Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens oell riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.
1941-03-14 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1941:21, Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens oell riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande Nr 21.
1
Är 21.
Ankom till riksdagens kansli den 14 mars 1941 kl. 3 e. m.
Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens oell
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.
Enligt § 4 i den för bankoutskottet gällande instruktionen har utskottet
att undersöka och granska riksbankens tillstånd och huru densamma
styrd och förvaltad blivit, och bör utskottet därvid med synnerlig uppmärksamhet
följa de fullmäktiges åtgärder, som avse metalliska kassans upprätthållande
samt myntutväxlingens fortgång och bestånd.
För granskningens verkställande har utskottet tagit del av dels fullmäktiges
i riksbanken allmänna och särskilda protokoll samt direktionens protokoll
ävensom protokoll från gemensamma sammanträden med fullmäktige
i riksbanken och i riksgäldskontoret, samtliga protokoll för tiden från och
med den 10 januari 1940, intill vilken dag ansvarsfrihet beviljats för fullmäktiges
i protokollen antecknade beslut och åtgärder, och till början av innevarande
års riksdag, dels de av vederbörande revisorer avgivna berättelserna
om verkställd granskning av riksbankens såväl huvudkontors som samtliga
avdelningskontors i orterna förvaltning under år 1939, dels ock fullmäktiges
med utskottets memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse angående
riksbankens tillstånd, rörelse och förvaltning under år 1940 ävensom de redogörelser,
som av styrelserna för riksbankens avdelningskontor lämnats i
avseende å dessa kontors förvaltning under samma år.
I fråga om metalliska kassans ställning, sedelutgivningen, in- och utlåningsrörelsen
ävensom övrig verksamhet vid riksbankens huvud- och avdelningskontor
samt vid riksbankens pappersbruk och sedeltryckeri tillåter sig
utskottet att för en närmare kännedom örn hithörande förhållanden hänvisa
till de redogörelser, som lämnats i de berättelser, vilka avgivits av riksdagens
revisorer och fullmäktige i riksbanken.
Å sin utlånings- och övriga rörelse under år 1940 har riksbanken erhållit
en vinst av 23,089,037 kronor 13 öre.
I avseende härå hänvisas till de specificerade uppgifter beträffande riksbankens
vinst- och förlusträkning, som förekomma i fullmäktiges nyssnämnda,
av utskottet med memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse.
För den granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning,
som åligger innevarande års riksdags bankoutskott, har utskottet tagit del av
dels de allmänna protokoll och protokoll över låneärenden, som blivit förda
hos fullmäktige i riksgäldskontoret från och med den 10 januari 1940, intill
vilken dag ansvarsfrihet tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen antecknade
beslut och åtgärder, till och med den 9 januari 1941 ävensom de
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 8 sami. Nr 21—22.
1
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 21.
protokoll, som under samma tid blivit förda vid gemensamma sammanträden
med fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, dels den av riksdagens
år 1940 församlade revisorer avgivna berättelsen örn granskning av riksgäldskontorets
tillstånd och förvaltning för tiden 1 juli 1939—30 juni 1940,
dels ock fullmäktiges med utskottets memorial nr 2 överlämnade, till 1941
års riksdag avgivna berättelse.
Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag, får utskottet
avgiva berättelse över den verkställda granskningen.
l:o.
Ränte- och lånepolitiken.
Utvecklingen på kreditmarknaden sedan stormaktskrigets utbrott.
Ränteläget i vårt land bär sedan stormaktskrigets utbrott hösten 1939
undergått en genomgripande förändring. Under förra hälften av nämnda
år kännetecknades kreditmarknaden av riklig penningtillgång och låga räntesatser.
Redan några månader före krigsutbrottet började emellertid en
tendens till räntehöjning göra sig gällande. Under hösten 1939 utvecklades
denna tendens i en alltmera utpräglad stramhet, ökad penningknapphet
och stigande räntor. Denna utveckling fortgick i stort sett fram till april—
maj 1940. Åtstramningen drabbade i första hand obligationsmarknaden, i det
att obligationskurserna folio avsevärt under ifrågavarande period. Kursen å
1934 års 3 %> statslån, vilken i augusti 1939 utgjort omkring pari, hade i
januari 1940 nedgått till lägst 74 för att i april sjunka till lägst 67. Den
effektiva räntan för detta långfristiga lån steg sålunda under perioden
från 3 % till omkring 4 V2 %>. Under det att statens sista obligationslån före
kriget kunde emitteras med en ränta av 2 3A °/o, utgjorde räntan å det första
statslånet efter kriget — vilket lån till en kurs av 99 % upptogs i februari
1940—något mer än 4V2 %. I stort sett motsvarande stegring framträdde i
räntesatserna för kommunernas och hypoteksinstitutionernas upplåning mot
obligationer och därmed även för sistnämnda institutioners utlåningsräntor
liksom i räntan å försäkringsbolagens bundna inteckningslån.
Den åtstramning, som sålunda framträdde på marknaden för långfristiga
lån, gjorde sig också gällande på kreditmarknaden i övrigt, där den
gav impulser till en serie successiva räntehöjningar. Från och med den 15
december 1939 höjde riksbanken det officiella diskontot och affärsbankerna
lägsta växeldiskontot med V2 %> till 3 %>. Samtidigt höjde riksbanken räntesatsen
vid rediskontering av affärsbankernas och centralkassornas för jordbrukskredit
växlar (det s. k. returdiskontot) från 2 °/o till 2 V2 %. Vid årsskiftet
höjdes affärsbankernas övriga räntesatser samt postsparbankens och
flertalet sparbankers inlåningsräntor med V2 %>. Från och med den 19 mars
1940 slopade riksbanken returdiskontot. Den 1 april företogo de flesta
sparbanker en ny räntehöjning, varigenom inlåningsräntan i allmänhet
Bankoutskottets utlåtande Nr 21.
3
fastställdes till 3 Va %. I maj 1940 slutligen höjde först affärsbankerna och
därefter riksbanken praktiskt taget samtliga räntesatser med V2 %; räntan
på affärsbankernas depositions- och kapitalräkningar fastställdes härvid till
3 %. Diskontot för 3 månaders skattkammarväxlar, vilket i juni 1939 utgjorde
0.5 %>, steg successivt till 3 % i april 1940.
Orsakerna till den avsevärda räntestegring, som sålunda inträdde under
den nu ifrågavarande perioden, äro såsom fullmäktige i riksbanken framhållit
i sin berättelse till utskottet i första hand alt söka i det kraftiga utflödet
av valutor från riksbanken, i ökade kreditbehov för staten och näringslivet,
bland annat för att finansiera en ökad lagerhållning, samt i en
allmän strävan att främst av beredskap shänsyn och för tesaureringsändamål
öka kassabehållningen. Bland dessa åtstramande faktorer har valutautflödet
siffermässigt sett spelat den största rollen för ränteutvecklingen. Under
tiden september 1939—mars 1940 sålde riksbanken nämligen något över
800 milj. kr. i valutor, vilka användes för utländska likvider. Med undantag
för reservförrådsnämndens valutadispositioner måste dessa valutor av köparna
betalas med likvida medel, vilka sålunda undandrogos kreditinstituten
och minskade penningtillgången. Visserligen täckte riksgäldskontoret under
ifrågavarande tid i viss utsträckning sitt lånebehov medelst disposition av
tillgodohavanden hos riksbanken, men den härigenom ökade likviditeten
på marknaden kompenserade endast delvis den åtstramande effekten av
valutautströmningen. Icke heller vidtogos från riksbankens sida några åtgärder
i syfte att genom ökning av penningtillgången motverka åtstramningen
av kreditmarknaden. Däremot infördes i samråd med riksbanken minimikurser
på fondbörsen och vissa inskränkningar beträffande försäljning av
svenska värdepapper i utländsk ägo. Dessa åtgärder syftade bland annat
till att förhindra, att den oroliga stämning, som utvecklingen av det politiska
läget vid olika tillfällen utlöste, skulle alltför hårt pressa börskurserna.
Utvecklingen i riktning mot högre räntor avbröts under maj, varefter den
allmänna räntenivån under år 1940 visade en sjunkande tendens. Även nu
var det obligationsmarknaden, som först registrerade omslaget. Kursen å
1934 års 3 % statslån steg från 67 i april till 82 V* i slutet av december,
vilken stegring motsvarar en sänkning av räntan med omkring 0.6 %>. Uppgången
på obligationsmarknaden medförde vidare en viss reduktion av räntorna
för lån hos hypoteksinrättningarna. Obligationsmarknaden dominerades
under denna tid av försäljningen av statens första 4 °/o försvarslån,
vilken försäljning pågick från början av maj till början av november och
i hög grad var ägnad att stabilisera obligationsräntan. Vid nämnda låns
uppläggande utgjorde den effektiva avkastningen å obligationer omkring
4 V2 %, men under inflytande bland annat av den för detta lån och det
andra försvarslånet gällande 4 % räntan inträdde en allmän anpassning av
obligationsräntan i nedåtgående riktning lill närheten av 4 %>, samtidigt
som emellertid en spärr sattes för vidare reduktion. Diskontot å skattkammarväxlar
sjönk under ifrågavarande period — efter en tillfällig stegring
till 3 V2 % vid halvårsskiftet — till lägst 2 V2 %>. 1 övrigt tog sig den ökade
4
Bcmkoutskottets utlåtande Nr 21.
lättheten beträffande ränteläget det uttrycket, att riksbanken i augusti återinförde
ett returdiskonto, som med x/2 %> understeg det officiella diskontot,
samt sänkte vissa räntesatser vid utlåning till banker och därmed jämställda
institutioner med V2—1 %. Till följd av den utveckling, för vilken ovan
redogjorts, hade räntorna på kreditmarknaden vid slutet av år 1940 inställt
sig på en nivå, som i allmänhet låg 1 å \1U % högre än under förkrigstiden.
Läget härutinnan har icke nämnvärt förändrats hittills under år 1941.
Det sålunda inträdda tendensomslaget stod i ett visst samband med den
ökning av likviditeten, som inträdde på penningmarknaden. Utländska valutor
till belopp av omkring 215 milj. kr. tillfördes under april—december
1940 riksbanken från marknaden, som genom bankens betalning av dessa
valutor erhöll en ökad penningtillgång och stärkt likviditet. I samma riktning
verkade den omständigheten, att riksgäldskontoret successivt tog i anspråk
statliga institutioner tillhöriga, i riksbanken innestående medel; nettoskulden
för dylika medel ökades under perioden med i runt tal 200 milj. kr.
Under inflytande av bland annat dessa faktorer växte affärsbankernas
tillgodohavande på checkräkning hos riksbanken från 76 milj. kr. den 30
mars till 324 milj. kr. den 31 december, och rediskonteringen sjönk från
188 till 12 milj. kr., vilket innebar en likviditetsförbättring av 424 milj. kr.
Vad sedelstocken beträffar företedde densamma under ifrågavarande period
en huvudsakligen säsongbetonad stegring med 140 milj. kr. Den sålunda
uppkomna lättnaden på penningmarknaden bidrog till att framkalla en
tendens till allmän räntesänkning.
Utskottets yttrande.
När bankoutskottet nu övergår till en granskning av den ränte- och lånepolitik,
som fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret bedrivit,
vill utskottet till en början framhålla, att hithörande åtgärder äro
att bedöma såsom ett led i statens allmänna ekonomiska politik med särskilt
hänsynstagande till av stormaktskriget framkallade förhållanden. Den
omständigheten, att riksdagens verk närmast äro ansvariga för ränte- och
lånepolitiken, under det att den ekonomiska politiken i övrigt handhaves av
regeringen, bör givetvis icke få medföra någon dualism. En verklig samordning
av alla offentliga åtgärder på detta område är tvärtom mera än någonsin
av nöden för att landets försörjningsmöjligheter skola kunna på bästa
sätt utnyttjas, näringslivets trivsel främjas samt de ekonomiska och finansiella
påfrestningar övervinnas, som en omfattande upprustning medför. Utskottet
vill i detta sammanhang särskilt betona vikten av att den ekonomiska
politiken i sin helhet så handhaves, att tendensen till en fortgående höjning
av varupriser och levnadskostnader i möjligaste mån bekämpas. Utan att
närmare ingå på de olika förutsättningarna för uppnåendet av ett gott resultat
härvidlag -— till de penningpolitiska synpunkterna på detta spörsmål
torde utskottet få tillfälle återkomma senare under riksdagen — vill utskottet
framhålla, att den starka prisstegring på flertalet importvaror ävensom
Bankoutskottets utlåtande Nr 21.
5
på livsmedel, som inträffade under fjolåret, icke behöver följas av en liknande
prisrörelse i fortsättningen. Utsikter torde finnas att hålla prisstegringen
inom väsentligt snävare gränser än under år 1940 och att under vissa
förutsättningar åstadkomma någon sänkning av den genomsnittliga prisnivån.
Ur den synpunkt, som här närmast anlägges, nämligen den statliga
lånepolitiken, förtjänar det särskilt framhållas, att ifall föreställningen om
obönhörligt och snabbt fortskridande prisstegring mera allmänt skulle vinna
insteg, den offentliga upplåningen skulle allvarligt försvåras och fördyras.
För övrigt är det även med hänsyn till strävandena att motverka, en
allmän prisstegring av stor betydelse, att allmänheten hålles undeidumnig
om att möjligheter finnas att begränsa prisstegringen, liksom även örn att
statsmakterna äro fast beslutna att inskrida i detta syfte.
Inom ramen för en politik av denna art synes den statliga finanspolitiken
böra inriktas på att förhindra en alltför stor höjning av den allmänna räntenivån
utöver det före krigsutbrottet rådande läget. En dylik begränsning är
av stor betydelse med hänsyn till näringslivets utveckling och angelägenheten
av arbetslöshetens bekämpande; icke minst för byggnadsverksamheten och
jordbruket spelar räntans höjd en avsevärd roll. Även ur statsfinansiell synpunkt
är önskvärdheten av en moderat räntenivå framträdande. En räntehöjning
med 0.5 % innebär för ett tioårigt lån å 500 milj. kr. en samlad ökning
under tioårsperioden av räntebetalningarna med 25 milj. kr. Med hänsyn till de
statliga lånebehovens stora omfattning kan under samma tid en flera gånger
större summa komma att läggas till statens redan förut stora ränteutgifter.
Den räntestegring, som inträffat i Sverige sedan sommaren 1939, är, såsom
framgår av den ovan lämnade redogörelsen, mycket betydande och synes,
enligt vad utskottet inhämtat, överstiga den som framträtt i andra länder.
Under hänvisning härtill och till det ovan sagda vill utskottet framhålla vikten
av en viss reduktion av den allmänna räntenivån, även örn det är
uppenbart, att densamma under den tid som nu kan överblickas kommer att
ligga något högre än under åren närmast före krigsutbrottet.
Vad först räntan å kortfristiga län beträffar, synes den stegring av diskontot
å skattkammarväxlar från cirka 0.5 % till 3 °/o, som ägde rum under vintern
1939—40 och som sedan blev bestående under större delen av år 1940,
väsentligt överstiga det motiverade. Under innevarande år har visserligen en
reduktion till omkring 2.25 % ägt rum genom samverkan mellan riksgäldskontoret
och riksbanken, vilken senare konkurrerat med affärsbankerna genom
anbud å skattkammarväxlar och i viss omfattning inköpt sådana. En
fortsatt reduktion synes emellertid vara både önskvärd och genom dylik
samverkan genomförbar. Den förstärkning av affärsbankernas kassabehållning,
som blivit följden av den statliga kortfristiga upplåningen i riksbanken,
bar hittills icke befrämjat en inflationsartad utveckling. Skulle emellertid
hos affärsbankerna under inflytande av en fortsatt ökning av kassabehållningen
en tendens till väsentligt ökad kreditgivning framkomma, förfogar
den ekonomiska politikens ledning över möjligheter att motverka
densamma, exempelvis genom åtgärder, för vilkas genomförande rätten att
6
Bcmkoutskottets utlåtande Nr 21.
föreskriva, att affärsbankerna skola hålla vissa kassareserver hos riksbanken,
kan tjäna såsom bakgrund. Med det ovan sagda har utskottet icke velat
taga ställning till frågan, huru i framtiden den kortfristiga upplåningen bör
fördelas på riksbanken, affärsbankerna och eventuella andra kapitalplacerare,
utan har endast velat framhålla, att i nu rådande läge riksgäldskontoret
genom samverkan med riksbanken bör äga möjlighet att åstadkomma
en icke oväsentlig reduktion av diskontot å skatlkammarväxlar. Vid ett övervägande
av detta spörsmål torde det finnas skäl att även beakta den möjlighet
riksbanken har att bevilja ränta på insättningar å viss tid, vilka medel
sedan ställas till riksgäldskontorets förfogande, så att dylik inlåning träder
i stället för försäljning av skattkammarväxlar. I övrigt vill utskottet endast
med hänvisning till det ovan anförda och det statsfinansiella intresset uttala,
att riksgäldskontoret icke synes böra tillgripa kortfristig upplåning i förväg,
redan innan dess eller statsverkets kassareserver i huvudsak förbrukats;
möjligheterna att erhålla tillfälliga lån i riksbanken torde nämligen tillgodose
likviditetskravet och alltså onödiggöra en dylik upplåning.
Utskottet övergår härefter till frågan om räntan d långfristiga lån med
särskild hänsyn till räntevillkoren vid statlig upplåning. Delade meningar
hava kommit till uttryck rörande lämpligheten av att staten i fehruari 1940
upplade ett långfristigt lån med så hög ränta som 4.5 %, vilken räntesats innebar
en stegring med 1.75 °/o under loppet av mindre än ett år, liksom det
även ifrågasatts om ej den följande statliga upplåningen kunnat ske på billigare
villkor. Å ena sidan har framhållits, att de tillämpade räntesatserna
motsvarade eller något understego marknadsläget och att lägre räntor skulle
lia äventyrat upplåningens framgång. Å andra sidan har gjorts gällande,
att riksgäldskontoret under de första månaderna år 1940 bort tillgripa kortfristig
upplåning, i första hand av de medel som statliga institutioner insatt
hos riksbanken, och som kontoret först under april övertog. Därigenom skulle
den åtstramning av kreditmarknaden, som ägde rum under början av år
1940, hava motverkats. Uppläggandet av ett fast lån kunde hava uppskjutits
och marknaden förberetts genom operationer på obligationsmarknaden av
det slag, som de finansiella myndigheterna i andra länder sedan länge med
framgång bedrivit. Enligt denna uppfattning skulle en målmedveten politik,
vilken hållit penningtillgången hos banker och sparbanker något rikligare,
kunnat onödiggöra den höjning av riksbankens diskonto samt av affärsbankernas
och sparbankernas inlåningsräntor, som inträdde på våren 1940.
Därmed skulle — framhåller man — utgångsläget vid uppläggande av det
stora försvarslånet lia varit gynnsammare och lånet sannolikt kunnat komma
till stånd på för staten förmånligare villkor. Liksom obligationsmarknaden
på grund av statens dominerande ställning som låntagare anpassat sig
efter de för försvarslånet gällande räntevillkoren, skulle den i så fall med
all sannolikhet hava inställt sig vid en något lägre räntenivå.
Utskottet inskränker sig till att i anslutning till senast utvecklade synpunkter
med tanke på den framtida statliga upplåningen framhålla, att
de villkor, på vilka långfristiga lån under nu rådande förhållanden kunna
Bankoutskottets utlåtande Nr 21.
7
placeras, givetvis äro beroende av vad staten därvidlag är villig att betala
samt av den penningtillgång, som riksbanken genom köp av valutor, skattkammarväxlar,
obligationer etc. ställer till marknadens förfogande. Genom
kortfristiga lån, till större eller mindre del hos riksbanken, vilka möjliggöra
ett uppskov med den långfristiga upplåningen, äga de finansiella myndigheterna
alltså vissa möjligheter att påverka kreditmarknadens läge och de
villkor, på vilka längre fram långfristig upplåning kan bedrivas. Det synes
utskottet vara en angelägenhet av stor vikt, att vid den kommande statliga
långfristiga upplåningen nu rådande räntenivå icke utan vidare accepteras,
utan i stället möjligheterna till en viss sänkning av densamma tillvaratagas.
Detta kräver uppenbarligen — liksom fallet är med den kortfristiga upplåningen
— en intim samverkan mellan riksgäldskontoret och riksbanken samt
mellan dessa och regeringen. Utskottet anser här ovan berörda finanspolitik
vara en naturlig del av den i det föregående antydda allmänna ekonomiska
politiken i vårt land.
De spörsmål rörande ränte- och lånepolitiken, som utskottet härovan berört,
har utskottet ansett vara av den betydelse, att utskottet funnit sig böra
vad i detta ärende förekommit för riksdagen
omförmäla.
2:o.
Protokoll och berättelser.
Vid granskning av ovannämnda protokoll och berättelser har utskottet
i övrigt icke funnit något förhållande, som påkallat särskilt yttrande från
utskottets sida; vilket utskottet härmed får för riksdagen
anmäla.
3:o.
Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken.
Efter granskning av riksbankens räkenskaper för år 1939 hava riksdagens
senast församlade revisorer i sin därom avgivna berättelse meddelat,
att de för sin del ansåge, att ansvarsfrihet borde beviljas fullmäktige i riksbanken.
De revisorer, som, valda av riksdagen, granskat avdelningskontorens i orterna
förvaltning år 1939, hava likaledes i sina berättelser tillstyrkt ansvarsfrihet
för kontorens styrelser.
I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, alt med avseende å riksbankens tillstånd, styrelse
och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej
funnit anledning till erinran samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet
bör beviljas fullmäktige.
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 21.
Utskottet hemställer alltså,
att ansvarsfrihet må beviljas fullmäktige i riksbanken dels
för förvaltningen under år 1939 av bankens såväl huvudkontor
som samtliga avdelningskontor i orterna, dels ock för
de beslut och åtgärder, som finnas antecknade i fullmäktiges
protokoll från och med den 10 januari 1940 till och med
den 9 januari innevarande år.
4:o.
Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontoret.
Revisorerna hava i sin berättelse anmält, att revisorerna för sin del tillstyrkte,
att ansvarsfrihet måtte beviljas fullmäktige i riksgäldskontoret för
den tid, revisionen omfattat.
I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att med avseende på riksgäldskontorets ställning
och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej funnit
anledning till erinran, samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet
bör beviljas fullmäktige.
Den betydande statliga upplåning, som nödvändiggjorts av den utav stormaktskriget
föranledda upprustningen och försvarsberedskapen, har ställt
riksgäldskontoret inför osedvanligt krävande och svåra uppgifter. Det sätt,
på vilket försvarslånen genomförts, synes utskottet förtjäna det största erkännande,
icke minst därför att dessa lån kunnat göras till en manifestation
av den svenska nationens vilja att hävda landets frihet och oberoende.
Utskottet hemställer alltså,
att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas ansvarsfrihet
ej mindre för den av riksdagens år 1940 församlade
revisorer granskade förvaltningen av riksgäldskontoret under
tiden 1 juli 1939—30 juni 1940 än även för alla beslut och
åtgärder, som finnas antecknade i fullmäktiges protokoll från
och med den 10 januari 1940 till och med den 9 januari innevarande
år.
Stockholm den 14 mars 1941.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerberg, Berling, Nordborg, Sandén, Friggeråker, Nilsson
i Mölndal, Ohlin och Nordenson; samt ‘
från andra kammaren: herrar Paulsen, I(. A. Westman, Gustavson i Västerås, Andersson
i Munkaljungby, Hilding, Sundberg, Ericsson i Kinna och Wiberg.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1941:123 Skrivelse till fullmäktige i riksbanken angående verkställd! granskning av riksbankens styrelse och förvaltning. a1 i texten
- Rskr. 1941:124 Skrivelse till fullmäktige i riksbanken angående verkställd! granskning av riksbankens styrelse och förvaltning. s. 6 i texten