Sök i Ratio Lex

Memorial med förslag till stadga örn ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande. De grundläggande reglerna angående riksdagsmännens rätt till arvode och reseersättning innehållas i riksdagsordningen, varemot detaljbestämmelserna i ämnet finnas upptagna i en av Konung och riksdag samfällt beslutad stadga.

1941-02-13 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1941:5, Memorial med förslag till stadga örn ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande. De grundläggande reglerna angående riksdagsmännens rätt till arvode och reseersättning innehållas i riksdagsordningen, varemot detaljbestämmelserna i ämnet finnas upptagna i en av Konung och riksdag samfällt beslutad stadga.

Dokumentets text

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

19

tfr 5.

Ankom till riksdagens kansli den 13 februari 1941 kl. 5 e. m.

Konstitutionsutskottets memorial med förslag till stadga örn ersättning

för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

De grundläggande reglerna angående riksdagsmännens rätt till arvode och

reseersättning innehållas i riksdagsordningen, varemot detaljbestämmelserna

i ämnet finnas upptagna i en av Konung och riksdag samfällt beslutad stadga.

Enligt ett av 1937 års lagtima riksdag såsom vilande antaget grundlagsförslag,

hänskjutet till grundlagsenlig behandling vid nu pågående riksdag, skola

de materiella reglerna i ämnet i huvudsak överföras till stadgan, dock skall

för lagtima riksdag till riksdagsman utgå »fast arvode, beräknat för hela

den tid riksdagen är samlad». Mot denna formulering av den föreslagna

grundlagstexten riktade emellertid konstitutionsutskottet vid föregående års

lagtima riksdag (memorial nr 13) den erinringen, att riksdagsman enligt densamma

icke skulle kunna erhålla någon särskild ersättning för det under

utomordentliga förhållanden, sådana som de dåvarande, tänkbara fallet,

att riksdagen efter avslutat arbete likvisst icke formligen upplöstes — alltså

»förpuppades» — och därefter ånyo kallades till arbete. Med hänsyn härtill

kunde Kungl. Majit i ett exceptionellt läge, enbart för att bereda riksdagsmännen

arvode, tänkas se sig föranlåten vidtaga den eljest obehövliga åtgärden

att upplösa en lagtima riksdag och sammankalla en urtima — ett förfaringssätt

som också tillgreps sistlidna år. Det från 1937 års riksdag vilande

grundlagsförslaget ägde därför enligt utskottets mening icke i full utsträckning

den elasticitet, som vid dess utarbetande främst åsyftades och som med

hänsyn till skiftande förhållanden finge anses önskvärd. Utskottet upprättade

därför ett nytt förslag till grundlagsbestämmelser i ämnet. Detta antogs

såsom vilande av 1940 års lagtima riksdag.

Med utgångspunkt från sistnämnda grundlagsändringsförslag har konstitutionsutskottet

funnit sig böra, med begagnande av sin initiativrätt jämlikt

§ 38 mom. 1 riksdagsordningen, utarbeta samt för riksdagen framlägga förslag

till ny stadga örn ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

Förslaget bygger på den uppfattning, som kommer till uttryck i berörda

grundlagsförslag, nämligen att en lagtima riksdag under utomordentliga förhållanden

icke skall behöva upplösas efter det ordinarie riksdagsarbetets

slut utan kunna hållas formellt samlad för att när så påfordras ånyo kallas

att sammanträda för behandling av sådana förslag, som Konungen på grund

av tidsläget finner sig böra framlägga för riksdagen. Bestämmelserna om

riksdagsmannaarvodet hava därför i princip utformats så, att riksdagsmännen

skola åtnjuta arvode endast å tider, då frågor som Konungen förelagt

riksdagen äro beroende på dennas prövning.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

Utskottet har i samband härmed haft under övervägande frågan, huruvida

den hittillsvarande regeln örn fixering eller maximering av arvodet borde

bibehållas eller ej i fråga om en lagtima riksdags (första) normala sammanträdestid.

Emellertid har utskottet kommit till den slutsatsen, att en sådan

arvodesbegränsning icke längre bör ifrågakomma. Det har nämligen i praktiken

visat sig, att en lagtima riksdags faktiska arbetstid helt är beroende på

vid vilken tidpunkt dess viktigaste arbetsmaterial, propositionerna, förelägges

riksdagen. Särskilt under kritiska tider kan Kungl. Majit ofta nog tvingas

att framlägga förslag under ett relativt sent skede av riksdagen, varigenom

dennas arbete utan riksdagsmännens förvållande förlänges. En eventuell bestämmelse

om maximering av riksdagsmannaarvode! borde redan därför

utformas så, att den först började verka efter en relativt rundligt tillmätt

tid, varigenom den emellertid skulle förlora sin egentliga betydelse. En annan

och snävare bestämning av tiden skulle för övrigt kunna medföra, att syftemålet

med det från 1940 års lagtima riksdag vilande grundlagsförslaget delvis

förfelades, eftersom en regering då i visst läge alltjämt skulle kunna se

sig tvingad upplösa en lagtima riksdag och sammankalla en urtima enbart

för att bereda riksdagsmännen arvoden.

I fråga om riksdagsmannaarvodets storlek får utskottet till en början erinra

om att arvodet före 1933 års grundlagsändring utgick med 24 kronor

om dagen för riksdagsmän, bosatta å riksdagsorten, och 32 kronor om dagen

för övriga riksdagsmän, d. v. s. 720 resp. 960 kronor i månaden, dock maximerat

till 3,400 respektive 4,500 kronor för riksdag. Enligt 1933 års alltjämt

gällande grundlagsregler är arvodet vid lagtima riksdag bestämt till 3,000

kronor för riksdagsmän, bosatta å riksdagsorten, och till 4,000 kronor för

övriga riksdagsmän samt vid urtima riksdag till ett belopp motsvarande, för

månad räknat, 750 resp. 1,000 kronor. Som motivering till sitt förut berörda

grundlagsförslag från år 1937 framhöll konstitutionsutskottet bland annat, att

väsentligen ändrade ekonomiska förhållanden kunde inträffa under en andrakammarperiod,

så att riksdagsmannaarvodets storlek kunde behöva jamkas

på ett snabbare sätt än vad som för det dåvarande vore möjligt. — Vid prövningen

av frågan, till vilket belopp riksdagsmannaarvodet nu skäligen bor

bestämmas, bör viss hänsyn tagas till den betydande ökning av levnadskostnaderna

som inträtt sedan riksdagsmannaarvodet i samband med 1932—33

års kris senast omreglerades. Det stora flertalet såväl i allmän som enskild

tjänst anställda hava också i viss utsträckning erhållit kompensation för

denna kostnadsökning. Mot bakgrunden härav och med beaktande av det avbräck

i ekonomiskt hänseende, som en utsträckning av riksdagstiden till att

även omfatta hösten eller en del av denna medför för vissa kategorier riksdagsmän

kan utskottet icke förorda ett lägre riksdagsmannaarvode under

lagtima och urtima riksdags faktiska sammanträdestider än det, som redan

nu utgår för månad räknat vid urtima riksdag, nämligen 750 kronor for riksdagsman,

bosatt å riksdagsorten, och 1,000 kronor för övriga riksdagsman.

Med den tekniska utformning, som utskottet föreslagit beträffande stadgans

grundläggande regler, komma riksdagskostnaderna ändock per ar raknat med

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

21

all sannolikhet att under fortsättningen av den nuvarande krisen understiga

samma kostnader under de två senaste åren, då såväl lagtima som urtima

riksdagar varit samlade.

En viss skärpning av bestämmelserna om avdrag å arvodet vid bortovaro

från riksdagsarbetet finner sig utskottet böra föreslå. Enligt utskottets mening

bör sålunda avdrag lämpligen ske för tid, varmed frånvaron sammanlagt

överstiger en tredjedel (nu 60 dagar) av den tid, under vilken riksdagsman

vid en och samma riksdag äger åtnjuta arvode, med hälften (nu en tredjedel)

av vad eljest skolat för samma tid utgå.

Riksdagsmännen äga för närvarande rätt till ersättning för fem hemresor

under lagtima riksdag. En motsvarande rätt saknas däremot under urtima

riksdag, något som under de två senaste åren framträtt som en allvarlig brist.

En utvidgning av rätten till fria hemresor till att omfatta i genomsnitt en

resa var femtonde dag under riksdagens sammanträdestider är enligt utskottets

mening befogad. Den bör snarare lända riksdagsarbetet till gagn än

till skada, då besöken i hemorten härigenom kunna göras kortare än hittills.

En sådan regel är också ägnad att i sin mån bidraga till att utjämna den

faktiskt oförmånligare ställning, som längre bort boende riksdagsmän intaga

i förhållande till närmare riksdagsorten bosatta. Antagas dessa ändrade

bestämmelser om reseersättning till riksdagsmän bör detta självfallet medföra,

att den för närvarande medgivna rätten för innehavare av s. k. rabattkort

att utfå full ersättning enligt gällande biljettaxa i den vagnsklass, som

kommit till användning, framdeles slopas. — Utskottet föreslår vidare

borttagande av det dagtraktamente på 25 kronor, som enligt gällande bestämmelser

utgår för resa till och från riksdagen vid dennas början och slut.

Utskottet förordar, att kamrarnas båda talmän erhålla ett representationsbidrag

å 5,000 kronor vardera.

I en ny stadga örn ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande

böra också införas bestämmelser om ersättning till ledamöter och suppleanter

av utrikesnämnden för inställelse vid nämndens sammanträden. Nämndens

medlemmar böra lämpligen erhålla dels ersättning för kostnaderna för

resa till och från nämndens sammanträden, dels ock traktamentsersättning

med 25 kronor för varje sammanträdesdag, örn vederbörande är bosatt å

ort där nämnden sammanträder, samt eljest med 50 kronor.

Ehuru det icke tillkommer utskottet att framlägga några förslag till ändringar

i kamrarnas ordningsstadgor, logar utskottet till förevarande memorial

ett inom utskottets kansli upprättat utkast till vissa ändringar i dessa,

sammanhängande med genomförandet av nu föreliggande förslag. (Bilaga 4.)

På grund av vad sålunda anförts samt under hänvisning i övrigt till de

härvid fogade bilagorna 1—3 får utskottet hemställa,

att riksdagen, under förutsättning att det från 1940 års lagtima

riksdag vilande förslaget till ändrad lydelse av § 23,

§ 38 inom. 1 och § 50 riksdagsordningen varder slutligen

godkänt, för sin del ville antaga följande

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

Förslag

till

Stadga

om ersättning för riksdagsmannanppdragets fullgörande.

1 §•

Riksdagsman åtnjuter arvode under tid, räknat från och med dagen för

riksdagens början, då frågor som Konungen förelagt riksdagen äro beroende

på dennas prövning. Vid lagtima riksdag skall arvode dock utgå för minst

fyra månader, såframt ej riksdagen dessförinnan upplöses.

Arvode utgår med ett belopp motsvarande sjuhundrafemtio kronor för

månad, om riksdagsmannen är bosatt å ort där riksdag hålles, samt eljest

med ett belopp motsvarande ettusen kronor för månad.

2 §•

Bliver riksdagsman förhindrad deltaga i riksdagsgöromålen, skall han för

tid, varmed frånvaron sammanlagt överstiger en tredjedel av den tid, under

vilken han vid en och samma riksdag äger åtnjuta arvode, vidkännas avdrag

å arvodet med hälften av vad eljest skolat för samma tid utgå.

3 §•

Vid resa till och från riksdagen är riksdagsman, som är bosatt å annan

ort än där riksdagen hålles, berättigad till ersättning för därav föranledd

resekostnad.

Besöker riksdagsman under tid, då arvode till honom utgår, efter beviljad

ledighet hemorten, äger han jämväl åtnjuta ersättning för därav föranledd

resekostnad, dock högst för det antal resor fram och åter som motsvarar

en var femtonde dag.

4 §•

Kamrarnas talmän erhålla under tid, då arvode till dem utgår, därjämte

representationsbidrag med ett belopp motsvarande för månad ettusen kronor,

dock högst med femtusen kronor under ett och samma kalenderår.

5 §•

Ledamot av utrikesnämnden, så ock suppleant, åtnjuter under tid, då han

icke uppbär arvode såsom riksdagsman, dels ersättning för kostnaden förresa

till och från sammanträde med nämnden, dels ock traktamentsersättning

för varje sammanträdesdag med tjugufem kronor, örn ledamoten eller supp

leanten är bosatt å ort där nämnden sammanträder, samt eljest med femtio

kronor.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

23

6 §•

Arvode och representationsbidrag utbetalas i efterskott var femtonde dag.

Dag för utbetalning må jämkas, när så med hänsyn till infallande helg

eller eljest prövas lämpligt.

Vid beräkning av ersättning för del av månad räknas månaden till trettio

dagar.

7 §.

Fullmäktige i riksgäldskontoret äga, efter samråd med kamrarnas talmän,

meddela närmare bestämmelser angående utbetalning av arvode och annan

ersättning, varom i denna stadga förmäles.

Utbetalningen ombesörjes av fullmäktige i riksgäldskontoret.

Denna stadga träder i kraft den dag, då Konungen låter i riksdagen uppläsa

öppet brev, att kungörelse utfärdats om ändrad lydelse av § 23, § 38

mom. 1 och § 50 riksdagsordningen. Genom denna stadga upphäves stadgan

den 24 februari 1933 (nr 54) örn ersättnings utgående för riksdagsmannauppdragets

fullgörande.

Arvode och annan ersättning, varom i denna stadga förmäles, skola för

den, som då stadgan träder i kraft är ledamot av riksdagen, så beräknas för

hela den riksdag, som örn stadgan varit gällande från riksdagens början,

dock skola äldre bestämmelser tillämpas vid beräkning av ersättning för

resa till riksdagen, företagen före sagda dag.

Stockholm den 13 februari 1941.

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN.

Närvarande: Herrar Hallén, Andersson i Ovanmyra, Oscar Gottfrid Karlsson, Holmström,

Källman, Per Andersson, Thulin, Herlitz, John Björck, John Gustavson, Karl

August Johanson, Härdin*, Lindmark, Andersson i Igelboda*, Fast, Nordström,

Mosesson, Nilsson i Göteborg, Arnemark och Hällgren.

* Ej närvarande vid justeringen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5-

Re s erva tioner:

1) av herrar Holmström, Herlitz och Lindmark, vilka anfört följande:

»Förevarande förslag åsyftar bl. a. att genom ändamålsenliga bestämmelser

underlätta en sådan anordning, att lagtima riksdag icke efter avslutat

arbete upplöses utan »förpuppas» för att vid uppkommande behov kunna

ånyo sammanträda. Vi äro ense med utskottet om att sådana bestämmelser

böra antagas. Den åsyftade anordningen är ur vissa av utskottet angivna

synpunkter att föredraga framför inkallandet av urtima riksdag. Därvid förutsätta

vi emellertid, att det ifrågavarande förfaringssättet endast kommer

till användning under utomordentliga förhållanden, då riksdagens förnyade

sammanträde är ofrånkomligen nödvändigt. Ändringen av arvodesbestämmelserna

bör sålunda icke få leda till att riksdagen regelmässigt kommer att

sammanträda två -— eller än mindre flera — gånger årligen. Under dessa

förutsättningar hava vi kunnat biträda utskottsmajoritetens förslag, i vad

det avser arvodets storlek och bestämmelserna för dess utbetalande under

de senare sammanträdestiderna.

Utskottet föreslår emellertid även i övrigt en ändring av reglerna om arvodet

vid lagtima riksdag: det föreslås nämligen även beträffande övriga

tider, då lagtima riksdag sammanträder, att samma arvode (750 resp. 1,000

kr. per månad) skall utgå. I denna del hava vi ej kunnat ansluta oss till

utskottsförslaget. Vi hava ej velat motsätta oss en höjning av arvodet, trots

de starka betänkligheter som onekligen möta mot att under nuvarande förhållanden

företaga en sådan. I förhoppning att enighet skulle kunna uppnås

hava vi sålunda ansett oss kunna godtaga, att det fasta arvodet för lagtima

riksdag höjes från 3,000 resp. 4,000 kr. till 3,750 resp. 5,000 kronor. Detta

arvode borde sålunda enligt vår tanke kunna utgå dels för lagtima riksdag,

som i sedvanlig ordning upplöses, dels — i det fall att riksdag »förpuppas»

— för den del av riksdagstiden som förflyter före förpuppningen. Att vi

icke kunnat med frångående av detta förslag ansluta oss till det förslag,

som blivit utskottets, beror särskilt därpå, att det sistnämnda möjliggör, att

arvode med oförändrat månatligt belopp vid lagtima riksdag (resp. under

den period av sådan riksdag, som föregår förpuppning) utgår hur länge

som helst. Vi hava icke ansett skäl föreligga att övergiva den hittills gällande

principen för riksdagsarvodets bestämmande, vilken innebär, att arvodet

i normala fall utgår med ett fixerat belopp. Betydelsen av denna

grundsats, om vilken hittills, så vitt vi funnit, full enighet har rått, ligger

i öppen dag: den ligger tydligtvis däri, att den motverkar en ur flera synpunkter

icke önskvärd utsträckning av riksdagstidens längd. Den omständigheten,

att man med hänsyn till nu rådande exceptionella förhållanden

måste underlätta anordnandet -—- efter förpuppning — av senare sammanträdesperioder

genom stipulerandet av särskilda arvoden för sådana perioder,

nödvändiggör ingalunda att denna grundsats övergives.

Vi hava sålunda ifrågasatt bestämmelser om arvode vid lagtima riksdag

av i huvudsak det innehåll, att för sådan riksdag skulle utgå dels ett fast

s. 25 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5-

25

arvode av 3,750 resp. 5,000 kr., dels ett ytterligare arvode med belopp motsvarande

per månad räknat 750 resp. 1,000 kr. för sådana tider under vilka,

sedan vid riksdagen väckta förslag blivit slutligt avgjorda, riksdagen ånyo

sammanträder för prövning av frågor, som konungen framlägger.

Till de ändringar av nuvarande ordning, som förslaget i övrigt innehåller,

ansluta vi oss i allt väsentligt»;

2) av herrar Källman och John Björck, vilka ansett att riksdagsmans rätt

till ersättning för sådan resekostnad å järnväg, som i stadgeförslaget avses,

bort begränsas till att gälla högst andra klass.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

Bil. 1.

P. M.

angående riksdagsmännens rätt till arvode oell reseersättning.

Sverige.

Riksdagsmännens arvoden.

Enligt den ursprungliga lydelsen av riksdagsordningen ägde riksdagsman

i första kammaren ej att för denna befattning uppbära något arvode. Ledamot

av andra kammaren åter var berättigad att av statsmedel åtnjuta arvode

av 1,200 kronor för varje lagtima riksdag; dock att, när antingen Konungen

upplöste riksdag, innan den varit fyra månader tillsammans, eller ledamot

av nämnda kammare eljest avginge från sin befattning under riksdagen, innan

så lång tid av dess sammanträde förflutit, så ock under urtima riksdag,

kammarens ledamot skulle undfå, jämte resekostnadsersättning, i dagtraktamente

10 kronor, dock högst sammanlagt 1,200 kronor.

År 1891 genomfördes den ändring i riksdagsordningen, att dagtraktamente

skulle utgå även under riksdagssammanträde, som följde efter riksdags upplösning

på grund av Konungens förordnande om nya val.

I samband med 1909 års rösträttsreform likställdes ledamot av första kammaren

i arvodeshänseende med ledamot av andra kammaren.

Sedan frågan om höjning av riksdagsmannaarvodet varit föremål för motioner

vid 1913 års riksdag och vid 1914 års B-riksdag, upptogs den ånyo till

behandling vid 1917 års riksdag i anledning av då väckta motioner. I utlåtande

(nr 18) över dessa motioner anslöt sig konstitutionsutskottet till den

av motionärerna uttalade uppfattningen, att arvodet borde höjas. Till motivering

av denna sin ståndpunkt anförde utskottet bl. a.: »Det syntes vara

ovedersägligt, att det arvode som 1865 bestämts för andra kammarens ledamöter

och 1909 införts även för första kammarens vidkommande, i de flesta

fall icke utgjorde skälig ersättning för de kostnader, som vöre förenade med

riksdagsuppdragets fullgörande. Levnadskostnadernas stora stegring sedan

1865 utgjorde givetvis i och för sig det starkaste och avgörande argumentet.

Men härtill komme det förändrade läge, vari arvodesfrågan råkat, i den mån,

särskilt genom förändrade rösträttsbestämmelser, representanter för folkklasser,

som 1865 ännu varit så gott som orepresenterade, kommit att taga

plats i båda kamrarna. Arvodets storlek måste beräknas med hänsyn jämväl

till sådana ledamöter av riksdagen, som under riksdagstiden ginge miste om

hela sin arbetsförtjänst eller väsentlig del därav.» Sedan utskottet härefter

uttalat sig för att arvodet alltid skulle utgå i form av dagtraktamente, anförde

utskottet i fråga om grunderna för arvodets bestämmande: »Vid bedömandet

av den synnerligen grannlaga frågan, till vilket belopp arvodet borde

höjas, hade utskottet utgått från följande förutsättningar. Arvodets effektiva

värde borde ungefärligen motsvara det, som det då gällande arvodesbeloppet

ägt vid den tidpunkt, då det bestämts. Vidare följde det både av arvodesbestämmelsernas

karaktär av grundlagsbud och av deras ömtåliga natur i övrigt,

att den höjning, som komme i fråga, borde göras så pass stor, att nya

ändringar i bestämmelserna —- under förutsättning att dåvarande stadganden

angående riksdagstidens längd alltjämt gällde — icke under närmaste

tid behövde ifrågasättas.» Utskottet föreslog, att arvodet bestämdes till ett

s. 27 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

27

belopp av 20 kronor om dagen, dock högst 2,400 kronor för ledamot av

riksdagen, som ej var bosatt på riksdagsorten. För övriga riksdagsmän föreslogs

ett dagtraktamente på 15 kronor örn dagen, dock högst 1,800 kronor.

Riksdagen antog såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling ett i

enlighet härmed uppgjort förslag till grundlagsändring. Förslaget antogs

slutligt vid 1918 års lagtima riksdag.

Vid 1919 års lagtima riksdag väcktes en motion, vari bland annat hemställdes

om riksdagsmannaarvodets höjning till 3,600 kronor eller annat skäligt

belopp. I sitt utlåtande (nr 27) över denna motion fann konstitutionsutskottet

väl de genom penningvärdets häftiga fall utomordentligt stegrade levnadskostnaderna

hava gjort den nyligen stadgade ersättningen otillräcklig.

Utskottet ansåg emellertid den dåvarande tidpunkten med dess ovissa prisförhållanden

icke lämplig för en ny reglering av arvodena och avstyrkte bifall

till motionen. Motionen avslogs därefter av båda kamrarna.

Vid 1920 års riksdag väcktes ånyo motion i ämnet, innefattande förslag

om höjning av dagtraktamentena till 40 kronor respektive 30 kronor och av

maximiarvodena till 4,800 kronor respektive 3,600 kronor. Med anledning av

motionen framhöll konstitutionsutskottet i utlåtande (nr 43) -— efter erinran

om att år 1919 en lämpligare tidpunkt ansetts böra avvaktas för arvodesökningen

— hurusom med hänsyn till penningvärdets utveckling en höjning

av arvodesbeloppet icke längre kunde undanskjutas. För att arvodets effektiva

värde skulle motsvara det ursprungligen fastställda beloppet, fann utskottet

arvodet böra bestämmas till 32 kronor respektive 24 kronor örn dagen.

Den längsta tid, för vilken arvode skulle utgå, ansågs böra fastställas till 140

dagar, i följd varav maximiarvodena föreslogos skola i avrundade tal utgöra

4,500 respektive 3,400 kronor. I enlighet med utskottets hemställan antog

riksdagen såsom vilande förslag till ändrade grundlagsbestämmelser i

ämnet. Dessa genomfördes slutligt vid 1921 års riksdag.

Vid riksdagarna åren 1922, 1924 och 1927 framlades motionsvis förslag,

att riksdagsmännens arvoden åter skulle sänkas. Motionerna avstyrktes dock

av konstitutionsutskottet samt avslogos av riksdagen. År 1922 erinrade utskottet

bland annat om att de dåvarande arvodesbeloppen fastställts så sent

som vid föregående års riksdag och att landet fortfarande befunne sig i en

period av starkt fluktuerande penningvärde. Principen borde enligt utskottets

mening vara den, alt arvodets effektiva värde skulle bibehållas. År

1924 anförde utskottet, att det visserligen kunde vara sant, att dagtraktamentena

för vissa ledamöter utgjorde en större ersättning än som med hänsyn

till de förluster riksdagsmannaskapet för dem medförde kunde anses

erforderlig. Men denna omständighet finge ej föranleda ett förbiseende av

de fall, då det skulle medföra synnerliga svårigheter att vid en sänkning av

dagtraktamentena bibehålla uppdraget. Därest delta förhållande ej beaktades,

kunde allvarliga hinder i många fall skapas för förvärv av dugliga krafter

åt riksdagsarbetet. Slutligen framhöll konstitutionsutskottet år 1927, alt

utskottet, bland annat med stöd av en från socialstyrelsen införskaffad utredning

rörande utvecklingen sedan 1860-talet av priser, levnadskostnader

och löner, funnit arvodena fullt skäliga.

Vid 1932 års riksdag framlade Kungl. Majit (proposition nr 195) förslag

om ändrad lydelse av grundlagsbestämmelserna örn riksdagsmannaarvode!.

Förslaget innebar sådan ändring .av dessa, att ledamot av riksdagen, som oj

var bosatt å riksdagsorten, .skulle åtnjuta traktamente med 25 kronor för

dag, dock högst tillhopa 3,500 kronor. Åt ledamot, bosatt å riksdagsorten,

skulle utgå traktamente med 17 kronor för dag, dock högst tillhopa 2,400

kronor. Förslaget innebar salunda en sänkning (iver lag av dagarvodet med 7

kronor och motivet var den inträffande nedgången i levnadskostnaderna.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

Konstitutionsutskottet (utlåtande nr 23) — som ansåg sig böra tillstyrka en

nedsättning av arvodet — framhöll, att propositionen angående omreglering

av riksdagsmannaarvodena — ehuru ärendet måst behandlas såsom en grundlagsfråga

— väsentligen syntes hava framlagts med hänsyn till svårigheterna

i det dåvarande ekonomiska läget i fråga örn statsregleringen. Utskottet erinrade

i anledning därav, att riksdagskostnaderna numera upptoges i riksstaten,

men att de fortfarande liksom tillförne skulle utbetalas av riksgäldsfullmäktige

ur medel, som riksdagen anvisade och som i riksbanken finge

lyftas å statsverkets giroräkning av fullmäktige, utan att någon Kungl.

Maj :ts utanordning erfordrades. Om avsikten med propositionens framläggande

hade varit att reglera dessa kostnader i samband med statsregleringen,

hade därav bort följa arvodesbestämmelsernas utbrytning ur grundlagen.

Då förslag i sådan riktning icke framställts, hade utskottet ansett, att avsikten

endast varit en tillfällig reglering med hänsyn till tidslägets krav. Principiellt

funne utskottet det emellertid betänkligt att av blott tillfälliga anledningar

ändra grundlagsbestämmelser. Utskottet hade därför i anledning av

propositionen ansett sig böra taga under övervägande, huruvida en reglering

nu lämpligen kunde företagas utan att behöva bliva av blott tillfällig natur.

Utskottet anförde vidare:

»Vid övervägandet av frågan, med vilket belopp en sänkning skäligen

borde företagas, har utskottet ansett, att sänkningen under inga förhållanden

kunde och finge göras så stor, att syftet med arvodet förfelades. Riksdagsmannaarvode!

måste, om det skall fylla sitt ändamål att möjliggöra även

tor ekonomiskt svagt ställda medborgare att mottaga riksdagsmannauppdrag,

avpassas så, att dessa under riksdagsuppdragets fullgörande få ersättning

för därigenom förlorade arbetsinkomster. Med fäst avseende härå finner utskottet

den av Kungl. Maj:t föreslagna nedsättningen, då den ej kan avse

allenast ett år, utan måste gälla tills grundlagen möjligen i denna del ånyo

ändras, icke kunna helt tillstyrkas, helst det icke nu med visshet kan förutses,

vilket värde den svenska kronan kommer att få under de närmaste åren.

Utskottet har därför stannat vid ett något högre arvodesbelopp än det av

Kungl. Maj:t föreslagna men har tillika velat möjliggöra vissa ytterligare besparingar

på annat sätt, nämligen genom reglering i särskild stadga angående

avdrag å arvodet i vissa fall, vilka icke lämpligen kunna i grundlag

regleras.

Vid sin prövning av frågan om arvodets skäliga storlek har utskottet sökt

göra rättvisa åt olika synpunkter. Sålunda har utskottet å ena sidan tagit

vederbörlig hänsyn till den sänkning av den allmänna prisnivån, som ägt

rum sedan riksdagsmannaarvodet senast reglerades, å andra sidan beaktat

de genom 1928 års kommunalskattereform införda bestämmelserna om beskattning

av riksdagsmannaarvode jämväl för riksdagsmän, som icke äro

bosatta å riksdagsorten. Vid ett avvägande av dessa synpunkter har utskottet

ansett sig böra förorda en sänkning av arvodet från 4,500 kr. till 4,000

för riksdagsmän icke bosatta å riksdagsorten samt en i proportion härtill

stående sänkning från 3,400 till 3,000 för övriga riksdagsmän. Denna sänkning

motsvarar procentuellt ungefär den, som på senaste tid vidtagits i England

och Finland i fråga om riksdagsmannaarvodena.

Utskottet har emellertid ansett det önskvärt, att riksdagsmannaarvode! beräknas

ej i form av dagtraktamente utan, i likhet med vad som gällde före

1918 års grundlagsändring, i form av fast arvode för lagtima riksdag. I

följd härav blir det nödvändigt att i likhet med vad som gällde före 1918

års grundlagsändring uppställa särskilda regler för arvodets beräkning vid

urtima riksdag. Arvodet torde i detta fall böra utgå med ett belopp motsvarande

för månad räknat en fjärdedel av det vid lagtima riksdag utgående

s. 29 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

29

arvodet, dock högst med det belopp, vartill arvodet uppgår vid lagtima riksdag

(sålunda t. ex. för riksdagsman, som ej är bosatt ä riksdagsorten, vid en

urtima riksdag av femton dagars längd med 500 kronor). Härigenom blir

visserligen ersättningen för månad något högre än vid en lagtima riksdag av

normal längd, men utskottet finner detta förhållande vara principiellt riktigt

med hänsyn till de svårigheter, som i regel föreligga för riksdagsman

att deltaga i en urtima riksdag.»

Enligt utskottets åsikt borde de grundläggande reglerna angående riksdagsmannaarvodet

även i fortsättningen kvarstå i grundlagen men kompletteras

av föreskrifter i en av Konungen och riksdagen samfällt beslutad stadga,

som angåve de villkor under vinka arvode skulle utgå.

Det av utskottet utarbetade grundlagsändringsförslaget antogs såsom vilande

av riksdagen samt godkändes definitivt år 1933 (se Bil. 2). Den 24

februari 1933 utfärdades därefter stadga om ersättnings utgående för riksdagsmannauppdragets

fullgörande (se Bil. 3).

Vid 1937 års riksdag framställdes inom konstitutionsutskottet förslag om

sådan ändring i riksdagsordningen, att själva arvodesbeloppet skulle bestämmas

i den kompletterande stadgan och sålunda utgå ur riksdagsordningen.

Inledningsvis framhölls såsom motivering för förslaget, att i främmande rätt

arvodesfrågan i allmänhet icke vore reglerad i författningar av grundlags

natur. Härefter anfördes följande:

»Syftemålet nied den uttömmande reglering av detta ämne, som skedde i

1866 års svenska riksdagsordning, var i första hand att förläna bestämmelserna

härom en större stabilitet än om de fastställts på annat sätt. Detta har

likvisst icke hindrat genomförandet av grundlagsändringar åren 1891, 1909,

1914, 1918 och 1921 samt senast år 1933. Denna sist genomförda grundlagsändring

föranleddes av en kungl, proposition till 1932 års riksdag och motiverades

av konstitutionsutskottet närmast med en hänvisning till de personliga

uppoffringar och inskränkningar av varjehanda slag som det då rådande ekonomiska

och statsfinansiella läget krävde av alla medborgare. De år 1933 genomförda

grundlagsbestämmelserna om arvode åt riksdagsman kompletteras

emellertid, i motsats till vad som förut varit fallet, genom föreskrifter i en

av Konungen och riksdagen samfällt beslutad stadga om ersättnings utgående

för riksdagsmannauppdragets fullgörande, angivande de villkor under

vilka och innehållande de särskilda föreskrifter i enlighet med vilka arvode

skall utgå. Såsom skäl för utbrytningen av dessa bestämmelser ur grundlag

anfördes, att ett grundlagsstadgande i förevarande ämne icke lämpligen kunde

göras allt för detaljerat.

Härmed var emellertid första steget taget till ett utbrytande ur grundlagen

även av bestämmelserna örn arvodets storlek. Vissa betydande fördelar skulle

erhållas, om ytterligare ett steg toges i samma riktning, så att grundlagen

framdeles endast fastsloge riksdagsmännens rätt till arvode utan att närmare

angiva denna rätts innehåll. Väsentligen förändrade ekonomiska förhållanden

kunna nämligen, såsom erfarenheten redan tidigare visat, inträffa under

en andrakammarperiod, så ali riksdagsmannaarvodets storlek kan behöva

jämkas på ett snabbare sätt än vad som för närvarande är möjligt.

Det behöver därför icke befaras att utbrytandet ur grundlag av de ifrågavarande

bestämmelserna skulle medföra, att dessa regler förlorade den stabilitet,

som de inom vissa gränser böra äga. Tillräckliga garantier häremot

torde ligga såväl däri, att stadgan örn ersättnings utgående för riksdagsmannauppdragets

fullgörande beslutas samfällt av Konungen och riksdagens håda

kamrar, som däri, alt den förevarande frågans natur torde göra riksdagen

obenägen att besluta ändringar i densamma, såvida ej särskilda omständigheter

göra en ändring behövlig.»

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

Utskottet fann (memorial nr 23) för egen del de anförda skälen bärande

och hemställde, att riksdagen ville såsom vilande antaga förslag till ändrad

lydelse av bland annat § 23 utformat i enlighet med de avgivna riktlinjerna;

i grundlagen skulle dock utsägas, att till ledamot av riksdagen skulle utgå

»fast arvode, beräknat för hela den tid riksdagen är samlad» samt att »arvodet

vid urtima riksdag skulle vara en fjärdedel för månad räknat av det

för lagtima riksdag utgående arvodet, dock högst detta arvodes hela belopp».

Frågan om arvodets storlek ansåg utskottet i detta sammanhang ovidkommande.

Det av utskottet framlagda grundlagsförslaget antogs såsom vilande

(se Bil. 2).

Vid 1940 års lagtima riksdag framlade konstitutionsutskottet, med begagnande

av sin initiativrätt, nytt förslag till grundlagsbestämmelser i ämnet,

innebärande ett utbrytande helt ur grundlagen av de materiella reglerna om

riksdagsmannaarvodet m. m. Till stöd för förslaget (se Bil. 2), vilket antogs

såsom vilande av riksdagen, anförde utskottet (memorial nr 13) följande:

»Enligt det--— vilande grundlagsförslaget (från 1937 års riksdag)

skall vid lagtima riksdag till riksdagsman utgå Tast arvode, beräknat för

hela den tid riksdagen är samlad’. Den formulering som texten erhållit leder

emellertid till att riksdagsman icke kan erhålla någon särskild ersättning

för det under utomordentliga förhållanden — sådana som de nuvarande —

tänkbara fallet, att riksdagen efter avslutat arbete likvisst icke formligen

upplöses (alltså Törpuppas’) och därefter ånyo kallas till arbete. Med hänsyn

härtill kan en regering i ett exceptionellt läge enbart för att bereda riksdagsmännen

arvode tänkas se sig föranlåten vidtaga den eljest obehövliga

åtgärden att upplösa en lagtima riksdag och sammankalla en urtima. Det

vilande grundlagsförslaget äger därför icke i full utsträckning den elasticitet,

som vid dess utarbetande främst åsyftades och som med hänsyn till skiftande

förhållanden får anses önskvärd. Utskottet har för den skull funnit sig

böra upprätta och för riksdagen framlägga ett nytt förslag till grundlagsbestämmelser

i förevarande ämne.

Enligt utskottets mening bör i § 23 riksdagsordningen endast fastslås, att

riksdagsman har rätt till arvode och reseersättning och att de närmare bestämmelserna

härom meddelas i en av Konungen och riksdagen samfällt beslutad

stadga. Denna stadga bär med hänsyn härtill i § 38 mom. 1 riksdagsordningen

erhålla den förkortade benämningen stadga om ersättning för

riksdagsmannauppdragets fullgörande. Vidare synes i samband härmed bestämmelsen

i § 50 riksdagsordningen sista stycket om ersättning till utrikesnämndens

ledamöter lämpligen böra uteslutas ur grundlag och överföras till

berörda stadga.»

Riksdagsmännens fria resor.

Enligt den ursprungliga lydelsen av § 23 var ledamot av andra kammaren

berättigad till ersättning för resekostnad till och från riksdagen.

År 1909 likställdes ledamot av första kammaren med ledamot av andra

kammaren i detta avseende.

År 1914 utökades på så sätt rätten till fria resor att riksdagsledamot, som

under lagtima riksdag efter beviljad ledighet besökte hemorten, av statsmedel

ägde utfå ersättning för därav föranledd resekostnad, dock högst för två

resor fram och åter.

I proposition (nr 195) till 1932 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t för ernående

bl. a. av kortare påskferier för riksdagen, att antalet fria resor skulle

ökas från två till fem. Konstitutionsutskottet (utlåtande nr 23) tillstyrkte

förslaget under följande motivering: »Genomförandet av den i propositionen

s. 31 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

31

föreslagna utökningen av riksdagsmännens rätt till fria hemresor under pågående

lagtima riksdag från högst två till högst fem skulle icke medföra några

väsentligt ökade kostnader för statsverket, eftersom utgifterna härför till

större delen ko mine att tillfalla statens järnvägar och därigenom komme

statskassan till godo. En utvidgning av rätten till fria resor från två lill fem

kan icke heller antagas komma att verka hindrande för riksdagsarbetet. Snarare

torde det få antagas, att den åsyftade författningsändringen skulle verka

i motsatt riktning bland annat genom alt förkorta tiden för riksdagsmännens

bortovaro från riksdagsorten vid varje särskilt tillfälle. Kostnaderna för dessa

resor måste i det övervägande antalet fall också betraktas som utgifter,

vilka äro en följd av själva riksdagsmannauppdraget och för vilka ersättning

sålunda skäligen synes böra utgå. Utskottet tillstyrker därför att gottgörelse

av allmänna medel må utgå för högst fem i stället för såsom för närvarande

högst två resor till hemorten under pågående lagtima riksdag. Genom en utökning

av rätten till fria resor vinnes även den fördelen, att den faktiska

olikhet i fråga om riksdagsmännens verkliga omkostnader, som uppkommer

såsom en följd av de olika avstånden i vårt vidsträckta land mellan huvudstaden

och vederbörande riksdagsmäns hemorter, komme att i viss mån utjämnas.

» I likhet med vad utskottet framhållit beträffande arvodena ansåge

utskottet de grundläggande bestämmelserna om reseersättning böra kvarstå

i grundlagen, medan i en särskild stadga borde intagas detaljföreskrifterna

örn utbetalningen etc. Förslaget antogs som vilande av 1932 års riksdag och

genomfördes påföljande år.

Konstitutionsutskottets memorial (nr 23) vid 1937 års riksdag angående

utbrytande ur riksdagsordningen av bestämmelserna om arvodesbeloppets

storlek innefattade även ett motsvarande förslag beträffande reseersättningen,

vilken helt skulle regleras i stadgan. Det vilande grundlagsförslaget från

år 1940 bygger på samma ståndpunkt.

Vid sidan av frågan om antalet fria resor till och från riksdagsorten bär

i olika sammanhang berörts spörsmålet om en mera allmän rätt — tidsbegränsad

eller generell — till fria järnvägsresor.

I motion vid 1918 års riksdag hemställdes sålunda om skrivelse av innehåll,

att Kungl. Maj:t måtte efter utredning gå i författning om att riksdagens

ledamöter tillhandahölles fribiljetter under en månads tid för resor å

statens järnvägar. Bankoutskottet (utlåtande nr 33) anförde bl. a.:

»Även bankoutskottet delar den uppfattning, som vid föregående tillfällen

uttalats inom riksdagen eller att ett medgivande av det slag, varom bär är

fråga, måste anses vara ägnat att lända såväl riksdagsarbetet som därigenom

även det allmänna till gagn. Det torde nämligen icke kunna förnekas, att genom

de tillfällen till personliga iakttagelser och erfarenheter, som ifrågavarande

resor erbjuda, desamma komma att avsevärt bidraga till att hos riksdagsmännen

öka kännedomen om förhållandena inom landets olika delar

samt skilda orters och landsdelars behov. Rätt till fria resor å statens järnvägar

har också, såsom utredningen i ärendet giver vid handen, redan länge

förekommit i ett flertal utländska stater, och vad särskilt våra grannländer

Danmark och Norge angår, erhålla riksdagsmännen där under hela året fribiljetter

å järnvägarna. Det är visserligen sant, att på senare lid riksdagsresor

anordnats, vilka varit av betydelse och även medfört gagn i åtskilliga

avseenden. Dylika resor torde emellertid icke kunna lämna samma utbyte

sorn de nu ifrågasatta enskilda resorna, vilka enligt sakens natur bereda tillfälle

till en mera ingående och personlig kännedom örn förhållandena i de

olika delarna av landet. Utskottet har därför icke tvekat alt ansluta sig lill

det i motionen framlagda önskemålet. Visserligen hava åtskilliga betänkligheter

framförts mot förslagets realiserande. Vad först angår den rent kon
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

stitutionella sidan av saken, instämmer utskottet i vad som därutinnan tidigare

uttalats eller att något hinder att vid sidan av grundlagen ordna denna

angelägenhet icke torde förefinnas.

Det har vidare framhållits, hurusom riksdagsmännen eventuellt komme

att utsättas för misstankar att missbruka sin rätt till fribiljetter. En dylik

farhåga torde enligt utskottets mening knappast få anses vara berättigad.

Givet är nämligen, att en garanti mot sådana befarade missbruk måste ligga

däri, att de ifrågavarande resorna likväl för den enskilde riksdagsmannen

medföra ganska avsevärda utgifter. Emellertid synes det till förebyggande

av dylika misstankar vara lämpligt att, såsom jämväl i motionen erinras,

icke ovillkorligen binda resorna vid begreppet studieresor, ett mycket tänjbart

uttryck, vilket lätt kan missförstås, utan i stället bereda vederbörande

tillfälle till resor, begränsade till viss tidsperiod. I detta avseende hava motionärerna

tänkt sig en månad, och torde häremot icke vara något att erinra;

dock synes det böra uttryckligen föreskrivas, att medgivandet gäller

en månad i följd och icke å tid, då riksdagen är samlad.»

Utskottet tilistyrkte motionen, men frågan förföll i följd av skiljaktiga

beslut i kamrarna.

Spörsmålet framfördes motionsvis ånyo vid 1925 års riksdag, varvid yrkades

en mera allmän utredning av frågan örn fria resor. Andra kammarens

tredje tillfälliga utskott anförde i yttrande över motionen (utlåtande nr 1)

bl. a. följande: »Även om utskottet ingalunda förbisett nyttan och betydelsen

av de resor, varom här är fråga, har dock utskottet ansett, att man även

måste taga hänsyn till de kostnader, som dessa resor skulle komma att medföra

för det allmänna. Därvid har det synts utskottet vara tvivelaktigt, örn

dessa kostnader skulle kunna bereda det allmänna motsvarande fördelar,

särskilt örn rätten till fria resor skulle bli obegränsad till såväl tid som ändamål.

Vidare anser utskottet, att tidpunkten nu knappast är lämplig att företaga

åtgärder till föreslagen utökning av riksdagsmännens rätt till fria resor,

allra minst i den utsträckning, som i motionen förutsättes.» Andra kammaren

biföll utskottets hemställan om avslag å motionen.

Förslaget från år 1918 framställdes ånyo år 1930. Efter en redogörelse

för frågans tidigare behandling och under åberopande av den år 1925 av

det tillfälliga utskottet lämnade motiveringen avstyrkte konstitutionsutskottet

(utlåtande nr 12) motionen. Riksdagen avslog också densamma.

Utlandet.1

Danmark. Enligt vallagen utgår arvode med 4,000 kronor till riksdagsmän,

som äro bosatta i Köpenhamn eller inom 20 kilometers avstand därifrån.

Övriga riksdagsmän åtnjuta ett arvode av 5,200 kronor. På arvodet

utgår dyrtidstillägg, för närvarande 15 % av grundbeloppet. Änka efter

riksdagsman kan tilldelas ett mindre årligt understöd. Även till f. d. riksdagsman

kan utgå understöd vid styrkt behov. Riksdagsmännen äga slutligen

en allmän rätt till fria resor inom landet.

Finland. Riksdagsmannaarvodena finnas bestämda i lag. Sedan 1934 åtnjuter

riksdagsman årsarvode med 24,000 Mk, beräknat efter ett dagarvode

av 200 Mk. Vid urtima riksdag utgår arvode för varje dag, riksdagen är

samlad. Därjämte har riksdagsman rätt till fria resor i andra klass å statsjärnvägarna

under den tid uppdraget varar ävensom ersättning för sina resekostnader

till och från riksdagen.

1 Uppgifterna avse förhållandena före det nu pågående krigets början.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

33

Norge. Enligt lag om stortingsmannaarvode 1924 nied däri vidtagna ändringar

utgår arvode med 7,000 kronor (före 1939 6,000 kronor) för varje

ordinarie storting utan hänsyn till dess längd. Vid urtima möte utgår arvode

med 30 kronor (före 1939 28 kronor) för dag. Det föreskrives, att bestämmelserna

skola revideras vid väsentlig förändring i prisnivån. Stortingsmännen

hava bl. a. rätt till fria resor på statsbanorna. Vid sjukdom utgår

viss ersättning till kostnader för läkare, sjukhusvård etc.

England. Överhusets ledamöter åtnjuta varken lön eller andra förmåner.

Underhusmedlem äger däremot uppbära ett arvode av 600 pund för år, varav

100 pund äro undantagna från inkomstskatt. För underhusmedlemmarnas

pensionering är så ordnat, att varje medlem årligen inbetalar 12 pund till

en pensionsfond. Medlemmar, som avgå efter att hava tillhört underhuset

i minst tio år, kunna erhålla en pension om upp till 150 pund för år under

förutsättning att vederbörandes totalinkomst ej överstiger 225 pund, pensionen

inberäknad. Därjämte kan änka efter medlem under vissa villkor

tillförsäkras pension. Slutligen äro underhusmedlemmarna berättigade till

obegränsat antal fria resor till sin valkrets.

Holland. Ledamot av generalstaternas första kammare åtnjuter ej annan

ersättning än gottgörelse med 20 floriner för dag för kostnader för uppehälle

å sammanträdesorten. Ledamot, bosatt å denna ort, erhåller ej någon

dylik ersättning. Till ledamot av andra kammaren utgår däremot enligt

grundlagen ett årligt arvode av 4,500 floriner, vilket belopp kan ändras genom

en vanlig lag; dock kan förslag härom icke antagas annat än med två

tredjedels majoritet. Ersättning åtnjutes ej av ledamöter, som bekläda statsrådsämbeten.

Vidare erhålla förutvarande ledamöter av andra kammaren

en pension av 120 floriner årligen för varje år, under vilket de varit ledamöter

av kammaren, dock högst 2,800 floriner. Slutligen tillkommer enligt

grundlagen ledamot av såväl första som andra kammaren fria järnvägsresor

ävensom ■— beträffande ledamot av första kammaren — viss gottgörelse för

uppehälle under resa. Grunderna härför fastställas i vanlig lag.

Belgien. Enligt grundlagen få senatorerna intet arvode. De erhålla dock

gottgörelse för med mandatet förenade kostnader. Denna gottgörelse — jämlikt

grundlagen fixerad till 4,000 tres — har utan lagändring successivt höjts

i samband med valutadevalveringen och utgör för närvarande 28,000 fres

för år. Några bestämmelser, som reglera pensionsförhållandena, finnas ej

för senatorernas del. Denna fråga har likväl lösts på frivillighetens väg.

Medlem av representantkammaren får enligt grundlagen årsarvode på 12,000

tres, vilket belopp utan lagändring vid olika tillfällen höjts. Numera utgår

ett arvodesbelopp av 42,000 tres. Rätt till pension tillkommer kammarledamot

och kammaren avgör pensionsavdragets storlek. Slutligen äger medlem

av såväl senat som representantkammare rätt till fria resor.

Schweiz. Ledamot av nationalrådet (nedre kammaren) uppbär enligt lag

traktamente med 30 tres för dag jämte resekostnader efter taxa 20 cent/km

till och från huvudstaden. Ledamöter av ständerrådet (övre kammaren) uppbära

den ersättning, som bestämmes av vederbörande kanton.

Frankrike. Ledamot av såväl senaten som deputeradekammaren erhåller

ett årligt arvode av 90,000 fres samt äger rätt till fria resor mot erläggande

av en obetydlig årlig avgift. Sedan år 1905 finnes inrättad en pensionsfond

för förutvarande medlemmar av deputeradekammaren samt dessas efterlevande.

Fonden erhåller tillskott genom bidrag av de deputerade.

Bihang till riksdagens protokoll 19il. 5 sami. 2 avd. Nr 1—7.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

Bilaga 2.

till ändrad lydelse av §§ 23, 38 mom. 1 och 50 riksdagsordningen, hänskjutna

till grundlagsenlig behandling vid 1941 års lagtima riksdag.

F ö r sl a g

Föreslagen lydelse,

antagen såsom vilande

av 1937 års lagtima riksdag, av 1940 års lagtima riksdag.

Nuvarande lydelse.

§ 23.

1. Ledamot av riksdagen

äger av statsmedel

åtnjuta arvode och

reseersättning under de

villkor och i enlighet

med de särskilda föreskrifter,

som meddelas i

en av Konungen och

riksdagen samfällt beslutad

stadga om ersättnings

utgående för riksdagsmannauppdragets

fullgörande.

2. För lagtima riksdag,

som ej enligt § 5

upplöses, innan den varit

fyra månader tillsammans,

så ock för sådant

senare sammanträde

av lagtima riksdag,

som i § 5 avses, utgår

till ledamot av riksdagen,

som är bosatt å ort

där riksdagen hålles, arvode

med tre tusen kronor

samt till annan riksdagens

ledamot arvode

med fyra tusen kronor.

Vid urtima riksdag

utgår till ledamot av

riksdagen för den tid

riksdagen är samlad arvode

med ett belopp

motsvarande, för månad

räknat, en fjärdedel av

det för lagtima riksdag

utgående arvodet, dock

högst med nämnda arvodes

hela belopp.

§ 23.

1. Ledamot av riksdagen

äger av statsmedel

åtnjuta arvode och

reseersättning under de

villkor och i enlighet

med de särskilda föreskrifter,

som meddelas i

en av Konungen och

riksdagen samfällt beslutad

stadga om ersättnings

utgående för riksdagsmannauppdragets

fullgörande.

2. För lagtima riksdag,

som ej enligt § 5

upplöses, innan den varit

fyra månader tillsammans,

så ock för sådant

senare sammanträde

av lagtima riksdag,

som i § 5 avses, utgår

till ledamot av riksdagen

fast arvode, beräknat

för hela den tid

riksdagen är samlad.

Vid urtima riksdag

utgår till ledamot av

riksdagen för den tid

riksdagen är samlad arvode

med ett belopp

motsvarande, för månad

räknat, en fjärdedel av

det för lagtima riksdag

utgående arvodet, dock

högst med nämnda arvodes

hela belopp.

§ 23.

Ledamot av riksdagen

äger av statsmedel

åtnjuta arvode och reseersättning.

Närmare

bestämmelser härom

meddelas i en av Konungen

och riksdagen

samfällt beslutad stadga.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

35

Nuvarande lydelse.

3. Ledamot av riksdagen

åtnjuter ersättning

för resa till och

från riksdagen. Besöker

ledamot under lagtima

riksdag efter beviljad

ledighet hemorten, äger

han jämväl undfå ersättning

för därav föranledd

resekostnad, dock

högst för fem resor fram

och åter.

§ 38.

1. Konstitutionsutskottet

tillkommer att granska

rikets grundlagar,

lagen om inskränkningar

i rätten att utbekomma

allmänna handlingar,

vallagen, stadgan

om ersättnings utgående

för riksdagsmannauppdragets

fullgörande,

stadgan om val av talmän

och vice talmän i

riksdagens kamrar, stadgan

om val till riksdagens

utskott ävensom de

reglementariska föreskrifter,

vilka riksdagen

jämlikt § 78 äger fastställa,

samt att hos riksdagen

föreslå de ändringar

däruti, dem utskottet

anser högst nödiga

eller nyttiga och

möjliga att verkställa,

så ock att meddela utlåtande

över de från

kamrarna till utskottet

hänvisade frågor rörande

grundlagarna samt

ovan omförmälda lagar,

stadgar och föreskrifter.

Föreslagen

antagen sås

av 1937 års lagtima riksdag.

lydelse.

örn vilande

av 1940 års lagtima riksdag.

§ 38.

1. Konstitutionsutskottet

tillkommer att granska

rikets grundlagar,

lagen om inskränkningar

i rätten att utbekomma

allmänna handlingar,

vallagen, stadgan om

ersättning för riksdagsmannauppdragets

fullgörande,

stadgan om val

av talmän och vice talmän

i riksdagens kamrar,

stadgan örn val till

riksdagens utskott ävensom

de reglementariska

föreskrifter, vilka riksdagen

jämlikt § 78 äger

fastställa, samt att hos

riksdagen föreslå de

ändringar däruti, dem

utskottet anser högst

nödiga eller nyttiga och

möjliga att verkställa, så

ock att meddela utlåtande

över de från kamrarna

till utskottet hänvisade

frågor rörande

grundlagarna samt ovan

omförmälda lagar, stadgar

och föreskrifter.

§ 50. § 50. 8 50.

Val av---------------— sina befattningar.

Inträffar ledighet---—-------- — nämndens sammanträden.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

Nuvarande lydelse.

Föreslagen lydelse,

antagen såsom vilande

av 1937 års lagtima riksdag, av 1940 års lagtima riksdag.

Konungen sammankallar

Skulle minst--—

Ledamot av nämnden

åtnjute ej någon ersättning

under den tid riksdagen

är samlad. För inställelse

vid sammanträde,

då riksdagen ej är

samlad, utgår ersättning

enligt de i § 23 för urtima

riksdag bestämda

grunder.

Ledamot av nämnden

åtnjute ej någon ersättning

under den tid riksdagen

är samlad. För inställelse

vid sammanträde,

då riksdagen ej är

samlad, utgår ersättning

enligt de för urtima

riksdag bestämda grunder.

■ — förordnar Konungen,

nämnden sammankallad.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

37

Bilaga 3.

Stadga

om ersättnings utgående för riksdagsmannauppdragets fullgörande;

given Stockholms slott den 2b februari 19S3.

1 §•

För lagtima riksdag fastställt arvode till riksdagsman utbetalas i efterskott

med en tiondel var femtonde dag, räknat från riksdagens början. Vid urtima

riksdag utbetalas i efterskott var femtonde dag, räknat från riksdagens början,

hälften av det för sådan riksdag fastställda arvodesbeloppet för månad.

Åtskiljes riksdag å sådan tid, att arvodet till riksdagsman enligt här ovan

angivna^ grunder icke i sin helhet utbetalats, skall återstående delen av arvodet

på en gång utbetalas vid riksdagens slut.

Dag för utbetalning må jämkas efter ty med hänsyn till infallande helg

eller eljest prövas lämpligt.

2 §•

Upplöser Konungen lagtima riksdag, innan den varit fyra månader tillsammans,

äger riksdagsman för den tid riksdagen varat åtnjuta arvode med

ett belopp motsvarande, för månad räknat, en fjärdedel av det arvode som

eljest skolat för riksdagen utgå.

3 §■

Tillträder riksdagsman sin befattning eller avgår riksdagsman under pågående

riksdag, äger han uppbära allenast vad av arvodet för riksdagen med

tillämpning av den i 1 § första stycket angivna grund belöper å den tid han

sålunda innehaft uppdraget.

4 §•

Riksdagsman, som icke i rätt tid inställer sig vid riksdag, skall, där han

ej visar laga förfall eller ledighet ej beviljas honom, vara förlustig vad av

arvodet för riksdagen med tillämpning av den i 1 § första stycket angivna

grund belöper å den tid han utebliver.

5 §.

Varder riksdagsman av laga förfall hindrad deltaga i riksdagsgöromålen

eller erhåller han ledighet därifrån, skall han för tid, varmed frånvaron sammanlagt

överstiger sextio dagar, vidkännas avdrag å arvodet med en tredjedel

av vad eljest med tillämpning av den i 1 § första stycket angivna grund

skolat för samma tid utgå.

6 §•

Vid resa till och från riksdag är riksdagsman, som icke är bosatt å ort där

riksdagen hålles, berättigad ej mindre till ersättning för därav föranledd resekostnad

än även till ett dagtraktamente å tjugufem kronor för vardera resan.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

Besöker riksdagsman under lagtima riksdag efter beviljad ledighet hemorten,

äger han åtnjuta ersättning för därav föranledd resekostnad, dock

högst för fem resor fram och åter.

7 §•

Utbetalning av arvode och ersättning varom i denna stadga förmäles ombesörjes

av fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka ock, efter samråd med kamrarnas

talmän, meddela närmare bestämmelser angående utbetalningen.

Denna stadga träder i kraft den dag, då det vilande förslaget till ändrad

lydelse av §§ 12, 23, 38 och 50 riksdagsordningen, efter att hava av liksdagen

antagits, varder av Konungen gillat. Arvode för den efter ikraftträdandet

återstående tiden av då pågående riksdag utgår enligt de nya bestämmelserna

med tillämpning av de i 1 § av denna stadga angivna grunder.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

39

Bilaga 4.

P. M.

nied utkast till vissa ändringar i kamrarnas ordningsstadgor.

Enligt § 24 mom. 1 i andra kammarens ordningsstadga skall ledamot av

kammaren, som önskar erhålla ledighet från riksdagsgöromålen, göra framställning

därom hos kammaren. Enligt motsvarande bestämmelse i första

kammarens ordningsstadga äger däremot talmannen bevilja ledamot av kammaren

ledighet för en tid av högst åtta dagar; endast örn ledamoten önskar

längre ledighet, skall han göra framställning därom hos kammaren.

Utvidgas riksdagsmännens rätt till fria hemresor, synes det ändamålsenligt

att ändra den berörda regeln i § 24 mom. 1 i andra kammarens ordningsstadga

till överensstämmelse med motsvarande regel i första kammarens

ordningsstadga, så att alltså även andra kammarens talman får behörighet

meddela ledighet från riksdagsgöromålen för en tid av högst åtta dagar.

Antages den föreslagna nya stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets

fullgörande, böra vidare vissa jämkningar av formuleringen i de likalydande

§§ 24 mom. 4 i kamrarnas ordningsstadgor genomföras.

Under förutsättning att riksdagen för sin del antager det av konstitutionsutskottet

i dess förevarande memorial framlagda förslaget till stadga om

ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande samt Konungen samtycker

därtill, synas kamrarnas ordningsstadgor därför böra ändras på sätt

framgår av följande

till ändrad lydelse av § 24 i första samt i andra kammarens ordningsstadga:

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.) (Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Utkast

Första kammarens ordningsstadga.

Andra kammarens ordningsstadga.

§ 24.

§ 24.

l:o) Ledamot, som

önskar erhålla ledighet

från riksdagsgöromålen,

skall därom

göra framställning

hos kammaren.

Sådan ledighet må

ej beviljas för längre

tid än fjorton

dagar, såvida ej särskilda

omständigheter

föranleda beviljande

av ledighet

utöver nämnda tid.

Arden, som ledighet

undfått, ledamot av

utskott, skall genom

kammarens

l:o) Talmannen

äger bevilja ledamot

ledighet från riksdagsgöromålen

för

en tid av högst åtta

dagar. Önskar ledamot

längre ledighet,

skall han därom göra

framställning hos

kammaren. Sådan

ledighet må ej beviljas

för längre tid

än fjorton dagar,

såvida ej särskilda

omständigheter föranleda

beviljande

av ledighet utöver

nämnda tid. Är den,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5.

Första kammarens ordningsstadga.

(.Nuvarande lydelse.)

4: o) Skall enligt

stadgan om ersättnings

utgående för

riksdagsmannauppdragets

fullgörande

ledamot gå förlustig

viss del av arvodet

eller vidkännas avdrag

å detsamma,

åligger det sekreteraren

att därom

ofördröjligen underrätta

riksgäldskontoret.

(.Föreslagen lydelse.)

4:o) Skall enligt

stadgan om ersättning

för riksdagsmannauppdragets

fullgörande ledamot

vidkännas avdrag

å arvodet, åligger

det sekreteraren

att därom ofördröjligen

underrätta

riksgäldskontoret.

Andra kammarens ordningsstadga.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

kansli underrättelse

därom meddelas

utskottets ordförande.

4:o) Skall enligt

stadgan om ersättnings

utgående för

riksdagsmannauppdragets

fullgörande

ledamot gå förlustig

viss del av arvodet

eller vidkännas avdrag

å detsamma,

åligger det sekreteraren

att därom

ofördröjligen underrätta

riksgäldskontoret.

som ledighet undfått,

ledamot av utskott,

skall genom

kammarens kansli

underrättelse därom

meddelas utskottets

ordförande.

4: o) Skall enligt

stadgan om ersättning

för riksdagsmannauppdragets

fullgörande ledamot

vidkännas avdrag

å arvodet, åligger

det sekreteraren

att därom ofördröjligen

underrätta

riksgäldskontoret.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1941:38 Skrivelse till Konungen i anledning av konstitutionsutskottets memorial med förslag till stadga örn ersättning för riksdag smannaup pär agets fullgörande. a1 i texten