Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående skyldighet att i vissa fall verkställa odling av sockerbetor jämte i ämnet väckta motioner.
1941-04-02 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1941:24, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående skyldighet att i vissa fall verkställa odling av sockerbetor jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 24.
1
Nr 24.
Ankom till riksdagens kansli den 2 april 1941 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående skyldighet att i vissa fall verkställa
odling av sockerbetor jämte i ämnet väckta motioner.
I en till riksdagen den 31 mars 1941 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 184, har Kungl. Majit, under åberopande av bilagda
i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen alt antaga vid
propositionen fogat förslag till lag angående skyldighet i vissa fall att verkställa
odling av sockerbetor.
Författningsförslaget är av följande lydelse:
»Förslag
till
lag angående skyldighet att i vissa fall verkställa odling
av sockerbetor.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Har under år 1940 å fastighet för avsalu odlats sockerbetor, vare fastighetens
brukare, där icke befrielse enligt 3 § medgivits, skyldig att jämväl
under år 1941 för leverans till köpare, som Konungen anvisar, verkställa
sådan odling å en areal, som motsvarar minst 75 procent av den under förstnämnda
år för sockerbetsodling brukade arealen.
Kommer uppgörelse om priset å sockerbetor icke till stånd, bestämmes
detta av fem skiljemän, vilka utses två av Konungen och två av styrelsen för
Sveriges betodlares centralförening u. p. a. samt den femte av de sålunda utsedda
gemensamt. Vinnes ej enighet om valet av femte skiljeman, utses
denne av Konungen. Underlåter föreningens styrelse att inom skälig tid utse
skiljemän, skola dessa i stället utses av lantbruksstyrelsen.
2 §■
Har någon, som enligt 1 § är skyldig att odla sockerbetor, genom anslutning
till organisation eller eljest ingått särskild förbindelse med avseende å
odling eller försäljning av sockerbetor, vare sådan förbindelse utan verkan.
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 10 sami. Nr 24. 1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 24.
3 §.
Befrielse från skyldighet att verkställa odling som i 1 § avses må, då särskilda
skäl därtill äro, medgivas av statens livsmedelskommission eller efter
dess bemyndigande av vederbörande kristidsstyrelse. Såsom dylika skäl må
främst räknas, att sådan ändring i odlingsförhållandena inträffat i fråga om
den fastighet, varå odlingen skall ske, att dess verkställande icke skäligen
kan påfordras eller att livsmedelskommissionen med hänsyn till den å fastigheten
tillämpade odlingsplanen eller av liknande anledning finner annan
brukning av jorden böra ske.
Ansökan om befrielse från odlingsskyldighet skall ingivas till kristidsnämnden
i orten, som har att med eget yttrande och erforderlig utredning
skyndsamt överlämna handlingarna i ärendet till kristidsstyrelsen.
4 §.
Underlåter någon att verkställa odling av sockerbetor, som enligt denna
lag åligger honom, straffes med böter från och med femtio till och med
fyrahundra kronor för varje hektar, som han underlåtit att odla.
Underlåter den som odlat sockerbetor att fullgöra honom enligt 1 § åliggande
leveransskyldighet, dömes till dagsböter.
5 §.
Brott mot denna lag må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse
av statens livsmedelskommission.
6 §•
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla Kronan.
7 §•
Konungen äger meddela erforderliga föreskrifter om tillämpningen av
denna lag.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.»
Beträffande utredningen i ärendet hänvisas till propositionen.
I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen I: 200
av herr Gränebo m. fl. samt 11:269 av herr Svensson i Grönvik m. fl., vari
hemställts, att riksdagen ville avslå Kungl. Maj:ts proposition 184 samt i
skrivelse till regeringen förorda en överenskommelse med betodlarnas organisationer
om sockerbetsodling på grundval av ett pris av kr. 4: 30 per 100
kg 16-procentiga betor.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 24. 3
Angående de skäl, som anförts till stöd för motionerna, får utskottet hänvisa
till dessa.
Sockernäringen i Sverige har under en följd av år åtnjutit statsmakternas
stöd i form av särskilda åtgärder vid sidan av tullskyddet. Från och med
1932 innebära dessa åtgärder i huvudsak, att den inhemska sockerindustrien
tillförsäkrats ensamrätt i fråga örn införsel av socker mot skyldighet att vid
inköp av sockerbetor och försäljning av socker tillämpa vissa angivna priser
och bestämmelser. Sockerindustrien i landet har tidigare varit representerad
av två bolag, Svenska sockerfabriksaktiebolaget och mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag,
med vilka staten slutit särskilda skriftliga kontrakt av
nyss angiven innebörd. Under 1936 inträdde en förändring såtillvida, att
mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag uppgick i Svenska sockerfabriksaktiebolaget.
De nuvarande stödåtgärderna, grundade å ett kontrakt mellan
sistnämnda bolag och staten, gälla för tiden till och med den 31 juli 1941.
De ha tillkommit i överensstämmelse med beslut av 1940 års lagtima riksdag
(prop. nr 189; r. skr. nr 159).
I samband med förhandlingarna angående 1941 års sockerproduktion
tillsatte Kungl. Majit den 7 februari 1941 en särskild kommission för frågans
behandling. Till medlemmar i kommissionen utsågos landshövdingen Carl
Mannerfelt, tillika ordförande, dåvarande t. f. generaldirektören Axel Gjöres,
statssekreteraren Nils Malmfors, direktören Hjalmar Carlborn och direktören
Hjalmar Degerstedt. Kommissionen har enligt medgivande av chefen
för jordbruksdepartementet anlitat biträde av agronomen Nils M. Heidendahl
såsom sekreterare, auktoriserade revisorn A. Ljunggren vid behandlingen
av vissa sockerbolaget berörande frågor samt professor Åke Åkerman,
Svalöv, och agronomen Nilsson, Svalöv, beträffande utredningar om
produktionskostnaderna vid betodlingen.
I skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet har kommissionen lämnat
redogörelse för kommissionens verksamhet.
Departementschefen har enligt statsrådsprotokollet för den 28 mars 1941
i ärendet anfört följande:
»Statsmakterna ha såsom framgår av vad förut anförts under senare
år lämnat sockernäringen ett kraftigt stöd. I anslutning härtill har viss
reglering av socker- och betpriserna ägt rum. Till grund för regleringsanordningarna
ligger ett avtal mellan slaten och svenska sockerfabriksaktiebolaget
om att bolaget enligt vissa bestämmelser tillförsäkras ensamrätt till import
av socker mot det att bolaget inbjuder lill teckning av kontrakt angående sockerbetsodling
i enlighet med av staten godkända grunder samt vidare att bolaget
förbinder sig att ej låta någon betodlare ingå betodlingskontrakt till
det av staten bestämda betpriset, med mindre odlaren avlämnar viss förbindelse
angående betarbetarlönerna. En förutsättning för alt denna uppgörelse
mellan bolaget och slaten skall kunna genomföras är att överenskommelse
träffats med betodlarna angående sockerbetspriset. Tidigare under åren har
en dylik uppgörelse alltid kommit till stånd. Avsikten har varit att även un
-
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 24.
der nästa konsumtionsår reglera sockerodlingen efter i huvudsak samma
grunder som för närvarande. För att för år 1941 förbereda denna fråga tillsattes
den 7 fehman 1941 av Kungl. Majit en särskild kommission för att förhandla
med parterna rörande 1941 års sockerbetsodling. Oaktat förhandlingar
i saken sedan dess bedrivits, har uppgörelse hittills icke träffats och enligt
vad kommissionen upplyst torde utsikter icke för närvarande förefinnas att
få en överenskommelse till stånd om betpriset. Kommissionen har för betodlarnas
representanter framlagt ett förslag, innebärande i huvudsak
att odlare, som år 1941 tecknar en sockerareal av minst 85 procent
av 1940 års areal, skall erhålla 4 kronor för deciton 16-procentiga
betor med vanligt tillägg för högre sockerhalt och att för övriga odlare
sagda grundpris skall bliva 3 kronor 70 öre per deciton. I anslutning
till förslaget meddelade kommissionen betodlarrepresentanterna att detta
förslag innefattade kommissionens längst gående erbjudande och att, därest
detsamma ej godtoges, kommissionen icke kunde åtgöra något vidare i betodlingsfrågan
för år 1941. Kommissionens förslag har förkastats av betodlarnas
representanter, vilka såsom förut omnämnts begärt ett pris av 4 kronor
75 öre för deciton. Ytterligare förhandlingar lia ägt rum inför vissa av statsrådets
ledamöter, varvid såsom ett sista förslag till betodlarna erbjudits följande
villkor, nämligen antingen ett fixerat pris per 100 kilogram 16-procentiga
betor av 4 kronor 10 öre eller ett garanterat pris av 4 kronor med
möjlighet för en omprövning längre fram genom skiljedomsförfarande,
huruvida ett högre pris kan anses motiverat med hänsyn till de förändringar
som kunna inträda i de för prisets beräkning väsentliga faktorerna. Med
hänsyn till den allmänna prispolitik som för närvarande bedrives synes det
av betodlarna begärda priset icke kunna godtagas.
För den händelse förhandlingarna rörande sockerbetspriset skulle slutgiltigt
stranda, vilket synes vara att befara, skulle detta medföra mycket allvarliga
konsekvenser för årets sockerbetsodling. Vid den sålunda uppkomna
situationen kunna statsmakterna uppenbarligen icke låta bero. Åtgärder
måste otvivelaktigt från statsmakternas sida vidtagas för att säkerställa
landets försörjning med socker. Då några möjligheter att importera denna
vara för närvarande icke föreligga, blir det nödvändigt att tillse, att de för
landets förseende med socker erforderliga odlingarna inom landet äga rum.
Härvid kunna flera utvägar tänkas komma till användning. Sålunda kunde
man tänka sig att staten själv med stöd av förfoganderättslagen finge i sin
hand de erforderliga arealerna och därefter själv ombesörjde odlingen. Denna
utväg innefattar emellertid så stora olägenheter och svårigheter att densamma
icke lämpligen bör ifrågakomma. Överhuvud synes med hänsyn till den
stora räckvidd ifrågavarande reglering kommer att få icke ändamålsenligt
att mera allmänt använda förfoganderättslagens bestämmelser utan en sär
skild lagstiftning torde vara att föredraga. En utväg för lösande av frågan
torde under sådana förhållanden vara att brukare av fastighet, varå under år
1940 odlats sockerbetor, förpliktas vid lämplig påföljd att under innevarande
år verkställa dylik odling. Enligt min uppfattning synes detta vara en
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 24.
5
framkomlig väg, därvid jag förutsätter, att statsmakterna vidtaga åtgärder
för anskaffande av för odlingarna erforderlig arbetskraft. Jag förordar
därför, att åtgärder vidtagas för att få till stånd en lagstiftning i nyssnämnt
syfte.
Den av mig nu ifrågasatta lagstiftningen synes i huvudsak böra vara av
följande innehåll. Odlare, som under förra året odlat sockerbetor, bör principiellt
såsom förut berörts vara skyldig att aven under innevarande år verkställa
dylik odling under förutsättning att han alltjämt brukar fastigheten.
Att ålägga honom att verkställa odling å lika stor areal som föregående år
torde vara varken behövligt eller skäligt. Det torde vara tillräckligt, att han
förpliktas att å en areal, som motsvarar 75 procent av den under år 1940
odlade arealen, odla sockerbetor. Har fastighet, å vilken betodling under år
1940 skett, försålts, torde samma förpliktelse böra åvila den nye ägaren. Att
i själva den tilltänkta lagen närmare angiva huru odlingen skall ske låter sig
svårligen göra. Det torde vara lämpligast, att Kungl. Majit erhåller befogenhet
att i särskilda tillämpningsföreskrifter härom förordna.
För att ifrågavarande lagstiftning skall få avsedd effektivitet torde det
böra åligga vederbörande betodlare att leverera de odlade sockerbetorna till
köpare som Kungl. Majit anvisar. Även rörande leveransvillkoren synes
Kungl. Majit böra erhålla fullmakt att besluta. Beträffande frågan om försäljningspriset
synes dock ej lämpligt att avgörandet skall träffas av Kungl.
Majit. En ändamålsenlig anordning torde kunna vinnas genom användning
av skiljedomsförfarande. Priset synes sålunda böra bestämmas av fem skiljemän,
av vilka Kungl. Majit och betodlarnas organisation utse två var och
dessa gemensamt den femte. Vinnes ej enighet örn valet av femte skiljeman,
skall denne utses av Kungl. Majit. För den händelse organisationen underlåter
att inom skälig tid utse skiljemän, skola dessa i stället utses av lantbruksstyrelsen.
Ett stadgande av nu angiven innebörd torde böra intagas i lagen.
I fråga örn det lägsta betpriset per deciton 16-procentiga betor torde man
emellertid böra utgå från att detta icke bör understiga det av medlingskommissionen
föreslagna eller 4 kronor vid betodling av minst 85 procent av
fjolårets areal och eljest 3 kronor 70 öre.
Enligt de stadgar som gälla för betodlarföreningen är betodlare, som tillhör
föreningen, pliktig att ställa sig dennas föreskrifter rörande odling och
försäljning av sockerbetor till efterrättelse. Uppenbarligen måste en dylik
förpliktelses giltighet upphöra i och med den nu ifrågasatta lagstiftningen.
Ett stadgande härom synes böra intagas i lagen.
Givet är, att det kan föreligga skäl, som kommer det att framstå såsom
obilligt eller helt och hållet omöjligt för odlare att fullgöra den nu ifrågasatta
skyldigheten. Med hänsyn härtill bör i den nya lagstiftningen inrymmas
möjlighet att lämna dispens från odlingsskyldigheten. Att närmare angiva
alla de omständigheter som böra föranleda befrielse från ifrågavarande
förpliktelse låter sig icke göra. Självfallet är, att, därest en fastighet å vilken
odlats sockerbetor styckats eller är avsedd att omläggas för att utnyttjas
till annat ändamål såsom t. ex. tomtmark, det icke bör åvila ägarna av de
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 24.
nya fastigheterna att verkställa odling av nu avsedd beskaffenhet. Har för
viss fastighet upplagts en odlingsplan och skulle odlingsskyldigheten medföra
ett frångående av denna, bör befrielse kunna medgivas, där ett genomförande
av sockerbetsodlingen skulle medföra allvarlig olägenhet för jordbruket.
Befrielse från skyldigheten bör även kunna medgivas i de fall då vederbörande
myndighet av liknande anledning finner, att annan gröda bör
odlas å egendomen i fråga.
Vad angår spörsmålet vilken myndighet, som må kunna lämna dispens,
torde det vara lämpligast att anförtro denna uppgift åt statens livsmedelskommission
eller efter dess bemyndigande vederbörande kristidsstyrelse.
Dessa myndigheter torde ha de största förutsättningarna att bedöma samtliga
de faktorer som kunna vara av betydelse för avgörandet huruvida dispens
bör lämnas eller ej. Ansökan om dispens torde för att påskynda ärendets
handläggning böra ingivas till vederbörande kristidsnämnd, vilken det
bör åligga att efter erforderlig utredning med eget yttrande skyndsamt insända
handlingarna i ärendet till kristidsstyrelsen.
För erhållande av en tillräckligt effektiv reaktion mot den som icke fullgör
odling som åligger honom enligt den sålunda förordade lagstiftningen torde
böra stipuleras normerade böter Straffskalan torde böra bestämmas till
böter från och med 50 till och med 400 kronor för varje hektar, som icke
odlats. Underlåter någon att leverera sockerbetor till anvisad köpare, torde
han böra straffas med dagsböter. Det kunde ifrågasättas att därjämte stadga
att staten på vederbörande odlares bekostnad läte verkställa den försummade
odlingen. Då det emellertid torde innebära stora svårigheter för staten
att genomföra dylika odlingar, synes denna påföljd icke böra upptagas i
lagstiftningen. Det bör dock icke vara uteslutet, att staten vid fall av tredska
med stöd av gällande förfogandelagstiftning vidtager erforderliga åtgärder
för verkställande av odling. I likhet med vad som gäller i ett stort antal
kristidsförfattningar torde brott mot lagstiftningen icke böra få åtalas
av allmän åklagare med mindre livsmedelskommissionen angivit saken
till åtal.
I huvudsaklig överensstämmelse med vad jag nu anfört har inom jordbruksdepartementet
upprättats förslag till lag angående skyldighet att i vissa
fall verkställa odling av sockerbetor, vilket författningsförslag torde böra
såsom bilaga fogas vid detta protokoll.»
Sedan lagrådets utlåtande i ärendet inhämtats, har föredragande departementschefen
till statsrådsprotokollet för den 31 mars 1941 anfört följande:
»Lagrådet har lämnat lagförslaget utan erinran. Sveriges betodlares centralförening
har vid föreningsstämma den 29 mars 1941 avslagit det i statsrådsprotokollet
för den 28 mars 1941 omförmälda erbjudandet rörande sockerbetspriset
men samtidigt meddelat, att odling kunde antagas till ett pris av
4 kronor 30 öre per deciton betor med sexton procent sockerhalt. Då betodlarnas
organisation således icke godtagit det gjorda erbjudandet, hemställer
jag, att förenämnda lagförslag måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.»
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 24. 7
Såsom pramgår av vad i propositionen anförts ha förhandlingar sedan
början av februari i år bedrivits med betodlarnas organisation rörande sockerbetspriset.
Till en början bedrevos dessa förhandlingar inför en av Kungl.
Majit särskilt tillsatt förlikningskommission. Sedan kommissionens försök
att bringa frågan till en lycklig lösning strandat, ha ytterligare förhandlingar
bedrivits inför vissa av statsrådets ledamöter. Efter dessa förhandlingar framlades
såsom ett sista förslag till betodlarna följande villkor, nämligen antingen
ett fixerat pris per 100 kilogram 16-procentiga betor av 4 kronor 10 öre
eller ett garanterat pris av 4 kronor med möjlighet för en omprövning längre
fram genom skiljedomsförfarande huruvida ett högre pris kunde anses motiverat
med hänsyn till de förändringar som kunde inträda i de för prisets
beräkning väsentliga faktorerna. Betodlarorganisationen, vilken inför förlikningskommissionen
avslagit ett anbud å ett pris av 4 kronor vid odling av
85 procent av föregående års betodlingsareal eller eljest ett pris av 3 kronor
70 öre och vilken såsom sitt sista anbud då uppgivit ett pris av 4 kronor
75 öre per deciton, har även avslagit nu ifrågavarande erbjudande. I sammanhang
härmed har emellertid från betodlarorganisationens sida erbjudits
odling till ett pris av 4 kronor 30 öre.
I de likalydande motionerna I: 200 och II: 269 har yrkats, alt förevarande
proposition måtte av riksdagen avslås samt att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Majit måtte förorda en överenskommelse med betodlarnas organisationer
om sockerbetsodling på grundval av ett pris av 4 kronor 30 öre per
deciton 16-procentiga betor.
Såsom i propositionen framhållits skulle den omständigheten, att uppgörelse
rörande sockerbetspriset icke träffas, få synnerligen allvarliga konsekvenser
för landets sockerförsörjning. Utskottet anser i anslutning till vad
i propositionen yttrats, att statsmakterna icke kunna låta bero vid en sådan
situation. Åtgärder måste vidtagas i syfte att få sockerbetsodling till stånd.
Det enligt statsrådsprotokollet för den 28 mars 1941 till betodlarna sist gjorda
erbjudandet torde få anses innebära ett skäligt pris. Den utväg, som
Kungl. Majit valt för sockerproduktionens säkerställande, har utskottet —
ehuru givetvis starka betänkligheter mot densamma kunna resas — ansett
sig kunna biträda. En följd av detta ståndpunktstagande från utskottets sida
är, att utskottet icke kan biträda de i motionerna framställda yrkandena.
I likhet med Kungl. Majit anser utskottet att i den föreslagna lagstiftningen
bör stadgas, att därest under år 1940 å fastighet odlats sockerbetor, fastighetens
brukare principiellt skall vara skyldig att även under 1941 verkställa
sådan odling. Det torde vara tillräckligt, att odlingsskyldigheten omfattar 75
procent av den under år 1940 för sockerbetsodling brukade arealen. Därjämte
torde böra stadgas, att odlare av sockerbetor skall vara skyldig att leverera
betorna till av Kungl. Majit anvisad köpare. Beträffande sättet flir odlingen
och villkoren för leveranserna samt därmed sammanhängande frågor torde
Kungl. Maj t böra få fullmakt att i administrativ väg meddela erforderliga
föreskrifter.
Betpriset anser utskottet i likhet med Kungl. Majit böra fastställas av en
Utekottet.
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 24.
skiljenämnd. Mot Kungl. Maj:ts förslag rörande nämndens sammansättning
har utskottet intet att erinra. Även utskottet utgår från, att det lägsta betpriset
per deciton 16-procentiga betor icke kommer att understiga 4 kronor
vid betodling av minst 85 procent av fjolårets areal och eljest 3 kronor 70 öre.
Enligt de stadgar som gälla för betodlarorganisationerna torde de betodlare
som tillhöra dessa vara pliktiga att ställa sig organisationens föreskrifter
rörande odling och försäljning av sockerbetor till efterrättelse. Dylika förpliktelser
måste såsom en följd av lagstiftningen upphöra att gälla.
Såsom i propositionen anförts böra möjligheter förefinnas att lämna dispens
från den nu förordade odlingsskyldigheten. Sådan dispens torde böra
kunna meddelas av statens livsmedelskommission eller efter dess bemyndigande
av vederbörande kristidsstyrelse.
Även vad i propositionen i övrigt föreslagits i fråga örn den nya lagstiftningen
kan utskottet i huvudsak biträda. Enligt utskottets mening bör emellertid
den nu förordade lagen icke utfärdas, därest frivillig uppgörelse angående
sockerbetspriset inom den närmaste tiden skulle komma till stånd. Med
hänsyn härtill anser utskottet att den i propositionen föreslagna bestämmelsen
rörande lagstiftningens ikraftträdande bör omredigeras sålunda, att lagen
förklaras skola träda i kraft först från och med dag som Kungl. Maj :t bestämmer.
Det sätt, varpå det föreliggande lagförslaget i övrigt utformats, ger icke
anledning till någon erinran från utskottets sida.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
A) att riksdagen i anledning av förevarande proposition
må, med förklaring att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i Kungl. Maj:ts förslag, för sin del antaga följande
förslag till
(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Lag
angående skyldighet att i vissa fall verkställa odling av
sockerbetor.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Har under år 1940 å fastighet för avsalu odlats sockerbetor, vare fastighetens
brukare, där icke befrielse enligt 3 § medgivits, skyldig att jämväl
under år 1941 för leverans till köpare, som Konungen anvisar, verkställa
sådan odling å en areal, som motsvarar minst 75 procent av den under förstnämnda
år för sockerbetsodling brukade arealen.
Kommer uppgörelse om priset å sockerbetor icke till stånd, bestämmes
detta av fem skiljemän, vilka utses två av Konungen och två av styrelsen för
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 24.
9
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
Sveriges betodlares centralförening u. p. a. samt den femte av de sålunda utsedda
gemensamt. Vinnes ej enighet om valet av femte skiljeman, utses
denne av Konungen. Underlåter föreningens styrelse att inom skälig tid utse
skiljemän, skola dessa i stället utses av lantbruksstyrelsen.
2 §•
Har någon, som enligt 1 § är skyldig att odla sockerbetor, genom anslutning
till organisation eller eljest ingått särskild förbindelse med avseende å
odling eller försäljning av sockerbetor, vare sådan förbindelse utan verkan.
3 §•
Befrielse från skyldighet att verkställa odling som i 1 § avses må, då särskilda
skäl därtill äro, medgivas av statens livsmedelskommission eller efter
dess bemyndigande av vederbörande kristidsstyrelse. Såsom dylika skäl må
främst räknas, att sådan ändring i odlingsförhållandena inträffat i fråga örn
den fastighet, varå odlingen skall ske, att dess verkställande icke skäligen
kan påfordras eller att livsmedelskommissionen med hänsyn till den å fastigheten
tillämpade odlingsplanen eller av liknande anledning finner annan
brukning av jorden böra ske.
Ansökan örn befrielse från odlingsskyldigliet skall ingivas till kristidsnämnden
i orten, som har att med eget yttrande och erforderlig utredning
skyndsamt överlämna handlingarna i ärendet till kristidsstyrelsen.
4 §•
Underlåter någon att verkställa odling av sockerbetor, som enligt denna
lag åligger honom, straffes med böter från och med femtio till och med
fyrahundra kronor för varje hektar, som han underlåtit att odla.
Underlåter den som odlat sockerbetor att fullgöra honom enligt 1 § åliggande
leveransskyldighet, dömes till dagsböter.
5 §.
Brott mot denna lag må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse
av statens livsmedelskommission.
6 §•
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla Kronan.
7 §•
Konungen äger meddela erforderliga föreskrifter örn tillämpningen av
denna lag.
Bihanq til! riksdagens protokoll 1941. 10 sand. Nr 24.
2
10
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 24.
(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Denna lag träder i kraft dagen ef- Denna lag träder i kraft från och
ter den, då lagen enligt därå medde- med den dag Konungen bestämmer.
lod uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling.
B) att motionerna 1:200 och 11:269 icke må föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 2 april 1941.
På jordbruksutskottets vägnar:
L. TJÄLLGREN.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Tjällgren, Cart Eriksson, Granath, Mannerskantz,
von Stockenström, Anderberg, Nils Olsson och Bondeson samt
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Andersson i Tungelsta, Gustafson
i Vimmerby, Ericsson i Sörsjön, Karlsson i Munkedal, Carlström, Mäler och Liedberg.
Reservationer:
1) Av herrar Tjällgren och Gustafson i Vimmerby, vilka ansett, att utskottets
motivering och hemställan bort ha följande lydelse:
»Såsom framgår av---(lika med utskottet) — — — för landets
sockerförsörjning. Utskottet finner det därför påkallat att åtgärder vidtagas
som trygga folkförsörjningen i berörda hänseende. Emellertid synes det utskottet
som om de meningsskiljaktigheter i prishänseende, som efter de hittills
förda förhandlingarna kvarstå, icke äro av den omfattning att de behövt
utgöra hinder för en överenskommelse. Utskottet anser, att prövningen av
en tvångslagstiftning av det slag varom här är fråga bör upptagas från principiella
och mera omfattade utgångspunkter, därest förhållandena i allmänhet
utvecklas på sådant sätt att en lagstiftning anses påkallad. Utskottet är
därför icke berett att biträda det nu föreliggande lagförslaget och hemställer
därför,
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 24.
11
A. att riksdagen måtte avslå förevarande proposition,
B. att motionerna 1:200 och II: 269 måtte anses besvarade
med vad utskottet ovan anfört och hemställt.»
2) Av herrar Mannerskantz, von Stockenström, Bondeson och Liedberg,
vilka ansett, att utskottet icke bort fatta beslut, innan meddelande ingått örn
resultatet av nu pågående förnyade överläggningar inom betodlareorganisationen.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1941:157 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 12 april 1940 s. 5 i texten