Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om landsbygdens elektrifiering.

1941-04-29 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1941:106, Utlåtande i anledning av väckta motioner om landsbygdens elektrifiering.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 106.

1

Nr 106.

Ankom till riksdagens kansli den 29 april 1941 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om landsbygdens elektrifiering.

(4:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 86,

av herr V. Andersson m. fl. och den andra inom andra kammaren, nr 76,

av herr A. Pettersson i Dahl m. fl. har hemställts, att riksdagen ville i skrivelse

till Kungl. Maj:t hemställa om utredning och förslag avseende ett

effektivare tillgodoseende av landsbygdens och i synnerhet de avlägsnare

bygdernas behov av elektriskt ljus och kraft samt enhetligare och lägre

läxor, som icke gynna de stora förbrukarna; ävensom att i samband härmed

frågan örn förstatligandet av framställandet och tillhandahållandet av

elektrisk energi för allmänhetens behov upptages till förutsättningslös omprövning.

över motionerna hava yttranden avgivits dels den 12 mars 1941 av kommerskollegium,

som därvid överlämnat yttrande av svenska vattenkraftföreningen,

dels ock den 14 mars 1941 av vattenfallsstyrelsen. I samtliga

tre yttrandena hava motionerna avstyrkts.

Kommerskollegium har anfört bland annat följande:

Till kollegii kännedom komma visserligen icke sällan klagomål över tilllämpade

taxor. Dessa klagomål gälla icke blott enskilda företags taxor utan

även vattenfallsstyrelsens. Merendels bero numera dylika klagomål på

missuppfattning av taxornas innebörd och på svårigheterna att för lekmannen

jämföra till formen olikartade taxor. Ur sistnämnda synpunkt sett

är det i motionen uttalade önskemålet örn mera enhetliga taxor värt beaktande.

Kollegium erinrar, att motionärerna gjort gällande, att konsumenterna

även i andra avseenden än prisfrågan i vissa avseenden vore utsatta

tor godtycklig behandling. Ehuruväl i ett interpellationsvis inom riksdagen

belyst fall med hänsyn till de särskilda omständigheter, som därvid förekommo,

delade meningar angående klagomålens berättigande synas kunna

hysas, anser sig kollegium dock kunna vitsorda, att fall otvivelaktigt hava

förekommit, då klagomål, avseende annat än taxefrågor, varit befogade.

En utvidgad samhällelig kontroll skulle emellertid bliva synnerligen svårgenomförbar

och medföra betydande kostnader för statsverket; kollegium anser

sig icke heller kunna för närvarande tillråda en dylik utvidgning av kontrollens

omfattning. Kollegium anser sig så mycket mindre föranlett härtill,

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 6 sami. Nr 106.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 106.

sora landsbygdselektrifieringcn i stort kan anses vara ganska välordnad i

vårt land och gott tåla vid jämförelse med förhållandena i andra länder.

Landets energiförsörjning vore, såsom även i motionerna understrykes,

icke enhetligt ordnad. Men de former den kommit att antaga hava otvivelaktigt

betingats av praktiska och ekonomiska skäl. Att ett förstatligande

av hela produktions- och distributionsapparaten icke lämpligen kan genomföras

synes uppenbart. Ett övertagande av samtliga enskilda kraft- och

distributionsföretag skulle för staten i både ekonomiskt och administrativt

hänseende medföra konsekvenser, som knappast kunna överblickas. Däremot

synes det kollegium med ett visst fog kunna göras gällande att ett

infogande under vattenfallsstyrelsens förvaltning av enstaka mindre inom

vattenfallsstyrelsens naturliga distributionsområde belägna kraftverk med

tillhörande ledningsnät lämpligen kunde äga rum. Detta bör i så fall givetvis

ordnas, såsom i ett par fall redan skett, nämligen genom ett inlösningslörfarande

utan kränkande av de enskilda företagens rätt. Det torde ankomma

på vattenfallsstyrelsen att, om och när den så finner lämpligt, taga

initiativ i förevarande avseende. Något särskilt utredningsförfarande utanför

vattenfallsstyrelsen synes för detta ändamål åtminstone för närvarande

icke erforderligt.

Svenska vattenkraftföreningen1 har anfört bland annat följande:

Även i detaljdistributionens organisation kan man spåra skiljaktigheter

mellan tätbygd och icke tätbygd. Erfarenheten visar, att förbrukarna i

glesbygder äro mindre inställda på att sammansluta sig och gemensamt

inköpa och själva distribuera kraft. I tätbygd vilja förbrukarna däremot

gärna sammansluta sig och gemensamt inköpa och delaljdistribuera kraften.

Detta sker då i distributionsföreningar. Genom denna organisationsform

vinnes den fördelen, att styrelsen för distributionsföreningen i elektrifieringsavseenden

blir en målsman för bygden, som kan företräda denna

utåt.

Senaste tidens landsbygdselektrifiering synes åtminstone inom de av

privata företag försörjda områdena vara jämförelsevis omfattande i förhållande

till kvarvarande oelektrifierad bygd. Enligt en stickprovsundersökning

kunna de privata kraftföretagens kapitalinvesteringar för landsbygdselektrifieringen

under år 1940 skattas till cirka 5 miljoner kronor. Vissa

av dessa investeringar inom områden med gles bebyggelse anses ej kunna

bli räntabla ens framdeles, såvida ej en småindustri kan upparbetas.

Uppenbart är att med hänsyn till det intresse som förefinnes bland såväl

myndigheter, företag som allmänhet även oelektrifierade men elektrifieringsbara

områden så småningom komma att bliva elektrifierade.

Föreningen tar för avgjort, att motionärerna beaktat de inskränkningar

i elektrifieringarna, som måste bli en följd av bristen på bland annat koppar,

vilken föranlett industrikommissionen dels att utlärda särskilda uppmaningar

till sparsamhet, dels att förklara sig vilja endast om så är absolut

nödvändigt ställa koppar till förfogande för fortsatta järnvägselektrifieringar.

1 De svenska vattenkraftverken producera — tiar svenska vattenkraftföreningen i ett

kompletterande meddelande av den 28 april 1941 upplyst för närvarande cirka 8,5

miljarder kilowattimmar per år. Energien användes i form av kraft, ljus och värme. För

att i moderna ångkraftverk respektive värmeanläggningar alstra samma energimängd

skulle erfordras minst 4,5 miljoner ton kol. Oavsett kända importsvårigheter skulle vid

nu rådande medelpris av cirka 50 kronor per ton denna kolkvantitet kosta landet minst

225 miljoner kronor per år.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 106.

3

Den elektriska industrien arbetar vidare under högbelastning, och bland annat

vattenfallsstyrelsen har vid ett par tillfällen framhållit, att vederbörande

kraftföretags distributionskontor och linjeavdelningar endast så småningom

kunna avverka föreliggande arbetsuppgifter.

Föreningen erinrar örn att kostnaden för kraften vid en kraftstation kan

vara av storleksordningen 1 öre per kilowattimme i medeltal för alla leveranser,

men att den sedan kan stiga till 40 öre per kilowattimme och mera

för en abonnent, som endast använder kraft under en mycket kort tid,

exempelvis för belysning, varigenom den totala årskostnaden för den del

av elektrifieringen från och med kraftverket via kraftledningarna till och

med gårdstransformatorn, varav lian betjänar sig, måste fördelas på ett

obetydligt antal kilowattimmar och därför ger ett högt kilowatttimmepris

som resultat.

Med hänsyn till att storindustrien konsumerar c:a 76 % av hela kraftförbrukningen

i hela landet, järnvägar och spårvägar c:a 9 % samt den

borgerliga förbrukningen i stad och på land 15 %, varav jordbruket c:a

4 %, är det uppenbart att de större kraftverken och kraftöverföringsanläggningarna

i dominerande grad bäras upp ekonomiskt av de största konsumentgrupperna.

Härigenom möjliggöres ett fördelaktigt kraftpris även

för de mindre konsumentgrupperna. I Sverige sättes som regel rabattcringsgränsen

icke vid ett absolut antal kilowattimmar, vilket skulle gynna

den stora abonnenten, utan vid det specifika antalet kilowattimmar per

rum eller per hektar odlad jord e. d., varigenom rabatteringen kommer

liten och stor tillgodo vid samma intensitet i förbrukningen.

Då industrien för sin tillverkning jämväl har behov av ånga för värmeändamål,

skulle det kunna inträffa, att industrien gånge över till ångkraft

(mottryckskraft, som redan spelar betydande roll i cellulosa- och textilindustrien).

I andra fall skulle industrien kunna bli nödsakad att skaffa

sig kraft från kraftföretag, som icke besörjde någon landsbygdselektrifiering.

Vid en undersökning, som företagits år 1933, visade det sig, att enskilda

kraftföretag höllö såväl högre som lägre taxor för distributionsföreningar

än vattenfallsstyrelsen. Sedan dess har vattenfallsstyrelsens liksom även de

enskilda kraftföretagens medelpris avsevärt sjunkit, och även nu ligga de

enskilda företagens medelpris såväl över som under vattenfallsstyrelsens.

Att med stöd av en interpellationsvis belyst händelse kräva en utredning

om socialisering av hela kraftalstringen och kraftdistributionen för allmänhetens

behov synes icke vara motiverat. Föreningen vill samtidigt

framhålla, att ett förstatligande enbart av dessa delar av den enskilda kraftindustrien

.skulle moia betydande praktiska svårigheter av den anledningen,

att många anläggningar samtidigt äro avsedda för såväl allmänna behov

som kraftverksägarens egna industriella behov.

Vattenfallsstyrelsen har anfört bland annat följande:

På grund av oljebristen har landsbygdselektrifieringen forcerats i hög grad

sedan hösten 1940. Vattenfallsstyrelsen har närmast erfarenhet från egna

distributionsområden. Inom styrelsens mellansvenska område återstod det

enligt en i slutet av sommaren 1940 gjord inventering cirka 255 000 tariffenheter,

som ännu icke voro elektrifierade men som med rimlig kostnad

kunde anslutas till vattenfallsstyrelsens ledningsnät. Av dessa lia redan cirka

68 000 tariffenheter anslutits, och för cirka 55 000 är anslutning under arbete.

Örn elektrifieringen fortsättes med samma hastighet, torde den i huvudsak

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 106.

bli fullt genomförd under innevarande och nästkommande år. Dock kommer

det alltid att återstå enstaka isolerade gårdar och bostadshus, som icke

kunna med rimlig kostnad förses med ström. I Norrbotten, där vattenfallsverket

ävenledes har betydande kraftdistribution, fullföljes elektrifieringen

likaså mycket snabbt. Det förefaller, som örn länet i stort sett skulle, med

undantag för de mest otillgängliga områdena, vara elektrifierat örn 3 å 4 år.

Några exakta uppgifter, hur landsbygdselektrifieringen gått framåt utanför

styrelsens områden, finnas icke att tillgå, men styrelsen har den uppfattningen,

att en mycket betydande nyelektrifiering kommit till stånd. Oljebristen

är fortfarande starkt pådrivande faktor ifråga örn landsbygdselektrifieringen.

Vissa svårigheter för den fortsatta utvecklingen förefinnas

emellertid.

Den landshygdselektrifiering, som återstår, är i stort sett den ekonomiskt

mest betungande. I glest bebyggda samt avlägset och isolerat belägna bygder

blir kostnaden för krafttillförseln så stor, att den överstiger vad konsumenterna

vilja eller kunna taga på sig i form av engångsprestationer och

årliga avgifter, helst som bygder av nämnt slag i regel kännetecknas av ringa

ekonomisk bärkraft. Svårigheterna accentueras av den inträdda prisstegringen.

Oavsett de ekonomiska svårigheterna är det otänkbart att genomföra hela

den återstående elektrifieringen inom en kort tidsperiod, därför att tillgången

på skolad arbetskraft för planering och anläggning är begränsad.

Under den senaste tiden har en allvarlig knapphet på nödvändiga material

framträtt. Det är att befara, att elektrifiering i fortsättningen kommer

att avsevärt hindras härav.

Även örn man hyser den mest livliga önskan, att samtliga landets invånare

skola få tillgång till elektrisk kraft, medföra nuvarande förhållanden,

att de tillgängliga resurserna ifråga örn material och skolad arbetskraft böra

i första hand utnyttjas för elektrifieringsprojekt, som betinga måttliga kostnader.

De begränsade tillgångarna komma därvid till nytta för största möjliga

antal invånare.

Även speciellt svårelektrifierbara bygder böra dock medtagas i de fall,

då tillgången på elektrisk kraft utgör en särskilt värdefull lättnad i eljest

hårda levnadsvillkor. Så har också skett exempelvis ifråga örn svårtillgängliga

skärgårdsområden såsom Möja och Muskö, vissa bygder i översta lappmarken

jämte ett flertal inom skogsområden liggande, relativt isolerade

byar.

Landsbygdselektrifieringen pågår i forcerat tempo så hastigt som tillgången

på arbetskraft och material medgiver. Det av staten lämnade ekonomiska

understödet är av stort värde och bör vid behov utvidgas. Det är knappast

möjligt att påskynda utvecklingen med andra åtgärder.

Till belysande av taxeförhållandena vid landsbygdsdistributionen och påverkan

i gynnsam riktning har föreslagits insamlandet och publicerandet av

en statistik över tillämpade kraltpris. Verkan av en sådan åtgärd i förening

med redan förefintliga tendenser i gynnsam riktning synes böra avvaktas,

innan mera ingripande åtgärder ifrågasättas.

Ett förstatligande av kraftförsörjningen kan icke avhjälpa de just nu

aktuella svårigheterna. Åtgärden är av mycket ingripande natur och knappast

genomförbar under nuvarande onormala förhållanden.

Vattenfallsstyrelsen anser det vara obehövligt att nu igångsätta en särskild

utredningsapparat för de av motionärerna avhandlade frågorna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 106.

5

Elektriska kraftens införande i vårt land är av jämförelsevis sent datum.

Städerna med sina elektricitetsverk och industrierna med sina lokala vattenfall

eller ångcentraler som kraftkällor voro därvidlag föregångare. Från

dessa anläggningar vid städerna och vid bruken spred sig så småningom

elektrifieringen till den omkringliggande bygden inom det jämförelsevis

begränsade område där en sådan distribution visade sig lönande. Ännu sa

sent som 1916 anges allenast 6 procent av »landets åkerjord» vara elektrifierade.

Först under världskrigsåren 1917 och 1918 började landsbygdselektrifieringen

taga fart. Bristen på brännoljor var då liksom nu den pådrivande

faktorn. Enligt år 1922 verkställda beräkningar voro detta år drygt 40

procent av landets jordbruksfastigheter elektrifierade. Det må emellertid antecknas,

att ett ej ringa antal av elektrifieringsföreningarna råkade i svårigheter

på grund av alt arbetena utförts under dyrtid och olämpliga förhållanden

och delvis med underhaltig materiel, den enda som stod till buds

under världskrigsåren.

Under 1920- men framförallt under 1930-talet utvecklade sig lantbrukselektrifieringen

ytterligare. Av landsbygdshushållen beräknades år

1935 cirka 65 procent och år 1940 — på hösten — cirka 75 procent vara

elektrifierade.

De kapitalbelopp, som under de gångna åren i vårt land nedlagts å jordbrukselektrifieringarna,

installationerna hos icke jordbrukare inräknat, torde

— enligt en inom vattenfallsstyrelsen gjord överslagsberäkning — vara av

storleksordningen 500—600 miljoner kronor. Det må påpekas, vilken betydelse

dessa investeringar, som i allt väsentligt skett på en fullt affärsmässig

basis, haft för jordbrukets utveckling, något som särskilt framträder under

nuvarande avspärmingsläge och än mer vid en jämförelse med de förra

krigsåren, vilka jordbrukarna i allmänhet måste möta utan att ha tillgång

till elektrisk kraft.

I själva verket kan utvecklingen inom Sverige på jordbrukselektrifieringarnas

område betraktas som mycket långt framskriden. Det förtjänar

till jämförelse nämnas, att i Amerikas förenta stater så sent som år 1938

knappt 20 procent av landels jordbruksenheter beräknades vara elektrifierade.

I detta arbete på att utbreda den elektriska kraften över Sveriges landsbygd

har, såsom av 1936 års riksdag i en avlåten skrivelse framhölls, en

betydelsefull insats, värd erkännande, gjorts av vattenfallsstyrelsen liksom

också av vissa enskilda kraftföretag. Mest avgörande lia självfallet dock

varit de uppoffringar och risker landsbygdsbefolkningen själv påtagit sig.

Till övervägande del har som bekant kraften distribuerats genom kooperativa

föreningar nied konsumenterna själva som medlemmar. Vid jämförelser,

som gjorts med främmande länder, har därvid som en förklaring till

de stora framstegen på de svenska jordbrukselektrifieringarnas område kunnat

åberopas — förutom vår landsbygdsbefolknings allmänna händighet och

Utskottet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

f.

Statsutskottets utlåtande Nr 106.

goda handlag med samt intresse för mekaniska anordningar av olika slag —

dess från kommnnalarbete och föreningsliv invanda förmåga till samorganisation

för gemensamma intressen.

I de väckta molionerna anmärkes nu, att det i icke ringa grad är beroende

på vederbörande bolag örn och på vilka villkor som »människorna skola få

komma i åtnjutande av elektrisk kraft». Man frågar sig, anföres vidare,

om ett dylikt sakernas tillstånd är riktigt och om inte det vatten, som finns

i våra floder och vattenfall, och de förmåner, som kunna hämtas därur,

borde på ett helt annat sätt komma allmänheten även i de avlägsnare bygderna

till godo.

I anledning härav föranlåtes utskottet erinra, att exploateringen av landets

vattenfall bjudit och alltjämt bjuder på invecklade tekniska och ekonomiska

problem. Strömpriset är sålunda avhängigt av älvarnas naturliga vattenföring,

överföringskostnaderna samt först och sist avsättningsmöjligheterna

för kraften och då främst den för industriella ändamål. De under senaste

decennierna skedda stora statliga kraftverksbyggena ha måst föregås av en

omfattande planläggning och ingående överväganden, varvid betänkligheter

från olika håll ingalunda saknats mot de stora kapitalutläggen.

Om å ena sidan landets rikedom på naturliga kraftkällor underlättat den

elektriska kraftens utbredning, har å andra sidan denna hämmats av landets

ovanligt glesa bebyggelse. De stora avstånden lia måst övervinnas genom

kapitalkrävande ledningsanläggningar. Särskilt de utförda högspänningsanläggningarna,

sådana som exempelvis den över 100 mil långa stamlinjeledningen

Porjus—Västerås, lia erbjudit stora ingenjörstekniska vanskligheter

och ha tillvunnit sig uppmärksamhet i utländska fackmannakretsar.

Vad jordbrukselektrifieringarna beträffar lia dessa ytterligare försvårats

genom att jordbruksenheterna i Sverige i allmänhet äro små. Det kan

härvidlag lia sitt intresse omnämna, att en utsträckning av elektrifieringen

till den återstående fjärdedelen av Sveriges landsbygd — något som enligt

kommerskollegii utredningar på lång sikt sett visst icke ligger utom

det tekniskt samt även ekonomiskt rimligas gräns1 — uppskattats draga

kapitalutlägg av storleksordning 250—300 miljoner kronor. Mot dessa höga

anläggningskostnader för landsbygdens kraftdistribution måste därutöver

också ställas den jämförelsevis ringa andel i den allmänna kraftkonsumtionen,

som jordbrukselektrifieringarna representera, eller för närvarande cirka 5

procent mot 75 procent för industrien. Av årets cirka 8 700 timmar utnyttjas

landsbygdskraften i medeltal endast cirka 2 000 timmar mot 5 000 för

vissa större konsumenter.

Att nu utsträcka landsbygdselektrifieringen även till den mera splittrade

bebyggelsen kvarstår som en stor och behjärtansvärd framtidsuppgift, värd

allt samhällets stöd i den mån det allmänna ekonomiska läget och stats
-

1 Av landels till cirka 6,4 miljoner uppgående befolkning beräknas allenast cirka 200 000

ha en sådan bosättning att de ej kunna för rimliga kostnader nås av elektrifieringen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 106.

7

finanserna öppna möjligheter härtill. Tekniken utvecklas också oavlåtligt,

och dess nya landvinningar lära väl komma att sträcka sig även till landsbygdselektrifieringarnas

område. På grundval av gjorda utredningar har

ett program redan upprättats för elektrifieringens utsträckning till de i

detta avseende mera vanlottade trakterna. Vid 1940 ars urtima riksdag

ha också för den fortsatta landsbygdselektrifieringen anvisats 5 miljoner kronor

och vid innevarande års riksdag ytterligare 5 miljoner kronor. Genom dessa

anslag och andra liknande har avsetts att öppna en direkt möjlighet att tillgodose

de intressen, för vilka motionärerna framträtt som talesmän. Det bör

dock icke fördöljas, att med hänsyn till den knappa tillgången på råmateriel,

särskilt koppar, men också på arbetskraft svårigheter kunna uppkomma för

dessa anslags fulla utnyttjande, något som i och för sig måste vara att beklaga

eftersom fråga är om bygder, där bristen på brännoljor gjort livsbetingelserna

mer än förut svåra.

Med anledning av den i motionerna ävenledes berörda fragan om ett förstatligande

av landets elektriska energiförsörjning ina omnämnas, att kronan

genom statens vattenfallsverk redan intager en dominerande ställning

på detta område. För att belysa förstatligandeproblemets utomordentliga

omfattning må erinras örn vattenfallsstyrelsens papekande, att ensamt den

tredjedel av rikets kraftförsörjning, som vattenfallsstyrelsen omfattar, representerar

ett kapital av omkring 450 miljoner kronor. Ett förstatligande av

hela den utbyggda vattenkraften är en fråga av så stor ekonomisk räckvidd

och inrymmer dessutom så många andra vidlyftiga spörsmål, att utskottet

anser sig sakna möjlighet att nu taga ställning till fragan. Tvivelsutan äi

det dock för den planmässiga hushållningen med landets krafttillgångar av

vikt, att energiförsörjningen sker enhetligt och under samverkan mellan åtminstone

de större kraftverksföretagen. En värdefull anordning i detta avseende,

som i och med krigsutbrottet trätt i verksamhet, är en gemensam till

vattenfallsstyrelsen förlagd och även de kommunala samt enskilda företagen

omfattande driftsledning.

För att åstadkomma skälig prissättning på kraften har privat innehavare

av koncessionerad elektrisk starkströmsanläggning enligt ny lagstiftning av

år 1938 att underkasta sig reglering av strömpriset. För detta ändamål finnes

tillsatt en särskild statlig nämnd. Nämndens befogenheter äro för närvarande

inskränkta till att pröva inkomna klagomål, vilka, enligt vad av

remissyttrandena framgår, hittills varit begränsade till allenast två. Den ringa

utsträckning, vari nämnden anlilats, torde kunna förklaras, förutom av alt

den är så nyligen inrättad, av att anledningarna till missnöje på detta område

mäste vara jämförelsevis små i en tid som den nuvarande då - till

det allra största ekonomiska gagn för landet — de elektriska energitaxorna

kunnat hållas relativt oberörda av övrig prisstegring. Enligt utskottets mening

lärer viii emellertid behovet av en övervakning över försäljningen av en

så viktig samhällelig nyttighet som den elektriska strömmen och ej minst de

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 106.

pålägg som hos olika mellanhänder sker, innan den når förbrukarna,

komma att förefinnas i en växande grad.

Utan att underskatta de skiljaktigheter i fråga örn avsättningsbetingelser,

som kunna föreligga, vill utskottet till sist också framhålla som önskvärt

att en större enhetlighet mellan rikets olika kraftförsäljare eftersträvas vid

energitaxomas utformning. Den allmänna kontroll över taxorna, som synes

berättigad, skulle härigenom underlättas.

Sammanfattningsvis vill utskottet erinra, att en omfattande utredning,

som särskilt haft att taga sikte på möjligheterna att elektrifiera mera avlägsna

bygder, så sent som under år 1938 framlagts av kommerskollegium

samt att för detta ändamål desslikes av 1940 års urtima och 1941 års riksdagar

betydande anslag ställts till förfogande. Då motionärernas yrkande

alltså får anses åtminstone i huvudsak redan hava vunnit beaktande, får

utskottet hemställa,

att motionerna I: 86 och II: 76 ej må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 29 april 1941.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Joli. Nilsson i

Malmö, Oscar Olsson, Asplund, Per Gustafsson, Bernhard Nilsson, Bergman,

Heiding, Andrén, Sven Larsson, Karl Andersson och Boman; samt

från andra kammaren: herrar Jonsson i Eskilstuna, Törnkvist, Skoglund i

Doverstorp, Eriksson i Stockholm, Svensson i Grönvik, Ward, Lindberg i Umeå,

Isacsson, Holmdahl, Andersson i Malmö, Hansson i Rubbestad och Bergvall.

Reservation

av herrar Svensson i Grönvik och Hansson i Rubbestad.

Centraltryckeriet, Esselte ab. Stockholm 1941

141880

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.