallsförsäkringslag m. m.

Enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete

är i princip envar arbetare försäkrad för skada till följd av sådant olycksfall.

Kostnaderna för försäkringen bestridas, med bidrag av statsmedel till omkostnaderna,

genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivarna (1 §).

Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall enligt 6 § ersättning

utgivas till honom. Örn olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat

förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, skall utgivas dels läkarvård, läkemedel

m. m. [6 § 1) a)], dels ock — under förutsättning att sjukdomen varat

mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet och att arbetsförmågan nedsatts

med minst en fjärdedel — sjukpenning för varje dag [6 § 1) b)]. Sjukpenningen

utgör, örn arbetsförtjänsten under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet,

ej uppgått till 675 kronor, 1 krona. Uppgår den årliga arbetsförtjänsten

till 675 men ej till 945 kronor, utgör sjukpenningen 1 krona 50 öre. För varje

ytterligare ökning i arbetsförtjänsten med 270 kronor höjes sjukpenningen

med 50 öre, så att högsta sjukpenning, 5 kronor 50 öre, utgår, om den årliga

arbetsförtjänsten uppgår till eller överstiger 2,835 kronor. Vad nu sagts avser

hel sjukpenning; vid nedsättning av arbetsförmågan utgår det lägre belopp,

som svarar mot nedsättningen. Örn olycksfallet, efter upphörande av därav

förorsakad sjukdom, medfört under längre eller kortare tid bestående förlust

eller nedsättning av arbetsförmågan skall utgå livränta med ett årligt belopp,

motsvarande vid förlust av arbetsförmågan två tredjedelar av den skadades

årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp,

som svarar mot nedsättningen. Kräver den skadades tillstånd särskild vård,

må med hänsyn därtill livräntan bestämmas till högre belopp än nyss nämnts

men dock ej överstigande beloppet av den årliga arbetsförtjänsten. Livränta

utgår icke, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en tiondel.

Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall jämlikt 7 § i ersättning utgivas

dels begravningshjälp med en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,

dock ej mindre belopp än 100 kronor, och dels livräntor till efterlevande.

Livräntornas summa får emellertid icke överstiga två tredjedelar av arbetsförtjänsten.

överstiger den årliga arbetsförtjänsten 3,000 kronor, tages — vid bestämmande

av livränta till den skadade eller av begravningshjälp och livräntor

till efterlevande — det överskjutande beloppet icke i beräkning; understiger

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Sammansatt banko- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

den årliga arbetsförtjänsten 450 kronor, skall den beräknas till detta be

lopp (9 §).

Har skadad person intagits å sjukvårdsanstalt, äger vederbörande försäkringsinrättning

enligt 10 § andra stycket att, till täckande av kostnaderna

för vården, å sjukpenning, som under tiden för vården utgives till honom av

inrättningen, avdraga högst hälften. Jämlikt försäkringsrådets cirkulär till

försäkringsinrättningarna den 10 juli 1919 får avdrag icke ske för den del av

kostnaden, som motsvarar beredande å sjukvårdsanstalt av ersättning enligt

6 § 1) a) (läkarvård, läkemedel m. m.). Denna ersättning bör enligt försäkringsrådets

mening antagas motsvara i avrundat tal 1h av kostnaden för sjukhusvården.

Att märka är slutligen, att arbetsgivare äger försäkra arbetare även

för olycksfall utom arbetet (35 §).

Enligt kungörelsen den 30 november 1917 (nr 832) angående särskilda bestämmelser

i fråga om tillämpning av lagen örn försäkring för olycksfall i

arbete den 17 juni 1916 å arbetare, som användas till arbete för statens räkning

utgår till sådan arbetare, som skadas till följd av olycksfall i arbetet, ersättning

av statsmedel i enlighet med bestämmelserna i 1916 års lag. Vissa

specialbestämmelser härutinnan finnas i en kungörelse den 8 april 1938

(nr 112).

Jämlikt lagen den 11 juni 1937 (nr 348) örn krigsförsäkring för ombord å

fartyg tjänstgörande personer erhåller skadad person, som är försäkrad enligt

1916 års olycksfallsförsäkringslag, dels ersättningar enligt vissa förmånligare

grunder, dels ock vissa särskilda ersättningar utöver dem, som föranledas av

sistnämnda lag.

Yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Den som jämlikt 1916 års olycksfallsförsäkringslag är försäkrad för skada

till följd av olycksfall i arbete, skall enligt lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om

försäkring för vissa yrkessjukdomar anses vara försäkrad jämväl för de yrkessjukdomar,

som närmare angivas i 1 § av sistnämnda lag.

Beträffande försäkringen i vad den avser dessa yrkessjukdomar skola bestämmelserna

i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete i princip äga motsvarande

tillämpning.

Vissa till 1916 års olycksfallsförsäkringslag

samt yrkessjukdomsförsäkringslagen

anknutna författningar.

Enligt förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning

åt tvångsarbetare m. fl. skall i vissa fall ersättning utgivas

av allmänna medel, därvid bestämmelserna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag

och i yrkessjukdomsförsäkringslagen i tillämpliga delar skola lända

till efterrättelse, där ej annat följer av vad som stadgas i förordningen. En

från 1916 års lag avvikande bestämmelse är den, att den årliga arbetsförtjänstens

maximibelopp fastställts till 1,764 kronor. Föreskrifter av enahanda

s. 11 Kontrollera mot PDF

Sammansatt banko- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1. 11

innehåll givas även i förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfallsoch

yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl. Ersättning jämlikt bestämmelserna

i olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna utgår även enligt

förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under tjänstgöring vid luftskyddet eller under luftskyddsövning.

1901 års olycksfallsersättningslag.

Å livränta, som bestämts på grundval av föreskrifterna i lagen den 5 juli

1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete

(vilken gällde före 1916 års lag i ämnet) utgår dels enligt kungörelsen den

10 juni 1921 (nr 410) till i statens tjänst skadade arbetare tilläggsersättning

med ett årligt belopp, motsvarande 125 procent av livräntan, dels ock enligt

förordningen den 3 juni 1938 (nr 216) till andra livräntetagare av statsmedel

årligt tillägg, jämväl motsvarande 125 procent av livräntan; tillägg utgår dock

icke i något fall för livränta, motsvarande lägre invaliditetsgrad än 30 procent.

1927 års militärersättningsföx-ordning noin.

Enligt förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, utgår ersättning av allmänna

medel till värnpliktiga samt vissa vid försvarsväsendet fast anställda,

som under militärtjänstgöring i fredstid skadas till följd av olycksfall eller

annorledes ådraga sig sjukdom. Keglerna för fastställandet av sjukpenning,

livränta och begravningshjälp äro enligt förordningen desamma som föreskrivas

i 1916 års olycksfallsförsäkringslag och den årliga arbetsförtjänsten

beräknas för fast anställda enligt nämnda lags bestämmelser. För värnpliktiga

gälla däremot i sistnämnda hänseende avvikande regler. De värnpliktigas

årliga arbetsförtjänst uppskattas nämligen till vissa bestämda belopp, för mera

utbildade till 2,160 kronor samt för övriga till 1,764 kronor.

Att märka är, att livräntor fortfarande utgå, som äro fastställda enligt förordningen

den 18 juni 1909 (nr 89) örn ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen linder militärtjänstgöring. Vissa ersättningar enligt denna förordning

skola förhöjas med 100 procent enligt kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 268).

Jämlikt förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) örn ersättning i anledning

kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring, utgår ersättning av allmänna

medel för olycksfallsskada eller sjukdom i huvudsaklig överensstämmelse

med de regler, som i 1927 års militärersättningsförordning äro föreskrivna

för vid försvarsväsendet fast anställda. Den årliga arbetsförtjänsten,

som fastställes enligt reglerna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag, må dock

enligt denna förordning såvitt angår livränta icke beräknas till lägre belopp

än 1,764 kronor.

I förordningen den 17 maj 1940 (nr 333) örn särskild ersättning i vissa fall

för skada till följd av olycksfall vid flygning föreskrivas vissa särskilda bestämmelser

att vid sådant olycksfall gälla utöver föreskrifterna i 1916 års

olycksfallsförsäkringslag och 1927 års militärersättningsförordning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Sammansatt banko- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

Härjämte må uppmärksammas, att enligt förordningen den 28 juni 1941

(nr 591) om familjebidrag åt värnpliktiga med flera, vilka drabbats av kroppsskada,

familjebidrag tills vidare må kunna utgå till värnpliktig, som under

tjänstgöring, varunder krigsfamiljebidragsförordningen varit tillämplig å

honom, drabbats av kroppsskada, som föranleder rätt till ersättning enligt

1927 års militärersättningsförordning.

Ytterligare författningar.

Vidare må nämnas, att ersättning i vissa fall utgår enligt förordningen den

1 juli 1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel för skada till följd av

olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig.

Slutligen må erinras örn förordningen den 11 juni 1918 angående en särskild

för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall. Till denna

försäkring, som är av frivillig natur, lämnas vissa bidrag av statsmedel. Där

olycksfall förorsakats av krigsåtgärd utgår enligt kungörelsen den 27 oktober

1939 (nr 755) av statsmedel ett tillägg, motsvarande 50 procent av ersättningen

enligt förordningen.

Vissa tidigare ändringsförslag m. m.

I förevarande sammanhang må särskilt erinras därom, att den arbetsförtjänst,

som skulle läggas till grund för beräkning av ersättningsbelopp enligt

1916 års olycksfallsförsäkringslag, vid lagens tillkomst maximerades till 1,800

kronor. Minimigränsen fastställdes då till 300 kronor. — År 1919 höjdes från

och med år 1920 maximigränsen till 2,400 kronor och minimigränsen till 450

kronor. — För 1926 års riksdag framlades åter förslag till ändring av maximigränsen.

Föredragande departementschefen framhöll (propositionen nr 109),

att arbetslönerna år 1924 i stort sett fördubblats sedan åren 1914—15.

Detta förhållande kunde i och för sig motivera en höjning av gränsen till

3,600 kronor. Med hänsyn bland annat till att levnadskostnaderna i genomsnitt

icke stigit i samma proportion som arbetslönerna föreslogs dock

en något lägre gräns, nämligen 3,300 kronor. Riksdagen beslöt emellertid,

under hänvisning bland annat till den avsevärt ökade belastning, som den

föreslagna höjningen skulle medföra för vissa industrier, att avlöningsmaximum

skulle fastställas till 3,000 kronor.

Ytterligare må omnämnas, att andra lagutskottet vid 1937 års riksdag —

med anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen örn försäkring

för olycksfall i arbete — anfört (utlåtande nr 36), bland annat, att

en höjning i fråga örn beloppet av sjukpenning och livränta, som utginge inom

de lägre inkomstgrupperna, för utskottet framstode såsom synnerligen önskvärd.

Höjning torde kunna ske även med bibehållande av nuvarande bestämmelser

därutinnan i huvudsak oförändrade. Enligt utskottets mening borde

olycksfallsförsäkringslagen även i andra hänseenden underkastas en omarbetning,

syftande till en mera rättvis avvägning av ersättningarna i vissa fall.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Sammansatt banko- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1. 13

Sålunda ifrågasatte utskottet, bland annat, om icke större hänsyn borde tagas

till den skadades försörjningsförhållanden. Vissa skäl talade för en omarbetning

i dylik riktning av bestämmelserna örn avdrag å sjukpenning under tiden

för vård å sjukvårdsanstalt. Detta syntes kunna ske exempelvis på det sättet,

att avdragets storlek — i stället för att som nu göras beroende av legosängsavgiften

— bestämdes olika allteftersom den skadade hade vissa närmare anhöriga

att försörja eller så icke vore fallet. En annan möjlighet vore att göra

sjukpenningens belopp beroende av försörjningsskyldigheten. Vidare kunde

det enligt utskottets mening förtjäna att övervägas, huruvida icke sjukpenning

borde liksom livränta kunna utgå med högre belopp, därest den skadades tillstånd

krävde särskild vård. — I enlighet med förslag av utskottet hemställde

riksdagen i skrivelse den 8 maj 1937, nr 261, att Kungl. Majit måtte låta

verkställa en allsidig utredning rörande en förbättrad lagstiftning om försäkring

för olycksfall i arbete, vid vilken utredning de synpunkter, som kommit

till uttryck i utskottets motivering, borde tagas under omprövning, samt för

riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. — Genom

beslut den 11 juni 1937 anbefallde Kungl. Majit riksförsäkringsanstalten att

verkställa den utredning, varom riksdagen i sin skrivelse gjort framställning,

samt att inkomma med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. —

Ytterligare må nämnas, att Kungl. Majit, sedan 1939 års lagtima riksdag (skrivelse

nr 95) anhållit, att frågan örn utvidgad försäkring för olycksfall i arbete

måtte upptagas till fortsatt utredning, den 13 april 1939 överlämnat handlingarna

i ärendet till den år 1938 tillsatta socialvårdskommittén för att tagas

under övervägande vid fullgörandet av kommitténs uppdrag.

Med hänsyn till nu rådande tidsförhållanden samt i avvaktan på resultatet

av socialvårdskommitténs arbete har riksförsäkringsanstalten ansett, att det

tills vidare borde anstå med fullföljandet av den utredning, som den 11 juni

1937 uppdrogs åt anstalten.

Framställning från landsorganisationen i Sverige m. m.

Landsorganisationens skrivelse.

I skrivelse den 25 april 1941 har landsorganisationen framhållit, att

realvärdet av de enligt olycksfallsförsäkringslagen utgående, redan förut

knappt tillmätta ersättningarna undergått en väsentlig minskning till följd

av den under tiden efter krigsutbrottet inträdda och alltjämt fortgående

levnadskostnadsstegringen. Därest ersättningarna, speciellt sjukpenningen,

skulle fylla sin uppgift att bereda de av olycksfall i arbete drabbade

ett drägligt uppehälle syntes det vara oundgängligt, att — på sätt redan

skett beträffande folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag — värdeminskningen

i någon form kompenserades. Fragans lösning syntes icke

kunna anstå till slutförandet av det för närvarande vilande, åt riksförsäkringsanstalten

uppdragna arbetet med revisionen av olycksfallsförsäkringslagen.

En fristående, provisorisk reglering syntes erforderlig.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Sammansatt banko- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

Landsorganisationen har därför hemställt, att berörda spörsmål måtte

upptagas till skyndsam utredning samt att därav föranledda förslag måtte

föreläggas riksdagen.

Yttranden i anledning1 av landsorganisationens

framställning.

över landsorganisationens framställning hava yttranden avgivits av riksförsäkringsanstalten,

försäkringsrådet, pensionsstyrelsen, statskontoret,

svenska arbetsgivareföreningen och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens

förening. Därefter har landsorganisationen yttrat sig över vad i ärendet förekommit.

Slutligen har socialvårdskommittén avgivit yttrande över samtliga

handlingar i ärendet.

I förevarande sammanhang föreligga till behandling två huvudspörsmål,

nämligen dels frågan örn åtgärder för förbättring av ersättningar, som redan

fastställts jämlikt olycksfallsförsäkringslagen och vissa andra därmed sammanhörande

författningar, och dels frågan om erforderliga lagändringar för att för

framtiden möjliggöra fastställandet av förbättrade ersättningar. I det följande

behandlas dessa spörsmål var för sig.

Lagändringar för förbättring av ersättningarna enligt

olycksfallsförsäkringslagen m. m.

Höjning av den årliga arbetsförtjänstens

maximibelopp i olycksfallsförsäkringslagen.

Eiksförsäkringsanstalten har framhållit, att, då ersättningarna enligt

olycksfallsförsäkringslagen inom angivna maximi- och minimigränser stöde i

direkt proportion till storleken av den skadades arbetsförtjänst under året

närmast före olycksfallet, höjning eller sänkning av arbetsförtjänsten i regel

verkade automatiskt höjande eller sänkande på ersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen

och det även med avseende på de ersättningar, som, på

grundval av den skadades arbetsförtjänst under året närmast före olycksfallet,

i form av livräntor i vissa fall tillerkändes att utgå för den skadades eller hans

efterlevandes återstående livstid. De löneförhöjningar, som till följd av

levnadskostnadernas stegring ganska genomgående ägt rum under den nuvarande

kristiden, hade alltså redan successivt gjort sig gällande vid tillämpning

under denna tid av ersättningsbestämmelserna enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Då emellertid sambandet mellan avlöningar och ersättningar

enligt lagen vore begränsat uppåt sålunda, att vid högre årlig arbetsförtjänst

än 3,000 kronor det överskjutande beloppet ej toges i beräkning, måste den

frågan uppstå, örn ej den numera inträdda allmänna lönestegringen, vari någon

tillbakagång ej nu syntes kunna skönjas, borde medföra en höjning av nämnda

maximibelopp. Eiksförsäkringsanstalten ville för sin del besvara denna fråga

jakande.

Körande storleken av höjningen har riksförsäkringsanstalten -— efter att

hava lämnat vissa statistiska uppgifter angående arbetares löneinkomster —

vidare anfört:

s. 15 Kontrollera mot PDF

Sammansatt banko- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

15

I detta sammanhang torde få erinras, att levnadskostnadsindex med juli

1914 som bas till år 1924 steg till 174 men i juli 1939 utgjorde 169. Sedermera

har index till omkring den 1 april 1941 stigit till 219. Stegringen från juli

1939 utgör alltså omkring 30 procent.

Därest maximigränsen för årliga arbetsförtjänsten skulle motsvara nuvarande

löneförhållanden, jämväl å dyrorter, vore påtagligen en högst betydande

höjning av nämnda gräns erforderlig. Enligt riksförsäkringsanstaltens

mening måste emellertid en viss varsamhet iakttagas vid företagande av sådan

höjning. Liksom vid förra världskriget kan stegringen av den allmänna prisnivån

måhända antagas bliva åtminstone delvis av övergående natur. På grund

härav kunna särskilt de för lång tid utgående ersättningarna, såsom livräntor,

komma att bliva alltför höga vid prisnivåns nedgång. Därtill kommer att

hänsyn måste tagas till den belastning av näringslivet, som en mera avsevärd

höjning av avlöningsgränsen skulle komma att medföra. Med hänsyn till vad

sålunda anförts anser sig riksförsäkringsanstalten böra föreslå, att maximigränsen

för årliga arbetsförtjänsten höjes med 20 procent eller till 3,600 kronor,

varigenom högsta livräntan vid helinvaliditet kommer att ökas från 2,000 till

2,400 kronor.

Örn den årliga arbetsförtjänstens maximigräns höjdes till 3,600 kronor,

föranleddes därav en påbyggnad av intervallerna för sjukpenningen, nämligen

så att, örn den årliga arbetsförtjänsten uppginge till 3,105 men ej till 3,375

kronor, sjukpenning skulle utgå med 6 kronor samt att, örn den årliga arbetsförtjänsten

uppginge till eller överstege 3,375 kronor, sjukpenningen skulle

utgöra 6 kronor 50 öre.

Någon ändring av grunderna för livräntornas beräknande i övrigt syntes

riksförsäkringsanstalten icke böra för närvarande ifrågakomma.

Statskontoret har inledningsvis uttalat, att, med hänsyn till de vittomfattande

utredningar angående revision av olycksfallsförsäkringslagen och

därmed sammanhängande spörsmål, som igångsatts, tvekan kunde råda, huruvida

tillräcklig anledning vore för handen att, innan resultatet av dessa utredningar

förelåge, vidtaga särskilda åtgärder i det av landsorganisationen

angivna syftet. Statskontoret har även påpekat, att de löneförhöjningar, som

till följd av levnadskostnadernas stegring torde hava ägt rum under den

nuvarande kristiden, verkade automatiskt höjande på ersättningsbeloppen.

Å andra sidan gjorde sig kraven på förbättring av ersättningarna med särskild

styrka gällande under nu rådande förhållanden. Statskontoret ville

därför icke motsätta sig, att de av landsorganisationen berörda spörsmålen

upptoges till övervägande.

Statskontoret, som tagit del av riksförsäkringsanstaltens yttrande, tillstyrkte

anstaltens förslag beträffande höjning av den årliga arbetsförtjänstens

maximibelopp med därav följande höjd sjukpenning i två nya inkomstklasser.

Landsorganisationens framställning har avstyrkts av svenska arbetsgivareföreningen.

Höjning av sjukpenningen enligt olycksfallsförsäkringslagen

i de lägsta inkomstklasserna.

Riksförsäkringsanstalten har erinrat därom, att sjukpenning enligt gällande

bestämmelser för varje dag —- även helgdag — ansetts böra uppgå unge
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Sammansatt banko- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

färligen till 2/s av den skadades dagliga arbetsförtjänst. Högsta sjukpenning,

5 kronor 50 öre, utginge vid en arbetsförtjänst av 2,835 kronor eller mera.

Örn den årliga arbetsförtjänstens maximigräns höjdes till 3,600 kronor,

föranleddes därav, såsom förut nämnts, en påbyggnad av intervallerna för

sjukpenningen.

Efter att hava erinrat om att 1937 års riksdag framhållit önskvärdheten

av en höjning av beloppet av sjukpenning inom de lägre inkomstgrupperna,

har riksförsäkringsanstalten anfört, att även enligt dess mening sjukpenningen

i dessa fall framstode såsom väl låg. Anstalten har därför föreslagit, att

sjukpenning i de fem lägsta inkomstklasserna skall utgå med följande belopp:

vid en årlig arbetsförtjänst av högst 675 kronor (nu 1:—) kronor 1:50

» » » » » 675 men ej 945 kronor (nu 1: 50) » 2: —

» » » » » 945 » » 1,215 » (» 2: —) » 2:50

» » » » » 1,215 » » 1,485 » (» 2:50) » 2:75

» » » » » 1,485 » » 1,755 » ( » 3: —) » 3:25.

För de följande klasserna skulle sjukpenningen bliva oförändrad eller

således 3 kronor 50 öre i den sjätte klassen o. s. v.

Riksförsäkringsanstalten har vidare erinrat örn att sjukpenningen automatiskt

stege, i den mån den skadade i följd av löneökning komme i en

högre inkomstklass (inom maximigränsen). En höjning av sjukpenningen

inom varje inkomstklass utgjorde alltså i vissa fall en tvåfaldig kompensation.

En sådan kunde dock inom de lägsta inkomstklasserna motiveras med det

i och för sig alltför låga sjukpenningsbeloppet men skulle innebära en allt

för vittgående ändring av lagens grunder beträffande de högre inkomstklasserna.

Beträffande de av föreslagna höjningar av sjukpenningen föranledda

kostnaderna har riksförsäkringsanstalten anfört, att, örn höjningarna varit

tillämpliga å de olycksfall, som inträffat under år 1937, en kostnadsökning

å 650,000 kronor skulle hava uppstått. På grund av de sedan år 1937 ökade

lönerna och därav föranledd beräkning av sjukpenningen enligt högre inkomstklass

kunde den sammanlagda ökningen i de lägre inkomstklasserna

under nuvarande förhållanden antagas uppgå till lägre belopp.

Statskontoret har icke funnit anledning föreligga att vidtaga föreslagen

ökning av sjukpenningen inom de fem lägsta inkomstklasserna. I den mån

den skadade genom löneökning komme i en högre inkomstklass, stege sjukpenningen

automatiskt, varför den av anstalten föreslagna höjningen skulle

innebära en dubbel kompensation.

Höjning av begravningshjälpen enligt

olycksfallsförsäkringslagen.

Riksförsäkringsanstalten har föreslagit, att minimibeloppet för begravningshjälp,

vilket för närvarande är 100 kronor, måtte höjas till 200 kronor.

En sådan höjning kunde enligt anstaltens mening antagas komma att

föranleda en kostnadsökning av högst ett par tiotusental kronor.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Sammansatt banko- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1. 17

Ändrade bestämmelser i olycksfallsförsäkringslagen

örn avdrag å sjukpenning vid

sjukhusvård.

Riksförsäkringsanstalten Ilar i förevarande sammanhang upptagit till behandling

även ett annat spörsmål, nämligen rörande ändrade bestämmelser

örn avdrag å sjukpenning vid sjukhusvård. Anstalten har därvid erinrat örn

att 1937 års riksdag ifrågasatt omarbetning av gällande bestämmelser, därvid

större hänsyn borde tagas till den skadades försörj ningsförhållanden. Anstalten

har framhållit, att försäkringsinrättningarna enligt gällande bestämmelser

vore oförhindrade att, när den skadade vårdades å sjukhus — inom

stadgade gränser — antingen göra avdrag å sjukpenningen eller att utan något

avdrag utgiva full sjukpenning. Hittills hade emellertid ända från lagens tillkomst

ifrågavarande bestämmelse — i enlighet med motiveringen till densamma

i ålderdomsförsäkringskommitténs år 1915 avgivna betänkande —

tillämpats så, att utan hänsyn till den skadades förhållanden i olika fall det

medgivna avdraget fullt ut gjorts. Anledningen härtill hade huvudsakligen

varit hänsyn till de administrativa svårigheter för försäkringsinrättningarna,

som skulle vara förenade med en genomgående differentiering av avdragen

med hänsyn till den skadade åvilande försörjningsplikt.

Riksförsäkringsanstalten hade emellertid den 17 maj 1941 beslutat att,

inom ramen av vad som administrativt sett kunde låta sig göra, med stöd

av 10 § andra stycket tills vidare i allmänhet utgiva högre sjukpenning än

hittills för tid, varunder skadad person, som vore familjeförsörjare, vårdades

å sjukhus. Därvid skulle försöksvis i första hand läggas till grund den upp

gift, som i det nu använda formuläret till anmälan om olycksfall i arbete

av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren lämnades, örn den skadade vore

gift eller icke.

Det syntes anstalten lämpligt, att i 10 § andra stycket infördes ett uttryckligt

stadgande, som anslöte sig till den huvudregel för ersättningens bestämmande,

vilken kommit till uttryck i anstaltens berörda beslut. Hänsyn skulle

sålunda ej vidare tagas till kostnaden för vården utan skulle frågan, huruvida

avdrag borde ske och i så fall med vilket belopp, avgöras allenast med hänsyn

till den skadades eventuella försörjningsskyldighet gent emot sådana

anhöriga, som omförmäldes i 7 § av olycksfallsförsäkringslagen, detta i den

mån sådant administrativt läte sig göra.

Kostnadsökningen vid realiserandet av riksförsäkringsanstaltens förslag

har anstalten förklarat komma att understiga 200,000 kronor.

Lagstiftningens utformning.

Riksförsäkringsanstalten, som i anslutning till vad anstalten i det föregående

anfört framlagt förslag till lag örn förhöjning i vissa fall av ersättningarna

enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i

arbete, har anfört, att denna lagstiftning på grund av ovissheten om den framtida

utvecklingen av prisnivån i vårt land och de i allmänhet osäkra förhållandena

på det ekonomiska området borde givas allenast provisorisk karaktär.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 8 sami. 2 avd. Nr 1. 2540 41 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Sammansatt banko- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

Den borde träda i kraft vid början av ett kalenderår, lämpligen den 1 januari

1942, samt äga giltighet till slutet av ett kalenderår. Då beslut i fråga om

eventuellt fortsatt giltighet av lagstiftningen måste fattas före den 1 september

året innan beslutet skulle träda i kraft för att premierna skulle hinna bestämmas

för det följande kalenderåret, syntes den ifrågasatta lagen böra givas

giltighet till utgången av år 1943.

De föreslagna ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen syntes påkalla motsvarande

ändringar i de i huvudsak lika lydande ersättningsbestämmelserna i

6, 7 och 10 §§ i förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, och möjligen även i

8 §, som innehölle bestämmelser rörande beräknande av den årliga arbetsförtjänsten.

Då emellertid sociala försvarsberedskapskommittén under år

1941 framlagt ett förslag till krigspensionsförordning, vilket förslag i vissa

fall hade betydelse för ersättningarna i anledning av kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring, hade riksförsäkringsanstalten ansett sig icke böra

för närvarande framlägga något förslag till ändringar i 1927 års förordning.

Dyrtidstillägg å ersättningar, som redan fastställts jämlikt

olycksfallsförsäkringslagen eller vissa andra därmed sammanhörande

författningar.

Riksförsäkringsanstalten har framhållit, att landsorganisationen, som i sin

skrivelse den 25 april 1941 hänvisat till de dyrtidstillägg, vilka nyligen beviljats

beträffande folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, syntes

åsyfta en höjning icke blott av de ersättningar, som framdeles skola bestämmas,

utan även av redan nu utgående ersättningar. Huvudsakligen torde därvid

bliva fråga örn livräntor på grund av redan inträffade olycksfall eller olycksfall,

som inträffa före den 1 januari 1942. Något tillägg till utgående sjukpenning,

som i regel utgåves endast för kort tid och som därför i många fall

kunnat följa stegringen i lönenivån, synes riksförsäkringsanstalten ej böra

ifrågakomma.

Anstalten har anfört, att den nuvarande dyrtiden otvivelaktigt kunde orsaka

avsevärda ekonomiska svårigheter för de livräntetagare, som väsentligen vore

hänvisade till livräntan för sitt uppehälle, framför allt då livräntorna fastställts

vid en avsevärt lägre lönenivå än den nuvarande. Emellertid vore det för de

sociala försäkringsinrättningarna uteslutet att av egna medel kunna lämna

något tillägg till livräntorna, enär redan erlagda eller bestämda premier vore

beräknade att så nära som möjligt motsvara ersättningarna enligt nu gällande

lag Livräntereserverna, vilka vore beräknade enligt av Kungl. Majit fastställda

grunder, lämnade självfallet icke heller utrymme för höjning av nu

utgående livräntor. Därest en sådan höjning ansåges ofrånkomlig, måste

staten träda emellan. Detta skulle visserligen innebära ett frångående av

principen att olycksfallsersättningarna skulle bestridas av arbetsgivarna. Men

så hade skett i fråga örn vissa livräntor, utgående enligt 1901 års olycksfallsförsäkringslag,

nämligen sådana livräntor, som uppginge till eller överstege

90 kronor (motsvarande 30 procents invaliditet).

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Sammansatt banko- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

Riksförsäkringsanstalten har — efter att hava lämnat vissa sifferuppgifter

angående årliga beloppet av enligt olycksfallsförsäkringslagen utgående livräntor

— i anslutning härtill framhållit, att, örn samtliga vid 1940 års slut utgående

livräntor till efterlevande skulle höjas med exempelvis 10 procent och

samma höjning skulle tillämpas för invalider med lägst 30 procent invaliditet,

den årliga kostnaden därför skulle kunna uppskattas till för närvarande i runt

tal 800,000 kronor.

Enär livräntor på grund av olycksfall, som inträffat efter utgången av år

1940, i regel torde hava beräknats med viss hänsyn till den efter krigsutbrottet

höjda lönenivån, skulle enligt riksförsäkringsanstaltens åsikt livräntetillägg

dock möjligen kunna begränsas att avse livräntor på grund av olycksfall, som

inträffat före utgången av år 1940.

Statskontoret har anslutit sig till riksförsäkringsanstaltens uppfattning, att

någon höjning av sjukpenning icke borde ifrågakomma. Huruvida kompensa^

tion för dyrtiden borde tillerkännas livräntetagare syntes statskontoret mera

tveksamt. Ur försäkringsteknisk synpunkt torde åtgärder i dylik riktning vara

ägnade att ingiva betänkligheter. Då kostnaderna för livräntetilläggen uppenbarligen

måste bestridas av statsmedel, skulle detta innebära ett frångående

av principen, att olycksfallsförsäkringarna skola bestridas av arbetsgivarna.

Enligt statskontorets mening kunde icke heller de livräntetillägg, som utginge

å livräntor enligt 1901 års olycksfallsförsäkringslag, anses prejudicerande för

en dylik åtgärd. Med hänsyn till de av kristiden härrörande förhållandena ville

statskontoret emellertid icke motsätta sig, att ett övervägande örn beredande

av tillägg till nu utgående livräntor i av riksförsäkringsanstalten angiven utsträckning

komme till stånd. Statskontoret ville dock föreslå, att från de

grupper livräntetagare, som här avsåges, måtte undantagas de, som i annan

form erhölle dyrtidskompensation av statsmedel.

Svenska arbetsgivareföreningen har framhållit, att det ur principiell synpunkt

torde vara uteslutet att bereda livräntetagare någon kompensation för

stegring i levnadskostnaderna.

Landsorganisationen har i sitt yttrande över vad i ärendet förekommit till

en början framhållit, att frågan örn tillägg till nu utgående sjukpenning vore

av mindre praktisk betydelse. Landsorganisationen hade vid sin framställning

främst haft i sikte livräntorna. Kompensation därutinnan måste givetvis

bestridas med statsmedel. Någon avgörande betydelse kunde icke tillmätas

de erinringar av principiell innebörd, som framställts i vissa remissyttranden,

särskilt som principen örn olycksfallsersättningarnas bestridande av arbetsgivarna

redan frångåtts genom 1938 års förordning örn tillägg till livräntor

enligt 1901 års lag. Vidare vore det nu fråga allenast örn en provisorisk, av

undantagsförhållanden föranledd reglering. Den av riksförsäkringsanstalten

beräknade årliga kostnaden för ett dyrtidstillägg av 10 procent —- 800,000 kronor

— vore icke av någon statsfinansiellt sett avskräckande storleksordning.

Ur kompensationssynpunkt vore en tilläggsprocent av 10 emellertid alltför låg.

Den levnadskostnadsstegring, som inträtt under tiden efter krigsutbrottet,

drabbade alldeles särskilt hårt de livräntetagare, vilka för sitt uppehälle hade

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Sammansatt banko- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

att lita till endast livräntorna. Procenten borde i förevarande fall icke sättas

lägre än tilläggsprocenten beträffande folkpensionerna; under alla förhållanden

borde detta gälla, om rätten till tillägg i fråga om invalider begränsades

till invaliditetsgrader över 30 procent.

Socialvårdskommittén har, liksom riksförsäkringsanstalten, icke funnit tillräckligt

vägande skäl föreligga för att införa dyrtidstillägg å sjukpenningar.

Beträffande livräntorna, som utginge på längre sikt, syntes däremot billighetsskäl

kunna anföras för att dyrtidstillägg skulle utgå åtminstone i viss

omfattning. Kommittén delade de hörda myndigheternas mening, att sådana

dyrtidstillägg måste finansieras med statsmedel, örn de skulle kunna komma

ifråga. Vissa betänkligheter hade uttalats mot att lämna tillskott av statsmedel

till ifrågavarande försäkring, för vilken kostnaderna principiellt skulle

bäras av arbetsgivarna. Kommittén funne för sin del, att denna princip icke

behövde anses rubbad genom att staten under de nuvarande exceptionella förhållandena

lämnade en skälig hjälp åt vissa livräntetagare, beträffande vilka

omständigheterna i stort sett kunde antagas vara ömmande. Emellertid måste

all uppmärksamhet ägnas åt de konsekvenser i olika avseenden, som kunde

tänkas uppkomma, örn staten lämnade dyrtidstillägg å ifrågavarande försäkringsmässiga

prestationer.

Kommittén har vidare framhållit, att åtgärder, som av staten vidtoges beträffande

denna gren av socialförsäkringen, visserligen möjligen kunna tagas

till intäkt för krav å likartade åtgärder inom andra till socialvården hörande

områden, men åtgärderna torde däremot icke kunna åberopas såsom stöd för

krav å statliga hjälpåtgärder inom andra försäkringsområden.

Till utredning angående beloppet av utgående livräntor av sådan natur, att

de eventuellt böra förenas med dyrtidstillägg, har socialvårdskommittén åberopat

en av byråchefen D. Östrand i riksförsäkringsanstalten upprättad promemoria,

för vilkens innehåll en redogörelse lämnas å sid. 24—25 i propositionen.

Vissa begränsningar syntes kommittén böra uppställas för dyrtidstilläggets

utgående. Dyrtidstillägg borde sålunda icke utgå å andra livräntor än sådana,

som grundade sig å obligatorisk försäkring och som beräknats efter en

invaliditetsgrad av minst 30 procent. Vidare borde tillägg icke utgå å livräntor,

som till storleken överstege visst belopp.

Körande begränsningen av rätten till dyrtidstillägg till att avse livräntor

under visst belopp har kommittén anfört:

Den motivering, som kan anföras för utbetalande av dyrtidstillägg å nyss

omförmälda grupper av livräntor, är förvissningen, att den övervägande delen

av livräntetagarna på grund av krisläget kommit i trängande behov därav.

Detta motiv torde icke kunna åberopas beträffande dem, som tillerkänts de

högsta livräntorna. Man måste hålla i minnet, att en avsevärd del av den

arbetsföra befolkningen i vårt land har att nöja sig med inkomster, som understiga

2,000 kronor. Det kan då icke vara rimligt att med statsmedel och utan

behovsprövning bisträcka dem, som hava en säker och fast inkomst å detta

belopp. Erinras må i detta sammanhang att till skadad, som på grund av sitt

tillstånd kräver särskild vård, livräntan kan bestämmas till högre belopp än

s. 21 Kontrollera mot PDF

Sammansatt banko- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1. 21

två tredjedelar av den årliga arbetsförtjänsten. Gentemot en möjlig invändning

att de högsta livräntorna huvudsakligen utgå till sådana, som äro bosatta

å de dyraste orterna, må hänvisas till den princip, som av statsmakterna fastslagits

beträffande pensionerna till statens tjänstemän. Dessa pensioner hava

icke beräknats efter dyraste ort, enär man utgått ifrån att pensionären skulle

kunna bosätta sig å en billigare ort, örn pensionen annars icke räckte till.

Kommittén kan på grund av det anförda icke tillstyrka, att dyrtidstillägg

utgår å livräntor uppgående till 1,600 kronor eller högre belopp.

Enahanda synpunkter tala för att det procentuella dyrtidstillägget icke

bör vara detsamma för alla livräntetagare utan variera efter livräntans storlek.

Närmast till hands ligger att utgå ifrån att personer med små livräntor

i regel äro i behov av större tillägg än personer med stora livräntor. Häremot

kan visserligen invändas, att de som ha små livräntor i stor utsträckning lida

av mindre höggradig invaliditet och därför ha tillfälle att skaffa sig arbetsinkomst.

Helst borde därför dyrtidstillägget varieras även efter invaliditetsgraden.

Full rättvisa lärer emellertid icke vara möjlig att ernå vilken linje

man än väljer. Ehuru vissa skäl tala för en differentiering efter invaliditetsgraden,

torde det likväl för vinnande av enhetliga bestämmelser vara lämpligt

att icke göra någon åtskillnad ur denna grund. Däremot torde av nyss

angivna skäl en differentiering böra göras efter livräntans belopp. Det kan

då vara skäligt att beträffande livräntor på låga belopp lämna ett högre

dyrtidstillägg än som eljest skulle ha varit lämpligt. Förslagsvis skulle 25

procents tillägg kunna lämnas på livräntor upp till 400 kronor. För livräntor

på högre belopp bör tilläggsprocenten successivt sjunka, så att den vid en

livränta om 1,600 kronor blir 0 efter en skala, som kommittén med hänsyn

till den knappa tiden icke varit i tillfälle att närmare utforma.

Socialvårdskommittén har vidare framhållit, att — såsom riksförsäkringsanstalten

ifrågasatt — dyrtidstillägg borde utgå endast på livräntor, som

tillerkänts på grund av olycksfall, vilka inträffat före utgången av år 1940.

Slutligen har kommittén förklarat sig anse, att dyrtidstillägg, som borde

vara av tillfällig karaktär, lämpligen syntes kunna fastställas att utgå under

högst två år. Beträffande de årliga kostnaderna för dyrtidstillägg enligt

föreslagna grunder hade kommittén icke haft tillfälle att verkställa mera

ingående beräkningar men ville hålla för troligt, att desamma komme att

något understiga 2,000,000 kronor.

I fråga om grunderna för dyrtidstillägget hava två ledamöter av socialvårdskommittén

haft avvikande mening samt bland annat framhållit, att någon

rättvis grund icke kunde utfinnas — åtminstone örn individuell behovsprövning

skulle undvikas — efter vilken dyrtidstilläggen skulle kunna graderas.

Dessa ledamöter hava därjämte ansett, att dyrtidstillägg borde utgå även å

de högsta livräntorna.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har anfört:

»Den under de senaste åren inträdda stegringen av levnadskostnaderna har

medfört, att realvärdet av de förmåner, som enligt lagen örn försäkring för

olycksfall i arbete och därmed sammanhörande eller jämförliga författningar

utgå till skadade eller sjuka personer samt i vissa fall till deras

efterlevande, avsevärt nedgått. Av utredningen i förevarande ärende fram
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Sammansatt banko- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

går, att det måste anses vara ett viktigt samhällsintresse att tillse, att

en viss förbättring härutinnan åstadkommes såväl med avseende å de förmåner,

vilka utgå enligt nu gällande regler — närmast sådana, som redan

blivit bestämda — som i fråga örn förmåner, vilka komma att fastställas framdeles.

Yad först angår förmåner, som komma att fastställas framdeles,

erfordras för deras förbättring -— utöver den förbättring, som automatiskt

åstadkommes därigenom att löneinkomsterna stegrats -—- ändringar i gällande

författningar, i första hand 1916 års olycksfallsförsäkringslag.

Riksförsäkringsanstalten har föreslagit höjning av maximigränsen för den

årliga arbetsinkomsten, vilken gräns för närvarande är fastställd till 3,000

kronor. Stegringen av löneinkomsterna synes närmast tala för en avsevärd

sådan höjning. Genomsnittliga arbetslönerna för män uppgingo år 1939, alltså

innan de av kriget föranledda prisstegringarna hunnit påverka lönenivån,

inom de högsta ortsgrupperna till 4,255 och 4,354 kronor; genomsnittliga löneinkomsten

för hela landet utgjorde 3,167 kronor. Å andra sidan har framhållits,

dels att en viss återhållsamhet torde böra iakttagas i fråga örn höjning av

denna gräns, bland annat med hänsyn till den ökade belastning för näringslivet,

som en sådan höjning medför, och dels att de livräntor, som under tiden

för nu ifrågavarande bestämmelsers giltighet bliva fastställda, oförändrade

komma att utgå för framtiden även örn prisnivån sjunker. Riksförsäkringsanstaltens

förslag till maximigräns, 3,600 kronor, synes mig emellertid, även

örn hänsyn tages till sist angivna omständigheter, vara för låg. Maximigränsen

bör för att skapa rättvisa de försäkrade emellan bestämmas till ett belopp,

som mera närmar sig lönenivån i de högre ortsgrupperna. Jag föreslår därför,

att gränsen fastställes till 3,900 kronor. Högsta livränta vid full invaliditet

blir till följd härav 2,600 kronor. Förslaget i denna del föranleder ändring av

9 § i 1916 års olycksfallsförsäkringslag. Någon ändring i övrigt av grunderna

för livräntors beräknande synes, såsom riksförsäkringsanstalten anfört, nu

icke böra ifrågakomma. Härför talar, bland annat, att de löneförhöjningar,

som under de senaste åren ägt rum på grund av levnadskostnadsstegringen,

verka automatiskt höjande på ersättningsbeloppen.

För närvarande utgår högsta sjukpenning — 5 kronor 50 öre — örn arbetsinkomsten

uppgår till eller överstiger 2,835 kronor. Höjes maximigränsen

för inkomsten från 3,000 kronor till 3,900 kronor, måste det nuvarande intervallsystemet

för sjukpenningens beräknande, i vilket system intervallerna äro

270 kronor i fråga örn inkomstbeloppen samt 50 öre beträffande sjukpenningens

belopp, utökas med tre nya klasser. Högsta sjukpenningen blir i följd härav

7 kronor, vilket belopp utgår, om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till

eller överstiger 3,645 kronor. Av nu angivna förslag föranledes ändring av

6 § i 1916 års lag.

Riksdagen framhöll år 1937 i sin skrivelse rörande utredning av frågan

om förbättring av olycksfallsförsäkringslagen, bland annat, att en höjning av

sjukpenningen inom de lägre inkomstgrupperna vore önskvärd. Riksförsäkringsanstalten

har, såsom framgår av vad i det föregående anförts, ansett

s. 23 Kontrollera mot PDF

Sammansatt banko- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1. 23

sig kunna konstatera, att behov av lagändring i detta hänseende förefinnes

samt avgivit förslag till höjning av sjukpenningen, i de tre lägsta klasserna

med 50 öre samt i fjärde och femte klasserna med 25 öre. Förslaget har tillstyrkts

av socialvårdskommittén och landsorganisationen men avstyrkts av

statskontoret och svenska arbetsgivareföreningen; statskontoret har framhållit,

att de föreslagna höjningarna skulle innebära dubbel kompensation,

enär sjukpenningen automatiskt stigit, i den mån en skadad person genom

löneökning under senare tid kommit i en högre inkomstklass. Häremot må

anföras, att ökningen av sjukpenningen i de fem lägsta inkomstklasserna

aldrig varit tänkt såsom någon slags dyrtidskompensation utan motiverats

därav, att sjukpenningen i och för sig ansetts vara för låg. Jag anser mig

därför böra ansluta mig till riksförsäkringsanstaltens förslag. Även detta förslag

föranleder ändring av 6 § i 1916 års lag.

Riksförsäkringsanstalten har föreslagit höjning —- i 7 § olycksfallsförsäkringslagen

-— av minimibeloppet för begravningshjälp från 100 till 200 kronor.

Häremot har erinran icke gjort i remissyttrandena. För egen del finner jag

emellertid höjningen otillräcklig och föreslår, att minimibeloppet bestämmes

till 250 kronor.

I nu förevarande sammanhang har riksförsäkringsanstalten upptagit till

behandling även spörsmålet, i vad mån hänsyn borde tagas till skadad persons

försörj ningsförhållanden, när försäkringsinrättning hade att avgöra, om avdrag

skulle göras å sjukpenning, då vård på inrättningens bekostnad lämnades å

sjukhus. Jämlikt gällande bestämmelser i 10 § olycksfallsförsäkringslagen

får högst hälften av sjukpenningen avdragas. Enligt tidigare praxis har denna

avdragsrätt helt utnyttjats. Sedan våren 1941 tages emellertid, såsom framgår

av vad i det föregående anförts, viss hänsyn till den vårdades försörjningsplikt.

En bestämmelse i lagen att så skall ske har nu föreslagits av riksförsäkringsanstalten

och tillstyrkts i remissyttrandena. För egen del finner jag

en bestämmelse om skäligt hänsynstagande till försörjningsplikten önskvärd;

finnes hustru eller barn synes man härvid kunna följa vissa schematiska

regler. Det bör anmärkas, att försäkringsrådets föreskrifter rörande högsta

tillåtna avdrag fortfarande torde böra tillämpas.

De i det föregående omförmälda författningsändringarna hava sammanförts

i ett förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17

juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete. Riksförsäkringsanstalten

har för sin del föreslagit, att nu ifrågavarande författningsbestämmelser,

med hänsyn till de osäkra förhållandena på det ekonomiska området,

skulle givas allenast provisorisk karaktär. Även om man sedermera vid en

översyn av olycksfallsförsäkringslagen kommer att finna, att densamma i

större eller mindre omfattning bör underkastas omarbetning, synes det mig

icke sannolikt, att försämringar av de i det föregående förordade ersättningarna

skola visa sig påkallade. Skulle mot förmodan tillräckligt starka

skäl kunna anföras för sådana försämringar, kunna de genomföras lika väl i

en lag av permanent karaktär som i en provisorisk lag. Med hänsyn till vad

jag sålunda anfört finner jag anledning icke föreligga att giva den nu före
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Sammansatt banko- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

slagna lagen, vilken torde böra träda i kraft den 1 januari 1942, provisorisk

karaktär.

Genomföras de föreslagna ändringarna av 6, 7 och 10 §§ i 1916 års olycksfallsförsäkringslag,

synas motsvarande ändringar böra vidtagas även i de i

huvudsak likalydande bestämmelserna i 6, 7 och 10 §§ i 1927 års militärersättningsförordning.

Med anledning av vad riksförsäkringsanstalten i denna

del anfört torde böra erinras, att ändringar i denna förordning äro erforderliga,

oavsett att förslag framlagts till krigspensionsförordning. — Då tveksamhet

uppstått, huruvida begravningshjälp är sådan förmån, beträffande vilken

vissa i 11 § militärersättningsförordningen upptagna avdragsregler skola äga

tillämpning, har det — för att klarhet skall vinnas, att avdrag skall göras -—

synts lämpligt att i förevarande sammanhang verkställa viss omformulering

av första stycket i berörda paragraf.

8 § i militärersättningsförordningen innehåller vissa särskilda bestämmelser

rörande beräkningen av årlig arbetsförtjänst. Såsom förut nämnts skall

denna i fråga örn fast anställda beräknas efter de grunder, som stadgas i 9 §

av 1916 års olycksfallsförsäkringslag. Den höjning av maximibeloppet beträffande

den årliga arbetsförtjänsten, som därutinnan föreslagits, inverkar

därför även på de fast anställda militärernas förmåner. I fråga örn värnpliktiga

är däremot läget ett annat, i det att beträffande dem föreskrivits vissa bestämda

belopp, till vilka arbetsförtjänsten alltid skall anses uppgå, nämligen

för mera utbildade värnpliktiga 2,160 kronor samt för övriga 1,764 kronor.

Till spörsmålet om tillskapandet av särskilda föreskrifter att gälla i fråga om

värnpliktiga anhåller jag att få återkomma i det följande.

Vad beträffar förmåner, som utgå enligt nu gällande regler —

närmast sådana förmåner, som redan blivit bestämda —— har riksförsäkringsanstalten,

såvitt angar förmåner enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag,

framhållit, bland annat, att dyrtidstillägg å utgående sjukpenning icke

borde ifrågakomma, att dyrtiden otvivelaktigt kunde orsaka avsevärda ekonomiska

svårigheter för livräntetagare, som väsentligen vore hänvisade

till livräntan för sitt uppehälle, samt att eventuella dyrtidstillägg å livräntor

mäste bekostas av statsmedel. Beträffande spörsmålet huruvida dyrtidstillägg

över huvud böra utgå å livräntorna hava, på sätt framgår av vad i

det föregående anförts, olika meningar kommit till uttryck i yttrandena.

För egen del måste jag visserligen vitsorda, att åtgärder för att av

statsmedel bereda livräntetagare enligt olycksfallsförsäkringslagen kompensation

för levnadskostnadsökningen innebära ett frångående i viss mån av

principen, att olycksfallsförsäkringen skall bekostas av arbetsgivarna; jag

har emellertid den uppfattningen, att livräntetagarnas läge i det övervägande

flertalet fall är sådant, att de äro i stort behov av en dylik

kompensation, och från den nyss omförmälda principen har för övrigt

avsteg redan tidigare gjorts, nämligen då tillägg av statsmedel beviljats livräntetagare

enligt 1901 års olycksfallsersättningslag.

De tillägg, varom nu är fråga, böra vara av tillfällig natur.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Sammansatt banko- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1. 25

Socialvårdskommitténs majoritet har framhållit, att från dyrtidstillägg

borde uteslutas livräntetagare, som uppbure de högsta livräntorna — 1,600

kronor eller därutöver — ävensom att tillägget borde utgå efter en med hänsyn

till livräntans storlek graderad skala, så att 25 procents tillägg skulle utgå å

livräntor upp till 400 kronor samt därefter allt lägre procenttal å livräntor

från 400 kronor upp till 1,600 kronor. Minoriteten inom socialvårdskommittén

har däremot framhållit, att enligt dess mening någon rättvis grund icke kunde

utfinnas — åtminstone om individuell behovsprövning skulle undvikas —

efter vilken dyrtidstilläggen skulle kunna graderas; behovet varierade i hög

grad efter dyrort, ålder, hälsotillstånd, försörjningsplikt, förmåga att utföra

arbete, huruvida ett högt eller lågt löneläge förelegat vid tiden för livräntans

bestämmande, vid nämnda tid gällande lagstiftning och praxis med flera omständigheter.

Minoriteten har vidare ansett, att dyrtidstillägg borde utgå

även å de högsta livräntorna. För egen del kan jag vitsorda, att en mängd

faktorer av skilda slag inverka å livräntetagarnas behov av förbättrade förmåner;

behovet är ingalunda alltid störst, örn livräntan är låg, och synnerligen

ömmande fall kunna förekomma även då livräntan är hög. Med hänsyn

härtill tillstyrker jag, att livräntetillägg skola utgå med lika procenttal till

alla livräntetagare med undantag, såsom i yttrandena föreslagits, allenast för

de fall, då livräntan grundas på frivillig försäkring samt då invaliditetsgraden

icke uppgår till minst 30 procent. I de fall, då en livräntetagare uppbär två

eller flera livräntor — på grund av olika olycksfall — synes dyrtidstillägg

böra utgå endast i den mån varje särskild livränta utgår på grund av 30 procents

eller högre invaliditetsgrad. — Tillägg synas vidare böra utgå endast å

livräntor, som avse olycksfall, vilka inträffat före utgången av år 1940. Livränta

på grund av olycksfall, som inträffat därefter, torde nämligen i regel

hava beräknats med viss hänsyn till den efter krigsutbrottet höjda lönenivån.

Då det gäller att fixera den procentsats, efter vilken dyrtidstillägg å livräntor

böra utgå, synes det naturligaste vara att anpassa tillägget så, att

livräntan utgår med samma belopp, som skulle tillkomma nya livräntetagare,

vilka erhållit lönekompensation för prisstegringarna. Löneökningen bestämmes

för de stora arbetstagargrupperna enligt det s. k. ramavtalet. Levnadskostnadernas

höjning sedan juli 1939 utgör ungefär 30 procent. Då nyss omförmälda

arbetstagargrupper i stort sett nu erhålla kompensation för allenast halva levnadskostnadsstegringen,

medför ett dyrtidstillägg, som bestämmes till hälften

av 30 procent eller 15 procent, att livräntan uppgår till det belopp, som nyss

nämnts. Skulle emellertid läget bliva ändrat beträffande storleken av arbetstagarnas

kompensation för dyrtiden, torde få upptagas till övervägande, huruvida

icke dyrtidstilläggsprocenten i fråga om livräntorna bör undergå motsvarande

jämkning. Att dyrtidstillägg skall utgå och för närvarande bestämmas till

15 procent å livräntans belopp samt att i fråga örn tillägget i tillämpliga delar

skall gälla vad i lag eller författning stadgas rörande livräntan synes mig böra

föreskrivas i en av Kungl. Majit och riksdagen antagen förordning. Förslag till

förordning angående dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt lagen örn försäkring

för olycksfall i arbete, m. m. har därför upprättats inom socialdepar
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Sammansatt banko- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

temeritet. Förordningen torde böra givas allenast provisorisk giltighet, förslagsvis

för tiden från och med den 1 januari 1942 till och med den 31 december

1943. I enlighet med vad socialvårdskommittén anfört synas dyrtidstillägg

böra utgå å livräntor, bestämda enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag —

innefattande även livräntor, som utgivas av arbetsgivare, vilka jämlikt 11 §

olycksfallsförsäkringslagen stå så kallad självrisk (givetvis dock endast i den

mån sådan livränta motsvarar livränta enligt lagen), livräntor, som utgå till

arbetare i statens tjänst, livräntor enligt förordningarna örn olycksfalls- och

yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl. samt åt fångar m. fl. samt

livräntor enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen — samt vidare å livräntor enligt

1901 års olycksfallsersättningslag samt 1921 års kungörelse och 1938 års

förordning örn tillägg å sådana livräntor, enligt 1909 års militärersättningsförordning

och 1925 års kungörelse örn höjning av ersättning enligt densamma,

enligt 1927 års militärersättningsförordning — till frågan örn ytterligare dyrtidstillägg

beträffande värnpliktiga återkommer jag i det följande —

samt enligt 1923 års förordning angående ersättning av statsmedel för

skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under

1914—1919 års världskrig. Har Kungl. Majit förordnat, att livränta skall

utgå enligt grunderna i någon av förutnämnda lagar och författningar,

skall dyrtidstillägg utgå jämväl å sådan livränta. Däremot torde dyrtidstillägg

av principiella skäl icke böra utgå å livräntor enligt fiskarförsäkringsförordningen.

Dyrtidstillägg enligt den föreslagna förordningen synas böra bestämmas

och utgivas av riksförsäkringsanstalten. De ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen

torde dock böra åläggas att samtidigt med utbetalning av

livränta förskottsvis utgiva dyrtidstillägg enligt förordningen å från bolaget

utgående livräntor. Kostnaderna för ifrågavarande dyrtidstillägg synas, i enlighet

med de av socialvårdskommittén införskaffade uppgifterna, kunna för

närvarande uppskattas till i runt tal 1,625,000 kronor för år. De kostnader,

som belöpa å första halvåret 1942, torde i fall, då livräntan utgår av statsmedel,

få belasta de för innevarande budgetår beviljade förslagsanslag, från vilka

respektive livräntor utgå, samt eljest det under tolfte huvudtiteln uppförda

förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar

i anledning av olycksfall i arbete.

Å sjukpenningar, vilka utgå i anledning av olycksfall som inträffat eller

sjukdomar, som yppats före den 1 januari 1941, synes, såsom i yttrandena i

ärendet framhållits, dyrtidstillägg i princip icke böra beviljas; detsamma torde

böra gälla beträffande begravningshjälp i anledning av sådana olycksfall eller

sjukdomar. Visst undantag härutinnan behandlas emellertid i det följande. I

detta sammanhang må nämnas, att det särskilt i fråga örn militärer, som åtnjuta

livränta enligt 1909 eller 1927 års militärersättningsförordning, ej sällan förekommer,

att livränta vid intagning å sjukvårdsanstalt eller eljest för viss tid

utbytes mot sjukpenning. Till förhindrande av att minskning av utgående förmåner

därigenom skall uppstå, synes en bestämmelse skälig, att dyrtidstillägg

i sådant fall fortfarande skall utgå å livräntan under sjukpenningstiden.

Jag återkommer nu till frågan örn vissa särskilda regler be
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Sammansatt banko- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

träffande förmåner, som utgå jämlikt 1 927 års militärersättningsförordning

i anledning av olycksfall eller sjukdom, som

drabbat värnpliktig. Dessa förmåner bestämmas på grundval av de beträffande

värnpliktiga fastställda inkomstbelopp — 1,764 och 2,160 kronor —

örn vilka i det föregående nämnts. Härvid tages alltså icke någon hänsyn till de

inkomster, som de värnpliktiga faktiskt åtnjutit i sitt civila arbete. Nyssnämnda

belopp måste anses i och för sig för låga. En förbättring för de värnpliktiga

kan åstadkommas antingen genom att beloppen höjas eller också

genom att ett skäligt dyrtidstillägg beviljas. En höjning av beloppen torde

icke kunna ske med hänsyn tagen till de inkomster, som värnpliktiga av

äldre årgångar, vilka under nuvarande förhållanden i stor utsträckning äro

inkallade till tjänstgöring, förut åtnjutit i sitt civila arbete. Beloppen torde

i stället böra anpassas efter de löneförhållanden, som under normala förhållanden

gälla för värnpliktiga i 20-årsåldern. I avsaknad av närmare utredning

rörande angivna spörsmål har det icke synts mig lämpligt att nu

genom ändring i förordningen höja ifrågavarande belopp. Dyrtidskompensation

till de värnpliktiga samt i förekommande fall deras efterlevande synes

mig därför böra lämnas enligt det andra alternativet, d. v. s. på det sätt,

att dyrtidstillägg förklaras skola utgå å sjukpenning och livränta. Med hänsyn

ej minst till den nyss berörda omständigheten, att det under rådande

förhållanden i stor utsträckning är fråga örn till mogen ålder komna män med

inkomster i det civila arbetet, som avsevärt överstiga nyss omförmälda i förordningen

angivna inkomstsiffror, har jag funnit mig böra föreslå, att dyrtidstilläggsprocenten

bestämmes till 30. Då tillägget till betydande del ersätter

en höjning av inkomstbeloppen, synes anledning i förevarande fall icke föreligga

att införa ett stadgande därom, att dyrtidstillägg skall utgå endast då

invaliditetsgraden uppgår till minst 30 procent. Dyrtidstillägg å begravningshjälp

synes icke böra ifrågakomma. Lämpligen synes dyrtidstillägg av angiven

storlek böra utgå å sjukpenning och livränta, som utgivas i anledning

av olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats efter ingången av år

1941. Förslag till förordning innefattande nu omförmälda bestämmelser har

upprättats inom socialdepartementet. Även denna förordning synes böra

givas giltighet allenast till och med den 31 december 1943. Har olycksfall

inträffat eller sjukdom yppats under tiden från den 1 september 1939 till

1940 års utgång, under vilken tid värnpliktiga av äldre årgångar i stor omfattning

varit inkallade, synes Kungl. Majit böra hava rätt att bevilja sadan

dyrtidskompensation, att sammanlagt 30 procents dyrtidstillägg utgår.

Kostnaderna för nu ifrågavarande dyrtidstillägg, vilka för år räknat för närvarande

torde kunna uppskattas till i runt tal 300,000 kronor, synas för första

halvåret 1942 böra få belasta för innevarande budgetår beviljat förslagsanslag.

I detta sammanhang torde böra behandlas även frågan örn viss förbättring

av de förmåner, vilka jämlikt förordningarna om olycksfallsoch

yrkessjukdom se insättning åt tvångsarbetare m. fl. samt åt

fångar m. fl. utgå i anledning av olycksfall som inträffat eller

sjukdom som yppats efter ingången av år 1941. Enär på grund av

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

VtskoUet.

Sammansatt banko- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

kristiden höjd lönestandard icke inverkar på ifrågavarande förmåner, i den

mån arbetsinkomsten överstiger 1,764 kronor för år räknat, synes Kungl. Majit

böra medgivas rätt att för tiden från och med den 1 januari 1942 till och med

den 31 december 1943 bevilja sådan dyrtidskompensation å sjukpenning och

livränta, att beloppen av nämnda förmåner bliva sådana, som skulle hava utgått,

därest maximigränsen för arbetsinkomsten — 1,764 kronor — höjts med

30 procent. Kostnaderna för dessa dyrtidstillägg, vilka kunna beräknas uppgå

till allenast några hundra kronor för år räknat, synas för första halvåret 1942

böra få belasta det förslagsanslag, från vilket själva förmånerna utgå.

Slutligen synes böra anmärkas, att särskilda bestämmelser icke torde böra

meddelas i fråga örn de förmåner, som grunda sig å 1937 års lag örn krigsförsäkring

för ombord å fartyg tjänstgörande personer, 1940 års förordning

örn särskild ersättning i vissa fall för skada till följd av olycksfall vid flygning

samt 1941 års förordningar örn ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under hemvärnstjänstgöring, samt örn ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under tjänstgöring vid luftskyddet eller under luftskyddsövnmg.

Till undvikande av missförstånd synes böra nämnas, att i fråga

örn krigsförsäkringslagen dyrtidstillägg icke avses skola utgå å den del av

livränta, som faller inom olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser.»

Lagrådet, som hörts över förslaget till lag angående ändring i vissa delar

av olycksfallsförsäkringslagen, har lämnat detsamma utan erinran.

De genom propositionen framlagda förslagen avse huvudsakligen att möjhggöra

en anpassning av de förmåner, vilka utgå enligt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete och vissa därmed sammanhörande eller jämförliga författningar,

efter de ökade levnadskostnader som blivit en följd av det nu

rådande krisläget. Vid utformandet av bestämmelser i sådant syfte har i propositionen

åtskillnad gjorts mellan redan fastställda ersättningar samt sådana

förmåner, som framdeles kunna komma att fastställas.

Yad till en början angår sistnämnda förmåner har i propositionen framhållits,

att dessa, som bestämmas på grundval av det rådande löneläget, redan

genom löneinkomsternas stegring automatiskt förbättras. Vidare har emellertid

erinrats örn att sambandet mellan avlöningar och ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen

och därtill anknutna författningar är begränsat uppåt

sålunda, att vid högre årlig arbetsinkomst än 3,000 kronor det överskjutande

beloppet ej tages i beräkning. Med hänsyn härtill har i propositionen föreslagits

en höjning av denna maximigräns med 30 procent till 3,900 kronor

samt såsom en följd härav en utökning av intervallsystemet för sjukpenningens

beräknande med tre nya klasser.

Enligt utskottets mening är en höjning av nämnda maximigräns för den

årliga arbetsinkomsten påkallad med hänsyn till den inträdda stegringen av

löneinkomsterna, Kungl. Majits förslag härutinnan, enligt vilket maximigränsen

bestämts till 3,900 kronor, synes väl avvägt. På grund härav får utskottet

tillstyrka förslaget i denna del. I detta sammanhang vill utskottet därjämte

uttala sin anslutning till förslaget örn höjning av minimibeloppet för begrav
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Sammansatt banko- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1. 29

ningshjälp från 100 till 250 kronor, en ökning som framstår såsom i hög grad

motiverad.

I samband med förslaget i nu berörda delar hava i propositionen vidare upptagits

vissa andra ändringar i olycksfallsförsäkringslagstiftningen åsyftande

förbättringar av ersättningar i anledning av framdeles inträffande olycksfall.

Av dessa ändringar, vilka ej direkt äro föranledda av rådande dyrtid, har utskottet

särskilt uppmärksammat den föreslagna höjningen av sjukpenningen

inom de fem lägsta inkomstgrupperna. Enligt utskottets åsikt innebär förslaget

i denna del — som står i överensstämmelse med riksdagens år 1937

uttalade önskemål örn höjning av sjukpenningen inom de lägre inkomstgrupperna

—- en sedan länge av behovet påkallad reform. Utskottet kan icke finna

att — såsom i motionen I: 248 gjorts gällande — genom en sådan höjning

skulle uppstå ökad fara för missbruk av försäkringen. Därest nu gällande

regler inom olycksfallsförsäkringslagstiftningen icke kunna anses innebära

garanti mot missbruk, torde frågan om tillskapande av effektiva åtgärder i

detta hänseende få tagas under övervägande i samband med den allmänna

översyn av olycksfallsförsäkringslagstiftningen, som av Kungl. Majit uppdragits

åt riksförsäkringsanstalten.

Yad härefter angår frågan om förbättring av ersättningar, som redan fastställts

jämlikt olycksfallsförsäkringslagen och därmed sammanhörande författningar,

innebär Kungl. Maj:ts förslag att — med vissa undantag — till livräntetagare

skall av statsmedel utgå dyrtidstillägg med 15 procent. Såsom

föredragande departementschefen och vissa i ärendet hörda myndigheter framhållit

måste åtgärder för att av statsmedel bereda livräntetagare kompensation

för levnadskostnadsökningen anses innebära i viss mån ett frångående

av principen, att olycksfallsförsäkringen skall bekostas av arbetsgivarna. Tilllika

har emellertid påpekats, att det vore uteslutet att belasta försäkringen

med kostnaderna för dyrtidstillägg å redan bestämda förmåner. På grund

härav och då det får anses vara en samhällsangelägenhet av synnerlig vikt att

tillse, att ifrågavarande livräntor icke på grund av nu ändrade förhallanden

mista betydande del av sitt realvärde, bör enligt utskottets mening staten här

träda hjälpande emellan.

I motionen II: 342 har yrkats, att den i propositionen föreslagna begränsningen,

att dyrtidstillägg icke skall ifrågakomma å livräntor, som utgå på

grund av lägre invaliditetsgrad än 30 procent, måtte borttagas eller, därest

detta yrkande ej vunne bifall, att i allt fall samtliga livräntetagare som uppbära

en livränta å 90 kronor eller däröver skulle bliva delaktiga av dyrtidstillägget.

Dessa yrkanden anser sig utskottet icke kunna biträda. Enligt utskottets

åsikt är nämligen det i propositionen förordade undantagsstadgandet

sakligt grundat med hänsyn till att de livräntetagare, som i enlighet härmed

icke komma i åtnjutande av dyrtidstillägg, få förutsättas äga möjlighet att

oaktat invaliditeten skaffa sig arbetsinkomst. Härtill kommer, att begränsningens

upphävande skulle vålla betydande administrativa svårigheter.

I motionerna I: 249 och II: 350 har hemställts om vissa ändringar i Kungl.

Maj:ts förslag i syfte att utöka dyrtidskompensationen å vissa av de enligt

1909 och 1927 års militärersättningsförordningar utgående förmånerna. De i

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Sammansatt banko- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

motionerna framförda synpunkterna torde emellertid i huvudsak tillgodoses

genom ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag om rätt för Kungl. Majit att, därest

olycksfall inträffat eller sjukdom yppats under tiden från den 1 september

1939 till 1940 års utgång, bevilja sådan dyrtidskompensation att sammanlagt

30 procents dyrtidstillägg utgår. I samma motioner har vidare påyrkats, att

vid utbyte av livränta mot sjukhjälp eller sjukpenning dyrtidstillägg må utgå

å sjukhjälpen eller sjukpenningen och ej, såsom enligt det genom propositionen

framlagda förslaget, endast å livräntan. Även örn vissa skäl kunna anföras till

stöd för motionärernas yrkande i denna del, finner utskottet dock ej anledning

föreligga att på förevarande punkt frångå Kungl. Majits förslag. Utskottet

får alltså avstyrka bifall jämväl till nyssnämnda båda motioner.

Icke heller i övrigt hava de genom jmopositionen framlagda förslagen givit

anledning till erinran från utskottets sida.

Av det anförda framgår, att utskottet icke ansluter sig till det i motionen

I: 248 framställda yrkandet örn avslag å propositionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med bifall till propositionen samt med avslag

å motionerna I: 248 och II: 342, måtte

dels antaga de genom propositionen framlagda förslagen till

1. lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916

(nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete,

2. förordning angående ändring i vissa delar av förordningen

den 18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring,

3. förordning angående dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare

enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, m. m. samt

4. förordning angående dyrtidstillägg å vissa förmåner enligt

förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

dels ock medgiva,

att Kungl. Majit åt värnpliktiga, som under tiden från och

med den 1 september 1939 till 1940 års utgång drabbats av

olycksfall eller sjukdom och som till följd därav äro berättigade

till sjukpenning eller livränta enligt förordningen om ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

må för tiden från och med den 1 januari 1942 till och med den 31

december 1943 bevilja sådan dyrtidskompensation, att sammanlagt

30 procents dyrtidstillägg å nämnda förmåner utgår,

att Kungl. Majit åt personer, som efter 1941 års ingång drabbats

av olycksfall eller sjukdom och som till följd därav äro

berättigade till sjukpenning eller livränta enligt förordningen

om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare

m. fl. eller förordningen örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning

åt fångar m. fl., må för tiden från och med den

1 januari 1942 till och med den 31 december 1943 bevilja

sådan dyrtidskompensation, att beloppen av nämnda förmåner

s. 31 Kontrollera mot PDF

Sammansatt banko- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1. 31

uppgå till vad som skulle hava utgått, därest den i förordningarna

fastställda maximigränsen för arbetsinkomst höjts

med 30 procent,

att å första halvåret 1942 belöpande kostnader för dyrtidstillägg

jämlikt förordningen angående dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare

enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete,

m. m. må, i fall då livräntan utgår av statsmedel, belasta de

för budgetåret 1941/42 beviljade förslagsanslag, från vilka respektive

livräntor utgå, samt eljest det under tolfte huvudtiteln

uppförda, för samma budgetår beviljade förslagsanslaget till

Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar

i anledning av olycksfall i arbete,

att å första halvåret 1942 belöpande kostnader för dyrtidstillägg

jämlikt förordningen angående dyrtidstillägg å vissa

förmåner enligt förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

ävensom för dyrtidskompensation, som Kungl. Maj:t

enligt vad i det föregående hemställts kan komma att bevilja

värnpliktiga, må få belasta det under tolfte huvudtiteln uppförda,

för budgetåret 1941/42 beviljade förslagsanslaget till

Bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring,

samt att å första halvåret 1942 belöpande dyrtidskompensation,

som Kungl. Majit enligt vad i det föregående hemställts

kan komma att bevilja tvångsarbetare m. fl. samt fångar m. fl.,

må få belasta det under tolfte huvudtiteln uppförda, för budgetåret

1941/42 beviljade förslagsanslaget till Statsverket åliggande,

av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall

i arbete;

B. att motionerna I: 249 och II: 350, i den mån de icke blivit

besvarade genom vad utskottet ovan anfört, icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 december 1941.

På sammansatt banko- och andra lagutskotts vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från bankoutskottet: herrar Holmgren, Berling, Nordborg, Friggeråker,

Nilsson i Mölndal, Paulsen, Andersson i Falkenberg och Hilding;

från andra lagutskottet: herrar Norman, Strand, Wistrand*), Olof

Carlsson, Hage*), Olovson i Västerås och Hallagård samt fröken Hesselgren.

#) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Sammansatt banko- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

Reservation

av herrar Holmgren, Nordborg och Wistrand, vilka anfört:

»Den i Kungl. Maj :ts proposition föreslagna, ändringen i 6 § lagen angående

ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall

i arbete och 6 § förordningen den 18 juni 1927 om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, i vad den avser höjning av

sjukpenningen för de fem lägsta inkomstgrupperna, innebär ett frångående av

den till grund för olycksfallsförsäkringslagen liggande principen att till i runt

tal med två tredjedelar ersätta den skadade för den förlorade arbetsförtjänsten.

Härigenom uppstår en fara för överförsäkring, som särskilt aktualiseras därigenom

att olycksfallen inom dessa inkomstgrupper till väsentlig del drabba

personer, som av olika anledningar icke regelbundet äro i arbete och vilkas

försörjning endast till en mindre del betingas av deras arbetsinkomst.

Yad beträffar frågan örn dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare så innebär

Kungl. Maj:ts proposition i denna del, att statsverket skulle med allmänna

medel fylla den värdeminskning i vissa inom den obligatoriska olycksfallsförsäkringsverksambeten

utbetalade försäkringsersättningar, som inträtt på grund

av penningvärdets fall. Ett bifall till Kungl. Maj:ts proposition i denna del

innebär ett frångående av den hittills tillämpade och enligt vår mening enda

möjliga principen, att olycksfallsförsäkringen skall handhavas efter försäkringstekniska

grunder. Ett generellt åtagande för statsverket att fylla värdeminskning

å försäkringsersättningar ligger belt utom möjligheternas gräns-,

och det statliga ingripandet på detta område får därför en karaktär av godtycklighet,

som ställer den enligt den obligatoriska olycksfallsförsäkringen

ersättningsberättigade i förmånligare ställning än andra försäkrade, av vilka

många med lika goda sociala skäl skulle kunna kräva det allmännas mellankomst.

De livräntor, på vilka enligt Kungl. Maj:ts förslag dyrtidstillägg nu

föreslås skola utgå, äro för övrigt fastställda med ledning av ett löneläge, som

varit mycket skiftande och i vissa fall till och med avsevärt överstigit det nu

rådande.

Under hänvisning härtill föreslå vi riksdagen att besluta,

att Kungl. Maj:ts förslag till ändring av 6 § lagen angående

ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för

olycksfall i arbete och 6 § förordningen den 18 juni 1927 örn ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

i vad den avser höjning av sjukpenningen för de fem

lägsta inkomstgrupperna, måtte avslås; samt

att icke bifalla förslaget till förordning angående dyrtidstillägg

åt vissa livräntetagare enligt lagen örn försäkring för olycksfall

i arbete, m. m.»

Stockholm 1941. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.