Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändring av gällande bestämmelser rörande arrendevillkoren för kronooch andra av det allmänna ägda arrendehemman m. m.

1941-05-16 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1941:48, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändring av gällande bestämmelser rörande arrendevillkoren för kronooch andra av det allmänna ägda arrendehemman m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

1

Nr 48.

Ankom till riksdagens kansli den 16 maj 1941 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändring av

gällande bestämmelser rörande arrendevillkoren för

krono- och andra av det allmänna ägda arrendehemman

m. m.

(2:a avd.)

Jordbruksutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande

inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen:

1) I: 167 av herr Löfvander m. fl. och II: 222 av herr Pettersson i Dahl

m. fl., likalydande, vari hemställts, att riksdagen ville besluta sådan ändring

av bestämmelserna rörande arrendevillkoren för krono- och andra av

det allmänna ägda arrendehemman, varigenom vid missväxt modifikationer

i fråga örn arrendet skulle kunna medgivas på sätt i motionerna anförts;

samt

2) II: 221 av herrar Birke och Thorell, vari föreslagits, att riksdagen måtte

besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning i syfte att

ernå en efter nuvarande starka förändringar i priset på jordbruksprodukter

mera lämplig bestämning av de arrenden som skola erläggas av arrendatorer

av viss kronogendom.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för dessa framställningar, får

utskottet hänvisa till motionerna.

Utskottet har i vederbörlig ordning införskaffat utlåtanden över samtliga

ifrågavarande motioner från kammarkollegiet och domänstyrelsen samt över

de likalydande motionerna I: 167 och II: 222 jämväl från egnahemsstyrelsen.

Till ledning vid bedömandet av de i motionerna avhandlade frågorna vill

utskottet giva följande redogörelse.

Kronans jordbruksegendomar skola jämlikt § 77 regeringsformen förvaltas

efter de grunder riksdagen därom föreskriver. I enlighet med nämnda

stadgande har riksdagen tid efter annan efter framställning av Kungl. Maj:t

antagit författningar rörande grunderna för förvaltningen av berörda egendomar,

lämpade efter förhållandena vid de olika tider författningarna tillkommit.

Nu gällande författning i ämnet är förordningen den 22 juni 1934

(nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom, vilken

äger tillämpning å utarrenderingar verkställda efter ingången av år 1935.

Nämnda förordning ersatte bestämmelserna i kungörelsen den 4 juni 1908

(nr 52) angående förändrade grunder för förvaltningen av kronans jord
Bihang

till riksdagens protokoll 1941. 10 sami. Nr 48. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48-

bruksdomäner, som fortfarande äger tillämpning å det icke obetydliga antal

ännu gällande arrendeavtal, som slutits före den 1 juli 1932. Enligt båda författningarna

skall, då utarrendering förestår av jordbruksegendom, företagas

arrendeuppskattning, därvid skall upprättas beskrivning över egendomen

ävensom uppgöras förslag till sättet för dess utarrendering samt till den arrendeavgift

och de villkor i övrigt, emot vilka densamma bör upplåtas. Sådan

uppskattning verkställes av en nämnd bestående av domänintendenten samt

två uppskattningsmän. Domänstyrelsen fastställer med stöd av arrendeuppskattningen

jämte övriga tillgängliga upplysningar de villkor, under vilka utarrenderingen

bör ske. Enligt mom. 10 :o i 1908 års kungörelse skall arrendeavgiften

alltid vara utsatt i penningar. Denna bestämmelse ändrades genom

kungörelsen den 10 juni 1932 (nr 186) örn ändrad lydelse av mom. 10:o förenämnda

kungörelse nr 52/1908. Enligt sistnämnda författning, som trädde

i kraft den 1 juli 1932, skall arrendeavgiften vara utsatt till hälften i penningar

och till hälften i en eller flera av de persedlar, som upptagas i länets

markegångstaxa, att lösas med penningar efter senast fastställda pris enligt

litt. A i markegångstaxan. Motsvarande föreskrift finnes intagen i 12 § i 1934

års förordning. Avgiften skall för varje arrendeår erläggas på sätt domänstyrelsen

bestämmer under uppbördstermin från och med den 1 till och med

den 14 mars det kalenderår, då arrendeåret utlöper.

Såsom nyss nämnts skulle arrendet för kronans jordbruksegendomar jämlikt

1908 års kungörelse vara helt utsatt i penningar. För de arrendatorer, vilkas

kontrakt grundade sig på uppskattningar, som verkställts under den av

förra världskriget föranledda högkonjunkturen och som därigenom försatts i

svårigheter att fullgöra ingångna förbindelser, föreskrevos genom kungörelsen

den 18 juni 1926 (nr 261) vissa lättnader i arrendevillkoren genom nedsättning

av arrendet. Lindringarna kunde medgivas i vart särskilt fall efter därom gjord

ansökning. Liknande föreskrifter gåvos i kungörelserna den 10 mars 1933

(nr 79) och den 15 juni 1934 (nr 280).

Vidare må erinras, att Kungl. Majit vid upprepade tillfällen bemyndigat

domänstyrelsen att under vissa villkor i avseende å räntebetalning och säkerhet

bevilja anstånd med erläggande av arrendeavgifter för utarrenderade

kronoegendomar. Senast har Kungl. Majit sålunda den 16 februari 1940 bemyndigat

domänstyrelsen att bevilja anstånd till av styrelsen bestämd dag,

dock ej längre än till den 1 november 1940, med betalning av högst en fjärdedel

eller, i särskilda fall, hälften av under samma år förfallande arrendeavgifter

för utarrenderade kronodomäner, under villkor att arrendator å belopp,

som icke inom kontraktsenlig tid guldits, erlägger ränta från förfallodagen,

tills full betalning sker, efter en räntefot av 4 procent för år ävensom

för betalningens behöriga fullgörande till såväl resterande arrendeavgäld som

ränta därå ställer till vederhäftigheten styrkt borgen eller annan säkerhet,

som av domänstyrelsen godkännes.

Vad angår de ecklesiastika fastigheterna innehåller gällande ecklesiastika

boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400) ingen föreskrift därom att viss

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

3

del av arrendeavgiften för de av pastoraten förvaltade löneboställena skall

bestämmas i persedlar. Vid av pastoraten företagen utarrendering av boställen,

som skett enligt äldre bestämmelser, ecklesiastik arrendeförordning

den 21 november 1925, nr 452, eller enligt övergångsbestämmelserna i 67 §

7 mom. av 1932 års boställsordning, skall däremot arrendeavgiften i regel

vara utsatt till hälften i penningar och till hälften i en eller flera persedlar,

som upptagas i länets markegångstaxa. Vid utarrendering av allmänna kyrkohemman

och biskopshemman skall också hälften av arrendeavgiften i regel

vara utsatt i persedlar.

Nämnas må även, att enligt den vid tiden för förra världskriget gällande

förordningen den 15 september 1911 (nr 89) angående utarrendering

av prästerskapets löneboställen arrendeavgiften alltid skulle vara utsatt i

penningar. Vissa arrendatorer, vilkas arrendeavtal slutits under den av

nämnda krig föranledda högkonjunkturen, försattes därigenom under den

följande depressionstiden med vikande priser på jordbruksprodukter i svårigheter

att fullgöra de ingångna arrendeavtalen. Genom lagar den 21 maj

1926 (nr 104), den 21 oktober 1932 (nr 465) och den 24 mars 1933 (nr 100)

medgåvos därför vissa lindringar i arrendeavtalen för sådana arrendatorer.

Lindringarna voro icke generella utan förutsatte prövning i varje särskilt

fall rörande arrendatorns ekonomiska ställning m. m.

Utskottet vill slutligen erinra om, att ansökninffar av liknande innehåll

som ifrågavarande motioner nyligen avgjorts av Kungl. Maj:t.

I skrivelse den 19 november 1940 hemställde riksförbundet Sveriges

statsarrendatorer, att bestämmelserna i 12 § 1 mom. förenämnda förordning

nr 320/1934 samt motsvarande bestämmelser i ecklesiastik boställsordning

måtte upphävas för den tid priset å jordbrukets produkter reglerades

av statsmakterna och att hela arrendeavgiften måtte förklaras skola utgå

i penningar, därest vederbörande arrendator därom gjorde framställning.

Vidare anhöll riksförbundet landsbygdens folk i skrivelse den 21 december

1940, att Kungl. Maj:t på anförda skäl måtte uppdraga åt domänstyrelsen

att verkställa arrendereglering beträffande sådana kronoarrenden,

där arrendeavgiften utginge i naturaprodukter; och hemställde riksförbundet,

att erforderliga åtgärder måtte vidtagas för att regleringen skulle vinna

tillämpning från och med den 14 mars 1941. Över framställningarna avgav

domänstyrelsen yttrande, vilket finnes såsom bilaga A fogat till detta utlåtande.

Genom beslut den 31 januari 1941 fann Kungl. Majit (jordbruksdepartementet)

i anledning av ansökningarna samt i överensstämmelse med vad

domänstyrelsen hemställt gott bemyndiga domänstyrelsen alt bevilja anstånd

till av styrelsen bestämd dag, dock ej längre än till den 31 december

1941, med betalning av högst hälften eller, när synnerliga skäl därtill vore,

tre fjärdedelar av under samma år förfallande arrendeavgifter för utarrenderade

kronodomäner, under villkor att arrendator å belopp, som icke gäldades

inom kontraktsenlig tid, erlade ränta från förfallodagen tills full betalning

skedde efter en räntefot av fyra procent för år ävensom för betalningens

behöriga fullgörande till såväl resterande arrendeavgäld som ränta

därå ställde till vederhäftigheten styrkt borgen eller annan säkerhet, som

domänstyrelsen godkände.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

Arrendatorförbundets framställning i vad den avsåg de ecklesiastika fastigheterna

avgjordes genom beslut samma dag på föredragning av chefen för

ecklesiastikdepartementet, sedan yttrande avgivits av bland andra kammarkollegiet,

vilket yttrande finnes såsom bilaga B fogat till detta utlåtande, tillsammans

med en ansökning av stiftsnämnden i Lund att de i arrendeavgifterna

för ecklesiastika boställen ingående persedlar, vilka skulle lösas efter priserna

i 1940 års markegångstaxa litt. A, i stället måtte få lösas efter 1939 års

markegångspris eller eventuellt efter medeltalet av nämnda två års markegångspriser.

Genom sistnämnda beslut fann Kungl. Majit framställningarna

icke föranleda annan Kungl. Majits åtgärd, än att Kungl. Majit dels medgav,

att, där pastorat lämnade arrendator anstånd ined erläggande av under mars

1941 förfallande arrende- och årsbelopp för sådana löneboställen, som häftade

för återbetalning av förskott eller lån ur kyrkofonden, pastoratet finge

åtnjuta anstånd intill senast den 1 november 1941 med inbetalning av högst

hälften eller, när synnerliga skäl däidill vore, tre fjärdedelar av dessförinnan

förfallande annuitet å dylikt förskott eller lån, dock att pastorat, som begagnade

sig av sålunda medgivet anstånd, skulle vara skyldigt att å ogulden

del av annuiteten erlägga ränta efter fyra procent för år från förfallodagen,

tills betalning skedde, dels ock bemyndigade stiftsnämnderna att, på därom

av arrendator av under stiftsnämnds förvaltning stående fastighet gjord

ansökning, bevilja denne anstånd med betalning av högst hälften eller, när

synnerliga skäl därtill vore, tre fjärdedelar av under mars 1941 för fastigheten

förfallande arrendeavgift och årsbelopp för nybyggnad, dock ej längre

än till den 1 november 1941, under villkor att arrendatorn å belopp, som

icke inom kontraktsenlig tid guldits, erlade ränta från förfallodagen, tills full

betalning skedde, efter fyra procent för år ävensom för betalningens behöriga

fullgörande till såväl resterande arrendeavgift och årsbelopp som ränta

därå ställde lill vederhäftigheten styrkt borgen eller annan säkerhet, som

av stiftsnämnden godkändes. Anstånd, som här senast berörts, finge av

stiftsnämnd medgivas arrendator endast i de fall, då det kunde anses visat,

att det på grund av arrendets storlek och arrendatorns ekonomiska ställning

skulle bereda honom avsevärd svårighet att erlägga arrendeavgiften jämte

årsbeloppet i enlighet med arrendekontraktet.

I sitt yttrande över förevarande motioner har kammarkollegiet föreslagit

att utskottet ville hos riksdagen hemställa, att motionerna icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd. I övrigt har kollegiet anfört följande.

Såvitt angår i motionerna I: 167 och 11:222 avsedd ecklesiastik egendom

tillåter sig kollegiet åberopa vad ämbetsverket i sitt underdåniga utlåtande

den 20 januari 1941 (bilaga B till detta utlåtande) anfört såsom skäl mot

ändring av gällande bestämmelser om arrendeavgifts utgörande till viss

del i penningar och till viss del i persedlar. Vidkommande i nämnda två

motioner samt i motionen 11:221 avsedd kronoegendom under domänstyrelsens

förvaltning lärer i huvudsak motsvarande skäl kunna anföras mot ändring

av för sådan egendom gällande bestämmelser. Det må i övrigt beträffande

den ecklesiastika egendomen erinras, såsom ock skett i nämnda utlåtande,

att gällande ecklesiastik boställsordning av den 30 augusti 1932 icke

innehåller någon föreskrift örn att viss del av arrendeavgiften för de av pastoraten

förvaltade löneboställena skall bestämmas i persedlar, även örn så

faktiskt sker i betydande utsträckning.

Jämväl domänstyrelsen har avstyrkt bifall till motionerna och anfört

följande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

5

Motionerna I: 167 och II: 222.

Det må i detta sammanhang endast erinras örn, hurusom vissa enskilda

arrendatorer intaga en i nu omförmälda hänseende betydligt ogynnsammare

ställning än kronoarrendatorerna. Vid de privata arrendena utgöres legan,

där denna skall bestämmas i jordbruksprodukter, helt i dessa produkter. De

vanligast förekommande äro de s. k. mjölkarrendena. Att dessa arrenden

under nu rådande konjunkturer komma att bli avsevärt förhöjda är uppenbart

och att arrendatorer av denna kategori vid inträffande missväxt komma

i ett väsentligt svårare läge än kronoarrendatorerna är vidare säkert. Om

överhuvud taget jämkningar i arrendelegan böra medgivas vid missväxt för

arrenden av här ifrågavarande storleksordning, torde bestämmelser i sådant

hänseende lämpligen lia sin plats i allmänna arrendelagen. Vad nu kronoarrendatorerna

beträffar ha såväl Kungl. Maj:t som vederbörande myndighet

sin uppmärksamhet fästad på förhållandena och frågan kommer att ånyo

övervägas i samband med att utfallet av 1941 års skörd blir känt.

Motionen II: 221.

Såsom av domänstyrelsens underdåniga utlåtande den 7 januari 1941 (Bilaga

A till detta utlåtande) framgår lia kronoarrendatorerna ej i lika hög

grad som enskilda jordbrukare drabbats av det ökade skattetrycket, eftersom

kronan i övervägande antalet fall betalar skatterna. De enskilda jordbrukarna

drabbas även proportionsvis av högre ränteutgifter än arrendatorerna

få förhöjda arrendeavgifter. I förhållande till vissa privata arrendatorer

intaga kronoarrendatorerna en betydligt gynnsammare ställning. Vid de privata

arrendena utgöres legan, där denna skall bestämmas i jordbruksprodukter,

helt i dessa produkter. De vanligast förekommande äro de så kallade

mjölkarrendena. Att dessa arrenden under nu rådande konjunkturer komma

att bli avsevärt förhöjda är uppenbart. Såsom i motionen framhållits äro

emellertid arrendeavgifterna för kronodomänerna bestämda till hälften i penningar

och till hälften i persedlar, som skola lösas med penningar enligt

markegångstaxa^ priser. Skälet till att kronoarrendena icke kommit att helt

bestämmas i naturapersedlar har varit svårigheten att överblicka konsekvenserna

av en sådan anordning, då denna kunde antagas i vissa fall medföra

höjningar eller sänkningar i legan, som icke stöde i proportion till den ökade

eller minskade avkastningen. Förändringar kunde uppkomma i fråga

örn jordbrukets omkostnader i förhållande till de under uppskattningsåret

beräknade. Produkterna kunde stiga mer än normalt på grund av mindre

god skörd m. m. dylikt. Med anledning härav stannade man för att vid kronoarrendena

endast göra hälften av avgiften beroende av prisfluktuationerna

å lantbruksprodukter. Jordägare och arrendator horde med andra ord dela

den framtida risken till hälften vardera. Detta hindrar emellertid icke —

såsom styrelsen även framhållit i utlåtandet den 7 januari 1941, sid. 12 —

alt prisbildningen på grund av omständigheterna i ett visst läge kan bli så

onormal att det blir nödvändigt att såsom under krisen 1917—1920 avvika

från eljest gängse utarrenderingstider. Av vad sålunda anförts och i övrigt

i nyssberörda utlåtande förekommit framgår, att såväl Kungl. Maj:t som

vederbörande myndighet ha sin uppmärksamhet fästad på de i motionen

berörda förhållandena och ali frågan kommer att ånyo övervägas, sedan kännedom

erhållits örn utfallet av 1911 års skörd. På grund härav torde något

initiativ i motionens syfte från riksdagens sida ej vara erforderligt.

Förevarande spörsmål har även samband med föreskrifterna örn markegångstaxa^

beräkning. 1 delta hänseende må erinras örn följande. I skrivelse

den 4 juni 1935 (nr 270) har riksdagen, i anledning av en inom riksda
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

gen väckt motion, anhållit att Kungl. Maj:t ville i samband med prövningen

av grunder och förfaringssätt för visst dyrortsgrupperingsarbete till prövning

jämväl upptaga frågan örn revision av gällande markegångsbestämmelser.

I underdånig framställning den 6 december 1937 bar föreningen av arrendatorer

av kronoegendomar i Malmöhus län u. p. a. tillsammans med

föreningen arrendatorer av ecklesiastika hemman i Skåne u. p. a. hemställt,

att Kungl. Majit måtte taga under övervägande möjligheterna att genom ändrade

grunder och former för markegångsättningen åvägabringa större rättvisa

vid bestämmande av arrendeavgifter för allmänna hemman. Båda berörda

framställningar äro föremål för utredning inom finansdepartementet.

Då frågan i denna del redan är föremål för statsmakternas överväganden,

lära, i avvaktan på slutförandet av finansdepartementets utredning, några

ytterligare åtgärder från riksdagens sida icke heller bär vara påkallade.

Egnahemsstijrelsen har i sitt utlåtande över motionerna I: 167 och II: 222

till en början erinrat, att arrendeavgiften för av egnahemsorganisationen med

nyttjanderätt upplåtna jordbruksfastigheter -—- arrendeegnahem — i sin helhet

utginge kontant, varför de i nämnda motioner framförda synpunkterna icke

vore tillämpliga på egnahemsorganisationens jordupplåtelser. I övrigt har

egnahemsstyrelsen anfört följande.

Såsom framgår av motionerna kan arrendets delvisa uttagande efter priset

på naturaprodukter under vissa förhållanden medföra konsekvenser för arrendatorerna,

vilka måste framstå såsom både ekonomiskt betungande och

obilliga. När, såsom förhållandet varit föregående år, skörden blir liten och

priserna på jordbrukets produkter som följd härav stiga, kan den arrendator,

som drabbats av svag skörd, komma i ett ekonomiskt sett mycket ofördelaktigt

läge. Egnahemsstyrelsen anser därför skäl föreligga till övervägande,

huruvida icke förutsättningar böra skapas för reglering av sålunda uppkomna

olägenheter.

Viskottet. De i förevarande motioner påtalade svårigheterna för arrendatorer av kronoegendomar

och ecklesiastika fastigheter att under rådande onormala förhållanden

på jordbrukets område i vissa fall kunna erlägga fastställda arrendeavgifter

vitsordas i viss utsträckning av de i ärendet hörda myndigheterna.

Till avhjälpande av nämnda svårigheter föreslås i motionen II: 221 en allmän

översyn av gällande bestämmelser rörande utarrendering av kronans

egendomar, i vad nämnda regler avse arrendets bestämmande till hälften i

penningar och till hälften i persedlar att lösas enligt markegångstaxa, medan

i de likalydande motionerna I: 167 och II: 222 hemställes, att sådan

ändring av bestämmelserna rörande arrendevillkoren för krono- och andra

av det allmänna ägda arrendehemman måtte vidtagas, att lindringar må

kunna medgivas arrendator i händelse av inträffad missväxt.

Med anledning av vad som föreslås i den förstnämnda motionen vill utskottet

erinra örn att de regler, som i nämnda motion beröras, i viss mån

tillkommo efter framställningar av åtskilliga arrendatorer av kronoegendomar

samt antogos av riksdagen utan debatt, sedan de tillstyrkts av

ett enhälligt andra lag- och jordbruksutskott. Med hänsyn härtill och då

bestämmelserna enligt utskottets uppfattning äro ägnade att under de ofta

avsevärda arrendetider, varom här är fråga, åstadkomma en ur såväl jord
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

7

ägarens som arrendatorns synpunkt såvitt möjligt rättvis avvägning av

arrendet under olika konjunkturer, vill utskottet icke nu förorda någon utredning

sådan som i motionen föreslås.

Vidkommande härefter det i de sistnämnda likalydande motionerna framlagda

förslaget örn sådan ändring av gällande bestämmelser för utarrendering

av kronoegendomar och ecklesiastika fastigheter, att arrendator må

kunna erhålla lindring i arrendevillkoren i händelse av missväxt, synes utskottet

en dylik lindring i vissa fall kunna vara både rättvis och skälig.

Utskottet vill emellertid i detta sammanhang erinra om de inledningsvis

berörda, av Kungl. Majit utfärdade bemyndigandena för domänstyrelsen och

vederbörande ecklesiastika myndigheter att i särskilda fall medgiva uppskov

med erläggande av viss del av arrendeavgifterna för dylik jord. Enligt vad

som i domänstyrelsens utlåtande framhålles ha vidare såväl Kungl. Majit

som vederbörande myndigheter sin uppmärksamhet fäst på förhållandena

ifråga, varför det torde kunna förmodas, att desamma ånyo upptagas till

prövning, då utfallet av 1941 års skörd blir känt. Skulle detta bli så dåligt,

att avsevärda svårigheter i vissa fall kunna förväntas uppkomma för arrendator

att fullgöra sin betalningsskyldighet enligt arrendeavtalet, förutsätter

utskottet, att Kungl. Majit med beaktande av de i motionerna anförda synpunkterna

ägnar hithörande problem nödig uppmärksamhet och utan tidsutdräkt

vidtager de åtgärder, som kunna befinnas påkallade. Utskottet vill

slutligen framhålla, att ifrågavarande problem synes äga visst samband med

principerna för markegångstaxans beräkning, samt erinra om att enligt därom

av riksdagen framställd begäran för närvarande inom finansdepartementet

pågår utredning för revision av gällande bestämmelser på ifrågavarande

område. I detta sammanhang torde därför utskottet kunna inskränka

sig till att understryka vikten av, att nämnda utredning snarast möjligt slutföres.

Med hänsyn till det anförda finner utskottet icke nödigt att i anledning

av de likalydande motionerna I: 167 och lii 222 tillstyrka skrivelse till

Kungl. Majit med anhållan om den i motionerna begärda utredningen.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

A) att motionen lii 221 icke må föranleda någon riksdagens

åtgärd;

B) att de likalydande motionerna I: 167 och lii 222 må

anses besvarade med vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 16 maj 1941.

På jordbruksutskottets vägnar:

L. TJÄLLGREN.

Närvarande: se utlåtande nr 47.

Reservation

av herr Pettersson i Dahl.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

KUNGL. DOMÄNSTYRELSEN.

Bilaga A.

Till Konungen.

Kronans jordbruksdomäner förvaltas enligt av riksdagen antagna grunder.

Förval tningsgrunderna är o intagna i kungörelsen den 4 juni 1908 (nr

52) angående förändrade grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner,

vilken kungörelse ännu har tillämpning å ett stort antal egendomar.

Berörda författning har emellertid numera ersatts av kungörelsen den

22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom,

vilken kungörelse äger tillämpning å utarrenderingar, verkställda

efter ingången av år 1935. Enligt båda författningarna skall, då utarrendering

förestår av jordbruksegendom, företagas arrendeuppskattning, därvid

skall upprättas beskrivning över egendomen ävensom uppgöras förslag till

sättet för dess utarrendering samt till den arrendeavgift och de villkor i övrigt,

mot vilka densamma bör upplåtas. Sådan uppskattning verkställes aven

nämnd, bestående av domänintendenten samt två uppskattningsmän. Domänstyrelsen

fastställer med stöd av arrendeuppskattningen jämte övriga

tillgängliga upplysningar de villkor, under vilka utarrenderingen bör ske.

Enligt mom. 10 i 1908 års kungörelse skall arrendeavgiften alltid vara utsatt

i penningar. Denna bestämmelse har sedermera ändrats genom kungörelsen

den 10 juni 1932 (nr 186) om ändrad lydelse av mom. 10:o kungörelsen den

4 juni 1908 angående förändrade grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner.

Jämlikt sistnämnda författningsrum, som trädde i tillämpning

den 1 juli 1932, skall arrendeavgiften vara utsatt till hälften i penningar

och till hälften i en eller flera av de persedlar, som upptagas i länets markegångstaxa,

att lösas med penningar efter senast fastställda pris enligt litt. A i

markegångstaxan. Motsvarande föreskrift är därefter intagen i 12 § i 1934

års förut berörda arrendeförordning. Avgiften skall för varje arrendeår erläggas

på sätt domänstyrelsen bestämmer under uppbördstemin från och

med den 1 till och med den 14 mars det kalenderår, då arrendeåret utlöper.

Under förra världskriget voro följaktligen arrendeavgifterna utsatta i penningar

och rönte därför icke någon inverkan av då rådande högkonjunktur.

Denna kom emellertid så småningom att påverka arrendesättningen för de

egendomar, som under samma tid gjordes till föremål för arrendeuppskattning.

På grund av ovissheten rörande varaktigheten av konjunkturen inskränktes

arrendetiderna från det normala 20 år till 5, 7 och 10 år. Emellertid

kunde det icke undvikas, att en del arrendatorer, vilkas kontrakt grundade

sig å under högkonjunkturen verkställda uppskattningar, försattes i svårigheter

att fullgöra ingångna förbindelser. Med anledning härav funno sig

statsmakterna år 1926 nödsakade att medgiva vissa möjligheter till lindring

i arrendevillkoren. Jämlikt den i enlighet härmed utfärdade kungörelsen

den 18 juni 1926 (nr 261) angående allmänna grunder för lindring i arrendevillkoren

för vissa arrendatorer av kronans jordbruksdomäner kunde arrendator

av kronoegendom medgivas lindring i arrendevillkoren genom nedsättning

i arrendeavgiften med högst en tredjedel, dock ej för tid, som förflutit

före arrendeåret 1926—1927. Som förutsättning härför gällde, att arrendeavtalet

slutits under något av åren 1917—1921, att ansökning ingivits i

vederbörlig ordning före utgången av år 1926, att de kontraherade arrendevillkoren

med hänsyn till rådande förhållanden befunnes oskäligt tyngande

s. 9 Kontrollera mot PDF

Jorclbmksutskottets utlåtande Nr 48.

9

och arrendatorn på grund därav kunde befaras bliva urståndsatt att fullgöra

sina förbindelser enligt avtalet, samt att arrendatorn gjort vad av honom

skäligen kunde påfordras för hållande av den arrenderade fastigheten i god

hävd. I överensstämmelse med dessa bestämmelser har lindring medgivits

i sammanlagt 15 fall.

Vid den fortsatta utvecklingen av efterkrigsårens jordbrukskris uppkom

emellertid behov av lindring i avtalade arrendevillkor jämväl för andra arrendeavtal

än dem som avsågos i nyssberörda kungörelse. Särskilt kännbar för

arrendatorerna blev krisen under lågkonjunkturen åren 1930—1932. Vid

nämnda tidpunkt inkom sålunda från ett stort antal kronoarrendatorer i de

olika länen och sammanslutningar av arrendatorer ansökningar örn nedsättning

i avtalade arrendeavgifter eller om ny arrendeuppskattning för fastställande

av ett med hänsyn till dåvarande förhållanden på jordbrukets område

skäligt arrende. I samband härmed framfördes krav på en allmän ändring

i förvaltningsgrunderna på så sätt att arrendeavgifterna — såväl ur

kronans som arrendatoremas synpunkt — måtte göras delvis beroende av

prisrörelserna å jordbruksprodukterna. Närmast med sikte på framtida

arrendeförhållanden tillkom så förut berörda kungörelsen den 10 juni 1932

(nr 186), varigenom såsom ovan omtalats föreskrevs, att arrendeavgiften för

kronans jordbruksdomäner skulle från och med den 1 juli 1932 utsättas till

hälften i penningar och till hälften i en eller flera av de persedlar, som upptagas

i länets markegångstaxa, att lösas med penningar efter senast fastställda

pris enligt litt. A i markegångstaxan.

Genom föreskrift i övergångsbestämmelsen till sistnämnda kungörelse

öppnades vidare möjlighet för tillämpning av bestämmelsen örn sättet för

arrendeavgiftens utgående även beträffande tidigare tillkomna arrenden i

syfte att i de fall, där omständigheterna befunnes böra därtill föranleda, viss

lindring skulle medgivas i avseende å gällande mera betungande arrendeavgifter.

Domänstyrelsen bemyndigades medgiva lindring i dessa arrendevillkor

på det sätt, att arrendeavgift finge nedsättas intill det lägre belopp,

som skulle hava utgått, därest avgiften från början bestämts till hälften i

persedlar. För att medgivande skulle kunna lämnas förutsattes, att de kontraherade

arrendevillkoren, med hänsyn till rådande förhållanden, funnes

för arrendatorn tyngande och det på grund därav kunde antagas möta svårigheter

för denne att fullgöra sina förbindelser enligt avtalet samt att skäl

till medgivandet för övrigt vore för handen. För erhållande av arrendelindring

skulle arrendatorn bland annat förbinda sig att för återstående arrendetiden

utgöra hälften av arrendeavgiften i de vid omräkningen använda persedlarna,

att lösas med penningar efter senast fastställda pris enligt litt. A

i länets markegångstaxa. Nu ifrågavarande föreskrift har medfört betydande

nedsättningar i arrendeavgiften för åtskilliga arrendatorer.

Där erforderlig lindring icke kunnat erhållas enligt berörda övergångsbestämmelse,

lia ytterligare möjligheter öppnats genom kungörelsen den 10

mars 1933 (nr 79) med särskilda föreskrifter om lindring i arrendevillkoren

för vissa arrendatorer av kronan tillhöriga jordbruksegendomar. Enligt

nämnda kungörelse kunde dylik arrendator eller framställning, som skulle

vara vederbörande myndighet tillhanda före utgången av år 1933, eventuellt

efter hållande av ny arrendeuppskattning, beviljas skälig lindring i arrendevillkoren,

under förutsättning bland annat att arrendeavtalet slutits under

något av åren 1916—1930, att arrendetiden utlöpte tidigast den 14 mars

1935, alt arrendevillkoren nied hänsyn till rådande förhållanden befunnes

oskäligt tyngande och arrendatorn på grund därav kunde befaras bliva urståndsatt

att fullgöra sina förbindelser enligt avtalet samt att arrendatorn

gjort vad av honom skäligen kunde påfordras för egendomens hållande i god

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

hävd. Nu senast ifrågakomna kungörelse har för domänstyrelsens del endast

tillämpats i ett fåtal fall.

Vidare må erinras, att Kungl. Maj:t vid upprepade tillfällen bemyndigat

domänstyrelsen att under vissa villkor i avseende a räntebetalning och säkerhet

bevilja anstånd med erläggande av arrendeavgifter för utarrenderade

kronoegendomar. Senast har Kungl. Majit sålunda den 16 februari 1940 bemyndigat

domänstyrelsen att bevilja anstånd till av styrelsen bestämd dag,

dock ej längre än till den 1 november 1940, med betalning av högst en fjärdedel

eller, i särskilda fall, hälften av under samma år förfallande arrendeavgifter

för utarrenderade lcronodomäner, under villkor att arrendator å

belopp, som icke inom kontraktsenlig tid guldits, erlägger ränta från förfallodagen,

tills full betalning sker, efter en räntefot av 4 procent för år ävensom

för betalningens behöriga fullgörande till såväl resterande arrendeavgäld

som ränta därå ställer till vederhäftigheten styrkt borgen eller annan säkerhet,

som av domänstyrelsen godkännes.

Jämlikt remiss den 23 november 1940 bar domänstyrelsen nu anbefallts

att till Kungl. Majit inkomma med yttrande över en av Riksförbundet Sveriges

statsarrendatorer gjord framställning, däri förbundet med hänsyn till

att enligt förbundets mening årets skörd hade varit mycket svag och då priset

på jordbrukets produkter icke reglerades av en fri marknad anhållit, att

under den tid, priset å jordbrukets produkter reglerades av statsmakterna,

12 § 1 mom. av förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder

för förvaltningen av viss kronoegendom samt motsvarande §§ i ecklesiastik

boställsordning måtte upphöra att gälla, och att således hela arrendeavgiften

skulle utgå i penningar, därest arrendator hos vederbörande myndighet därom

anhölle. Sedermera bar den 29 november 1940 till styrelsen överlämnats en

ytterligare handling i ärendet.

Domänstyrelsen har infordrat yttranden från vederbörande domänintendenter.

Här nedan lämnas en redogörelse över det huvudsakliga innehållet i

de inkomna yttrandena.

Domänintendenten i Stockholms, Uppsala, Västmanlands, Kopparbergs och

Gävleborgs län: Även örn domänintendenten ej kände något särskilt fall, då

arrendator till följd av minskade inkomster ej vore i stånd att fortsätta med

arrendet och fullgöra sina ekonomiska förbindelser, ansåge domänintendenten

sig dock hava anledning föreslå, att liknande bestämmelser som tillämpades

år 1933 rörande arrendelindring nu måtte vinna tillämpning.

Domänintendenten i Örebro län: Del torde vara förenligt nied rättvisa och

billighet att hela arrendeavgiften nu finge utgå i penningar åtminstone beträffande

den arrendeavgäld, som skulle betalas i mars 1941.

Domänintendenten i Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt Värmlands län:

De skäl Riksförbundet anfört i sin underdåniga skrivelse syntes domänintendenten

icke bärande och i varje fall allt för svagt motiverade för att kunna

vinna gehör. Visserligen hade innevarande år varit rätt prövande på grund

av svag skörd, men denna omständighet berättigade icke till mindre sympatiska

åtgärder från arrendatorernas sida. Annorlunda tedde sig saken örn

landets skörd till nästa år skulle visa sig lika svag. Då först ansåge domänintendenten

det kunde vara billigt och rimligt återkomma till saken. Någon

egentlig missväxt hade i varje fall icke förekommit inom de distrikt domänintendenten

företrädde. Likaså vore domänintendenten övertygad om att den

relativt svaga skörden under året icke borde sträcka sina verkningar därhän,

att någon arrendator av nämnda skäl kunde anses vara ur stånd att fullgöra

sin skyldighet till jordägaren. Man borde ju i detta sammanhang betänka, att

lantbrukarna tidigare hade haft flera goda skördeår i följd, varför deras

ekonomi i stort sett borde vara relativt god, vadan behov av någon lindring

i arrendevillkoren icke för närvarande syntes föreligga. På grund härav hem
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

11

ställde domänintendenten, att Riksförbundet Sveriges statsarrendatorers

framställning icke måtte av domänstyrelsen bifallas.

Domänintendenten i Södermanlands län: En nedsättning av arrendeavgälden

torde i många fall ej lämna någon egentlig lindring för arrendatorerna.

1 stället ansåge domänintendenten det vara lämpligare att arrendator erhölle

anstånd intill den 1 januari 1942 med erläggande av halva arrendebeloppet.

Därigenom finge han tillfälle till nästa års skörd vid erläggande av arrendeavgift

för innevarande år, som i många fall givit en stråsädesskörd vilken

gränsade till missväxt. På anståndsbeloppet, för vilket borgen borde

ställas i vanlig ordning, borde beräknas ränta efter 2 procent.

Domänintendenten i Östergötlands län har bilagt ett yttrande av länets

hushållningssällskaps jordbrukskonsulent, som anfört bland annat följande.

Missväxt kunde anses föreligga endast beträffande höstsäd i viss omfattning.

I och för sig syntes dock denna missväxt knappast behöva bereda brukarna

svårigheter att betala arrendet, alldenstund höstsädesfälten i regel harvades

upp och besåddes med vårsäd, vilken sedan betingat ett pris, som överstigit

det beräknade priset på höstsäd. Svårigheter i ekonomiskt hänseende syntes

däremot den knappa höskörden vara ägnad att bereda. — För egen del har

domänintendenten framhållit, att en tillfällig nedsättning av arrendeavgiften

kunde i vissa fall vara befogad men först efter noggrann utredning av skörderesultatet

för beräknande av den inkomst arrendatorn kunnat bereda sig

genom försäljning av jordbrukets produkter.

Domänintendenten i Skaraborgs län: Det vore givet att, där de ekonomiska

förhållandena tidigare varit svaga och likviditetssvårighet förelegat, dessa

svårigheter i rätt hög grad skärpts inom de områden, där skörden varit som

svagast och i några fall — uppskattningsvis cirka fem stycken, kunde verkliga

svårigheter uppstå för vederbörande att erlägga arrendet. Efter därom

i varje fall särskilt gjord hemställan och grundlig undersökning borde därför

begärd lindring kunna ske.

Domänintendenten i Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län: Inom Jönköpings

och Kronobergs län torde skörden i dess helhet vara under medelskörd,

men kunde icke betecknas såsom missväxt. Inom stora delar av Kalmar

län, särskilt närmast kusten, blev skörden synnerligen klen och kunde

till och med i vissa fall betecknas såsom missväxt. Den gjorda framställningen

kunde därför anses befogad i fråga örn kronoarrendatorer inom vissa

delar av Kalmar län. Den lindring, som kunde ifrågakomma, torde ske efter

prövning i varje särskilt fall.

Domänintendenten i Kristianstads oell Hallands län: Man kunde knappast

säga, att ren missväxt förekommit någonstädes inom distriktet, ehuru skörden

genomgående varit svag. För övrigt hade nederbörden varit förvånande

ojämn, så att av alldeles närbelägna orter kunde en lia fått relativt goda

regnskurar i lämplig tid, en annan intet regn alls. Att ange något större område,

där ren missväxt skulle lia förekommit kunde nian därför icke.

Det borde framhållas, att kronoarrendatorerna ej i lika hög grad som enskilda

jordbrukare drabbades av det ökade skattetrycket, eftersom kronan

betalade skatterna.

Del torde få anses alt den genom höjningen i markegångspriserna uppkomna

ökningen i arrendeavgifterna bleve betungande för de flesta arrendatorerna,

även örn det ej torde förekomma att någon därför skulle behöva

lämna arrendet. Domänintendenten ansåge sig böra föreslå, att arrendelikviden

för nu löpande arrendeår måtte idgå med samma belopp solli för arrendeåret

1939 samt att riksförbundets framställning endast mätte bifallas

för det löpande arrendeåret.

Domänintendenten i Malmöhus län: Visserligen hade värdena på vete, råg,,

korn, havre och smör i 1940 års markegångstaxa blivit kraftigt förhöjda,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

varför arrendatorerna lomme att få vidkännas en kraftig höjning av arrendeavgiften.

Årets spannmålsskörd hade i stort sett varit under medelmåttan.

Domänintendenten kände emellertid icke till, alt några fall av missväxt förekommit

inom hans distrikt. På sina håll hade skörden till och med även när

det gällde spannmål varit full medelmåttig, och årets sockerbets- och potatisskörd

hade varit ganska god.

Domänintendenten kunde emellertid icke finna, att man därför alt skörden

på sina håll varit svag och det därigenom bleve mindre lönsamt för

jordbruket, skulle behöva vidtaga så ingripande åtgärder som att ändra nu

gällande författning angående erläggandet av arrendeavgiften med hälften

in natura. Detta system borde enligt domänintendentens mening bibehållas.

Även de egna jordbrukarna finge ju på grund av tidsläget vidkännas en

betydlig höjning av ränteutgifterna. Räntan på inteckningslånen i sparbankerna

hade stigit från 2.75 till 4 procent, således med över 30 procent. 1940

års markegångstaxa hade ökats med omkring 20 procent i förhållande lill

1939 års. De egna jordbrukarna drabbades sålunda av i proportion högre

ränteavgifter än arrendatorerna finge förhöjda arrendeavgifter.

Om man nödvändigt skulle företaga vissa lättnader för arrendatorerna

kunde man tänka sig, att 1939 års markegångstaxa tillämpades även 1940,

men domänintendenten ansåge icke detta behövligt, då domänintendenten

förmenade, att en jordbrukare, vare sig han vore sin egen eller arrendator,

borde kunna tåla även ett dåligt år. Såvitt domänintendenten kände till, behövde

icke arrendatorerna på grund av årets dåliga skörd få svårigheter med

att erlägga arrendena, och säkert vore att ingen arrendator inom detta distrikt

på grund av missväxt skulle bliva tvungen att gå ifrån arrendet, även

om han icke erliölle lindring i arrendevillkoren. Skulle det finnas något särskilt

ömmande fall, där arrendelindring behövde lämnas, borde detta efter

ansökan av arrendatorn särskilt prövas.

På grund av vad sålunda anförts kunde domänintendenten icke tillstyrka

den av Riksförbundet Sveriges statsarrendatorer gjorda framställningen att

hela arrendeavgiften skall utgå i penningar, därest arrendatorn hos vederbörande

myndighet därom anhölle.

Ett bevis på betalningssvårigheter bland jordbruksarrendatorerna under

tidigare kriser har varit förekomsten av ett stort antal enskilda ansökningar.

Under innevarande höst lia endast två dylika ansökningar inkommit, ben

ena, som gjorts av arrendatorerna av kronolägenheterna Nylunda och Nygården

i Västmanlands län, är remitterad till vederbörande domänintendent

för yttrande. Den andra ansökningen har gjorts av arrendatorerna av kronoegendomarna

Nävra och Lättorp i Kalmar län. I denna ansökning lia arrendatorerna

med hänsyn till felslagen skörd anhållit, att halva arrendet måtte

avkortas och att betalningen av den andra hälften måtte få verkställas i två

terminer, den ena under våren och den andra på eftersommaren. I ett häröver

avgivet yttrande har domänintendenten, som besökt båda egendomarna,

ansett sig kunna vitsorda riktigheten av de lämnade uppgifterna. Årets skörd

inom största delen av Kalmar län kunde betecknas såsom missväxt eller

mindre än medelmåttig. Därav följde att de produkter, som skulle bereda

arrendatorerna deras huvudsakliga inkomst, kunde framställas endast i mycket

ringa omfattning. Å andra sidan höjdes arrendeavgiften i betydlig grad

i jämförelse med den vid arrendeuppskattningen beräknade till följd av de

höjda markegångsprisen. Domänintendenten ansåge det därför vara nödvändigt

att något åtgjordes för alt förhjälpa arrendatorerna inom de svårast utsatta

trakterna över denna svåra tid. Det kunde givetvis leda till betänkliga

konsekvenser att medgiva lindring i en gång fastställda arrendeavgifter, men

årets skörd hade bringat många arrendatorer inom Kalmar län i sådant nödläge,

att betänkligheter, som eljest vore avgörande, i detta läge borde vika.

s. 13 Kontrollera mot PDF

J ordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

13

Domänstyrelsen, som endast har att yttra sig i avseende å fastigheter under

styrelsens förvaltning, får för egen del anföra följande.

Såsom framgår av den av Riksförbundet Sveriges statsarrendatorer gjorda

ansökningen tager denna sikte på arrendeavgifter, som fastställts i enlighet

med bestämmelserna i 1934 års arrendeförordning. Samtliga övriga arrenden

beröras däremot icke. I annat sammanhang har emellertid förbundets ordförande

under hand förklarat, att det vore förbundets mening att även de

arrenden, som på grund av andra författningsrum fastställts till hälften i

penningar och till hälften i persedlar, borde göras till föremål för reglering

samt att det endast vore ett förbiseende att dessa arrenden ej medtagits i ansökningen.

I överensstämmelse med vad sålunda förekommit torde ansökningen

därför böra fattas så att efter framställning av vederbörande alla

arrenden, som för närvarande beräknas på senast angivet sätt, skola återgå

till utgångsarrendets belopp.

Den ovan lämnade redogörelsen torde ge vid handen att den ursprungliga

bestämmelsen, att arrendeavgiften städse skall utsättas i penningar, med

hänsyn till de växlande konjunkturerna under de senaste tjugufem åren

icke varit tillfredsställande. Helt naturligt väcktes icke några anspråk från

arrendatorshåll om jämkningar i gällande arrendeavtal under förra världskriget

med dess för jordbruket goda tider. Det kan förtjäna omnämnas, att

markegångspriset exempelvis på vete i Stockholms län år 1920 var uppe i

35 kronor per hektoliter, under det att motsvarande pris enligt 1940 års

taxa endast utgör 19:50 kronor per hektoliter. Arrendena, som i allmänhet

löpte på tjugu år, voro fastställda till ett visst fast pris för hela arrendeperioden

och jordägaren kunde i dessa fall icke komma i åtnjutande av någon

del av konjunkturförbättringen. När sedan andra tider stundade och

arrendatorerna bereddes svårigheter att betala arrendena, bär staten under

nu berörda tidrymd vid tre skilda tillfällen medgivit jämkningar till arrendatorernas

fördel. Någon exakt beräkning av de efterskänkta beloppen föreligger

ej men torde dessa överslagsvis kunna uppskattas till åtskilliga 100,000- tals kronor. Redan under 1920-talet diskuterades möjligheterna att åvägabringa

en bättre avvägning av arrendebeloppet under olika högkonjunkturer.

Legan borde bestämmas på ett sådant sätt att den i görligaste mån anpassades

efter jordbrukets bärighet under skilda förhållanden. Krav framställdes

därvid bland annat på att legan borde helt bestämma» ; naturapersedlar.

Det mötte emellertid svårigheter att överblicka konsekvenserna aven

dylik anordning och denna kunde antagas i vissa fall medföra höjningar

eller sänkningar i arrendeavgiften, som icke stöde helt i proportion till den

ökade eller minskade avkastningen. Förändringar kunde uppkomma i fråga

örn jordbrukets omkostnader i förhållande till de under uppskattningsåret

beräknade, produkterna kunde stiga mer än normalt på grund av mindre

god skörd med mera dylikt. Med anledning härav stannade man för elt uttalande

alt endast hälften av avgiften borde göras beroende av prisfluktuationerna

å lantbruksprodukter. Med andra ord jordägare och arrendator borde

dela den framtida risken till hälften vardera.

Såsom ovan upplysts bar bestämme.sen alt arrendeavgiften skall fastställas

till hälften i penningar och till hälften med ledning av vissa markegångspersedlar

tillämpats vid utarrenderingnr, verkställda eller den 1 juli 1932.

På grund av stadganden i 1932 och 1933 års arrendelindringsförfattningar

lia vidare eli mycket stort antal arrendeavtal, som träffals dessförinnan, jämkats

och arrendeavgifterna omräknats lill överensstämmelse med motsvarande

regler. Såsom utlrycklig förutsättning för arrendelindringens åtnjutande

har föreskrivits .skyldighet för arrendatorn all för framtiden utgöra arrendet

i enlighet med de ändrade beslämmclserna. På grund av den inträffade

ökningen i persedlarnas värde sker också för närvarande beträffande

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

åtskilliga egendomar en återbetalning till kronan av den arrendelindring,

som arrendatorerna åtnjutit under tidigare år. Dock har persedelvärdet i

vissa fall ännu icke nått sådan höjd att återbetalningen börjat för alla.

Exempelvis må nämnas, att arrendeavgiften för kronoegendomen Eksholm

i Malmöhus län ursprungligen var fastställd till 4,039 kronor. På grund av

1932 års författning beviljades arrendelindring från år 1933 och har avgiften

därefter betydligt understigit ursprungsarrendet. Med tillämpning av

1940 års taxa kommer arrendet icke upp till högre belopp än 3,354: 15 kronor,

vilket med 684: 85 kronor understiger ursprungsarrendet. Ottenby kungsladugård

på Öland, som är upplåten på arrende för tiden 1925 14/s 1945,

lämnade för arrendeåret 1931—1932 en avgäld av 24,961:04 kronor. Efter

medgiven lindring enligt 1932 års författning nedsattes avgälden till 19,852: 19

kronor och har under de följande åren understigit den ursprungliga avgälden.

Först med tillämpning av 1940 års markegångstaxa kommer avgälden

att något överstiga ursprungsarrendet.

Det kan även vara av visst intresse att se, huru det nya sättet att utgöra

arrende verkat vid arrendeavtal, träffade efter den 1 juli 1932. Här lämnas

några stickprov beträffande nya arrenden, som börjat tillämpas redan den

14 mars 1933.

Egendomens namn

Åkra, Södermanlands län,

Arrendetid och

fastställd arrendeavgift
1933—1953

1,650 kronor

storlek den 14 mars

År kronor

1934 1,573: —

1935 1,651:07

1936 1,635:09

1937 1,706:20

1938 1,794:90

1939 1,728:20

1940 1,820: 10

1941 2,114:40

Arrendeavgiftens

Höjningen i arrendet den 14 mars 1941 i förhållande

till den fastställda arrendeavgiften

utgör 28.14% av sistnämnda avgift

Törnvik, Östergötlands län

1933—1943

900 kronor

1934 907:20

1935 968:70

1936 962:70

1937 1,013: 70

1938 1,097: 10

1939 1,071:60

1940 1,137: —

1941 1,339:50

Höjningen i arrendet den 14 mars 1941 i förhållande

till den fastställda arrendeavgiften

utgör 48.83 % av sistnämnda avgift

Tostarp, Kristianstads län

1933—1943

560 kronor

1934 577:05

1935 592:34

1936 585:07

1937 615:83

1938 662:68

1939 624:35

1940 649:80

1941 766: —

Höjningen i arrendet den 14 mars 1941 i förhållande

till den fastställda arrendeavgiften

utgör 36.78 % av sistnämnda avgift

Gislöv, Malmöhus län

1933—1953

8,160 kronor

1934 8,300: —

1935 8,729: —

1936 8,557:50

1937 8,936:50

1938 9,611:25

1939 9,210:25

1940 9,505:50

1941 11,281:50

Höjningen i arrendet den 14 mars 1941 i förhållande

till den fastställda arrendeavgiften

utgör 38.25 % av sistnämnda avgift

s. 15 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

15

I den mån arrendetidernas utgångsår sedan ligga närmare år 1941 kommer

ökningen i ursprungsarrenden att minskas.

Enligt föreskrifterna för de så kallade sociala arrendeupplåtelserna förefinnes

möjlighet till nedsättning av arrendelegan i vissa fall. I 5 § norrlandslagen

och 2 kap. 47 § allmänna arrendelagen stadgas sålunda, att om i orten

inträffar allmän svårare missväxt arrendatorn må, där tegan är utsatt

i penningar eller naturaalster, njuta skälig nedsättning däri. Dessa bestämmelser

lia icke avseende på nu ifrågavarande kronoarrenden. Men det kan i

detta sammanhang ha en viss betydelse att få konstaterat, om och i så fall

1 vilken utsträckning en dylik allmän svårare missväxt kan vara för handen,

såvitt denna kan bedömas av de tillgängliga uppgifterna.

Enligt reglemente den 16 maj 1930 skola varje år årsväxt och skörderapporter

avgivas av hushållningssällskapens häradsavdelningar. I rapporterna

betecknas skördeutsikterna (skörderesultatet) med ett siffervärde enligt följande

skala: 5 = mycket god skörd, 4 = god skörd, 3 = medelmåttig skörd,

2 = betydligt under medelmåttig skörd, 1 = nära missväxt. De avgivna sifferomdömena

sammanfattas av statistiska centralbyrån till medeltal för varje

hushållningssällskaps område samt för hela riket och dess huvuddelar. De

av centralbyrån för den 30 september 1940 beräknade medeltalen innefattas

i en vid detta utlåtande fogad bilaga.1

Såsom av denna bilaga framgår är det icke något område, som visar så

lågt siffervärde som 1. Om man bortser från Gotlands och Blekinge län, där

jordbruksdomäner icke finnas, redovisas den lägsta siffran eller 1.1 i Östergötlands

län för höstvete. Eljest ligga siffervärdena icke oväsentligt högre,

i vissa fall mycket nära 3 och i några fall vid eller över denna siffra. Då här

är fråga örn medelvärden, måste det emellertid finnas mindre områden, där

siffran under- respektive överstiger nämnda tal. Dock synes knappast föreligga

anledning till antagande att inom någon ort allmän svårare missväxt

skulle vara för handen.

Som skäl för yrkandet i framställningen att bestämmelsen i 12 § 1 mom.

1934 års arrendeförordning skulle upphöra att gälla har anförts förutom

årets svaga skörd den omständigheten att priset på jordbrukets produkter

icke reglerades av en fri marknad. Bestämmelsen i fråga skulle icke gälla

under den tid priset på jordbruksprodukterna reglerades av statsmakterna.

Såvitt styrelsen kan finna måste de statliga åtgärderna i detta hänseende

hitintills enbart lia varit till fördel för lantbrukarna. Genom regleringen lia

jordbrukarna under tider nied svårigheter att få avyttring för produkterna

tillförsäkrats priser, vilka utan regleringen säkerligen icke skulle lia uppnåtts.

Under årets svaga skörd, då lantbruket har mindre att försälja, skulle

en fri marknad lia drivit arrendeavgifterna än mera i höjden. Först örn det

skulle inträffa en riklig skörd och efterfrågan på lantbruksförnödenheter på

grund av krisen skulle bibehållas eller ökas, skulle en fri marknad vara till

fordel för arrendatorcrna. Men även örn för sådant fall det reglerade priset

skulle ligga något under det pris, som vid fri prisbildning kunde ernås, torde

skid saknas alt nedsätta arrendeavgifterna till utgångsbeloppen.

Den lämnade utredningen torde visa, att några vägande skid för en generell

lindring av arrendeavgifterna icke blivit förebragta samt att en dylik

åtgärd, örn den genomfördes, skulle komma att verka mycket orättvist de

olika arrendatorcrna emellan. Såsom framhållits från domäninlendentshåll

lia kronoarrendatorerna ej i lika hög grad som enskilda jordbrukare drabbats

av det ökade skattetrycket, eftersom kronan helniar skatterna. De enskilda

jordbrukarna drabbas även proportionsvis av högre ränteutgifter än

arrendatorcrna få förhöjda arrendeavgifter, t stort sell torde det nya systemet

för arrendelegans beräkning i jämförelse med del äldre vara tillfreds
1

Ivj här intagen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48-

ställande ur såväl arrendatorns som jordägarens synpunkt genom den säkrare

avvägning av arrendet under olika konjunkturer, som härigenom

åstadkommits. De goda åren få väl även i allmänhet kunna anses kompensera

ett eller annat dåligt år. Ostridigt är emellertid, att även den nya beräkningsmetoden

i vissa botten- och topplägen kan lia sina svagheter. I en

lågkonjunktur äro priserna på jordbruksprodukter låga och vid arrendesättningen

kommer därför volymen av persedlarna att öka. Detta förhållande

motverkas i sin tur av den omständigheten att arrendet på grund av

lågkonjunkturen pressas neråt under vad som är normalt. Under liögkonkonjunkturen

äro priserna på jordbruksprodukter höga och vid arrendesättningen

minskas därför volymen av persedlarna, vilket i sin tur motverkas

av att arrendet på grund av högkonjunkturen drives uppåt över vad som

är normalt. Härvid bör emellertid även ihågkommas, att det endast är halva

arrendeavgiften, som bestämmes efter persedlarnas värde. Det kan emellertid

tänkas att prisbildningen i ett visst läge är så onormal att det blir nödvändigt

att såsom under förra krisen avkorta arrendetiderna. Domänstyrelsen

har sin uppmärksamhet riktad på förhållandet och äger jämlikt bestämmelsen

i 7 § 1934 års arrendeförordning möjlighet att besluta i sådant hänseende.

Man bör emellertid räkna med att, där skörden varit mycket svag och arrendatorn

icke har andra inkomster att lita till, vissa svårigheter kunna uppstå

att betala innevarande års arrendeavgift. Kommer nästa års skörd att bli

normal eller måhända därutöver, torde å andra sidan jordbrukarna vid en

fortsättning av krisen kunna påräkna en väsentlig förbättring i sina ekonomiska

förhållanden. Det torde därför vara rimligt att, när skäl därtill äro,

medgiva anstånd med erläggande av viss del av arrendeavgiften. För att

denna lindring i svårare fall skall få någon betydelse, bör anstånd kunna

lämnas upp till tre fjärdedelar av arrendeavgiften och tiden för anståndets

åtnjutande utsträckas till utgången av år 1941. Arrendatorn får då den nya

skörden att lita till och alltid bör han av denna kunna erlägga det resterande

beloppet av arrendeavgiften för året 1940—1941. Det nya arrendet skall

sedan ej erläggas förr än den 14 mars 1942 och det finnes god tid att, om omständigheterna

så skulle påkalla, överväga nödvändiga lijälpåtgärder med

avseende å detta arrende.

Styrelsen får därför hemställa, att Kungl. Majit måtte finna den av Riksförbundet

Sveriges statsarrendatorer gjorda framställningen ej böra till annan

åtgärd föranleda än att Kungl. Majit bemyndigar styrelsen att bevilja

anstånd till av styrelsen bestämd dag, dock ej längre än till den 31 december

1941, med betalning av högst hälften eller, när synnerliga skäl därtill

äro, tre fjärdedelar av under samma år förfallande arrendeavgifter för utarrenderade

kronodomäner, under villkor att arrendator å belopp, som icke

gäldas inom kontraktsenlig tid, erlägger ränta från förlallodagen tills full

betalning sker efter en räntefot av fyra procent för år ävensom för betalningens

behöriga fullgörande till såväl resterande arrendeavgäld som ränta

därå ställer till vederhäftigheten styrkt borgen eller annan säkerhet, som

styrelsen godkänner.

Remissakterna återställas, varjämte överlämnas de från domänintendenterna

inkomna yttrandena.

Vid detta ärendes avgörande ha närvarit, förutom undertecknad, t. f. överdirektören

Aminoff samt byråcheferna Wahlestedt och Holmström, den senare

föredragande. Stockholm den 7 januari 1941.

Underdånigst

G. KUYLENSTJERNA.

Stig Holmstedt.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48-

17

KUNGL. KAMMARKOLLEGIUM.

Bilaga B.

Till Konungen.

Genom särskilda nådiga remisser den 27 november 1940 har kammarkollegiet

anbefallts att avgiva utlåtande dels över en av C. C. Bäckström för Riksförbundet

Sveriges statsarrendatorer gjord framställning, att under den tid

priset på jordbrukets produkter reglerades av statsmakterna 12 § 1 mom.

av förordningen de 22 juni 1934, nr 320, angående grunder för förvaltningen

av viss kronoegendom samt motsvarande paragrafer i ecklesiastik boställsordning

måtte på därom av vederbörande arrendator hos vederbörande myndighet

gjord anhållan upphöra att gälla och således hela arrendeavgiften

utgå i penningar, dels ock över en av stiftsnämnden i Lund i underdånig

skrivelse den 22 november 1940 gjord hemställan, att de i arrendeavgifterna

för ecklesiastika boställen ingående persedlar, vilka skola lösas efter priserna

i 1940 års markegångstaxa litt. A, i stället måtte få lösas efter 1939 års markegång

eller eventuellt efter medeltalet av nämnda två års markegångspris,

samt att de normaluppskattningsvärden å prästlöneboställen, som fastställts

med utgångspunkt från priserna i 1940 års markegångstaxa, måtte få omräknas.

I anledning härav har kollegiet över förstnämnda framställning inhämtat

utlåtanden av samtliga stiftsnämnder samt över Lunds stiftsnämnds skrivelse

av övriga stiftsnämnder.

För egen del får kollegiet, som beträffande förstnämnda framställning endast

torde hava att yttra sig i vad den avser ecklesiastika boställen, till en

början erinra örn att gällande ecklesiastika boställsordning av den 30 augusti

1932 icke innehåller någon föreskrift därom, att viss del av arrendeavgiften

för de av pastoratet förvaltade löneboställena skall bestämmas i persedlar.

Lunds stiftsnämnd har visserligen uppgivit, att pastoraten i Lunds stift ändock

vid egen utarrendering i stor utsträckning begagnade sättet att bestämma

viss del av arrendeavgiften i persedlar. I andra stift åter synas pastoraten

i stor omfattning, enligt vad som framgår av de avgivna yttrandena, hava

bc-slämt arrendeavgifterna helt och hållet i penningar. Vid utarrendering av

pastoratsboställen, som skett enligt äldre bestämmelser (ecklesiastik arrendeförordning

den 21 november 1925) eller enligt övergångsbestämmelserna i

67 § 7 mom. av 1932 års boställsordning, skall däremot arrendeavgiften i

regel vara utsatt till hälften i penningar och till hälften i en eller flera persedlar,

som upptagas i länets markegångstaxa. Man torde sålunda kunna

utgå ifrån att för ett icke ringa antal pastoratsförvaltade boställen viss del

av arrendeavgiften är bestämd i persedlar. Vid utarrendering av allmänna

kyrkohemman och biskopshemman skall också hälften av arrendeavgiften i

regel vara utsatt i persedlar. Vidare må framhållas att, därest riksförbundets

framställning innebär, att arrendet skall utgå med det kontanta belopp, vartill

arrendeavgiften beräknades vid avtalets ingående, ett bifall till framställningen

skulle medföra, att arrendelindringen komme alt bliva mycket ojämn

för olika grupper av arrendatorer.

Arrendeavgiftens bestämmande till viss del i jordbruksprodukter torde hava

tillkommit såväl i jordägarens som arrendatorns intresse och i avsikt att

Bihang till riksdagens protokoll Idit. 10 sami. Nr 48. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

arrendeavgiften skulle rätta sig efter prisrörelsen på jordbruksprodukter. Därvid

har man icke så mycket tänkt på den normalt fortgående minskningen i

penningvärdet, vilken icke ansetts vara så betydande, att den ensamt för sig

är ett hinder för ett system med penningarrende, utan man har avsett att

motverka de olägenheter, som vid omkastningar i de ekonomiska förhållandena

medföljde fixa penningarrenden. Tillika ansågs det rättvist och rationellt,

att vederlaget för nyttjandet av en jordbruksegendom lämpades efter

värdet å de produkter, som kunde vinnas från egendomen. Därigenom att

blott hälften av arrendet skall utsättas i produkter kommer fördelen eller

nackdelen av stigande eller fallande penningvärde å produkterna att i lika

grad träffa jordägaren och arrendatorn. Att reformen ägde rum vid en tid

av nedåtgående konjunktur för jordbruket hade till följd, att det var arrendatorerna

som i första hand skördade fördelarna av omläggningen. I nuvarande

ekonomiska läge med stigande priser innebär berörda halvering av arrendeavgiften

den fördelen för arrendatorn, att halva arrendet trots stigande

pris å jordbruksprodukter bibehålies vid samma kontantbelopp, vilket sålunda

motsvarar mindre mängd jordbruksprodukter än vid den tidpunkt då

arrendeavtalet slöts. I stort sett torde det nya systemet för arrendeavgiftens

bestämmande vara tillfredsställande ur såväl arrendatorns som jordägarens

synpunkter. Att jordägarens inkomst av egendomen vid stigande priser ökas,

måste vara befogat med hänsyn till de ökade kostnader, som vid prisstegring

drabba jordägaren för nybyggnader och större reparationer, vilka arbeten

beträffande ecklesiastika boställen åligga jordägaren.

Under tiden för världskriget voro arrendeavgifterna däremot helt och hållet

bestämda i penningar. Vissa arrendatorer, vilkas arrendeavtal slutits under

den av världskriget föranledda högkonjunkturen, försattes därför under

den följande depressionstiden med vikande priser på jordbruksprodukter i

svårigheter att fullgöra de ingångna arrendeavtalen. Statsmakterna funno

sig därför upprepade gånger nödsakade att bereda möjligheter till lindring

i arrendevillkoren. Genom en den 21 maj 1926 utfärdad lag, nr 104, angående

lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av till ecklesiasikt ändamål

anslagen jord kunde lindring sålunda beviljas beträffande under något

av åren 1917—1921 slutna arrendeavtal. Lindringen blev icke generell

utan förutsatte prövning i varje särskilt fall rörande arrendatorns ekonomiska

ställning m. m. Sedan efterkrigsårens allmänna depression ännu mera försämrat

jordbrukets ekonomiska läge, beviljades ytterligare lindring för arrendatorerna.

Genom lagen den 21 oktober 1932, nr 465, om ändring i arrendevillkoren

för vissa arrendatorer av ecklesiastika löneboställen medgavs sålunda,

att det genom 1925 års ecklesiastika arrendeförordning införda systemet

med arrendeavgiftens bestämmande i persedlar finge, efter utredning i

varje särskilt fall örn arrendatorns svårigheter att fullgöra sina förbindelser

enligt arrendeavtalet, tillämpas på redan ingångna arrendekontrakt samt att

sålunda hälften av den bestämda arrendeavgiften finge omsättas i persedlar

efter det pris, som gällde då arrendeavtalet slöts. Slutligen öppandes genom

lag den 24 mars 1933, nr 100, ytterligare möjlighet för Kungl. Majit, att,

därest erforderlig lindring icke på detta sätt kunde beredas arrendator, medgiva

ytterligare nedsättning av arrendena.

Tanken på vidtagande av ändringar i gällande avtal om arrende av publik

jord bär alltid och på goda grunder väckt principiella betänkligheter. Under

loppet av en arrendeperiod växla i allmänhet konjunkturerna, och goda år

torde kunna antagas mer eller mindre kompensera dåliga år. Det är icke

rättvist att låta jordägaren med arrendatorn dela förlusten av ett dåligt år,

under det att arrendatorn ensam skördar vinsten av ett gott. Först när det

visat sig, att åtagna förpliktelser med hänsyn till konjunkturförändringar,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

19

som prövas bliva bestående, måste anses oskäligt betungande, synes vara anledning

att skrida till åtgärder för beredande av arrendelindring.

Såsom skäl för den nu ifrågasatta arrendelindringen har i första rummet

anförts de höjda markegångsprisen år 1940 och de av staten vidtagna prisreglerande

åtgärderna med avseende å jordbruksprodukterna. 1 och för sig

torde angivna omständigheter icke utgöra tillräcklig anledning till lindring

av arrendevillkoren. Den kraftiga höjning av markegångsprisen på spannmål,

som skedde förliden höst, torde i stort sett, såsom helt naturligt är, avspegla

den höjning som den av statens livsmedelskommission företagna prissättningen

med avseende å nästlidet års skörd innebär. En jämförelse mellan

de båda prissättningarna visar, att markegångspriserna i huvudsak äro något

lägre än livsmedelskommissionens priser vid frivillig försäljning. Dessa

priser avse spannmål av normalkvalitet. För vete har sålunda enligt livsmedelskommissionens

cirkulär den 1 november 1940 nr 136—C45 fastställts

ett pris av 27 kronor för deciton, vilket pris efter en minimirymdvikt av

0.77 deciton för hektoliter motsvarar ett pris av 20 kronor 79 öre per hektoliter.

Icke i något län uppgår markegångspriset till sistnämnda belopp. Högsta

markegångspriset för vete är 19 kronor 50 öre (Stockholms län) och lägsta

18 kronor (Östergötlandslän). Beträffande råg är livsmedelskommissionens

pris likaledes 27 kronor för deciton, vilket pris efter en minimirymdvikt av

0.72 deciton för hektoliter motsvarar ett pris av 19 kronor 44 öre per hektoliter.

Med undantag för Härjedalen, som icke torde kunna räknas bland de

rågproducerande trakterna, är jämväl detta pris högre än markegångspriset

i något markegångsdistrikt. Livsmedelskommissionens pris å korn är 25 kronor

för deciton, vilket efter en vikt av 0.69 deciton för hektoliter motsvarar

ett pris av 17 kronor 35 öre per hektoliter. Endast för vissa trakter i Norrland

överstiger markegångspriset sistnämnda pris. Sålunda är markegångspriset

i Västernorrlands län 18 kronor 8 öre, Härjedalen 20 kronor 17 öre

och Norrbottens län 18 kronor 74 öre. Vad slutligen havre angår är livsmedelskommissionens

pris 23 kronor 50 öre för vithavre och 22 kronor 50 öre

för svarthavre. Minimivikten för 1 hektoliter foderhavre är 0.46 deciton och

för 1 hektoliter grynhavre 0.51 deciton. För hektoliter motsvarar dessa pris:

vit foderhavre 10 kronor 81 öre, svart foderhavre 10 kronor 35 öre, vit grynhavre

11 kronor 98 öre, och svart grynhavre 11 kronor 47 öre, eller i medeltal

11 kronor 15 öre. Detta pris är i regel, örn ock icke mera avsevärt, lägre

än markegångsprisen i de olika länen. Medeltalet för hela landet av markegångspriset

å havre är 11 kronor 91 öre, och för endast sex markegångsdistrikt

(Södermanlands, Kronobergs, Kalmar, Värmlands och Västmanlands

län samt landskapet Helsingland) är markegångspriset lägre än 11

kronor 15 öre. För sju län uppgår markegångspriset till eller överskrider

12 kronor. Anledningen till att markegångsprisen beträffande havre i gemen

äro högre än livsmedelskommissionens torde delvis kunna förklaras därmed

alt vid markegångssättningen räknats med en högre vikt för hektoliter än

kommissionens minimiviktsatser.

Utom nu angivna spannmålsslag ingår även smör bland de persedlar, vari

arrendeavgiften plägar fastställas. Medeltalet av de olika länens markegångspris

å denna produkt utgör för år 1939 3 kronor 12 öre och för år 1940 3

kronor 57 öre, sålunda en ökning med 45 öre eller 14.4 procent. Största ökningen

är 66 öre (‘Iler 21.1 procent och förekommer i Jönköpings län. Denna

ökning torde mer än viii kompenseras av under år 1940 inträdd ökning av

produktpriset å mjölk, som i genomsnitt för hela riket enligt inhämtad uppgift

kan uppskattas till 22.9 procent.

Den höjning, som år 1940 skett i markegångspriserna för de persedlar,

vari arrendeavgifterna liro bestämda, torde sålunda icke hava medfört, att

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

J ordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

de kvantiteter jordbruksprodukter, som arrendatorerna behöva avyttra för

fullgörande av sina arrendelikvider, i stort sett, med hänsyn jämväl därtill

att någon förhöjning av den kontanta delen av arrendet ju icke förekommer,

äro större än som beräknades vid arrendeavtalets ingående. Prisregleringen

med avseende å jordbruksprodukterna torde sålunda icke kunna sägas hava

ställt arrendatorerna av dylika arrenden i så ogynnsam ställning, att lindring

i arrendevillkoren därför skulle vara påkallad.

I förevarande framställningar har såsom skäl för den ifrågasatta arrendelindringen

ytterligare åberopats förlidet års svaga skörd.

Härutinnan får kollegiet anföra följande. Av statistiska centralbyråns sammandrag

över årsväxt- och skörderapporterna framgår, att de den 30 september

uträknade medeltalen för hela riket utgjorde för

år 1939

år 1940

höstvete.....................

.......... 3.6

1.6

höstråg ......................

.......... 3.1

2.5

vårvete......................

.......... 2.9

2.7

vårråg ......................

.......... 2.8

2.4

korn........................

.......... 3.1

2.5

havre .......................

.......... 3.2

2.8

ärter........................

.......... 2.7

2.7

potatis......................

.......... 3.1

3.6

sockerbetor..................

.......... 3.4

3.2

hö från odlad jord..........

.......... 2.9

2.1

» » naturlig äng.........

.......... 3.1

2.3.

Då siffran 3 betecknar medelmåttig skörd, 2 betydligt under medelmåttig

skörd och 1 nära missväxt, framgår härav att endast beträffande höstvetet

1940 års skörderesultat torde kunna betecknas såsom synnerligen dåligt, ehuru

icke så dåligt, att missväxt med avseende å detta sädesslag torde kunna anses

föreligga.

Inom olika trakter av landet lär skörden hava utfallit ganska olika — sämst

på Gotland. För detta landskap saknar emellertid förevarande framställningar

större aktualitet, enär arrendena för endast ett mindretal boställen därstädes

äro bestämda i persedlar. Beträffande höstveteskörden må påpekas, att det

starkt veteproducerande Skåne ligger över angivna riksmedeltal och har siffrorna

2 (Kristianstads län) och 1.8 (Malmöhus län). Även om sålunda skörderesultatet

på vissa orter må hava varit synnerligen svagt, torde dock knappast

föreligga anledning till antagande att med undantag möjligen för Gotland och

någon enstaka ort, sådan allmän svårare missväxt skulle vara för handen,

att enligt sociala arrendelagen nedsättning i arrendeavgiften skall kunna beviljas.

Denna lag är visserligen icke tillämplig å nu förevarande arrendeupplåtelser,

men det torde för frågans bedömande vara av visst intresse att konstatera,

huruvida förutsättningarna för tillämpning av nämnda bestämmelse

föreligga eller icke.

Att, såsom stiftsnämnden i Lund uttalat, en mindre »lönsamhet» för jordbruket

kunnat konstateras i jämförelse med förra skördeårets ekonomiska resultat

är måhända riktigt, men kollegiet anser icke, att denna omständighet

är tillräcklig för medgivande av sådan generell arrendelindring som i framställningarna

åsyftas, helst, såsom i en del av yttrandena framhållits, arrendevillkoren

beträffande de ecklesiastika arrendena i allmänhet torde vara ganska

förmånliga och arrendatorerna av dylik jord i jämförelse med arrendatorer å

enskild jord intaga en bättre ställning. Givetvis kan på grund av dålig skörd

för vissa arrendatorer uppstå svårigheter att instundande mars fullgöra ar
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

21

rendelikviden, men såsom ovan anförts torde en dylik tillfällig omständighet

icke omedelbart böra medföra sänkning av arrendeavgiften, och i varje fall

kan detta förhållande icke åberopas såsom skäl för arrendenedsättning annat

än efter individuell prövning. Därest dylikt trångmål i särskilda fall skulle

föreligga, torde detta däremot utgöra ett skäl för att så långt anstånd med

arrendelikvidens fullgörande lämnas, att inkomsten av nästa skörd kan tagas

i anspråk för detta ändamål. Medgivande till dylikt anstånd har tidigare lämnats

av Kungl. Majit, sista gången i cirkulär den 28 februari 1934, varigenom

anstånd med arrendelikviden dock endast beviljades beträffande de av stiftsnämnderna

förvaltade egendomarna. Med hänsyn till de förvaltningsbefogenheter,

som tillkomma pastoraten beträffande löneboställena, samt till deras

dispositionsrätt till arrendeavgifterna torde pastoraten själva hava ansetts äga

befogenhet att meddela dylikt anstånd (jfr kammarkollegiets utlåtande den

10 februari 1934).

Genom berörda cirkulär medgav Kungl. Majit, att, där pastorat lämnade

arrendator anstånd med erläggande av under mars 1934 förfallande arrendeoch

årsbelopp för sådant löneboställe, som häftade för återbetalning av förskott

eller lån ur kyrkofonden enligt lagarna den 21 november 1925 (nr 448)

eller den 14 oktober 1932 (nr 459) eller eljest enligt särskilt av Kungl. Majit

meddelat beslut, pastoratet finge åtnjuta anstånd intill senast den 1 november

1934 med inbetalning av högst hälften av dessförinnan förfallande annuitet

å dylikt förskott eller lån, dock att pastorat, som begagnade sig av sålunda

medgivet anstånd, skulle vara skyldigt att å ogulden del av annuiteten erlägga

ränta efter fem procent för år från förfallodagen, tills betalning skedde. Beträffande

allmänna kyrkohemman bemyndigade Kungl. Majit stiftsnämnderna

att, på därom av arrendator av sådant hemman gjord ansökning, bevilja

denne anstånd med betalning av högst hälften av under mars 1934 för hemmanet

förfallande arrendeavgift och årsbelopp för nybyggnad, dock ej längre

än till den 1 november 1934, under villkor att arrendatorn å belopp, som icke

inom kontraktsenlig tid guldits, erlade ränta från förfallodagen, tills full betalning

skedde, efter en räntefot av fem procent för år, ävensom för betalningens

behöriga fullgörande till såväl resterande arrendeavgift och årsbelopp

som ränta därå ställde till vederhäftigheten styrkt borgen eller annan säkerhet

som av stiftsnämnden godkändes. Anstånd, som här senast berörts, finge

av stiftsnämnd medgivas arrendator endast i fall, då det kunde anses visat,

att det på grund av arrendets storlek och arrendatorns ekonomiska ställning

skulle bereda honom avsevärd svårighet att erlägga arrendeavgiften jämte

årsbeloppet i enlighet med arrendekontraktet.

I anslutning till vad ovan anförts anser kollegiet någon lindring i arrendeavgifterna

för ecklesiastika boställen varken i enlighet med riksförbundets

eller Lunds stiftsnämnds förslag böra komma till stånd. Vid sådant förhållande

torde den av stiftsnämnden ifrågasatta omräkningen av fastställt normalavkastningsbelopp

för löneboställe komma att förfalla. Vad särskilt sistnämnda

fråga angår torde få framhållas, att vid boställets uppskattning till normalavkastning,

som i regel skall fastställas för 10 år framåt, man för beräkning

av intäkterna från bostället icke torde böra lägga till grund av krisförhållanden

föranledda priser, om vilka man ännu icke vet huruvida de bliva beslående.

Oavsett detta torde frågan, såsom i åtskilliga yttranden framhållits,

sakna större räckvidd, då de under år 1940 fastställda från och med år 1941

gällande normalavkastningsvärdena till största delen torde hava uppskattats

redan innan 1940 års markegångstaxa upprättats.

Kollegiet hemställer fördenskull, det täcktes Eders Kungl. Majit finna förevarande

framställningar icke föranleda annan åtgärd än att Kungl. Majit, på

sätt och under förutsättningar och villkor, som i ovannämnda cirkulär finnas

Hiliana till riksdagens protokoll 10 saini. Nr IS. I!

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

angivna, bemyndigar stiftsnämnderna att lämna dels arrendator av under

stiftsnämndens förvaltning stående egendom anstånd intill senast den 1 november

1941 med erläggande av högst hälften av den i mars 1941 förfallande

arrendeavgiften, dels ock pastorat anstånd för samma tid med erläggande av

högst hälften av annuitet för lån eller förskott, som för löneboställes räkning

beviljats ur kyrkofonden, dock att med hänsyn till nuvarande ränteläge ränta

å ogulden del av arrende och annuitet synes böra utgå med högst 4 procent.

Till ärendena hörande handlingar bifogas.

I förestående utlåtande hava jämte undertecknade deltagit kammarrådet

Schalling och t. f. kammarrådet Gavelius.

Stockholm den 20 januari 1941.

Underdånigst

LENNART BERGLÖF.

H. Skoglund.

417794. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1941.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.