Utlåtande i anledning av väckta motioner om landsbygdens elektrifiering.
1941-04-29 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1941:106, Utlåtande i anledning av väckta motioner om landsbygdens elektrifiering.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 106.
1
Nr 106.
Ankom till riksdagens kansli den 29 april 1941 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om landsbygdens elektrifiering.
(4:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 86,
av herr V. Andersson m. fl. och den andra inom andra kammaren, nr 76,
av herr A. Pettersson i Dahl m. fl. har hemställts, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning och förslag avseende ett
effektivare tillgodoseende av landsbygdens och i synnerhet de avlägsnare
bygdernas behov av elektriskt ljus och kraft samt enhetligare och lägre
läxor, som icke gynna de stora förbrukarna; ävensom att i samband härmed
frågan örn förstatligandet av framställandet och tillhandahållandet av
elektrisk energi för allmänhetens behov upptages till förutsättningslös omprövning.
över motionerna hava yttranden avgivits dels den 12 mars 1941 av kommerskollegium,
som därvid överlämnat yttrande av svenska vattenkraftföreningen,
dels ock den 14 mars 1941 av vattenfallsstyrelsen. I samtliga
tre yttrandena hava motionerna avstyrkts.
Kommerskollegium har anfört bland annat följande:
Till kollegii kännedom komma visserligen icke sällan klagomål över tilllämpade
taxor. Dessa klagomål gälla icke blott enskilda företags taxor utan
även vattenfallsstyrelsens. Merendels bero numera dylika klagomål på
missuppfattning av taxornas innebörd och på svårigheterna att för lekmannen
jämföra till formen olikartade taxor. Ur sistnämnda synpunkt sett
är det i motionen uttalade önskemålet örn mera enhetliga taxor värt beaktande.
Kollegium erinrar, att motionärerna gjort gällande, att konsumenterna
även i andra avseenden än prisfrågan i vissa avseenden vore utsatta
tor godtycklig behandling. Ehuruväl i ett interpellationsvis inom riksdagen
belyst fall med hänsyn till de särskilda omständigheter, som därvid förekommo,
delade meningar angående klagomålens berättigande synas kunna
hysas, anser sig kollegium dock kunna vitsorda, att fall otvivelaktigt hava
förekommit, då klagomål, avseende annat än taxefrågor, varit befogade.
En utvidgad samhällelig kontroll skulle emellertid bliva synnerligen svårgenomförbar
och medföra betydande kostnader för statsverket; kollegium anser
sig icke heller kunna för närvarande tillråda en dylik utvidgning av kontrollens
omfattning. Kollegium anser sig så mycket mindre föranlett härtill,
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 6 sami. Nr 106.
2
Statsutskottets utlåtande Nr 106.
sora landsbygdselektrifieringcn i stort kan anses vara ganska välordnad i
vårt land och gott tåla vid jämförelse med förhållandena i andra länder.
Landets energiförsörjning vore, såsom även i motionerna understrykes,
icke enhetligt ordnad. Men de former den kommit att antaga hava otvivelaktigt
betingats av praktiska och ekonomiska skäl. Att ett förstatligande
av hela produktions- och distributionsapparaten icke lämpligen kan genomföras
synes uppenbart. Ett övertagande av samtliga enskilda kraft- och
distributionsföretag skulle för staten i både ekonomiskt och administrativt
hänseende medföra konsekvenser, som knappast kunna överblickas. Däremot
synes det kollegium med ett visst fog kunna göras gällande att ett
infogande under vattenfallsstyrelsens förvaltning av enstaka mindre inom
vattenfallsstyrelsens naturliga distributionsområde belägna kraftverk med
tillhörande ledningsnät lämpligen kunde äga rum. Detta bör i så fall givetvis
ordnas, såsom i ett par fall redan skett, nämligen genom ett inlösningslörfarande
utan kränkande av de enskilda företagens rätt. Det torde ankomma
på vattenfallsstyrelsen att, om och när den så finner lämpligt, taga
initiativ i förevarande avseende. Något särskilt utredningsförfarande utanför
vattenfallsstyrelsen synes för detta ändamål åtminstone för närvarande
icke erforderligt.
Svenska vattenkraftföreningen1 har anfört bland annat följande:
Även i detaljdistributionens organisation kan man spåra skiljaktigheter
mellan tätbygd och icke tätbygd. Erfarenheten visar, att förbrukarna i
glesbygder äro mindre inställda på att sammansluta sig och gemensamt
inköpa och själva distribuera kraft. I tätbygd vilja förbrukarna däremot
gärna sammansluta sig och gemensamt inköpa och delaljdistribuera kraften.
Detta sker då i distributionsföreningar. Genom denna organisationsform
vinnes den fördelen, att styrelsen för distributionsföreningen i elektrifieringsavseenden
blir en målsman för bygden, som kan företräda denna
utåt.
Senaste tidens landsbygdselektrifiering synes åtminstone inom de av
privata företag försörjda områdena vara jämförelsevis omfattande i förhållande
till kvarvarande oelektrifierad bygd. Enligt en stickprovsundersökning
kunna de privata kraftföretagens kapitalinvesteringar för landsbygdselektrifieringen
under år 1940 skattas till cirka 5 miljoner kronor. Vissa
av dessa investeringar inom områden med gles bebyggelse anses ej kunna
bli räntabla ens framdeles, såvida ej en småindustri kan upparbetas.
Uppenbart är att med hänsyn till det intresse som förefinnes bland såväl
myndigheter, företag som allmänhet även oelektrifierade men elektrifieringsbara
områden så småningom komma att bliva elektrifierade.
Föreningen tar för avgjort, att motionärerna beaktat de inskränkningar
i elektrifieringarna, som måste bli en följd av bristen på bland annat koppar,
vilken föranlett industrikommissionen dels att utlärda särskilda uppmaningar
till sparsamhet, dels att förklara sig vilja endast om så är absolut
nödvändigt ställa koppar till förfogande för fortsatta järnvägselektrifieringar.
1 De svenska vattenkraftverken producera — tiar svenska vattenkraftföreningen i ett
kompletterande meddelande av den 28 april 1941 upplyst för närvarande cirka 8,5
miljarder kilowattimmar per år. Energien användes i form av kraft, ljus och värme. För
att i moderna ångkraftverk respektive värmeanläggningar alstra samma energimängd
skulle erfordras minst 4,5 miljoner ton kol. Oavsett kända importsvårigheter skulle vid
nu rådande medelpris av cirka 50 kronor per ton denna kolkvantitet kosta landet minst
225 miljoner kronor per år.
Statsutskottets utlåtande Nr 106.
3
Den elektriska industrien arbetar vidare under högbelastning, och bland annat
vattenfallsstyrelsen har vid ett par tillfällen framhållit, att vederbörande
kraftföretags distributionskontor och linjeavdelningar endast så småningom
kunna avverka föreliggande arbetsuppgifter.
Föreningen erinrar örn att kostnaden för kraften vid en kraftstation kan
vara av storleksordningen 1 öre per kilowattimme i medeltal för alla leveranser,
men att den sedan kan stiga till 40 öre per kilowattimme och mera
för en abonnent, som endast använder kraft under en mycket kort tid,
exempelvis för belysning, varigenom den totala årskostnaden för den del
av elektrifieringen från och med kraftverket via kraftledningarna till och
med gårdstransformatorn, varav lian betjänar sig, måste fördelas på ett
obetydligt antal kilowattimmar och därför ger ett högt kilowatttimmepris
som resultat.
Med hänsyn till att storindustrien konsumerar c:a 76 % av hela kraftförbrukningen
i hela landet, järnvägar och spårvägar c:a 9 % samt den
borgerliga förbrukningen i stad och på land 15 %, varav jordbruket c:a
4 %, är det uppenbart att de större kraftverken och kraftöverföringsanläggningarna
i dominerande grad bäras upp ekonomiskt av de största konsumentgrupperna.
Härigenom möjliggöres ett fördelaktigt kraftpris även
för de mindre konsumentgrupperna. I Sverige sättes som regel rabattcringsgränsen
icke vid ett absolut antal kilowattimmar, vilket skulle gynna
den stora abonnenten, utan vid det specifika antalet kilowattimmar per
rum eller per hektar odlad jord e. d., varigenom rabatteringen kommer
liten och stor tillgodo vid samma intensitet i förbrukningen.
Då industrien för sin tillverkning jämväl har behov av ånga för värmeändamål,
skulle det kunna inträffa, att industrien gånge över till ångkraft
(mottryckskraft, som redan spelar betydande roll i cellulosa- och textilindustrien).
I andra fall skulle industrien kunna bli nödsakad att skaffa
sig kraft från kraftföretag, som icke besörjde någon landsbygdselektrifiering.
Vid en undersökning, som företagits år 1933, visade det sig, att enskilda
kraftföretag höllö såväl högre som lägre taxor för distributionsföreningar
än vattenfallsstyrelsen. Sedan dess har vattenfallsstyrelsens liksom även de
enskilda kraftföretagens medelpris avsevärt sjunkit, och även nu ligga de
enskilda företagens medelpris såväl över som under vattenfallsstyrelsens.
Att med stöd av en interpellationsvis belyst händelse kräva en utredning
om socialisering av hela kraftalstringen och kraftdistributionen för allmänhetens
behov synes icke vara motiverat. Föreningen vill samtidigt
framhålla, att ett förstatligande enbart av dessa delar av den enskilda kraftindustrien
.skulle moia betydande praktiska svårigheter av den anledningen,
att många anläggningar samtidigt äro avsedda för såväl allmänna behov
som kraftverksägarens egna industriella behov.
Vattenfallsstyrelsen har anfört bland annat följande:
På grund av oljebristen har landsbygdselektrifieringen forcerats i hög grad
sedan hösten 1940. Vattenfallsstyrelsen har närmast erfarenhet från egna
distributionsområden. Inom styrelsens mellansvenska område återstod det
enligt en i slutet av sommaren 1940 gjord inventering cirka 255 000 tariffenheter,
som ännu icke voro elektrifierade men som med rimlig kostnad
kunde anslutas till vattenfallsstyrelsens ledningsnät. Av dessa lia redan cirka
68 000 tariffenheter anslutits, och för cirka 55 000 är anslutning under arbete.
Örn elektrifieringen fortsättes med samma hastighet, torde den i huvudsak
4
Statsutskottets utlåtande Nr 106.
bli fullt genomförd under innevarande och nästkommande år. Dock kommer
det alltid att återstå enstaka isolerade gårdar och bostadshus, som icke
kunna med rimlig kostnad förses med ström. I Norrbotten, där vattenfallsverket
ävenledes har betydande kraftdistribution, fullföljes elektrifieringen
likaså mycket snabbt. Det förefaller, som örn länet i stort sett skulle, med
undantag för de mest otillgängliga områdena, vara elektrifierat örn 3 å 4 år.
Några exakta uppgifter, hur landsbygdselektrifieringen gått framåt utanför
styrelsens områden, finnas icke att tillgå, men styrelsen har den uppfattningen,
att en mycket betydande nyelektrifiering kommit till stånd. Oljebristen
är fortfarande starkt pådrivande faktor ifråga örn landsbygdselektrifieringen.
Vissa svårigheter för den fortsatta utvecklingen förefinnas
emellertid.
Den landshygdselektrifiering, som återstår, är i stort sett den ekonomiskt
mest betungande. I glest bebyggda samt avlägset och isolerat belägna bygder
blir kostnaden för krafttillförseln så stor, att den överstiger vad konsumenterna
vilja eller kunna taga på sig i form av engångsprestationer och
årliga avgifter, helst som bygder av nämnt slag i regel kännetecknas av ringa
ekonomisk bärkraft. Svårigheterna accentueras av den inträdda prisstegringen.
Oavsett de ekonomiska svårigheterna är det otänkbart att genomföra hela
den återstående elektrifieringen inom en kort tidsperiod, därför att tillgången
på skolad arbetskraft för planering och anläggning är begränsad.
Under den senaste tiden har en allvarlig knapphet på nödvändiga material
framträtt. Det är att befara, att elektrifiering i fortsättningen kommer
att avsevärt hindras härav.
Även örn man hyser den mest livliga önskan, att samtliga landets invånare
skola få tillgång till elektrisk kraft, medföra nuvarande förhållanden,
att de tillgängliga resurserna ifråga örn material och skolad arbetskraft böra
i första hand utnyttjas för elektrifieringsprojekt, som betinga måttliga kostnader.
De begränsade tillgångarna komma därvid till nytta för största möjliga
antal invånare.
Även speciellt svårelektrifierbara bygder böra dock medtagas i de fall,
då tillgången på elektrisk kraft utgör en särskilt värdefull lättnad i eljest
hårda levnadsvillkor. Så har också skett exempelvis ifråga örn svårtillgängliga
skärgårdsområden såsom Möja och Muskö, vissa bygder i översta lappmarken
jämte ett flertal inom skogsområden liggande, relativt isolerade
byar.
Landsbygdselektrifieringen pågår i forcerat tempo så hastigt som tillgången
på arbetskraft och material medgiver. Det av staten lämnade ekonomiska
understödet är av stort värde och bör vid behov utvidgas. Det är knappast
möjligt att påskynda utvecklingen med andra åtgärder.
Till belysande av taxeförhållandena vid landsbygdsdistributionen och påverkan
i gynnsam riktning har föreslagits insamlandet och publicerandet av
en statistik över tillämpade kraltpris. Verkan av en sådan åtgärd i förening
med redan förefintliga tendenser i gynnsam riktning synes böra avvaktas,
innan mera ingripande åtgärder ifrågasättas.
Ett förstatligande av kraftförsörjningen kan icke avhjälpa de just nu
aktuella svårigheterna. Åtgärden är av mycket ingripande natur och knappast
genomförbar under nuvarande onormala förhållanden.
Vattenfallsstyrelsen anser det vara obehövligt att nu igångsätta en särskild
utredningsapparat för de av motionärerna avhandlade frågorna.
Statsutskottets utlåtande Nr 106.
5
Elektriska kraftens införande i vårt land är av jämförelsevis sent datum.
Städerna med sina elektricitetsverk och industrierna med sina lokala vattenfall
eller ångcentraler som kraftkällor voro därvidlag föregångare. Från
dessa anläggningar vid städerna och vid bruken spred sig så småningom
elektrifieringen till den omkringliggande bygden inom det jämförelsevis
begränsade område där en sådan distribution visade sig lönande. Ännu sa
sent som 1916 anges allenast 6 procent av »landets åkerjord» vara elektrifierade.
Först under världskrigsåren 1917 och 1918 började landsbygdselektrifieringen
taga fart. Bristen på brännoljor var då liksom nu den pådrivande
faktorn. Enligt år 1922 verkställda beräkningar voro detta år drygt 40
procent av landets jordbruksfastigheter elektrifierade. Det må emellertid antecknas,
att ett ej ringa antal av elektrifieringsföreningarna råkade i svårigheter
på grund av alt arbetena utförts under dyrtid och olämpliga förhållanden
och delvis med underhaltig materiel, den enda som stod till buds
under världskrigsåren.
Under 1920- men framförallt under 1930-talet utvecklade sig lantbrukselektrifieringen
ytterligare. Av landsbygdshushållen beräknades år
1935 cirka 65 procent och år 1940 — på hösten — cirka 75 procent vara
elektrifierade.
De kapitalbelopp, som under de gångna åren i vårt land nedlagts å jordbrukselektrifieringarna,
installationerna hos icke jordbrukare inräknat, torde
— enligt en inom vattenfallsstyrelsen gjord överslagsberäkning — vara av
storleksordningen 500—600 miljoner kronor. Det må påpekas, vilken betydelse
dessa investeringar, som i allt väsentligt skett på en fullt affärsmässig
basis, haft för jordbrukets utveckling, något som särskilt framträder under
nuvarande avspärmingsläge och än mer vid en jämförelse med de förra
krigsåren, vilka jordbrukarna i allmänhet måste möta utan att ha tillgång
till elektrisk kraft.
I själva verket kan utvecklingen inom Sverige på jordbrukselektrifieringarnas
område betraktas som mycket långt framskriden. Det förtjänar
till jämförelse nämnas, att i Amerikas förenta stater så sent som år 1938
knappt 20 procent av landels jordbruksenheter beräknades vara elektrifierade.
I detta arbete på att utbreda den elektriska kraften över Sveriges landsbygd
har, såsom av 1936 års riksdag i en avlåten skrivelse framhölls, en
betydelsefull insats, värd erkännande, gjorts av vattenfallsstyrelsen liksom
också av vissa enskilda kraftföretag. Mest avgörande lia självfallet dock
varit de uppoffringar och risker landsbygdsbefolkningen själv påtagit sig.
Till övervägande del har som bekant kraften distribuerats genom kooperativa
föreningar nied konsumenterna själva som medlemmar. Vid jämförelser,
som gjorts med främmande länder, har därvid som en förklaring till
de stora framstegen på de svenska jordbrukselektrifieringarnas område kunnat
åberopas — förutom vår landsbygdsbefolknings allmänna händighet och
Utskottet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
f.
Statsutskottets utlåtande Nr 106.
goda handlag med samt intresse för mekaniska anordningar av olika slag —
dess från kommnnalarbete och föreningsliv invanda förmåga till samorganisation
för gemensamma intressen.
I de väckta molionerna anmärkes nu, att det i icke ringa grad är beroende
på vederbörande bolag örn och på vilka villkor som »människorna skola få
komma i åtnjutande av elektrisk kraft». Man frågar sig, anföres vidare,
om ett dylikt sakernas tillstånd är riktigt och om inte det vatten, som finns
i våra floder och vattenfall, och de förmåner, som kunna hämtas därur,
borde på ett helt annat sätt komma allmänheten även i de avlägsnare bygderna
till godo.
I anledning härav föranlåtes utskottet erinra, att exploateringen av landets
vattenfall bjudit och alltjämt bjuder på invecklade tekniska och ekonomiska
problem. Strömpriset är sålunda avhängigt av älvarnas naturliga vattenföring,
överföringskostnaderna samt först och sist avsättningsmöjligheterna
för kraften och då främst den för industriella ändamål. De under senaste
decennierna skedda stora statliga kraftverksbyggena ha måst föregås av en
omfattande planläggning och ingående överväganden, varvid betänkligheter
från olika håll ingalunda saknats mot de stora kapitalutläggen.
Om å ena sidan landets rikedom på naturliga kraftkällor underlättat den
elektriska kraftens utbredning, har å andra sidan denna hämmats av landets
ovanligt glesa bebyggelse. De stora avstånden lia måst övervinnas genom
kapitalkrävande ledningsanläggningar. Särskilt de utförda högspänningsanläggningarna,
sådana som exempelvis den över 100 mil långa stamlinjeledningen
Porjus—Västerås, lia erbjudit stora ingenjörstekniska vanskligheter
och ha tillvunnit sig uppmärksamhet i utländska fackmannakretsar.
Vad jordbrukselektrifieringarna beträffar lia dessa ytterligare försvårats
genom att jordbruksenheterna i Sverige i allmänhet äro små. Det kan
härvidlag lia sitt intresse omnämna, att en utsträckning av elektrifieringen
till den återstående fjärdedelen av Sveriges landsbygd — något som enligt
kommerskollegii utredningar på lång sikt sett visst icke ligger utom
det tekniskt samt även ekonomiskt rimligas gräns1 — uppskattats draga
kapitalutlägg av storleksordning 250—300 miljoner kronor. Mot dessa höga
anläggningskostnader för landsbygdens kraftdistribution måste därutöver
också ställas den jämförelsevis ringa andel i den allmänna kraftkonsumtionen,
som jordbrukselektrifieringarna representera, eller för närvarande cirka 5
procent mot 75 procent för industrien. Av årets cirka 8 700 timmar utnyttjas
landsbygdskraften i medeltal endast cirka 2 000 timmar mot 5 000 för
vissa större konsumenter.
Att nu utsträcka landsbygdselektrifieringen även till den mera splittrade
bebyggelsen kvarstår som en stor och behjärtansvärd framtidsuppgift, värd
allt samhällets stöd i den mån det allmänna ekonomiska läget och stats
-
1 Av landels till cirka 6,4 miljoner uppgående befolkning beräknas allenast cirka 200 000
ha en sådan bosättning att de ej kunna för rimliga kostnader nås av elektrifieringen.
Statsutskottets utlåtande Nr 106.
7
finanserna öppna möjligheter härtill. Tekniken utvecklas också oavlåtligt,
och dess nya landvinningar lära väl komma att sträcka sig även till landsbygdselektrifieringarnas
område. På grundval av gjorda utredningar har
ett program redan upprättats för elektrifieringens utsträckning till de i
detta avseende mera vanlottade trakterna. Vid 1940 ars urtima riksdag
ha också för den fortsatta landsbygdselektrifieringen anvisats 5 miljoner kronor
och vid innevarande års riksdag ytterligare 5 miljoner kronor. Genom dessa
anslag och andra liknande har avsetts att öppna en direkt möjlighet att tillgodose
de intressen, för vilka motionärerna framträtt som talesmän. Det bör
dock icke fördöljas, att med hänsyn till den knappa tillgången på råmateriel,
särskilt koppar, men också på arbetskraft svårigheter kunna uppkomma för
dessa anslags fulla utnyttjande, något som i och för sig måste vara att beklaga
eftersom fråga är om bygder, där bristen på brännoljor gjort livsbetingelserna
mer än förut svåra.
Med anledning av den i motionerna ävenledes berörda fragan om ett förstatligande
av landets elektriska energiförsörjning ina omnämnas, att kronan
genom statens vattenfallsverk redan intager en dominerande ställning
på detta område. För att belysa förstatligandeproblemets utomordentliga
omfattning må erinras örn vattenfallsstyrelsens papekande, att ensamt den
tredjedel av rikets kraftförsörjning, som vattenfallsstyrelsen omfattar, representerar
ett kapital av omkring 450 miljoner kronor. Ett förstatligande av
hela den utbyggda vattenkraften är en fråga av så stor ekonomisk räckvidd
och inrymmer dessutom så många andra vidlyftiga spörsmål, att utskottet
anser sig sakna möjlighet att nu taga ställning till fragan. Tvivelsutan äi
det dock för den planmässiga hushållningen med landets krafttillgångar av
vikt, att energiförsörjningen sker enhetligt och under samverkan mellan åtminstone
de större kraftverksföretagen. En värdefull anordning i detta avseende,
som i och med krigsutbrottet trätt i verksamhet, är en gemensam till
vattenfallsstyrelsen förlagd och även de kommunala samt enskilda företagen
omfattande driftsledning.
För att åstadkomma skälig prissättning på kraften har privat innehavare
av koncessionerad elektrisk starkströmsanläggning enligt ny lagstiftning av
år 1938 att underkasta sig reglering av strömpriset. För detta ändamål finnes
tillsatt en särskild statlig nämnd. Nämndens befogenheter äro för närvarande
inskränkta till att pröva inkomna klagomål, vilka, enligt vad av
remissyttrandena framgår, hittills varit begränsade till allenast två. Den ringa
utsträckning, vari nämnden anlilats, torde kunna förklaras, förutom av alt
den är så nyligen inrättad, av att anledningarna till missnöje på detta område
mäste vara jämförelsevis små i en tid som den nuvarande då - till
det allra största ekonomiska gagn för landet — de elektriska energitaxorna
kunnat hållas relativt oberörda av övrig prisstegring. Enligt utskottets mening
lärer viii emellertid behovet av en övervakning över försäljningen av en
så viktig samhällelig nyttighet som den elektriska strömmen och ej minst de
8
Statsutskottets utlåtande Nr 106.
pålägg som hos olika mellanhänder sker, innan den når förbrukarna,
komma att förefinnas i en växande grad.
Utan att underskatta de skiljaktigheter i fråga örn avsättningsbetingelser,
som kunna föreligga, vill utskottet till sist också framhålla som önskvärt
att en större enhetlighet mellan rikets olika kraftförsäljare eftersträvas vid
energitaxomas utformning. Den allmänna kontroll över taxorna, som synes
berättigad, skulle härigenom underlättas.
Sammanfattningsvis vill utskottet erinra, att en omfattande utredning,
som särskilt haft att taga sikte på möjligheterna att elektrifiera mera avlägsna
bygder, så sent som under år 1938 framlagts av kommerskollegium
samt att för detta ändamål desslikes av 1940 års urtima och 1941 års riksdagar
betydande anslag ställts till förfogande. Då motionärernas yrkande
alltså får anses åtminstone i huvudsak redan hava vunnit beaktande, får
utskottet hemställa,
att motionerna I: 86 och II: 76 ej må av riksdagen bifallas.
Stockholm den 29 april 1941.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Joli. Nilsson i
Malmö, Oscar Olsson, Asplund, Per Gustafsson, Bernhard Nilsson, Bergman,
Heiding, Andrén, Sven Larsson, Karl Andersson och Boman; samt
från andra kammaren: herrar Jonsson i Eskilstuna, Törnkvist, Skoglund i
Doverstorp, Eriksson i Stockholm, Svensson i Grönvik, Ward, Lindberg i Umeå,
Isacsson, Holmdahl, Andersson i Malmö, Hansson i Rubbestad och Bergvall.
Reservation
av herrar Svensson i Grönvik och Hansson i Rubbestad.
Centraltryckeriet, Esselte ab. Stockholm 1941
141880
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.