Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande vissa ändringar i villkoren för lån från arbetarsmåbrukslånefonden.
1941-05-29 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1941:62, Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande vissa ändringar i villkoren för lån från arbetarsmåbrukslånefonden.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 62.
1
Nr 62.
Ankom till riksdagens kansli den 29 maj 1941 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande vissa ändringar
i villkoren för lån från arbetarsmåbrukslånefonden.
(2:a avd.)
Jordbruksutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande
inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade motioner, nämligen:
1)
I: 120 av herr Linderot och II: 158 av herr Hagberg i Luleå, likalydande,
vari föreslagits, att riksdagen i skrivelse till regeringen måtte hemställa
om utarbetande utan tidsutdräkt av förslag till förlängning av den
amorteringsfria tiden för lån från arbetarsmåbrukslånefonden från nuvarande
fem till tio år;
2) II: 216 av herr Ericsson i Sörsjön m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att innehavare av lån från nämnda fond, som icke kunnat färdigställa
nödvändiga byggnader å sin lägenhet, måtte medgivas rätt att för
dylikt ändamål erhålla låneförhöjning intill ett belopp av 7,000 kronor, under
förutsättning att redan erhållet lån icke uppgår till nämnda belopp; samt
3) I: 58 av herr Sten m. fl. och II: 149 av herr Ericsson i Sörsjön m. fl.,
likalydande, vari anhållits, att 19 § kungörelsen den 7 juni 1940 (nr 590)
angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet måtte ändras därhän,
att vid beviljande av byggnadsbidrag till vissa arbetarsmåbrukslåntagare
hänsyn måtte få tagas jämväl till beredande av bostad åt föräldrar.
Beträffande de skäl som anförts till stöd för dessa framställningar får
utskottet — i den mån ej därför redogöres närmare i det följande — hänvisa
till motionerna.
över motionerna har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat utlåtande
från egnahemsstyrelsen.
Till ledning vid bedömandet av de i motionerna avhandlade frågorna vill
utskottet giva följande redogörelse.
Arbetarsmåbrukslånefonden inrättades enligt beslut av 1933 års riksdag
(prop. nr 181; R. skr. nr 280). Från fonden skulle utlämnas lån i ändamål
att giva skogsarbetare eller därmed likställd arbetare tillfälle att förvärva
mindre lägenhet, ägnad att bereda innehavaren utkomst genom jordbruk,
drivet vid sidan av annan verksamhet. Verksamhetens tillämpningsområde
begränsades till Norrland samt norra delarna av Dalarna och Värmland med
Bihang Ull riksdagens protokoll 1941. 10 sami. Nr 62—6G.
1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 62.
möjlighet för Kungl. Majit att i särskilda fall utsträcka verksamheten till
andra delar av riket. I anslutning till riksdagens beslut utfärdades kungörelse
den 14 juni 1933 (nr 331) angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet.
Sedan genom beslut av 1934 års riksdag låneverksamheten utsträckts
att omfatta hela landet, vidtogs härav föranledd ändring i sagda
kungörelse genom kungörelsen den 7 juni 1934 (nr 234).
Såsom kapitaltillskott till fonden lia för budgetåren 1933/34—1940/41 anvisats
reservationsanslag av respektive 7,500,000 (därav 5,000,000 kronor
å tilläggsstat), 5,000,000, 5,000,000, 4,400,000, 10,000,000, 3,000,000, 4,000,000
och 1,950,000 kronor. Av innevarande års riksdag bär för budgetåret 1941/42
för ändamålet anvisats ett reservationsanslag av 2,000,000 kronor.
Arbetarsmåbrukslån fick enligt kungörelsen nr 331/1933 ej utgå med högre
belopp än som motsvarade kostnaderna för förvärv och färdigställande av
lägenheten. Högsta lånebelopp var 6,000 kronor. Jämlikt beslut av 1936,
1937 och 1938 års riksdagar fingo av utlåningsbeloppen för nämnda år särskilda
belopp användas för möjliggörande av förhöjning av redan beviljade
arbetarsmåbrukslån. Bestämmelserna rörande sådan förhöjning intogos i
kungörelserna nr 100/1936, nr 395/1937 och nr 290/1938. Enligt sistnämnda
kungörelse kunde lån, som beviljats under åren 1935, 1936 eller 1937 höjas
intill 7,000 kronor, under förutsättning att ansökan härom gjorts före viss
tidpunkt. Kungörelsen innehöll vidare bestämmelse om att lån som beviljades
under åren 1938 och 1939 finge utlämnas intill samma belopp.
Med avseende å återbetalningen skulle lånet jämlikt kungörelsen nr 331/
1933 delas i en stående del och en amorteringsdel. Lånets stående del skulle
fastställas till belopp motsvarande kostnaden för jordförvärvet jämte, i förekommande
fall, den beräknade kostnaden för uppodling av så stort jordområde,
att lägenhetens sammanlagda åkerareal uppginge till en hektar,
dock högst till en tredjedel av hela lånet. Amorteringsdelen skulle från och
med sjätte året efter utgången av det kalenderår, under vilket lånet beviljats,
återbetalas med en trettiondel årligen, låntagaren dock obetaget att
verkställa inbetalningar därutöver. Såsom undantag från nu återgivna regler
gällde emellertid i fråga om återbetalningen av det belopp, varmed ett
arbetarsmåbrukslån översteg 6,000 kronor, att hälften av beloppet, även
om beloppet var att hänföra till byggnader, tillädes lånets stående del och
återstoden dess amorteringsdel. Vid förhöjning av lån skulle i övrigt bestämmelserna
i 1933 års kungörelse tillämpas som om lånet beviljats på en
gång redan vid första lånetillfället.
Nu gällande bestämmelser på ifrågavarande område återfinnas i kungörelsen
den 7 juni 1940 (nr 590) angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet,
genom vilken bestämmelserna i kungörelsen nr 331/1933 upphävts.
Jämlikt 10 § kungörelsen nr 590/1940 utgör högsta lånebelopp 7,000 kronor.
Bestämmelserna angående amortering äro desamma som i kungörelsen
nr 331/1933, bortsett från att reglerna angående bestämmandet av stående
del och amorteringsdel på visst sätt modifierats.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 62.
3
Enligt 19 § kungörelsen nr 590/1940 må lånesökande, därest han har tre
eller flera barn under sexton års ålder och med anledning härav gör bostadsbyggnaden
å lägenheten större än som eljest skulle lia varit behövligt,
till täckande av den härigenom föranledda kostnadsökningen, i mån av behov,
kunna åtnjuta bidrag av statsmedel intill ett belopp av högst 1,000 kronor.
Statsbidrag må ock under motsvarande förutsättning utgå till innehavare
av arbetarsmåbrukslån för att täcka kostnad för tillbyggnad av
bostad. Bidragen beviljas av egnahemsstyrelsen.
Till stöd för de likalydande motionerna I: 120 och II: 158 anföres bland
annat följande:
Enligt gällande bestämmelser för arbetarsmåbruksverksamheten vore de
låntagare, som fått statlig hjälp åren 1933, 1934 och 1935, nu skyldiga att
fullgöra amortering av lånen. Erfarenheterna hittills visade, att detta beredde
dem mycket stora svårigheter. Som regel hade de statliga lånebeloppen
icke varit tillräckliga, utan småbrukarna hade dessutom varit nödsakade
att låna på annat håll för att uppföra bostad och ekonomibyggnad.
De nya lånen hade mestadels blivit kortfristiga lån mot höga räntor och
hårda betalningsvillkor och belastade sålunda de nystartade småbruken på
ett mycket kännbart sätt.
Såsom extra svårighet hade därtill kommit att många, kanske flertalet
av dessa småbrukare blivit ålagda militär beredskapstjänst, som för flera
månader berövat dem inkomsten av förvärvsarbete och försenat och försvårat
odlingsverksamhet och annat arbete på småbruken. Den felslagna höskörden
hade för småbrukare, som hunnit skaffa sig kreatur, blivit ytterligare
ett stort bekymmer.
Vid startandet av arbetarsmåbruksverksamheten beräknade man, att å
varje sådant småbruk skulle ha uppodlats en viss angiven areal senast inom
loppet av fem år, och redan före den tiden beräknades småbruken sålunda
lämna en viss avkastning som bidrag till småbrukarens försörjning. Dessa beräkningar
hade icke hållit streck i Norrbotten. Vanligtvis hade väl den
fastställda arealen nödtorftigt uppodlats inom föreskriven tid. Men längre
hade man icke heller hunnit på grund av ekonomiska och andra svårigheter
som tidigare nämnts. Småbrukaren hade nödgats söka förvärvsarbete i
största möjliga utsträckning för att betala skulderna och skaffa bärgning
åt familjen. Odlingsverksamheten hade kommit i sista hand och småbruken
gåve därför endast i enstaka undantag någon avkastning från jorden
under de första fem åren.
I motionen II: 216 anföres i huvudsak följande:
För närvarande funnes en del lånlagare, vilka under något av de sista
åren beviljats arbetarsmåbrukslån, som icke kunnat färdigställa de för dessa
avsedda byggnaderna på grund av att lånemedlen icke varit tillräckliga.
Uppskattningen av byggnadskostnaderna hade skett med stor försiktighet.
Vederbörande hade inriktat sig på alt låna så litet pengar som möjligt, och
detta finge tillräknas dem som en merit, ehuru försiktigheten tyvärr lett
till för dem ogynnsamma verkningar. I åtskilliga fall hade sålunda förefintlig
lånemöjlighet icke utnyttjats i full utsträckning. Som bekant vöre
den högst tillåtna lönesumman 7,000 kronor, men den låga uppskattningen
av byggnadskostnaderna hade medfört, att man icke lånat mer än exempelvis
0,500 kronor. Det kunde nu konstateras, att flera av dessa låntagare
kommit i en mycket brydsam belägenhet på grund av medlens otillräcklig
-
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 62.
hot. Det vöre synnerligen önskvärt, att sådana arbetarsmåbrukslåntagare,
vilka på grund av anförda skäl icke tillfullo utnyttjat gällande lånemöjligheler,
kunde ges rätt till erhållande av tilläggslån i sådan utsträckning att
hela lånesumman uppginge till 7,000 kronor. Ett bifall till detta förslag
syntes icke behöva innebära, att någon höjning av det av Kungl. Ma.j:t föreslagna
reservationsanslaget behövde ifrågakomma. Det kunde möjligen leda
till att en minskning i antalet utlämnade nya lån nödvändiggjordes under
den tid varom nu vore fråga. Om så skulle ske, bleve vådorna härav mindre
än de som förorsakades därigenom, att en del redan befintliga arbetarsmåbrukare
icke kunde färdigställa påbörjade byggnader.
Till stöd för de likalydande motionerna I: 58 och II: 149 anföres bland annat
följande:
Det hade förekommit, att framställning om byggnadsbidrag gjorts även
med den motiveringen, att arbetarsmåbrukaren beredde bostad åt sina föräldrar.
Gällande bestämmelser torde icke medgiva att hänsyn toges härtill, såvida
icke barnantalet vore lägst tre. En arbetarsmåbrukare, som t. ex. hade
två barn och därtill beredde bostad åt föräldrar, hade naturligtvis lika stort
bostadsbehov som den, som endast hade tre barn. Ur arbetarsmåbruksrörelsens
egen synpunkt vore ofta av värde, att låntagaren finge hjälp av föräldrar
för småbrukets skötsel under arbetssäsonger, för odlingsarbete e. d. Socialt
sett vore det lika behjärtansvärt, att husrum kunde beredas föräldrar som
barn. Då särskilda pensionärsbostäder endast undantagsvis torde komma till
stånd i kommuner som bedreve arbetarsmåbruksverksamhet, vore det lika berättigat
att denna befolkningskategori i en enkel och billig form erhölle möjlighet
att få samhällets stöd för att lösa bostadsfrågan för de gamla.
Egnahemsstyrelsen har i sitt utlåtande över motionen anfört i huvudsak
följande:
Motionerna I: 120 och II: 158.
Med anledning av vad som anförts i motionen I: 120 vill egnahemsstyrelsen
framhålla följande. Styrelsen är medveten om att innehavarna av arbetarsmåbruk
i regel äro i mycket små omständigheter och att det allmänna måste
vara berett att ägna omtanke åt deras ställning. Emellertid håller styrelsen
före att staten redan genom att ställa till förfogande lånemöjligheter av det
slag, som arbetarsmåbrukslånen representera, givit ett kraftigt stöd åt de
arbetargrupper för vilka lånen äro avsedda. Den amortering, som efter fem
års fullständig avgiftsfrihet skall betalas av arbetarsmåbrukslåntagarna, belöper
sig i allmänhet icke till mer än omkring 130 kronor om året — bortsett
från nyutlämnade lån — och utgör alltså en mycket låg avgift, även om denna
enbart betraktas som bostadshyra och hänsyn icke tages till avkastningen av
jordbruket. I den mån en arbetarsmåbrukslåntagare varit inkallad till beredskapstjänst,
har han haft samma möjligheter som andra att komma i åtnjutande
av familjebidrag även för familjens bostad. Har höskörden slagit fel,
föreligger icke hinder för honom att söka krislån. Ilar arbetarsmåbrukslåntagaren
av särskilda skäl kommit i svårigheter, torde det närmast ankomma
på kommunen att bedöma, om förhållandena motivera hjälp från kommunens
sida. Att staten skulle, utöver den betydande subvention som ligger i arbetarsmåbrukslånen
som sådana, nu bringa ytterligare lättnader, kan egnahemsstyrelsen
ej finna tillräckligt motiverat. På grund av vad nu anförts kan
egnahemsstyrelsen ej tillstyrka förlängning av den amorteringsfria tiden för
arbetarsmåbrukslån.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 62.
5
Motionen II: 216.
Vad angår förslaget att arbetarsmåbrukslåntagare, vilka icke kunnat färdigställa
för arbetarsmåbruk avsedda nödvändiga byggnader, skulle medgivas
rätt till erhållande av tilläggslån under förutsättning att redan erhållet lån
icke uppgår till 7,000 kronor får egnahemsstyrelsen erinra om att enligt beslut
vid 1938 års riksdag arbetarsmåbrukslån, som beviljats under åren 1935, 1936
eller 1937 — då högsta beloppet för arbetarsmåbrukslån ännu utgjort allenast
6,000 kronor — kunnat höjas intill 7,000 kronor, under förutsättning att ansökan
härom gjorts före viss tidpunkt. Bestämmelserna härom återfinnas i en
kungörelse den 27 maj 1938 (nr 290). Erinras bör dock, att det belopp å
1,000,000 kronor, som för ändamålet ställdes till förfogande, ej på långt när
räckte att tillgodose ansökta låneförhöjningar i den utsträckning, som bestämmelserna
medgåvo, utan att betydande nedprutningar på sökta belopp överlag
måste vidtagas. Egnahemsstyrelsen anser det visserligen möta betänkligheter
att, sedan ett lån eller bidrag beviljats av statsmedel, frågan om lånets eller
bidragets belopp sedermera upptages till förnyad omprövning. Trots detta
finner sig styrelsen, med hänsyn till den synnerligen svaga ekonomiska ställning,
som arbetarsmåbrukslåntagarna i allmänhet ha, kunna om än med
tvekan tillstyrka möjlighet för sådana låntagare att i fall, som avselts i motionen,
erhålla låneförhöjning intill 7,000 kronor för slutförande av lägenhets
iordningställande. Behov härav torde särskilt bliva aktuellt för sådana låntagare,
som beviljats arbetarsmåbrukslån under år 1936 eller 1937 men ännu
icke hunnit färdigställa lägenheterna och som jämsides med byggnadskostnadernas
stegring även haft att taga hänsyn till de ökade krav på byggnadsstandard,
som under de senaste åren uppställts av egnahemsstyrelsen. Möjligheten
att erhålla låneförhöjning torde emellertid icke böra inskränkas till
nämnda års låntagare. Låneförhöjning torde icke böra ifrågakomma annat
än i synnerligen trängande fall och allenast efter medgivande av egnahemsstyrelsen
i varje särskilt ärende. Liksom vanliga lån torde låneförhöjning böra
utbetalas från arbetarsmåbrukslånefonden.
Motionerna I: 58 och II: 149.
Vad slutligen angår förslaget, att 19 § kungörelsen angående statsunderstödd
arbetarsmåbruksverksamhet skulle ändras därhän att vid beviljande av
byggnadsbidrag enligt nämnda paragraf hänsyn skulle få tagas icke blott till
antalet minderåriga barn utan även till önskemål att bereda bostad åt föräldrar,
har styrelsen visserligen förståelse för de synpunkter, på vilka detta
förslag grundas. Emellertid bör ihågkommas, att arbetarsmåbrukslåntagares
föräldrar — i motsats lill de minderåriga barnen — få antagas ha förutsättningar
att lämna någon ersättning för sin bostad. Med hänsyn härtill och till
de begränsade medel som stå lill förfogande för ifrågavarande ändamål kan
egnahemsstyrelsen ej tillstyrka den föreslagna utsträckningen i fråga om tilldelningen
av byggnadsbidrag.
Vad först angår de likalydande motionerna 1:120 och 11:158 vitsordas
vad som i desamma anföres rörande arbetarsmåbrukslåntagarnas ekonomiska
förhållanden i viss utsträckning av egnahemsstyrelsen. Jämväl ulskoltet
är medvetet örn att svårigheter i vissa fall kunna förefinnas för nämnda låntagare
att under rådande tryckta förhållanden erlägga föreskrivna amorteringar
å lånen. I anslutning till vad som i ärendet anföres av egnahemsstyrelsen
anser emellertid utskottet, att amorteringarna merendels sirö av så
Utskottet.
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 62.
ringa storlek, att de kunna anses motsvara skälig hyra för en bostad av den
storleksordning, varom här är fråga. Med hänsyn härtill och då staten redan
genom att ställa medel till förfogande för lån på så förmånliga villkor, som
gälla för arbetarsmåbrukslånen, måste anses lia givit ett avsevärt stöd åt
berörda kategori av arbetare, anser sig utskottet icke kunna förorda vidtagande
av åtgärder i omedelbar anslutning till motionerna. Utskottet vill i
detta sammanhang emellertid bringa i åtanke, att utskottet i anledning av en
vid 1939 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 254, i liknande
syfte som de nu ifrågavarande i sitt utlåtande, nr 83, erinrat, att Kungl.
Maj:t redan på grund av särskilda bemyndiganden av riksdagen äger befogenhet
att medgiva låntagare betalningsuppskov beträffande lån ur de statliga
utlåningsfonderna, med rätt för Kungl. Majit att delegera denna befogenhet
å underordnad myndighet. I berörda utlåtande anförde utskottet vidare, att,
därest de för egnahemsverksamheten inrättade fonderna överflyttades från
statskontorets till egnahemsstyrelsens förvaltning, riksdagens nämnda bemyndigande
likväl självfallet fortfarande borde gälla.
Vidkommande härefter det i motionen II: 216 framställda yrkandet att
innehavare av lån från arbetarsmåbrukslånefonden, som icke kunnat färdigställa
nödiga byggnader på sin lägenhet, måtte medgivas rätt att erhålla
låneförhöjning intill ett belopp av 7,000 kronor, därest redan erhållet lån
icke uppgår till nämnda belopp, ställer sig utskottet visserligen tveksamt till
den föreslagna principen att, sedan ett lån av statsmedel beviljats, frågan örn
lånets belopp ånyo skall kunna upptagas till behandling. Emellertid har utskottet
funnit de i motionen anförda omständigheterna — främst då byggnadskostnadernas
stegring — värda sådant beaktande, att utskottet icke vill
motsätta sig bifall till det av motionären framförda förslaget. Enligt utskottets
mening torde sålunda egnahemsstyrelsen böra bemyndigas att efter prövning
i varje särskilt fall av låntagares ekonomiska villkor och förhållandena
i övrigt på därom gjord ansökning medgiva utlämnande av låneförhöjning varom
nu är fråga, under förutsättning att redan utlämnat lån icke uppgår till i
gällande bestämmelser föreskrivet maximum, 7,000 kronor. Rätten att erhålla
dylik låneförhöjning bör dock enligt utskottets uppfattning begränsas till sådana
låntagare, som erhållit lån under något av åren 1936—1939. I fråga
om lån som utlämnats tidigare har nämligen amorteringsskyldighet redan
inträtt och den tid, inom vilken föreskrivna byggnader skolat vara färdigställda,
utgått. I fråga om lån som utlämnats under 1940 och innevarande
år bör lånesökande vid sina beräkningar rörande lånebehovet ha kunnat
taga hänsyn till de stegrade byggnadskostnaderna, varför behov av förhöjning
av dylika lån icke torde få anses föreligga. Det torde vidare enligt utskottets
förmenande vara lämpligt att föreskriva viss tid, inom vilken ansökan
örn låneförhöjning bör vara ingiven för att densamma skall kunna upptagas
till prövning. Såsom egnahemsstyrelsen föreslagit synas löneförhöjningarna
böra utbetalas från arbetarsmåbrukslånefonden. På Kungl. Maj:t
torde få ankomma att meddela erforderliga bestämmelser i ämnet.
Vad slutligen beträffar det i de likalydande motionerna 1:58 och 11:149
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 62.
7
framlagda förslaget att sökande till eller innehavare av arbetarsmåbrukslån,
som önskar bereda bostad åt föräldrar och med anledning därav gör bostadsbyggnaden
på sin lägenhet större än vad som eljest skulle ha varit behövligt,
måtte beredas samma möjlighet till erhållande av byggnadsbidrag, som enligt
gällande bestämmelser stå barnrika låntagare till buds, finner utskottet
nämnda förslag ur sociala synpunkter icke sakna visst berättigande. Utskottet
ifrågasätter emellertid, huruvida den föreslagna anordningen är den lämpligaste
formen för lämnande av hjälp från det allmännas sida i berörda avseende.
Enär vidare gällande bestämmelser torde ha tillkommit ur befolkningspolitiskt
intresse samt dessutom såsom egnahemsstyrelsen framhållit föräldrarna
i motsats till de minderåriga barnen i de flesta fall få antagas äga förutsättningar
att lämna någon ersättning för sin bostad, anser sig utskottet
icke böra förorda genomförandet av den föreslagna ändrade lydelsen av kungörelsen
den 7 juni 1940 (nr 590) angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
A. att de likalydande motionerna I: 120 och II: 158, i den
mån de icke må anses besvarade med vad utskottet ovan
anfört, icke må föranleda någon riksdagens åtgärd;
B. att riksdagen i anledning av motionen II: 216 må medgiva,
att i avseende å arbetarsmåbrukslån, som beviljats
under åren 1936—1939, må under av utskottet ovan angivna
förutsättningar ur arbetarsmåbrukslånefonden utgå låneförhöjning
intill ett belopp som tillhopa med förut utlämnat lån
uppgår till 7,000 kronor, ävensom i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t i anslutning till vad utskottet ovan
anfört ville utfärda i ämnet erforderliga bestämmelser;
C. att de likalydande motionerna I: 58 och II: 149 icke må
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 29 maj 1941.
På jordbruksutskottets vägnar:
L. TJÄLLGREN.
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 62.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Tjällgren, Gabrielsson, Alfred Andersson, Jacob Hansson,
von Stockenström, Anderberg, friherre Beck-Friis och Svedberg; samt
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Andersson i Tungelsta, Gustafson
i Vimmerby, Ericsson i Sörsjön, Karlsson i Munkedal, Carlström, Jacobson och Larsson
i Karlstad.
Reservation
av herrar Ericsson i Sörsjön och Jacobson, vilka ansett, att utskottet bort
tillstyrka bifall till motionerna I: 58 och II: 149.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1941:297 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion rörande vissa ändringar i villkoren för lån från arbetarsmåbrukslånefonden. a1 i texten