Utlåtande i anledning av framställningar angående ersättning till vissa personer i anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring. Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över nedannämnda till utskottet hänvisade framställningar angående ersättning till vissa personer i anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring.
1941-03-27 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1941:28, Utlåtande i anledning av framställningar angående ersättning till vissa personer i anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring. Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över nedannämnda till utskottet hänvisade framställningar angående ersättning till vissa personer i anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande Nr 28.
1
Nr 28.
Ankom till riksdagens kansli den 27 mars 1941 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av framställningar angående ersättning
till vissa personer i anledning av sjukdom,
ådragen under militärtjänstgöring.
Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över nedannämnda till utskottet
hänvisade framställningar angående ersättning till vissa personer i
anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring.
I fråga örn utredningen i de ärenden, som behandlas i detta utlåtande,
får utskottet, i den mån ej redogörelse härför lämnas i det följande, hänvisa
till nedan angivna propositioner och motioner.
l:o.
Artur Erik Ferdinand Andersson. I en den 14 februari 1941 dagtecknad
proposition nr 64 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen medgiva, att till Artur Erik Ferdinand Andersson må
— utan hinder därav, att anspråk på ersättning icke framställts inom behörig
tid — från och med den 1 januari 1941 från beväringsmanskapets invalidoch
pensionsfond utbetalas den ersättning, vartill han enligt grunderna för
förordningen den 18 juni 1909 örn ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, kan anses berättigad.
I en den 10 april 1940 dagtecknad skrift har Artur Erik Ferdinand Andersson,
Lotsbyn, Lillebyn, hos Kungl. Maj:t anhållit att få komma i åtnjutande
av ersättning för sjukdom, som han skulle hava ådragit sig under militärtjänstgöring
år 1920.
Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Andersson fullgjort värnpliktstjänstgöring
vid dåvarande Västgöta regemente under tiden från och med
den 26 juni till och med den 10 oktober 1920, att han under samma tjänstgöring
vårdats å militärt sjukhus under tiden den 12—22 augusti 1920 för
sömnsjuka, att han sedan omkring sju år tillbaka emellanåt haft anfall av
sjukdomen, att han åren 1920, 1921 och 1925 fullgjort honom åliggande
repetitionsövningar, samt att han under landstormstjänstgöring i februari
1940 konstaterats lida av kronisk hjärninflammation och till följd härav förklarats
oduglig till krigstjänst.
I utlåtande över Anderssons ifrågavarande ansökning har riksförsäkringsanstalten
anfört bland annat följande:
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 8 sami. Nr 28.
054 41
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 28.
Utskottet.
Jämlikt 12 § i förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, med den ändrade lydelse
sagda författningsrum erhållit genom förordningen den 4 juni 1920 (nr 305)
är rätten till ersättning förverkad, därest ej framställning örn ersättning i
anledning av skada göres inom tre år från det för värnpliktig tjänstgöringen
samt för volontär vid hären och för den som tillhör flottans eller kustartilleriets
stammanskap anställningen upphört eller från den senare tidpunkt,
då skadan yppades eller där fråga är om ersättning i anledning av
dödsfall från det döden inträdde.
Då förevarande framställning ingivits först sedan mer än tio år förflutit
sedan sjukdomen yppades, måste jämväl enligt bestämmelserna i förordningen
den 4 mars 1862 örn preskription och örn kallelse å okända borgenärer
Andersson anses hava förlorat sin talan i fråga örn rätt till ersättning
i förevarande fall.
För den händelse Kungl. Majit emellertid skulle finna skäligt, att, utan
hinder av att framställning örn ersättning icke gjorts inom föreskriven tid,
ersättning beredes Andersson jämlikt grunderna för omförmälda förordning,
under förutsättning att militärtjänstgöringen skäligen kan antagas hava bidragit
till hans ifrågavarande sjukdom, har riksförsäkringsanstalten prövat
ärendet i sistnämnda hänseende. Härvid har riksförsäkringsanstalten funnit
den sjukdom, varav Andersson nu lider, hava ådragits under sådana förhållanden,
att anstalten, därest framställning örn ersättning gjorts inom därför
föreskriven tid, skulle hava tillerkänt sökanden ersättning jämlikt berörda
förordning.
Under erinran att riksdagen tidigare i åtskilliga fall av likartad beskaffenhet
med det nu förevarande medgivit, att ersättning finge utgå enligt grun
derna för 1909 års militärersättningsförordning, oaktat framställning om ersättning
gjorts först sedan mera än tio år förflutit från det sjukdomen
yppades, får utskottet hemställa,
att Kungl. Majits förevarande proposition må vinna riksdagens
bifall.
2:o.
Ernst Johan Karlsson. I en den 7 mars 1941 dagtecknad proposition
nr 138 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att till Ernst Johan Karlsson må — utan hinder därav att
framställning örn jämkning i tidigare beslutad ersättning icke blivit gjord
inom tid, som föreskrives i 14 § förordningen den 18 juni 1909 om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring från
och med den 21 maj 1940 från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond
utbetalas den förhöjda ersättning, vartill han eljest skulle hava varit
berättigad.
I en till Kungl. Majit ställd skrift, dagtecknad den 10 oktober 1940, har
Ernst Johan Karlsson, Berga, Gåseberg, gjort framställning i syfte att han,
som på grund av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring, åtnjöte viss
livränta, måtte komma i åtnjutande av förhöjning i livräntans belopp.
Bankoutskottets utlåtande Nr 28.
3
Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Karlsson, som från och med den
17 november 1920 till och med den 10 maj 1921 fullgjort värnpliktstjänstgöring
vid Bohusläns regemente, därunder ådragit sig knölros, reumatism
och dubbelsidig lungsäcksinflammation och härför beviljats ersättning jämlikt
bestämmelserna i förenämnda förordning den 18 juni 1909; att Karlsson år
1922 drabbats av blödning i högra ögats näthinna; att, då denna ögonsjukdom
ansetts stå i samband med de sjukdomar, Karlsson ådragit sig under sin
militärtjänstgöring, ersättning tillerkänts honom jämväl för denna sjukdom;
att riksförsäkringsanstalten med stöd av ett den 16 mars 1927 utfärdat läkarintyg,
enligt vilket Karlsson dåmera vore blind på högra ögat, genom slutligt
beslut den 5 april 1927 tillerkänt Karlsson livränta att utgå från och med
den 1 januari 1924 efter 180 kronor för år räknat; att Karlsson i en den
21 maj 1940 till riksförsäkringsanstalten inkommen skrivelse — under åberopande
av ett av överläkaren Bengt Bosengren, Göteborg, den 17 maj 1940
utfärdat läkarintyg och under förmälan att Karlssons ögonsjukdom förvärrats
och angripit jämväl vänstra ögat — gjort framställning örn högre livränta;
samt att riksförsäkringsanstalten genom beslut den 28 maj 1940 förklarat,
att då Karlssons förenämnda framställning icke inkommit inom föreskriven
tid, anstalten på grund av förenämnda stadgande i 14 § 1909 års militär - ersättningsförordning funnit sig icke kunna upptaga Karlssons framställning
till prövning.
Riksförsäkringsanstalten har anfört, bland annat, följande:
I anledning av nu förevarande framställning har riksförsäkringsanstalten
till prövning upptagit frågan, huruvida samband kan anses föreligga mellan
den sjukdom i högra ögat, för vilken ersättning beviljats Karlsson, och
hans nuvarande sjukdom i vänstra ögat.
Härvid har riksförsäkringsanstalten efter inhämtat yttrande från sin överläkare,
professorn A. Troell, funnit sådant samband föreligga.
På grund härav skulle riksförsäkringsanstalten, därest Karlssons framställning
inkommit till riksförsäkringsanstalten inom föreskriven tid, hava
tillerkänt honom ersättning jämväl för sjukdomen i vänstra ögat.
Då sjukdomen medfört förlust av Karlssons arbetsförmåga, skulle han
jämlikt bestämmelserna i 1909 års militärersättningsförordning med den
ändrade lydelse sagda förordning erhållit genom förordningen den 4
* juni 1920 hava varit berättigad till en ärlig livränta efter 900 kronor för år
räknat.
I anslutning härtill vill riksförsäkringsanstalten slutligen anföra, att anstalten
från pensionsstyrelsen under hand inhämtat, att Karlsson från och
med den 1 augusti 1940 beviljats blindhetsersättning med 500 kronor för
år samt folkpension från och med samma dag med 73 kronor 20 öre för
år räknat.
Föredragande departementschef''n har anfört följande:
Av den lämnade redogörelsen framgår, att Karlsson enligt förordningen
den 18 juni 1909 icke är berättigad erhålla förhöjd livränta. Fråga örn
jämkning i ersättning enligt nämnda förordning i de fall, där ersättning
blivit slutligt bestämd, skall nämligen väckas inom två år från beslutets
dag. Beträffande Karlsson blev ersättningen slutligt bestämd den 5 april
1927. Fråga örn jämkning i ersättningen väcktes först i maj 1940.
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 28.
Utskottet.
För Karlsson medförde den ifrågavarande sjukdomen till en början allenast
partiell arbetsoförmåga. Karlssons hälsotillstånd har emellertid sedermera
försämrats därhän, att han måste anses fullständigt arbetsoförmögen.
Med hänsyn härtill finner jag med billigheten överensstämmande att Karlsson,
utan avseende därå att frågan örn jämkning blivit för sent väckt, må komma
i åtnjutande av en mot den fullständiga arbetsoförmågan svarande livränta.
Förhöjningen torde få utgå från och med den 21 maj 1940.
Utskottet, som ej funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts förevarande
förslag, får hemställa,
att riksdagen må bifalla Kungl. Majlis förevarande proposition.
3:o.
Stell Hilding Hildestam. I motion I: 41 hemställer herr Velander, att riksdagen
ville medgiva, att till vice komministern Sten Hilding Hildestam må
på grund av sjukdom utbetalas det understöd, som skulle hava tillkommit
honom, därest förordningen den 18 juni 1927 örn ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, varit å honom tilllämplig.
Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Hildestam är född den 15 januari
1914 och således 27 år gammal, att han fullgjorde värnpliktstjänstgöring
såsom läkarbiträde vid sjukvården inom trängen dels å trupp under tiden
15 juni—6 oktober 1934, dels ock vid Västernorrlands regementes sjukhus
1 Sollefteå under tiden 15 maj—11 september 1935, att han under sistnämnda
tjänstgöring deltog i vården av patienter med öppen tuberkulos till
och med den 24 juni samt för tiden därefter till och med den 11 september
biträdde huvudsakligen å sjukhuslaboratoriet med undersökning av sputumprover
från tuberkulospatienter, att han fullgjorde repetitionsövning vid
Norrlands trängkår under tiden 12 september—8 oktober 1935, att han därefter
bedrev studier vid Uppsala universitet, att vid Uppsala studentkårs
tuberkulosundersökning den 22—27 april 1936 hos Hildestam konstaterades
en aktiv tuberkulosprocess å höger lunga, vilken föranledde vård å Akademiska
sjukhuset i Uppsala under tiden 6—26 maj 1936 med anläggande av
kvävgas samt att Hildestam vårdades å Österåsens sanatorium under tiden
2 juni—22 oktober 1936.
I en till riksförsäkringsanstalten den 13 maj 1936 inkommen skrift anhöll
Hildestam örn ersättning på grund av omförmälda sjukdom jämlikt 1927 års
militärersättningsförordning. Militärläkaren vid Västernorrlands regementes
sjukhus F. Möller intygade härvid, att ehuru det givetvis ej kunde påvisas,
att Hildestams sjukdom ådragits under militärtjänstgöringen, denna dock
skäligen kunde antagas väsentligen hava bidragit till sjukdomens uppkomst.
Genom beslut den 14 juli 1936 förklarade riksförsäkringsanstalten, att
någon ersättning jämlikt bestämmelserna i 1927 års militärersättningsförordning
icke kunde tillerkännas Hildestam, enär hans militärtjänstgöring icke
skäligen kunde antagas hava väsentligen bidragit till sjukdomen.
Bankoutskottets utlåtande Nr 28.
5
Sedan lindestam häröver anfört besvär lios försäJcringsrådet, förklarade sig
försäkringsrådet i utslag den 11 september 1936 ej finna skäl göra ändring
i riksförsäkringsanstaltens beslut.
I en den 9 oktober 1936 dagtecknad skrift anhöll Hildestam hos försäkringsrådet,
att frågan örn ersättning till honom jämlikt 1927 års militärersättningsförordning
måtte upptagas till förnyad prövning. Hildestam åberopade
härvid innehållet i ett av docenten i invärtes medicin C. Grill den 7
oktober 1936 avgivet utlåtande, i vilket professorn i praktisk medicin G.
Bergmark förklarat sig instämma. Berörda utlåtande var av i huvudsak
följande innehåll:
»Vid Uppsala studentkårs tuberkulosundersökning den 19—23 februari
1934 företedde Hildestam inga vare sig röntgenologiska eller fysikaliska
tecken på lungtuberkulos, sänkningsreaktionen var normal och tuberkulinreaktionen
positiv. Undersökning å Kungl. Västernorrlands regemente i maj
1935 efter inryckningen gav samma resultat. Vid Uppsala studentkårs
tuberkulosundersökning den 22—27 april 1936 konstaterades en aktiv tuberkulosprocess
å höger lunga med kavernös nedsmältning och baciller i upphostningen,
som föranledde sjukhusvård å Akademiska sjukhusets medicinska
avdelning 6—26 maj 1936 samt anläggning av pneumothorax artific. dxt. den
16 maj 1936. Hildestam vårdades därefter å Österåsens sanatorium sedan
den 2 juni 1936.
I detta fall kan sålunda tidpunkten för den tuberkulösa reinfektionen
begränsas till tiden maj 1935—april 1936. Vid vilken tidpunkt eller under
vilka omständigheter infektionen i detta fall skett, kan i detta fall, liksom i
alla övriga, där riksförsäkringsanstalten utbetalt ersättning jämlikt bestämmelserna
i kungl, förordningen av den 18 juni 1927, icke med absolut visshet
preciseras. Den omständigheten att Hildestam under värnpliktstjänstgöringen
vid Västernorrlands regemente i maj—juni månad 1935 vid arbete
å sjukavdelning, där patienter med lungtuberkulos i smittosamt skede vårdades,
utsattes för en massiv exposition, och att intet dylikt expositionstillfälle
vid något senare tillfälle är känt, talar bestämt för att reinfektionen
skett vid denna tidpunkt. Anmärkningsvärt är att enligt Hildestams berättelse
inga som helst föreskrifter givits angående skydd mot smitta i form
av munskydd etc. Att den positiva tuberkulinreaktionen ej är att betrakta
som något pålitligt skydd mot en massiv reinfektion är en välkänd sak för
varje tuberkulosläkare. Den röntgenologiska bilden av den tuberkulösa
lungprocessen, då denna upptäcktes den 27 april 1936, liksom övriga kliniska
data talar ej på något sätt emot, att reinfektionen skulle ägt rum vid
ovannämnda tidpunkt.
Det synes mig därför uppenbart, att den militärtjänstgöring, som Hildestam
under tiden 15 maj—11 september 1935 fullgjort vid Kungl. Västernorrlands
regemente, skäligen kunde antagas hava väsentligen bidragit till
sjukdomen.»
För egen del framhöll Hildestam bland annat, att Västernorrlands regementes
sjukhus, där vid tiden för Hildestams tjänstgöring ett tiotal patienter
vårdats för lungtuberkulos i smittosamt skede, utgjort en verklig smittofara
för personalen, enär inga som helst anvisningar rörande skydd mot smitta
meddelats. Detta förhållande syntes bäst belysas av det faktum, att å Österåsens
sanatorium samtidigt med Hildestam vårdats tre sköterskeelever från
sjukhuset, varjämte en fjärde varit expektant till sanatoriet. Av dessa elever
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 28.
hade tre tjänstgjort vid militärsjukhuset under samma tid som Hildestam.
På grund av dessa upprepade sjukdomsfall hade beslut fattats att ej vidare
mottaga tuberkulospatienter för vård å militärsjukhuset.
Enligt beslut den 23 oktober 1936 fann försäkringsrådet Hildestams sistberörda
framställning ej föranleda någon åtgärd.
I ett den 16 september 1937 avgivet utlåtande uttalade överläkaren vid
Österåsens sanatorium H. Bählstedt, att enligt hans åsikt förhållandena med
största sannolikhet syntes tala för att Hildestam infekterats eller reinfekterats
under sitt arbete vid militärsjukhuset i Sollefteå.
I utlåtande den 17 november 1937 uttalade numera professorn A. Kristenson,
att ingen tvekan kunde föreligga gentemot skäligheten av antagandet, att Hildestams
militärtjänstgöring kunde hava väsentligen bidragit till hans sjukdom.
Såsom stöd för detta uttalande angav Kristenson, att Hildestam varit utsatt
för tuberkulossmitta under tiden 11 maj—11 september 1935 och att möjlighet
för tuberkulossmittas ådragande sålunda förelegat under fyra månader.
Sedan Hildestam i oktober 1937 hos riksdagens militieombudsman gjort
framställning om ersättning i förevarande hänseende samt militieombudsmannen
i anledning härav anhållit örn riks för säkring sanstaltens yttrande, förklarade
anstalten i skrivelse till ombudsmannen den 10 februari 1939, under
hänvisning till ett av anstaltens biträdande läkare, överläkaren A. Gullbring
den 8 i samma månad avgivet yttrande, att anstalten för sin del funnit vad
i ärendet förekommit icke föranleda ändring av anstaltens tidigare beslut.
Berörda av överläkaren Gullbring avgivna yttrande var av i huvudsak
följande innehåll:
»I skrivelse av den 17 november 1937 har Dr. A. Kristenson uttalat, att
ingen tvekan kan föreligga gentemot skäligheten av det antagandet, att
tjänsten kan hava väsentligen bidragit till Hildestams sjukdom. Som stöd
för detta sitt antagande anger han, att Hildestam varit utsatt för tbc-smitta
11 maj—11 september 1935, i det lian då vårdat patienter med öppen tuberkulos
å militärsjukhuset och att möjlighet för tbc-smittas ådragande sålunda
förelegat under fyra mannder.
Emellertid framgår av handlingarna, att Hildestam haft med vården av
smittosamma tbc-patienter att göra endast under tiden 11 maj—22 juni 1935
och att expositionstiden sålunda är sex veckor och icke som Dr. Kristenson
uppgivit fyra månader. Tiden efter den 22 juni till och med den 11 september
1935 har tjänstgöringen nämligen varit förlagd dels till sjukhusets
laboratorium dels till läkarens mottagning — en tjänstgöring, som ur smittsynpunkt
ej är särskilt anmärkningsvärd och ej heller av Hildestam tillmätts
någon speciell betydelse.
I omförmälda skrivelse betonas svårigheterna att med exakthet avgöra
den tid, som förflutit från exposition till sjukdomens uppträdande, på grund
av expositionstidens längd och sjukdomssymtomens vaga inträdande. Intervallet
mellan tiden för expositionen och tuberkulosens debut beräknas emellertid
av Dr. Kristenson till omkring fyra månader, utgående från att smittofarligt
arbete förrättats till och med den 11 september.
Den medicinska erfarenheten har emellertid givit vid handen, att inkubationstiden
för exogen tbc-reinfektion är jämförelsevis kort. Värdet av det
här ifrågasatta orsaksmomentet — tbcexpositionen som uppgivits ligga
Bankoutskottets utlåtande Nr 28.
7
så lång tid tillbaka som fyra månader, måste därför bestridas oell detta
givetvis så mycket mera som tidsintervallet mellan exposition oell sjukdomens
yppande i själva verket är vida längre eller ej mindre än 61/2 månader.
Jag får därför som min mening uttala, att tidsintervallet mellan den
supponerat smittfarliga tjänstgöringen oell sjukdomsutbrottet är så långt, att
det bestämt talar mot ett kausalsamband mellan nämnda tjänst och sjukdom,
varför skäl saknas för antagandet, att Hildestams efter utryckningen konstaterade
lungtuberkulos förorsakats av smitta, adragen under lians tjänstgöring
vid militärsjukhuset.»
I skrivelse den 16 februari 1939 till Hildestam meddelade riksdagens
militieombudsman, att han icke företoge vidare åtgärd med anledning av
Hildestams framställning.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, hava riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådet funnit ersättning jämlikt bestämmelserna i 1927 ars
militärersättningsförordning ej kunna tillerkännas Hildestam, enär hans
militärtjänstgöring icke skäligen kunde antagas hava väsentligen bidragit
till hans ifrågavarande sjukdom. I betraktande av de särskilda omständigheterna
i föreliggande fall har utskottet emellertid funnit starka billiglietsskäl
tala för att Hildestam ändock beredes ersättning i anledning av sjukdomen.
Härvid har utskottet icke kunnat undgå att beakta det förhållandet,
att såväl vederbörande militärläkare som ytterligare fyra läkare, vilka haft
Hildestam under observation eller behandling, såsom sin uppfattning uttalat
att sannolikheten talade för att militärtjänstgöringen väsentligen bidragit
till uppkomsten av Hildestams sjukdom.
I detta sammanhang får utskottet erinra, att riksdagen tidigare i några
fall, vilka synas hava varit i viss män likartade med det nu föreliggande,
medgivit, att understöd finge utgå med belopp, som skulle hava tillkommit
vederbörande, därest gällande militärersättningsförordning varit tillämplig,
dock utan rätt för vederbörande att å understödet åtnjuta dyrtidstillägg. I
sådant hänseende torde exempelvis kunna åberopas det i förevarande motion
omnämnda beslutet vid 1934 års riksdag angående understöd åt förre hovslagarfuriren
K. E. Friberg (bankoutskottets uti. nr 42, p. 28; riksd. skr.
nr 278).
I anslutning till vad riksdagen i nu antydda fall medgivit har utskottet
ansett sig böra förorda, att Hildestam må komma i åtnjutande av ersättning
med belopp, som skolat tillkomma honom, därest 1927 års militärersättningsförordning
varit å honom tillämplig. Ett beslut i sadan riktning
torde med hänsyn till i ärendet föreliggande särskilda omständigheter
knappast behöva medföra icke önskvärda konsekvenser.
Den ifrågasatta ersättningen liirer böra utgå från och med den 1 januari
1941. Å ersättningen bör icke åtnjutas dyrtidstillägg.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen, i anledning av motionen 1:41, må medgiva,
att till Sten Hilding Hildestam må från och med den 1 januari
1941 från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.
Utskottet.
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 28.
utbetalas den ersättning, som skulle hava tillkommit honom,
därest förordningen den 18 juni 1927 örn ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, varit å honom
tillämplig, dock utan rätt för Hildestam att å sagda ersättning
åtnjuta dyrtidstillägg.
4:o.
Bror Henry Lindström. I motion II: 46 hemställer herr Lundberg i Uppsala,
vatt riksdagen måtte förklara charkuteristen Bror läenry Lindström,
Marma, berättigad att komma i åtnjutande av ersättning från riksförsäkringsanstalten
för under militärtjänstgöring ådragen sjukdom med belopp,
som skall utgå enligt vanliga grunder.»
Av handlingarna inhämtas, att Lindström är född den 29 maj 1915 och
således 25 år gammal, att han fullgjorde värnpliktstjänstgöring under tiden
22 mars—27 september 1937 vid Hälsinge regemente, att han från inryckningsdagen
intill den 12 maj 1937 tjänstgjorde å samma kompani som en
värnpliktig, vilken befunnits lida av öppen lungtuberkulos, att han var sjukskriven
dels under tiden 31 mars—3 april 1937 för rubeola med feber
under ett dygn och dels under tiden 9—21 juni för svalgkatarr med
tre dagars feber, att han enligt egen uppgift efter sistnämnda sjukdom
icke känt sig fullt frisk utan haft ofta återkommande smärtor i kroppen
ävensom trötthetskänslor, att han efter militärtjänstgöringens slut hade arbete
i Gävle vissa tider hösten 1937, varvid han enligt egen uppgift känt sig
klen, att han i början av mars 1938 insjuknat med feber och håll i höger
sida av bröstet, att han vid läkarundersökning den 18 i samma månad befunnits
lida av högersidig lungsäcksinflammation, att han vid röntgenundersökning
den 19 i samma månad konstaterats lida av dubbelsidig lungtuberkulos,
att han vårdades å Centralsanatoriet i Uppsala under tiden den 19
mars—21 juni 1938 samt att han därefter vårdades i sitt hem.
Sedan Lindström hos riksfärsäkringsanstalten anhållit örn ersättning jämlikt
1927 års militärersättningsförordning på grund av sin ifrågavarande
sjukdom, förklarade anstalten genom beslut den 16 december 1938, att ersättning
icke kunde tillerkännas Lindström, enär hans militärtjänstgöring
icke skäligen kunde antagas hava väsentligen bidragit till sjukdomen. Regementsläkaren
vid Hälsinge regemente G. Löfmark hade i ett den 28 april
1938 dagtecknat utlåtande anfört, att då Lindström under militärtjänstgöringen
kunde hava ådragit sig tuberkulos smitta, Löfmark finge intyga,
att ehuru sjukdomen icke yppat sig under tjänstgöringen, denna skäligen
kunde antagas hava bidragit till sjukdomen.
Försäkringsrådet, varest Lindström anförde besvär över riksförsäkringsanstaltens
omförmälda beslut, fann enligt utslag den 16 december 1938 ej
skäl göra ändring i överklagade beslutet.
Under åberopande av ett utav dåvarande överläkaren vid Centralsanatoriet
i Uppsala, numera professorn A. Kristenson den 21 april 1939 avgivet
Bankoutskottets utlåtande Nr 28.
9
yttrande anhöll Lindström härefter i skrivelse den 23 i samma månad till
riksförsäkringsanstalten, att anstalten måtte upptaga frågan örn hans rätt
till ersättning till förnyad prövning. Nyssnämnda yttrande var av i huvudsak
följande innehåll:
»— —- — — — — — — — — — — — — _ _ _ ____ __ _ _
Av denna exposé över Lindströms sjukdomsförhållanden och militärtjänstgöring
framgår, att han, som var frisk vid inryckningen i mars 1937,
utsattes för en stark smitta under första två—tre månaderna av tjänstgöringen,
att han under tjänstgöringen genomgick ett par med hög feber förenade
infektionssjukdomar, att han under tjänstgöringen var mindre stark och behövde
lindring i det ålagda arbetet, att han efter militärtjänstgöringens slut
i september 1937 hade arbete men icke kände sig frisk utan uppgav sig
vara sjuk och hade näsblödningar av och till samt att han i början av mars
1938 insjuknade i lungsäcksinflammation, orsakad av en förefintlig lungtuberkulos.
När det gäller att bedöma sambandet mellan Lindströms tuberkulösa
sjukdom och militärtjänsten, måste man utgå från det kända förhållandet, att
en tuberkulos process kan föreligga under lång tid, innan densamma visar
symptom, tydande direkt på en tuberkulos sjukdom. Vidare måste man
göra klart för sig, att de tidigaste symptomen ofta, för att ej säga i regel,
äro vaga, otydliga, svårtydbara, och endast under vissa förhållanden giva
mera otvetydiga tecken till klarläggande av sjukdomens natur på ett tidigt
stadium såsom t. ex. erythema nodosum, initial hämoptys m. fl. Först
vid en mera uttalad process inställa sig symptom av mera lätt tydd art.
I fallet Lindström är infektionsmöjligheten klar. Den förefanns massivt
och under lång tid i början av Lindströms tjänstgöring. De första smygande
symptomen av sjukdomen lungtuberkulos inställde sig väl icke med
säkerhet under den militära tjänstgöringen, även om hans besvär under densamma
mycket väl låta förena sig med antagandet av en smygande början
av en tuberkulos sjukdom. Mera påtagligt blir hans sjukdomstillstånd under
hösten 1937; han var då klen och trött m. m. utan att dock vara direkt sjuk,
så att han behövde söka läkare. Detta tillstånd är typiskt för den tidiga
tuberkulösa sjukdomens stadium, då sjukdomen ännu icke brett ut sig till
större delar av lungorna. Detta stadium skulle motsvara det kliniska begreppet
incipient tuberkulos eller möjligen stadiet av tuberculosis inappercepta.
Först fem ä sex månader senare inträder ett akut stadium i sjukdomsförloppet
i och med pleuritens insättande. Även detta är synnerligen
typiskt för förloppet av en tuberkulos. Först utvecklar sig en smygande
lungprocess och först efter Vs ä 1 år inträda pleurala symptom. En pleurit
angiver således icke sjukdomens början utan är ett ofrånkomligt tecken till
att lungprocessen bestått en viss tid. Den röntgenundersökning, som företogs.
i mitten av mars 1938, visade också förefintligheten av tuberkulösa förändringar
i vänstra övre luugfältet, sannolikt även i den högra lungan. Det
är därför utan tvivel så, att den tuberkulösa lungprocessen är äldre än den
pleurala affektioneu. Hur mycket äldre, kan väl icke med bestämdhet avgöras,
men det torde icke kunna avvisas såsom högst antagligt, att denna
tuberkulösa lungprocess leder sitt ursprung till tiden för militärtjänstgöringen.
Även om man således kan påstå, att pleuriten icke har något samband
med militärtjänsten, så är förhållandet ett helt annat, när det gäller den
tuberkulösa processen i lungorna. En tuberkulos process av det utseende
som röntgenundersökningen visat föreligga i mars 1938, är utan tvivel av
den ålder, att den kan hava förelegat under militära tjänstgöringen. Och det
torde icke vara för mycket att antaga, att denna tuberkulos utan tvång på
Bihati</ lill riksdagens protokoll lili 1. 8 sami. Nr 28.
cr. i 4i 2
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 28.
vetenskapliga oell praktiska erfarenheter kan sättas i samband med den
smittperiod, som fanns i början av Lindströms tjänstgöring.
Det är min bestämda uppfattning, att Lindströms tuberkulösa sjukdom
visserligen icke med säkerhet yppats under tjänstgöringen, men att tjänstgöringen
kan antagas hava väsentligen bidragit till sjukdomen. Denna min
uppfattning grundar sig på, att Lindström icke har några anamnestiska hållpunkter
för tuberkulos sjukdom, att Lindström såvitt veterligt varit frisk
före inryckningen och vid inryckningen i mars 1937, att Lindström bevisligen
varit utsatt för intensiv smitta under böljan av sin tjänstgöring, att
Lindström bevisligen varit sjuk under tiden närmast efter utryckningen i
september 1937, att Lindströms tuberkulösa lungförändringar bevisligen äro
äldre än den pleurit, som uppträdde i mars 1938, samt att såväl vetenskap
som beprövad erfarenhet väl överensstämma med antagandet av, att Lindströms
sjukdom härrör från den massiva smittperioden vid början av hans
tjänstgöring.
Därtill kommer som en viktig faktor, att intet framkommit beträffande
Lindström efter utryckningen från militärtjänsten, som kan giva anledning
till antagandet av en smittperiod.»
Riksförsäkringsanstalten fann enligt beslut den 28 april 1939, under hänvisning
till försäkringsrådets förberörda utslag, Lindströms ifrågavarande
framställning ej föranleda någon anstaltens åtgärd.
I en den 17 maj 1939 till riksdagens militieombudsman inkommen skrift
anhöll Lindström örn militieombudsmannens hjälp för att ånyo få frågan
örn rätten till ersättning prövad.
Över denna framställning infordrade militieombudsmannen utlåtande av
medicinalstyrelsen. Med skrivelse den 21 oktober 1939 överlämnade medicinalstyrelsen
yttrande i ärendet från medlemmen av styrelsens vetenskapliga
råd professorn Nanna Svartz samt förklarade, att styrelsen anslöte sig till
vad Svartz i yttrandet anfört. Yttrandet var av i huvudsak följande innehåll:
»I
handlingarna påpekas, att Lindström varit utsatt för massiv infektion
under militärtjänstgöringens första skede, i det att en person på samma
kompani visade sig lida av öppen lungtuberkulos.
Framhållas bör dock särskilt, att Lindström icke var förlagd på samma
logement som den värnpliktige, som visade sig lida av lungtuberkulos. De
ha alltså icke haft den intima kontakt med varandra, som t. ex. tätt intill
liggande sovplatser kunna medföra.
Hade Lindström insjuknat under eller strax efter värnplikten i t. ex.
erytliema nodosum hade ju belägg funnits för att infektion ägt rum under
nämnda tid. Framhållas måste emellertid ånyo, att intet i sjukhistorien
tillåter ett bestämt fixerande av lungsjukdomens början hos Lindström. Han
skulle visserligen kunnat infekteras under värnpliktstjänstgöringen antingen
i eller utom tjänsten, men han kan lika väl vara infekterad före eller eventuellt
även efter exercisen.
På grund av det ovan anförda får jag sålunda som min åsikt framhålla,
att i handlingarna rörande Lindströms sjukdom intet finnes anfört, som
medgiver ett fixerande av tidpunkten för sjukdomens början.
De meddelade uppgifterna äro visserligen icke av den art, att de kunna
anses utesluta möjligheten av att lungsjukdomen uppkommit under militär
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 28.
11
tjänstgöringen genom infektion i eller utom tjänsten men å andra sidan
finnes intet som talar emot att sjukdomen kunnat förorsakas av en infektion
före eller eventuellt efter exercistiden.
Tillfällen till infektion från den som smittokälla utpekade personen kunna
visserligen ha förefunnits under militärtjänstgöringen, men intet i handlingarna
talar för att en mera intim kontakt förekommit mellan Lindström och
ifrågavarande person. Särskilt förtjänar påpekas, att de icke varit förlagda
till samma logement.»
I skrivelse den 1 november 1939 till Lindström meddelade riksdagens
militieombudsman, att han icke kunde företaga vidare åtgärd med anledning
av Lindströms framställning.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att riksförsäkringsanstalten och
försäkringsrådet funnit ersättning icke kunna tillerkännas Lindström, enär
hans militärtjänstgöring icke skäligen kunde antagas hava väsentligen bidragit
till hans lungsjukdom. Yederbörande militärläkare och sanatorieläkare
hava emellertid såsom sin uppfattning uttalat, att militärtjänstgöringen
skäligen kunde antagas hava bidragit till uppkomsten av Lindströms sjukdom.
Ledamoten av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd, professorn Nanna
Svartz, har såsom, sin åsikt framhållit, att i handlingarna rörande Lindströms
sjukdom intet funnes anfört, som medgåve ett fixerande av tidpunkten för
sjukdomens början, att de meddelade uppgifterna visserligen icke vore av
den art, att de kunde anses utesluta möjligheten av att lungsjukdomen uppkommit
under militärtjänstgöringen genom infektion i eller utom tjänsten,
men att å andra sidan intet funnes som talade emot att sjukdomen kunnat
förorsakas av en infektion före eller eventuellt efter exercistiden.
Såvitt utskottet kunnat finna, torde det nu föreliggande fallet vara i viss
mån likartat med det under nästföregående punkt upptagna ärendet. Utskottet
finner ock starka billighetsskäl tala för att Lindström beredes någon ersättning
på grund av omförmälda sjukdom och i sådant hänseende tillerkännes
ersättning med belopp, som skulle hava tillkommit honom, därest 1927 års
militärersättningsförordning varit å honom tillämplig, dock utan rätt för
honom att å ersättningen åtnjuta dyrtidstillägg. Ersättningen synes böra
utgå från och med den 1 januari 1941.
På grund av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen, i anledning av motionen II: 46, må medgiva,
att till Bror Henry Lindström må från och med den 1 januari
1941 från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.
utbetalas den ersättning, som skulle hava tillkommit honom,
därest förordningen den 18 juni 1927 om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, varit å honom
tillämplig, dock utan rätt för Lindström att å sagda ersättning
åtnjuta dyrtidstillägg.
Stockholm den 27 mars 1941.
På bankoutskottets vägnar:
H Alt ALD ÅKERBERG.
Utskottet.
12
Bankoutskottets utlåtande Nr 28.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerberg, Berling, Nordborg, Nilsson i Mölndal,
Sundvik, Bodin i Visby och Albertsson;
från andra kammaren: herrar Holmgren, Paulsen, K. A. Westman, Gustavson
i Västerås, Andersson i Munkaljungby, Hilding, Sundberg och Nilsson i Landskrona.
Stockholm 1941. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.