Sök i Ratio Lex

Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens oell riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

1941-03-14 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1941:21, Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens oell riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 21.

1

Är 21.

Ankom till riksdagens kansli den 14 mars 1941 kl. 3 e. m.

Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens oell

riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

Enligt § 4 i den för bankoutskottet gällande instruktionen har utskottet

att undersöka och granska riksbankens tillstånd och huru densamma

styrd och förvaltad blivit, och bör utskottet därvid med synnerlig uppmärksamhet

följa de fullmäktiges åtgärder, som avse metalliska kassans upprätthållande

samt myntutväxlingens fortgång och bestånd.

För granskningens verkställande har utskottet tagit del av dels fullmäktiges

i riksbanken allmänna och särskilda protokoll samt direktionens protokoll

ävensom protokoll från gemensamma sammanträden med fullmäktige

i riksbanken och i riksgäldskontoret, samtliga protokoll för tiden från och

med den 10 januari 1940, intill vilken dag ansvarsfrihet beviljats för fullmäktiges

i protokollen antecknade beslut och åtgärder, och till början av innevarande

års riksdag, dels de av vederbörande revisorer avgivna berättelserna

om verkställd granskning av riksbankens såväl huvudkontors som samtliga

avdelningskontors i orterna förvaltning under år 1939, dels ock fullmäktiges

med utskottets memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse angående

riksbankens tillstånd, rörelse och förvaltning under år 1940 ävensom de redogörelser,

som av styrelserna för riksbankens avdelningskontor lämnats i

avseende å dessa kontors förvaltning under samma år.

I fråga om metalliska kassans ställning, sedelutgivningen, in- och utlåningsrörelsen

ävensom övrig verksamhet vid riksbankens huvud- och avdelningskontor

samt vid riksbankens pappersbruk och sedeltryckeri tillåter sig

utskottet att för en närmare kännedom örn hithörande förhållanden hänvisa

till de redogörelser, som lämnats i de berättelser, vilka avgivits av riksdagens

revisorer och fullmäktige i riksbanken.

Å sin utlånings- och övriga rörelse under år 1940 har riksbanken erhållit

en vinst av 23,089,037 kronor 13 öre.

I avseende härå hänvisas till de specificerade uppgifter beträffande riksbankens

vinst- och förlusträkning, som förekomma i fullmäktiges nyssnämnda,

av utskottet med memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse.

För den granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning,

som åligger innevarande års riksdags bankoutskott, har utskottet tagit del av

dels de allmänna protokoll och protokoll över låneärenden, som blivit förda

hos fullmäktige i riksgäldskontoret från och med den 10 januari 1940, intill

vilken dag ansvarsfrihet tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen antecknade

beslut och åtgärder, till och med den 9 januari 1941 ävensom de

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 8 sami. Nr 21—22.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 21.

protokoll, som under samma tid blivit förda vid gemensamma sammanträden

med fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, dels den av riksdagens

år 1940 församlade revisorer avgivna berättelsen örn granskning av riksgäldskontorets

tillstånd och förvaltning för tiden 1 juli 1939—30 juni 1940,

dels ock fullmäktiges med utskottets memorial nr 2 överlämnade, till 1941

års riksdag avgivna berättelse.

Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag, får utskottet

avgiva berättelse över den verkställda granskningen.

l:o.

Ränte- och lånepolitiken.

Utvecklingen på kreditmarknaden sedan stormaktskrigets utbrott.

Ränteläget i vårt land bär sedan stormaktskrigets utbrott hösten 1939

undergått en genomgripande förändring. Under förra hälften av nämnda

år kännetecknades kreditmarknaden av riklig penningtillgång och låga räntesatser.

Redan några månader före krigsutbrottet började emellertid en

tendens till räntehöjning göra sig gällande. Under hösten 1939 utvecklades

denna tendens i en alltmera utpräglad stramhet, ökad penningknapphet

och stigande räntor. Denna utveckling fortgick i stort sett fram till april—

maj 1940. Åtstramningen drabbade i första hand obligationsmarknaden, i det

att obligationskurserna folio avsevärt under ifrågavarande period. Kursen å

1934 års 3 %> statslån, vilken i augusti 1939 utgjort omkring pari, hade i

januari 1940 nedgått till lägst 74 för att i april sjunka till lägst 67. Den

effektiva räntan för detta långfristiga lån steg sålunda under perioden

från 3 % till omkring 4 V2 %>. Under det att statens sista obligationslån före

kriget kunde emitteras med en ränta av 2 3A °/o, utgjorde räntan å det första

statslånet efter kriget — vilket lån till en kurs av 99 % upptogs i februari

1940—något mer än 4V2 %. I stort sett motsvarande stegring framträdde i

räntesatserna för kommunernas och hypoteksinstitutionernas upplåning mot

obligationer och därmed även för sistnämnda institutioners utlåningsräntor

liksom i räntan å försäkringsbolagens bundna inteckningslån.

Den åtstramning, som sålunda framträdde på marknaden för långfristiga

lån, gjorde sig också gällande på kreditmarknaden i övrigt, där den

gav impulser till en serie successiva räntehöjningar. Från och med den 15

december 1939 höjde riksbanken det officiella diskontot och affärsbankerna

lägsta växeldiskontot med V2 %> till 3 %>. Samtidigt höjde riksbanken räntesatsen

vid rediskontering av affärsbankernas och centralkassornas för jordbrukskredit

växlar (det s. k. returdiskontot) från 2 °/o till 2 V2 %. Vid årsskiftet

höjdes affärsbankernas övriga räntesatser samt postsparbankens och

flertalet sparbankers inlåningsräntor med V2 %>. Från och med den 19 mars

1940 slopade riksbanken returdiskontot. Den 1 april företogo de flesta

sparbanker en ny räntehöjning, varigenom inlåningsräntan i allmänhet

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 21.

3

fastställdes till 3 Va %. I maj 1940 slutligen höjde först affärsbankerna och

därefter riksbanken praktiskt taget samtliga räntesatser med V2 %; räntan

på affärsbankernas depositions- och kapitalräkningar fastställdes härvid till

3 %. Diskontot för 3 månaders skattkammarväxlar, vilket i juni 1939 utgjorde

0.5 %>, steg successivt till 3 % i april 1940.

Orsakerna till den avsevärda räntestegring, som sålunda inträdde under

den nu ifrågavarande perioden, äro såsom fullmäktige i riksbanken framhållit

i sin berättelse till utskottet i första hand alt söka i det kraftiga utflödet

av valutor från riksbanken, i ökade kreditbehov för staten och näringslivet,

bland annat för att finansiera en ökad lagerhållning, samt i en

allmän strävan att främst av beredskap shänsyn och för tesaureringsändamål

öka kassabehållningen. Bland dessa åtstramande faktorer har valutautflödet

siffermässigt sett spelat den största rollen för ränteutvecklingen. Under

tiden september 1939—mars 1940 sålde riksbanken nämligen något över

800 milj. kr. i valutor, vilka användes för utländska likvider. Med undantag

för reservförrådsnämndens valutadispositioner måste dessa valutor av köparna

betalas med likvida medel, vilka sålunda undandrogos kreditinstituten

och minskade penningtillgången. Visserligen täckte riksgäldskontoret under

ifrågavarande tid i viss utsträckning sitt lånebehov medelst disposition av

tillgodohavanden hos riksbanken, men den härigenom ökade likviditeten

på marknaden kompenserade endast delvis den åtstramande effekten av

valutautströmningen. Icke heller vidtogos från riksbankens sida några åtgärder

i syfte att genom ökning av penningtillgången motverka åtstramningen

av kreditmarknaden. Däremot infördes i samråd med riksbanken minimikurser

på fondbörsen och vissa inskränkningar beträffande försäljning av

svenska värdepapper i utländsk ägo. Dessa åtgärder syftade bland annat

till att förhindra, att den oroliga stämning, som utvecklingen av det politiska

läget vid olika tillfällen utlöste, skulle alltför hårt pressa börskurserna.

Utvecklingen i riktning mot högre räntor avbröts under maj, varefter den

allmänna räntenivån under år 1940 visade en sjunkande tendens. Även nu

var det obligationsmarknaden, som först registrerade omslaget. Kursen å

1934 års 3 % statslån steg från 67 i april till 82 V* i slutet av december,

vilken stegring motsvarar en sänkning av räntan med omkring 0.6 %>. Uppgången

på obligationsmarknaden medförde vidare en viss reduktion av räntorna

för lån hos hypoteksinrättningarna. Obligationsmarknaden dominerades

under denna tid av försäljningen av statens första 4 °/o försvarslån,

vilken försäljning pågick från början av maj till början av november och

i hög grad var ägnad att stabilisera obligationsräntan. Vid nämnda låns

uppläggande utgjorde den effektiva avkastningen å obligationer omkring

4 V2 %, men under inflytande bland annat av den för detta lån och det

andra försvarslånet gällande 4 % räntan inträdde en allmän anpassning av

obligationsräntan i nedåtgående riktning lill närheten av 4 %>, samtidigt

som emellertid en spärr sattes för vidare reduktion. Diskontot å skattkammarväxlar

sjönk under ifrågavarande period — efter en tillfällig stegring

till 3 V2 % vid halvårsskiftet — till lägst 2 V2 %>. 1 övrigt tog sig den ökade

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bcmkoutskottets utlåtande Nr 21.

lättheten beträffande ränteläget det uttrycket, att riksbanken i augusti återinförde

ett returdiskonto, som med x/2 %> understeg det officiella diskontot,

samt sänkte vissa räntesatser vid utlåning till banker och därmed jämställda

institutioner med V2—1 %. Till följd av den utveckling, för vilken ovan

redogjorts, hade räntorna på kreditmarknaden vid slutet av år 1940 inställt

sig på en nivå, som i allmänhet låg 1 å \1U % högre än under förkrigstiden.

Läget härutinnan har icke nämnvärt förändrats hittills under år 1941.

Det sålunda inträdda tendensomslaget stod i ett visst samband med den

ökning av likviditeten, som inträdde på penningmarknaden. Utländska valutor

till belopp av omkring 215 milj. kr. tillfördes under april—december

1940 riksbanken från marknaden, som genom bankens betalning av dessa

valutor erhöll en ökad penningtillgång och stärkt likviditet. I samma riktning

verkade den omständigheten, att riksgäldskontoret successivt tog i anspråk

statliga institutioner tillhöriga, i riksbanken innestående medel; nettoskulden

för dylika medel ökades under perioden med i runt tal 200 milj. kr.

Under inflytande av bland annat dessa faktorer växte affärsbankernas

tillgodohavande på checkräkning hos riksbanken från 76 milj. kr. den 30

mars till 324 milj. kr. den 31 december, och rediskonteringen sjönk från

188 till 12 milj. kr., vilket innebar en likviditetsförbättring av 424 milj. kr.

Vad sedelstocken beträffar företedde densamma under ifrågavarande period

en huvudsakligen säsongbetonad stegring med 140 milj. kr. Den sålunda

uppkomna lättnaden på penningmarknaden bidrog till att framkalla en

tendens till allmän räntesänkning.

Utskottets yttrande.

När bankoutskottet nu övergår till en granskning av den ränte- och lånepolitik,

som fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret bedrivit,

vill utskottet till en början framhålla, att hithörande åtgärder äro

att bedöma såsom ett led i statens allmänna ekonomiska politik med särskilt

hänsynstagande till av stormaktskriget framkallade förhållanden. Den

omständigheten, att riksdagens verk närmast äro ansvariga för ränte- och

lånepolitiken, under det att den ekonomiska politiken i övrigt handhaves av

regeringen, bör givetvis icke få medföra någon dualism. En verklig samordning

av alla offentliga åtgärder på detta område är tvärtom mera än någonsin

av nöden för att landets försörjningsmöjligheter skola kunna på bästa

sätt utnyttjas, näringslivets trivsel främjas samt de ekonomiska och finansiella

påfrestningar övervinnas, som en omfattande upprustning medför. Utskottet

vill i detta sammanhang särskilt betona vikten av att den ekonomiska

politiken i sin helhet så handhaves, att tendensen till en fortgående höjning

av varupriser och levnadskostnader i möjligaste mån bekämpas. Utan att

närmare ingå på de olika förutsättningarna för uppnåendet av ett gott resultat

härvidlag -— till de penningpolitiska synpunkterna på detta spörsmål

torde utskottet få tillfälle återkomma senare under riksdagen — vill utskottet

framhålla, att den starka prisstegring på flertalet importvaror ävensom

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 21.

5

på livsmedel, som inträffade under fjolåret, icke behöver följas av en liknande

prisrörelse i fortsättningen. Utsikter torde finnas att hålla prisstegringen

inom väsentligt snävare gränser än under år 1940 och att under vissa

förutsättningar åstadkomma någon sänkning av den genomsnittliga prisnivån.

Ur den synpunkt, som här närmast anlägges, nämligen den statliga

lånepolitiken, förtjänar det särskilt framhållas, att ifall föreställningen om

obönhörligt och snabbt fortskridande prisstegring mera allmänt skulle vinna

insteg, den offentliga upplåningen skulle allvarligt försvåras och fördyras.

För övrigt är det även med hänsyn till strävandena att motverka, en

allmän prisstegring av stor betydelse, att allmänheten hålles undeidumnig

om att möjligheter finnas att begränsa prisstegringen, liksom även örn att

statsmakterna äro fast beslutna att inskrida i detta syfte.

Inom ramen för en politik av denna art synes den statliga finanspolitiken

böra inriktas på att förhindra en alltför stor höjning av den allmänna räntenivån

utöver det före krigsutbrottet rådande läget. En dylik begränsning är

av stor betydelse med hänsyn till näringslivets utveckling och angelägenheten

av arbetslöshetens bekämpande; icke minst för byggnadsverksamheten och

jordbruket spelar räntans höjd en avsevärd roll. Även ur statsfinansiell synpunkt

är önskvärdheten av en moderat räntenivå framträdande. En räntehöjning

med 0.5 % innebär för ett tioårigt lån å 500 milj. kr. en samlad ökning

under tioårsperioden av räntebetalningarna med 25 milj. kr. Med hänsyn till de

statliga lånebehovens stora omfattning kan under samma tid en flera gånger

större summa komma att läggas till statens redan förut stora ränteutgifter.

Den räntestegring, som inträffat i Sverige sedan sommaren 1939, är, såsom

framgår av den ovan lämnade redogörelsen, mycket betydande och synes,

enligt vad utskottet inhämtat, överstiga den som framträtt i andra länder.

Under hänvisning härtill och till det ovan sagda vill utskottet framhålla vikten

av en viss reduktion av den allmänna räntenivån, även örn det är

uppenbart, att densamma under den tid som nu kan överblickas kommer att

ligga något högre än under åren närmast före krigsutbrottet.

Vad först räntan å kortfristiga län beträffar, synes den stegring av diskontot

å skattkammarväxlar från cirka 0.5 % till 3 °/o, som ägde rum under vintern

1939—40 och som sedan blev bestående under större delen av år 1940,

väsentligt överstiga det motiverade. Under innevarande år har visserligen en

reduktion till omkring 2.25 % ägt rum genom samverkan mellan riksgäldskontoret

och riksbanken, vilken senare konkurrerat med affärsbankerna genom

anbud å skattkammarväxlar och i viss omfattning inköpt sådana. En

fortsatt reduktion synes emellertid vara både önskvärd och genom dylik

samverkan genomförbar. Den förstärkning av affärsbankernas kassabehållning,

som blivit följden av den statliga kortfristiga upplåningen i riksbanken,

bar hittills icke befrämjat en inflationsartad utveckling. Skulle emellertid

hos affärsbankerna under inflytande av en fortsatt ökning av kassabehållningen

en tendens till väsentligt ökad kreditgivning framkomma, förfogar

den ekonomiska politikens ledning över möjligheter att motverka

densamma, exempelvis genom åtgärder, för vilkas genomförande rätten att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bcmkoutskottets utlåtande Nr 21.

föreskriva, att affärsbankerna skola hålla vissa kassareserver hos riksbanken,

kan tjäna såsom bakgrund. Med det ovan sagda har utskottet icke velat

taga ställning till frågan, huru i framtiden den kortfristiga upplåningen bör

fördelas på riksbanken, affärsbankerna och eventuella andra kapitalplacerare,

utan har endast velat framhålla, att i nu rådande läge riksgäldskontoret

genom samverkan med riksbanken bör äga möjlighet att åstadkomma

en icke oväsentlig reduktion av diskontot å skatlkammarväxlar. Vid ett övervägande

av detta spörsmål torde det finnas skäl att även beakta den möjlighet

riksbanken har att bevilja ränta på insättningar å viss tid, vilka medel

sedan ställas till riksgäldskontorets förfogande, så att dylik inlåning träder

i stället för försäljning av skattkammarväxlar. I övrigt vill utskottet endast

med hänvisning till det ovan anförda och det statsfinansiella intresset uttala,

att riksgäldskontoret icke synes böra tillgripa kortfristig upplåning i förväg,

redan innan dess eller statsverkets kassareserver i huvudsak förbrukats;

möjligheterna att erhålla tillfälliga lån i riksbanken torde nämligen tillgodose

likviditetskravet och alltså onödiggöra en dylik upplåning.

Utskottet övergår härefter till frågan om räntan d långfristiga lån med

särskild hänsyn till räntevillkoren vid statlig upplåning. Delade meningar

hava kommit till uttryck rörande lämpligheten av att staten i fehruari 1940

upplade ett långfristigt lån med så hög ränta som 4.5 %, vilken räntesats innebar

en stegring med 1.75 °/o under loppet av mindre än ett år, liksom det

även ifrågasatts om ej den följande statliga upplåningen kunnat ske på billigare

villkor. Å ena sidan har framhållits, att de tillämpade räntesatserna

motsvarade eller något understego marknadsläget och att lägre räntor skulle

lia äventyrat upplåningens framgång. Å andra sidan har gjorts gällande,

att riksgäldskontoret under de första månaderna år 1940 bort tillgripa kortfristig

upplåning, i första hand av de medel som statliga institutioner insatt

hos riksbanken, och som kontoret först under april övertog. Därigenom skulle

den åtstramning av kreditmarknaden, som ägde rum under början av år

1940, hava motverkats. Uppläggandet av ett fast lån kunde hava uppskjutits

och marknaden förberetts genom operationer på obligationsmarknaden av

det slag, som de finansiella myndigheterna i andra länder sedan länge med

framgång bedrivit. Enligt denna uppfattning skulle en målmedveten politik,

vilken hållit penningtillgången hos banker och sparbanker något rikligare,

kunnat onödiggöra den höjning av riksbankens diskonto samt av affärsbankernas

och sparbankernas inlåningsräntor, som inträdde på våren 1940.

Därmed skulle — framhåller man — utgångsläget vid uppläggande av det

stora försvarslånet lia varit gynnsammare och lånet sannolikt kunnat komma

till stånd på för staten förmånligare villkor. Liksom obligationsmarknaden

på grund av statens dominerande ställning som låntagare anpassat sig

efter de för försvarslånet gällande räntevillkoren, skulle den i så fall med

all sannolikhet hava inställt sig vid en något lägre räntenivå.

Utskottet inskränker sig till att i anslutning till senast utvecklade synpunkter

med tanke på den framtida statliga upplåningen framhålla, att

de villkor, på vilka långfristiga lån under nu rådande förhållanden kunna

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 21.

7

placeras, givetvis äro beroende av vad staten därvidlag är villig att betala

samt av den penningtillgång, som riksbanken genom köp av valutor, skattkammarväxlar,

obligationer etc. ställer till marknadens förfogande. Genom

kortfristiga lån, till större eller mindre del hos riksbanken, vilka möjliggöra

ett uppskov med den långfristiga upplåningen, äga de finansiella myndigheterna

alltså vissa möjligheter att påverka kreditmarknadens läge och de

villkor, på vilka längre fram långfristig upplåning kan bedrivas. Det synes

utskottet vara en angelägenhet av stor vikt, att vid den kommande statliga

långfristiga upplåningen nu rådande räntenivå icke utan vidare accepteras,

utan i stället möjligheterna till en viss sänkning av densamma tillvaratagas.

Detta kräver uppenbarligen — liksom fallet är med den kortfristiga upplåningen

— en intim samverkan mellan riksgäldskontoret och riksbanken samt

mellan dessa och regeringen. Utskottet anser här ovan berörda finanspolitik

vara en naturlig del av den i det föregående antydda allmänna ekonomiska

politiken i vårt land.

De spörsmål rörande ränte- och lånepolitiken, som utskottet härovan berört,

har utskottet ansett vara av den betydelse, att utskottet funnit sig böra

vad i detta ärende förekommit för riksdagen

omförmäla.

2:o.

Protokoll och berättelser.

Vid granskning av ovannämnda protokoll och berättelser har utskottet

i övrigt icke funnit något förhållande, som påkallat särskilt yttrande från

utskottets sida; vilket utskottet härmed får för riksdagen

anmäla.

3:o.

Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken.

Efter granskning av riksbankens räkenskaper för år 1939 hava riksdagens

senast församlade revisorer i sin därom avgivna berättelse meddelat,

att de för sin del ansåge, att ansvarsfrihet borde beviljas fullmäktige i riksbanken.

De revisorer, som, valda av riksdagen, granskat avdelningskontorens i orterna

förvaltning år 1939, hava likaledes i sina berättelser tillstyrkt ansvarsfrihet

för kontorens styrelser.

I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen

vill utskottet meddela, alt med avseende å riksbankens tillstånd, styrelse

och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej

funnit anledning till erinran samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet

bör beviljas fullmäktige.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 21.

Utskottet hemställer alltså,

att ansvarsfrihet må beviljas fullmäktige i riksbanken dels

för förvaltningen under år 1939 av bankens såväl huvudkontor

som samtliga avdelningskontor i orterna, dels ock för

de beslut och åtgärder, som finnas antecknade i fullmäktiges

protokoll från och med den 10 januari 1940 till och med

den 9 januari innevarande år.

4:o.

Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontoret.

Revisorerna hava i sin berättelse anmält, att revisorerna för sin del tillstyrkte,

att ansvarsfrihet måtte beviljas fullmäktige i riksgäldskontoret för

den tid, revisionen omfattat.

I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen

vill utskottet meddela, att med avseende på riksgäldskontorets ställning

och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej funnit

anledning till erinran, samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet

bör beviljas fullmäktige.

Den betydande statliga upplåning, som nödvändiggjorts av den utav stormaktskriget

föranledda upprustningen och försvarsberedskapen, har ställt

riksgäldskontoret inför osedvanligt krävande och svåra uppgifter. Det sätt,

på vilket försvarslånen genomförts, synes utskottet förtjäna det största erkännande,

icke minst därför att dessa lån kunnat göras till en manifestation

av den svenska nationens vilja att hävda landets frihet och oberoende.

Utskottet hemställer alltså,

att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas ansvarsfrihet

ej mindre för den av riksdagens år 1940 församlade

revisorer granskade förvaltningen av riksgäldskontoret under

tiden 1 juli 1939—30 juni 1940 än även för alla beslut och

åtgärder, som finnas antecknade i fullmäktiges protokoll från

och med den 10 januari 1940 till och med den 9 januari innevarande

år.

Stockholm den 14 mars 1941.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerberg, Berling, Nordborg, Sandén, Friggeråker, Nilsson

i Mölndal, Ohlin och Nordenson; samt ‘

från andra kammaren: herrar Paulsen, I(. A. Westman, Gustavson i Västerås, Andersson

i Munkaljungby, Hilding, Sundberg, Ericsson i Kinna och Wiberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1941:123 Skrivelse till fullmäktige i riksbanken angående verkställd! granskning av riksbankens styrelse och förvaltning. a1 i texten
  2. Rskr. 1941:124 Skrivelse till fullmäktige i riksbanken angående verkställd! granskning av riksbankens styrelse och förvaltning. s. 6 i texten