Sök i Ratio Lex

Dankoutskottets utlåtande Nr i0

1941-04-25 · 3 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 2 av 3 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1941:40, Dankoutskottets utlåtande Nr i0

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Dankoutskottets utlåtande Nr i0.

Nr 40.

Ankom lii! riksdagens kansli den 25 april 1941 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning au väckt motion örn livränta eller gratifikation

åt förre e. o. banvakten A. G. Svensson.

I en inora första kammaren under nr 156 väckt motion hemställer herr

Gustafsson, Per, »att någon livränta eller gratifikation måtte tillerkännas

förre e. o. banvakten A. G. Svensson i anledning av genom olycksfall i

arbete vid statens järnvägar ådraget men».

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Svensson är född den 1 augusti

1890 och således 50 år gammal, att han varit anställd såsom banarbetare

vid statens järnvägar under tiden 3 juni 1912—31 december 1918 samt såsom

extra ordinarie banvakt därstädes under tiden 1 januari 1919—14 februari

1921, vilken sistnämnda dag han erhöll avsked på grund av personalöverskott,

att han emellertid kvarstannade i tjänstgöring såsom banarbetare

intill den 5 april 1921, att hans sammanlagda tjänstetid således uppgått till

omkring 9 år, att han den 14 februari 1917 ådrog sig vissa skador (benbrott)

till följd av olycksfall i arbetet och vårdades å länslasarettet i Eksjö under

tiden 14 februari—11 april 1917, att han den 14 maj samma år friskförklarades

av vederbörande järnvägsläkare utan att därvid angivits något framtida

men av olycksfallet, att i samband med Svenssons avskedande den 14

februari 1921 vederbörande järnvägsläkare konstaterat att Svensson alltjämt

besvärades av sviter efter olycksfallet, att Svensson efter avskedandet dels

arrenderat en mindre lantgård och dels — tidvis — utfört snickeriarbeten,

att legitimerade läkaren Å. Fagrell i ett den 5 november 1938 utfärdat intyg

förklarat, att vissa men efter olycksfallet alltjämt kvarstode, att riksförsäkringsanstalten

den 9 juli 1937 i anledning av en utav Svensson hos anstalten

den 21 juni samma år gjord framställning meddelat, att olycksfall,

som inträffat före den 1 januari 1918, reglerades enligt lagen den 5 juli

1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, vari

bland annat funnes stadgat, att krav om ersättning enligt lagen skulle, vid

äventyr av talans förlust, anliängiggöras emot arbetsgivare inom två år och

emot riksförsäkringsanstalten inom tre år räknat från dagen för olycksfallet

samt att försäkringsrådet den 13 februari 1940 i anledning av framställning

från Svensson meddelat, att försäkringsrådet icke ägde till prövning

upptaga frågor rörande ersättning enligt 1901 års lag om ersättning för skada

till följd av olycksfall i arbete.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottels utlåtande Sr 40.

/

Över förevarande motion har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat utlåtande

från statskontoret, som hört järnvägsstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen har anfört följande:

Av handlingarna i ärendet framgår, att Svensson efter vård å Eksjö lasarett

för de vid olycksfallet den 14 februari 1917 ådragna skadorna av vederbörande

järnvägsläkare friskförklarats den 11 maj samma år utan att därvid

angivits något framtida men av olycksfallet. Sistnämnda omständighet torde

hava varit anledningen till att någon livränta åt Svensson icke blivit bestämd.

Vid tiden för olycksfallet var 1901 års lag angående ersättning för skada

till följd av olycksfall i arbete gällande, varför Svenssons rätt till ersättning

enligt samma lag nu är preskriberad. Men då företedda läkarintyg utvisa,

att sådant men kvarstår efter olycksfallet, att Svenssons förvärvsmöjligheter

därigenom väsentligt minskats, torde det få anses billigt, att någon ersättning

från statens järnvägar härför utgår. Detta synes styrelsen lämpligen

böra ske i form av livränta enligt de i 1901 års olycksfallslag angivna

grunder.

Någon gratifikation anser styrelsen däremot icke böra här ifrågakomma.

Statskontoret har anfört följande:

Jämlikt 13 § av 1901 års lag angående ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete, vilken lag vid tiden för det i ärendet omförmälda olycksfallet

var gällande å området, måste krav på ersättning enligt lagen, vid

äventyr av talans förlust, genom stämning eller genom påkallande av skiljeavtals

tillämpning anhängiggöras mot arbetsgivare inom två år och mot riksförsäkringsanstalten

inom tre år räknat från olycksfallet. Då Svensson inom

sagda tid icke framställt dylikt krav på ersättning för de vid olyckshändelsen

ådragna skadorna, är hans rätt till ersättning enligt lagen nu preskriberad.

Med hänsyn till den avsevärda tid — mer än tjugo år — som efter det

uppgivna olycksfallet förflutit, utan att Svensson ansett sig hos arbetsgivaren

böra väcka ersättningsanspråk, och då statskontoret icke heller av vad i

ärendet framkommit ansett det vara möjligt bedöma, huruvida och i vilken

utsträckning de Svensson genom olyckshändelsen tillskyndade skadorna varit

orsaken till hans försämrade förvärvsmöjligheter, anser sig ämbetsverket för

sin del icke kunna biträda järnvägsstyrelsens förslag örn utverkande hos

riksdagen av en årlig livränta till honom.

Statskontoret kan på anförda skäl icke heller tillstyrka, att Svensson tillerkännes

gratifikation av statsmedel.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har Svensson först efter

en tid av omkring tjugu år från det honom övergångna olycksfallet väckt

anspråk på ersättning i anledning av de skador, som därvid åsamkats honom.

Med hänsyn härtill och då utredningen i ärendet ej giver tillräcklig

ledning för bedömande av frågan, huruvida eller i vad mån skadorna inverkat

menligt på Svenssons förvärvsmöjligheter, finner sig utskottet i likhet

med statskontoret ej kunna tillstyrka, att en årlig livränta av statsmedel

beredes honom. Ej heller finner utskottet skäl förorda, att Svensson

lillerkännes gratifikation av statsmedel.

Utskottet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 10.

Åberopande del anförda hemställer utskottet,

att förevarande motion I: 156 ej må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 25 april 1941.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Närvarande: se anteckning å utlåtande nr 39.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1941

118987

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.