Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m.

1941-06-06 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1941:56, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

1

Nr 56.

Ankom till riksdagens kansli den 28 maj 1941 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten

att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m.

I en den 9 maj 1941 dagtecknad proposition nr 244, som hänvisats till

bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Majit, under åberopande

av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden

för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att riksbanken må

för tiden från och med den 1 juli 1941 till och med den 30 juni 1942 vara

fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar

med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att, om förhållandena

därtill giva anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen

av bankens sedlar.

I skrivelse den 19 april 1941 hava fullmäktige i riksbanken hemställt, att

riksbanken måtte för tiden från och med den 1 juli 1941 till och med den 30

juni 1942 befrias från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna

sedlar med guld efter deras lydelse. I samband härmed hava fullmäktige

i huvudsak anfört:

I skrivelse den 7 mars 1940 angående penning- och valutapolitiken uttalade

fullmäktige, att huvudmålet för penningpolitiken sådant det i tidigare programuttalanden

fastställts, nämligen eftersträvandet av största möjliga stabilitet

i prisnivån, borde kvarstå orubbat. Fullmäktige underströko emellertid

i samband härmed, att de medel av penningpolitisk natur, som stodo till

förfogande, icke vöre tillräckliga för uppnående av angivna mål. De åtgärder

av allmänt ekonomisk och politisk art, som enligt fullmäktiges mening

krävdes härför, behandlades av fullmäktige i nämnda skrivelse. Enligt fullmäktiges

mening borde dessutom i det dåvarande läget penningpolitiken utformas

med tanke på nödvändigheten att skydda landets valutareserver.

Sedan denna skrivelse avlämnades, har vårt lands ekonomiska situation undergått

en avgörande förändring. Detta återspeglades redan vid behandlingen

vid 1940 års lagtima riksdag av den med anledning av fullmäktiges framställning

avgivna propositionen. I sitt utlåtande (nr 33) framhöll sålunda

bankoutskottet bland annat, att angelägenheten att skydda valutareserven

visserligen vöre av stor betydelse, men att densamma på grund av den i april

1940 inträdda handelsavspärrningen tills vidare hade kommit i bakgrunden.

Riktigheten av detta uttalande har bestyrkts av den senare utvecklingen.

Det alltjämt i huvudsak kvarstående avbrottet i våra förbindelser västerut har

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 8 samt. Nr 56. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

medfört, att landets guld- och valutatillgångar endast i mycket begränsad utsträckning

kunnat utnyttjas för att tillgodose importbehoven. I själva verket

har det synliga tillflödet av valutor till landet varit större än förbrukningen

därav. Från slutet av april 1940 till och med februari månad innevarande

år har sålunda riksbankens och affärsbankernas sammanlagda guld- och valutabehållning

undergått en nettoökning med omkring 115 milj. kr., medan

inströmningen av valutor i riksbanken till följd av överflyttning från affärsbankerna

lill riksbanken under motsvarande period varit betydligt större,

nämligen omkring 295 milj. kr. Detta förhållande jämte den omständigheten

att valutamarknaden är underkastad statlig reglering har tills vidare gjort

det möjligt att utforma penningpolitiken utan att taga hänsyn till storleken

av landets valutabehållningar.

Så länge fria ekonomiska förbindelser med utlandet kunna upprätthållas,

är en allmän sänkning av växelkurserna att anse som eli effektivt medel då

det gäller alt motverka en prisstegring. Under nuvarande förhållanden, då

endast en begränsad del av varuutbytet försiggår i fria valutor, har en dylik

åtgärd ej samma betydelse för prisnivån inom landet. Hänsyn till kursbestämmelserna

i vissa av våra clearingavtal samt till de svenska exportintressena

minskar dessutom i viss mån handlingsfriheten i detta avseende.

Då sålunda en växelkurssänkning i syfte att dämpa prisstegringen för

närvarande icke torde kunna ifrågakomma, finnes det anledning att ytterligare

understryka fullmäktiges ovan berörda uttalande, nämligen att penningpolitiska

åtgärder icke ensamma äro tillräckliga för alt hålla tillbaka

en prisstegring. I själva verket synes detta uttalande lia vunnit ökad aktualitet

under det sist förflutna året. Den uppgång av den allmänna prisnivån,

sorn inträffat sedan krigsutbrottet, kunde till att börja med huvudsakligen

direkt och indirekt återföras på den starka prisstegringen på importerade

varor, som framkallades av de hastigt stigande frakt- och försäkringskostnaderna

samt i viss utsträckning av prisstegringen i utlandet. En väsentlig

del av den totala stegring av grosshandelspriserna med omkring 48 %, som

enligt kommerskollegii index inträffade från augusti 1939 till februari 1941,

förklaras sålunda av de stegrade importpriserna. Prisutvecklingen har sedermera

i ökad omfattning kommit att stå under inflytande av de statliga pris°ch

kostnadsregleringarna samt, särskilt beträffande delaljpriserna, av ökad

beskattning. Varuknappheten och ökningen av penninginkomsterna, i väsentlig

grad framkallad av de omfattande, huvudsakligen av försvarspolitiska

skäl ökade statliga utgifterna, lia även i stegrad grad verkat prishöjande. Under

sådana förhållanden blir penningpolitikens betydelse för att bekämpa

prisstegringstendenserna alltmera minskad. Penningpolitiska medel bliva

därför i rådande läge endast länkar i den kedja av i vidsträckt mening ekonomisk-politiska

åtgärder, som måste sammanfogas för att prisläget skall

kunna bindas vid en icke alltför uppdriven nivå. Härvid är även att märka,

att penningpolitiken icke kan ställas uteslutande i prispolitikens tjänst. Vid

utformningen av de penningpolitiska åtgärderna måste nämligen dessas allmänna

verkningar på samhällsekonomien beaktas.

De allmänna förutsättningarna för bibehållandet av en viss prisstabilitet

lia behandlats av fullmäktige och av bankoutskottet i nyssberörda uttalanden.

I sitt utlåtande den 13 mars 1941 över förslag till ny prisregleringslag

lia fullmäktige ånyo fäst uppmärksamheten på vissa grundläggande förutsättningar

för att prispolitiken skall kunna nå åsyftat resultat. Fullmäktige

ha härvid särskilt framhållit vikten av att statens utgifter icke tillåtas överstiga

de statliga inkomsterna med mera än som är oundgängligen nödvändigt,

att en ökning av produktionskostnaderna motverkas, varvid en begränsning

av lönestegringar och prisstegringar för jordbruks- och industri
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

3

produkter, däribland även bränsle, är av särskild betydelse, att försörjningspolitiken

inriktas på att hålla varutillgången inom landet på en hög nivå

samt att inflationsförväntningar och tendenser till flykt till sakvärden bekämpas.

I fortsättningen vilja fullmäktige därför begränsa sig till att framlägga

vissa synpunkter med avseende på penning- och kreditpolitiken.

Bankoutskottet har i sitt utlåtande den 14 mars 1941 (nr 21) angående

verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och

förvaltning särskilt uppehållit sig vid ränte- och lånepolitiken. Utskottet

har härvid framhållit vikten av att en viss reduktion av den allmänna

räntenivån kommer till stånd, dels av hänsyn till näringslivets utveckling

och arbetslöshetens bekämpande, dels ur statsfinansiell synpunkt.

Enighet torde råda angående önskvärdheten av att räntorna inom landet

hållas på en så låg nivå som förhållandena medgiva. Den aktuella penningpolitiska

frågeställningen blir därför närmast å ena sidan hur mycket räntan

kan sänkas utan att riskerna för en kreditinflation och därmed för en från

penningsidan framkallad prisstegring bliva alltför stora, å andra sidan vilka

medel, som böra komma till användning för att åstadkomma en räntesänkning.

Vad den första frågan beträffar, är det enligt fullmäktiges mening icke

möjligt att i ett givet läge — och än mindre i förväg — på objektiva grunder

fastställa, var gränserna ligga för omfattningen av de ingripanden, som i

räntesänkande syfte kunna ske utan att alltför stora inflationsrisker uppkomma.

Förhållandena i detta avseende äro beroende av en mängd olika

faktorer av såväl ekonomisk som psykologisk art. Det är icke alltid möjligt

att med penningpolitiska medel ingripa i syfte att åstadkomma ett omslag

i en rådande marknadstendens på en kreditmarknad av en så förhållandevis

begränsad omfattning som den svenska. Däremot torde i allmänhet resultat

kunna vinnas med åtgärder som påskynda eller retardera en marknadsutveckling,

som redan börjat göra sig gällande eller för vilken i varje fall de

allmänna förutsättningarna kunna anses föreligga.

I detta sammanhang vilja fullmäktige påpeka, att det under de osäkra förhållanden,

som rådde på kreditmarknaden i slutet av år 1939 och i början

av år 1940, samt med hänsyn till omöjligheten att förutse den utrikespolitiska

utvecklingen icke ansågs lämpligt att genom omfattande marknadsoperationer

hindra den åtstramning av kreditvillkoren, som gjort sig gällande sedan

mitten av år 1939. Såsom en följd av avspärrningen inträffade emellertid

under sommaren 1940 ett omslag på kreditmarknaden, bland annat kännetecknat

av en minskad kreditefterfrågan. Härigenom ökades möjligheterna

att föra en räntesänkande penningpolitik utan skadliga biverkningar. Penningmarknaden

har därför kunnat tillföras medel genom att staten i viss

utsträckning upptagit krediter i riksbanken samt genom alt denna i begränsad

omfattning övertagit obligationer utan att riskerna för en överdriven

kreditexpansion väsentligt stegrats. Härvid lia tendenserna till räntesänkning

liven på kapitalmarknaden förstärkts.

Enligt fullmäktiges mening bör, örn betydande förändringar i landets ekonomiska

och politiska läge icke inträffa, penningpolitiken kunna bidraga till

att åstadkomma den räntereduktion, som utskottet i sill sistniimnda utlåtande

förklarat vara önskvärd. Fullmäktige anse emellertid, att detta liksom hittills

bör ske med försiktighet och under noga aktgivande på alf tendenser till

en väsentligt ökad kreditgivning icke uppstå. Detta är så mycket mera angeläget

som det av prispolitiska skid erfordras, att den köpkraft, som kan bilda

underlag för en prisuppdrivande efterfrågan på varor och tjänster, neutraliseras.

Såsom fullmäktige i sitt ovan nämnda uttalande angående förslag till

ny prisregleringslag framhållit, kan del dock krävas att prisutvecklingen be
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

härskas genom prisreglerande åtgärder utan att dessa erhålla stöd av i utpräglad

grad restriktiva, penningpolitiska åtgärder av generell art.

Vad beträffar de medel, som kunna komma till användning för att påverka

ränteläget i sänkande riktning, har utskottet särskilt pekat på möjligheterna

att genom en samverkan mellan riksgäldskontoret och riksbanken åstadkomma

en reduktion av diskontot på skattkammarväxlar. Utskottet har även

framhållit, att villkoren för långfristiga lån bland annat äro beroende av

den penningtillgång, som riksbanken genom köp av valutor, skattkammarväxlar,

obligationer etc. ställer till marknadens förfogande.

Fullmäktige vilja i detta sammanhang anföra, att det samarbete, som sedan

lång tid ägt rum mellan riksgäldskontoret och riksbanken, starkt utvecklats

sedan de stora statliga lånebehoven uppstått i syfte att i viss utsträckning

ställa medel till statens förfogande utan att riksgäldskontoret direkt

skulle behöva anlita marknaden och därigenom påverka lånevillkoren i

åtstramande riktning. Sålunda har riksbanken genom diskontering av skattkammarväxlar,

vilken diskontering under fjolåret omlades till särskilda

växelkrediter, tillhandahållit medel icke blott såsom tidigare för reservförrådsnämndens

inköp i utlandet, utan även sedan början av år 1940 för andra

statliga likvider i utländska valutor eller guld. Vidare har genom överenskommelse

mellan riksbanken och riksgäldskontoret till det senare såsom

kassaförstärkning överlämnats i riksbanken för statliga myndigheters räkning

innestående medel. Dessutom har riksbanken vid skilda tillfällen avlämnat

bud på och övertagit skattkammarväxlar, i regel i konkurrens med

affärsbankerna.

Så länge det nuvarande läget icke undergår några avsevärda förändringar,

kommer riksbanken även i fortsättningen att påverka tillgången på penningmarknaden

huvudsakligen genom dylika, i samverkan med riksgäldskontoret

vidtagna åtgärder berörande den statliga, kortfristiga upplåningen.

Emellertid böra, såsom utskottet antyder, även direkta ingripanden på den

långfristiga marknaden övervägas. Från riksbankens sida ha dylika ingripanden

hittills skett i viss omfattning, närmast för att hindra tillfälliga utbud

att pressa marknaden samt för att utjämna spänningar mellan olika avsnitt

av den långfristiga marknaden. Det bör även framhållas, att riksbanken

sökt påverka utvecklingen genom vissa underhandsförhandlingar med

affärsbanker, sparbanker och andra kreditinstitutioner beträffande räntesatser

och kreditvillkor i övrigt. Fullmäktige anse att riksbanken bör fortsätta

på den sålunda inslagna vägen.

Såsom ovan framhållits är det icke möjligt att uppdraga några allmänna

riktlinjer beträffande de gränser, inom vilka här antydda åtgärder i räntesänkande

syfte böra hållas för att en väsentligt ökad kreditgivning från

penninginstitutens sida skall undvikas. Utskottet har uttalat, att om en

ökad kreditgivning skulle komma till stånd den ekonomiska politikens ledning

förfogade över möjligheter att motverka densamma, exempelvis genom

åtgärder, för vilkas genomförande rätten att föreskriva, att affärsbankerna

skola hålla vissa kassareserver hos riksbanken kan tjäna såsom bakgrund.

Därvid torde utskottet avse, att kreditrestriktioner skulle kunna komma i

fråga, varvid kassareservlagen om så erfordrades skulle kunna begagnas

såsom ett påtryckningsmedel vid förhandlingar med affärsbankerna.

Det är klart, att örn man är beredd att ingripa i det för närvarande fria

förhållandet mellan kreditgivarna och låntagarna, de nyss avsedda gränserna

för de räntesänkande åtgärdernas omfattning kunna siittas avsevärt vidare

än vad som eljest skulle vara fallet. Genom mer eller mindre långtgående

kreditrestriktioner, vilka enligt fullmäktiges mening i vissa situationer

kunna visa sig erforderliga, torde nämligen en överdriven kreditexpan
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

5

sion kunna förhindras. Om en dylik kreditexpansion ej motverkas genom

kreditrestriktioner, måste åtstramande åtgärder av generell natur tillgripas,

avsedda att framkalla ett omslag i marknadssituationen. Detta skulle emellertid

medföra oro och osäkerhet på kreditmarknaden, vilket uppenbarligen

skulle leda till ogynnsamma konsekvenser för näringslivet. Under sådana

förhållanden är det enligt fullmäktiges mening av vikt att — om införandet

av kreditrestriktioner icke anses böra ifrågakomma — dirigeringen

av kreditmarknaden i riktning mot ett lättare läge icke sker för brådstörtat.

Till stöd för sin framställning om fortsatt befrielse för riksbanken från

skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse

ha bankofullmäktige uttalat, att ett återupptagande av denna skyldighet

med hänsyn till valutamarknadens allmänna läge icke syntes kunna ifrågakomma

under det kommande året.

En av fullmäktige, herr Jonsson, har enligt ett skrivelsen bifogat protokollsutdrag

anfört, att han ansåge, att fullmäktige bort mera bestämt ha uttalat

sig för kreditransonering såsom ett medel att förhindra en sådan olämplig

eller onödig kreditgivning, som kunde verka prisstegrande och öka inflationsrisken.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava, efter remiss, avgivit utlåtande i

ärendet och därvid förklarat sig icke hava något att erinra mot bifall till

bankofullmäktiges framställning.

Föredragande departementschefen har anfört följande:

I anslutning till sin hemställan om fortsatt befrielse för riksbanken från

skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld ha bankofullmäktige

framlagt vissa synpunkter på penningpolitikens utformning i nuvarande

läge. Fullmäktige ha därvid inledningsvis framhållit, att penningpolitikens

betydelse för att bekämpa prisstegringstendenserna blivit alltmera

minskad. Penningpolitiska medel vore endast länkar i den kedja av i

vidsträckt mening ekonomisk-politiska åtgärder, som måste sammanfogas

för att prisläget skulle kunna bindas vid en icke alltför uppdriven nivå.

Penningpolitiken kunde icke uteslutande ställas i prispolitikens tjänst, yid

dess utformning måste de allmänna verkningarna på samhällsekonomien

beaktas.

Med avseende på de allmänna förutsättningarna för bibehållandet av en

viss prisstabilitet lia fullmäktige hänvisat till sitt utlåtande över förslag till

ny prisregleringslag, där fullmäktige särskilt framhållit vikten av att statens

utgifter icke tillåtas överstiga de statliga inkomsterna med mera än som

är oundgängligen nödvändigt, att en ökning av produktionskostnaderna motverkas,

att försörjningspolitiken inriktas på alt hålla varulillgången moni

landet på en hög nivå samt att inflationsförväntningar och tendenser till

flykt till sakvärden bekämpas. I den nu föreliggande framställningen begränsa

sig fullmäktige till utformningen av den egentliga penning- och kreditpolitiken.

Fullmäktige lia därvid utgått från bankoutskottets nyligen gjorda

uttalande angående ränteutvecklingen, i vilket utskottet framhållit vikten

av att en viss reduktion av den allmänna räntenivån komme till stånd.

Örn betydande förändringar i landets ekonomiska och politiska läge icke

inträffa, borde penningpolitiken enligt bankofullmäktiges mening kunna

bidraga till att åstadkomma den önskvärda räntereduktionen. Detta borde

ske under noga aklgivande på att tendenser lill en väsentligt ökad kredit
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

civiling icke uppstode, detta så mycket mera som det av prispolitiska skäl

erfordrades, att den köpkraft som kunde bilda underlag för en prisuppdrivande

efterfrågan på varor och tjänster neutraliserades. Att fullmäktige likväl

icke vilja binda räntepolitiken inom de gränser, de prispolitiska önskemålen

kunna uppdraga, framgår av att till här återgivna förklaring fogats

en erinran örn att det kunde krävas, att prisutvecklingen behärskades genom

prisreglerande åtgärder utan att dessa erhölle stöd av i utpräglad grad

restriktiva, penningpolitiska åtgärder av generell art.

Efter en översikt över de möjligheter som stöde riksbanken till buds att

genom ingripanden pa den långfristiga kreditmarknaden såväl som genom

samarbete med riksgäldskontoret vid ordnandet av statens kortfristiga upplåning

stödja räntelägets utveckling i sjunkande riktning, lia fullmäktige i

anslutning till bankoutskottets nyssnämnda uttalande framhållit, att gränserna

för de räntesänkande åtgärdernas omfattning kunde sättas avsevärt

vidare än som eljest skulle vara fallet, om man vore beredd att ingripa i

det för närvarande fria förhållandet mellan kreditgivarna och låntagarna.

Genom mer eller mindre långtgående kreditrestriktioner, vilka enligt fullmäktiges

mening i vissa situationer kunde visa sig erforderliga, borde nämligen

en överdriven kreditexpansion kunna förhindras. Örn en dylik expansion

ej motverkades genom kreditrestriktioner, måste åtstramande åtgärder

av generell natur tillgripas, vilka kunde medföra oro och osäkerhet på kreditmarknaden.

Fullmäktige lia under sådana förhållanden funnit det vara

av vikt, att — om införandet av kreditrestriktioner icke ansåges böra ifrågakomma

— dirigeringen av kreditmarknaden i riktning mot ett lättare läge

icke skedde för brådstörtat.

Vad fullmäktige anfört angående de allmänna önskemål, som nu måste

ställas på den ekonomiska politiken, innefattar ett understrykande av de

riktlinjer för denna politik åt vilka statsmakterna givit sin anslutning och

vilkas innebörd och räckvidd jag tidigare i olika sammanhang haft anledning

att närmare utveckla. Även fullmäktiges uttalanden i räntefrågan, som

utgå från nödvändigheten av att utforma penningpolitiken utan ensidigt

hänsynstagande till prispolitiska krav och under beaktande av samhällsekonomien

i dess helhet, anknyta till den avvägning av den ekonomiska politiken

som hittills eftersträvats och ansetts böra även för framtiden eftersträvas.

De påpekanden som fullmäktige göra angående utformningen av olika

åtgärder i syfte att ernå den önskvärda räntesänkningen torde på ett från

den angivna utgångspunkten riktigt och värdefullt sätt utveckla de av

bankoutskottet framlagda synpunkterna på räntepolitiken. Det synes mig sannolikt,

att riksbanken enligt av fullmäktige angivna linjer och i samarbete

med övriga kreditinstitutioner skall till båtnad för produktionen kunna utan

risk för inflatoriska konsekvenser förverkliga den lägre räntenivå, mot vilken

utvecklingen nu synes tendera.

Då jag sålunda — med anslutning till bankoutskottets synpunkter på föreliggande

spörsmål — kan i huvudsak biträda vad fullmäktige i sin framställning

anfört, saknar jag anledning att här gå närmare in på de av fullmäktige

berörda frågorna. Jag torde i övrigt få hänvisa till vad jag uttalat vid

anmäkm av förslaget till ny prisregleringslag och då särskilt till vad därvid

anförts angående målet för prispolitiken.

I likhet med bankofullmäktige finner jag det med hänsyn till valutamarknadens

allmänna läge uteslutet, att ett återupptagande av riksbankens skyldighet

att inlösa av banken utgivna sedlar med guld skall ifrågakomma under

det närmaste året.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

7

Vid behandlingen av valutafrågan i fjol framhöll bankoutskoltet, bland

annat, att en väsentlig förutsättning för att största möjliga stabilitet i prisnivån

skulle kunna bevaras vore att så vitt möjligt undvika, att den allmänna

köpkraften i landet ökades. I sådant avseende borde en stegring av ersättningen

till de i näringslivet arbetande produktionsfaktorerna i görligaste mån

begränsas. Den ofrånkomliga prisstegring, som föranletts av fördyrad import

samt nya eller höjda skatter, medförde — framhöll utskottet — vid

oförändrad inkomstnivå en sänkning av levnadsstandarden och utgjorde en

börda, som samtliga medborgare hade att påtaga sig på grund av tidsläget.

Liknande synpunkter hava ytterligare understrukits av bankofullmäktige

i deras ovan intagna framställning ävensom i den allmänna motiveringen till

det förslag till prisregleringslag, som förelagts riksdagen i propositionen nr

217. Fullmäktige framhålla sålunda vikten av att den köpkraft, som kan

bilda underlag för en prisuppdrivande efterfrågan på varor och tjänster,

neutraliseras. I nyssnämnda proposition erinras, att man ansett sig kunna

godtaga prisstegringen såsom ett direkt uttryck för den försämrade varuförsörjningen

samt att penningpolitikens mål bör vara att förhindra en försämring

av penningvärdet genom ökning av den för efterfrågan disponerade

köpkraften. Enligt departementschefens uppfattning måste man, för att en

köpkraftsökning skall förhindras, räkna med att genom prisreglerande åtgärder

förebygga en ansvällning av köpkraft och efterfrågan, vilka åtgärder

böra lia till syfte att begränsa prisstegringarna till det minimum, som motiveras

av försämringen av försörjningsläget. Härav följer, att en förbättrad

försörjning eller sänkta kostnader skola komma till uttryck i sänkta priser.

I anslutning härtill uttalar departementschefen, att den nuvarande höga prisnivån

icke bör antagas bestående längre än hindren för den normala varuförsörjningen

kvarstå, medan å andra sidan en fortsatt väsentlig prisstegring

icke bör förutsättas annat än i händelse av en ytterligare försämring av försörjningsläget.

Departementschefen konstaterar, att den ekonomiska politiken under kriget

ställts inför en tredubbel uppgift. Den har måst syfta till att förhindra

eller försvåra en prisstegring, som innebär försämring av penningvärdet,

men samtidigt att hålla uppe sysselsättningen och att främja produktionen

av ersättningsvaror. Dessa krav äro — framhåller departementschefen —

icke alltid lätta att sinsemellan förena, och åtgärderna lia icke kunnat ensidigt

inriktas på alt tillgodose det ena eller det andra. I stället har man

fått eftersträva en inbördes avvägning mellan de olika önskemålen och en

successiv anpassning av politiken efter de krav, som vid olika tidpunkter

framstått såsom de viktigaste.

I likhet med bankofullmäktige och departementschefen anser utskottet, alt

penningpolitiken alltjämt bör inriktas på att — tillsammans med vissa andra

delar av den ekonomiska politiken och med beaktande av dennas uppgifter

i övrigt — motverka tendenserna till en fortgående allmän prisstegring, i den

mån den överstiger vad som kan anses motsvara försörjningslägets försämring

vid oförändrad inkomst- och köpkraftsnivå. Det är icke alldeles klari,

Utskottet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

i vad män den senaste tolvmånadersperiodens prisstegring överskridit denna

gräns. Kommerskollegii partiprisindex har från mars 1940 till mars 1941 stigit

med 20 procent. Den vida övervägande delen av denna stegring har

framkallats av importvarornas fördyring och av den prisförhöjning, som

vissa autoritärt prissatta samt priskontrollerade varor undergått. Denna stegring

synes endast till mindre del ha medfört eller framkallats av en höjning

av inkomstnivån för de i produktionen deltagande. Man saknar vidare anledning

antaga, att marginalen mellan parti- och detaljpriserna utvecklats på

ett sådant sätt, att de med varudistributionen sysselsatta folkgrupperna erhållit

en väsentlig inkomstökning under nämnda period. Någon avsevärd ökning av

den i pengar uttryckta nationalinkomsten har synbarligen ej ägt rum, även

om inkomstnivån för vissa folkgrupper något höjts utan ökning av deras

produktiva insatser. Det uppställda penningpolitiska målet har sålunda visserligen

ej helt uppnåtts, men prisstegringen avspeglar uppenbarligen till

övervägande del försörjningslägets försämring och kan alltså icke anses som

en fortskridande inflationsrörelse, innebärande en allmän höjning av penninginkomsterna.

Riktigheten av denna uppfattning finner ett visst stöd i tillgängliga

siffror rörande detaljhandelns omsättning, vilka icke tyda på någon

allmän höjning av inkomster och köpkraft.

När det gäller att bedöma förutsättningarna för den framtida penningpolitiken

och den därmed samordnade ekonomiska politiken i övrigt ur här

ifrågavarande synpunkter, kan det vara lämpligt att i korthet angiva de

faktorer, som framför andra synas ha haft en tendens att framkalla eller

motverka en allmän prisstegring. Till de prisstegrande faktorerna höra:

1. En betydande höjning av flertalet importpriser ävensom av transportkostnader.

2. En minskning av varutillgången, som framkallats dels av utebliven

import av utländska färdigfabrikat och råvaror, dels ock av ogynnsamt

skörderesultat.

3. Starkt stegrade statsutgifter, vilka föranlett avsevärda budgetunderskott.

4. En av indexlönesystemet framkallad stegring av arbetslönerna, som

för större delen av de anställda inom industri och handel för närvarande

ligga 8.7 procent högre än i mars 1940.

5. En höjning av inkomsterna för skogsägare, sammanhängande med

prisstegringen å vedbränsle.

6. En ökning av vinstmarginalen för vissa industrier m. fl. företag, vilken

höjning tillfört företagen betydande vinster.

Såsom prisstegringen motverkande faktorer kunna å andra sidan nämnas:

1. En stegring av varuproduktionen inom viktiga områden.

2. Exportens nedgång, vilken varit ägnad att åstadkomma en minskning

av köpkraften.

3. En väsentlig inskränkning av verksamheten inom vissa näringsgrenar,

främst byggnadsindustrien, varigenom köpkraften likaledes minskats.

4. Den skärpta beskattningen, vilken dels indragit köpkraft till det all
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

9

manna och dels — vad särskilt angår krigskonjunkturskatten — motverkat

tendenser till prisuppskruvning.

5. Den statliga upplåningen och den i samband därmed bedrivna allmänna

propagandan för ökad sparsamhet.

6. Den officiella prissättningen på varor med eller utan ransonering.

7. Den statliga prisövervakningen genom priskontrollnämnden.

Helt allmänt torde det kunna sägas, att största möjliga effektivitet i kampen

mot prisstegringen uppnås, om de prisuppdrivande krafterna i görligaste

mån försvagas, medan de prissänkande förstärkas. Hänsyn till försörjningens

och sysselsättningens upprätthållande motiverar emellertid, såsom

departementschefen i sitt ovan återgivna uttalande framhållit, en politik, som

icke oväsentligt avviker från ett dylikt schema. Utskottet finner ej anledning

att här närmare ingå på dessa spörsmål, vilka delvis berörts i utskottets

utlåtande nr 21 rörande ränte- och lånepolitiken. En begränsning av importprisemas

stegring samt en ökning av varutillgången genom import och

produktionsstegring äro självfallet önskvärda. Likaså skulle en reduktion

av statsutgifter och budgetunderskott få ur penningpolitikens synpunkt gynnsamma

verkningar, och utskottet vill betona vikten av att statsmakterna vid

avvägningen av nya offentliga utgifter, som ej uppvägas av motsvarande inkomster,

beakta att därigenom de prisuppdrivande krafterna förstärkas. Den

sänkning av kompensationsgraden, som skedde i det för år 1941 fastställda

indexlöneavtalet för arbetarna, framstår som penningpolitiskt väl motiverad.

Utskottet vill framhålla det önskvärda i att parterna på arbetsmarknaden även

vid framtida avtal beakta den verkan dessa avtal kunna få på prisutvecklingen.

I god överensstämmelse med riktlinjerna för penningpolitiken står jämväl

den i propositionen nr 278 angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets

område förordade principen, att livsmedelspriserna göras på visst

sätt beroende av livsmedelstillgången, så att hastiga och betydande förändringar

i jordbruksbefolkningens samlade inkomst undvikas. En priskontroll,

som förhindrar uppkomsten av stora vinster, utgör icke minst ett betydelsefullt

led i arbetet på att begränsa prisstegringen. Effektiviteten i kampen

mot prisstegringen skulle avsevärt främjas, örn alla medborgargrupper

klargjorde för sig vikten av att en allmän prisstegring undvikes och att detta

endast är möjligt, örn samtliga grupper visa återhållsamhet i fråga om krav på

höjda inkomster.

Även om det i och för sig skulle framkalla en ökning av inkomsterna och

sålunda komplicera uppgifterna för penningpolitiken, framstår en ökning

av byggnadsverksamheten som önskvärd. Den sannolikt icke betydande höjning

av efterfrågan, som därav framkallas på varumarknader, där tillgången

ej kan ökas, bör motverkas med andra medel hellre än alt en onödig

arbetslöshet bibehålies. Det är bland annat av detta skäl, som utskottet ansett

en viss sänkning av den från förkrigsläget starkt höjda räntenivån motiverad

såsom ett medel att uppmuntra byggnadsverksamheten.

I den mån en begränsning av kreditgivningen anses erforderlig — en fråga

sorn för närvarande synes sakna aktualitet — framstår, såsom bankofull
Rihang

till riksdagens protokoll 1941. 8 sami. Nr 56.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

mäktige framhålla, användandet av kreditrestriktioner såsom ett alternativ

till räntehöjning. Sådana restriktioner kunna, särskilt när de användas med

försiktighet, vara ett smidigare instrument än räntepolitiken. Utskottet vill

i detta sammanhang påpeka, att myndigheterna äga stora möjligheter att utöva

ett betydande inflytande på kapitalanvändningen genom den kontroll

över råvarufördelningen, som särskilt industrikommissionen utövar. Härigenom

regleras nämligen ej blott prisbildningen på råvaror oell vissa andra

varor utan påverkas även nyinvesteringen i fabriksanläggningar o. dyl. Genom

förändringar i den statliga politik, som avser att reducera den med

vissa nyinvesteringar förenade risken, kan en liknande verkan erhållas. Direkta

subventioner och skattepolitiska åtgärder påverka även investeringsverksamhetens

omfattning.

En utväg att begränsa prisstegringen är ransonering av de varugrupper,

för vilka tillgången är så knapp, att eljest en betydande reduktion av köpkraftsvolymen

genom höjda skatter eller kreditåtstramning skulle bliva ofrånkomlig

för undvikande av en stark prisstegring å dessa varuslag. Metoden

att inskränka köpkraften medför den olägenheten, att efterfrågan minskas

även inom områden, där produktionsmöjligheterna äro tillräckliga och ej fullt

utnyttjade, med påföljd att i onödan arbetslöshet och konsumtionsinskränkning

framkallas. Följaktligen kan ransonering redan på ett något tidigare

stadium än då den slutligen måste tillgripas vara att föredraga framför

skattehöjningar eller kreditinskränkning, hur föga önskvärda ransoneringsåtgärder

än i och för sig äro.

Uppenbart är också, att priskontrollen har större möjligheter att uppnå

effektivitet, när varutillgångens fördelning behärskas. Oberoende härav kan

emellertid priskontroll utöva ett väsentligt inflytande på prisutvecklingen,

och utskottet anser det vara ställt utom allt tvivel, att den svenska priskontrollen

varit av mycket stor betydelse och kan bliva det ännu mera i framtiden.

Utskottet finner ej anledning att närmare ingå på principerna för priskontrollen

men vill understryka det uttalande från departementschefens sida,

i vilket han i full överensstämmelse med ovan angivna riktlinjer för penningpolitiken

framhåller, att ökad knapphet i tillgången på en viss vara icke är en

tillräcklig grund för en prishöjning samt att ej heller den ökning av kostnaderna

per enhet tillverkad vara, som uppstår, när de fasta kostnaderna slås ut

på en minskad produktionsvolym, i allmänhet kan accepteras som motiv för

en prishöjning. Å andra sidan bör, såsom departementschefen härefter anfört,

en ökning av de rörliga kostnaderna i regel utgöra ett skäligt motiv för en

prishöjning. Då den nuvarande priskontrollen ej omfattar utvecklingen på hyresmarknaden,

vill utskottet framhålla vikten av att denna följes med uppmärksamhet

och att vid behov en offentlig hyresreglering kommer till stånd.

I likhet med bankofullmäktige anser utskottet, att frågan om en höjning

av den svenska kronans yttre värde genom en sänkning av de utländska

växelkurserna för närvarande saknar aktualitet.

Till sist vill utskottet framhålla, att genom samverkan mellan de finansiella

myndigheterna och övriga ekonomiska krafter i samhället allmänhetens oro

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

11

för inflation torde kunna dämpas. Dess bättre ha i vårt land inga allvarliga

tendenser till en flykt till sakvärden framträtt, och de torde i framtiden som

hittills kunna förebyggas genom upplysning, tjänliga beskattningsåtgärder

och en efter förhållandena avpassad prispolitik och priskontroll.

Det framgår av vad utskottet här ovan uttalat, att några enhetliga penningpolitiska

handlingsnormer icke kunna angivas. Örn penningpolitiken samordnas

med den ekonomiska politiken i övrigt och med energi fullföljes efter

de linjer, varom full enighet synes råda, torde utsikter finnas att vårt land

skall undgå de sociala olägenheter och ekonomiska rubbningar, vilka följa

med en stark och inflationsbelonad prisstegring.

Vad slutligen angår den i propositionen gjorda hemställan om fortsatt befrielse

för riksbanken från sedelinlösningsskyldigheten, har densamma ej

givit utskottet anledning till erinran.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Stockholm den 6 juni 1941.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerberg, Berling, Sandén, Friggeråker, Nilsson i

Mölndal, von Horn, Ohlin och Nordenson;

från andra kammaren: herrar Holmgren, Paulsen, Andersson i Falkenberg, Ii. A.

Westman, Gustavson i Västerås, Andersson i Munkaljungby, Hilding och Sundberg.

Reservation

av lien- Nordenson mot viss del av utskottets motivering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1941:325 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag under tolfte huvudtiteln för budgetåret 1941/42. s. 7 i texten