Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar i lagen den 12 april 1935

1941-03-27 · 29 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 29 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1941:18, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar i lagen den 12 april 1935

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.

1

Nr 18.

Ankom till riksdagens kansli den 28 mars 1941 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående ändring i vissa delar i lagen den 12

april 1935 (nr 105) om bekämpande av smittsamma

husdjurssjukdomar (epizootilag).

(2:a avd.)

I en till riksdagen den 14 februari 1941 avlåten, till jordbruksutskottet

hänvisad proposition, nr 84, har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt

utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit

riksdagen att antaga förslag till lag angående ändring i vissa delar i

lagen den 12 april 1935 (nr 105) om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar

(epizootilag).

Förslaget är av följande lydelse:

»Förslag

till

lag angående ändring av vissa delar i lagen den 12 april 1935

(nr 105) om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar

(epizootilag).

Härigenom förordnas, att 3 § 2 mom. samt 4, 5, 6, 8, 9 och 12 §§ lagen

den 12 april 1935 om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar

(epizootilag) skola erhålla följande ändrade lydelse:

3 §.

2 mom. Veterinär skall---av smittspridning.

Har mellan---nyss sagts.

Har sjukdom, på grund varav ställe förklarats spärrat, befunnits icke förekomma,

skall förklaringen omedelbart upphävas. I annat fall skall förklaringen

gälla, intill dess det spärrade stället jämlikt 4 § förklarats smittat

eller misstänkt för smitta.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 10 sami. Nr 18—19. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.

4 §•

1 mom. Länsstyrelse skall, då sjukdom som avses i denna lag inträffar

inom länet eller då det är skälig anledning till antagande att dylik sjukdom

inom länet förefinnes, där Konungen så föreskrivit förklara ställe, varest

sjukdomen inträffat eller misstänkes förefinnas, jämte omkringliggande område

i den utsträckning som prövas erforderlig smittat eller misstänkt för

smitta. I samband därmed ankommer på länsstyrelsen att enligt av medicinalstyrelsen

utfärdade anvisningar och föreskrifter dels anbefalla isolering

av det smittade eller för smitta misstänkta stället eller området ävensom

meddela förbud att begagna betesmark och att till smittat eller för smitta

misstänkt ställe eller område införa djur, som kunna angripas av sjukdomen,

eller från sådant ställe eller område utföra djur eller mjölk eller

andra produkter eller varor, som kunna bidraga till spridande av smitta, dels

ock utfärda de övriga bestämmelser, som finnas påkallade till förekommande

och hämmande av sjukdomen.

Har ställe eller område förklarats smittat av sjukdom som avses i denna

lag, ankommer det på länsstyrelsen att enligt av medicinalstyrelsen utfärdade

anvisningar och föreskrifter dels förklara omkringliggande område för

skyddsområde, dels ock i samband därmed förbjuda att, såvitt icke tillstånd i

den ordning medicinalstyrelsen bestämmer meddelats, till området införas eller

inom området från gård till annan förflyttas djur, som kunna angripas av

sjukdomen, eller att utan dylikt tillstånd därifrån utföras djur eller delar av

slaktade djur, som medföra särskild fara för spridande av smitta, eller varor,

som kunna medföra dylik fara.

2 mom. Har sjukdom, varav ställe eller område förklarats smittat, upphört

och föreskriven smittrening ägt rum, skall länsstyrelsen i enlighet med

bestämmelser, som utfärdats av medicinalstyrelsen, förklara området fritt

från smitta, och skall, därest omkringliggande område förklarats för skyddsområde,

sådan förklaring, där den ej tidigare upphävts, samtidigt upphöra

att gälla.

Har å---för smitta.

5 §•

Inträffar sjukdom---därför misstänkta.

Medicinalstyrelsen må, då så anses lämpligt till förekommande eller bekämpande

av i denna lag avsedd sjukdom, påbjuda, att skyddsympning av

djur skall verkställas.

Medicinalstyrelsen tillkommer dels att meddela förbud mot införsel eller

utförsel av djur, produkter och varor, som kunna bidraga till spridande av

smitta, att gälla mellan skilda delar av riket, dels ock att utfärda erforderliga

föreskrifter angående smittrening i anledning av sjukdom som avses i denna

lag.

6 §•

Det åligger offentligt slakthus ävensom annan under offentlig kontroll

ställd slakteriinrättning att där så påkallas för nedslaktning enligt 5 § ställa

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18-

3

lokal och personal till förfogande ävensom att vid sin verksamhet iakttaga

de föreskrifter, som till undvikande av smittas spridande meddelas av medicinalstyrelsen.

8 §•

Ersättning av---Konungen utfärdar.

Anspråk på ersättning som förut nämnts skall vid talans förlust framställas

hos medicinalstyrelsen senast inom sex månader från den dag anspråket

uppkom, Konungen likväl obetaget att härifrån medgiva undantag, då så

finnes påkallat.

Beträffande ersättning till veterinär gäller vad särskilt är stadgat.

9 §■

Högsta tillsynen över åtgärder till bekämpande av sjukdom som avses i

denna lag tillkommer medicinalstyrelsen. Då särskilda skäl därtill föranleda,

må Konungen förordna att i fråga om bekämpande av viss sjukdom

de befogenheter och skyldigheter, som jämlikt denna lag och enligt densamma

meddelade bestämmelser ankomma på medicinalstyrelsen, skola helt eller

delvis tillkomma en av Konungen tillsatt nämnd.

Länsstyrelse skall---noggrant tillämpas.

Det åligger---och dylikt.

12 g.

Förseelse mot —--allmän strafflag.

Dömes någon till ansvar för förseelse som avses i första stycket, må domstolen

på talan av allmän åklagare förordna, att rätt till sådan ersättning av

allmänna medel för kostnad eller förlust, som må utgå med stöd av denna

lag, helt eller delvis skall vara förverkad.

Innefattar förseelsen olovlig införsel, utförsel eller annan förflyttning av

djur, produkter eller varor som kunna bidraga till spridande av smitta må

domstolen tillika på talan av allmän åklagare förklara sådan egendom eller,

örn den icke kan tillrättaskaffas, dess värde förbrutet. Vad sålunda skall anses

förbrutet tillfaller kronan.

Avskrift av utslag som här avses skall av domstolen översändas till medicinalstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.

Inledning.

Genom beslut den 3 februari 1939 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för

jordbruksdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga att inom departementet

verkställa utredning och avgiva förslag rörande nya bestämmelser

för bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar samt för den statsunderstödda

försäkringsverksamheten mot förluster till följd av sådana sjukdomar.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen den 11

februari 1939 såsom sakkunniga landshövdingen E. A. Beskow, tillika ordförande,

generaldirektören J. A. Höjer, professorn H. G. Magnusson, hovrättsrådet

B. A. Fallenius, chefveterinären S. Jerlov, sekreteraren hos Malmöhus

läns hushållningssällskap B. T. Lanke samt lantbrukaren M. Hj. Nilsson i

Marielund.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen epizootisakkunniga, ha den

30 september 1940 avgivit betänkande med förslag till ändrade bestämmelser

angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (stat. off. utr.

1940: 26).

Över de sakkunnigas förslag ha yttranden avgivits av statskontoret, medicinalstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, riksräkenskapsverket, statens veterinärbakteriologiska

anstalt, veterinärhögskolans lärarråd, Överståthållarämbetet,

hälsovårdsnämnden, slakt- och saluhallsstyrelsen och förste stadsveterinären

i Stockholm, samtliga länsstyrelser, hushållningssällskaps förvaltningsutskott

och länsveterinärer, lantbruksakademien, Sveriges lantbruksförbund

jämte ett flertal därtill anslutna organisationer, flertalet avelsföreningar,

svenska veterinärläkarföreningen, svenska länsveterinärföreningen, svenska

distriktsveterinärföreningen, föreningen Sveriges yngre veterinärer, riksförbundet

landsbygdens folk samt försäkringsbolaget för smittsamma husdjurssjukdomar,

ömsesidigt, och Skånes mindre jordbrukares ömsesidiga

kreatursförsäkringsförening.

Huvuddragen av de sakkunnigas förslag m. m.

Gällande bestämmelser.

Nu gällande bestämmelser rörande bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar

finnas i huvudsak upptagna i dels lagen den 12 april 1935 (nr

105) om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag), dels

kungörelse samma dag (nr 106) med närmare föreskrifter angående bekämpande

av smittsamma husdjurssjukdomar, dels ock ett flertal av medicinalstyrelsen

utfärdade föreskrifter. Epizootikungörelsen har ändrats i vissa

hänseenden genom kungörelserna nr 839/1937, 545/1938 och 665/1938. Härjämte

ha vissa kompletterande bestämmelser i ämnet meddelats i dels kungö
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.

5

reisen den 31 januari 1936 (nr 22) angående tillämpning inom Norrbottens

län å sjukdomen smittsam blodbrist hos häst (anaemia infectiosa equi) av

vissa föreskrifter i epizootilagen och kungörelsen nr 106/1935, dels kungörelsen

den 21 juli 1938 (nr 536) angående skyddsområde vid utbrott av muloch

klövsjuka m. m., vilken kungörelse ändrats genom kungörelsen nr 710/

1938, dels kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 343) angående bestridande av

vissa kostnader i anledning av mul- och klövsjuka, dels kungörelsen den 22

december 1939 (nr 881) angående tillämpning av epizootilagen å sjukdomen

infektiös laryngotracheit hos höns m. m., dels kungörelsen den 9 februari

1940 (nr 64) angående tillämpning av epizootilagen å en svinpestliknande

sjukdom, dels kungörelsen den 31 maj 1940 (nr 406) angående förbud att

använda okokt avfall till svinföda m. m., dels ock kungörelsen sistnämnda dag

(nr 407) med vissa bestämmelser till förhindrande av spridning av sjukdomen

svinpest, vilken kungörelse ändrats genom kungörelsen nr 514/1940.

Utgifter, som åvila statsverket i anledning av bekämpandet av de smittsamma

husdjurssjukdomarna, bestridas från det under nionde huvudtiteln

uppförda förslagsanslaget till Förekommande och hämmande av smittsamma

husdjurssjukdomar: övriga utgifter. Anslaget är för innevarande budgetår

uppfört med ett belopp av 100,000 kronor. I 1941 års statsverksproposition

har för ändamålet för budgetåret 1941/42 äskats ett förslagsanslag

av 100,000 kronor.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha i sitt betänkande främst uppehållit sig vid de ändrade

bestämmelser som böra gälla i fråga örn mul- och klövsjuka. Emellertid ha

de sakkunniga även upptagit till behandling vissa andra sjukdomar såsom

svinpest och’ hönssjukdomar. De sakkunniga lia icke framlagt något förslag

till helt ny epizootilag och epizootikungörelse. Förslaget innefattar endast

ändringar i nämnda författningar. Därjämte har framlagts förslag till vissa

följdförfattningar. De sakkunniga ha ansett ändamålsenligt att bibehålla den

nuvarande uppdelningen av bestämmelserna rörande bekämpandet dels i en

av Kungl. Majit och riksdagen antagen epizootilag, vilken innehåller endast

huvudstadgandena i ämnet, dels ock i av Kungl. Majit eller vederbörande

myndighet utfärdade kungörelser.

De väsentligaste nyheterna i de sakkunnigas förslag i fråga om bekämpandet

av de smittsamma husdjurssjukdomarna avse organisatoriska förhållanden.

De sakkunniga lia sålunda föreslagit en klarare gränsdragning mellan

medicinalstyrelsen och länsstyrelserna med avseende å dessa myndigheters

befogenheter och skyldigheter vid bekämpande av epizootier. Enligt de sakkunnigas

förslag har avgörandet i hithörande frågor i huvudsak lagts i medicinalstyrelsens

hand. För närvarande råder en viss dualism mellan medicinalstyrelsen

och länsstyrelserna i det att i vissa fall länsstyrelserna äga

ensamt eller efter samråd med medicinalstyrelsen besluta i frågor rörande

bekämpandet, under det alt i andra fall beslutanderätten tillkommer medi
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.

cinalstyrelsen ensam. Det har vidare föreslagits, att Kungl. Maj:t erhåller

befogenhet att vid svårare epizootier tillsätta en särskild nämnd, som

skall övertaga de medicinalstyrelsen åvilande befogenheterna och skyldigheterna

i fråga örn epizootis bekämpande. Enligt de sakkunnigas mening

visar erfarenheten från den senaste mul- och klövsjukeepizootien 1938—39

att medicinalstyrelsen icke var i stånd att med tillgänglig arbetskraft fullgöra

såväl sina ordinarie uppgifter som ock det omfattande arbete som föranleddes

av epizootien. I förslaget har även ifrågasatts, att samtliga utbetalningar

av ersättningar för kostnader och förluster i anledning av epizooti

skall centraliseras till medicinalstyrelsen eller, i fall sådan nämnd som

nyss omförmälts tillsatts, till denna.

Enligt de sakkunnigas mening bör i största möjliga utsträckning eftersträvas

att förhindra, att veterinär samtidigt deltager i epizootibekämpande och

handhar annan veterinärvård. De sakkunniga förorda därför, att så snart

en smittsam sjukdom vunnit någon större spridning medicinalstyrelsen bör

förordna en särskild veterinär att såsom extra veterinär taga den närmaste

befattningen med samtliga fall av den smittsamma sjukdomen. Härvid bör

hinder icke möta att för detta speciella uppdrag anlita vederbörande distriktsveterinärer,

där de äro för uppdraget lämpliga.

Beträffande ersättning till djurägare för förlust i anledning av epizooti lia

de sakkunniga föreslagit, att kostnaderna för smittreningsåtgärder samt för

handräckning vid gravgrävning och nedslaktning av djur, vilka kostnader

jämlikt förenämnda kungörelse den 22 juni 1939 (nr 343) angående bestridande

av vissa kostnader i anledning av mul- och klövsjuka vid dylik sjukdom

gäldas av statsverket, framdeles även vid övriga epizootier, som avses

i epizootilagen, skola ersättas av statsmedel. Bestämmelserna ha i anslutning

härtill inarbetats i epizootikungörelsen.

I betänkandet ha de sakkunniga framlagt vissa förslag rörande förfarandet

vid värdering av djur, som nedslaktas vid en epizooti eller som dö till

följd av skyddsympning. De sakkunniga föreslå att Kungl. Majit lämnas befogenhet

att meddela föreskrifter, vilka skola vara vägledande för värderingens

verkställande. Av praktiska skäl har det synts de sakkunniga mest ändamålsenligt

att de av Kungl. Majit utfärdade föreskrifterna endast innehålla

allmänna riktlinjer. På medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen skulle det

få ankomma att meddela de närmare detaljanvisningar som härutinnan äro erforderliga.

I anslutning till de ifrågasatta bestämmelserna örn värderingsförfarandet

ha de sakkunniga förordat, att vissa inskränkningar skulle

kunna ske i värderingsmännens antal.

Frågan örn förverkande av statsersättning om någon vållat kostnad eller

förlust genom bristande vård om honom tillhöriga djur eller genom överträdelse

av gällande föreskrifter avgöres nu av administrativ myndighet. Enligt

de sakkunnigas förslag är sådant förverkande knutet till att vederbörande

ådömes straff och skall beslutas av domstol.

I fråga örn bekämpandet av mul- och klövsjuka ha de sakkunniga föreslå
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.

7

git viss utvidgning av gällande bestämmelser rörande vaccinering av djur

mot sjukdomen. De sakkunniga lia även i detta sammanhang ingått på vaccinationens

betydelse i kampen mot farsoten. Vaccination i större omfattning

förekom första gången under epizootien 1938—39. Enligt de sakkunnigas

mening bör — även om vaccineringen innefattar ett betydelsefullt medel

i kampen mot mul- och klövsjukan — alltjämt de hittills eljest tillämpade

bekämpningsmetoderna bibehållas. De sakkunniga anse salunda, att nedslaktningsförfarandet

liksom nu i första hand bör tillämpas vid bekämpandet.

Därest detta av ekonomiska eller andra skäl bör övergivas, bör isoleringsförfarandet

tillgripas. Även vid en framtida mul- och klövsjukeepizooti hör således

liksom hittills isolering av smittade gårdar äga rum. Nu gällande bestämmelser

rörande isolering av smittade gårdar, vilka bestämmelser variera

allteftersom nedslaktnings- eller isoleringsförfarandet tillämpas, anse de sakkunniga

i huvudsak även i fortsättningen böra tillämpas. Vissa ändringar

avseende bland annat persontrafiken med smittade gardar vid nedslaktningsförfarandet

föreslås dock. Enligt förslaget bör förbud för persontrafik till

och från smittad gård upphöra redan i och med att den slutliga smittreningen

godkänts. Beträffande isoleringsförfarandet ha de sakkunniga föreslagit den

lindringen i bestämmelserna, att förbud att utföra klövbärande djur och vissa

produkter inskränkts från 20 till 10 dagar efter den slutliga smittreningens

avslutande. Däremot anse de sakkunniga, att — till förhindrande av smittspridning

genom s. k. kroniska virusbärare — utförsel av livdjur från isolerad

gård under en tid av fyra—åtta månader efter friförklaringen icke bör få ske

utan tillstånd av medicinalstyrelsen.

Liksom nu är fallet förorda de sakkunniga, att även framdeles bör finnas

möjlighet att förklara visst område kring ett smittat ställe för skyddsområde.

Enligt gällande bestämmelser innebär sådan förklaring förbud att utan medicinalstyrelsens

tillstånd till området införa eller därifrån utföra djur ellet

delar av slaktade djur eller varor som kunna sprida smitta. De sakkunniga

föreslå sådan skärpning av de åtgärder, som inom skyddsområde böra vidtagas

till förhindrande av smittspridning, att förbud utfärdas mot förflyttning

av djur från gård till annan (stand still). Beträffande skyddsområdes

omfattning innebär förslaget en avsevärd begränsning i förhållande till nuvarande

regler. De sakkunniga finna det till fyllest om skyddsområde i allmänhet

inskränkes till en omkrets av två kilometer från den smittade gården.

En viss begränsning av bestämmelsernas giltighetstid skall också kunna

ske enligt förslaget, varigenom en ytterligare lättnad ernås för dem som beröras

av åtgärderna. Tidpunkten för upphörande av områdes egenskap av

skyddsområde skall sålunda under nedslaktningsförfarandet kunna sättas

till 10 dagar efter smittförklaringen. Inom skyddsområde bör det vara förbjudet

att hålla sammankomster av olika slag. Där isoleringsförfarandet tilllämpas

eller där de för skyddsområde gällande bestämmelserna kunna tänkas

bliva av lång varaktighet eller där eljest rådande förhållanden sådant

påbjuda, bör meddelas viss lindring i bestämmelserna för skyddsområde.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.

Enligt de sakkunnigas uppfattning är det icke erforderligt att, såsom i viss

utsträckning skedde under senaste epizooti, meddela förbud för transport

mellan skilda län av den orsak, att i någotdera av länen smitta förekommit.

Såsom skett vid tidigare farsoter bör det stå öppet för vederbörande myndigheter

att vidtaga åtgärder till förhindrande av sammanförande av djur vid

marknader och auktioner m. m.

De sakkunniga ha vidare framlagt vissa förslag rörande anskaffande av

arbetskraft, transportmedel och materiel av olika slag vid epizootibekämpandet.

Härjämte ha de sakkunniga utarbetat förslag till de tillämpningsföreskrifter

till epizootilagen rörande bekämpandet av mul- och klövsjuka, vilka

enligt de sakkunnigas mening böra utfärdas av medicinalstyrelsen.

Yttrandena.

I de över de sakkunnigas betänkande avgivna yttrandena ha de framlagda

förslagen i allmänhet vunnit anslutning eller lämnats utan erinran. Endast

i ett yttrande har påkallats en fullständig omarbetning av epizootilagen och

epizootikungörelsen. Mot den föreslagna gränsdragningen mellan medicinalstyrelsen

och länsstyrelserna ha endast från två länsstyrelser rests erinringar.

Den av de sakkunniga föreslagna nämnden har, framför allt från veterinärt

håll, föranlett anmärkningar. Det har härvid yrkats på mera stadigvarande

anordningar i fråga om ledningen av epizootibekämpandet. Det ifrågasatta

värderingsförfarandet har i en del yttranden ansetts för tungrott och omständligt.

I övrigt lia endast vissa detalj erinringar framställts mot förslagen.

Departementschefen.

Under den svåra mul- och klövsjukeepizooti, som under åren 1938—39

härjade i landet, framträdde vissa brister i de nu gällande bestämmelserna

rörande bekämpandet av denna farsot. Särskilt i fråga örn organisationen

av kampen mot sjukdomen voro dessa brister av allvarlig beskaffenhet. Med

hänsyn härtill och då erfarenheterna från mul- och klövsjukeepizootien torde

i viss mån vara tillämpliga å andra epizootier, synes erforderligt att vissa

ändringar i bestämmelserna örn bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar

komma till stånd. Flertalet av de av de sakkunniga ifrågasatta organisatoriska

förändringarna synas välbetänkta. Av stor betydelse lärer vara

att en klarare gränsdragning sker mellan medicinalstyrelsens och länsstyrelsernas

skyldigheter och befogenheter. Även de sakkunnigas förslag örn

öppnande av möjlighet för Kungl. Maj:t att överflytta den centrala ledningen

av bekämpandet av de smittsamma husdjurssjukdomarna till en särskild

nämnd torde böra genomföras.

Åtskilliga förenklingar och lättnader torde såsom de sakkunniga ifrågasatt

kunna ske i det nu tillämpade förfarandet vid bekämpandet av muloch

klövsjuka. I likhet med de sakkunniga anser jag emellertid att de nuvarande

huvudlinjerna för bekämpandet kunna i stort sett bibehållas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.

9

Jag finner därför i anslutning till vad i de flesta yttrandena uttalats, att de

sakkunnigas förslag är lämpligt att läggas till grund för nya bestämmelser

i ämnet. Liksom hittills torde det vara mest ändamålsenligt, att de bestämmelser,

som reglera huvuddragen av bekämpandet av de smittsamma husdjurssjukdomarna

samt de enskilda djurägarnas och andra av bestämmelserna

berörda personers rättigheter och skyldigheter, upptagas i epizootilagen. 1

den av Kungl. Maj:t i administrativ väg utfärdade kungörelsen böra därefter

liksom för närvarande sker upptagas sådana tillämpningsföreskrifter

till lagen, som äro av mera allmängiltig eller ingripande beskaffenhet. Härutöver

erforderliga detaljföreskrifter, som huvudsakligen äro av veterinär

eller lokal natur, böra däremot fastställas av medicinalstyrelsen eller vederbörande

länsstyrelse. Erfarenheten har givit vid handen, att denna indelning

av bestämmelserna är den lämpligaste och att, då ett frånträdande av

densamma skett, detta lett till svårigheter och tidsförlust vid föreskrifternas

utfärdande.

Det nu föreliggande förslaget angående åtgärder mot de smittsamma husdjurssjukdomarna

innefattar icke någon fullständig omläggning eller någon

mera genomgripande förändring i de hittills tillämpade metoderna för epizootiers

bekämpade. Förslaget avser att i anslutning till de erfarenheter, som

vunnos under den svåra mul- och klövsjukeepizooti, vilken under åren 1938

—39 härjade i södra och mellersta Sverige, .förbättra och fullständiga de

för närvarande gällande bestämmelserna i ämnet. De föreslagna ändringarna

ligga huvudsakligen på det organisatoriska området. Särskilt i fråga om organisationen

av ledningen av kampen framträdde nämligen under nämnda

epizooti allvarliga brister. Genom förslaget har man sökt avhjälpa den oklarhet,

som hittills i viss mån rått rörande de skyldigheter och befogenheter

som i olika hänseenden tillkommit de myndigheter, medicinalstyrelsen och

länsstyrelserna, vilka handha ledningen av epizootibekampandet. Härvid har

man sökt avskaffa den dualism, som förekommit på detta område, genom att

förlägga beslutanderätten i dessa frågor till medicinalstyrelsen. För att möjliggöra

en förstärkning av den centrala ledningen av bekämpandet har i förslaget

öppnats möjligheter för Kungl. Majit att överflytta denna till en särskild

för ändamålet tillsatt nämnd. De ledande principer, varpå förslaget

härutinnan bygger, finner sig utskottet kunna biträda.

Utöver vad nu berörts har i förslaget förordats ett flertal förenklingar och

lättnader i förfarandet med bekämpandet framför allt av mul- och klövsjukan.

Vissa jämkningar lia även föreslagits i gällande bestämmelser angående

ersättning av kostnader och förluster, som uppkommit till följd av epizoolier,

varjämte vissa regler uppdragits för värderingsförfarandet. Även förslaget

i denna del finner utskottet sig i princip kunna godtaga.

Utskottet kommer i det följande att i samband med redogörelse för de olika

förslagen närmare ingå på en detaljgranskning av desamma och därvid

framlägga sina synpunkter på de skilda frågorna.

Den av departementschefen förordade uppdelningen av föreskrifterna i

ämnet på olika författningar anser utskottet välbetänkt.

Utskottet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.

Förslag till ändrade bestämmelser rörande bekämpandet av

mul- och klövsjuka.

De sakkunniga.

Beträffande de sakkunnigas förslag hänvisas till redogörelsen i propositionen

sid. 11—23.

Departementschefen.

Genom den upptäckt av vaccin mot mul- och klövsjuka, som gjorts i Danmark

och Tyskland, synes ett medel ha erhållits, som torde betydligt öka

möjligheterna att i framtiden effektivare än hittills kunna bekämpa sjukdomen.

De resultat, som uppnåddes under senaste mul- och klövsjukeepizootien

under åren 1938—39, varvid vaccinering i större skala för första gången förekom

i landet, ingåvo goda förhoppningar i sådan riktning. Såsom de sakkunniga

framhållit torde några bestämda slutsatser emellertid icke kunna

dragas av dessa försök med hänsyn till att desamma igångsattes i ganska

sent skede av epizootien, då smittämnet torde ha förlorat mycket av sin virulens.

Jag delar därför de sakkunnigas uppfattning, att man även i framtiden

torde få räkna med sjukdomens bekämpande jämväl efter de nu tillämpade

linjerna med nedslaktning och isolering. Givet är dock att vaccinering

bör genomföras i den utsträckning, som för ett effektivt bekämpande av sjukdomen

befinnes erforderligt.

De sakkunniga ha berört frågan örn på vad sätt vaccin skall anskaffas

vid en kommande epizooti. I likhet med de sakkunniga håller jag före att

lämpligast vore om en överenskommelse örn leverans av erforderliga kvantiteter

vaccin från Danmark kunde komma till stånd. Jag förutsätter att

de sakkunniga ha sin uppmärksamhet riktad på detta spörsmål och så snart

ske kan upptaga överläggningar med vederbörande myndigheter i Danmark.

Den av de sakkunniga föreslagna ändringen av 5 § i epizootilagen, varigenom

möjlighet skulle öppnas för medicinalstyrelsen att förordna om

skyddsympning även då sjukdomsfall ännu ej inträffat i landet, kan jag biträda.

Uppenbarligen är det till gagn att genom ett så tidigt ingripande som

möjligt sjukdomens inträngande i landet och spridning där förhindras. I

vissa yttranden har i anslutning till detta ändringsförslag yrkats på att medicinalstyrelsen

även skulle äga medgiva eller förbjuda skyddsympning. Förbud

mot användning av skyddsmedel mot sjukdomar torde icke ha sin plats i

epizootilagstiftningen i vidare mån än förbudet motiveras av att skyddsmedlet

i fråga innefattar en fara för sjukdoms spridande. Skulle så vara fallet,

lärer medicinalstyrelsen utan att uttryckligt stadgande därom upptages i

epizootilagen på grund av den allmänna befogenhet medicinalstyrelsen har

äga förordna att medlet icke må användas. I den mån förbud mot användande

av skyddsmedel avsetts av annan anledning än nyss berörts, synes

förbud av dylik art böra upptagas i en särskild lagstiftning. Denna fråga

s. 11 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr IS.

11

torde emellertid icke böra behandlas i detta sammanhang. Spörsmålet lärer

tarva en ingående utredning.

Jag anser icke heller påkallat att i epizootilagen upptaga något stadgande

av den innebörd veterinärhögskolans lärarkollegium förordat rörande skyldighet

att ställa djur till förfogande för blodtappning. Något behov av ett

dylikt stadgande har icke under tidigare epizootier visat sig vara för handen.

Tidigare ha djurägare så gott som undantagslöst lämnat sitt medgivande till

blodtappning.

Såsom jag förut antytt torde även en kommande epizooti av mul- och

klövsjuka böra bekämpas jämväl enligt de hittills använda bekämpningsmetoderna.

I första hand synes sålunda sjukdomen böra bekämpas genom nedslagning

av smittade besättningar. Därjämte torde även böra påbjudas inskränkningar

i samfärdseln samt desinfektion av smittade gårdar. De skäl

de sakkunniga anfört för nedslaktningsförfarandets bibehållande även i nuvarande

läge sedan vaccineringsmöjligheterna förbättrats synas övertygande.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att de nu gällande bestämmelserna i

5 § epizootilagen och 15 § 1 mom. epizootikungörelsen rörande beslutandet

om nedslaktningen torde oförändrade kunna bibehållas. Såsom de sakkunniga

påpekat medgiver den utformning bestämmelserna fått, att frågan, huruvida

och i vilken omfattning nedslaktning skall ske, i sista hand avgöres av

Kungl. Maj:t. Rörande frågan huru länge nedslaktningsförfarandet bör vidmakthållas

kan såsom de sakkunniga framhållit icke göras något bestämt

uttalande. Denna fråga måste avgöras dels med hänsyn till epizootiens utveckling

och de möjligheter som kunna anses föreligga att hejda densamma,

dels ock under beaktande av de konsekvenser, som nedslaktningen medför

för landet och de enskilda djurägarna.

De sakkunniga ha framlagt förslag om ett flertal ändringar i de hittills

tillämpade reglerna rörande isolering av de av mul- och klövsjuka smittade

gårdarna samt angående skyddsområdenas omfattning och samfärdseln inom

dessa. Även i fråga om smittreningsförfarandet ha de sakkunniga föreslagit

ett flertal nya föreskrifter. De av de sakkunniga upprättade förslagen

synas mig i huvudsak välbetänkta. Enligt de sakkunnigas förslag bör i 5 §

epizootilagen intagas en bestämmelse, som möjliggör för medicinalstyrelsen

att anordna spärrar mellan skilda delar av riket i syfte att förhindra smittans

spridande. Under senaste epizooti åren 1938—39 anordnades en dylik

spärr mellan Skåne och vissa delar av Halland samt landet i övrigt. Att möjligheter

för medicinalstyrelsen att föranstalta örn dylik anordning finnas torde

understundom vara av behovet påkallat. Förslaget föranleder därför ingen

erinran från min sida. Jag anser mig emellertid i övrigt icke böra närmare

ingå på detaljerna i de föreslagna föreskrifterna. Det bör ankomma på vederbörande

myndigheter, som handha bekämpandet av sjukdomen, att meddela

de i nu förevarande hänseenden erforderliga bestämmelserna. Såsom

allmän princip vid utformande av dessa föreskrifter synes emellertid böra

gälla att strängare ingrepp i den allmänna samfärdseln än som oundgängligen

kräves för sjukdomens bekämpande icke bör ifrågakomma. Enligt min

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.

Utskotlel.

uppfattning synas de av de sakkunniga föreslagna föreskrifterna i stort sett

innebära en tillfredsställande avvägning mellan å ena sidan de veterinära

kraven på att effektiva åtgärder mot sjukdomen företagas och å andra sidan

djurägarens och allmänhetens intresse att icke i anledning härav onödigt

betungas i den dagliga samfärdseln. I vissa avseenden lärer dock bestämmelserna

av vederbörande myndigheter böra underkastas förnyat övervägande.

Särskilt torde böra prövas frågan om skyddsområdenas omfattning

samt spörsmålet huruvida icke ytterligare förenklingar i fråga om desinfektionsförfarandet

såväl å smittade gårdar som i fråga örn mejerierna kan ske

utan att effektiviteten av åtgärderna eftersättes.

Erfarenheten från imil- och klövsjukeepizootien under åren 1938—39 synes

giva vid handen att i det då använda vaccinet erhållits ett gott medel för

sjukdomens bekämpande. Emellertid torde icke ännu vaccinet lia blivit så

u (experimenterat, att man endast kan lita till denna bekämpningsmetod.

Även i framtiden torde man därför vara nödsakad att bekämpa sjukdomen

efter de hittills tillämpade linjerna med nedslagning och isolering.

Utskottet finner det ändamålsenligt att som departementschefen förslagit i

5 § av epizootilagen vidtages sådan ändring, att möjlighet öppnas för medicinalstyrelsen

att förordna örn skyddsympning även då sjukdomsfall ännu ej

inträffat i landet. Det torde vara önskvärt att vaccinering såsom en skyddsåtgärd

sker i de trakter där sjukdomen kan förväntas bryta in i landet, ävensom

att dyrbarare avelsbesättningar, vilka äro avsedda att undantagas från

nedslagning, vaccineras redan innan sjukdomen hit inträngt. Även utskottet

finnér det vara av vikt att åtgärder vidtagas för att på lämpligaste sätt säkra

landets behov av vaccin.

I det betänkande, som ligger till grund för Kungl. Maj:ts proposition, har

upptagits mycket ingående förslag till olika detaljbestämmelser rörande de

åtgärder som böra vidtagas för mul- och klövsjukans bekämpande. Huvudparten

av dessa bestämelser äro avsedda att då sjukdomen utbryter meddelas

av vederbörande myndighet, som handhar bekämpandet. Utskottet finner

icke anledning att närmare ingå på dessa bestämmelser, vilka i stor utsträckning

bliva beroende på den veterinär-medicinska vetenskapens ståndpunkt i

fråga om mul- och klövsjukans bekämpande vid den tidpunkt då en ny epizooti

utbryter. Utskottet vill emellertid understryka vikten av att vid utformande

av dessa föreskrifter iakttages, att strängare ingrepp i den allmänna

samfärdseln icke företagas än som oundgängligen krävas för sjukdomens bekämpande.

Med de möjligheter som för närvarande finnas för sjukdomens

bekämpande torde emellertid såsom departementschefen framhållit vara

nödvändigt att behålla de nuvarande bestämmelserna i 5 § epizootilagen och

15 § 1 mom. epizootikungörelsen rörande nedslaktning av djur. Den föreslagna

ändringen av 5 § epizootilagen, avseende att möjliggöra för medicinalstyrelsen

att anordna spärrar mellan skilda delar av riket i syfte att förhindra

smittans spridande, föranleder icke någon erinran från utskottets

sida.

s. 13 Kontrollera mot PDF

J ordbruksutskottets utlåtande Nr 18,

13

Andra smittsamma husdjurssjukdomar än mul- och klövsjuka.

De sakkunniga.

Beträffande de sakkunnigas förslag får utskottet hänvisa till redogörelsen

i propositionen sid. 29—30 och 32—34.

Departementschefen.

I likhet med de sakkunniga anser jag att de nu gällande bestämmelserna

i epizootikungörelsen rörande svinpesten i huvudsak kunna bibehållas oförändrade.

Såsom de sakkunniga förordat synes dock mera ändamålsenligt att

medicinalstyrelsen i stället för länsstyrelsen skall äga utfärda påbud om

kokning av köks- eller slaktavfall som användes för utfodring av svin. Ett

dylikt påbud kommer vanligen att gälla större områden eller ock hela riket.

Att såsom hittills låta det ankomma på länsstyrelserna att för varje län meddela

förbud av ifrågavarande slag kan icke anses lämpligt. I fråga om förbud

för utförsel av svin från ett län till andra delar av riket synes däremot

förbudet såsom av mera lokal omfattning böra meddelas av länsstyrelsen.

Jag vill emellertid i anledning av vad i yttrandena från länsstyrelserna i

Stockholms och Jönköpings län anförts framhålla att länsstyrelserna böra

ha skyldighet att följa av medicinalstyrelsen lämnade anvisningar rörande

meddelande av dylika förbud. Har alltså medicinalstyrelsen funnit förbud för

införsel av svin i fråga om visst län påkallat, har länsstyrelsen att utfärda

förbudet. I det följande återkommer jag mera ingående till frågan om vilken

myndighet, medicinalstyrelsen eller länsstyrelserna, som bör ha högsta ledningen

av kampen mot epizootierna, och dessa myndigheters inbördes ställning

i detta hänseende.

I anslutning till vad medicinalstyrelsen yttrat torde vara ändamålsenligt

att i kungörelsen kommer till klart uttryck att länsstyrelsen må förbjuda även

kringföringshandel med smågrisar inom länet. De av medicinalstyrelsen

föreslagna ändringarna i 28 § 2 mom. örn kokningstider anser jag däremot

icke erforderliga. Att i epizootikungörelsen upptaga föreskrift härom torde

icke vara lämpligt. Dylika detaljbestämmelser ha sin plats i de tillämpningsföreskrifter

som medicinalstyrelsen har att utfärda rörande sjukdomens bekämpande.

Av samma anledning kan jag icke biträda länsstyrelsens och

länsveterinärens i Västernorrlands län hemställan om upptagande av vidlyftigare

föreskrifter i ämnet i epizootikungörelsen. Icke heller i övrigt anser

jag vad i sistnämnda yttrande anförts påkalla ändring i de nuvarande bestämmelserna.

I 27 § 2 mom. epizootikungörelsen stadgas endast att länsstyrelsen

skall då ställe förklaras misstänkt förordna tjänsteveterinär att, intill

dess visshet vunnits i fråga om sjukdomens förekomst, vid förnyat sjukdomseller

dödsfall inom svinbesättningen företaga erforderlig undersökning eller

obduktion. Givet är att veterinär har att ställa sig till efterrättelse de anvisningar

rörande undersökningen eller obduktionen som medicinalstyrelsen

meddelar.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.

Utskottet.

I likhet med de sakkunniga anser jag att kungörelserna nr 406 och 407/

1940 böra upphävas. Det torde därefter böra ankomma på medicinalstyrelsen

att med stöd av epizootilagens och epizootikungörelsens bestämmelser

utfärda de föreskrifter som kunna finnas påkallade.

Vad de sakkunniga anfört angående hönssjukdomarna föranleder ingen

erinran från min sida.

Såsom i vissa yttranden påpekats synas skäl tala för att i epizootilagen

upptaga infektiös anaemi hos häst. Detta spörsmål torde emellertid böra

underkastas en grundligare undersökning, innan ett definitivt ståndpunktstagande

kan ske. Jag förutsätter, att medicinalstyrelsen upptar denna fråga

till utredning och därefter framlägger de förslag, som kunna finnas påkallade.

De förslag som framlagts under denna avdelning i propositionen avse icke

någon ändring av epizootilagen utan gälla huvudsakligen smärre jämkningar

i epizootikungörelsens föreskrifter rörande svinpestens bekämpande. Enligt

departementschefens mening bör det sålunda ankomma på medicinalstyrelsen

i stället för, såsom för närvarande gäller, å länsstyrelsen att utfärda

föreskrifter angående kokningspåbud. Förbud mot in- och utförsel av grisar

samt kringföringshandel med smågrisar anser departementschefen böra

meddelas av länsstyrelsen, som dock skall följa de anvisningar medicinalstyrelsen

lämnar i ämnet. Förslagen sammanhänga i viss mån med den principiella

ståndpunkten, som i propositionen intagits i fråga örn vilken myndighet

som skall handha ledningen av kampen mot epizootierna. Till denna

fråga återkommer utskottet i det följande.

I likhet med departementschefen anser utskottet önskvärt, att frågan örn

upptagande i epizootilagen av sjukdomen infektiös anemi hos häst blir föremål

för utredning.

Ledningen av bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar.

Medicinalstyrelsen och länsstyrelserna m. m.

De sakkunniga.

Beträffande de sakkunnigas förslag återfinnes redogörelse i propositionen

sid. 36—41.

Departementschefen.

Såsom jag redan inledningsvis framhållit visade sig under den stora muloch

klövsjukeepizootien 1938—39 särskilt i fråga om ledningen av sjukdomsbekämpandet

allvarliga brister i nu gällande bestämmelser. Dessa medförde,

att osäkerhet uppstod hos de myndigheter som handhade ledningen,

nämligen medicinalstyrelsen och länsstyrelserna, rörande respektive myndigheters

befogenheter och skyldigheter. Någon enhetlig ledning kom härigenom

icke till stånd. Understundom utfärdades i samma fråga olika bestäm
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.

15

melser inom närbelägna län. Denna brist på gemensam ledning medförde

ävenledes svårigheter då det gällde utfärdande av föreskrifter som avsågos

att tillämpas i ett flertal län. Varje länsstyrelse kunde härvid endast meddela

bestämmelser såvitt angick länsstyrelsens eget verksamhetsområde. Fall

förekom även då länsstyrelse vägrade att utfärda bestämmelser, som medicinalstyrelsen

ansett påkallade. Understundom inträffade emellertid motsatta

förhållandet i det länsstyrelse meddelade föreskrifter som medicinalstyrelsen

icke fann behövliga. Med hänsyn till dessa och liknande erfarenheter

från den senaste mul- och klövsjukeepizootien synas starka skäl tala

för att ledningen av epizootibekämpandet principiellt lägges i en myndighets

hand. I likhet med de sakkunniga anser jag, att ledningen bör åvila

medicinalstyrelsen. Såsom de sakkunniga framhållit äro övervägande flertalet

av de åtgärder, som skola vidtagas, betingade av veterinärhygieniska

skäl och kunna därför bäst bedömas av medicinalstyrelsen. Större möjligheter

förefinnas också för styrelsen att överblicka läget i fråga om en epizooti

samt att ur en större synvinkel bedöma densamma och avgöra vilka

åtgärder som lämpligen böra vidtagas. De sakkunnigas förslag i nu förevarande

hänseende har även vunnit allmän anslutning i de avgivna yttrandena.

De skäl mot förslaget, som anförts av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus

samt örebro län, grunda sig huvudsakligen på länsstyrelsernas erfarenheter

från den senaste epizootien. Enligt min mening kunna dessa erfarenheter

näppeligen åberopas mot förslaget, då under denna tid just frånvaron av enhetlig

ledning i stor utsträckning torde ha föranlett de brister, som länsstyrelserna

påtalat i sina yttranden.

Även om i princip sålunda enligt min uppfattning beslutanderätten i frågor

rörande åtgärder mot en epizooti bör tillkomma medicinalstyrelsen, anser

jag likväl den ståndpunkten icke böra drivas därhän att länsstyrelserna

berövas befogenheten att fatta beslut i frågor av mera lokal natur eller med

begränsad räckvidd. Dylika frågor synas länsstyrelserna i allmänhet självständigt

kunna avgöra. I anslutning till vad de sakkunniga anfört vill även

jag i detta sammanhang betona, att vad nu förordats icke innebär att länsstyrelserna

skulle betagas möjligheten eller skyldigheten till initiativ i fråga

örn de åtgärder, som styrelserna anse nödiga och nyttiga. I kampen mot

epizootierna torde man icke kunna undvara länsstyrelsernas biträde och vaksamhet.

Såsom de sakkunniga framhållit böra länsstyrelserna emellertid

alltid vara skyldiga att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter eller direktiv,

som medicinalstyrelsen meddelar. I överensstämmelse med vad jag nu

anfört bör omredigering av 4 § epizootilagen samt vissa stadganden i epizootikungörelsen

ske så att den nu förordade principen kommer till klart

uttryck i författningarna.

Även de sakkunnigas förslag om centralisering av utbetalningarna till medicinalstyrelsen

synes välbetänkt och torde böra genomföras. I anledning

härav torde en ändring i 8 § epizootilagen företagas avseende att anspråk

på ersättning för kostnader eller förlust i anledning av epizooti skall framställas

hos medicinalstyrelsen. Preklusionstiden bör på sätt de sakkunniga

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.

föreslagit utsträckas till sex månader från den dag anspråket uppstod. I samband

med denna ändring synes såsom medicinalstyrelsen framhållit viss ändring

i kungörelsen nr 243/1928 vara påkallad. För veterinärernas ersättningar

bör gälla vad därom särskilt finnes stadgat.

Erfarenheterna från den senaste mul- och klövsjukeepizootien giva vid

handen, att medicinalstyrelsen icke kan med de ordinarie arbetskrafter, som

stå styrelsen till buds, bära den arbetsbörda som påvilar styrelsen vid en

mera svårartad epizooti. Åtgärder måste därför vidtagas för att antingen

tillföra styrelsen nya arbetskrafter i tillräcklig omfattning eller ock inrätta

ett särskilt organ som handhar epizootibekämpandet. Under den senaste epizootien

kom den förstnämnda utvägen till användning, i det en särskild

byrå för handläggning av epizootiärenden inrättades. Resultatet av detta

förfaringssätt synes emellertid såsom de sakkunniga framhållit i flera hänseenden

icke lia varit helt tillfredsställande. De sakkunniga ha ansett att en

bättre och mera rationell lösning av detta organisationsproblem vunnes därest

ett särskilt organ kunde tillsättas för handhavande av epizootibekämpandet.

Jag kan i huvudsak dela de sakkunnigas mening i detta hänseende.

I likhet med de sakkunniga anser jag lämpligt, att möjlighet öppnas för

Kungl. Majit att tillsätta en särskild nämnd att leda kampen mot epizootierna.

I vissa yttranden har väckts frågan huruvida icke nu borde inrättas

en särskild veterinärstyrelse som kunde handha alla veterinärfrågor. Såsom

framgår av vad de sakkunniga anfört har riksdagen hemställt om en

utredning rörande inrättande av en dylik styrelse. Det torde emellertid vara

nödvändigt att underkasta detta spörsmål ett grundligt övervägande innan

detsamma avgöres. Jag anser med hänsyn härtill, att den i yttrandena framförda

frågan icke i detta sammanhang kan upptagas till behandling. Icke

heller kan jag dela den i vissa yttranden uttalade meningen att epizootinämnden

skall vara permanent. Epizootier av den omfattning, att en nämnd

skulle behövt tillsättas, ha hittills förhållandevis sällan uppträtt i landet.

Enligt vad erfarenheten visar förekomma mul- och klövsjukeepizootierna,

vilka torde vara de epizootier som kunna påkalla särskilda åtgärder av nu

ifrågavarande slag, ungefär med 8—10 års intervaller. Något behov av ett särskilt

organ som skulle behandla epizootifrågor eller arbeta med planer för

mötande av epizootier torde icke föreligga. Den för medicinalstyrelsen tillgängliga

ordinarie arbetskraften lärer kunna räcka till härför, i varje fall

torde någon permanent förstärkning av densamma endast för ifrågavarande

ändamål icke vara erforderlig. I yttrandena synes ha förbisetts, att en av

de viktigaste uppgifterna för medicinalstyrelsens veterinärbyrå består just i

att handha ledningen av kampen mot de smittsamma husdjurssjukdomarna.

Det är emellertid av vikt att under de epizootifria tiderna inom medicinalstyrelsen

vidtagas de förberedelser, som äro nödvändiga i detta hänseende.

Det torde sålunda böra ankomma på medicinalstyrelsen att taga under övervägande

de av de sakkunniga utarbetade föreskrifterna rörande mul- och

klövsjukan och tillse att dessa bringas i det skick att de kunna komma till

s. 17 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.

17

användning därest en ny epizooti skulle utbryta. Det ligger så mycket större

vikt härpå som medicinalstyrelsen enligt vad jag förut anfört bör lia den

huvudsakliga ledningen av kampen mot epizootier. Jag vill emellertid, i anledning

av vad i vissa yttranden framhållits rörande vikten av att epizootinämnden

icke tillsättes på ett för sent stadium av epizootien, understryka,

att den enligt min mening bör tillsättas så tidigt att densamma kan organisera

och leda hela kampen mot sjukdomen. Tidigare mul- och klövsjukeepizootier

ha samtliga kommit över Danmark och förebud för desamma ha

varslats lång tid innan sjukdomen nått Sverige.

I vissa yttranden har påtalats, att de sakkunniga icke förutsett det förhållandet

att två epizootier samtidigt kunde utbryta och att det sålunda kunde

föreligga behov av två olika nämnder. Enligt vad tidigare erfarenhet på

detta område visar har i landet under senare tid icke samtidigt förekommit

två epizootier av den omfattning att särskild nämnd skulle ha behövt tillsättas.

Såvitt jag kan finna ha de föreslagna bestämmelserna emellertid icke

givits den utformningen, att desamma skulle förhindra tillsättande av flera

epizootinämnder, därest så skulle visa sig av behovet påkallat.

Nämnden bör i förhållande till medicinalstyrelsen ha en fullt självständig

ställning. I och med att nämnden tillsatts böra i stort sett samtliga medicinalstyrelsens

skyldigheter och befogenheter med undantag för förordnandet

av veterinärer överflyttas på nämnden. Förordnandet av veterinärer att biträda

i kampen mot epizootier torde såsom de sakkunniga uttalat böra ske

av medicinalstyrelsen i samråd med nämnden. Medicinalstyrelsen bör emellertid

härvid i möjligaste mån söka tillmötesgå nämndens önskemål i personfrågor.

Måhända bör även bestyret med utbetalandet av ersättningar kvarbliva

hos medicinalstyrelsen. Denna fråga torde emellertid få avgöras i samband

med nämndens organisation.

Vad angår nämndens organisation kan jag även i detta hänseende i huvudsak

ansluta mig till de sakkunnigas förslag. Frågan huruvida ordföranden

skall vara veterinär eller icke anser jag i likhet med de sakkunniga för

närvarande böra lämnas öppen. Till ordförandeposten bör utses den person

som kan anses därför lämpligast, oavsett om han är veterinär eller icke.

Kungl. Majit synes icke, lika litet som vid tillsättande av andra chefsbefattningar,

böra vid val av ordföranden vara bunden av något förslag från medicinalstyrelsen.

I likhet nied vad i några yttranden uttalats anser jag, att

en ledamot i nämnden bör vara jordbrukare eller knuten till jordbrukets

organisationer. Epizootierna drabba kraftigast jordbrukare och dessas förtroende

för ledningen skulle säkerligen ökas därest de ägde en representant

i densamma. Såsom de sakkunniga föreslagit torde vara lämpligast att

ordföranden äger ensam besluta i alla frågor inom nämnden. Frågan huruvida

hans beslutanderätt i viss utsträckning bör kunna delegeras till annan

ledamot av nämnden torde få avgöras i samband med nämndens tillsättande

och under hänsynstagande till dess sammansättning. I enlighet med

vad de sakkunniga uttalat torde utgifterna för nämnden och dess befattningshavare

böra bestridas från det under nionde huvudtiteln uppförda för
Biliang

till riksdagens protokoll 1941. 10 soini. Nr IS—19. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.

Utslcottet.

slagsanslaget Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar:

övriga utgifter.

Den av mig nu förordade anordningen påkallar att ett tillägg göres till

9 § i epizootilagen. I första stycket av denna paragraf torde böra upptagas

en föreskrift därom att Kungl. Majit, då särskilda skäl därtill föranleda, må

förordna att i fråga om bekämpande av viss sjukdom de befogenheter och

skyldigheter som jämlikt epizootilagen eller enligt densamma meddelade bestämmelser

åvila medicinalstyrelsen helt eller delvis skola fullgöras av en

av Konungen tillsatt nämnd.

En av de viktigaste förutsättningarna för att kampen mot en epizooti

skall kunna bliva effektiv är att det finnes handlingskraftig ledning i spetsen

för bekämpandet. Såsom tidigare uttalats torde en av de största bristerna

i den nuvarande epizootilagstiftningen ligga däri att ledningen icke

lagts i en myndighets hand. Den dualism, som kännetecknar den nuvarande

ledningen med medicinalstyrelsen och länsstyrelserna som i viss mån jämställda,

synes efter vad utredningen givit vid handen ha i flera avseenden

verkat störande vid bekämpandet av sjukdomen. Utskottet finner sig med

hänsyn härtill böra tillstyrka förslaget därom att ledningen lägges i en

myndighets hand. Vid valet av den myndighet, som bör leda bekämpandet,

anser utskottet i likhet med departementschefen, att övervägande skäl synas

tala för att medicinalstyrelsen erhåller ifrågavarande uppgift. Medicinal

styrelsen har otvivelaktigt större sakkunskap till sitt förfogande på detta

speciella område och äger såsom den centrala myndighet, som handlägger

veterinära frågor, även de största förutsättningarna för att kunna följa och

överblicka utvecklingen i fråga om epizootierna. Utskottet vill emellertid i

anslutning till vad departementschefen anfört även betona vikten av att

länsstyrelsernas intresse och ansvar för dessa frågor hållas levande. Såsom

departementschefen uttalat torde det icke vara möjligt att undvara länsstyrelsernas

biträde och vaksamhet. Dessa böra därför kunna i lokala frågor

handla självständigt och därvid taga initiativ i fråga om epizootibekämpandet.

Emellertid böra länsstyrelserna, därest medicinalstyrelsen meddelat

föreskrifter eller fattat beslut på detta område, ställa sig dylika föreskrifter

eller beslut till efterrättelse.

Utskottet har icke något att erinra mot förslaget örn centralisering till

medicinalstyrelsen av utbetalningar i anledning av kostnader eller förlust

till följd av epizooti. Likaledes finner sig utskottet böra tillstyrka, att den

preklusionstid inom vilken krav på ersättning skall framställas utsträckes

från tre till sex månader.

De i anledning av de ifrågavarande förslagen förordade ändringarna av

4 och 8 §§ i epizootilagen finner sig utskottet alltså kunna godkänna.

Det i propositionen upptagna förslaget, att Kungl. Majit, då särskilda skäl

därtill föranleda, skall äga förordna att i fråga om bekämpande av viss

smittsam husdjurssjukdom de befogenheter och skyldigheter, som jämlikt

epizootilagen och enligt densamma meddelade bestämmelser ankomma på

s. 19 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.

19

medicinalstyrelsen, skola helt eller delvis tillkomma en av Kungl. Maj:t tillsatt

nämnd, finner utskottet välbetänkt. Enligt vad utredningen givit vid

handen synes vid en våldsammare epizooti medicinalstyrelsen icke äga möjligheter

att under fullgörande av sina ordinarie uppgifter tillika leda och

organisera kampen mot epizootien. Det torde med hänsyn härtill vara lämpligt

att dessa sistnämnda uppgifter anförtros ett särskilt statligt organ som

kan erhålla just för detta ändamål lämpad sammansättning. I likhet med

departementschefen finner utskottet icke erforderligt att detta organ blir av

permanent beskaffenhet. Epizootier av den omfattning att en dylik nämnd

blir behövlig torde enligt vad erfarenheten visar endast förekomma med förhållandevis

långa tidsintervaller. I den mån medicinalstyrelsen under mellantiden

behöver särskilt biträde på detta område, torde det vara möjligt att

tillgodose detta behov genom tillkallande efter Kungl. Maj :ts medgivande av

särskild sakkunnig, vilken torde kunna erhålla ersättning från anslaget till

Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar: Övriga

utgifter. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla vikten av att epizootinämnden

icke tillsättes på ett för sent stadium. Det torde vara önskvärt att

nämnden blir i tillfälle att leda och organisera hela kampen mot sjukdomen

i fråga. Det är att märka, att mul- och klövsjukan, vilken närmast torde vara

den sjukdom för vars bekämpande epizootinämnd är behövlig, tidigare kommit

från kontinenten och Danmark, varvid förebud för epizootien varslats

lång tid innan sjukdomen nått Sverige.

Vad departementschefen anfört rörande nämndens ställning och sammansättning

ger icke utskottet anledning till något särskilt uttalande. Utskottet

finner sig kunna biträda vad departementschefen härutinnan föreslagit. Ej

heller det i anledning av förevarande förslag förordade tillägget till 9 § epizootilagen

ger utskottet anledning till erinran.

Veterinärorganisationen.

De sakkunniga.

Beträffande de sakkunnigas förslag hänvisar utskottet till redogörelsen i

propositionen sid. 56—57.

Departementschefen.

Såsom framgår av vad de sakkunniga anfört torde veterinärorganisationen

under den senaste epizootien varit behäftad med vissa brister. En

av de förnämsta anledningarna härtill synes emellertid ha varit att veterinärer

icke kunnat disponeras för deltagande i sjukdomsbekämpandet i tillräcklig

omfattning. I likhet med de sakkunniga anser jag, att berörda brister

i varje fall i viss mån kunna undanröjas genom att en plan för disponerande

av alla tillgängliga veterinära krafter upprättas. En dylik plan bör på

förhand finnas utarbetad inom medicinalstyrelsen för den händelse en epizooti

skulle utbryta.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.

Utskottet.

Liksom de sakkunniga anser jag, att ledningen av det lokala bekämpandet

såsom nu i regel sker bör ledas av överveterinärerna. Härtill böra utses

de för ändamålet lämpligaste veterinärerna. Intet torde heller vara att erinra

mot de sakkunnigas förslag att vid behov biträdande överveterinärer kunna

förordnas att bistå överveterinärerna.

Även i fråga örn organiserandet av övriga veterinärers deltagande i kampen

mot epizootier delar jag de sakkunnigas uppfattning. Det torde sålunda

vara lämpligt att, då en epizooti vinner större spridning, en särskild veterinär

förordnas att i egenskap av extra veterinär i den utsträckning så kan

ske taga den närmaste befattningen med sjukdomsbekämpandet. Man torde

icke kunna bortse från att vissa risker för smittspridning föreligga, därest

samme veterinär anlitas för sjukdomsbekämpandet och den vanliga husdjurssjukvården.

I början av en epizooti torde det icke vara möjligt att helt

avkoppla tjänsteveterinärerna från befattningen med epizootibekämpandet.

Jag vill i likhet med de sakkunniga understryka, att till extra veterinärer att

deltaga i bekämpandet även böra kunna förordnas vederbörande distriktsveterinärer

där så finnes lämpligt.

De förslag som av departementschefen framförts i fråga om veterinärorganisationen

äro huvudsakligen av administrativ natur. Mot vad departementschefen

föreslagit har utskottet intet att erinra.

Ersättning av allmänna medel för kostnader och förluster i

anledning av smittsamma husdjurssjukdomar.

Ersättning för smittrening, gravgrävning och nedslaktning samt för intrång

i näring m. m.

De sakkunniga.

Beträffande de sakkunnigas förslag hänvisar utskottet till redogörelsen i

propositionen å sid. 61—64.

Departementschefen.

Den mest betydelsefulla av de av de sakkunniga förordade ändringarna i

fråga om ersättningsgrundema är förslaget om överflyttande å statsverket

av hela kostnaden för smittrening för sjukdomar som avses i epizootilagen.

Såsom framgår av vad förut anförts vidtogs en dylik överflyttning i fråga om

smittreningskostnaderna vid mul- och klövsjuka i anledning av beslut av

1939 års lagtima riksdag (prop. nr 295; r. skr. nr 348). Bestämmelser härom

avsågos emellertid endast skola vara av provisorisk natur i avbidan på de

sakkunnigas förslag till bestämmelser rörande epizootibekämpandet. Det av

de sakkunniga nu framlagda förslaget rörande frågans definitiva lösning kan

jag biträda. Flera skäl synas tala för att kostnaderna för smittrening gäldas

s. 21 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.

21

av statsverket. Såsom de sakkunniga framhållit kan man icke bortse från

att smittreningsåtgärderna till övervägande del måste anses som en det allmännas

angelägenhet. För djurägaren, vars besättning redan drabbats av

sjukdomen, har vidtagande av dessa åtgärder — vid det förhållande att deras

huvudsakliga syfte uppenbarligen är att förhindra sjukdomens vidare

spridning — icke något större intresse. Det torde sålunda i fall, då nedslaktningsförfarandet

icke tillämpas, vara för honom tämligen likgiltigt, huruvida

smittreningsåtgärder vidtagas eller ej, då hans besättning ändock under förhållandevis

lång tid är immun mot smittan. Nedslaktas besättningen, förefinnes,

i allt fall innan djurägaren hunnit anskaffa en ny sådan, vilket vanligen

drar avsevärd tid, ur hans synpunkt intet större behov av snabb smittrening

å gården. För det allmänna, som har ett starkt intresse av att sjukdomen

hejdas, är det däremot av största vikt, att smittrening sker skyndsamt

och på det mest effektiva sätt. Erfarenheten har visat att i kampen mot sjukdomen

smittreningen är en mycket viktig åtgärd för dess hejdande. Det är

vidare att märka att djurägaren icke alls eller i allt fall i mycket ringa grad

kan påverka desinfektionsförfarandet. Kostnaderna för detsamma skulle han

däremot det oaktat vara skyldig att bära. På sätt de sakkunniga påpekat

måste detta framstå såsom obilligt. För djurägarna, i synnerhet för dem

som inneha gårdar med mindre besättningar som äro mera avsides belägna,

kunna kostnaderna för smittreningen ofta bliva mycket betungande. Av utredningen

framgår att smittreningskostnaderna, då nedslaktningsförfarandet

använts, kunnat beräknas till högst 3 å 4 procent av statens utgifter för inlösen

av nedslaktade besättningar. Genom förenkling och rationalisering av

smittreningsåtgärder i enlighet med vad förut förordats torde dessa kunna

väsentligt förbilligas.

Även de sakkunnigas förslag att kostnaderna för gravgrävning och nedslagning

av djur skall gäldas av statsmedel anser jag mig kunna tillstyrka.

Gravgrävning och nedslaktning ske nu merendels genom det allmännas försorg.

I anslutning till vad i ett flertal yttranden yrkats vill jag tillika förorda,

att ersättning skall utgå även för handräckning, som lämnats av djurägaren

och hans hustru.

I anslutning till vad veterinärhögskolans lärarråd föreslagit torde vidare

en mindre jämkning i formuleringen av bestämmelserna rörande ersättningen

för vacciner och andra förebyggande medel böra ske. Redan för närvarande

torde bestämmelsen i stort sett ha tillämpats i överensstämmelse

med vad som förordats. Däremot är jag icke beredd att tillstyrka det av

lärarrådet och vissa myndigheter framförda förslaget att ersättning skall utgå

vid abort. Det torde vara förenat med stora svårigheter att finna någon

tillfredsställande form för ersättningens fastställande. Dylika aborter i samband

med skyddsympning torde hittills ha varit sällsynta.

De av de sakkunniga föreslagna ändringarna i bestämmelserna rörande ersättning

för väsentligt intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst

torde i huvudsak kunna godtagas. Enligt min mening lärer i stort sett

den praxis, som hittills gällt vid ersättningsfrågornas bedömande även i

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.

Utskottet.

fortsättningen böra tillämpas. De sakkunnigas förslag synes mig avse att

så skall ske. Hinder bör icke föreligga att, då särskilda skäl därtill föranleda,

lämna ersättning även till bolag och föreningar. I anledning av vad

länsstyrelsen i Malmöhus län anfört vill jag framhålla, att såsom de sakkunniga

anfört Kungl. Majit lärer äga rätt att, oavsett den av länsstyrelsen

omnämnda bestämmelsen finnes kvar eller icke, lämna ersättning i de av

länsstyrelsen omförmälda hänseenden.

De av mig nu förordade ändringarna i ersättningsgrunderna föranleda att

vissa ändringar böra vidtagas i epizootikungörelsen och kungörelsen om allmänna

grunder angående försäkring med statsbidrag mot förluster på grund

av smittsamma husdjurssjukdomar.

Även de av de sakkunniga förordade ändringarna i 21 och 22 §§ epizootikungörelsen

kan jag tillstyrka. Dessa ändringar medföra vissa förenklingar

i förfarandet och torde såsom de sakkunniga framhållit icke komma att

medföra någon ökning i statsverkets nuvarande kostnader för epizootibekämpandet.

I likhet med departementschefen anser utskottet, att kostnaderna för smittrening

för sjukdomar, som avses i epizoolilagen, böra överflyttas till statsverket.

Provisoriskt har detta redan skett såvitt angår dylika kostnader vid

mul- och klövsjuka enligt 1939 års lagtima riksdags beslut. Såsom departementschefen

framhållit torde man icke kunna bortse från, att smittreningsåtgärderna

till övervägande delen måste anses som en det allmännas åtgärd

till förhindrande av smittans vidare spridning. Med hänsyn till att

djurägaren icke alls eller i allt fall i mycket ringa utsträckning kan påverka

desinfektionsförfarandet måste det framstå såsom ganska obilligt, att han

det oaktat skall vara skyldig gälda kostnaderna, vilka understundom i synnerhet

för mindre och mera avsides belägna gårdar kunna stiga till i förhållande

till djurägarens ekonomiska resurser icke obetydliga belopp. Utskottet

förutsätter emellertid att de åtgärder vidtagas, som kunna komma

i fråga för nedbringande av kostnaderna utan att effektiviteten eftersättes.

Även departementschefens förslag, att kostnaderna för gravgrävning och

nedslaktning av djur skola gäldas av statsmedel kan utskottet tillstyrka.

Icke heller har utskottet någon erinran mot att ersättning utgår även för

handräckning, som lämnas av djurägaren och hans hustru. Billighetsskäl

synas tala härför. De föreslagna ändringarna i bestämmelserna rörande

ersättning för väsentligt intrång i näring eller minskning i arbetsförtjänst,

vilka ändringar huvudsakligen äro av formell natur, kan utskottet biträda.

Värdering för bestämmande av ersättning.

De sakkunniga.

Beträffande de sakkunnigas förslag hänvisas till propositionen sid. 68

—73.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.

23

Departementschefen.

Av mycket stor betydelse för såväl staten som djurägaren är att värderingarna

av djur som skola nedslaktas sker på ett noggrant och tillförlitligt sätt.

För statsverket utgöra ersättningar för nedslaktade djur den utan jämförelse

drygaste utgiftsposten vid bekämpandet av epizootierna. Under den senaste

mul- och klövsjukeepizootien uppgingo ersättningarna för nedslaktade djur

under tiden den 19 maj 1938—den 30 juni 1940 till 12,142,541 kronor, under

det att flertalet övriga utgifter i anledning av epizootien något överstego

2,000,000 kronor. Såsom likvid för försålt kött ha emellertid under samma

tid influtit 2,337,154 kronor. För djurägaren utgöra djuren ofta en av hans

största tillgångar och representera icke sällan många års arbete som nedlagts

för att få fram en god kreatursbesättning. För närvarande finnas icke

några regler eller direktiv rörande de grunder som skola gälla för värderingen

i vidare mån än att det stadgats, att ersättning skall utgå efter det

värde djuren skulle haft örn sjukdomen ej inträffat. Otvivelaktigt är, att

denna brist på vägledande föreskrifter orsakat en viss ojämnhet vid värderingarna

i olika delar av landet. De sakkunniga ha ifrågasatt huruvida icke

det nuvarande värderingssystemet medfört en viss övervärdering av de nedslaktade

djuren. Ur statens synpunkt är det uppenbarligen av största vikt

att så icke sker. I annat fall komma såsom de sakkunniga framhållit de

smittsamma husdjurssjukdomarna, som bekämpas med nedslaktning, icke

att för djurägaren framstå såsom en olycka, vilken såvitt möjligt bör undvikas.

I likhet med de sakkunniga anser jag lämpligt för att råda bot mot

berörda olägenheter, att Kungl. Maj:t erhåller befogenhet att utfärda föreskrifter

till vägledning för värdering av djur, som skola nedslaktas. Såsom

de sakkunniga föreslagit torde det emellertid vara ändamålsenligt, att detaljföreskrifterna

utfärdas av medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen.

De av de sakkunniga föreslagna grunderna för värderingsförfarandet ge

mig anledning till vissa erinringar och påpekanden. I likhet med vad som

anförts i en del yttranden anser jag det av de sakkunniga föreslagna värderingsförfarandet

väl komplicerat. Emellertid synes genom vissa förenklingar

och genom tillhandahållande av tabeller med erforderliga uträkningar och

anvisningar denna olägenhet kunna undanröjas. Det torde under sådana

förhållanden jämväl vara möjligt, i varje fall då besättningarna icke äro

större, att så gott som genast lämna djurägaren meddelande om det ersättningsbelopp

han kan påräkna. För värderingsmännen är det uppenbarligen

till gagn att ha tillgång till vägledande grunder som de kunna följa vid värderingen.

Det torde stärka deras ställning gentemot djurägarna och synes

även vara ägnat att ingiva större förtroende till värderingarna hos dessa. En

jämnare värdering lärer även härigenom kunna ernås. Det blir genom det nu

ifrågasatta förfaringssättet också större möjligheter för myndigheterna att

kontrollera värderingarna. Flera värderingsman kunna då också utan större

olägenhet utses. För närvarande har man sökt begränsa antalet värderingsmän

för att i möjligaste mån få till stånd likformighet i värderingarna. Liksom

de sakkunniga vill även jag framhålla, att värderingsmännen böra äga

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.

frångå grunderna i sådana fall då de finna desamma av en eller annan anledning

lämna oriktiga resultat, blott de göra anteckning i värderingsinstrumentet

örn anledningen till avvikelsen från de vägledande föreskrifterna.

Beträffande detaljerna i de grunder som ifrågasatts vill jag understryka

de sakkunnigas påpekande att de angivna sifferuppgifterna endast äro exempel

avsedda att belysa konsekvenserna av systemet. De belopp som skola

vara avgörande för ersättningen kunna fastställas först vid den tidpunkt då

epizootien pågår. De sakkunnigas uttalanden giva mig emellertid här anledning

till vissa påpekanden och reflexioner. I den mån noteringar böra

tjäna som utgångspunkt vid värderingen synes såsom Malmöhus läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott framhållit ligga närmast till hands

att begagna slakteriernas noteringar. I fråga om minskning av det föreslagna

tillägget för livdjurvärdet för en ko, vill jag här framhålla, att denna

synes böra inträda icke såsom de sakkunniga ifrågasatt vid 3 års ålder utan

först vid 6 års ålder och då synes minskningen böra bestämmas till 15 procent

mellan 6—10 år och därefter till 20 procent. Tillägg för avelsvärde

synes enligt mitt förmenande icke böra utgå beträffande nötkreatur, med

mindre djurets årliga mjölkavkastning som regel uppgår till, för svensk kullig

boskap minst 120 kilogram smörfett, för svensk röd och vit boskap minst

140 kilogram smörfett samt för svensk låglandsboskap minst 160 kilogram

smörfett. Det av de sakkunniga förordade förfarandet med tillägg för djur

ställda under kontroll med hänsyn till förekomsten av tuberkulos finner jag

icke helt tillfredsställande. Det kan ifrågasättas om man ej bör utgå från

att det normala är att djuren äro anslutna till den kliniska tuberkuloskontrollen.

För sådana djur bör sålunda icke utgå något tillägg. För kreatur,

som äro ställda under statlig kontroll med tuberkulin, synes däremot berättigat

att visst tillägg utgår. Detta synes böra bestämmas till 30 procent å

summan av tilläggen för normallivvärdet och mjölkavkastningen. Äro djuren

icke alls anslutna till det statliga tuberkulosbekämpandet synes ett motsvarande

avdrag av 30 procent böra göras. Inom områden, där nötkreaturstuberkulosen

praktiskt taget icke förekommer och där epizootilagens bestämmelser

äro tillämpliga på sjukdomens bekämpande, torde i anslutning

till vad de sakkunniga föreslagit tillägg böra utgå för alla djur, såvitt nedslaktningen

icke föranletts av tuberkulos. För samtliga djur inom s. k. tuberkulosfria

områden bör sålunda utgå ett tillägg av 30 procent av summan

av tilläggen för normallivvärdet och mjölkavkastningen.

Den i några yttranden berörda frågan, om vid värderingen av nötkreatur

hänsyn bör tagas jämväl till djurens frihet från smittsam kastning, synes

icke nu böra avgöras. Vid ställningstagandet till detta spörsmål torde nämligen

särskild hänsyn böra tagas till sjukdomens allmänna utbredning i landet

och de åtgärder som äro vidtagna mot densamma. Det synes därför böra få

ankomma på Kungl. Majit att vid en framlida epizooti härutinnan meddela

det beslut som kan föranledas av då rådande förhållanden.

Utöver vad jag nu anfört vill jag framhålla att de sakkunniga, då de vid

värderingen för värdebestämningen utgå från djurets levande vikt, icke synas

s. 25 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.

25

ha beaktat, att djuren efter kalvningen nedgå i vikt, vilket förhållande

alltså kommer att medföra att djuret åsättes ett lägre värde. Detta torde

emellertid icke vara helt tillfredsställande då djurets värde såsom livdjur

icke kan anses ha förändrats. Nu anmärkta förhållande synes böra beaktas

av värderingsmännen och medföra erforderliga justeringar vid ersättningens

bestämmande.

Jag finner mig icke heller till alla delar kunna tillstyrka de sakkunnigas

förslag till värderingsnämndens sammansättning. I överensstämmelse med

vad i vissa yttranden uttalats anser jag icke tillfredsställande, att veterinär

ensam skall äga verkställa värdering av de mindre kreatursbesättningarna.

En viss risk kan föreligga att, då under stora epizootier mindre erfarna

veterinärer måste anlitas, värderingarna kunna bliva mindre tillförlitliga.

Men även om genom de tilltänkta föreskrifterna rörande värderingsförfarandet

veterinärer kunna erhålla en god vägledning vid ersättningens bestämmande

och värderingarna därigenom kunna förväntas bliva i stort sett riktiga,

torde man likväl icke kunna bortse från att för ägarna av de mindre kreatursbesättningarna

det torde komma att framstå såsom i viss mån stridande mot

rättvisa och billighet att värderingen av deras djur skall ske på annat sätt

än då fråga är om besättningar med något flera djur. Jag förordar därför,

att i värderingarna av kreatursbesättningarna alltid skall jämte veterinären

deltaga en värderingsman. I anslutning till vad för närvarande gäller synas

dock utan olägenhet svinbesättningar med högst 75 djur kunna värderas av

veterinären ensam, då värderingen av svin i de flesta fall kan ske förhållandevis

schablonmässigt. Detsamma torde kunna gälla då värdering endast

skall ske av motsvarande antal får eller getter. Att i vissa fall två värderingsman

deltaga i värderingarna synes däremot icke erforderligt. Med den

föreslagna ändringen i värderingsnämndernas sammansättning synes det icke

längre vara motiverat att låta vissa värderingsman utses av lantbruksstyrelsen

utan torde dessa böra utses av vederbörande hushållningssällskap eller

dess förvaltningsutskott. Begränsning av antalet värderingsman medför jämväl

viss minskning i statens kostnader för värderingsförfarandet. För att

ytterligare nedbringa kostnaderna för värderingarna torde, såsom förut antytts,

böra övervägas, att flera värderingsman förordnas inom varje län varigenom

resekostnaderna bliva lägre.

Den för staten ojämförligt största kostnaden vid större epizootier, som

bekämpas med nedslaktning, är ersättningarna till djurägarna för nedslaktade

djur. Ersättningar för nedslaklade djur under mul- och klövsjukeepizootierna

1920—21, 1924—27 och 1938—39 uppgingo till respektive omkring

5,000,000, 16,000,000 och 12,000,000 kronor. Vissa reduktioner i dessa belopp

måste dock beräknas med hänsyn till inkomsterna för försålt kött.

Även ur djurägarens synpunkt är nedslaktandet av djuren det svåraste och

ekonomiskt mest betydelsefulla ingreppet för sjukdomens hejdande. Under

sådana förhållanden är det uppenbarligen en fråga av största vikt, att den

ersättning, som skall lämnas av staten till djurägaren, blir bestämd på ett

Utskottet.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

J ordbruksutskottets utlåtande Nr 18.

så riktigt sätt som möjligt. Under utredningen har ifrågasatts att understundom

en viss övervärdering av djuren skett. Hittills ha icke funnits

några bestämmelser efter vilka grunder värderingen bör ske utan har denna

uteslutande skett efter värderingsmännens personliga uppfattning i varje

särskilt fall. I propositionen har nu föreslagits, att Kungl. Maj:t eller vederbörande

myndigheter skola erhålla befogenhet att utfärda föreskrifter till

vägledning för värdering av djur, som skola nedslaktas. I anslutning härtill

har departementschefen uppdragit vissa allmänna riktlinjer för hur han

tänkt sig, att värderingen bör ske. Utskottet kan i huvudsak biträda vad

departementschefen förordat och vill därför tillstyrka, att befogenhet att

meddela de ifrågasatta vägledande bestämmelserna lämnas. Enligt utskottets

mening torde sedan värderingsmännen erhållit någon vana vid det tilltänkta

systemet detta ej komma att vålla några större svårigheter vid

tillämpningen. Denna torde även såsom departementschefen påpekat kunna

underlättas genom utarbetande av tabeller med behövliga uträkningar och

anvisningar. Emellertid vill utskottet framhålla vikten av att värderingsmännen

äga vidtaga erforderliga avvikelser från de föreslagna föreskrifterna.

Huru väl dessa än bliva utarbetade uppkomma dock ofta särskilda omständigheter

till vilka hänsyn icke tagits vid uppställande av ifrågavarande föreskrifter.

Dylika omständigheter böra då beaktas av värderingsmännen och

föranleda nödiga jämkningar. Anteckning härom bör ske i värderingsinstrurnentet.

I fråga om föreskrifterna måste dessa uppenbarligen avfattas med

hänsyn till de vid tiden för deras utfärdande rådande förhållandena samt

under hänsynstagande till det då gällande prisläget. Det kan t. ex. ifrågasättas

om det är helt tillfredsställande att anknyta det tilltänka tillägget för

mjölkavkastningen till smörnoteringarna. Under vissa omständigheter lärer

det möjligen vara mera ändamålsenligt att anknyta till produktmjölkvärdet.

Vad angår värderingsnämndens sammansättning synes det av departementschefen

framlagda förslaget lämpligare än det de sakkunniga förordat.

Utskottet vill framhålla, att i synnerhet vid större epizootier, då jämväl

mindre erfarna veterinärer måste anlitas i sjukdomsbekämpandet, det icke

kan vara lämpligt att åt veterinären ensam anförtro beslutet rörande ersättningar

för de djur, som skola nedslaktas. I likhet med departementschefen

anser utskottet, att vid alla värderingar en värderingsman bör närvara. Värderingar

av svin, får och getter, då dessas antal ej överstiger 75, synas dock

utan olägenhet kunna verkställas av veterinären ensam.

Förverkande av ersättning m. m.

De sakkunniga.

Beträffande de sakkunnigas förslag hänvisas till redogörelsen i propositionen

sid. 80—81.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.

27

Departementschefen.

De sakkunnigas här ifrågavarande förslag kan jag helt biträda. Såsom de

sakkunniga framhållit ha de nuvarande bestämmelserna om förverkande av

ersättning aldrig tillämpats. Anledningen härtill torde vara att söka däri

att det är förenat med stora svårigheter för administrativ myndighet att

få en klar uppfattning huruvida omständigheterna äro sådana att det kan

anses berättigat att förklara ersättningen förverkad. I de flesta fall torde det

även komma att framstå såsom obilligt att djurägaren skall berövas hela

ersättningen. Ett överflyttande till domstols avgörande i samband med rättegång

mot djurägaren för överträdelse av epizootibestämmelserna av frågan

om förverkande av ersättningen synes ur såväl rättssäkerhets- som billighetssynpunkt

vara mera tillfredsställande än den nuvarande ordningen.

I likhet med de sakkunniga anser jag att den ifrågasatta höjningen av straffmaximum

för det i 19 kapitlet 17 § andra stycket andra punkten strafflagen

omförmälda brott icke bör upptagas till avgörande i nu förevarande sammanhang.

Frågan synes lämpligen böra utredas i samband med den nu pågående

revideringen av vissa delar av strafflagens speciella del. De sakkunnigas

förslag torde för närvarande innebära en ändamålsenlig lösning av det

föreliggande spörsmålet huru man skall kunna förhindra att en överträdelse

av epizootibestämmelserna, oaktat bötesstraff ådömes, medför ekonomisk

vinning för den felande. Mot det sätt varpå de sakkunniga utformat de nya

bestämmelserna är från min sida intet att erinra. De föreslagna ändringarna

i 8 och 12 §§ epizootilagen synas sålunda böra genomföras.

De föreslagna ändringarna i 8 och 12 §§ epizootilagen, varigenom bland

annat beslut örn förverkandet av statsersättning vid överträdelser av bestämmelse,

som meddelats för att förhindra spridande av smitta, lagts i domstols

hand, finner sig utskottet kunna biträda. Utskottet finner också lämpligt,

att förverkande kan ådömas i de fall då djur mot meddelade förbud

föras från ort till annan. Härigenom torde förhindras att vederbörande tillskansar

sig ekonomisk vinning genom begången förseelse. Dessa bestämmelser

ansluta sig nära till de som för motsvarande fall gälla i fråga om bekämpande

av nötkreaturstuberkulosen.

Anskaffande av arbetskraft, transportmedel och materiel.

De sakkunniga.

Beträffande de sakkunnigas förslag får utskottet hänvisa till redogörelsen

i propositionen sid. 83—85.

Departementschefen.

Vidtagandet av de av de sakkunniga föreslagna åtgärder skall huvudsakligen

ankomma på de administrativa myndigheter, som handha bekämpandet

av de epizootiska sjukdomarna. Vad de sakkunniga anfört rörande anskaffande

av arbetskraft torde i stort sett icke giva anledning till erinringar.

Utskottet.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.

Vtelcotut.

Såsom de sakkunniga framhållit synas skäl understundom kunna föreligga

att medgiva högre arvode åt desinfektörerna än enligt gällande bestämmelser.

I fråga örn anordnandet av spärrgränser vill jag understryka vikten av att

det sker på lämpligaste sätt och att den största möjliga sparsamhet iakttages.

Det synes under den senaste mul- och klövsjukeepizootien vid flera tillfällen

ha förekommit att vakthållningen varit ordnad på ett mindre tillfredsställande

sätt och utan iakttagande av tillbörlig sparsamhet.

De erinringar som i medicinalstyrelsens och lantbruksförbundets yttranden

anförts mot de sakkunnigas förslag i fråga örn omklädnadsrummens anordnande

synas vara förtjänta av beaktande. Inom vissa slakterier kunna

förhållandena vara sådana att ett tillgodoseende av de sakkunnigas förslag

kan medföra alltför höga kostnader för att man rimligtvis skall kunna fordra

att åtgärderna skola genomföras av slakterierna i fråga. Möjlighet bör då

finnas för medicinalstyrelsen att medgiva dispens från föreskrifterna. En

övergångsbestämmelse, som möjliggör detta, synes därför böra fogas till de

föreslagna ändringarna av 2 § i kungörelsen angående kontrollslakterier.

Emellertid bör ett dylikt slakteri om så icke är oundgängligen nödvändigt

icke anlitas för nedslaktning vid mul- och klövsjuka. Skulle slakteriet behöva

användas, böra så tillfredsställande anordningar som möjligt i nu ifrågavarande

hänseende vidtagas.

Den av de sakkunniga föreslagna jämkningen av 6 § epizootilagen torde

böra genomföras. Däremot anser jag icke, att slakterierna böra åläggas verkställa

transporterna av djur mot ersättning som medicinalstyrelsen bestämmer.

I fråga om ersättningen till slakterierna och dess personal torde den nu

tillämpade ordningen böra bibehållas.

Vad de sakkunniga anfört rörande möjligheterna att bättre tillvarataga

kropparna av dödade djur synes böra av medicinalstyrelsen övervägas.

Även vad de sakkunniga föreslagit rörande materielanskaffningen torde

böra av medicinalstyrelsen beaktas. Det är av vikt att medicinalstyrelsen i

god tid då epizooti synes hota vidtager erforderliga åtgärder eller, därest medicinalstyrelsen

icke anser sig själv vara i stånd att leda kampen mot epizootien,

hemställer om tillsättande av epizootinämnd.

Utöver av mig i det föregående föreslagna ändringar i epizootilagen torde

en mindre jämkning av redaktionell natur böra företagas i 3 §.

Vad departementschefen under denna avdelning anfört berör i huvudsak

frågor, vilka ankomma på administrativ myndighet. En mindre jämkning

av 6 § i epizootilagen har departementschefen i detta sammanhang föreslagit.

Ändringen avser att möjliggöra för medicinalstyrelsen att meddela

föreskrifter rörande anordningarna vid slakterier, där nedslaktning i anledning

av epizooti sker, till förhindrande av smittspridning. Utskottet, som

anser förslaget lämpligt, tillstyrker detsamma. I anslutning härtill vill utskottet

dock understryka vad utskottet redan tidigare framhållit, nämligen

alt vederbörande myndigheter icke böra föreskriva mera omfattande åtgär
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.

29

der till epizootiers bekämpande än som oundgängligen krävas. Utskottet

biträder även departementschefens uppfattning att hänsyn bör tagas till de

kostnader, som slakterierna kunna åsamkas för fullgörande av meddelade

föreskrifter, och att medicinalstyrelsen i de fall, då föreskrifternas efterlevnad

skulle medföra alltför höga kostnader för slakteri, meddelar dispens.

Vad i propositionen anförts rörande materielanskaffningen finner utskottet

sig kunna biträda.

Den mindre jämkning av redaktionell natur som föreslagits i 3 § föranleder

ingen erinran från utskottets sida.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts förslag till lag

angående ändring av vissa delar i lagen den 12 april 1925

(nr 105) angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar

(epizootilag).

Stockholm den 27 mars 1941.

På jordbruksutskottets vägnar:

L. TJÄLLGREN.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Tjällgren, Carl Eriksson, Granath, Gabrielsson, Alfred

Andersson, Jacob Hansson, Mannerskantz och Gottfrid Karlsson samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Ericsson i Sörsjön, Karlsson i

Munkedal, Mäler, Nilsson i Steneberg, Jonsson i Fjäle, Larsson i Karlstad och Pettersson

i Dahl.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1941:158 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar i lagen den 12 april 1935 s. 1 i texten