Sök i Ratio Lex

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9

1941-03-27 · 18 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 16 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1941:9, Bevillningsutskottets betänkande Nr 9

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

1

Nr 9.

Ankom till riksdagens kansli den 28 mars 1941 kl. 7 f. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner

avseende förordningen om allmän omsättningsskatt.

Till bevillningsutskottet hava hänvisats följande motioner, avseende förordningen

örn allmän omsättningsskatt, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 53 i första kammaren av herr Sandström

och nr 89 i andra kammaren av herr Svedman, i vilka hemställts, »att riksdagen

ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om förslag till

sådan ändrad lydelse av förordningen om allmän omsättningsskatt, att centrala

omsättningsskattenämnden erhåller befogenhet att meddela bindande

förklaring beträffande tolkningen av samtliga föreskrifter i 1, 2 och 4 §§ i

nämnda förordning»;

2) de likalydande motionerna nr 97 i första kammaren av herr Torsten

Ström och nr 135 i andra kammaren av herrar Sundström i Skövde och Persson

i Tidaholm, i vilka hemställts, »att riksdagen måtte besluta sådan ändring

av § 2 i förordningen om allmän omsättningsskatt att till uppräkningen

under a) på varor, som äro befriade från omsättningsskatt, lägges följande:

''apoteksvaror, som försäljas mot läkarrecept’»;

3) de likalydande motionerna nr 98 i första kammaren av herr Linderot

och nr 90 i andra kammaren av herr Senander m. fl., i vilka hemställts, »att

riksdagen måtte besluta avskaffa omsättningsskatten»;

4) de likalydande motionerna nr 149 i första kammaren av herr Björkman

m. fl. och nr 194 i andra kammaren av herr Henriksson, i vilka hemställts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit för tillgodoseende av i motionerna

angivna syften måtte begära omedelbar omprövning av den i 19 § förordningen

örn allmän omsättningsskatt omförmälda centrala omsättningsskattenämndens

befogenheter och organisation samt skyndsamt framlägga för riksdagen

de förslag, vartill denna omprövning kan föranleda;

5) motionen nr 148 i första kammaren av herrar Fredrik Ström och

Wagnsson, vari hemställts, »att riksdagen efter skedd utredning måtte besluta

sådan ändring av § 2 mom. 1 i förordningen om allmän omsättningsskatt

av den 13 december 1940 (Sv. förf.-sami. nr 1000), att bland de i nämnda

paragraf upptagna undantagen för varor, varå omsättningsskatt ej utgår,

upptagas även böcker»;

6) motionen nr 195 i andra kammaren av herr Henriksson, varj hemställts,

»att riksdagen måtte besluta att sådan kassarabatt och s. k. återbäring,

som efter generell förhandsutfästelse till köparna utbetalas till dem

niliana till riksdagens protokoll 1941. 7 sami. Nr 9.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

efter viss tid, icke skall inräknas i säljarens vederlag» samt att vederbörande

utskott måtte formulera erforderlig lagtext;

7) motionen nr 196 i andra kammaren av herr Henriksson, vari hemställts,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att Kungl. Maj:t ville

verkställa skyndsam utredning av i motionen berörda spörsmål avseende

att i 1 § f) förordningen om allmän omsättningsskatt omförmälda företagare

icke skola hänföras till återförsäljare i förordningens mening, samt att länsstyrelserna

skola föra register, vari de skattskyldiga redovisas efter yrkesgrupper;
8)

motionen nr 197 i andra kammaren av herr Henriksson, vari hemställts,

»att riksdagen måtte besluta, att anteckningar i omsättningsskattelängden

rörande de skattskyldigas omsättningar och taxeringar icke få givas offentlighet»;

samt

9) motionen nr 198 i andra kammaren av herr Andersson i Vigelsbo, vari

hemställts, »att riksdagen ville besluta att jordbrukets traktorer och epatraktorer

med gengasaggregat skola vara att betrakta som ''större jordbruksmaskiner’

och sålunda undantagas från omsättningsskatt».

Beträffande de väckta förslagen i fråga örn den centrala omsättningsskattenämndens

befogenheter och organisation, tolkningen av begreppet återförsäljare

samt viss skattebefrielse för apoteksvaror lämnas i det följande särskilda

redogörelser.

Vad angår de skäl, som anförts till stöd för de i övrigt framställda yrkandena,

får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i utskottets yttrande,

hänvisa till motionerna.

I de föreliggande motionerna föreslås vissa ändringar av bestämmelserna

i 1, 2, 4 och 19 §§ förordningen om allmän omsättningsskatt. Dessa författningsrum

innehålla bestämmelser om, vad som skall utgöra skattepliktig

omsättning (1 §), vilka slag av varor som skola vara undantagna från skatteplikt

(2 §), huru skattepliktig omsättning skall beräknas (4 §) samt den centrala

omsättningsskattenämndens befogenheter och organisation (19 §).

Centrala omsättningsskattenämndens befogenheter och

organisation.

Enligt 19 § förordningen om allmän omsättningsskatt har centrala omsättningsskattenämnden

till uppgift att, efter framställning från skattskyldig eller

när anledning därtill eljest uppkommer, meddela bindande förklaring beträffande

frågan, huruvida viss vara eller visst slag av varor skall i beskattningshänseende

hänföras till butikshandelsvaror eller ej. Nämnden åligger

vidare att efter framställning från landskamrerare eller prövningsnämnd avgiva

yttranden i ärenden rörande taxering till allmän omsättningsskatt, ävensom,

när anledning därtill uppkommer, till Kungl. Majit avgiva förslag till

föreskrifter rörande tillämpning av förordningen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

3

Nämnden består av ordförande och fyra ledamöter, av vilka en är vice ordförande.

För varje ledamot finnes en suppleant. Nämnden är beslutför, när

tre ledamöter äro tillstädes. I den utsträckning, Kungl. Majit förordnar, äger

nämnden åtnjuta biträde av sakkunniga.

I sitt av 1940 års urtima riksdag godkända utlåtande nr 10 i anledning av

Kungl. Maj :ts förslag till omsättningsskatt underströk första särskilda utskottet,

att det framlagda förslaget jämväl i dess slutliga skick i åtskilliga hänseenden

och icke minst beträffande de grundläggande reglerna örn skattepliktens

avgränsning lämnade rum för tvekan rörande bestämmelsernas

rätta innebörd. Med hänsyn till lagstiftningens stora räckvidd vore det emellertid

omöjligt att ens tillnärmelsevis förutse de mångskiftande komplikationer,

som kunde uppkomma vid beskattningens tillämpning. En mångfald

spörsmål och däribland även frågor av stor principiell betydelse måste därför

överlämnas till lösning av praxis. Utskottet förutsatte emellertid att, i

den mån erfarenhet vunnes örn de med den nya beskattningsformen förknippade

problemen, det skulle bliva möjligt att senare genomföra de förbättringar

i beskattningen, som kunde finnas påkallade. Inom utskottet

övervägdes jämväl möjligheten att söka skapa en fastare och bättre ordning

än enligt det framlagda förslaget genom att utsträcka den centrala omsättningsskattenämndens

befogenhet till att meddela bindande förklaringar även

beträffande andra frågor än dem, som avsåge en varas karaktär av butikshandelsvara

eller ej, men en sådan utväg ansågs då ej vara framkomlig.

I de likalydande motionerna I: 53 och II: 89 ävensom de likalydande motionerna

I: 149 och II: 194 hava med stöd av redan vunna erfarenheter påtalats

de olägenheter, som äro förbundna med att de skattskyldiga enligt gällande

bestämmelser icke äga möjlighet att på förhand erhålla bindande besked

beträffande tillämpningen av förordningen i andra avseenden än som

gälla begreppet butikshandelsvara. Därvid har i de förstnämnda motionerna

särskilt framhållits, att åtskilliga andra tolkningsfrågor såsom begreppen

butik, yrkesmässig försäljning, återförsäljare med mera nära sammanhängde

med vad som skulle förstås med butikshandelsvara. I ett flertal fall

hade den centrala omsättningsskattenämnden nödgats göra uttalanden beträffande

tolkningen av förordningen i andra hänseenden än som tillkomme

nämnden. Dessa uttalanden vore emellertid icke bindande för beskattningsmyndigheterna

och de skattskyldiga. Då flera år kunde komma att förflyta,

innan det bleve slutligen klarlagt genom beslut av skattedomstolarna, huruvida

en skattskyldig, som följt nämndens icke bindande direktiv eller själv

tolkat författningen, förfarit riktigt, komme berörda förhållanden att medföra

högst avsevärda olägenheter för alla de parter, som därav berördes. I

syfte alt undanröja dessa olägenheter föreslås i de likalydande motionerna

I: 53 och II: 89, att centrala omsättningsskattenämnden tillerkännes befogenhet

att meddela bindande förklaring beträffande tolkningen av samtliga föreskrifter

i 1, 2 och 4 §§ i nämnda förordning, medan åter i de likalydande

motionerna I: 149 och II: 194 allenast föreslås en omprövning i allmänhet av

sagda nämnds befogenheter och sammansättning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

Efter därom i grundlagsenlig ordning framställd begäran har utskottet i

anledning av de likalydande motionerna I: 53 och II: 89 samt de likalydande

motionerna I: 149 och II: 194 emottagit utlåtanden från kammarrätten,

kommerskollegium, länsstyrelserna i Östei''götlands, Kristianstads, Göteborgs

och Bohus, Västmanlands och Västernorrlands län, centrala omsättningsskattenämnden

samt taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

Vid kommerskollegii utlåtande hava fogats yttranden från samtliga handelskammare

i riket ävensom från Sveriges industriförbud, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges grossistförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges hantverksorganisation

och Icaförbundet.

Av innehållet i de vid kommerskollegii utlåtande fogade yttrandena av

näringsorganisationerna må här i korthet återgivas följande.

Samtliga näringsorganisationer hava framhållit angelägenheten av att åtgärder

snarast möjligt vidtagas för att i ökad utsträckning möjliggöra bindande

förklaringar rörande tolkningen av omsättningsskatteförordningen.

Handelskamrarna i Stockholm, Norrköping, Jönköping, Göteborg, Borås,

Karlstad och Örebro hava tillstyrkt det i motionerna I: 53 och II: 89 framlagda

förslaget. Såsom villkor har dock uppställts, av handelskammaren i

Stockholm, att konflikter med särskilt skattedomstolarnas avgöranden borde

undvikas och att nämnden bleve förstärkt med ytterligare sakkunskap från

näringslivets område, av handelskammaren i Jönköping, att nämnden bleve

reorganiserad enligt kraven i motionerna I: 149 och II: 194, samt av handelskammaren

i Karlstad, att vederbörande skulle äga anföra besvär över nämndens

beslut hos kammarrätten och regeringsrätten.

Handelskammaren i Malmö har funnit vägande skäl tala för att genom

en förstärkning av centrala nämndens befogenheter och ställning skapa

bättre förutsättningar för att avgörandena träffas inom rimlig tid och att

rättstillämpningen blir enhetlig. På vad sätt och i vilka former detta lämpligen

borde ske, har handelskammaren icke ansett sig kunna bedöma.

Handelskamrarna i Visby, Gävle, Sundsvall och Luleå hava givit sin anslutning

till båda de i motionerna 1: 53 och 11:89 samt 1:149 och 11:194

framlagda förslagen eller deras syfte, varvid handelskammaren i Gävle dels

förordat nämndens förstärkning med bland annat ett kammarrättsråd, dels

ock föreslagit upprättande av en auktoriserad förteckning över skattepliktiga

och skattefria varor.

Kooperativa förbundet har biträtt förslaget att utsträcka nämndens befogenhet

till att avgiva bindande förklaring jämväl i frågor, vilka varor, som

vöre att hänföra till de i 2 § angivna skattefria varorna, men ansett att med

omprövningen av nämndens befogenheter och organisation i övrigt borde få

anstå, tills större erfarenheter vunnits beträffande nämndens verksamhet.

Sveriges köpmannaförbund har i princip förordat förslaget i motionerna

I: 53 och II: 89.

Sveriges grossistförbund har icke haft något att erinra emot bifall till motionerna

men ansett en utvidgning av nämndens verksamhetsområde betinga,

»att nämnden tillföres vidgad kompetens på de kommersiella och skattetekniska

områdena».

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

5

Sveriges industriförbund har funnit skäl föreligga för att åtgärder vidtoges

för ernående av snabba och bindande besked rörande beskattningsreglernas

tillämpning men förklarat sig icke vara i stånd att uttala sig örn,

huru detta lämpligast borde ske. Då emellertid vissa hithörande tolkningsfrågor

vore identiska med dem, som uppkomme vid tillämpning av kommunalskattelagen,

syntes skäl tala för, att befogenhet att avgiva bindande förklaringar

i sådana frågor uppdroges åt en ordinarie beskattningsmyndighet,

förslagsvis kammarrätten.

Sveriges hantverksorganisation har förordat utredning i ämnet med tillfälle

för näringslivets organisationer att taga ställning till hithörande mångskiftande

problem och sinsemellan preliminärt komma överens örn vilka riktlinjer,

som vid förordningens praktiska tillämpning vore för näringslivets

vidkommande de ändamålsenligaste, varvid även skattemyndigheter och

andra av förordningen berörda institutioner borde beredas tillfälle att i samråd

med sagda organisationer angiva sina synpunkter.

Icaförbundet har tillstyrkt bifall till förslaget i motionerna I: 53 och II: 89.

Kommerskollegium har tillstyrkt, att centrala omsättningsskattenämnden,

sedan utredning verkställts rörande erforderlig omorganisation av nämnden,

måtte erhålla de befogenheter, som avses i motionerna I: 53 och II: 89. I avseende

å nämndens organisation har kollegium särskilt understrukit angelägenheten

av, att näringslivets olika grenar måtte bliva på ett tillfredsställande

sätt representerade i nämnden.

Av de hörda länsstyrelserna hava länsstyrelserna i Östergötlands och Kristianstads

lån förordat en utredning enligt förslaget i motionerna I: 149 och

II: 194. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har förordat åtgärder i det av

motionärerna angivna syftet. Länsstyrelsen i Västmanlands län, som funnit

principiella hinder ej föreligga att låta centrala nämnden avgöra spörsmål

rörande tillämpningen av 1, 2 och 4 §§ — dock med undantag för stadgandet

i 2 § 2 mom. — har ansett, att frågor, som hade med den egentliga taxeringen

att göra, icke borde lämnas åt nämndens avgörande utan anförtros

åt förslagsvis kammarrätten, inom vilken i så fall borde inrättas en särskild

avdelning för ändamålet, efter mönster av dess fastighetsavdelning. Länsstyrelsen

i Västernorrlands län har föreslagit, att frågan måtte lösas så, att de

skattskyldiga redan innevarande år erhölle beslut om sin skattskyldighet genom

hänvändelse till särskilda prövningsnämnden, vars beslut borde få

överklagas i högre instanser med förtursrätt och inom förkortade besvärstider.

Centrala omsättningsskattenämnden har av såväl principiella som praktiska

skäl avstyrkt det i motionerna 1: 53 och II: 89 framlagda förslaget, utom

i vad detsamma gäller utvidgning av nämndens befogenhet till att avgiva bindande

förklaring angående frågor, som avses i 2 § 1 mom. a) och b).

Ur principiell synpunkt har nämnden anmärkt bland annat, att de nya

uppgifterna, där ej fråga vore örn att bestämma karaktären i beskattningsavseende

hos en viss vara, alla mer eller mindre avsåge alt fastställa, hur en

viss verksamhet borde skattcrättsligt bedömas, och sålunda ofta krävde å

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

ena sidan ett enhetligt principiellt bedömande och å den andra lika ofta en

individuell behandling från fall till fall. Spörsmål, sådana som huruvida en

rörelse kunde anses föreligga eller örn en försäljning vore av yrkesmässig

natur, skulle lösas enligt reglerna vid inkomstbeskattning. Tillämpningen av

dessa regler i det enskilda fallet kunde enligt nämndens uppfattning icke

anförtros åt en myndighet vid sidan av de vanliga beskattningsmyndigheterna.

Samma fråga skulle uppenbarligen kunna komma att bedömas olika vid tillämpningen

av omsättningsskatteförordningen samt kommunalskattelagen och förordningen

om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Då syftet med motionerna

tydligen förutsatte, att nämndens beslut icke skulle få överklagas, skulle

»egenartade konsekvenser» uppkomma.

Härvid har också erinrats, att en bindande förklaring av nämnden kunde

få till följd att ett avgörande, som under alla omständigheter borde tillkomma

vederbörande beskatlningsmyndigliet, faktiskt undandroges denna, t. ex.

huruvida en företagare vore att anse som återförsäljare eller konsument.

Vidare har centrala nämnden förklarat, alt det icke borde tilläggas nämnden

befogenhet att fastställa regler för förordningens tillämpning.

Bland praktiska svårigheter, som ett genomförande av förslaget skulle

medföra, har i första hand nämnts den synnerliga ansvällning av nämndens

arbetsbörda, som skulle bliva följden. Ett stort antal frågor skulle inströmma

från alla delar av landet, och i övervägande antalet fall skulle ärendet behöva

remitteras till lokal myndighet för utredning och eget utlåtande, varefter i

många fall bleve nödvändigt att inhämta nytt yttrande av den skattskyldige.

Då härförutom motionernas syfte krävde ett snabbt avgörande, bleve en omorganisation

av nämnden nödvändig, varvid nämnden finge sammansättas av

personer, som helt kunde ägna sin tid däråt, varjämte kanslipersonal finge

nyanställas i väsentlig omfattning.

Efter vad nämnden anfört emot det i motionerna 1:53 och 11:89 fram

lagda förslaget, har nämnden funnit något särskilt yttrande ej påkallas i

anledning av motionerna I: 149 och II: 194.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har i sitt yttrande anfört följande:
»Det

synes förbundet lämpligast om hela systemet med centrala nämnden

kunde undvikas och avgörandena i beskattningsärenden träffas i vanlig ordning,

men det undandrar sig förbundets bedömande, om delta är möjligt i

praktiken. En högst avsevärd förkortning av tiden, innan slutgiltigt beslut

föreligger, är givetvis en ofrånkomlig förutsättning. Låter detta sig icke göra

synes önskvärt, att det åt centralt organ uppdrages att lämna bindande direktiv

i sådana detaljspörsmål, som uteslutande ha avseende å taxeringen

till omsättningsskatt (såsom butikshandelsvara, vara för personligt bruk,

återförsäljare etc.). Förbundet vill emellertid ifrågasätta, örn den centrala

omsättningskattenämnden i sin nuvarande utformning är den lämpligaste

formen för ett sådant centralt organ. Det kan dock förefalla onödigt att införa

ytterligare en institution bland beskattningsmyndigheterna, ifall samma

syfte kan nås på enklare sätt, vilket förbundet vill hålla för troligt skulle

vara möjligt, om det åt kammarrätten, utökad med lämpligt antal sakkunniga

lekmän, såsom vid fastighetstaxering, nppdroges att handhava dessa

spörsmål. Vilken lösning som än väljes, måste emellertid detta centrala or
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9. 1

gans befogenhet rimligtvis begränsas till frågor, som uteslutande gälla omsättningsskatten.

De årliga taxeringsmyndigheternas fria prövningsrätt kan

icke gärna få beskäras i fråga örn tillämpningen av de vanliga skattelagarna.

Sådana frågor som exempelvis angående yrkesmässighet, fast driftställe

m. m., torde ostridigt bäst lösas av de lokala nämnderna, och bindande direktiv

utöver gällande lag ej få förekomma.»

Kammarrätten, som beretts tillfälle att taga del av förestående yttranden,

har förklarat sig dela motionärernas uppfattning, att i av dem berörda avseenden

mycket brister till allvarligt förfång för de skattskyldiga samt att åtgärder

skyndsamt böra övervägas för beredande av möjligheter för de skattskyldiga

att på ett tidigt stadium erhålla säker vägledning i alla de punkter

av omsättningsskatteförordningen och detaljer av dess tillämpning, där ovisshet

och tvivel kunna uppstå. Kammarrätten har emellertid icke ansett sig

kunna tillstyrka motionerna. Såsom skäl för avstyrkandet av det i motionerna

1:53 och 11:89 framlagda förslaget har kammarrätten anfört följande:

Förslaget skulle medföra, att centrala nämnden finge det avgörande ordet

i tolkningen av de på en gång betydelsefullaste och mest omtvistade

delarna av författningen, och dessa avgöranden skulle sedermera klavbinda

beskattningsnämnderna och skattedomstolarna i motsvarande utsträckning.

Fria händer skulle dessa myndigheter vid taxering och skattebesvärs avdömande

behålla egentligen blott i frågor örn den subjektiva skattskyldigheten

(5 §), det tekniska taxeringsförfarandet och uträkningen av skattebeloppen.

För överinstansernas del torde redan centrala nämndens nuvarande befogenhet

i fråga om begreppet butikshandelsvara i vissa fall komma att kännas

som ett besvärande hinder. Ett i enlighet med förslaget utsträckt beroende

av den sidoordnade nämnden skulle ovillkorligen komma att kännas

som ett onaturligt tvångsband och verka hämmande på domstolens fria bedömande.

Fara för dylika konfliktfall av konkurrensnatur bleve ock att emotse i förhållandet

mellan nämndens tolkningar och skattemyndigheternas behandling

av inkomsttaxeringsfall. Dessa tolkningar komme nämligen ej sällan att beröra

förhållanden av betydelse för båda taxeringarna.

Ett sådant sakernas tillstånd måste kammarrätten beteckna såsom processuellt

förkastligt och från allmänrättslig synpunkt icke rationellt.

Det i förevarande motioner framlagda förslaget synes å ena sidan bibehålla

rätten för varje enskild skattskyldig att direkt hänvända sig till nämnden

även i de nya frågorna, men å andra sidan lämna nämndens organisation

oförändrad. Följden måste, såsom nämnden själv framhållit, bliva en överbelastning

i arbetsbördan ej blott kvantitativt utan även i kvalitetshänseende,

som skulle praktiskt taget ställa nämndens verksamhet på huvudet och

från början omöjliggöra den skyndsamma behandling av ärendena som

eftersträvas.

Arbetet i nämnden skulle yttermera tyngas av det remissförfarande, som

bleve nödvändigt för att införskaffa den utredning angående lokala förhållanden,

utan vilken en central myndighet ej kan träffa ett exakt avgörande

i det enskilda fallet.

Kammarrätten har icke heller ansett sig kunna tillstyrka det i motionerna

1: 149 och II: 194 framlagda förslaget och har såsom skäl härför antori,

att i detsamma i princip fasthålles vid den centrala omsättningsskattenämnden,

ehuru reformerad, såsom det centrala organ, som skulle hava den

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

utvidgade lagtolkningen om hand. Vad kammarrätten anmärkt mot förslaget

i motionerna I: 53 och II: 89 hade i principiellt avseende samma giltighet

här. Ehuru kammarrätten sålunda icke tillstyrkt något av de i motionerna

framlagda förslagen, har kammarrätten ansett sig böra utstaka några

positiva grundlinjer för en blivande utredning, vilka ej vore behäftade med

de av kammarrätten anmärkta olägenheterna mot förslagen, och har kammarrätten

härom anfört följande:

Kammarrätten förutsätter, att redan besvärsmålens prövning i kammarrätten

kommer att påkalla inrättandet för ändamålet av en särskild avdelning,

tilläventyrs sammansatt efter mönster av domstolens särskilda avdelning för

handläggning av mål om fastighets- och virkestaxering (126 § taxeringsförordningen

och kungörelsen den 26 april 1929 med särskilda föreskrifter örn

handläggning i kammarrätten av sådana mål) och således i förevarande fall

förstärkt med ledamöter av speciell sakkunskap på handelns och näringslivets

område.

Med utgångspunkt härifrån har kammarrätten funnit sig böra till vederbörligt

övervägande ställa efterföljande utkast i huvuddrag till lösning av den i

motionerna framburna angelägenheten.

Centrala omsättningsskattenämnden bibehålies i sin nuvarande befattning

med frågorna om varors egenskap av butikshandelsvaror, således med bindande

förklaringar även efter direkta framställningar av enskilda skattskyldiga

eller representativa sammanslutningar av dem eller i deras intresse, en

verksamhet vari nämnden, efter framkomna uttalanden att döma, synes hava

väl fyllt sin uppgift.

Motionärernas önskemål örn tillgång till bindande förklaringar med förhandstolkning

av andra delar av författningen synes kunna tillmötesgås genom

att skyldighet att giva sådana förklaringar pålägges kammarrättens särskilda

avdelning för omsättningsskattemål och då i full utsträckning, omfattande

varje tilläventyrs omtvistad detalj i författningen, ej blott inom den

visserligen i sig rätt rymliga ramen enligt förslaget i motionerna I: 53 och

II: 89.

Till undvikande av risken av alltför stor tillströmning av dylika frågeärenden

torde den utsträckta frågerätten böra begränsas till vederbörande taxeringsmyndigheter,

landskamrerarna och prövningsnämnderna. De enskilda

skattskyldiga eller deras organisationer finge åtnöjas med att fråga de lokala

myndigheterna, taxeringsnämndsordförande eller landskamrerare, vilka i flertalet

fall torde kunna på tillfredsställande sätt giva de begärda upplysningarna,

låt vara ej i bindande form, men med hänsyn till sin lokal- och personkännedom

ofta nog lättare och snabbare än en central myndighet. Skulle

ordföranden härvid tveka om svaret eller eljest själv behöva upplysning,

finge han fråga landskamreraren. Skulle landskamreraren ej vara säker pä

sin sak, han må vara tillspord av taxeringsnämndsordförande eller enskild

skattskyldig, skulle han hava att göra framställning hos kammarrätten örn

ett bindande utlåtande i frågan.

En konsekvens av kammarrättens befogenhet att giva bindande tolkningar

av författningen synes vara, att kammarrätten också får bliva sista instans i

besvärsmålen. Endast genom att sålunda hos kammarrätten förenas den slutligt

dömande och den uttolkande befogenheten undvikas helt de kompetenskonflikter,

som befarats såsom följder av centrala nämndens ställande vid sidan

av skattedomstolarna med rätt att avgiva för dem bindande förklaringar

i tolkningsväg, ty därigenom undgår man också oegentligheten, att regeringsrätten

skulle bliva bunden av kammarrättens lagtolkning. I stället inträder

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9. 9

det regelrätta förhållandet, att högsta lagskipningsinstansen också meddelar

lagförklaring.

Enligt 19 § har centrala nämnden även två befogenheter av rådgivande

natur. Konsekvensen torde betinga, att dessa övertagas av kammarrätten. Beträffande

befogenheten att till Kungl. Maj:t avgiva förslag till tillämpningsföreskrifter

är självklart att denna blir rent konsultativ även i kammarrättens

hand. Annorlunda ställer det sig i fråga om besvarandet av framställningar

från landskamrerare eller prövningsnämnd. Denna befogenhet torde

nämligen få anses komma att uppgå i kammarrätlens nyss avhandlade befogenhet

att till samma myndigheter avgiva bindande förklaringar.

Beträffande centrala nämnden torde vara att emotse, att dess arbetsuppgift

i fråga om butikshandelsvarorna efter hand kommer att minska i omfång.

I den mån i handeln förekommande varor hinna bliva föremål för nämndens

klassificeringsarbete, det må bedrivas fall efter fall eller serievis på förfrågan

in casi! eller av nämndens eget initiativ, framkommer efter hand en verklig

varuförteckning, som, publicerad och använd som uppslagsbok, alltmera

kommer att utesluta behovet av förfrågningar hos nämnden.

Hos nämnden har emellertid hunnit samlas en betydande sakkunskap överhuvud

taget på förevarande område och dess organisation har hunnit få stadga

och rutin. Det synes rationellt och även ekonomiskt att tillvarataga och nyttiggöra

detta resultat.

Såsom ett led i det blivande handläggningsförfarandet i frågeärendena räknar

också kammarrätten med en betydelsefull medverkan från centrala nämndens

sida. Nämnden skulle nämligen få till uppgift att bereda till kammarrätten

inkommande frågeärenden. Härvid skulle så tillgå, att varje till kammarrätten

inkommet sådant ärende omedelbart överlämnas till nämnden som

verkställer utredning genom infordrande av yttranden, sakkunnigas hörande

och handlingars kompletterande samt därefter med förslag till förklaring eller

yttrande återställer ärendet till föredragning hos kammarrätten. Måhända

kan också befinnas ändamålsenligt, att föredragningen ombesörjes från nämnden,

som tilläventyrs även kunde handhava expeditionen av ärendena. Härigenom

skulle också vinnas besparing i kammarrättens arbete och kostnad

för dessa ärenden.

» Begreppet återförsäljare.

Enligt 1 § förordningen örn allmän omsättningsskatt skall sådan skatt utgå

lill staten vid yrkesmässig försäljning av varor från butik eller därmed likartat

försäljningsställe eller i restaurang-, pensionat-, kafé- och konditorirörelse

(1 § a) och b)), vid yrkesmässig försäljning av butikshandelsvaror i

andra än nu nämnda fall, dock ej när försäljningen sker till återförsäljare

(1 § c)), vid yrkesmässig försäljning av varor, som icke äro att hänföra till

butikshandelsvaror men som äro avsedda för någons personliga bruk och bekvämlighet

eller eljest ämnade att utgöra någons personliga lösegendom,

dock ej när försäljningen sker till återförsäljare (1 § d)), ävensom vid förfärdigande,

på beställning av annan än återförsäljare, av butikshandelsvaror

eller varor, som avses under 1 § d), så ock vid utförande av ändrings-, förbättrings-,

underhålls- eller rengöringsarbete å sådana varor, allt under förutsättning

att arbetet yrkesmässigt verkställes av företagare med fast drill

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

ställe för näringsverksamhet och att arbetet faller inom området för nämnda

verksamhet (1 § f)).

I punkt 4 c) av anvisningarna till 1 § stadgas bland annat, att vid tillämpning

av förenämnda förordning skall som återförsäljare anses endast den,

som bedriver återförsäljningen yrkesmässigt. Med återförsäljare likställes

sådan producent av varor, som inköper eller eljest anskaffar varor för bearbetning

eller förbrukning i rörelse.

Till stöd för det i motionen II: 196 framlagda förslaget har bland annai

framhållits, att i olika sammanhang den frågan uppkommit, huruvida de

i 1 § f) sagda förordning omförmälda företagarna skulle betraktas såsom

återförsäljare eller därmed likställda producenter. Delade meningar om tolkningen

av nämnda stadgande hade därvid visat sig föreligga. Detta förhållande

vore givetvis förbundet med stora olägenheter. Då enligt 1 § c) säljarens

skatteplikt vore beroende av, huruvida försäljning av butikshandelsvaror

ägde ram till återförsäljare eller icke, måste nämligen säljaren för att

kunna fullgöra sin skattskyldighet lia klart för sig, örn han hade att göra

med en köpare, som vore återförsäljare eller ej. För att åstadkomma en

effektiv kontroll över att de i 1 § f) omförmälda företagarna fullgjort sin

skattskyldighet enligt nämnda författningsbestämmelse vore även nödvändigt,

att hos länsstyrelserna fördes register, vari de skattskyldiga redovisades

efter yrkesgrupper. I detta register borde även antecknas, huruvida de skattskyldiga

författningsenligt vore att hänföra till återförsäljare eller ej.

Viss skattebefrielse för apoteksvaror.

I proposition nr 3 med förslag till förordning om allmän omsättningsskatt

hade bland de i 2 § angivna varuslagen, vilka skulle vara befriade från omsättningsskatt,

upptagits bland annat apoteksvaror. Av förslaget till anvisningar

till sagda paragraf framgick att med apoteksvaror skulle avses varor,

vilka enligt gällande apoteksvarustadga vore att hänföra till apoteksvaror.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande föreslog emellertid första särskilda utskottet,

att apoteksvaror icke skulle medtagas bland de varor, vilka skulle

vara befriade från omsättningsskatt. Såsom skäl härför anförde utskottet att,

enligt vad som för utskottet uppgivits, ett undantag av denna mycket omfattande

varugrupp i hög grad skulle försvåra arbetet på apoteken.

Till stöd för det i de likalydande motionerna 1:97 och II: 135 framlagda

förslaget, att apoteksvaror, som försäljas mot läkarrecept, måtte undantagas

från skatteplikt, har anförts bland annat, att det visserligen skulle vara förenat

med betydande svårigheter att helt befria apoteksvaror från skatt, eftersom

vissa av dessa varor salubjödes jämväl i andra affärer än apotek,

men att nämnda svårighet däremot icke förelåge beträffande medicin, som

försåldes mot läkarrecept. Det vore under sådana förhållanden icke rimligt

att betunga den sjuke med omsättningsskatt å dylik medicin.

Med anledning av motionerna har utskottet under hand inhämtat upplys
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9. H

ningar från medicinalstyrelsens apoteksbyrå samt apotekarsocietetens ordförande.

Medicinalstyrelsens apoteksbyrå har bland annat framhållit, att skäl kunde

anföras för såväl bifall till som avslag å motionerna. Inom styrelsen hade

de olika skälen vägts mot varandra, och man hade därvid kommit till den

slutsatsen, att de starkaste skälen talade för avslag. Ett bifall till motionärernas

förslag skulle, med utgångspunkt från 1939 års omsättningssiffror,

medföra en skatteminskning med i runt tal minst 700,000 kronor per år.

Den föreslagna skattelättnaden skulle icke komma de mindre bemedlade

till godo utan i stor utsträckning gynna sådana personer, som hade råd att

besöka läkare och som därvid erhölle recept å apoteksvaror. Vad beträffade

medellösa personer kunde dessa kostnadsfritt erhålla medicin genom fattigvårdens

försorg. Ur rent principiell synpunkt kunde det vidare anses betänkligt

att genom en åtgärd sådan som den föreslagna uppmuntra konsumtionen

av apoteksvaror, vilken redan för närvarande syntes vara större än

det verkliga behovet. Slutligen vore det i nuvarande läge icke önskvärt, att

förbrukningen av vissa medicinska preparat bleve för stor, då brist rådde å

dylika varor och det förelåge svårigheter att anskaffa dem från utlandet.

Apotekarsocietetens ordförande har bland annat framhållit, att motionärernas

förslag vore synnerligen belijärtansvärt. Då en åtgärd i den i motionerna

åsyftade riktningen syntes kunna genomföras utan att föranleda praktiska

svårigheter för apotekens personal, talade starka skäl för ett tillmötesgående

av förslaget. Redan för närvarande bokfördes särskilt alla läkemedel,

som av apoteken expedieras enligt recept av läkare, veterinär och tandläkare.

Vad som vore att anse såsom recept funnes noggrant angivet i medicinalstyrelsens

kungörelse den 28 december 1925 angående förordnande och

utlämnande av läkemedel enligt recept samt angående giftiga ämnens utlämnande

från apoteksinrättning. Av nämnda kungörelse framginge bland

annat, att en rekvisition av varor från ett apotek icke alltid vore att anse

såsom recept endast därför, att en läkare, veterinär eller tandläkare hade

undertecknat densamma. Å andra sidan kunde i vissa fall av annan än läkare,

veterinär eller tandläkare gjord rekvisition anses såsom »med recept

jämförlig läkemedelsformel». Även om motionärernas förslag i princip vore

förtjänt av beaktande, vore dock lämpligt med en något annan formulering

av stadgandet än enligt nämnda förslag. Stadgandet borde sålunda givas

den lydelsen, att »läkemedel, vilka jämlikt av medicinalstyrelsen utfärdade

bestämmelser örn förordnande och utlämnande av läkemedel enligt recept

försäljas från apoteksinrättning», skulle vara undantagna från omsättningsskatt.

Den föreslagna formuleringen innebure så till vida en utvidgning av

motionärernas yrkande, att även av veterinär och tandläkare enligt recept

ordinerade läkemedel skulle bliva befriade från nämnda skatt. En dylik utvidgning

vore erforderlig, därest icke redovisningen av omsättningsskatten

från apoteken skulle i väsentlig grad försvåras genom den ifrågasatta skattebefrielsen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

Utskottet.

Försäljning av varor på auktion.

Enligt 5 § av förordningen skall säljaren erlägga omsättningsskatt vid försäljning

av varor. Vid försäljning i kommission anses kommissionären såsom

säljare.

I sitt förenämnda utlåtande erinrade första särskilda utskottet i samband

med behandlingen av begreppet yrkesmässig verksamhet, att därmed även

sammanhängde frågan, huruvida försäljning av varor på auktion skulle

drabbas av omsättningsskatt. Utskottet anförde härutinnan:

»Denna fråga, vilken icke direkt berörts i propositionen, synes ha vållat

en viss tvekan. Klart är till en början, att om auktion anordnas exempelvis

av en privatperson eller dennes dödsbo för avyttring av personlig lösegendom,

transaktionen icke kan anses yrkesmässig och följaktligen blir fri från

skatt. Detsamma gäller även örn, såsom ofta sker, för ändamålet skulle anlitas

en särskild auktionsförrättare, vilken icke intar ställningen av kommissionär

utan endast är att anse såsom säljarens medhjälpare. Skulle auktionen

däremot ombesörjas av en antikvitetsfirma eller liknande företagare,

vilken i egenskap av kommissionär mottager varor för försäljning från flera

håll, är försäljningen att betrakta som yrkesmässig och underkastad skatteplikt

enligt 1 § c). Frågan om försäljningens karaktär är sålunda här att

bedöma med hänsyn till kommissionärens förhållanden; detta framgår av

5 § andra stycket. Likaså synes skatteplikt böra inträda exempelvis i det

fall, alt ett konkursbo bortauktionerar ett i boet ingående handelsvarulager.»

I de likalydande motionerna 1:98 och 11:90 föreslås, att omsättningsskatten

skall avskaffas. Då de skäl, som motiverade skattens införande, alltjämt

föreligga, får utskottet avstyrka bifall till motionerna.

De föreliggande motionerna i övrigt innefatta förslag till ändringar i olika

hänseenden av förordningen örn allmän omsättningsskatt.

I de likalydande motionerna I: 53 och II: 89 ävensom i de likalydande motionerna

I: 149 och II: 194 hava motionärerna, såsom tidigare återgivits,

påtalat de olägenheter, som visat sig vara förbundna med, att de skattskyldiga

enligt gällande bestämmelser icke äga möjlighet att på förhand erhålla

bindande besked beträffande tillämpningen av ifrågavarande förordning i

andra avseenden än som gäller tolkningen av begreppet butikshandelsvara.

I syfte att undanröja dessa olägenheter föreslås i de förstnämnda motionerna,

att centrala omsättningsskattenämnden tillerkännes befogenhet att meddela

bindande förklaring beträffande tolkningen av samtliga föreskrifter i

1, 2 och 4 §§ i förordningen, och i de likalydande motionerna I: 149 och

II: 194, att en omprövning i allmänhet av nämndens befogenheter och sammansättning

måtte äga rum.

Innan utskottet angiver sin ståndpunkt till dessa förslag, får utskottet anföra

följande.

På sätt framgår av den förut lämnade redogörelsen framhöll första särskilda

utskottet vid behandlingen av Kungl. Maj:ts förslag till allmän omsättningsskatt,

att en mångfald spörsmål, även sådana av principiell bety
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

13

eleise, måste överlämnas till lösning av praxis, samt att de brister, som kunde

vidlåda förslaget, senare finge avhjälpas, i den mån erfarenhet vunnits

om de med skattereformen förknippade problemen. Den nu föreliggande

frågan var inom första särskilda utskottet föremål för särskilt^ uppmärksamhet

och utskottet hade redan då under övervägande att söka skapa en

fastare och bättre ordning än enligt Kungl. Majds förslag genom att utsträcka

centrala omsättningsskattenämndens befogenhet till att meddela bindande

förklaringar även beträffande andra frågor än dem, som avsåge en varas

karaktär av butikshandelsvara eller ej. En lösning av frågan på detta sätt

ansågs emellertid då icke vara möjlig.

Med de redan vunna erfarenheterna har bestyrkts riktigheten av vad första

särskilda utskottet anförde om de svårigheter, som kunde förväntas uppkomma

vid tillämpningen av ifrågavarande beskattningsregler. Utskottet

delar därför motionärernas uppfattning örn nödvändigheten av att åtgärder

skyndsamt vidtagas för att bereda de skattskyldiga möjlighet att på ett

tidigt stadium erhålla vägledning i de punkter av förordningen och detaljer

i dess tillämpning, där ovisshet och tvivel kunna uppstå. Sådana åtgärder

äro av behovet desto mera påkallade, som skattskyldigheten åvilar ett mycket

stort antal rörelseidkare, vilka i regel icke äga förutsättningar att tolka

författningstext. Det förtjänar även beaktas, på sätt jämväl framhållits i

de likalydande motionerna I: 53 och II: 89, att det nuvarande osäkerhetstillståndet

på detta område kan leda till, att den enskilde näringsidkaren själv

får bära bördan av skatten eller ock, därest han uppburit skatt men beskattningsmyndigheterna

anse att sådan ej bort utgå, att näringsidkaren gör en

obehörig vinst på allmänhetens bekostnad. Ur såväl de skattskyldigas som

det allmännas synpunkt måste allvarligt eftersträvas att få till stånd en ordning,

som förebygger dylika resultat.

Ehuru de hörda myndigheterna och organisationerna visat sig vara eniga

i fråga om behovet av snara åtgärder i motionernas syfte gå likväl meningarna

i sär beträffande sättet för frågans lösning. I de avgivna yttrandena

hava i allmänhet förordats, att den centrala omsättningsskattenämnden

borde erhålla befogenhet att avgiva bindande förklaring beträffande

tolkningen av samtliga föreskrifter i 1, 2 och 4 §§ av förordningen. Av såväl

principiella som praktiska skäl har nämnden själv ställt sig avvisande

till detta förslag utom såvitt angår frågan, vilka varor som lill följd av bestämmelserna

i 2 § 1 mom. a) och b) skola anses undantagna från skatteplikt.

Då ett flertal frågor i omsättningsskatteförordningen skola lösas enligt

samma regler som gälla för den vanliga inkomstbeskattningen, hava

nämnden och kammarrätten anmärkt, att den föreslagna vidgade befogenheten

för nämnden skulle kunna leda till att samma fråga komme att bedömas

olika vid tillämpningen av förenämnda förordning och inkomstskattelörfattningarna.

Enligt kammarrättens mening vore en sådan anordning ur

processuell och allmänrättslig synpunkt icke rationell. Utskottet är för sin

del icke berett ali redan nu taga bestämd ståndpunkt till sättet för denna

frågas lösning utan anser detta spörsmål böra göras till föremål för när
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

mare utredning. Då den centrala nämndens nuvarande befogenhet att avgiva

bindande förklaring närmast avser frågor av kommersiell natur men

vid bedömandet därav jämväl andra tolkningsspörsmål kunna bliva aktuella,

har inom utskottet ifragasatts, örn icke kammarrätten borde anförtros

uppgiften att avgiva bindande förklaringar beträffande tolkningen av ifrågavarande

förordning i de hänseenden, varom nu är fråga. Det torde därvid

måhända böra övervägas, örn icke nämnden alltjämt bör bibehålla sin nuvarande

uppgilt utökad med befogenhet att avgiva bindande förklaring beträffande

tolkningen av 2 § 1 mom. a) och b) i förordningen. Då nämndens

och kammarrättens verksamhetsområden i dylikt fall komme att nära beröra

varandra och det icke torde vara möjligt att uppdraga bestämda gränser

dem emellan, synes nödvändigt att särskilda åtgärder vidtagas till förhindrande

av konflikter i tolkningshän seende mellan nämnden och kammarrätten.

Vid en blivande utredning synas de av kammarrätten uppdragna

grundlinjerna böra tagas under omprövning. Utskottet ifrågasätter dock

lämpligheten av den form för samarbete med nämnden, som kammarrätten

antytt. Såvitt utskottet nu kan bedöma skulle den ifrågasatta anordningen

bland andra olägenheter även innebära att ärendenas handläggning komme

att fördröjas samt medföra större kostnader än örn kammarrätten anförtros

verksamheten i dess helhet. Utskottet har därvid icke förbisett, att

den ifrågasatta nya uppgiften för kammarrätten kan komma att föranleda

behov av förstärkning av ämbetsverkets personal. Emellertid torde kunna

förväntas, att centrala nämndens arbetsuppgift i fråga om butikshandelsvarorna

efter hand kommer att minskas i omfång, samt att sålunda en del

av nämndens personal i sinom tid måhända torde kunna tagas i anspråk

inom kammarrätten. Inom utskottet har vidare ifrågasatts, huruvida icke

den centrala nämnden, med dess nuvarande befogenhet, borde införlivas

med kammarrätten såsom en särskild avdelning av ämbetsverket eller örn

det icke skulle vara fördelaktigare att nämnden anförtros den vidgade befogenhet,

som föreslås i de likalydande motionerna 1:53 och 11:89, dock

efter viss omorganisation av nämnden i syfte att tillföra densamma ytterligare

sakkunskap på beskattningens och näringslivets områden. Utskottet

förutsätter, att jämväl sistnämnda förslag göras till föremål för närmare

överväganden. Huru frågan än löses synes angeläget, att de insikter och erfarenheter,

som nämnden förvärvat vid tillämpningen av ifrågavarande förordning,

bliva tillvaratagna samt att, därest nämnden bibehålies, en klar

avgränsning av dess befogenheter göres, så att konflikter med de ordinarie

beskattningsmyndigheterna undvikas.

På grund av det anförda och då såsom utskottet tidigare framhållit det är

synnerligen angeläget, att åtgärder snarast vidtagas för att bereda de skattskyldiga

möjlighet att vinna klara besked om tolkningen av ifrågavarande

förordning, finner utskottet det vara av vikt, att den av utskottet förordade

utredningen snarast möjligt igångsältes samt att förslag till frågans lösning

förelägges innevarande års riksdag.

I motionen II: 196 har föreslagits, att sådana företagare, som omförmälas

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr

15

i 1 § f), icke skola hänföras till återförsäljare i förordningens mening. Enligt

vad utskottet erfarit hava gällande bestämmelser i ämnet vållat stora svårigheter

i tillämpningen. Detta sammanhänger otvivelaktigt med, att nämnda

företagare hedriva sin verksamhet under mycket olikartade förhållanden,

samt att frågan om deras ställning i nyssberörda hänseende därför måste

bedömas efter omständigheterna i varje särskilt fall. Den nu föreliggande

frågan äger emellertid nära samband med det av utskottet ovan berörda

spörsmålet örn införande av ett organ, som skulle äga avgiva bindande förklaringar

beträffande tolkningen av ifrågavarande förordning. Med hänsyn

härtill finner utskottet det vara lämpligt, att vid den av utskottet ovan förordade

utredningen jämväl tages under omprövning såväl nyssberörda som

även det av samma motionär väckta förslaget angående uppläggande hos

länsstyrelserna av register, vari de skattskyldiga redovisas efter yrkesgrupper.

Beträffande det i de likalydande motionerna I: 97 och II: 135 väckta förslaget,

att apoteksvaror, som försäljas mot läkarrecept, höra undantagas från

beskattningen får utskottet anföra följande.

På sätt framgår av den förut lämnade redogörelsen anförde första särskilda

utskottet i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om skattefrihet för

apoteksvaror, att ett undantagande av denna mycket omfattande varugrupp

enligt vad utskottet då inhämtat i hög grad skulle försvåra arbetet å apoteken.

Utskottet hemställde därför, att nämnda undantag borde utgå, och denna

hemställan bifölls även av 1940 års urtima riksdag. Det nu föreliggande förslaget

finner utskottet vara behäftat med i huvudsak samma olägenheter som

förenämnda förslag. Ordföranden i apotekarsocieteten har emellertid under

hand framhållit för utskottet, att en åtgärd i motionernas syfte torde kunna

genomföras utan att föranleda samma praktiska svårigheter som anfördes

mot Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet är dock icke berett att taga ställning till

motionärernas förslag utan en närmare utredning. Utskottet finner det emellertid

önskvärt, att Kungl. Majit i samband med den av utskottet tidigare

föreslagna utredningen jämväl ägnar den föreliggande frågan uppmärksamhet.

Med hänsyn till det anförda får utskottet avstyrka bifall till förevarande

motioner.

I motionen 1:148 har föreslagits skattefrihet för höcker. I likhet med

första särskilda utskottet finner utskottet det av praktiska skäl vara angeläget,

att antalet skattefria varuslag begränsas till så få varor som möjligt.

Utskottet får därför avstyrka bifall lill motionen.

Beträffande det i motionen 11:198 väckta förslaget, alt jordbrukets traktorer

och »epatraktorer» med gengasaggregat skola betraktas som större jordbruksmaskiner

och sålunda vara undantagna från omsättningsskatt, får utskottet

anföra följande. Enligt punkt 3 av anvisningarna lill 1 § skola större

lantbruksmaskiner icke hänföras till butikshandelsvaror. Centrala omsättningsskattenämnden

har förklarat de i motionen omförmälda varuslagen

utgöra sådana varor och sålunda ansett dem icke vara likställda med större

lantbruksmaskiner. Motionärens förslag innefattar alltså yrkande örn viss

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

ändring i tillämpningen av förenämnda anvisningar. Utskottet anser sig sakna

anledning att yttra sig om nämndens tolkning av förevarande bestämmelse.

Innan ytterligare erfarenheter vunnits örn tillämpningen av begreppet butikskandelsvara

på skilda områden torde det ej heller vara lämpligt att taga under

övervägande frågan om ändring av gällande bestämmelser i ämnet. På

grund av det anförda får utskottet avstyrka bifall till motionen.

I motionen II: 195 har yrkats, att sådan kassarabatt och s. k. återbäring,

som efter generell förhandsutfästelse utbetalas till köparna efter viss tid,

icke skall inräknas i säljarens skattepliktiga omsättning. Enligt de upplysningar,

som lämnats till ledning vid upprättande av uppgift jämlikt 7 §

omsättningsskatteförordningen, äger skattskyldig avdraga sådan å skattepliktig

försäljning belöpande återbäring, som särskilt redovisats i räkenskaperna.

Det med motionärens förslag avsedda syftet synes sålunda vara tillgodosett

genom förenämnda upplysningar. Då emellertid utskottet finner

det vara tveksamt, örn reglerna beträffande avdragsrätt i förevarande fall

skola tillämpas olika beroende på om den generella utfästelsen lämnats före

köpeavtalets ingående eller först i efterhand, förutsätter utskottet, att Kungl.

Majit kommer att ägna denna fråga närmare uppmärksamhet.

Vad slutligen angår det i motionen II: 197 väckta förslaget, att anteckningar

i omsättningsskattelängden rörande de skattskyldigas omsättningar och

taxeringar icke skola vara offentliga, förutsätter utskottet, att Kungl. Majit

kommer att ägna denna fråga närmare uppmärksamhet vid utarbetandet av

formulär till sådan längd.

I samband med behandlingen av de ovan återgivna motionerna har inom

utskottet framhållits, att tillämpningen av ifrågavarande beskattningsregler

vållat de skattskyldiga stora svårigheter även i andra fall än som ovan berörts.

Det nu anförda gäller främst frågan, huruvida och i vad mån försäljning

av varor å auktion skall omfattas av beskattningen. Såsom framgår

av den förut lämnade redogörelsen hade redan första särskilda utskottet

ägnat denna fråga uppmärksamhet. Enligt nämnda utskotts mening vore

främst avgörande för skatteplikten, huruvida auktionsförrättaren — kommissionären

— bedreve yrkesmässig verksamhet eller ej. För det fall, att

ett handelsvarulager försåldes å auktion, borde dock skatteplikten bedömas

icke med hänsyn till säljarens ställning utan efter den försålda varans natur.

Även om i nu förevarande fall i regel bör vara avgörande för skatteplikten

örn säljaren — auktionsförrättaren — bedriver yrkesmässig verksamhet,

synes dock icke riktigt, att denna omständighet skall utgöra grunden,

då fråga är om försäljning av exempelvis dödsbos tillgångar eller någons

personliga lösegendom, alldenstund avyttring av nämnda lillgångar enligt

punkt 2 av anvisningarna till 1 § icke skall anses innefatta yrkesmässig

försäljning. Därest ett auktoritativt organ i enlighet med utskottets tidigare

gjorda förslag skulle komma att tillskapas för lösande av tolkningsfrågor

enligt förordningen, ifrågasätter likväl utskottet, huruvida icke den

nu föreliggande frågan jämväl torde böra tagas under omprövning samti
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

17

digt med den av utskottet förordade utredningen. Skulle det därvid befinnas

nödvändigt att ändringar vidtagas i förordningen för att undanröja de

brister, som äro förbundna med gällande bestämmelser, förutsätter utskottet,

att Kungl. Majit i samband med andra ändringar i författningen förelägger

riksdagen förslag i nu förevarande ämne. :

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

rr;.''y. > I v •. fr _? ..V;*'' T .''*5. siv i. ** i". **• L T

1) att de likalydande motionerna 1:98 och 11:90, örn avskaffande

av omsättningsskatten, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd;

2) att riksdagen måtte, i anledning av motionerna nr 53

och 149 i första kammaren samt nr 89, 194 och 196 i andra

kammaren, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.

Majit ville låta verkställa utredning om ändring av förordningen

om allmän omsättningsskatt i de delar, som berörts

i detta betänkande, och därvid beakta vad i betänkandet anförts

samt snarast möjligt för årets riksdag framlägga de

förslag, vartill utredningen kan föranleda;

3) att de likalydande motionerna 1:97 och 11:135, angående

viss ändring i förordningen om allmän omsättningsskatt,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

4) att motionen 1:148, angående viss ändring i förordningen

om allmän omsättningsskatt, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd;

5) att motionen II: 195, om viss ändring i förordningen om

allmän omsättningsskatt, icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd;

6) att motionen II: 197, om förbud mot offentliggörande

av anteckningar i omsättningsskattelängden rörande de skattskyldigas

omsättningar och taxeringar, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd;

7) att motionen II: 198, om viss ändring i förordningen om

allmän omsättningsskatt, icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 27 mars 1941.

På bevillningsutskottets vägnar:

A. J. BÄRG.

n

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 7 sami Nr 9.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bärg, Elon Andersson, Viktor Larsson, Sköldén,

Sjödahl, Ekman, Velander, Axel Ivar Anderson, Franzon och Sandström; samt

från andra kammaren: herrar Lövgren, Björklund*, Hammarlund, Olsson i Gävle,

Eklund, Sandberg, Persson i Undersvik, Thorell, Sundström i Skövde och Henriksson.

* Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.

417518. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1941.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1941:147 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner avseende förordningen om allmän omsättningsskatt. a1 i texten