Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående fridlysningen av vissa djurslag.

1941-05-16 · 24 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 24 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1941:47, Utlåtande i anledning av väckt motion angående fridlysningen av vissa djurslag.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.

1

Nr 47.

Ankom till riksdagens kansli den 16 maj 1941 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående fridlysningen av

vissa djurslag.

(2:a avd.)

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,

nr 12, av herrar Lövgren och Jacobson har hemställts, att riksdagen måtte

besluta att upphäva den nu gällande fridlysningen av björn, lo och örn eller,

örn detta anses såsom en alltför radikal åtgärd, i vart fall tillerkänna renskötande

lappar rätt att döda alla de rovdjur som äro till hinders för deras

näring.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna framställning, får utskottet

hänvisa till motionen.

Utskottet har i vederbörlig ordning införskaffat utlåtanden över motionen

från domänstyrelsen och länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län. Domänstyrelsen har vid sitt utlåtande fogat ett uttalande av

rikets samtliga Överjägmästare. Länsstyrelserna ha bifogat yttranden av lappfogdarna

i länen, länsstyrelsen i Jämtlands län därjämte yttranden av jaktvårdskonsulenten

i länet och överjägmästaren i Mellersta Norrlands distrikt

samt länsstyrelsen i Västerbottens län yttrande av länets hushållningssällskaps

förvaltningsutskott. Härjämte har yttrande inkommit från Svenska

naturskyddsföreningen, som av utskottet beretts tillfälle därtill.

Till ledning vid bedömandet av den i motionen avhandlade frågan vill

utskottet lämna följande redogörelse.

Med undantag för de fyra djurarter som ifrågavarande motion åsyftar,

nämligen björn, lo, havsörn och kungsörn, falla bestämmelserna angående

fridlysning av vissa djur och djurslag helt under Kungl. Maj:ts lagstiftning.

Beträffande de nämnda djurarterna har det allmänna intresset av deras

skyddande mot utrotning ansetts vara så stort, att man genom stadganden i

lag sökt minska frestelserna att överträda fridlysningsbestämmelserna eller

att utnyttja eventuella luckor i desamma.

Tidigare bestämmelser m. m.

I syfte att skydda björnstammen inom riket intogs i 1912 års lag om rätt

till jakt i 7 § en bestämmelse, varigenom rätten att döda björn å sådan

oavvittrad mark som ej blivit anvisad till lapparnas uteslutande begagnande

Bihang till riksdagens protokoll 19M. 10 sami. Nr 47. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.

gjordes beroende av Kungl. Maj :ts tillstånd. Redan tidigare hade björnen fridlysts

å nationalparkerna genom bestämmelse i 1909 års lag om dylika parker.

Vid 1927 års riksdag genomfördes vissa ändringar i 12 och 16 §§ i 1912

års lag om rätt till jakt innebärande att dödad eller fångad björn eller lo

ävensom dylikt djur som påträffades såsom fallvilt, d. v. s. dött, skulle tillfalla

kronan, där ej Kungl. Majit annorledes förordnade. Vid samma riksdag

antogs vidare sådan ändring i förberörda lag örn nationalparker, att å

dylika parker lodjuret fick samma skydd som tidigare björnen. I den år 1927

utfärdade jaktstadgan meddelades härefter förbud mot jakt efter björn å

kronomark utan Kungl. Majits tillstånd. Samtidigt blevo örnen och lodjuret

tillfälligt fridlysta å all mark samt infördes regler om ersättning för skada

av björn och lo å tamdjur.

Redan vid 1928 års riksdag väcktes motion i syfte att i viss mån rubba på

grundvalarna för nämnda skyddslagstiftning såvitt anginge björnen. I motionen

hemställdes, förutom om viss ändring i lagen om nationalparker enligt

lydelsen efter nyssberörda ändring år 1927, jämväl örn sådant tillägg till 2 §

i 1927 års jaktstadga, att renvårdande lapp skulle tilläggas rätt att utan särskilt

tillstånd för tryggande av sin näring döda björn.

I sitt över berörda motion avgivna utlåtande, nr 34, som utmynnade i en

hemställan örn skrivelse till Kungl. Majit med begäran om utarbetande i anslutning

till motionen av ändrade bestämmelser rörande rätt att döda björn,

anförde jordbruksutskottet bland annat följande:

Från att ursprungligen hava tillhört den kategori skadliga djur, beträffande

vilka den mest vittgående rätt till jakt är medgiven, har björnen —

med hänsyn till att djurartens totala utrotning i vårt land icke ansetts önskvärd

— under senare tider fått en alltmera skyddad ställning. Då vid förlidet

års riksdag vissa jämkningar föreslogos i jaktlagstiftningen, avseende,

bland annat, ökat sådant skydd, kunde utskottet icke heller finna annat, än

att den då förebragta utredningen syntes motivera sådana åtgärder. Det kan

emellertid icke förnekas, att de upplysningar, som nu lämnas i motionen och

de över densamma avgivna yttrandena, delvis ställa frågan i en annan belysning.

Vid frågans behandling förlidet år torde å ena sidan behovet av

fredning för björnstammen något väl starkt framhållits och å andra sidan

lapparnas intresse av att kunna skydda sig för björnens skadegörelse å renarna

knappast tillräckligt beaktats. Det vill nämligen synas, som om tidigare

vidtagna inskränkningar i rätten till björnjakt redan haft den verkan,

att björnstammen på de senaste åren något tilltagit i antal och utbredning.

Och upplysningarna om björnens skadegörelse å renarna torde utvisa, att

denna ingalunda är av oväsentlig betydelse. Härvidlag är visserligen att

märka, att ersättning av statsmedel i vissa fall utgår för dylik skada, men det

torde också vara riktigt, att svårigheter för lapparna föreligga, då det gäller

att prestera den bevisning, som erfordras för ersättningens utbekommande.

Med hänsyn till berörda omständigheter har utskottet kommit till den uppfattningen,

att åtgärder böra vidtagas för att bättre tillgodose lapparnas berättigade

intresse i berörda hänseende. Såsom framgår av förestående redogörelse

infördes förlidet år en bestämmelse i jakträttslagen, att dödad eller

fångad björn skulle tillfalla kronan. Då denna bestämmelse gäller även för

lapparnas del, torde enligt utskottets mening redan däri ligga tillräcklig ga
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.

3

Tanti mot att dessa skulle komma att idka björnjakt i större utsträckning än

som kräves för att skydda renarna. Vid sådant förhållande synes det knappast

innebära någon risk att låta de övriga restriktionerna beträffande dödande

av björn bortfalla i den utsträckning motionärerna föreslagit.

I skrivelse till Kungl. Majit den 19 maj 1928, nr 211, anhöll riksdagen under

åberopande av jordbruksutskottets omförmälda utlåtande om utarbetande

av ändrade bestämmelser i ämnet.

I en till 1933 års riksdag avlåten proposition, nr 10, föreslog Kungl. Majit

riksdagen att medgiva, dels att även i fall, där björn å annan mark än kronan

tillhörig förorsakade skada å tamdjur, vilka för betning finge dit inkomma,

och skadan icke vore att tillskriva vårdslöshet vid djurens bevakning,

sådan skada skulle ersättas av statsverket, dels ock att renvårdande

lapp finge utan hinder av gällande bestämmelser å sådan annan kronomark

än nationalpark, varest han enligt lagen örn de svenska lapparnas rätt till

renbete i Sverige ägde jaga, utan särskilt tillstånd döda björn, som anfallit

människa eller tamdjur.

Jordbruksutskottet, dit propositionen hänvisades, hemställde i däröver avgivet

utlåtande, nr 65, att riksdagen måtte bifalla propositionen. I en vid

utlåtandet fogad reservation yrkade fyra av utskottets ledamöter, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Majit anmäla dels att det i propositionen

framställda förslaget angående utvidgad rätt till ersättning för skada av björn

icke föranlett någon erinran från riksdagens sida, dels ock att riksdagen

funnit det i propositionen framlagda förslaget, i vad rörde utvidgad rätt att

utan särskilt tillstånd döda björn, icke böra genomföras.

Vid frågans behandling i kamrarna stannade dessa i olika beslut, i det

att första kammaren biföll reservationen, medan andra kammaren biträdde

utskottets hemställan. Frågan om utvidgad rätt att utan särskilt tillstånd

döda björn hade sålunda förfallit.

Vid 1935 års riksdag väcktes ånyo motion i frågan. I motionen hemställdes

bland annat, att riksdagen måtte besluta att renvårdande lapp må utan hinder

av gällande bestämmelser å sådan annan kronomark än nationalpark,

varest han enligt lagen om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige

äger jaga, utan särskilt tillstånd döda björn, som anfallit människa eller tamdjur.

I sitt utlåtande, nr 75, över motionen hemställde jordbruksutskottet, att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit ville anhålla att åt den då pågående

jaktlagstiftningsutredningen måtte uppdragas att upptaga till behandling de

spörsmål som berördes i motionen.

Riksdagen godkände utlåtandet och avlät skrivelse. I jordbruksutskottets

utlåtande anfördes bland annat följande.

Föregående sammanfattning av de infordrade yttrandena torde giva vid

handen, alt frågan örn utvidgad rätt för renvårdande lapp att döda björn är

av invecklad beskaffenhet. l)e lämnade uppgifterna örn de skador och obehag,

björnstammen förorsakar de renvårdande lapparna, divergera avsevärt.

Enligt utskottets förmenande är björnens skyddande mot utrotning ett naturskyddsintresse,

som bör ägnas erforderligt beaktande. Å andra sidan måste

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.

därvid givetvis tillses, att björnstammen icke å något håll tillväxer på sådant

sätt, att de renvårdande lapparnas och den övriga lappmarksbefolkningens

berättigade anspråk på skydd för person och egendom äventyras.

Innan statsmakterna företaga åtgärder i riktning att medgiva vidgad rätt att

döda björn, torde emellertid vara erforderligt att förutsättningslöst utreda

omfattningen och arten av den skada och det obehag, förekomsten av björnar

utgör för befolkningen, samt vilka åtgärder från det allmännas sida som

kunna påkallas därav.

Sedan den av Kungl. Maj:t tillkallade utredningsmannen beträffande jaktlagstiftningsfrågor

verkställt utredning jämväl i den s. k. björnfrågan, upptogs

denna och därmed sammanhängande spörsmål till övervägande av 1938

års riksdag i samband med behandlingen av den nya jaktlagstiftningen.

Gällande bestämmelser m. m.

Nu gällande bestämmelser i ämnet äro följande.

Jämlikt 11 § jaktstadgan den 3 juni 1928 (nr 279) må björn, lo och örn å

kronans marker icke under någon tid av året jagas, dödas eller fångas. Finnes

björn eller lo förorsaka avsevärd skada å tamdjur eller har stammen av

björn eller lo nått sådan utveckling, att befolkningen därav eljest lider synnerligt

obehag, må dock länsstyrelsen utan hinder av det nyssnämnda förbudet

efter tillstånd, som meddelas av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall eller

för viss tid, i samråd med över jägmästaren anställa jakt efter ifrågavarande

djur i ändamål att förebygga vidare skadegörelse eller åvägabringa minskning

av stammen. Är skadegörelsen att hänföra till visst djur eller har björn

eller lo anfallit människa, må tillstånd att även annnorledes än i nödfall

döda eller fånga djuret meddelas av länsstyrelsen.

Björn eller lo som inkommer i gård eller trädgård må jämlikt 15 § 1 mom.

lagen den 3 juni 1938 (nr 274) örn rätt till jakt av den som där bor eller

innehar trädgården dödas.

Dödar eller fångar man björn, lo eller örn eller anträffar man sådant djur

såsom fallvilt, tillfälle djuret kronan oberoende av vem jakträtten tillkommer,

där ej Kungl. Maj:t annorledes förordnar (jaktlagen 18 § 1 morn.).

Å nationalparker må jakt efter björn, lo eller örn icke äga rum [2 §

lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) om nationalparker sådant detta lagrum

lyder enligt lagen den 3 juni 1938 (nr 276)].

Den som dödat eller fångat björn, lo eller örn är skyldig att därom skyndsamt

göra anmälan till polisman i orten eller närmaste befattningshavare tfr

domänverket (jaktstadgan 26 § 1 morn.).

I fråga örn ersättning för skador av björn, lo eller örn gälla följande bestämmelser.

Varder i följd av angrepp av björn någon dödad eller sårad,

skall ersättning utgivas av statsverket, därest icke den som tillfogats skadan

genom sitt åtgörande framkallat angreppet. Förorsakas av nämnda djur

skada å tamdjur, skall skadan ersättas av statsverket, där ej densamma är

att tillskriva uppenbar vårdslöshet vid djurens bevakning eller djuren ut
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

J ordbruksutskottets utlåtande Nr 47.

5

släppts på bete å område, där de icke för betning må inkomma (jaktstadgan

27 § 1 och 2 morn.).

Den tidigare omnämnda temporära fridlysningen av örn och lodjur å all

mark, som ägt tillämpning sedan år 1927, gäller numera intill utgången av

år 1942 respektive år 1945.

Förorsakas inom nationalparks område av björn, lo eller örn skada å

renar vilka där må föras på bete och är skadan icke att tillskriva uppenbar

vårdslöshet vid renarnas bevakning skall sådan skada ersättas av statsverket

(nationalparkslagen 2 § enligt ovan angivna lydelse).

Å riksstaten finnes sedan den 1 juli 1939 under nionde huvudtiteln upptaget

ett särskilt anslag till Ersättning för av rovdjur dödade tamdjur. Under

tiden dessförinnan utbetalades dylika ersättningar från det under samma

huvudtitel uppförda anslaget till Extra utgifter. Enligt vad utskottet inhäm
-

tat ha för dylika ändamål utbetalats

under budgetåret 1935/36........................... 2,906 kronor

» » 1936/37........................... 7,287 »

» » 1937/38........................... 4,469 »

» » 1938/39........................... 11,715:50 »

» » 1939/40........................... 11,757 » samt

under tiden 1 juli 1940—30 april 1941 .............. 8,926 »

Angående behandlingen vid 1938 års riksdag av den nu gällande jaktlagstiftningen

må följande anföras.

I sitt utlåtande, nr 53, anförde jordbruksutskottet i den s. k. björnfrågan

(sid. 38) följande:

Utskottet har icke något att erinra mot att de bestämmelser, som sammanhänga

med fridlysningen av björnen, få inflyta i jaktstadgan. Vad därutinnan

i betänkandet (utredningsmannens) föreslagits synes utskottet ändamålsenligt

såsom möjliggörande en rättvis avvägning mellan de olika

intressena. Den uppmjukning av villkoren för rätt till ersättning för skada

av björn, som förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § nationalparkslagen

innehåller, finner utskottet välbetänkt. Ej heller har utskottet något

att erinra mot att villkoren för rätten till dylik ersättning, såvitt angår

annan mark än nationalpark, utformas i huvudsaklig överensstämmelse

med vad som föreslagits i betänkandet. Spörsmålet att hålla lapparna

skadeslösa för förluster till följd av björnens angrepp å de späda renkalvarna

synes utskottet jämväl kunna lösas i ungefärlig överensstämmelse

med de i betänkandet uppdragna riktlinjerna. Utskottet vill därjämte framhålla

angelägenheten av att, såsom i betänkandet antytts, proceduren vid

ersättningsfrågornas behandling göres så enkel och för ersättningssökanden

litet betungande som möjligt. Vad utskottet sålunda anfört i fråga om björnen

bör i tillämpliga delar även kunna gälla lo och örn.

Beträffande ett av ifrågavarande djur, nämligen örnen, vidtog 1938 års

riksdag en ändring i Kungl. Maj:ts proposition.

15 § 1 mom. andra stycket i lagförslaget innehöll stadgande örn rätt att

döda björn, lo eller örn, som inkommer i gård eller trädgård. Riksdagen un
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.

dantog emellertid på hemställan av jordbruksutskottet örnen från detta stadgandes

tillämplighetsområde. Utskottet anförde i denna del (utlåtande nr

53 sid. 37), att visserligen hade i förslaget angelägenheten av att skydda

den fåtaliga örnstammen så till vida beaktats, att örnen jämställts med björn

och lo i stället för att såsom i gällande lag hänföras till den grupp djur,

varom stadgades i första stycket (bl. a. varg, järv, räv, duvhök, sparvhök

m. fl. som skulle få icke endast dödas utan även behållas av gårds- eller

trädgårdsinnehavaren). Det ökade skydd, som därigenom beretts örnarna,

syntes emellertid utskottet icke vara tillräckligt för att hindra att örnar, som

inkomma i gård eller trädgård, bleve dödade i oträngt mål.

Av utskottet infordrade utlåtanden.

Svenska naturskyddsföreningen har i sitt yttrande hemställt, att motionen

måtte av riksdagen avslås. Efter en kortfattad redogörelse för vad som tidigare

förekommit i frågan har föreningen anfört följande.

Naturskyddsföreningen har genom denna högst summariska översikt av

skyddslagstiftningens utveckling velat giva belägg för det inledningsvis framförda

påståendet, att fridlysningsbestämmelserna särskilt i fråga om de nu

ifrågavarande rovdjuren genomförts efter ingående undersökningar och överväganden.

Det synes nämligen föreningen uppenbart att man för att överhuvud

taget ändra på nu gällande fridlysningsbestämmelser måste bygga på

verklighetens grund. Föreningen söker, som grundval för sitt vidare arbete,

genomföra en möjligast exakt uppskattning av ett flertal djurarters antal,

deras utbredning och deras allmänna betydelse. De fyra djurarterna björn,

lo, havsörn och kungsörn ha därvid varit av särskilt intresse för föreningen,

enär dessa djur, därest de icke helt eller delvis fridlysts, med säkerhet skulle

varit utrotade ur vår fauna. Den inventering som föreningen hittills hunnit

genomföra torde få anses vara uttömmande beträffande björnens och

havsörnens nuvarande antal och förekomst. Exakta uppgifter om lodjurets

och kungsörnens antal stå, som nedan närmare anges, inte någon till buds

just nu, men deras utbredningsområden och maximala antal äro dock tillfullo

kända av föreningen.

Under år 1940 erhöll föreningen genom tillmötesgående av jordbruksdepartementet

och av domänstyrelsen tillgång till de uppgifter rörande björn, som

sagda ämbetsverk innehade. Föreningen vände sig samtidigt till samtliga

revirförvaltare och jaktvårdskonsulenter inom de delar av landet, där björn

kunde misstänkas uppehålla sig, och erhöll av dessa närmare upplysningar

över björnens förekomst, antal m. m. Dessa tjänstemän överlämnade av

föreningen gjorda cirkulär och frågeformulär till sådana personer, som de

ansågo vara. trovärdiga och vilka, enligt deras förmenande, dessutom väl

kände till björnens förekomst inom mindre områden, såsom kronojägare,

lappuppsyningsmän, jakttillsyningsman, nybyggare o. a. En mycket klar

bild av björnens förekomst och antal har härigenom skapats på grundval

av det hundratal rapporter, som kommit föreningen tillhanda.

Björnen har för närvarande två skilda utbredningsområden i vårt land,

ett sydligt omfattande södra Härjedalen och angränsande delar av Dalarna

samt ett nordligt i stort sett begränsat av i söder Ströms Vattudal, i öster

av Inlandsbanan och i norr av Kalixälven. Någon förbindelse dessa områden

emellan har inte kunnat konstateras.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutslcottets utlåtande Nr 47.

7

I det södra området är björnen ingalunda jämnt spridd utan synes föredraga

vissa smärre områden, örn än kommunikation dem emellan kan antagas

förekomma regelbundet. Sådana mindre områden äro Sånfjället och

dess närmaste omgivning, sydöstra delen av Tännäs socken, trakterna strax

öster om Nipfjället och Städjan samt i de vida skogstrakterna omkring Rotälven

i Älvdalen.

I det norra området samla sig björnförekomsterna till dalarna. Björnen

är som bekant ett utpräglat skogsdjur, som genom tidigare förföljelse utrotats

från större delen av landet, därvid endast de individer som levde på gränsen

av utbredningsområdet i fjälldalarna lyckades överleva. I norra Jämtland

och i Västerbotten förekommer björnen inom tämligen begränsade

områden. I Norrbotten åter synes björnen vara mera spridd och i förhållande

till utbredningsområdet mindre individrik.

Uppskattningen av antalet björnar i landet har givit följande resultat:

Södra björnområdet 30 å 45 stycken.

Norra björnområdet 180 å 250 stycken.

Revir

Antal björnar

Min. Max.

Revir

Antal björnar

Min. Max.

Jukkasjärvi ......

_

_

O. Stensele

____ 3

5

Gällivare ........

...... 20

25

Vilhelmina......

........ 10

15

Råneträsk........

...... 4

5

Dorotea........

........ 15

17

Pärlälvens........

Storbackens ......

...... 10

13

Renbetesfjällens

Ströms ........

........ 20

........ 60

40

70

Sikå ............

_

_

Hallens

_

Malmesjaur......

Vargiså ..........

Arjeplogs ........

Sorsele ..........

...... 3

....... 20

....... 15

4

25

25

Hede ..........

Idre............

Älvdalens östra

Hamra ........

........ 3

........ 10

........ 2

25

3

20

3

V. Stensele ......

...... 8

10

Summa 218

305

I samband med den tidigare omnämnda utredningen i björnfrågan verkställdes

även en beräkning av antalet björnar, särskilt inom norra björnområdet.

Utredningsmannen stannade därvid vid ett troligt antal av omkring

200 björnar, vilket även bestyrktes av den sedermera av Kungl. Maj:t

anbefallda björnräkningen inom Västerbottens län samt Jokkmokks socken

i Norrbottens län. Det antal för samma område, till vilket föreningen kommit,

eller 180—250 stycken skulle alltså innebära en svag ökning under senaste

5-årsperiod, trots den beskattning som skett.

De uppgifter om björnens stora talrikhet, som man stundom möter, äro

icke hållbara. De grunda sig på ett otroligt litet antal verkliga iakttagelser,

vilka sedan genom berättelser man och man emellan bli mycket förstorade.

Därest björnstammen i landet får leva under samma skydd som hittills kan

man anse att den kritiska biologiska gräns, då en djurarts förmåga att åter

växa sig stark icke längre finnes, till vilken björnstammen nedgick för c:a

tjugu år sedan, nu är övervunnen, en sak som redan framhölls i utredningen

i björnfrågan. Björnstammen visar dock en så svag tillväxt, att den ännu

icke kan tåla en hårdare beskattning.

Lodjuret är i lika hög grad som björnen ett skogsdjur, och den nuvarande

utbredningen visar detta i än högre grad än vad fallet är i fråga om björnen.

Praktiskt taget finnes lodjuret enbart i skogstrakter och kommer endast

i undantagsfall i kontakt med fjällen.

Lodjuret vandrar mycket vida omkring och man har därför svårt att

tala örn fast stam av lo. Under parningstiden verkar det som örn lodjuren

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.

droge sig tili vissa bestämda trakter, lill vilka de även regelbundet återkomma

och där de jämväl föda sina ungar. Inom sådana begränsade områden

bör man räkna med en verkligt fast stam, även om tidvis icke någon lo

skulle uppehålla sig där. Som regel kan. man dock endast konstatera att lo

finnes i fast stam inom ett mycket stort område, ofta med flera mils diameter,

och inom detta vida område ströva de enstaka loarna.

År 1930 var lodjursstammen så starkt decimerad, att allvarliga farhågor

kunde hysas att detta djur skulle helt försvinna ur vår fauna trots då gällande

fridlysning. Sagda år rapporterades nämligen möjliga lodjursförekomster

endast från trakterna av Fjällsjö socken samt inom Fredrika och

Bjurholms socknar. Vidare hoppades man då att några loar skulle finnas

på gränsen mellan Överkalix och Gällivare socknar.

Tio år senare har utbredningsbilden förändrats så till vida, att en ny kolonisering

skett i Svea- och Götaland. Fast stam av lodjur har således rapporterats

från Dalsland på gränsen mot Bohuslän samt i södra Dalarna, där

lon utrotades respektive åren 1902 och 1901.

I Norrbotten finnes alltjämt en mycket svag stam av lo inom området mellan

Ängesån och Kalixälven samt väster örn Uddjaur. Någon förändring i

stort har alltså ej inträtt inom detta län under de år som gått.

Tydligen med utgångspunkt från de år 1930 rapporterade förekomsterna

inom Fjällsjö och Fredrika socknar, från vilka även år 1940 lodjursrapporter

kunnat meddelas, har stammen ökat och spritt sig inom Jämtlands, Västernorrlands

och södra delen av Västerbottens län. Förekomst av lo har sålunda

rapporterats till föreningen från följande trakter:

Västernorrlands län, (ister örn Bodum, Edsele, Norrflärke, Fjällsjö, sydost

örn Solberg samt nordost örn Ljungaverk,

Västerbottens län, nordost örn Malgomaj, söder örn Gunnaren, öster om

Stöttingfjäll och nordväst om Bjurholm,

Jämtlands län, sydost örn St. Sjougden, Kall och Frostviken.

Dessa uppgifter grunda sig på förfrågningar, som föreningen gjort hos

ett större antal intresserade personer. Föreningen har vidare fått del av det

material för år 1940, som insamlats av Svenska Jägareförbundets rikskonsulent,

forstmästare Hamilton. Föreningen har vidare genomgått alla tillgängliga

offentliga och tryckta uppgifter.

Som tidigare framhållits strövar lon mycket vida omkring. Färska lospår

kunna därför iakttagas på vitt skilda trakter och dock härröra från samma

individ. Dessutom är lodjuret ett ytterst skyggt djur och spåren äro utom

under själva vintern mycket svåra att iakttaga. Någon uppskattning av antalet

lodjur i landet låter sig därför icke göra. I betraktande av att lodjuret

år 1930 nästan var helt utrotat, måste man dock, även om man skulle räkna

med en maximal tillväxt, utgå ifrån att stammen alltjämt är mycket liten.

Man kan inte ens ännu med full trygghet se fram mot dess fortsatta bestånd.

Tendensen i utvecklingen av utbredningen går beträffande lon i än bestämdare

riktning än beträffande björnen. Den mycket långa utvandringen av

lo från mellersta Norrland till Svea- och Götaland visar att lon, så snart den

kan, åter söker kolonisera sina gamla marker. Och genom lodjurets starka

vandringslust är en fjärrspridning möjlig. Huruvida den uteblivna ökningen

av lo i norra delen av Norrland förorsakats av olaga jakt eller om stammen

där varit så decimerad, att någon ökning ej kunnat ske, är alltjämt en öppen

fråga.

Skulle man trots allt våga att uppskatta det nuvarande antalet lodjur i

landet, kan man endast nå en maximalsiffra. Man kan då med visshet påstå,

att det säkert inte för närvarande finns ett 50-tal djur i landet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

J ordbruksutskottets utlåtande Nr 47.

9

Att konstatera antalet bebodda havsörnbon i landet är mycket enkelt i

jämförelse med att uppskatta de ovan nämnda djurens antal. Under år 1940

genomförde föreningen en inventering av havsörnstammen på så sätt, att den

dels fick utnyttja den inventering av sjöfågelbeståndet i Stockholms skärgård

som utförts av Jägareförbundets avdelning för Stockholms stad och

län, dels vände sig till ett stort antal ornitologer, jaktvårdskonsulenter och

intresserade markägare. Resultatet av denna inventering är att föreningen

med tämlig visshet känner antalet åren 1939 och 1940 bebodda havsörnbon

i landet.

Genom detaljerade förfrågningar, område efter område, har det klart visats,

att någon ökning av antalet bebodda havsörnbon i landet dessvärre

icke inträffat efter fridlysningens genomförande. Motsatsen har stundom

påståtts under senare år.

De bebodda bona fördela sig sålunda:

I Götaland finnes 4 bebodda bon därav 1 inne i landet.

» Svealand » 28 » » » 2 » » »

» Norrland »8 » » »2»»»

Havsörnen, en fågel som är helt knuten till vatten, är numera, vilket framgår

av tabellen, praktiskt taget helt i sin utbredning inskränkt till kusten. I

förevarande sammanhang saknar den därför i och för sig betydelse. Framhållas

bör dock att endast tränade fågelkännare kunna skilja havsörnen från

kungsörnen, särskilt under flykten.

Genom domänstyrelsens bistånd genomfördes år 1922 en inventering av

kungsörnens dåvarande boplatser. Därvid inrapporterades 46 häckande par

kungsörnar i landet, fördelade sålunda:

Dalarna ........................ 3 par

Härjedalen ...................... 4 »

Jämtland ...................... 3 »

Lappland

Västerbottens lappmark ........ 1 pär

Norrbottens lappmark .......... 28 »

Norrbottens kustland ............ 7 »

Föreningen har ännu inte genomfört en detaljerad nyinventering, utan

endast mer lokalt kunnat undersöka förändringarna. I Norrbottens kustland

har kungsörnen minskat och samma sak gäller inom de tidigare kungsörnrika

trakterna i nordligaste Lappland och inom Jokkmokks socken. Av Dalarnas

trenne par år 1922 återstod antagligen år 1940 endast ett.

Av det tillgängliga materialet att döma har kungsömsbeståndet minskat

med antagligen en tredjedel under de senaste tjugo åren. Det finnes mångå

skäl som tala för att beståndet blivit så decimerat, att den ovannämnda kritiska,

biologiska gränsen är uppnådd. Även under allra senaste år har det

kommit till föreningens kännedom att bon av kungsörn blivit rivna och de

däri befintliga äggen eller ungarna blivit massakrerade. Det har dock varit

omöjligt att beivra dessa lagbrott på grund av bristande bevisning. Möjligheten

att bevara denna frihetens symbol inom vårt land är därför för närvarande,

även med nu gällande totala fridlysning, liten.

Såsom framgår av den inledande redogörelsen är björnen helt fridlyst på

kronans mark. På privat mark kan björn dödas av jakträttsinnehavaren,

men det dödade djuret tillfaller kronan. Största delen av björnstammen inom

det södra utbredningsområdet finnes på privat mark, där dock ingen

björn fällts sedan nuvarande skyddsbestämmelser genomfördes. Större de
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.

len av stammen inom det norra utbredningsområdet finnes på kronans mark.

Lodjuret är såsom jämväl förut omnämnts helt fridlyst på all mark i likhet

med örnen.

För den eventuella skada, som dessa fridlysta djur kunna förorsaka, gäller

jämlikt 1938 års lagstiftning att kronan utbetalar ersättning för de tamdjur,

däri inbegripet jämväl renar, som dödats eller skadats av björn, lo

eller örn.

Att bevisa att ett tamdjur verkligen dödats av ett av dessa djur ställer sig

ofta mycket svårt. Enstaka direkta iakttagelser lia förekommit men de utgöra

dock undantag. Vid ersättningsansökningarnas prövning av Kungl. Maj :t har

därför den praxis utbildats, att man utbetalar ersättning i alla fall då det ej

kan anses helt uteslutet, att något av de fridlysta djuren varit skadegöraren,

och i varje fall så snart man kunnat visa att något av dem ätit av eller varit

i närheten av kadavren. Dessa ersättningar kunna därför i viss mån betraktas

som en kreatursförsäkran, som kan vara nog så betydelsefull för den befolkning,

som bebor de trakter varifrån de begärda ersättningarna komma.

För att bedöma omfattningen av skadegörelsen är det av vikt att skilja

renen från de övriga tamdjuren. Genom den extensiva renskötsel, som numera

tillämpas av de flesta lapparna, hållas ej renarna samlade på samma

sätt som tidigare. Risken för skadegörelse av rovdjur ökas givetvis

därigenom. Föreningen anser sig dock ha goda skäl för påståendet, att

det är de icke fridlysta rovdjuren (varg, järv och rödräv) som orsaka lapparna

det största avbräcket. För att bedöma frågan om den andel de fridlysta

rovdjurens skadegörelser kunna hava i de renskötande lapparnas betryck,

mäste man jämväl halla i minnet de klimatologiska katastroferna, som

kunna åstadkomma massdöd bland renarna. 1934 uppgick renantalet i landet

till 277,238, därav i Norrbottens län 193,075, i Västerbottens län 54,698

och i Jämtlands län 29,465. Åren 1934/35 och 1935/36 medförde emellertid

en minskning av renstammen inom Norrbottens län med 45 °/o beroende på

ogynnsam väderlek (SOU 1937: 30). Under dessa år lågo sålunda årligen när

våren inträdde mom Norrbottens län över 40,000 renar döda. Andra år har

dödligheten bland renarna dess bättre varit mycket mindre, men årligen omkomma

dock ett icke ringa antal renar till följd av andra omständigheter

än anfall av rovdjur. Härav framgår med önskvärd tydlighet svårigheten

att bedöma vilka djur som dödats av björn, örn och lo, särskilt som de förra

äro asätare. De fall då björn funnits hava ätit av renkadavren eller genom

spår, hår eller spillning konstaterats hava uppehållit sig invid resterna av

ren, och på sådan grund föranlett Kungl. Maj:t att utbetala ersättning uppgå

i medeltal till 10 renar per år under åren 1931—39. Därest björn verkligen

skulle ha dödat samtliga dessa renar, vilket föreningen icke kan finna trolitlt,

torde denna skada dock icke anses kunna spela någon roll för renskötseln,

icke ens om skadeersättning icke skulle utbetalas. I vad mån björn förorsakar

skador pa renkalvarna, särskilt på kalvningslanden, har varit föremål

för en ingående debatt. Det synes föreningen angeläget att betona önskvärdheten

av att det förut omnämnda förslaget av utredningsmannen beträffande

jaktlagstiftningsfragor om en fast årlig ersättning, motsvarande en årlig

total förlust av 200 kalvar blir genomfört. Utredningsmannen ansåg, att

en dylik ersättning fullt ut skulle täcka den verkliga skadegörelsen.

Örnens skadegörelse pa ren är sa liten att icke några anspråk på ersättning

under åren 1931 39 inkommit, vilket man även hade alla skäl att för
moda

på grund av örnstammens ytterst ringa storlek. Under år 1940 har i

ett pär fall begärts ersättning för av örn dödade renkalvar. Att örnen förgripit

sig på tamdjur måste bero på den minskning av tillgången på hans

s. 11 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.

11

sedvanliga föda, som den katastrofala nedgången i skogsfågels- och harbestånden

utan tvivel medfört.

Lodjurets skador på renen äro lättare att konstatera än vad fallet är beträffande

björnen. Under åren 1931—1939 utbetalades i medeltal per år ersättning

för 14 renar och det synes vara tämligen säkert att dessa djur dödats av

lo. Under åren 1931—1939 dödades sålunda i Norrbottens län 13 renar, i

Västerbottens län 68 renar, i Västernorrlands län 31 och i Jämtlands län 14,

för vilka ersättning utgått. Med tanke på renstammens storlek kan dock icke

denna skadegörelse anses lia någon betydelse och den utbetalade ersättningen

lämnar till fullo ersättning för den uppkomna skadan samt får anses vara

av för det allmänna blygsam storlek.

Den största skadan förorsakas dem som genom björnen mista en häst eller

en ko. Under de nio åren 1931—1939 dödades 13 hästar och 9 kor i landet.

Sett som absoluta mått torde skadan få anses relativt obetydlig, men för den

enskilde är den givetvis ytterligt kännbar. Statsmakterna ha därför i dessa

fall tillgripit tvenne metoder för att hindra skadegörelserna, nämligen dels

genom att så omgående som möjligt utbetala ersättning, dels genom att föranstalta

örn björnens dödande. Det är endast i undantagsfall, som björn angriper

tamdjur, och sådana individer böra enligt föreningens mening omgående

dödas. Samma sak gäller beträffande skada på får och getter. Föreningen

kan dock inte underlåta att i detta sammanhang framhålla ytterligare

några synpunkter. I de fall då björn, örn och lo finnas inom de tätast

bebyggda områdena, exempelvis beträffande björnen i dess sydliga utbredningsområde,

har icke någon skada uppkommit. Detta kan bero på annan

tillgång på föda. Orsaken kan emellertid vara att söka i de nordliga trakternas

vana att släppa djuren belt och hållet lösa och låta dem fritt ströva omkring

i skogarna långt från bebyggelsen. Att det senare alternativet är det

troligare framgår bland annat därav, att i Norrbottens län utbetalats ersättning

för 18 av lo dödade får, trots att lodjuret där endast finnes mycket sällsynt

inom ett begränsat område samt bar rik tillgång på hare, bättre kanske

än inom någon annan trakt av landet.

Vad föreningen här ovan anfört i fråga örn rovdjursskadornas omfattning

gör icke anspråk på fullständighet. Särskilt måste föreningen beklaga, att

tiden icke medgivit en bearbetning av 1940 års ersättningsärenden. Det är

föreningens avsikt att verkställa sådan och framdeles publicera resultaten.

Föreningen har nämligen den bestämda och på ingående sakkännedom grundade

uppfattningen, att det icke är nog med att fridlysa en djurart, man

måste även följa utvecklingen efter fridlysningen och noggrant klargöra dess

debet- oell kreditsida. Tidigare hava dock medel saknats för fullföljande av

detta arbete.

Så mycket anser sig föreningen dock hava ådagalagt, att föreningen vågar

göra det uttalandet, att intet vare sig i fråga örn här avhandlade djurarters

individantal och utbredningsområden eller beträffande den med djurarternas

förekomst förbundna skadegörelsen bar jävat riktigheten av den av 1927 års

riksdag intagna, av 1938 års riksdag ytterligare understrukna ståndpunkten

i fridlysningsfrågan. Föreningen vill i detta sammanhang erinra örn de uppdrag,

Kungl. Majit genom särskilda beslut givit länsstyrelserna i Norrbottens,

Västerbottens och Jämtlands län att hålla uppsikt över björnstammen inom

respektive län samt den rätt att döda visst antal skadegörande björnar som

(härvid tillerkänts länsstyrelserna. Härigenom och genom den av Kungl. Majit

visade liberaliteten vid ersättningsfrågornas prövning torde talet örn att befolkningen

får sitta emellan för naturskyddsromantiken hava mist det mesta

av sitt berättigande. 1 fråga örn del av motionärerna framlagda alternativa

yrkandet, nämligen att renskötande lapp skulle tillerkännas rätt alt döda

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.

björn, vill föreningen allenast hänvisa till vad utredningsmannen beträffande

jaktlagstiftningsfrågor anförde i sin förut omnämnda utredning i den s. k.

björnfrågan. Vad ett sådant medgivande av lapparna i realiteten kommer

att medföra har enligt föreningens mening därutöver blivit dokumenterat genom

en detalj i 1938 års lagstiftningsarbete. Ett områdes avsättande till nationalpark

medför som bekant inga förändringar i fråga om lapparnas rätt

att jaga och fiska å området, dock finge de som ovan framhållits ej idka

jakt efter björn eller lo. 1938 vidtogs nu den ändringen i nationalparkslagen,

att jaktförbudet utsträcktes att gälla, förutom örn, jämväl älg. Det hade

nämligen visat sig att just denna åt lapparna förbehållna rätt att jaga älg å

nationalparkerna medfört, att den tidigare därstädes befintliga älgstammen

blivit så gott som utrotad.

Till sist vill föreningen anföra följande. I över 30 år har föreningen verkat

för ett effektivt skydd av den svenska naturen i syfte bland annat att för

kommande generationer bevara särskilt sådana delar av rikets djur- och

växtvärld, som äro ägnade att ge en möjligast klar bild av den såväl naturhistoriska

som kulturella miljön under skilda utvecklingsskeden i folkets liv.

Till en början var väl den uppfattningen allmän, att man här hade att göra

med ett utslag av naturvetenskapligt liebhaberi eller poetisk sentimentalitet;

och det är ingen överdrift att säga, att föreningen fått hårt kämpa för snart

varje tumsbredd mark, som den lyckats rädda undan naturfördärvande exploatering.

I denna mot naturskyddssträvandena kritiska inställning har

emellertid särskilt under det senaste årtiondet skett en radikal och för föreningen

glädjande omsvängning. Värdet av att naturen bevaras, ej i form

av museala reservat utan tillgänglig för en var, står numera klart för stora

delar av folket. Framför allt hav vildmarken blivit den tillflyktsort, där alltjämt

växande skaror i alla åldrar och samhällsklasser söka rekreation efter

de påfrestningar icke minst i psykiskt avseende, som det nutida samhällslivet

utsätter dem för. Berövad sina ursprungliga vilda invånare kommer

emellertid denna vildmark att sakna en av sina väsentliga beståndsdelar.

Visserligen torde det Wiva blott ett fåtal förunnat att få se dessa vilda djur.

Detta betyder dock mindre, då det väsentliga för vildmarksvandraren dock är

att de finnas, dessa djur av vilka åtminstone björn och örn i folktradition

och saga, i diktning och konst spelat och fortfarande spelar rollen av symboler

för det typiskt svenska.

Den uppfattning av naturens och speciellt vildmarkens betydelse för det

nutida samhällets inbyggare, varåt föreningen nu sist givit uttryck, har för

övrigt vuxit sig stark i de flesta kulturländer. Det kan i detta avseende vara

tillräckligt att erinra örn de vittgående naturskyddsåtgärder, som inom Amerikas

Förenta Stater vidtagits till skydd för såväl djur- som växtvärld och

vilka åtgärder icke inskränka sig allenast till de glesare befolkade staterna.

Domänstyrelsen har ansett sig helt kunna instämma i vad som anförts i

Svenska naturskyddsföreningens yttrande och hemställt, att riksdagen måtte

lämna motionen utan bifall.

I ett vid domänstyrelsens utlåtande fogat gemensamt yttrande ha rikets

samtliga Överjägmästare som sin bestämda åsikt uttalat, att ett upphävande

av fridlysningen med största sannolikhet skulle medföra, att dessa djurslag

inom en nära framtid skulle helt utrotas från Sveriges fauna. Då en sådan

utrotning skulle bli en skam för hela Sveriges folk, syntes det angeläget att

fridlysningen bibehölles. Den avskjutning av dessa djur, som kunde befinnas

erforderlig, syntes alltjämt böra ske efter Kungl. Maj:ts särskilda med
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.

13

givande på sätt under senaste åren tillämpats beträffande björnen inom Norrbottens

och Västerbottens län.

Av de hörda länsstyrelserna har länsstyrelsen i Jämtlands län avstyrkt

motionärernas yrkande örn upphävande av ifrågavarande fridlysningsbestämmelser

men framhållit, att därest ett rovdjur av ifrågavarande slag antone

tamdjur eller ren, det rimligen borde förefinnas rätt att i direkt samband

därmed döda det anfallande rovdjuret. I den mån sådan rätt ej vore

ostridig, torde ett klarläggande härutinnan böra ske. Länsstyrelsen i Västerbottens

län har på det livligaste tillstyrkt bifall till motionen. Länsstyrelsen i

Norrbottens län har föreslagit sådan ändring i gällande bestämmelser, att

renvårdande lapp finge å sådan annan kronomark än nationalpark, varest han

enligt lagen örn de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige äger jaga,

utan särskilt tillstånd döda björn, lo och örn.

I övrigt har av de hörda myndigheterna anförts i huvudsak följande.

Lappfogden i Jämtlands län: Motionen har av lapparna inom länet hälsats

med stor tillfredsställelse. Vissa lappbyar hava visserligen ingen större

olägenhet av de rovdjur, som här beröres, men andra återigen drabbas årligen

av betydande förluster. Beträffande förekomsten av förenämnda rovdjur

kan meddelas, att en rätt talrik björnstam är till finnandes huvudsakligen

i norra delen av länet. Örn förekommer talrikast i fjälltrakterna i nordvästra

och västra delen av länet, medan lodjuren uppehålla sig i de stora skogarna,

där lapparna hava sina vinterbetesland.

Vid av lappfogden sistlidna sommar företagna resor för hållande av sammanträden

med vissa lappbyar framförde lapparna inom Frostvikens socken

klagomål över björnens härjningar bland renarna. Det påyrkades därvid

»att åtgärder snarast möjligt måtte vidtagas för en fullständig utrotning av

björnstammen, som inom Frostvikens socken uppskattades till minst ett 20- tal djur, enär lapparna eljest skulle bliva ruinerade». Det torde icke heller

kunna bortresoneras, alt lapparna inom Frostvikens socken årligen lida betydande

förluster, som förorsakas av björn. Även örn de av statsmedel utgående

ersättningarna icke uppgå till .större summor, så har det dock vid

flera tillfällen under de senaste åren kunnat ledas i bevis, att björn inom

Frostvikens socken till och med rivit tamboskap. På grund av de stora vidder

inom vilka lapparna beta sina renar och då renhjordarna icke alltid äro

under uppsikt dygnet örn, förekomma helt naturligt ett otal fall då renar

rivits av rovdjur, utan att delta blivit upptäckt.

Från bland annat Offerdals, Anarisets och Tossåsens lappbyar hava klagomål

ingått över att örn förorsakat skada i synnerhet bland renkalvarna.

Ordningsmannen i Anarisets lappby har också uppgivit, att han nedanför

otillgängliga fjällsluttningar, där örnbon funnits, påträffat stora högar av

ben, bl. a. härrörande från renkalvar. Vid tvenne tillfällen har, enligt uppgift

av en trovärdig person, örn inom Offerdals lappby till och med överfallit

människor, därav en vuxen person och ett barn.

Lapparna göra gällande, att det visat sig hart när ogörligt att förebringa

sådan bevisning, att ersättning kan erhållas för den skada (irnen anställer

bland renarna. På grund av örnens skygghet och vaksamma öga, är det endast

i ett mindre antal fall, som han tagits på bär gärning. Ej heller finnes

många personer, som äro kompetenta att på grund av de skador, som t. ex.

en ren tillfogats, uttala sig örn, huruvida djuret dödats av örn eller ej. Sådant

fall har under det senaste året förekommit inom bl. a. Tossåsens lappby.

Förekomsten av lodjur synes icke vara särskilt påtaglig i själva fjället.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.

Däremot hava lapparna, som beta sina renar norr om järnvägslinjen Östersund—Storlien,

ofta påhälsning av lodjur då renhjordarna uppehålla sig å

vinterbeteslanden. Senast i medio av innevarade månad ingick meddelande

från lapparna tillhörande Hotagens lappby, att Irenne lodjur härjade bland

renarna, som då uppehöllo sig i trakten av Laxviken. Under föregående år

påträffades enbart inom den renhjord, som tillhör Frostvikens mellersta

lappby, ej mindre än 14 djur, vilka under renarnas uppehåll inom Fjällsjö

socken blivit rivna av lo.

Säkerligen kommer den väckta motionen alt hos vissa personer slöta på

ett kompakt motstånd. Att helt frångå fridlysningen av björn, lo och örn,

torde också, såsom även motionärerna befarat, kunna anses såsom en alltför

radikal åtgärd. I första hand synes tillfyllest, örn lapparna erhölle rätt,

att lör fredande av sina renhjordar döda ifrågavarande rovdjur. Den nu

förefintliga möjligheten dels att av statsmedel erhålla ersättning för den skada

förenämnda rovdjur förorsakar och dels att erhålla Kungl. Maj:ts tillstånd

att få avliva visst antal djur, är icke tillfyllest. Endast ett mindre antal

rivna renar påträffas nämligen inom sådan tid, att erforderlig bevisning kan

åstadkommas, och dessutom är det för lappbefolkningen många gånger svårt

att erhålla vittnen. Det synes också lämpligast, örn rovdjuren dödas, då de

härja bland renarna och icke först lång tid därefter. Då tillstånd erhålles att

lå skjuta visst antal björnar, är det nämligen ovisst, huruvida just de rätta

exemplaren eller de s. k. slagbjörnarna kunna påträffas. Endast dessa vilja

lapparna komma åt och, därest lapparna erhålla rätt att döda de rovdjur,

s°m angripa renhjordarna, skulle de säkerligen lämna de s. k. snälla björnarna

i fred.

I 38 § 3 mom. lagen den 18 juli 1928 örn de svenska lapparnas rätt till renbete

i Sverige stadgas följande: »Påträffas hund, medan den jagar eller annorledes

ofredar ren, som befinner sig å trakt, där renar vid tillfället må

föras på bete, må hunden dödas.» Då, såvitt är bekant, lapparna icke missbrukat

denna sin rätt, synes lämpligt, att lapparna medgives rätt, att under

enahanda förhallanden döda även björn, lo och örn; dock med uteslutande

av bestämmelsen att renen skall befinna sig å trakt, där renar vid tillfället

må föras på bete. Ett sådant medgivande skulle icke komma att utnyttjas

av lapparna på ett orättmätigt sätt. Därest den ovan föreslagna lättnaden i

fällande fridlysningsbestämmelser medgåves, torde någon som helst fara

för här ifrågavarande rovdjurs utrotning icke förefinnas. Såsom jämförelse

ina framhallas, att trots anställda jakter å såväl järv som varg, hava dessa

rovdjur under de senaste åren snarare till- än avtagit. Med den kontroll,

sorn numera förefinnes i avsende a förvärv av skjutvapen och ammunition

huva vederbörande myndigheter också möjlighet, att icke utsläppa vapen tili

de lappar, som icke kunna anses värdiga ett förtroende av ovan angiven art.

Jaktvårdskonsulenten i Jämtlands län: När fridlysningen av björn, lo och

örn måste införas var gränsen för dessa djurarters fullständiga utrotande

nära. Fridlysningen har så småningom medfört att stammen återhämtat sig

och på vissa trakter nått en sådan storlek att skadegörelse sker.

Fridlysningen har nu ur jaktvårdssynpunkt på vissa håll nått gränsen,

där den kommer i strid med jaktlagens 1 §, sista stycket, som framhåller’

att »jaktvården skall städse bedrivas under hänsynstagande till jordbrukets

och skogsskötsel^ ävensom andra näringars intressen».

För björnens del är denna synpunkt beaktad i länet med nuvarande tilllatelse

av Kungl. Maj:t, att under viss tid må dödas visst antal björnar

Detta medgivande synes dock ej behövt anlitas.

Lodjuret har enligt nyligen inkomna meddelanden lokalt ökat och därmed

också åstadkommit avsevärd skada på tamboskap (får och renar) samt på

hare och skogsfågel.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.

15

Örnen har ävenledes lokalt ansetts göra skada på renkalvar och i vissa

fall anfallit människor. Hans skadegörelse på främst hare sker å sådana

irakter där man knappast kan tala örn att människans näring trädes för

nära. Skadegörelsen för renkalvar har varit svår att få bevisad och är det

icke uteslutet att de renkalvar, av vilka rester funnits vid boplatser, omkommit

på annat sätt eller varit sjuka eller eljest mindervärdiga individer.

Även om således skadegörelsen ej kunnat direkt påvisas, måste man dock

reagera mot att vissa örnar specialiserat sig på att anfalla människor.

Det synes därför nödvändigt att åtgärder vidtagas för att minska stammen

av lodjur, där den lokalt ökat så, att större skada åstadkommits samt

att örnar, som visat sig folkilskna eller uppenbart specialiserat sig på att

taga renkalvar, vid sådana tillfällen få avlivas. Det förefaller, som om den

lämpligaste och redan för björnens del beslutade metoden vore att Kungl.

Majit bemyndigade länsstyrelsen att efter prövning uppdraga åt vissa personer

med lokalkännedom och kunniga, att med begränsat antal beskatta

stammen även av lo och örn dock så att stammens bestånd icke äventyras.

Vid skadegörelse mot tamboskap och inför ägarens ögon är det icke mer

än rimligt att nödvärnsrätten bör få tillämpas mot björn, lo och örn. Det

tillstånd, som medgivits lapparna, att vid vinterbetesplatserna skjuta hundar,

som störa renarna, har icke veterlig! missbrukats. Vårt land erbjuder ännu

sådana vidder att djurlivet kan och bör få utveckla sig fritt på de trakter,

där människans intressen icke trädas för nära. Någon tanke på fullständig

utrotning får därför aldrig förekomma.

Ersättning för riven tamboskap bör givetvis fortfarande utgå, men vöre

det önskvärt att för bedömande av skada sommartid bestämmelserna uppmjukades,

så att för skada, där icke med ledning av spår m. m. förövaren

kunnat identifieras, ersättning dock må utbetalas, där det ändå uppenbart

framgår, att det måste vara något av dessa djur eller varg och järv, som

åstadkommit skadan.

Som förhållandena nu gestaltat sig är det nödvändigt att något göres, så

att icke den hittills lojala befolkningen inför trycket av upprepade förluster

av djur tvingas till lagöverträdelser.

Över jägmästaren i Mellersta Norrlands distrikt: Av överjägmästarens årsberättelse

år 1939 framginge beträffande förekomsten och uppträdandet av

de i motionen nämnda djurslagen följande:

Björn förekommer (sparsamt i Vilhelmina och Dorotea socknars fjälltrakter

samt) möjligen i något större omfattning i Frostvikens socken i nordligaste

Jämtland. Kungl. Majit har i ett flertal fall under året medgivit ersättning

av allmänna medel för av björn dödade husdjur, såsom hästar,

kor och framför allt får. Under året har ingen björn inrapporterats dödad

inom distriktet.

Lo förekommer spridd över hela distriktet, utom i Medelpad och östra

delar av Jämtland och Ångermanland, där den saknas. Ersättning har under

året i ett flertal fall utgivits för av lodjur dödade renkalvar. Största

skadegörelsen synes ha förekommit inom Junsele revir, där en del lappar

vintertid uppehålla sig med sina renar.

örn. Kungsörnen häckar alltjämt å några enstaka lokaler i fjälltrakterna,

men synes icke tilltaga i antal trots gällande jaktbestämmelser.

I övrigt anlöres följande. Gentemot motionärernas uttalande angående

ifrågavarande djurs förekomst synes kunna framhållas, att björnen och örnen

endast i undantagsfall tränga ned i skogslandet, där återigen lodjuret har

sitt egentliga hemvist.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.

I revirens nu inkomna årsberättelser för år 1940 hava följande frekvenstal

för förekomst av björn, lo och örn angivits för Jämtlandsreviren av

distriktet

Revir Björn Lo

Ströms ........................ 1 1

Hallens ........................— 1

Östersunds...................... — 1

Ragunda........................ — —

Medelpads...................... — —

Bispsgårdens skol- .............. — —

Renbetesfjällens ................ 8 1

Frekvenstalen ange:

10—8 olika grader av riklig förekomst

7—5 » » » medelgod »

4—2 » » » mindre god »

1 tillfällig »

0 ingen »

Örn

2

I fråga om konstaterade skadegörelser synes björnen av de fall, för vilka

ersättningar utbetalats, väsentligen lia dödat hästar, kor samt får och lodjuret

huvudsakligen renkalvar.

Den omfattning, i vilken skador, som drabbat boskap inklusive renar, tillskrives

ifrågavarande rovdjur, kan emellertid vara betydligt överdriven. Löslöpande

hundar, olyckshändelser, svält och sjukdomar torde spela en större

roll än som i detta sammanhang i allmänhet beaktas. Man bör hålla i

minnet, att även under gångna tider med en helt annan och rikligare förekomst

av såväl här ifrågavarande rovdjur som även varg och järv, trots

allt, såväl renskötsel som en viss boskapsskötsel av skogsbor och nybyggare

bedrivits. Det fall i Norrbotten angående örn och får, som i motionen relateras,

är att betrakta som ett unikt sådant och bör ej tillmätas för stort värde

i allmän bevisföring.

Förebyggande åtgärder mot skadegörelse synas i olika avseenden och för

åtminstone vissa fall möjlig. I första hand må därvid nämnas skärpt kontroll

över löslöpande hundar — särskilt med hänsyn till får och renkalvar

—, annan form av betesgång för nötboskap och får —- hägnade beten medförande

bland annat möjlighet till bättre tillsyn och även i många fall ett

värdefullare bete —, en intensifierad småviltvård för ernående av bättre

tillgång på sådant vilt, varigenom viss skada av främst örn och lo kunde

minskas.

En viss reglerad och kontrollerad avskjutning synes vara ofrånkomlig.

Denna bör lokaliseras till de begränsade områden, där skadegörelse i större

omfattning eller mera regelbundet förekommit, eller i visst fall omfatta individer,

som konstaterats vara särskilt skadegörande, t. ex. ett strövande lodjur

eller möjligen någon örn. Ett vidare frångående av fridlysningen, i

längst gående omfattning därhän, att t. ex. varje, även helt oförargligt

exemplar av de berörda rovdjursarterna skulle bli utsatt för oavbruten förföljelse

och slutligt nedgörande, varhelst det förekomme, avstyrkes på det

bestämdaste. Avskjutningen bör ske efter Kungl. Maj:ts särskilda medgivande

på sätt under senaste åren tillämpats, beträffande björnen inom Norrbottens

och Västerbottens län. Upphävande av nu gällande fridlysningsbestämmelser

synes onödigt, då ju möjligheter finnas att inom ramen för gällande

stadganden oskadliggöra skadegörande djur. Rätten att döda björn,

lo eller örn, då sådant djur anfaller människor eller tamdjur, d. v. s. i nöd
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.

17

värn, torde vara lagligen erkänd, och bör icke förhindras genom för långt

gående fridlysningsbestämmelser eller alltför rigorös tillämpning av dessa.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: De tid efter annan av Kungl. Majit avgjorda

ansökningarna om utbetalande av ersättning av allmänna medel för av björn

dödade tamdjur och renar inom de nordligaste socknarna av Jämtlands län

synas vittna om att den därstädes befintliga, skadegörande björnstammen

ökat i antal. De skador, som björnstammen å dessa orter förorsakat, hava

varit ganska omfattande; och har björnstammen jämväl i övrigt tillskyndat

befolkningen obehag. Dessa synpunkter har länsstyrelsen framhållit uti skrivelse

till Kungl. Majit den 28 juni f940 med hemställan örn medgivande för

länsstyrelsen att å renbeteslanden inom den nordligaste delen av länet låta

anställa jakt efter björn; och har Kungl. Majit i anledning härav genom brev

den 6 september 1940 bland annat medgivit, att, därest björnstammen å viss

ort funnes orsaka avsevärd skada eller eljest tillskynda befolkningen synnerligt

obehag, länsstyrelsen finge låta där anställa jakt efter björn i ändamål

att förebygga vidare skadegörelse eller åvägabringa minskning av stammen,

därvid intill utgången av år 1942 inom nordligaste delen av länet finge fällas

sammanlagt högst fem björnar. Med stöd av förenämnda kungl, brev har

länsstyrelsen genom resolution den 6 november 1940 bland annat bemyndigat

kronojägaren John Högström i Norråker att, under iakttagande av vissa i resolutionen

närmare omförmälda föreskrifter, tillsvidare intill utgången av år

1942 låta anställa jakt efter sammanlagt högst fem björnar.

Genom de sålunda utfärdade bestämmelserna har möjlighet beretts att för

Jämtlands läns vidkommande decimera den skadegörande björnstammens

antal.

I den mån avsevärd skadegörelse å viss trakt orsakas av lo eller örn, kan

jämlikt 17 § 1 mom. jaktstadgan ett liknande förfarande vinna tillämpning.

Den nödvändiga decimeringen i förekommande fall av stammen av skadegörande

djur av ifrågavarande slag kan således utan upphävande av gällande

fridlysningsbestämmelser vinnas; och får länsstyrelsen därför avstyrka motionärernas

yrkande om upphävande av dessa fridlysningsbestämmelser.

Nu berörda åtgärder, vilka taga sikte på en rationellt genomförd minskning

av viss djurstam och därför måste omgärdas av åtskilliga försiktighetsbestämmelser,

äro emellertid av rätt omständlig art. De kunna givetvis ej förhindra,

att enskilda exemplar av djuren ofreda eller skada tamdjur, renar eller till

och med människor. Särskilt gäller detta i de vidsträckta ödemarkstrakterna

i detta län. I de fall, då människor angripas, torde nödvärnsrätten utan vidare

vara klar. Beträffande frågan, huruvida nödvärnsrätt jämväl förefinnes, då

det gäller djur, som av människor hållas i försörjningsändamål, anför överjägmästaren

i Mellersta Norrlands distrikt, att rätten att döda björn, lo eller

örn, då sådant djur anfaller tamdjur, torde vara lagligen erkänd. Huruvida

denna uppfattning är riktig, har länsstyrelsen ej varit i tillfälle konstatera.

Viss tvekan torde dock kunna förefinnas med hänsyn dels till avfattningen av

11 § 2 mom. sista stycket jaktstadgan, särskilt i fråga om ren, och dels till

den möjlighet att erhålla ersättning av statsmedel för av fridlyst rovdjur dödade

tamdjur, som förefinnes.

Därest rovdjur av ifrågavarande .slag anfaller tamdjur eller ren, bör enligt

länsstyrelsens mening rätt att i direkt samband med anfall döda det anfallande

rovdjuret rimligen förefinnas. I den mån denna rätt ej redan är ostridig,

torde ett klarläggande härutinnan höra ske. Länsstyrelsen vill i övrigt i detta

hänseende åberopa såväl vad överjägmästaren som vad länets jaktvårdskonsulent

i sitt yttrande i ärendet anfört.

Lappfogden i Västerbottens län: Beträffande fridlysningen av lo åberopades

innehållet i elt den 21 nästlidne februari avgivet yttrande över en fram
Bihang

till riksdagens protokoll 1941. lil saini. Nr 17. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.

ställning från nomader i Rans lappby om upphävande av fridlysningsbestämmelserna

rörande lodjur å renarnas höst- och vårbetesmarker. Nämnda

yttrande utmynnade i krav på upphävande av fridlysningsbestämmelserna i

vad avser områden ovan odlingsgränsen samt rätt för renskötande lapp att

nedom odlingsgränsen döda lodjur, som angriper eller nyss angripit i hans

vård varande renar.

Vad i berörda yttrande anförts i fråga örn de svårigheter, som tvärt emot

gängse föreställningar äro förenade med jakt efter lodjur, kan i stort sett

gälla även beträffande jakt efter björn. De jägare, som på sin tid sysslade

med björnjakt, äro numera mestadels i den åldern att de icke kunna deltaga

i dylik jakt, och mycket få personer hava därför någon praktisk erfarenhet

på området. För jakt efter björn dugliga hundar äro ytterst sällsynta. Även

som sport betraktad har jakten efter björn till stor del mist sin tjusning sedan

de risker, som fordomdags voro förenade med dylik jakt, bortfallit i

och med användandet av moderna skjutvapen. Den på sina håll förfäktade

åsikten om att lapparna till följd av sitt »oblidkeliga hat» mot björnen skulle

utgöra någon större fara för hans fortbestånd, måste, åtminstone vad lapparna

inom Västerbottens län beträffar, avfärdas som en myt. troligen uppkommen

genom merendels hopfantiserade jaktskildringar. Efter tillkomsten

av bestämmelsen örn att fälld björn skall tillfalla kronan har endast ett fåtal

björnar dödats å enskilda marker inom länet. Skulle det »oblidkeliga hatet»

finnas till i verkligheten borde ju den omständigheten att jägaren ej längre

får behålla huden som jakttrofé icke hava avhållit vederbörande från att

försöka sig på jakt efter björn å enskild mark. Att antaga att lapparna skulle

lämna sina renhjordar för att bedriva jakt efter björn i trakter där deras

renar icke uppehålla sig, är liktydigt med att hängiva sig åt en mycket verklighetsfrämmande

uppfattning.

Av vad förut anförts torde framgå, att ett upphävande av fridlysningsbestämmelserna

numera icke är förenat med någon större risk för utrotning

av björnen, åtminstone om kronans rätt till kroppen av fälld björn bibehålies.

Att söka övertyga de extrema naturskyddsivrarna örn detta förhållande

torde emellertid vara fåfängt. Med hänsyn till att björnförekomsten på grund

av naturliga betingelser koncentreras till vissa orter skulle man ju som ett

alternativ kunna diskutera lämpligheten av ett lokalbegränsat upphävande av

fridlysningsbestämmelserna. Detta bör bl. a. medföra att statens utgifter för

minskning av björnstammen kunde bortfalla. Risken för utrotning av björnen

skulle bliva ännu mindre. Genom bibehållande av bestämmelsen om anmälningsplikt

skulle myndigheterna äga möjlighet att låta fridlysningsbestämmelserna

ånyo träda i kraft så snart björnbeståndet nedgått till skälig

nivå. För Västerbottens län skulle det måhända för närvarande räcka med

att häva''fridlysningsbestämmelserna för Sorsele och Dorotea socknar, vilka

för närvarande hysa eif för stort antal björnar. För att upphävandet av

fredningsbestämmelsen skall få avsedd effekt torde det vara nödvändigt, att

i enlighet med vad som nu jämlikt 14 § mom. 1 jaktlagen gäller beträffande

varg och järv, tillåta jakt även å annans jaktområde. Däremot skulle rätten

till dödat djur fortfarande förbehållas kronan.

Beträffande omfattningen av de skador, som under de senaste åren förorsakats

av björn och beloppet av de ersättningar, som utbetalats av statsmedel

för av fridlysta rovdjur dödade husdjur, torde vederbörande motionärer

komma att förebringa nödig utredning. Motionärernas uttalande om svårigheten

särskilt för lapparna att leda i bevis skadefall särskilt i vad avser renkalvar

måste understrykas. I det betänkande med förslag till lag örn rätt till

jakt samt till jaktstadga, som ligger till grund för nuvarande jaktlagstiftning

har ämnet å sidorna 170 och 171 i betänkandet behandlats med förståelse

s. 19 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.

19

och vederhäftighet. Utredningsmannen framför bl. a. förslag om ersättning

lill de lappbyar, inom vilkas kalvningsland björnar pläga göra skada. Någon

dylik ersättning har emellertid mig veterligt ännu icke utbetalats.

De direkta skadorna, som åstadkommas å lapparnas renhjordar genom

björnarnas förvållande, böra icke bagatelliseras. Det gäller ofta personer, vars

ekonomi icke tål någon större påfrestning. Indirekt åstadkommer emellertid

det nuvarande tillståndet en ännu större skada därigenom att det är ägnat

att framskapa olust och vantrevnad inom renskötselyrket.

Tänker man sig något in i det förhållandet att lapparna äro nödsakade att

tolerera förekomsten av fridlysta rovdjur exempelvis på vårbeteslanden under

kalvningstiden, då renkorna reagera för minsta tecken till fara genom att

rusa upp mot högfjällen, så måste man förstå lapparnas känslor.

Beträffande örnarna bör medgivas att den skada de åstadkomma bland

tamdjur ej är så stor om man gör jämförelser med andra fridlysta rovdjursslag.

Så sällsynta äro de emellertid inte, som man på sina håll vill göra troligt

och inte heller så oskadliga som man vill göra gällande. Alt döma av de

klagomål som framkommer ställa de till mesta förtreten för ripjägare genom

att vittja deras fångstredskap. Den minskade tillgången på ripa, hare och

annat matnyttigt vilt har emellertid medfört att örnarna blivit mera aggressiva

än tidigare mot renar. Denna omständighet bör för övrigt betraktas även i

fråga örn andra rovdjur. Från extremt naturskyddsliåll brukar ju ofta anföras

den satsen att då boskapsskötsel, enkannerligen renskötsel, kunde bedrivas

i lappmarkerna under tider, då rovdjuren voro långt talrikare än vad

nu är fallet, hur kan det då påstås att de nuvarande fåtaliga rovdjuren kunna

förorsaka så stor skada. Man förbiser då ofta att markerna på den tiden

vimlade av allt slags vilt, vilket man ju inte kan påstå att de göra för närvarande.

Att rovdjurens skadegörelse särskilt beträffande renar står i viss

relation med tillgången till vilt bör således beaktas i högre grad än vad

hittills skett.

Invändning kunde icke göras mot en modifiering av de nuvarande fredningsbestämmelserna

i fråga om hjörn, lo och örn, därvid renskötande lappar

i värjo fall böra tillerkännas rätt att skydda sin egendom mot angrepp av

rovdjur åtminstone på ungefär enahanda sätt som för närvarande gäller i

fråga om löslöpande hundar, som ofreda renarna.

Västerbottens läns hushålliungssällskaps förvaltningsutskott: Fridlysningen

av björn, lo och örn bär tillkommit emot befolkningens önskemål i berörda

trakter. Hos folk i andra delar av landet uppbäres fridlysningskravet

av ej så liten naturromantik för att icke säga naturlyrik. Ingen bestrider att

forstmästare Stig Wessléns björnfilmer äro underbara. Underbart och högst

intressant kan det ju också vara för någon turist eller jämförlig, som gör en

gästroll i fjälltrakterna, att lia strövat omkring i björnens rike. För befolkningen

däremot, som är nödgad alt sträva hårt för silt uppehälle i dessa

bygder, ställer sig saken helt annorlunda. Denna befolkning har endast obehagen

av grannskapet.

Man kan ej heller förringa den skadegörelse, sorn fridlysta rovdjur obestridligen

göra. Särskilt svåra i detta fallet äro björnen och lodjuret. Örnens

skadegörelse är nog minst från jordbruksbefolkningens synpunkt. Skadegörelsens

omfattning kail dock icke bedömas enbart nied ledning av de skadeersättningar,

som årligen utgå, utan är i verkligheten betydligt större. All

erfarenhet visar nämligen, att bevisföringen är så pass omständlig och dyrbar,

att den ofta icke är möjlig att förebringa. 1 samma män sorn rovdjuren

på grund av fridlysning öka i antal, blir också skadegörelsen större. Kampen

för tillvaron i fjällbygden är nog sträng förut, ulan att den också skall

behöva ytterligare skärpas genom en till synes hopplös kamp mot fridlysta

vilddjur.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.

På sista tiden bär det officiellt erkänts, att rovdjursstocken ökat för mycket

i vissa trakter, varför ju också en decimering av beståndet medgivits.

Denna åtgärd är emellertid ingalunda tillfredsställande.

Trots att den som motsätter sig nuvarande fridlysningsbestämmelser kommer

att betraktas som djur- och naturfientlig är det dock nödvändigt att

framhålla, att rovdjursfridlysningen icke är önskvärd ur befolkningens synpunkt.

Man vill säkerligen icke påstå, att södra och mellersta Sverige blivit

fattigare genom att rovdjursplågan där försvunnit. Av litterära skildringar

från äldre tider, när rovdjuren strövade omkring i nämnda trakter och gjorde

dessa osäkra, framgår med all tydlighet att sällskapet icke var åtråvärt.

Syd- och Mellansveriges befolkning vill nog inte ha tillbaka den vildmarksromantik,

som följer av att björn lufsar kring gårdarna och att lo dödar lårhjordarna.

Med den utbredning av bebyggelsen som alltjämt fortgår i Norrlands

skogs- och fjälltrakter är det ej heller där något önskemål att behålla

rovdjuren. Vad beträffar lo förekommer den som bekant ej blott i fjälltrakterna

utan även i södra delarna av lappmarken, där förekomsten bl. a. förhindrar

en ekonomisk fårhållning, som åtminstone under nuvarande förhållanden

kunde vara ur landets synpunkt önskvärd.

Förvaltningsutskottet vitsordar, att ur jordbrukets synpunkt fortsatt fridlysning

av rovdjuren icke är önskvärd. Än mindre kan den vara önskvärd

ur renskötselns synpunkt. Förvaltningsutskottet nödgas fördenskull uttala

sig emot att Norrland skall betraktas såsom ett reservat för vissa fridlysta

rovdjur.

På grund av vad sålunda anförts anser förvaltningsutskottet sig böra tillstyrka

bifall till motionen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Länsstyrelsen delar helt den av hushållningssällskapet

uttalade uppfattningen i frågan.

Frånsett det i och för sig anmärkningsvärda förhållandet att det är den i

flera avseenden sämst ställda befolkningen, som hårdast drabbas av verkningarna

av fridlysningen, bör den ekonomiska sidan av saken icke underskattas.

Allra minst under nu rådande kristid är det lämpligt att uppehålla

en fridlysning som hämmar och försvårar boskaps- och renskötseln.

Länsstyrelsen får på det livligaste tillstyrka bifall till motionen.

Lappfogdarna i Norrbottens län: Vid upprepade tillfällen har det från

lappväsendets sida framhållits, hurusom förekomsten av björn, lo och örn

i länets renbetestrakter sedan åtskilliga år tillbaka i oavbruten följd undergått

en märkbar stegring. Denna stegring bär väckt oro såväl hos lapparna

som ock hos den bofasta befolkning, som plägar lia kreatur å bete kring

lågfjällen och i det mera avlägsna skogslandet i övrigt. Så gott som vid varje

sammanträde, som lappfogdarna hålla med lapparna i länet, framföras klagomål

över de fridlysta rovdjurens härjningar. Statsverkets utgifter för skadorna

hava stigit till ej obetydliga belopp; dock torde den verkliga skadegörelsen vara

avsevärt större än vad som kan framgå av sagda utgiftsposter. I synnerhet

beträffande björnens härjningar på våren bland de nyfödda renkalvarna bär

man svårt att förebringa bevisning, tillräcklig för att kunna motivera ersättning

av statsmedel för de olika skadefallen. Men då lapparna esomoftast

märka hurusom den ena renkalven efter den andra försvinner och björn

bevisligen uppehåller sig å trakten, har man säkerligen goda skäl att anse

detta djur som skadegöraren. De skador som vållas av lo och örn kunna

lättare med vittnen fastställas, då vid sådana skadefall lämningar av de

dödade renarna .stanna på platsen. Björnen söker ofta släpa bort och dölja

sitt byte, eller ock — såsom i fråga om de späda vårkalvarna — förtär han

dem med hull och hår. — Det är ostridigt, att rennäringen lider skada genom

björn, lo och örn, och det är under sådana förhållanden ett viktigt eko
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.

21

nomiskt intresse att rovdjursstammen hålles nere vid rimlig storlek. För

lapparnas näring, som i många avseenden bedrives under svårigheter, borde

icke läggas onödiga och onyttiga hinder. Det nu gällande förbudet att döda

björn, lo och örn å kronomark måste ur lappväsendets synpunkt betraktas

som ett sådant.

Vi måste dock framhålla, att ett helt utrotande av de ifrågavarande djuren

knappast kan ligga i det allmännas intresse, och det vore måhända en

allt för långt gående ågärd att helt beröva dem det skydd, som innefattades

i den nu gällande lagstiftningen. Därest björn, lo och örn finge jagas och

dödas av varje jakträttsinnehavare, kunde beskattningen bliva så hård, att

djuren i fråga å vida trakter försvunne. En lämplig avjagning skulle däremot

kunna komma till stånd om de renskötande lapparna gåves rätt att å

sina renbetesmarker jaga och döda sådana rovdjur. Något jagande i stort från

lapparnas sida kan nian ej behöva räkna med; det kan nämligen sägas, att

de i allmänhet hava full sysselsättning med sitt arbete i renskötseln.

Vi önskade sålunda understryka nödvändigheten av att stammen av björn,

lo och örn nedskäres och få fördenskull förorda åtgärder i enlighet med det

i motionen anförda alternativet om tillerkännande av rätt för de renskötande

lapparna att jaga och döda björn, lo och örn inom sina renbetesområden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Länsstyrelsens uppfattning i detta ämne

har tidigare i olika sammanhang blivit framförd, och länsstyrelsen har sedermera

endast blivit ytterligare befäst i denna sin inställning. De två senaste

gångerna framlades denna den 30 mars 1935 i yttrande över motionen

1:61 — som gick ut på bland annat att renskötande lapp utan inhämtande

av länsstyrelsens tillstånd skulle äga rätt att å annan kronomark än nationalpark

döda björn, som anfallit människa eller tamdjur — och den 28 november

1936 över 1936 års betänkande med förslag till nya jaktförfattningar.

Härvid har länsstyrelsen uttalat sig för en lättnad i fridlysningsbestämmelserna

för lapparnas del och till stöd härför framhållit bland annat, att

proceduren — som likväl bibehållits i 1938 års jaktstadga — för oskadliggörande

av viss hjörn ter sig åtskilligt verklighetsfrämmande, främst på

grund av de långa avstånden och dåliga förbindelserna mellan sökanden och

den tillståndsbeviljamie myndigheten, d. v. s. länsstyrelsen; nyttan för lapparna

av ett länsstyrelsens tillstånd, när det äntligen kommer, är alltså tämligen

illusorisk.

Vidare ansåg länsstyrelsen stadgandet i nuvarande 18 § jaktlagen om att

fälld björn tillfaller kronan i viss mån utgöra en garanti för att dödandet

skulle inskränka sig til! skadebjörnar, örn renskötande lapp gåves rätt att

döda björn. Lapparna torde nämligen säkerligen icke för nöjes skull komma

att idka björnjakt i sådan omfattning alt beståndet äventyrades, då de

icke få behålla jaktbytet.

Det förtjänar erinras att denna inställning till lapparnas rätt att fälla björn

icke varit främmande för Kungl. Majit, i det dåvarande jordbruksministern

för 1933 års riksdag beträffande jakt efter björn framlade en proposition av

enahanda innehåll, som nu av länsstyrelsen föreslås, vilken, elter tillstyrkan

av jordbruksutskottet, bifölls i andra kammaren men avslogs i första med

endast två rösters majoritet.

Beträffande lo och örn föreligger måhända för lapparnas personliga vidkommande

ej samma behov av fridlysningens upphävande, då dessa djur ju

endast undantagsvis anfalla människor och sålunda icke på samina sålt som

björnen framkalla känslor av otrygghet och obehag hos renvårdarna vid vaktandet

av renarna. Länsstyrelsen vill emellertid vitsorda lappfogdarnas uppgifter

örn det alltmer ökade ohägn, som åsamkas lapparna genom den ökade

spridningen av dessa djur och ilen därigenom ökade skadegörelsen. Det för
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.

tjänar nämnas, att endast för en vecka sedan åtta renkalvar dödats vid Nattberget

i närheten av Älvsbyn; saken är ännu under utredning, men det kan

redan nu anses säkert att lo varit framme.

Den ovan åberopade bestämmelsen i 18 § jaktlagen torde i fråga om lo

och örn vara ett tillräckligt skydd för att jakt ej kommer att ske annat än

i nödfall, örn lapparna gåves rätt att döda dem på renbeteslanden.

Under åberopande av vad länsstyrelsen tidigare och nu i denna sak anfört

och av lappfogdarnas yttrande får länsstyrelsen föreslå sådan ändring

i gällande bestämmelser, att renvårdande lapp må å sådan annan kronomark

än nationalpark, varest han enligt lagen om de svenska lapparnas rätt till

renbete i Sverige äger jaga, utan särskilt tillstånd döda björn, lo och örn.

Utskottet. Utskottet vill till en början erinra örn att björnen enligt gällande bestämmelser

är helt fridlyst endast på kronomark och nationalpark. På enskild

mark må björnen däremot dödas av jakträttsinnehavaren, men tillfaller det

dödade djuret kronan, därest ej Kungl. Maj:t annorledes förordnar.

Då utskottet vid 1938 års riksdag förklarade sig icke ha något att erinra

mot att de föreslagna bestämmelserna, som sammanhängde med fridlysningen

av björnen, finge inflyta i jaktstadgan, utgick utskottet från den utredning

angående björnstammens storlek, som vid denna tidpunkt förelåg. Av de

uppgifter som lämnats i förevarande motion och de däröver avgivna yttrandena

synes framgå, att björnens antal under senare år något ökat. Utredningen

i ärendet torde jämväl visa, att björnens skadegörelse på tamdjur

numera är av ingalunda oväsentlig betydelse. Förhållandena synas därför

utskottet vara något annorlunda nu än år 1938. Med anledning härav

ha i anslutning till vad som anförts i motionen och de däröver avgivna yttrandena

inom utskottet dryftats olika möjligheter för decimering av björnbeståndet.

Att i dylikt syfte helt upphäva den gällande fridlysningen finner

utskottet ur flera synpunkter vara en alltför radikal åtgärd, som skulle

kunna medföra att dessa djur inom en nära framtid helt utrotades, vilket

utskottet icke finner önskvärt.

Vidkommande det i motionen framställda alternativa yrkandet, att renskötande

lapp skulle tillerkännas rätt att döda alla de rovdjur som vore till

hinders för hans näring, vilket här torde böra upptagas till behandling endast

i vad det avser rätt att döda björn, lo och örn, vill utskottet till en början

erinra om, att en proposition rörande utvidgad rätt för lapp att utan särskilt

tillstånd döda björn tillstyrktes av utskottet vid 1933 års riksdag, men

att frågan därom förföll, då kamrarna stannade i olika beslut. Vid övervägande

av åtgärder på detta område bör dessutom enligt utskottets uppfattning

beaktas, att en sådan rätt för lapparna kunde innebära en orättvisa

mot den bofasta befolkningen, som enligt vad utredningen i ärendet giver

vid handen tillfogas icke oväsentliga skador av björn å sina djur.

Emellertid öppna gällande bestämmelser i ämnet möjlighet för Kungl.

Maj:t att i särskilda fall meddela tillstånd för länsstyrelse att anordna jakt

efter björn i ändamål att åvägabringa minskning av stammen. Dylika tillstånd

ha enligt vad utskottet inhämtat meddelats länsstyrelserna i Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län, avseende tillhopa 25 björnar. En
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.

23

ligt vad som i ärendet upplysts ha dock dessa tillstånd icke kunnat i full utsträckning

utnyttjas beroende på svårigheter för de utsedda jägarna att påträffa

djuren. Utskottet anser därför önskvärt, att Kungl. Maj:t upptager till

övervägande olika möjligheter att göra berörda utgallring av björnstammen

mera effektiv, exempelvis genom att flera personer än hittills berättigas att

verkställa jakten, att tillstånd medgives till fällande av flera björnar än som

nu är fallet eller att andra lämpliga anordningar träffas. Genom ett dylikt

förfaringssätt synas motionärernas önskemål i viss mån kunna tillgodoses

utan ändring av gällande bestämmelser i ämnet.

Vad härefter angår lodjuret torde utredningen i ärendet visa, att skadorna

av detta djur under senaste tid varit stadda i ökning. Enligt gällande bestämmelser

finnas emellertid samma möjligheter för Kungl. Majit att medgiva

länsstyrelse tillstånd att anordna jakt efter detta djur för nedbringande

av stammen, som förut berörts beträffande björn. Utskottet har inhämtat,

att dylikt tillstånd meddelats till jakt efter 2 lodjur inom ett område bestående

av Sorsele socken i Västerbottens län och Arjeplogs socken i Norrbottens

län. Det torde enligt utskottets förmenande kunna övervägas, huruvida

icke tillstånd varom nu är fråga kunde meddelas i större utsträckning

än som hittills skett. Utskottet vill därför framhålla önskvärdheten av att

Kungl. Majit har sin uppmärksamhet riktad på ifrågavarande spörsmål och,

därest skadorna av lodjur visa tendens att i avsevärdare mån öka, utan dröjsmål

vidtager de åtgärder till nedbringande av lodjursstammen, som må anses

erforderliga.

Vad slutligen angår örnen synas skadorna av nämnda djur enligt utredningen

i ärendet knappast vara av större omfattning. Skulle skadorna emellertid

å någon trakt bliva avsevärda, kan jakträttsinnehavaren enligt gällande

bestämmelser erhålla Kungl. Majits tillstånd att döda det antal dylika

djur, som för sådant ändamål prövas nödigt.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av motionen lii 12 må i skrivelse

till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville taga

under övervägande lämpligheten av visst nedbringande av

stammen av björn och lo å kronans marker samt vidtaga de

åtgärder, som med anledning därav kunna ifrågakomma.

Stockholm den 16 maj 1941.

På jordbruksutskottets vägnar:

L. TJÄLLGREN.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 47.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Tjällgren, Carl Eriksson, Granath, Gabrielsson, Mannerskantz,

von Stockenström, Nils Olsson och Svedberg samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Andersson i Tungelsta, Carlström,

Mäler, Liedberg, Andersson i Surahammar, Gustafson i Dädesjö och Pettersson i Dahl.

Reservation

av herrar Andersson i Tungelsta och Liedberg.

417807. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1941.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1941:264 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående fridlysningen av vissa djurslag. a1 i texten