Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar i lagen den 12 april 1935
1941-03-27 · 29 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 29 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1941:18, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar i lagen den 12 april 1935
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.
1
Nr 18.
Ankom till riksdagens kansli den 28 mars 1941 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar i lagen den 12
april 1935 (nr 105) om bekämpande av smittsamma
husdjurssjukdomar (epizootilag).
(2:a avd.)
I en till riksdagen den 14 februari 1941 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 84, har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga förslag till lag angående ändring i vissa delar i
lagen den 12 april 1935 (nr 105) om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar
(epizootilag).
Förslaget är av följande lydelse:
»Förslag
till
lag angående ändring av vissa delar i lagen den 12 april 1935
(nr 105) om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar
(epizootilag).
Härigenom förordnas, att 3 § 2 mom. samt 4, 5, 6, 8, 9 och 12 §§ lagen
den 12 april 1935 om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar
(epizootilag) skola erhålla följande ändrade lydelse:
3 §.
2 mom. Veterinär skall---av smittspridning.
Har mellan---nyss sagts.
Har sjukdom, på grund varav ställe förklarats spärrat, befunnits icke förekomma,
skall förklaringen omedelbart upphävas. I annat fall skall förklaringen
gälla, intill dess det spärrade stället jämlikt 4 § förklarats smittat
eller misstänkt för smitta.
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 10 sami. Nr 18—19. 1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.
4 §•
1 mom. Länsstyrelse skall, då sjukdom som avses i denna lag inträffar
inom länet eller då det är skälig anledning till antagande att dylik sjukdom
inom länet förefinnes, där Konungen så föreskrivit förklara ställe, varest
sjukdomen inträffat eller misstänkes förefinnas, jämte omkringliggande område
i den utsträckning som prövas erforderlig smittat eller misstänkt för
smitta. I samband därmed ankommer på länsstyrelsen att enligt av medicinalstyrelsen
utfärdade anvisningar och föreskrifter dels anbefalla isolering
av det smittade eller för smitta misstänkta stället eller området ävensom
meddela förbud att begagna betesmark och att till smittat eller för smitta
misstänkt ställe eller område införa djur, som kunna angripas av sjukdomen,
eller från sådant ställe eller område utföra djur eller mjölk eller
andra produkter eller varor, som kunna bidraga till spridande av smitta, dels
ock utfärda de övriga bestämmelser, som finnas påkallade till förekommande
och hämmande av sjukdomen.
Har ställe eller område förklarats smittat av sjukdom som avses i denna
lag, ankommer det på länsstyrelsen att enligt av medicinalstyrelsen utfärdade
anvisningar och föreskrifter dels förklara omkringliggande område för
skyddsområde, dels ock i samband därmed förbjuda att, såvitt icke tillstånd i
den ordning medicinalstyrelsen bestämmer meddelats, till området införas eller
inom området från gård till annan förflyttas djur, som kunna angripas av
sjukdomen, eller att utan dylikt tillstånd därifrån utföras djur eller delar av
slaktade djur, som medföra särskild fara för spridande av smitta, eller varor,
som kunna medföra dylik fara.
2 mom. Har sjukdom, varav ställe eller område förklarats smittat, upphört
och föreskriven smittrening ägt rum, skall länsstyrelsen i enlighet med
bestämmelser, som utfärdats av medicinalstyrelsen, förklara området fritt
från smitta, och skall, därest omkringliggande område förklarats för skyddsområde,
sådan förklaring, där den ej tidigare upphävts, samtidigt upphöra
att gälla.
Har å---för smitta.
5 §•
Inträffar sjukdom---därför misstänkta.
Medicinalstyrelsen må, då så anses lämpligt till förekommande eller bekämpande
av i denna lag avsedd sjukdom, påbjuda, att skyddsympning av
djur skall verkställas.
Medicinalstyrelsen tillkommer dels att meddela förbud mot införsel eller
utförsel av djur, produkter och varor, som kunna bidraga till spridande av
smitta, att gälla mellan skilda delar av riket, dels ock att utfärda erforderliga
föreskrifter angående smittrening i anledning av sjukdom som avses i denna
lag.
6 §•
Det åligger offentligt slakthus ävensom annan under offentlig kontroll
ställd slakteriinrättning att där så påkallas för nedslaktning enligt 5 § ställa
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18-
3
lokal och personal till förfogande ävensom att vid sin verksamhet iakttaga
de föreskrifter, som till undvikande av smittas spridande meddelas av medicinalstyrelsen.
8 §•
Ersättning av---Konungen utfärdar.
Anspråk på ersättning som förut nämnts skall vid talans förlust framställas
hos medicinalstyrelsen senast inom sex månader från den dag anspråket
uppkom, Konungen likväl obetaget att härifrån medgiva undantag, då så
finnes påkallat.
Beträffande ersättning till veterinär gäller vad särskilt är stadgat.
9 §■
Högsta tillsynen över åtgärder till bekämpande av sjukdom som avses i
denna lag tillkommer medicinalstyrelsen. Då särskilda skäl därtill föranleda,
må Konungen förordna att i fråga om bekämpande av viss sjukdom
de befogenheter och skyldigheter, som jämlikt denna lag och enligt densamma
meddelade bestämmelser ankomma på medicinalstyrelsen, skola helt eller
delvis tillkomma en av Konungen tillsatt nämnd.
Länsstyrelse skall---noggrant tillämpas.
Det åligger---och dylikt.
12 g.
Förseelse mot —--allmän strafflag.
Dömes någon till ansvar för förseelse som avses i första stycket, må domstolen
på talan av allmän åklagare förordna, att rätt till sådan ersättning av
allmänna medel för kostnad eller förlust, som må utgå med stöd av denna
lag, helt eller delvis skall vara förverkad.
Innefattar förseelsen olovlig införsel, utförsel eller annan förflyttning av
djur, produkter eller varor som kunna bidraga till spridande av smitta må
domstolen tillika på talan av allmän åklagare förklara sådan egendom eller,
örn den icke kan tillrättaskaffas, dess värde förbrutet. Vad sålunda skall anses
förbrutet tillfaller kronan.
Avskrift av utslag som här avses skall av domstolen översändas till medicinalstyrelsen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941.
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.
Inledning.
Genom beslut den 3 februari 1939 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för
jordbruksdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga att inom departementet
verkställa utredning och avgiva förslag rörande nya bestämmelser
för bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar samt för den statsunderstödda
försäkringsverksamheten mot förluster till följd av sådana sjukdomar.
Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen den 11
februari 1939 såsom sakkunniga landshövdingen E. A. Beskow, tillika ordförande,
generaldirektören J. A. Höjer, professorn H. G. Magnusson, hovrättsrådet
B. A. Fallenius, chefveterinären S. Jerlov, sekreteraren hos Malmöhus
läns hushållningssällskap B. T. Lanke samt lantbrukaren M. Hj. Nilsson i
Marielund.
De sakkunniga, vilka antagit benämningen epizootisakkunniga, ha den
30 september 1940 avgivit betänkande med förslag till ändrade bestämmelser
angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (stat. off. utr.
1940: 26).
Över de sakkunnigas förslag ha yttranden avgivits av statskontoret, medicinalstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, riksräkenskapsverket, statens veterinärbakteriologiska
anstalt, veterinärhögskolans lärarråd, Överståthållarämbetet,
hälsovårdsnämnden, slakt- och saluhallsstyrelsen och förste stadsveterinären
i Stockholm, samtliga länsstyrelser, hushållningssällskaps förvaltningsutskott
och länsveterinärer, lantbruksakademien, Sveriges lantbruksförbund
jämte ett flertal därtill anslutna organisationer, flertalet avelsföreningar,
svenska veterinärläkarföreningen, svenska länsveterinärföreningen, svenska
distriktsveterinärföreningen, föreningen Sveriges yngre veterinärer, riksförbundet
landsbygdens folk samt försäkringsbolaget för smittsamma husdjurssjukdomar,
ömsesidigt, och Skånes mindre jordbrukares ömsesidiga
kreatursförsäkringsförening.
Huvuddragen av de sakkunnigas förslag m. m.
Gällande bestämmelser.
Nu gällande bestämmelser rörande bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar
finnas i huvudsak upptagna i dels lagen den 12 april 1935 (nr
105) om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag), dels
kungörelse samma dag (nr 106) med närmare föreskrifter angående bekämpande
av smittsamma husdjurssjukdomar, dels ock ett flertal av medicinalstyrelsen
utfärdade föreskrifter. Epizootikungörelsen har ändrats i vissa
hänseenden genom kungörelserna nr 839/1937, 545/1938 och 665/1938. Härjämte
ha vissa kompletterande bestämmelser i ämnet meddelats i dels kungö
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.
5
reisen den 31 januari 1936 (nr 22) angående tillämpning inom Norrbottens
län å sjukdomen smittsam blodbrist hos häst (anaemia infectiosa equi) av
vissa föreskrifter i epizootilagen och kungörelsen nr 106/1935, dels kungörelsen
den 21 juli 1938 (nr 536) angående skyddsområde vid utbrott av muloch
klövsjuka m. m., vilken kungörelse ändrats genom kungörelsen nr 710/
1938, dels kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 343) angående bestridande av
vissa kostnader i anledning av mul- och klövsjuka, dels kungörelsen den 22
december 1939 (nr 881) angående tillämpning av epizootilagen å sjukdomen
infektiös laryngotracheit hos höns m. m., dels kungörelsen den 9 februari
1940 (nr 64) angående tillämpning av epizootilagen å en svinpestliknande
sjukdom, dels kungörelsen den 31 maj 1940 (nr 406) angående förbud att
använda okokt avfall till svinföda m. m., dels ock kungörelsen sistnämnda dag
(nr 407) med vissa bestämmelser till förhindrande av spridning av sjukdomen
svinpest, vilken kungörelse ändrats genom kungörelsen nr 514/1940.
Utgifter, som åvila statsverket i anledning av bekämpandet av de smittsamma
husdjurssjukdomarna, bestridas från det under nionde huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget till Förekommande och hämmande av smittsamma
husdjurssjukdomar: övriga utgifter. Anslaget är för innevarande budgetår
uppfört med ett belopp av 100,000 kronor. I 1941 års statsverksproposition
har för ändamålet för budgetåret 1941/42 äskats ett förslagsanslag
av 100,000 kronor.
De sakkunniga.
De sakkunniga ha i sitt betänkande främst uppehållit sig vid de ändrade
bestämmelser som böra gälla i fråga örn mul- och klövsjuka. Emellertid ha
de sakkunniga även upptagit till behandling vissa andra sjukdomar såsom
svinpest och’ hönssjukdomar. De sakkunniga lia icke framlagt något förslag
till helt ny epizootilag och epizootikungörelse. Förslaget innefattar endast
ändringar i nämnda författningar. Därjämte har framlagts förslag till vissa
följdförfattningar. De sakkunniga ha ansett ändamålsenligt att bibehålla den
nuvarande uppdelningen av bestämmelserna rörande bekämpandet dels i en
av Kungl. Majit och riksdagen antagen epizootilag, vilken innehåller endast
huvudstadgandena i ämnet, dels ock i av Kungl. Majit eller vederbörande
myndighet utfärdade kungörelser.
De väsentligaste nyheterna i de sakkunnigas förslag i fråga om bekämpandet
av de smittsamma husdjurssjukdomarna avse organisatoriska förhållanden.
De sakkunniga lia sålunda föreslagit en klarare gränsdragning mellan
medicinalstyrelsen och länsstyrelserna med avseende å dessa myndigheters
befogenheter och skyldigheter vid bekämpande av epizootier. Enligt de sakkunnigas
förslag har avgörandet i hithörande frågor i huvudsak lagts i medicinalstyrelsens
hand. För närvarande råder en viss dualism mellan medicinalstyrelsen
och länsstyrelserna i det att i vissa fall länsstyrelserna äga
ensamt eller efter samråd med medicinalstyrelsen besluta i frågor rörande
bekämpandet, under det alt i andra fall beslutanderätten tillkommer medi
-
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.
cinalstyrelsen ensam. Det har vidare föreslagits, att Kungl. Maj:t erhåller
befogenhet att vid svårare epizootier tillsätta en särskild nämnd, som
skall övertaga de medicinalstyrelsen åvilande befogenheterna och skyldigheterna
i fråga örn epizootis bekämpande. Enligt de sakkunnigas mening
visar erfarenheten från den senaste mul- och klövsjukeepizootien 1938—39
att medicinalstyrelsen icke var i stånd att med tillgänglig arbetskraft fullgöra
såväl sina ordinarie uppgifter som ock det omfattande arbete som föranleddes
av epizootien. I förslaget har även ifrågasatts, att samtliga utbetalningar
av ersättningar för kostnader och förluster i anledning av epizooti
skall centraliseras till medicinalstyrelsen eller, i fall sådan nämnd som
nyss omförmälts tillsatts, till denna.
Enligt de sakkunnigas mening bör i största möjliga utsträckning eftersträvas
att förhindra, att veterinär samtidigt deltager i epizootibekämpande och
handhar annan veterinärvård. De sakkunniga förorda därför, att så snart
en smittsam sjukdom vunnit någon större spridning medicinalstyrelsen bör
förordna en särskild veterinär att såsom extra veterinär taga den närmaste
befattningen med samtliga fall av den smittsamma sjukdomen. Härvid bör
hinder icke möta att för detta speciella uppdrag anlita vederbörande distriktsveterinärer,
där de äro för uppdraget lämpliga.
Beträffande ersättning till djurägare för förlust i anledning av epizooti lia
de sakkunniga föreslagit, att kostnaderna för smittreningsåtgärder samt för
handräckning vid gravgrävning och nedslaktning av djur, vilka kostnader
jämlikt förenämnda kungörelse den 22 juni 1939 (nr 343) angående bestridande
av vissa kostnader i anledning av mul- och klövsjuka vid dylik sjukdom
gäldas av statsverket, framdeles även vid övriga epizootier, som avses
i epizootilagen, skola ersättas av statsmedel. Bestämmelserna ha i anslutning
härtill inarbetats i epizootikungörelsen.
I betänkandet ha de sakkunniga framlagt vissa förslag rörande förfarandet
vid värdering av djur, som nedslaktas vid en epizooti eller som dö till
följd av skyddsympning. De sakkunniga föreslå att Kungl. Majit lämnas befogenhet
att meddela föreskrifter, vilka skola vara vägledande för värderingens
verkställande. Av praktiska skäl har det synts de sakkunniga mest ändamålsenligt
att de av Kungl. Majit utfärdade föreskrifterna endast innehålla
allmänna riktlinjer. På medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen skulle det
få ankomma att meddela de närmare detaljanvisningar som härutinnan äro erforderliga.
I anslutning till de ifrågasatta bestämmelserna örn värderingsförfarandet
ha de sakkunniga förordat, att vissa inskränkningar skulle
kunna ske i värderingsmännens antal.
Frågan örn förverkande av statsersättning om någon vållat kostnad eller
förlust genom bristande vård om honom tillhöriga djur eller genom överträdelse
av gällande föreskrifter avgöres nu av administrativ myndighet. Enligt
de sakkunnigas förslag är sådant förverkande knutet till att vederbörande
ådömes straff och skall beslutas av domstol.
I fråga örn bekämpandet av mul- och klövsjuka ha de sakkunniga föreslå
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.
7
git viss utvidgning av gällande bestämmelser rörande vaccinering av djur
mot sjukdomen. De sakkunniga lia även i detta sammanhang ingått på vaccinationens
betydelse i kampen mot farsoten. Vaccination i större omfattning
förekom första gången under epizootien 1938—39. Enligt de sakkunnigas
mening bör — även om vaccineringen innefattar ett betydelsefullt medel
i kampen mot mul- och klövsjukan — alltjämt de hittills eljest tillämpade
bekämpningsmetoderna bibehållas. De sakkunniga anse salunda, att nedslaktningsförfarandet
liksom nu i första hand bör tillämpas vid bekämpandet.
Därest detta av ekonomiska eller andra skäl bör övergivas, bör isoleringsförfarandet
tillgripas. Även vid en framtida mul- och klövsjukeepizooti hör således
liksom hittills isolering av smittade gårdar äga rum. Nu gällande bestämmelser
rörande isolering av smittade gårdar, vilka bestämmelser variera
allteftersom nedslaktnings- eller isoleringsförfarandet tillämpas, anse de sakkunniga
i huvudsak även i fortsättningen böra tillämpas. Vissa ändringar
avseende bland annat persontrafiken med smittade gardar vid nedslaktningsförfarandet
föreslås dock. Enligt förslaget bör förbud för persontrafik till
och från smittad gård upphöra redan i och med att den slutliga smittreningen
godkänts. Beträffande isoleringsförfarandet ha de sakkunniga föreslagit den
lindringen i bestämmelserna, att förbud att utföra klövbärande djur och vissa
produkter inskränkts från 20 till 10 dagar efter den slutliga smittreningens
avslutande. Däremot anse de sakkunniga, att — till förhindrande av smittspridning
genom s. k. kroniska virusbärare — utförsel av livdjur från isolerad
gård under en tid av fyra—åtta månader efter friförklaringen icke bör få ske
utan tillstånd av medicinalstyrelsen.
Liksom nu är fallet förorda de sakkunniga, att även framdeles bör finnas
möjlighet att förklara visst område kring ett smittat ställe för skyddsområde.
Enligt gällande bestämmelser innebär sådan förklaring förbud att utan medicinalstyrelsens
tillstånd till området införa eller därifrån utföra djur ellet
delar av slaktade djur eller varor som kunna sprida smitta. De sakkunniga
föreslå sådan skärpning av de åtgärder, som inom skyddsområde böra vidtagas
till förhindrande av smittspridning, att förbud utfärdas mot förflyttning
av djur från gård till annan (stand still). Beträffande skyddsområdes
omfattning innebär förslaget en avsevärd begränsning i förhållande till nuvarande
regler. De sakkunniga finna det till fyllest om skyddsområde i allmänhet
inskränkes till en omkrets av två kilometer från den smittade gården.
En viss begränsning av bestämmelsernas giltighetstid skall också kunna
ske enligt förslaget, varigenom en ytterligare lättnad ernås för dem som beröras
av åtgärderna. Tidpunkten för upphörande av områdes egenskap av
skyddsområde skall sålunda under nedslaktningsförfarandet kunna sättas
till 10 dagar efter smittförklaringen. Inom skyddsområde bör det vara förbjudet
att hålla sammankomster av olika slag. Där isoleringsförfarandet tilllämpas
eller där de för skyddsområde gällande bestämmelserna kunna tänkas
bliva av lång varaktighet eller där eljest rådande förhållanden sådant
påbjuda, bör meddelas viss lindring i bestämmelserna för skyddsområde.
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.
Enligt de sakkunnigas uppfattning är det icke erforderligt att, såsom i viss
utsträckning skedde under senaste epizooti, meddela förbud för transport
mellan skilda län av den orsak, att i någotdera av länen smitta förekommit.
Såsom skett vid tidigare farsoter bör det stå öppet för vederbörande myndigheter
att vidtaga åtgärder till förhindrande av sammanförande av djur vid
marknader och auktioner m. m.
De sakkunniga ha vidare framlagt vissa förslag rörande anskaffande av
arbetskraft, transportmedel och materiel av olika slag vid epizootibekämpandet.
Härjämte ha de sakkunniga utarbetat förslag till de tillämpningsföreskrifter
till epizootilagen rörande bekämpandet av mul- och klövsjuka, vilka
enligt de sakkunnigas mening böra utfärdas av medicinalstyrelsen.
Yttrandena.
I de över de sakkunnigas betänkande avgivna yttrandena ha de framlagda
förslagen i allmänhet vunnit anslutning eller lämnats utan erinran. Endast
i ett yttrande har påkallats en fullständig omarbetning av epizootilagen och
epizootikungörelsen. Mot den föreslagna gränsdragningen mellan medicinalstyrelsen
och länsstyrelserna ha endast från två länsstyrelser rests erinringar.
Den av de sakkunniga föreslagna nämnden har, framför allt från veterinärt
håll, föranlett anmärkningar. Det har härvid yrkats på mera stadigvarande
anordningar i fråga om ledningen av epizootibekämpandet. Det ifrågasatta
värderingsförfarandet har i en del yttranden ansetts för tungrott och omständligt.
I övrigt lia endast vissa detalj erinringar framställts mot förslagen.
Departementschefen.
Under den svåra mul- och klövsjukeepizooti, som under åren 1938—39
härjade i landet, framträdde vissa brister i de nu gällande bestämmelserna
rörande bekämpandet av denna farsot. Särskilt i fråga örn organisationen
av kampen mot sjukdomen voro dessa brister av allvarlig beskaffenhet. Med
hänsyn härtill och då erfarenheterna från mul- och klövsjukeepizootien torde
i viss mån vara tillämpliga å andra epizootier, synes erforderligt att vissa
ändringar i bestämmelserna örn bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar
komma till stånd. Flertalet av de av de sakkunniga ifrågasatta organisatoriska
förändringarna synas välbetänkta. Av stor betydelse lärer vara
att en klarare gränsdragning sker mellan medicinalstyrelsens och länsstyrelsernas
skyldigheter och befogenheter. Även de sakkunnigas förslag örn
öppnande av möjlighet för Kungl. Maj:t att överflytta den centrala ledningen
av bekämpandet av de smittsamma husdjurssjukdomarna till en särskild
nämnd torde böra genomföras.
Åtskilliga förenklingar och lättnader torde såsom de sakkunniga ifrågasatt
kunna ske i det nu tillämpade förfarandet vid bekämpandet av muloch
klövsjuka. I likhet med de sakkunniga anser jag emellertid att de nuvarande
huvudlinjerna för bekämpandet kunna i stort sett bibehållas.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.
9
Jag finner därför i anslutning till vad i de flesta yttrandena uttalats, att de
sakkunnigas förslag är lämpligt att läggas till grund för nya bestämmelser
i ämnet. Liksom hittills torde det vara mest ändamålsenligt, att de bestämmelser,
som reglera huvuddragen av bekämpandet av de smittsamma husdjurssjukdomarna
samt de enskilda djurägarnas och andra av bestämmelserna
berörda personers rättigheter och skyldigheter, upptagas i epizootilagen. 1
den av Kungl. Maj:t i administrativ väg utfärdade kungörelsen böra därefter
liksom för närvarande sker upptagas sådana tillämpningsföreskrifter
till lagen, som äro av mera allmängiltig eller ingripande beskaffenhet. Härutöver
erforderliga detaljföreskrifter, som huvudsakligen äro av veterinär
eller lokal natur, böra däremot fastställas av medicinalstyrelsen eller vederbörande
länsstyrelse. Erfarenheten har givit vid handen, att denna indelning
av bestämmelserna är den lämpligaste och att, då ett frånträdande av
densamma skett, detta lett till svårigheter och tidsförlust vid föreskrifternas
utfärdande.
Det nu föreliggande förslaget angående åtgärder mot de smittsamma husdjurssjukdomarna
innefattar icke någon fullständig omläggning eller någon
mera genomgripande förändring i de hittills tillämpade metoderna för epizootiers
bekämpade. Förslaget avser att i anslutning till de erfarenheter, som
vunnos under den svåra mul- och klövsjukeepizooti, vilken under åren 1938
—39 härjade i södra och mellersta Sverige, .förbättra och fullständiga de
för närvarande gällande bestämmelserna i ämnet. De föreslagna ändringarna
ligga huvudsakligen på det organisatoriska området. Särskilt i fråga om organisationen
av ledningen av kampen framträdde nämligen under nämnda
epizooti allvarliga brister. Genom förslaget har man sökt avhjälpa den oklarhet,
som hittills i viss mån rått rörande de skyldigheter och befogenheter
som i olika hänseenden tillkommit de myndigheter, medicinalstyrelsen och
länsstyrelserna, vilka handha ledningen av epizootibekampandet. Härvid har
man sökt avskaffa den dualism, som förekommit på detta område, genom att
förlägga beslutanderätten i dessa frågor till medicinalstyrelsen. För att möjliggöra
en förstärkning av den centrala ledningen av bekämpandet har i förslaget
öppnats möjligheter för Kungl. Majit att överflytta denna till en särskild
för ändamålet tillsatt nämnd. De ledande principer, varpå förslaget
härutinnan bygger, finner sig utskottet kunna biträda.
Utöver vad nu berörts har i förslaget förordats ett flertal förenklingar och
lättnader i förfarandet med bekämpandet framför allt av mul- och klövsjukan.
Vissa jämkningar lia även föreslagits i gällande bestämmelser angående
ersättning av kostnader och förluster, som uppkommit till följd av epizoolier,
varjämte vissa regler uppdragits för värderingsförfarandet. Även förslaget
i denna del finner utskottet sig i princip kunna godtaga.
Utskottet kommer i det följande att i samband med redogörelse för de olika
förslagen närmare ingå på en detaljgranskning av desamma och därvid
framlägga sina synpunkter på de skilda frågorna.
Den av departementschefen förordade uppdelningen av föreskrifterna i
ämnet på olika författningar anser utskottet välbetänkt.
Utskottet.
10
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.
Förslag till ändrade bestämmelser rörande bekämpandet av
mul- och klövsjuka.
De sakkunniga.
Beträffande de sakkunnigas förslag hänvisas till redogörelsen i propositionen
sid. 11—23.
Departementschefen.
Genom den upptäckt av vaccin mot mul- och klövsjuka, som gjorts i Danmark
och Tyskland, synes ett medel ha erhållits, som torde betydligt öka
möjligheterna att i framtiden effektivare än hittills kunna bekämpa sjukdomen.
De resultat, som uppnåddes under senaste mul- och klövsjukeepizootien
under åren 1938—39, varvid vaccinering i större skala för första gången förekom
i landet, ingåvo goda förhoppningar i sådan riktning. Såsom de sakkunniga
framhållit torde några bestämda slutsatser emellertid icke kunna
dragas av dessa försök med hänsyn till att desamma igångsattes i ganska
sent skede av epizootien, då smittämnet torde ha förlorat mycket av sin virulens.
Jag delar därför de sakkunnigas uppfattning, att man även i framtiden
torde få räkna med sjukdomens bekämpande jämväl efter de nu tillämpade
linjerna med nedslaktning och isolering. Givet är dock att vaccinering
bör genomföras i den utsträckning, som för ett effektivt bekämpande av sjukdomen
befinnes erforderligt.
De sakkunniga ha berört frågan örn på vad sätt vaccin skall anskaffas
vid en kommande epizooti. I likhet med de sakkunniga håller jag före att
lämpligast vore om en överenskommelse örn leverans av erforderliga kvantiteter
vaccin från Danmark kunde komma till stånd. Jag förutsätter att
de sakkunniga ha sin uppmärksamhet riktad på detta spörsmål och så snart
ske kan upptaga överläggningar med vederbörande myndigheter i Danmark.
Den av de sakkunniga föreslagna ändringen av 5 § i epizootilagen, varigenom
möjlighet skulle öppnas för medicinalstyrelsen att förordna om
skyddsympning även då sjukdomsfall ännu ej inträffat i landet, kan jag biträda.
Uppenbarligen är det till gagn att genom ett så tidigt ingripande som
möjligt sjukdomens inträngande i landet och spridning där förhindras. I
vissa yttranden har i anslutning till detta ändringsförslag yrkats på att medicinalstyrelsen
även skulle äga medgiva eller förbjuda skyddsympning. Förbud
mot användning av skyddsmedel mot sjukdomar torde icke ha sin plats i
epizootilagstiftningen i vidare mån än förbudet motiveras av att skyddsmedlet
i fråga innefattar en fara för sjukdoms spridande. Skulle så vara fallet,
lärer medicinalstyrelsen utan att uttryckligt stadgande därom upptages i
epizootilagen på grund av den allmänna befogenhet medicinalstyrelsen har
äga förordna att medlet icke må användas. I den mån förbud mot användande
av skyddsmedel avsetts av annan anledning än nyss berörts, synes
förbud av dylik art böra upptagas i en särskild lagstiftning. Denna fråga
Jordbruksutskottets utlåtande Nr IS.
11
torde emellertid icke böra behandlas i detta sammanhang. Spörsmålet lärer
tarva en ingående utredning.
Jag anser icke heller påkallat att i epizootilagen upptaga något stadgande
av den innebörd veterinärhögskolans lärarkollegium förordat rörande skyldighet
att ställa djur till förfogande för blodtappning. Något behov av ett
dylikt stadgande har icke under tidigare epizootier visat sig vara för handen.
Tidigare ha djurägare så gott som undantagslöst lämnat sitt medgivande till
blodtappning.
Såsom jag förut antytt torde även en kommande epizooti av mul- och
klövsjuka böra bekämpas jämväl enligt de hittills använda bekämpningsmetoderna.
I första hand synes sålunda sjukdomen böra bekämpas genom nedslagning
av smittade besättningar. Därjämte torde även böra påbjudas inskränkningar
i samfärdseln samt desinfektion av smittade gårdar. De skäl
de sakkunniga anfört för nedslaktningsförfarandets bibehållande även i nuvarande
läge sedan vaccineringsmöjligheterna förbättrats synas övertygande.
I likhet med de sakkunniga anser jag, att de nu gällande bestämmelserna i
5 § epizootilagen och 15 § 1 mom. epizootikungörelsen rörande beslutandet
om nedslaktningen torde oförändrade kunna bibehållas. Såsom de sakkunniga
påpekat medgiver den utformning bestämmelserna fått, att frågan, huruvida
och i vilken omfattning nedslaktning skall ske, i sista hand avgöres av
Kungl. Maj:t. Rörande frågan huru länge nedslaktningsförfarandet bör vidmakthållas
kan såsom de sakkunniga framhållit icke göras något bestämt
uttalande. Denna fråga måste avgöras dels med hänsyn till epizootiens utveckling
och de möjligheter som kunna anses föreligga att hejda densamma,
dels ock under beaktande av de konsekvenser, som nedslaktningen medför
för landet och de enskilda djurägarna.
De sakkunniga ha framlagt förslag om ett flertal ändringar i de hittills
tillämpade reglerna rörande isolering av de av mul- och klövsjuka smittade
gårdarna samt angående skyddsområdenas omfattning och samfärdseln inom
dessa. Även i fråga om smittreningsförfarandet ha de sakkunniga föreslagit
ett flertal nya föreskrifter. De av de sakkunniga upprättade förslagen
synas mig i huvudsak välbetänkta. Enligt de sakkunnigas förslag bör i 5 §
epizootilagen intagas en bestämmelse, som möjliggör för medicinalstyrelsen
att anordna spärrar mellan skilda delar av riket i syfte att förhindra smittans
spridande. Under senaste epizooti åren 1938—39 anordnades en dylik
spärr mellan Skåne och vissa delar av Halland samt landet i övrigt. Att möjligheter
för medicinalstyrelsen att föranstalta örn dylik anordning finnas torde
understundom vara av behovet påkallat. Förslaget föranleder därför ingen
erinran från min sida. Jag anser mig emellertid i övrigt icke böra närmare
ingå på detaljerna i de föreslagna föreskrifterna. Det bör ankomma på vederbörande
myndigheter, som handha bekämpandet av sjukdomen, att meddela
de i nu förevarande hänseenden erforderliga bestämmelserna. Såsom
allmän princip vid utformande av dessa föreskrifter synes emellertid böra
gälla att strängare ingrepp i den allmänna samfärdseln än som oundgängligen
kräves för sjukdomens bekämpande icke bör ifrågakomma. Enligt min
12
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.
Utskotlel.
uppfattning synas de av de sakkunniga föreslagna föreskrifterna i stort sett
innebära en tillfredsställande avvägning mellan å ena sidan de veterinära
kraven på att effektiva åtgärder mot sjukdomen företagas och å andra sidan
djurägarens och allmänhetens intresse att icke i anledning härav onödigt
betungas i den dagliga samfärdseln. I vissa avseenden lärer dock bestämmelserna
av vederbörande myndigheter böra underkastas förnyat övervägande.
Särskilt torde böra prövas frågan om skyddsområdenas omfattning
samt spörsmålet huruvida icke ytterligare förenklingar i fråga om desinfektionsförfarandet
såväl å smittade gårdar som i fråga örn mejerierna kan ske
utan att effektiviteten av åtgärderna eftersättes.
Erfarenheten från imil- och klövsjukeepizootien under åren 1938—39 synes
giva vid handen att i det då använda vaccinet erhållits ett gott medel för
sjukdomens bekämpande. Emellertid torde icke ännu vaccinet lia blivit så
u (experimenterat, att man endast kan lita till denna bekämpningsmetod.
Även i framtiden torde man därför vara nödsakad att bekämpa sjukdomen
efter de hittills tillämpade linjerna med nedslagning och isolering.
Utskottet finner det ändamålsenligt att som departementschefen förslagit i
5 § av epizootilagen vidtages sådan ändring, att möjlighet öppnas för medicinalstyrelsen
att förordna örn skyddsympning även då sjukdomsfall ännu ej
inträffat i landet. Det torde vara önskvärt att vaccinering såsom en skyddsåtgärd
sker i de trakter där sjukdomen kan förväntas bryta in i landet, ävensom
att dyrbarare avelsbesättningar, vilka äro avsedda att undantagas från
nedslagning, vaccineras redan innan sjukdomen hit inträngt. Även utskottet
finnér det vara av vikt att åtgärder vidtagas för att på lämpligaste sätt säkra
landets behov av vaccin.
I det betänkande, som ligger till grund för Kungl. Maj:ts proposition, har
upptagits mycket ingående förslag till olika detaljbestämmelser rörande de
åtgärder som böra vidtagas för mul- och klövsjukans bekämpande. Huvudparten
av dessa bestämelser äro avsedda att då sjukdomen utbryter meddelas
av vederbörande myndighet, som handhar bekämpandet. Utskottet finner
icke anledning att närmare ingå på dessa bestämmelser, vilka i stor utsträckning
bliva beroende på den veterinär-medicinska vetenskapens ståndpunkt i
fråga om mul- och klövsjukans bekämpande vid den tidpunkt då en ny epizooti
utbryter. Utskottet vill emellertid understryka vikten av att vid utformande
av dessa föreskrifter iakttages, att strängare ingrepp i den allmänna
samfärdseln icke företagas än som oundgängligen krävas för sjukdomens bekämpande.
Med de möjligheter som för närvarande finnas för sjukdomens
bekämpande torde emellertid såsom departementschefen framhållit vara
nödvändigt att behålla de nuvarande bestämmelserna i 5 § epizootilagen och
15 § 1 mom. epizootikungörelsen rörande nedslaktning av djur. Den föreslagna
ändringen av 5 § epizootilagen, avseende att möjliggöra för medicinalstyrelsen
att anordna spärrar mellan skilda delar av riket i syfte att förhindra
smittans spridande, föranleder icke någon erinran från utskottets
sida.
J ordbruksutskottets utlåtande Nr 18,
13
Andra smittsamma husdjurssjukdomar än mul- och klövsjuka.
De sakkunniga.
Beträffande de sakkunnigas förslag får utskottet hänvisa till redogörelsen
i propositionen sid. 29—30 och 32—34.
Departementschefen.
I likhet med de sakkunniga anser jag att de nu gällande bestämmelserna
i epizootikungörelsen rörande svinpesten i huvudsak kunna bibehållas oförändrade.
Såsom de sakkunniga förordat synes dock mera ändamålsenligt att
medicinalstyrelsen i stället för länsstyrelsen skall äga utfärda påbud om
kokning av köks- eller slaktavfall som användes för utfodring av svin. Ett
dylikt påbud kommer vanligen att gälla större områden eller ock hela riket.
Att såsom hittills låta det ankomma på länsstyrelserna att för varje län meddela
förbud av ifrågavarande slag kan icke anses lämpligt. I fråga om förbud
för utförsel av svin från ett län till andra delar av riket synes däremot
förbudet såsom av mera lokal omfattning böra meddelas av länsstyrelsen.
Jag vill emellertid i anledning av vad i yttrandena från länsstyrelserna i
Stockholms och Jönköpings län anförts framhålla att länsstyrelserna böra
ha skyldighet att följa av medicinalstyrelsen lämnade anvisningar rörande
meddelande av dylika förbud. Har alltså medicinalstyrelsen funnit förbud för
införsel av svin i fråga om visst län påkallat, har länsstyrelsen att utfärda
förbudet. I det följande återkommer jag mera ingående till frågan om vilken
myndighet, medicinalstyrelsen eller länsstyrelserna, som bör ha högsta ledningen
av kampen mot epizootierna, och dessa myndigheters inbördes ställning
i detta hänseende.
I anslutning till vad medicinalstyrelsen yttrat torde vara ändamålsenligt
att i kungörelsen kommer till klart uttryck att länsstyrelsen må förbjuda även
kringföringshandel med smågrisar inom länet. De av medicinalstyrelsen
föreslagna ändringarna i 28 § 2 mom. örn kokningstider anser jag däremot
icke erforderliga. Att i epizootikungörelsen upptaga föreskrift härom torde
icke vara lämpligt. Dylika detaljbestämmelser ha sin plats i de tillämpningsföreskrifter
som medicinalstyrelsen har att utfärda rörande sjukdomens bekämpande.
Av samma anledning kan jag icke biträda länsstyrelsens och
länsveterinärens i Västernorrlands län hemställan om upptagande av vidlyftigare
föreskrifter i ämnet i epizootikungörelsen. Icke heller i övrigt anser
jag vad i sistnämnda yttrande anförts påkalla ändring i de nuvarande bestämmelserna.
I 27 § 2 mom. epizootikungörelsen stadgas endast att länsstyrelsen
skall då ställe förklaras misstänkt förordna tjänsteveterinär att, intill
dess visshet vunnits i fråga om sjukdomens förekomst, vid förnyat sjukdomseller
dödsfall inom svinbesättningen företaga erforderlig undersökning eller
obduktion. Givet är att veterinär har att ställa sig till efterrättelse de anvisningar
rörande undersökningen eller obduktionen som medicinalstyrelsen
meddelar.
14
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.
Utskottet.
I likhet med de sakkunniga anser jag att kungörelserna nr 406 och 407/
1940 böra upphävas. Det torde därefter böra ankomma på medicinalstyrelsen
att med stöd av epizootilagens och epizootikungörelsens bestämmelser
utfärda de föreskrifter som kunna finnas påkallade.
Vad de sakkunniga anfört angående hönssjukdomarna föranleder ingen
erinran från min sida.
Såsom i vissa yttranden påpekats synas skäl tala för att i epizootilagen
upptaga infektiös anaemi hos häst. Detta spörsmål torde emellertid böra
underkastas en grundligare undersökning, innan ett definitivt ståndpunktstagande
kan ske. Jag förutsätter, att medicinalstyrelsen upptar denna fråga
till utredning och därefter framlägger de förslag, som kunna finnas påkallade.
De förslag som framlagts under denna avdelning i propositionen avse icke
någon ändring av epizootilagen utan gälla huvudsakligen smärre jämkningar
i epizootikungörelsens föreskrifter rörande svinpestens bekämpande. Enligt
departementschefens mening bör det sålunda ankomma på medicinalstyrelsen
i stället för, såsom för närvarande gäller, å länsstyrelsen att utfärda
föreskrifter angående kokningspåbud. Förbud mot in- och utförsel av grisar
samt kringföringshandel med smågrisar anser departementschefen böra
meddelas av länsstyrelsen, som dock skall följa de anvisningar medicinalstyrelsen
lämnar i ämnet. Förslagen sammanhänga i viss mån med den principiella
ståndpunkten, som i propositionen intagits i fråga örn vilken myndighet
som skall handha ledningen av kampen mot epizootierna. Till denna
fråga återkommer utskottet i det följande.
I likhet med departementschefen anser utskottet önskvärt, att frågan örn
upptagande i epizootilagen av sjukdomen infektiös anemi hos häst blir föremål
för utredning.
Ledningen av bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar.
Medicinalstyrelsen och länsstyrelserna m. m.
De sakkunniga.
Beträffande de sakkunnigas förslag återfinnes redogörelse i propositionen
sid. 36—41.
Departementschefen.
Såsom jag redan inledningsvis framhållit visade sig under den stora muloch
klövsjukeepizootien 1938—39 särskilt i fråga om ledningen av sjukdomsbekämpandet
allvarliga brister i nu gällande bestämmelser. Dessa medförde,
att osäkerhet uppstod hos de myndigheter som handhade ledningen,
nämligen medicinalstyrelsen och länsstyrelserna, rörande respektive myndigheters
befogenheter och skyldigheter. Någon enhetlig ledning kom härigenom
icke till stånd. Understundom utfärdades i samma fråga olika bestäm
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.
15
melser inom närbelägna län. Denna brist på gemensam ledning medförde
ävenledes svårigheter då det gällde utfärdande av föreskrifter som avsågos
att tillämpas i ett flertal län. Varje länsstyrelse kunde härvid endast meddela
bestämmelser såvitt angick länsstyrelsens eget verksamhetsområde. Fall
förekom även då länsstyrelse vägrade att utfärda bestämmelser, som medicinalstyrelsen
ansett påkallade. Understundom inträffade emellertid motsatta
förhållandet i det länsstyrelse meddelade föreskrifter som medicinalstyrelsen
icke fann behövliga. Med hänsyn till dessa och liknande erfarenheter
från den senaste mul- och klövsjukeepizootien synas starka skäl tala
för att ledningen av epizootibekämpandet principiellt lägges i en myndighets
hand. I likhet med de sakkunniga anser jag, att ledningen bör åvila
medicinalstyrelsen. Såsom de sakkunniga framhållit äro övervägande flertalet
av de åtgärder, som skola vidtagas, betingade av veterinärhygieniska
skäl och kunna därför bäst bedömas av medicinalstyrelsen. Större möjligheter
förefinnas också för styrelsen att överblicka läget i fråga om en epizooti
samt att ur en större synvinkel bedöma densamma och avgöra vilka
åtgärder som lämpligen böra vidtagas. De sakkunnigas förslag i nu förevarande
hänseende har även vunnit allmän anslutning i de avgivna yttrandena.
De skäl mot förslaget, som anförts av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus
samt örebro län, grunda sig huvudsakligen på länsstyrelsernas erfarenheter
från den senaste epizootien. Enligt min mening kunna dessa erfarenheter
näppeligen åberopas mot förslaget, då under denna tid just frånvaron av enhetlig
ledning i stor utsträckning torde ha föranlett de brister, som länsstyrelserna
påtalat i sina yttranden.
Även om i princip sålunda enligt min uppfattning beslutanderätten i frågor
rörande åtgärder mot en epizooti bör tillkomma medicinalstyrelsen, anser
jag likväl den ståndpunkten icke böra drivas därhän att länsstyrelserna
berövas befogenheten att fatta beslut i frågor av mera lokal natur eller med
begränsad räckvidd. Dylika frågor synas länsstyrelserna i allmänhet självständigt
kunna avgöra. I anslutning till vad de sakkunniga anfört vill även
jag i detta sammanhang betona, att vad nu förordats icke innebär att länsstyrelserna
skulle betagas möjligheten eller skyldigheten till initiativ i fråga
örn de åtgärder, som styrelserna anse nödiga och nyttiga. I kampen mot
epizootierna torde man icke kunna undvara länsstyrelsernas biträde och vaksamhet.
Såsom de sakkunniga framhållit böra länsstyrelserna emellertid
alltid vara skyldiga att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter eller direktiv,
som medicinalstyrelsen meddelar. I överensstämmelse med vad jag nu
anfört bör omredigering av 4 § epizootilagen samt vissa stadganden i epizootikungörelsen
ske så att den nu förordade principen kommer till klart
uttryck i författningarna.
Även de sakkunnigas förslag om centralisering av utbetalningarna till medicinalstyrelsen
synes välbetänkt och torde böra genomföras. I anledning
härav torde en ändring i 8 § epizootilagen företagas avseende att anspråk
på ersättning för kostnader eller förlust i anledning av epizooti skall framställas
hos medicinalstyrelsen. Preklusionstiden bör på sätt de sakkunniga
16
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.
föreslagit utsträckas till sex månader från den dag anspråket uppstod. I samband
med denna ändring synes såsom medicinalstyrelsen framhållit viss ändring
i kungörelsen nr 243/1928 vara påkallad. För veterinärernas ersättningar
bör gälla vad därom särskilt finnes stadgat.
Erfarenheterna från den senaste mul- och klövsjukeepizootien giva vid
handen, att medicinalstyrelsen icke kan med de ordinarie arbetskrafter, som
stå styrelsen till buds, bära den arbetsbörda som påvilar styrelsen vid en
mera svårartad epizooti. Åtgärder måste därför vidtagas för att antingen
tillföra styrelsen nya arbetskrafter i tillräcklig omfattning eller ock inrätta
ett särskilt organ som handhar epizootibekämpandet. Under den senaste epizootien
kom den förstnämnda utvägen till användning, i det en särskild
byrå för handläggning av epizootiärenden inrättades. Resultatet av detta
förfaringssätt synes emellertid såsom de sakkunniga framhållit i flera hänseenden
icke lia varit helt tillfredsställande. De sakkunniga ha ansett att en
bättre och mera rationell lösning av detta organisationsproblem vunnes därest
ett särskilt organ kunde tillsättas för handhavande av epizootibekämpandet.
Jag kan i huvudsak dela de sakkunnigas mening i detta hänseende.
I likhet med de sakkunniga anser jag lämpligt, att möjlighet öppnas för
Kungl. Majit att tillsätta en särskild nämnd att leda kampen mot epizootierna.
I vissa yttranden har väckts frågan huruvida icke nu borde inrättas
en särskild veterinärstyrelse som kunde handha alla veterinärfrågor. Såsom
framgår av vad de sakkunniga anfört har riksdagen hemställt om en
utredning rörande inrättande av en dylik styrelse. Det torde emellertid vara
nödvändigt att underkasta detta spörsmål ett grundligt övervägande innan
detsamma avgöres. Jag anser med hänsyn härtill, att den i yttrandena framförda
frågan icke i detta sammanhang kan upptagas till behandling. Icke
heller kan jag dela den i vissa yttranden uttalade meningen att epizootinämnden
skall vara permanent. Epizootier av den omfattning, att en nämnd
skulle behövt tillsättas, ha hittills förhållandevis sällan uppträtt i landet.
Enligt vad erfarenheten visar förekomma mul- och klövsjukeepizootierna,
vilka torde vara de epizootier som kunna påkalla särskilda åtgärder av nu
ifrågavarande slag, ungefär med 8—10 års intervaller. Något behov av ett särskilt
organ som skulle behandla epizootifrågor eller arbeta med planer för
mötande av epizootier torde icke föreligga. Den för medicinalstyrelsen tillgängliga
ordinarie arbetskraften lärer kunna räcka till härför, i varje fall
torde någon permanent förstärkning av densamma endast för ifrågavarande
ändamål icke vara erforderlig. I yttrandena synes ha förbisetts, att en av
de viktigaste uppgifterna för medicinalstyrelsens veterinärbyrå består just i
att handha ledningen av kampen mot de smittsamma husdjurssjukdomarna.
Det är emellertid av vikt att under de epizootifria tiderna inom medicinalstyrelsen
vidtagas de förberedelser, som äro nödvändiga i detta hänseende.
Det torde sålunda böra ankomma på medicinalstyrelsen att taga under övervägande
de av de sakkunniga utarbetade föreskrifterna rörande mul- och
klövsjukan och tillse att dessa bringas i det skick att de kunna komma till
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.
17
användning därest en ny epizooti skulle utbryta. Det ligger så mycket större
vikt härpå som medicinalstyrelsen enligt vad jag förut anfört bör lia den
huvudsakliga ledningen av kampen mot epizootier. Jag vill emellertid, i anledning
av vad i vissa yttranden framhållits rörande vikten av att epizootinämnden
icke tillsättes på ett för sent stadium av epizootien, understryka,
att den enligt min mening bör tillsättas så tidigt att densamma kan organisera
och leda hela kampen mot sjukdomen. Tidigare mul- och klövsjukeepizootier
ha samtliga kommit över Danmark och förebud för desamma ha
varslats lång tid innan sjukdomen nått Sverige.
I vissa yttranden har påtalats, att de sakkunniga icke förutsett det förhållandet
att två epizootier samtidigt kunde utbryta och att det sålunda kunde
föreligga behov av två olika nämnder. Enligt vad tidigare erfarenhet på
detta område visar har i landet under senare tid icke samtidigt förekommit
två epizootier av den omfattning att särskild nämnd skulle ha behövt tillsättas.
Såvitt jag kan finna ha de föreslagna bestämmelserna emellertid icke
givits den utformningen, att desamma skulle förhindra tillsättande av flera
epizootinämnder, därest så skulle visa sig av behovet påkallat.
Nämnden bör i förhållande till medicinalstyrelsen ha en fullt självständig
ställning. I och med att nämnden tillsatts böra i stort sett samtliga medicinalstyrelsens
skyldigheter och befogenheter med undantag för förordnandet
av veterinärer överflyttas på nämnden. Förordnandet av veterinärer att biträda
i kampen mot epizootier torde såsom de sakkunniga uttalat böra ske
av medicinalstyrelsen i samråd med nämnden. Medicinalstyrelsen bör emellertid
härvid i möjligaste mån söka tillmötesgå nämndens önskemål i personfrågor.
Måhända bör även bestyret med utbetalandet av ersättningar kvarbliva
hos medicinalstyrelsen. Denna fråga torde emellertid få avgöras i samband
med nämndens organisation.
Vad angår nämndens organisation kan jag även i detta hänseende i huvudsak
ansluta mig till de sakkunnigas förslag. Frågan huruvida ordföranden
skall vara veterinär eller icke anser jag i likhet med de sakkunniga för
närvarande böra lämnas öppen. Till ordförandeposten bör utses den person
som kan anses därför lämpligast, oavsett om han är veterinär eller icke.
Kungl. Majit synes icke, lika litet som vid tillsättande av andra chefsbefattningar,
böra vid val av ordföranden vara bunden av något förslag från medicinalstyrelsen.
I likhet nied vad i några yttranden uttalats anser jag, att
en ledamot i nämnden bör vara jordbrukare eller knuten till jordbrukets
organisationer. Epizootierna drabba kraftigast jordbrukare och dessas förtroende
för ledningen skulle säkerligen ökas därest de ägde en representant
i densamma. Såsom de sakkunniga föreslagit torde vara lämpligast att
ordföranden äger ensam besluta i alla frågor inom nämnden. Frågan huruvida
hans beslutanderätt i viss utsträckning bör kunna delegeras till annan
ledamot av nämnden torde få avgöras i samband med nämndens tillsättande
och under hänsynstagande till dess sammansättning. I enlighet med
vad de sakkunniga uttalat torde utgifterna för nämnden och dess befattningshavare
böra bestridas från det under nionde huvudtiteln uppförda för
Biliang
till riksdagens protokoll 1941. 10 soini. Nr IS—19. 2
18
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.
Utslcottet.
slagsanslaget Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar:
övriga utgifter.
Den av mig nu förordade anordningen påkallar att ett tillägg göres till
9 § i epizootilagen. I första stycket av denna paragraf torde böra upptagas
en föreskrift därom att Kungl. Majit, då särskilda skäl därtill föranleda, må
förordna att i fråga om bekämpande av viss sjukdom de befogenheter och
skyldigheter som jämlikt epizootilagen eller enligt densamma meddelade bestämmelser
åvila medicinalstyrelsen helt eller delvis skola fullgöras av en
av Konungen tillsatt nämnd.
En av de viktigaste förutsättningarna för att kampen mot en epizooti
skall kunna bliva effektiv är att det finnes handlingskraftig ledning i spetsen
för bekämpandet. Såsom tidigare uttalats torde en av de största bristerna
i den nuvarande epizootilagstiftningen ligga däri att ledningen icke
lagts i en myndighets hand. Den dualism, som kännetecknar den nuvarande
ledningen med medicinalstyrelsen och länsstyrelserna som i viss mån jämställda,
synes efter vad utredningen givit vid handen ha i flera avseenden
verkat störande vid bekämpandet av sjukdomen. Utskottet finner sig med
hänsyn härtill böra tillstyrka förslaget därom att ledningen lägges i en
myndighets hand. Vid valet av den myndighet, som bör leda bekämpandet,
anser utskottet i likhet med departementschefen, att övervägande skäl synas
tala för att medicinalstyrelsen erhåller ifrågavarande uppgift. Medicinal
styrelsen har otvivelaktigt större sakkunskap till sitt förfogande på detta
speciella område och äger såsom den centrala myndighet, som handlägger
veterinära frågor, även de största förutsättningarna för att kunna följa och
överblicka utvecklingen i fråga om epizootierna. Utskottet vill emellertid i
anslutning till vad departementschefen anfört även betona vikten av att
länsstyrelsernas intresse och ansvar för dessa frågor hållas levande. Såsom
departementschefen uttalat torde det icke vara möjligt att undvara länsstyrelsernas
biträde och vaksamhet. Dessa böra därför kunna i lokala frågor
handla självständigt och därvid taga initiativ i fråga om epizootibekämpandet.
Emellertid böra länsstyrelserna, därest medicinalstyrelsen meddelat
föreskrifter eller fattat beslut på detta område, ställa sig dylika föreskrifter
eller beslut till efterrättelse.
Utskottet har icke något att erinra mot förslaget örn centralisering till
medicinalstyrelsen av utbetalningar i anledning av kostnader eller förlust
till följd av epizooti. Likaledes finner sig utskottet böra tillstyrka, att den
preklusionstid inom vilken krav på ersättning skall framställas utsträckes
från tre till sex månader.
De i anledning av de ifrågavarande förslagen förordade ändringarna av
4 och 8 §§ i epizootilagen finner sig utskottet alltså kunna godkänna.
Det i propositionen upptagna förslaget, att Kungl. Majit, då särskilda skäl
därtill föranleda, skall äga förordna att i fråga om bekämpande av viss
smittsam husdjurssjukdom de befogenheter och skyldigheter, som jämlikt
epizootilagen och enligt densamma meddelade bestämmelser ankomma på
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.
19
medicinalstyrelsen, skola helt eller delvis tillkomma en av Kungl. Maj:t tillsatt
nämnd, finner utskottet välbetänkt. Enligt vad utredningen givit vid
handen synes vid en våldsammare epizooti medicinalstyrelsen icke äga möjligheter
att under fullgörande av sina ordinarie uppgifter tillika leda och
organisera kampen mot epizootien. Det torde med hänsyn härtill vara lämpligt
att dessa sistnämnda uppgifter anförtros ett särskilt statligt organ som
kan erhålla just för detta ändamål lämpad sammansättning. I likhet med
departementschefen finner utskottet icke erforderligt att detta organ blir av
permanent beskaffenhet. Epizootier av den omfattning att en dylik nämnd
blir behövlig torde enligt vad erfarenheten visar endast förekomma med förhållandevis
långa tidsintervaller. I den mån medicinalstyrelsen under mellantiden
behöver särskilt biträde på detta område, torde det vara möjligt att
tillgodose detta behov genom tillkallande efter Kungl. Maj :ts medgivande av
särskild sakkunnig, vilken torde kunna erhålla ersättning från anslaget till
Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar: Övriga
utgifter. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla vikten av att epizootinämnden
icke tillsättes på ett för sent stadium. Det torde vara önskvärt att
nämnden blir i tillfälle att leda och organisera hela kampen mot sjukdomen
i fråga. Det är att märka, att mul- och klövsjukan, vilken närmast torde vara
den sjukdom för vars bekämpande epizootinämnd är behövlig, tidigare kommit
från kontinenten och Danmark, varvid förebud för epizootien varslats
lång tid innan sjukdomen nått Sverige.
Vad departementschefen anfört rörande nämndens ställning och sammansättning
ger icke utskottet anledning till något särskilt uttalande. Utskottet
finner sig kunna biträda vad departementschefen härutinnan föreslagit. Ej
heller det i anledning av förevarande förslag förordade tillägget till 9 § epizootilagen
ger utskottet anledning till erinran.
Veterinärorganisationen.
De sakkunniga.
Beträffande de sakkunnigas förslag hänvisar utskottet till redogörelsen i
propositionen sid. 56—57.
Departementschefen.
Såsom framgår av vad de sakkunniga anfört torde veterinärorganisationen
under den senaste epizootien varit behäftad med vissa brister. En
av de förnämsta anledningarna härtill synes emellertid ha varit att veterinärer
icke kunnat disponeras för deltagande i sjukdomsbekämpandet i tillräcklig
omfattning. I likhet med de sakkunniga anser jag, att berörda brister
i varje fall i viss mån kunna undanröjas genom att en plan för disponerande
av alla tillgängliga veterinära krafter upprättas. En dylik plan bör på
förhand finnas utarbetad inom medicinalstyrelsen för den händelse en epizooti
skulle utbryta.
20
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.
Utskottet.
Liksom de sakkunniga anser jag, att ledningen av det lokala bekämpandet
såsom nu i regel sker bör ledas av överveterinärerna. Härtill böra utses
de för ändamålet lämpligaste veterinärerna. Intet torde heller vara att erinra
mot de sakkunnigas förslag att vid behov biträdande överveterinärer kunna
förordnas att bistå överveterinärerna.
Även i fråga örn organiserandet av övriga veterinärers deltagande i kampen
mot epizootier delar jag de sakkunnigas uppfattning. Det torde sålunda
vara lämpligt att, då en epizooti vinner större spridning, en särskild veterinär
förordnas att i egenskap av extra veterinär i den utsträckning så kan
ske taga den närmaste befattningen med sjukdomsbekämpandet. Man torde
icke kunna bortse från att vissa risker för smittspridning föreligga, därest
samme veterinär anlitas för sjukdomsbekämpandet och den vanliga husdjurssjukvården.
I början av en epizooti torde det icke vara möjligt att helt
avkoppla tjänsteveterinärerna från befattningen med epizootibekämpandet.
Jag vill i likhet med de sakkunniga understryka, att till extra veterinärer att
deltaga i bekämpandet även böra kunna förordnas vederbörande distriktsveterinärer
där så finnes lämpligt.
De förslag som av departementschefen framförts i fråga om veterinärorganisationen
äro huvudsakligen av administrativ natur. Mot vad departementschefen
föreslagit har utskottet intet att erinra.
Ersättning av allmänna medel för kostnader och förluster i
anledning av smittsamma husdjurssjukdomar.
Ersättning för smittrening, gravgrävning och nedslaktning samt för intrång
i näring m. m.
De sakkunniga.
Beträffande de sakkunnigas förslag hänvisar utskottet till redogörelsen i
propositionen å sid. 61—64.
Departementschefen.
Den mest betydelsefulla av de av de sakkunniga förordade ändringarna i
fråga om ersättningsgrundema är förslaget om överflyttande å statsverket
av hela kostnaden för smittrening för sjukdomar som avses i epizootilagen.
Såsom framgår av vad förut anförts vidtogs en dylik överflyttning i fråga om
smittreningskostnaderna vid mul- och klövsjuka i anledning av beslut av
1939 års lagtima riksdag (prop. nr 295; r. skr. nr 348). Bestämmelser härom
avsågos emellertid endast skola vara av provisorisk natur i avbidan på de
sakkunnigas förslag till bestämmelser rörande epizootibekämpandet. Det av
de sakkunniga nu framlagda förslaget rörande frågans definitiva lösning kan
jag biträda. Flera skäl synas tala för att kostnaderna för smittrening gäldas
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.
21
av statsverket. Såsom de sakkunniga framhållit kan man icke bortse från
att smittreningsåtgärderna till övervägande del måste anses som en det allmännas
angelägenhet. För djurägaren, vars besättning redan drabbats av
sjukdomen, har vidtagande av dessa åtgärder — vid det förhållande att deras
huvudsakliga syfte uppenbarligen är att förhindra sjukdomens vidare
spridning — icke något större intresse. Det torde sålunda i fall, då nedslaktningsförfarandet
icke tillämpas, vara för honom tämligen likgiltigt, huruvida
smittreningsåtgärder vidtagas eller ej, då hans besättning ändock under förhållandevis
lång tid är immun mot smittan. Nedslaktas besättningen, förefinnes,
i allt fall innan djurägaren hunnit anskaffa en ny sådan, vilket vanligen
drar avsevärd tid, ur hans synpunkt intet större behov av snabb smittrening
å gården. För det allmänna, som har ett starkt intresse av att sjukdomen
hejdas, är det däremot av största vikt, att smittrening sker skyndsamt
och på det mest effektiva sätt. Erfarenheten har visat att i kampen mot sjukdomen
smittreningen är en mycket viktig åtgärd för dess hejdande. Det är
vidare att märka att djurägaren icke alls eller i allt fall i mycket ringa grad
kan påverka desinfektionsförfarandet. Kostnaderna för detsamma skulle han
däremot det oaktat vara skyldig att bära. På sätt de sakkunniga påpekat
måste detta framstå såsom obilligt. För djurägarna, i synnerhet för dem
som inneha gårdar med mindre besättningar som äro mera avsides belägna,
kunna kostnaderna för smittreningen ofta bliva mycket betungande. Av utredningen
framgår att smittreningskostnaderna, då nedslaktningsförfarandet
använts, kunnat beräknas till högst 3 å 4 procent av statens utgifter för inlösen
av nedslaktade besättningar. Genom förenkling och rationalisering av
smittreningsåtgärder i enlighet med vad förut förordats torde dessa kunna
väsentligt förbilligas.
Även de sakkunnigas förslag att kostnaderna för gravgrävning och nedslagning
av djur skall gäldas av statsmedel anser jag mig kunna tillstyrka.
Gravgrävning och nedslaktning ske nu merendels genom det allmännas försorg.
I anslutning till vad i ett flertal yttranden yrkats vill jag tillika förorda,
att ersättning skall utgå även för handräckning, som lämnats av djurägaren
och hans hustru.
I anslutning till vad veterinärhögskolans lärarråd föreslagit torde vidare
en mindre jämkning i formuleringen av bestämmelserna rörande ersättningen
för vacciner och andra förebyggande medel böra ske. Redan för närvarande
torde bestämmelsen i stort sett ha tillämpats i överensstämmelse
med vad som förordats. Däremot är jag icke beredd att tillstyrka det av
lärarrådet och vissa myndigheter framförda förslaget att ersättning skall utgå
vid abort. Det torde vara förenat med stora svårigheter att finna någon
tillfredsställande form för ersättningens fastställande. Dylika aborter i samband
med skyddsympning torde hittills ha varit sällsynta.
De av de sakkunniga föreslagna ändringarna i bestämmelserna rörande ersättning
för väsentligt intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst
torde i huvudsak kunna godtagas. Enligt min mening lärer i stort sett
den praxis, som hittills gällt vid ersättningsfrågornas bedömande även i
22
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.
Utskottet.
fortsättningen böra tillämpas. De sakkunnigas förslag synes mig avse att
så skall ske. Hinder bör icke föreligga att, då särskilda skäl därtill föranleda,
lämna ersättning även till bolag och föreningar. I anledning av vad
länsstyrelsen i Malmöhus län anfört vill jag framhålla, att såsom de sakkunniga
anfört Kungl. Majit lärer äga rätt att, oavsett den av länsstyrelsen
omnämnda bestämmelsen finnes kvar eller icke, lämna ersättning i de av
länsstyrelsen omförmälda hänseenden.
De av mig nu förordade ändringarna i ersättningsgrunderna föranleda att
vissa ändringar böra vidtagas i epizootikungörelsen och kungörelsen om allmänna
grunder angående försäkring med statsbidrag mot förluster på grund
av smittsamma husdjurssjukdomar.
Även de av de sakkunniga förordade ändringarna i 21 och 22 §§ epizootikungörelsen
kan jag tillstyrka. Dessa ändringar medföra vissa förenklingar
i förfarandet och torde såsom de sakkunniga framhållit icke komma att
medföra någon ökning i statsverkets nuvarande kostnader för epizootibekämpandet.
I likhet med departementschefen anser utskottet, att kostnaderna för smittrening
för sjukdomar, som avses i epizoolilagen, böra överflyttas till statsverket.
Provisoriskt har detta redan skett såvitt angår dylika kostnader vid
mul- och klövsjuka enligt 1939 års lagtima riksdags beslut. Såsom departementschefen
framhållit torde man icke kunna bortse från, att smittreningsåtgärderna
till övervägande delen måste anses som en det allmännas åtgärd
till förhindrande av smittans vidare spridning. Med hänsyn till att
djurägaren icke alls eller i allt fall i mycket ringa utsträckning kan påverka
desinfektionsförfarandet måste det framstå såsom ganska obilligt, att han
det oaktat skall vara skyldig gälda kostnaderna, vilka understundom i synnerhet
för mindre och mera avsides belägna gårdar kunna stiga till i förhållande
till djurägarens ekonomiska resurser icke obetydliga belopp. Utskottet
förutsätter emellertid att de åtgärder vidtagas, som kunna komma
i fråga för nedbringande av kostnaderna utan att effektiviteten eftersättes.
Även departementschefens förslag, att kostnaderna för gravgrävning och
nedslaktning av djur skola gäldas av statsmedel kan utskottet tillstyrka.
Icke heller har utskottet någon erinran mot att ersättning utgår även för
handräckning, som lämnas av djurägaren och hans hustru. Billighetsskäl
synas tala härför. De föreslagna ändringarna i bestämmelserna rörande
ersättning för väsentligt intrång i näring eller minskning i arbetsförtjänst,
vilka ändringar huvudsakligen äro av formell natur, kan utskottet biträda.
Värdering för bestämmande av ersättning.
De sakkunniga.
Beträffande de sakkunnigas förslag hänvisas till propositionen sid. 68
—73.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.
23
Departementschefen.
Av mycket stor betydelse för såväl staten som djurägaren är att värderingarna
av djur som skola nedslaktas sker på ett noggrant och tillförlitligt sätt.
För statsverket utgöra ersättningar för nedslaktade djur den utan jämförelse
drygaste utgiftsposten vid bekämpandet av epizootierna. Under den senaste
mul- och klövsjukeepizootien uppgingo ersättningarna för nedslaktade djur
under tiden den 19 maj 1938—den 30 juni 1940 till 12,142,541 kronor, under
det att flertalet övriga utgifter i anledning av epizootien något överstego
2,000,000 kronor. Såsom likvid för försålt kött ha emellertid under samma
tid influtit 2,337,154 kronor. För djurägaren utgöra djuren ofta en av hans
största tillgångar och representera icke sällan många års arbete som nedlagts
för att få fram en god kreatursbesättning. För närvarande finnas icke
några regler eller direktiv rörande de grunder som skola gälla för värderingen
i vidare mån än att det stadgats, att ersättning skall utgå efter det
värde djuren skulle haft örn sjukdomen ej inträffat. Otvivelaktigt är, att
denna brist på vägledande föreskrifter orsakat en viss ojämnhet vid värderingarna
i olika delar av landet. De sakkunniga ha ifrågasatt huruvida icke
det nuvarande värderingssystemet medfört en viss övervärdering av de nedslaktade
djuren. Ur statens synpunkt är det uppenbarligen av största vikt
att så icke sker. I annat fall komma såsom de sakkunniga framhållit de
smittsamma husdjurssjukdomarna, som bekämpas med nedslaktning, icke
att för djurägaren framstå såsom en olycka, vilken såvitt möjligt bör undvikas.
I likhet med de sakkunniga anser jag lämpligt för att råda bot mot
berörda olägenheter, att Kungl. Maj:t erhåller befogenhet att utfärda föreskrifter
till vägledning för värdering av djur, som skola nedslaktas. Såsom
de sakkunniga föreslagit torde det emellertid vara ändamålsenligt, att detaljföreskrifterna
utfärdas av medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen.
De av de sakkunniga föreslagna grunderna för värderingsförfarandet ge
mig anledning till vissa erinringar och påpekanden. I likhet med vad som
anförts i en del yttranden anser jag det av de sakkunniga föreslagna värderingsförfarandet
väl komplicerat. Emellertid synes genom vissa förenklingar
och genom tillhandahållande av tabeller med erforderliga uträkningar och
anvisningar denna olägenhet kunna undanröjas. Det torde under sådana
förhållanden jämväl vara möjligt, i varje fall då besättningarna icke äro
större, att så gott som genast lämna djurägaren meddelande om det ersättningsbelopp
han kan påräkna. För värderingsmännen är det uppenbarligen
till gagn att ha tillgång till vägledande grunder som de kunna följa vid värderingen.
Det torde stärka deras ställning gentemot djurägarna och synes
även vara ägnat att ingiva större förtroende till värderingarna hos dessa. En
jämnare värdering lärer även härigenom kunna ernås. Det blir genom det nu
ifrågasatta förfaringssättet också större möjligheter för myndigheterna att
kontrollera värderingarna. Flera värderingsman kunna då också utan större
olägenhet utses. För närvarande har man sökt begränsa antalet värderingsmän
för att i möjligaste mån få till stånd likformighet i värderingarna. Liksom
de sakkunniga vill även jag framhålla, att värderingsmännen böra äga
24
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.
frångå grunderna i sådana fall då de finna desamma av en eller annan anledning
lämna oriktiga resultat, blott de göra anteckning i värderingsinstrumentet
örn anledningen till avvikelsen från de vägledande föreskrifterna.
Beträffande detaljerna i de grunder som ifrågasatts vill jag understryka
de sakkunnigas påpekande att de angivna sifferuppgifterna endast äro exempel
avsedda att belysa konsekvenserna av systemet. De belopp som skola
vara avgörande för ersättningen kunna fastställas först vid den tidpunkt då
epizootien pågår. De sakkunnigas uttalanden giva mig emellertid här anledning
till vissa påpekanden och reflexioner. I den mån noteringar böra
tjäna som utgångspunkt vid värderingen synes såsom Malmöhus läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott framhållit ligga närmast till hands
att begagna slakteriernas noteringar. I fråga om minskning av det föreslagna
tillägget för livdjurvärdet för en ko, vill jag här framhålla, att denna
synes böra inträda icke såsom de sakkunniga ifrågasatt vid 3 års ålder utan
först vid 6 års ålder och då synes minskningen böra bestämmas till 15 procent
mellan 6—10 år och därefter till 20 procent. Tillägg för avelsvärde
synes enligt mitt förmenande icke böra utgå beträffande nötkreatur, med
mindre djurets årliga mjölkavkastning som regel uppgår till, för svensk kullig
boskap minst 120 kilogram smörfett, för svensk röd och vit boskap minst
140 kilogram smörfett samt för svensk låglandsboskap minst 160 kilogram
smörfett. Det av de sakkunniga förordade förfarandet med tillägg för djur
ställda under kontroll med hänsyn till förekomsten av tuberkulos finner jag
icke helt tillfredsställande. Det kan ifrågasättas om man ej bör utgå från
att det normala är att djuren äro anslutna till den kliniska tuberkuloskontrollen.
För sådana djur bör sålunda icke utgå något tillägg. För kreatur,
som äro ställda under statlig kontroll med tuberkulin, synes däremot berättigat
att visst tillägg utgår. Detta synes böra bestämmas till 30 procent å
summan av tilläggen för normallivvärdet och mjölkavkastningen. Äro djuren
icke alls anslutna till det statliga tuberkulosbekämpandet synes ett motsvarande
avdrag av 30 procent böra göras. Inom områden, där nötkreaturstuberkulosen
praktiskt taget icke förekommer och där epizootilagens bestämmelser
äro tillämpliga på sjukdomens bekämpande, torde i anslutning
till vad de sakkunniga föreslagit tillägg böra utgå för alla djur, såvitt nedslaktningen
icke föranletts av tuberkulos. För samtliga djur inom s. k. tuberkulosfria
områden bör sålunda utgå ett tillägg av 30 procent av summan
av tilläggen för normallivvärdet och mjölkavkastningen.
Den i några yttranden berörda frågan, om vid värderingen av nötkreatur
hänsyn bör tagas jämväl till djurens frihet från smittsam kastning, synes
icke nu böra avgöras. Vid ställningstagandet till detta spörsmål torde nämligen
särskild hänsyn böra tagas till sjukdomens allmänna utbredning i landet
och de åtgärder som äro vidtagna mot densamma. Det synes därför böra få
ankomma på Kungl. Majit att vid en framlida epizooti härutinnan meddela
det beslut som kan föranledas av då rådande förhållanden.
Utöver vad jag nu anfört vill jag framhålla att de sakkunniga, då de vid
värderingen för värdebestämningen utgå från djurets levande vikt, icke synas
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.
25
ha beaktat, att djuren efter kalvningen nedgå i vikt, vilket förhållande
alltså kommer att medföra att djuret åsättes ett lägre värde. Detta torde
emellertid icke vara helt tillfredsställande då djurets värde såsom livdjur
icke kan anses ha förändrats. Nu anmärkta förhållande synes böra beaktas
av värderingsmännen och medföra erforderliga justeringar vid ersättningens
bestämmande.
Jag finner mig icke heller till alla delar kunna tillstyrka de sakkunnigas
förslag till värderingsnämndens sammansättning. I överensstämmelse med
vad i vissa yttranden uttalats anser jag icke tillfredsställande, att veterinär
ensam skall äga verkställa värdering av de mindre kreatursbesättningarna.
En viss risk kan föreligga att, då under stora epizootier mindre erfarna
veterinärer måste anlitas, värderingarna kunna bliva mindre tillförlitliga.
Men även om genom de tilltänkta föreskrifterna rörande värderingsförfarandet
veterinärer kunna erhålla en god vägledning vid ersättningens bestämmande
och värderingarna därigenom kunna förväntas bliva i stort sett riktiga,
torde man likväl icke kunna bortse från att för ägarna av de mindre kreatursbesättningarna
det torde komma att framstå såsom i viss mån stridande mot
rättvisa och billighet att värderingen av deras djur skall ske på annat sätt
än då fråga är om besättningar med något flera djur. Jag förordar därför,
att i värderingarna av kreatursbesättningarna alltid skall jämte veterinären
deltaga en värderingsman. I anslutning till vad för närvarande gäller synas
dock utan olägenhet svinbesättningar med högst 75 djur kunna värderas av
veterinären ensam, då värderingen av svin i de flesta fall kan ske förhållandevis
schablonmässigt. Detsamma torde kunna gälla då värdering endast
skall ske av motsvarande antal får eller getter. Att i vissa fall två värderingsman
deltaga i värderingarna synes däremot icke erforderligt. Med den
föreslagna ändringen i värderingsnämndernas sammansättning synes det icke
längre vara motiverat att låta vissa värderingsman utses av lantbruksstyrelsen
utan torde dessa böra utses av vederbörande hushållningssällskap eller
dess förvaltningsutskott. Begränsning av antalet värderingsman medför jämväl
viss minskning i statens kostnader för värderingsförfarandet. För att
ytterligare nedbringa kostnaderna för värderingarna torde, såsom förut antytts,
böra övervägas, att flera värderingsman förordnas inom varje län varigenom
resekostnaderna bliva lägre.
Den för staten ojämförligt största kostnaden vid större epizootier, som
bekämpas med nedslaktning, är ersättningarna till djurägarna för nedslaktade
djur. Ersättningar för nedslaklade djur under mul- och klövsjukeepizootierna
1920—21, 1924—27 och 1938—39 uppgingo till respektive omkring
5,000,000, 16,000,000 och 12,000,000 kronor. Vissa reduktioner i dessa belopp
måste dock beräknas med hänsyn till inkomsterna för försålt kött.
Även ur djurägarens synpunkt är nedslaktandet av djuren det svåraste och
ekonomiskt mest betydelsefulla ingreppet för sjukdomens hejdande. Under
sådana förhållanden är det uppenbarligen en fråga av största vikt, att den
ersättning, som skall lämnas av staten till djurägaren, blir bestämd på ett
Utskottet.
26
J ordbruksutskottets utlåtande Nr 18.
så riktigt sätt som möjligt. Under utredningen har ifrågasatts att understundom
en viss övervärdering av djuren skett. Hittills ha icke funnits
några bestämmelser efter vilka grunder värderingen bör ske utan har denna
uteslutande skett efter värderingsmännens personliga uppfattning i varje
särskilt fall. I propositionen har nu föreslagits, att Kungl. Maj:t eller vederbörande
myndigheter skola erhålla befogenhet att utfärda föreskrifter till
vägledning för värdering av djur, som skola nedslaktas. I anslutning härtill
har departementschefen uppdragit vissa allmänna riktlinjer för hur han
tänkt sig, att värderingen bör ske. Utskottet kan i huvudsak biträda vad
departementschefen förordat och vill därför tillstyrka, att befogenhet att
meddela de ifrågasatta vägledande bestämmelserna lämnas. Enligt utskottets
mening torde sedan värderingsmännen erhållit någon vana vid det tilltänkta
systemet detta ej komma att vålla några större svårigheter vid
tillämpningen. Denna torde även såsom departementschefen påpekat kunna
underlättas genom utarbetande av tabeller med behövliga uträkningar och
anvisningar. Emellertid vill utskottet framhålla vikten av att värderingsmännen
äga vidtaga erforderliga avvikelser från de föreslagna föreskrifterna.
Huru väl dessa än bliva utarbetade uppkomma dock ofta särskilda omständigheter
till vilka hänsyn icke tagits vid uppställande av ifrågavarande föreskrifter.
Dylika omständigheter böra då beaktas av värderingsmännen och
föranleda nödiga jämkningar. Anteckning härom bör ske i värderingsinstrurnentet.
I fråga om föreskrifterna måste dessa uppenbarligen avfattas med
hänsyn till de vid tiden för deras utfärdande rådande förhållandena samt
under hänsynstagande till det då gällande prisläget. Det kan t. ex. ifrågasättas
om det är helt tillfredsställande att anknyta det tilltänka tillägget för
mjölkavkastningen till smörnoteringarna. Under vissa omständigheter lärer
det möjligen vara mera ändamålsenligt att anknyta till produktmjölkvärdet.
Vad angår värderingsnämndens sammansättning synes det av departementschefen
framlagda förslaget lämpligare än det de sakkunniga förordat.
Utskottet vill framhålla, att i synnerhet vid större epizootier, då jämväl
mindre erfarna veterinärer måste anlitas i sjukdomsbekämpandet, det icke
kan vara lämpligt att åt veterinären ensam anförtro beslutet rörande ersättningar
för de djur, som skola nedslaktas. I likhet med departementschefen
anser utskottet, att vid alla värderingar en värderingsman bör närvara. Värderingar
av svin, får och getter, då dessas antal ej överstiger 75, synas dock
utan olägenhet kunna verkställas av veterinären ensam.
Förverkande av ersättning m. m.
De sakkunniga.
Beträffande de sakkunnigas förslag hänvisas till redogörelsen i propositionen
sid. 80—81.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.
27
Departementschefen.
De sakkunnigas här ifrågavarande förslag kan jag helt biträda. Såsom de
sakkunniga framhållit ha de nuvarande bestämmelserna om förverkande av
ersättning aldrig tillämpats. Anledningen härtill torde vara att söka däri
att det är förenat med stora svårigheter för administrativ myndighet att
få en klar uppfattning huruvida omständigheterna äro sådana att det kan
anses berättigat att förklara ersättningen förverkad. I de flesta fall torde det
även komma att framstå såsom obilligt att djurägaren skall berövas hela
ersättningen. Ett överflyttande till domstols avgörande i samband med rättegång
mot djurägaren för överträdelse av epizootibestämmelserna av frågan
om förverkande av ersättningen synes ur såväl rättssäkerhets- som billighetssynpunkt
vara mera tillfredsställande än den nuvarande ordningen.
I likhet med de sakkunniga anser jag att den ifrågasatta höjningen av straffmaximum
för det i 19 kapitlet 17 § andra stycket andra punkten strafflagen
omförmälda brott icke bör upptagas till avgörande i nu förevarande sammanhang.
Frågan synes lämpligen böra utredas i samband med den nu pågående
revideringen av vissa delar av strafflagens speciella del. De sakkunnigas
förslag torde för närvarande innebära en ändamålsenlig lösning av det
föreliggande spörsmålet huru man skall kunna förhindra att en överträdelse
av epizootibestämmelserna, oaktat bötesstraff ådömes, medför ekonomisk
vinning för den felande. Mot det sätt varpå de sakkunniga utformat de nya
bestämmelserna är från min sida intet att erinra. De föreslagna ändringarna
i 8 och 12 §§ epizootilagen synas sålunda böra genomföras.
De föreslagna ändringarna i 8 och 12 §§ epizootilagen, varigenom bland
annat beslut örn förverkandet av statsersättning vid överträdelser av bestämmelse,
som meddelats för att förhindra spridande av smitta, lagts i domstols
hand, finner sig utskottet kunna biträda. Utskottet finner också lämpligt,
att förverkande kan ådömas i de fall då djur mot meddelade förbud
föras från ort till annan. Härigenom torde förhindras att vederbörande tillskansar
sig ekonomisk vinning genom begången förseelse. Dessa bestämmelser
ansluta sig nära till de som för motsvarande fall gälla i fråga om bekämpande
av nötkreaturstuberkulosen.
Anskaffande av arbetskraft, transportmedel och materiel.
De sakkunniga.
Beträffande de sakkunnigas förslag får utskottet hänvisa till redogörelsen
i propositionen sid. 83—85.
Departementschefen.
Vidtagandet av de av de sakkunniga föreslagna åtgärder skall huvudsakligen
ankomma på de administrativa myndigheter, som handha bekämpandet
av de epizootiska sjukdomarna. Vad de sakkunniga anfört rörande anskaffande
av arbetskraft torde i stort sett icke giva anledning till erinringar.
Utskottet.
28
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.
Vtelcotut.
Såsom de sakkunniga framhållit synas skäl understundom kunna föreligga
att medgiva högre arvode åt desinfektörerna än enligt gällande bestämmelser.
I fråga örn anordnandet av spärrgränser vill jag understryka vikten av att
det sker på lämpligaste sätt och att den största möjliga sparsamhet iakttages.
Det synes under den senaste mul- och klövsjukeepizootien vid flera tillfällen
ha förekommit att vakthållningen varit ordnad på ett mindre tillfredsställande
sätt och utan iakttagande av tillbörlig sparsamhet.
De erinringar som i medicinalstyrelsens och lantbruksförbundets yttranden
anförts mot de sakkunnigas förslag i fråga örn omklädnadsrummens anordnande
synas vara förtjänta av beaktande. Inom vissa slakterier kunna
förhållandena vara sådana att ett tillgodoseende av de sakkunnigas förslag
kan medföra alltför höga kostnader för att man rimligtvis skall kunna fordra
att åtgärderna skola genomföras av slakterierna i fråga. Möjlighet bör då
finnas för medicinalstyrelsen att medgiva dispens från föreskrifterna. En
övergångsbestämmelse, som möjliggör detta, synes därför böra fogas till de
föreslagna ändringarna av 2 § i kungörelsen angående kontrollslakterier.
Emellertid bör ett dylikt slakteri om så icke är oundgängligen nödvändigt
icke anlitas för nedslaktning vid mul- och klövsjuka. Skulle slakteriet behöva
användas, böra så tillfredsställande anordningar som möjligt i nu ifrågavarande
hänseende vidtagas.
Den av de sakkunniga föreslagna jämkningen av 6 § epizootilagen torde
böra genomföras. Däremot anser jag icke, att slakterierna böra åläggas verkställa
transporterna av djur mot ersättning som medicinalstyrelsen bestämmer.
I fråga om ersättningen till slakterierna och dess personal torde den nu
tillämpade ordningen böra bibehållas.
Vad de sakkunniga anfört rörande möjligheterna att bättre tillvarataga
kropparna av dödade djur synes böra av medicinalstyrelsen övervägas.
Även vad de sakkunniga föreslagit rörande materielanskaffningen torde
böra av medicinalstyrelsen beaktas. Det är av vikt att medicinalstyrelsen i
god tid då epizooti synes hota vidtager erforderliga åtgärder eller, därest medicinalstyrelsen
icke anser sig själv vara i stånd att leda kampen mot epizootien,
hemställer om tillsättande av epizootinämnd.
Utöver av mig i det föregående föreslagna ändringar i epizootilagen torde
en mindre jämkning av redaktionell natur böra företagas i 3 §.
Vad departementschefen under denna avdelning anfört berör i huvudsak
frågor, vilka ankomma på administrativ myndighet. En mindre jämkning
av 6 § i epizootilagen har departementschefen i detta sammanhang föreslagit.
Ändringen avser att möjliggöra för medicinalstyrelsen att meddela
föreskrifter rörande anordningarna vid slakterier, där nedslaktning i anledning
av epizooti sker, till förhindrande av smittspridning. Utskottet, som
anser förslaget lämpligt, tillstyrker detsamma. I anslutning härtill vill utskottet
dock understryka vad utskottet redan tidigare framhållit, nämligen
alt vederbörande myndigheter icke böra föreskriva mera omfattande åtgär
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 18.
29
der till epizootiers bekämpande än som oundgängligen krävas. Utskottet
biträder även departementschefens uppfattning att hänsyn bör tagas till de
kostnader, som slakterierna kunna åsamkas för fullgörande av meddelade
föreskrifter, och att medicinalstyrelsen i de fall, då föreskrifternas efterlevnad
skulle medföra alltför höga kostnader för slakteri, meddelar dispens.
Vad i propositionen anförts rörande materielanskaffningen finner utskottet
sig kunna biträda.
Den mindre jämkning av redaktionell natur som föreslagits i 3 § föranleder
ingen erinran från utskottets sida.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts förslag till lag
angående ändring av vissa delar i lagen den 12 april 1925
(nr 105) angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar
(epizootilag).
Stockholm den 27 mars 1941.
På jordbruksutskottets vägnar:
L. TJÄLLGREN.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Tjällgren, Carl Eriksson, Granath, Gabrielsson, Alfred
Andersson, Jacob Hansson, Mannerskantz och Gottfrid Karlsson samt
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Ericsson i Sörsjön, Karlsson i
Munkedal, Mäler, Nilsson i Steneberg, Jonsson i Fjäle, Larsson i Karlstad och Pettersson
i Dahl.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1941:158 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar i lagen den 12 april 1935 s. 1 i texten