Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i vissa delar av civila avlöning sreglementet.
1941-05-23 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1941:131, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i vissa delar av civila avlöning sreglementet.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 181.
1
Nr 131.
Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1941 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i
vissa delar av civila avlöning sreglementet.
(3:e avd.)
I en inom andra kammaren av herr B. von Friesen väckt motion, nr 14,
har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
l:o) begära sådan ändring i civila avlöningsreglementet, att föreskriften
örn fria läkemedel och fysikalisk behandling begränsas till att endast omfatta
de fall, då befattningshavaren ådragit sig sjukdom eller olycksfall
genom - arbetet,
2:o) begära skyndsam utredning örn icke rätten till läkarvård för i samma
reglemente avsedd befattningshavare kunde utsträckas till ett fritt läkarval
av den omfattning som gäller för de erkända sjukkassornas medlemmar,
varjämte s. k. verksläkare endast skulle anställas i rådgivande och kontrollerande
syfte.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för dessa yrkanden, får utskottet
hänvisa till motionen.
Över motionen har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning
medicinalstyrelsen den 12 mars 1941 avgivit utlåtande och därvid överlämnat
yttranden från centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund, styrelsen för
kommunikationsverkens läkares förening samt styrelsen för svenska sjukkasseförbundet.
Medicinalstyrelsens utlåtande och förenämnda yttranden fogas såsom
bilaga härvid [Bilaga).
Yad först angår den ifrågasatta begränsningen av rätten till fria läkemedel
och fri fysikalisk behandling vill utskottet erinra örn att medicinalstyrelsen
redan i sitt utlåtande över 1936 års lönekommittés förslag till
civilt avlöningsreglemente gav uttryck åt betänkligheter mot att kostnaderna
för läkemedel åt dithörande befattningshavare skulle bestridas av statsmedel.
Styrelsen framhöll, att rätten till fria läkemedel erfarenhetsmässigt lätt föranledde
ett överdrivet bruk av vissa dylika medel och att denna rätt därför
i många fall medförde direkt hälsoskadliga verkningar. Med anledning av
vad styrelsen sålunda anfört erinrade föredragande departementschefen vid
ärendets framläggande för riksdagen (propositionen nr 263/1938, sid. 137),
att personalen vid de affärsdrivande verken då åtnjöte förmånen av fria
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 6 sami. Nr 131.
TJtskottet.
1107 41
2
Statsutskottets utlåtande Nr 131.
läkemedel på statens bekostnad, oell tillstyrkte med hänsyn härtill, att samtliga
de tjänstemän, som avsågos i reglementsförslaget, skulle erhålla samma
förmån. Departementschefen förutsatte därvid, att vederbörande verksläkare
genom instruktionsbestämmelser lämnades erforderliga anvisningar i fråga
örn tilldelning av läkemedel, så att de av medicinalstyrelsen anmärkta
olägenheterna förebyggdes. Departementschefens uttalande härutinnan föranledde
ingen erinran från riksdagens sida.
I de över nu förevarande motion avgivna yttrandena har förslaget, att
rätten till fria läkemedel och fri fysikalisk behandling borde begränsas till
de fall, då befattningshavaren ådragit sig sjukdom eller olycksfall genom
tjänsten, i allt väsentligt tillstyrkts. Även utskottet finner de synpunkter,
som framkommit i motionen och nämnda yttranden beaktansvärda. Särskilt
vill utskottet understryka, att förmånen av fria läkemedel för statens tjänstemän
numera i högre grad än vid införandet av denna förmån torde förtjäna
att bedömas ur allmänna besparingssynpunkter. Enligt utskottets mening
kan det emellertid ifrågasättas, huruvida under den korta tid, som det civila
avlöningsreglementet varit i tillämpning, erfarenhet om missbruk på förevarande
område vunnits i sådan omfattning, att det kan anses fullt motiverat
att nu vidtaga en ändring i motionens syfte. I vart fall synes utskottet
den i ärendet förebragta utredningen i detta hänseende icke tillfyllestgörande.
Yid sådant förhållande är utskottet icke berett att förorda
bifall till motionen i vad angår det under punkten l:o) framförda yrkandet.
Principen örn fritt läkarval för statens befattningshavare har vid remissbehandlingen
vunnit anslutning från de hörda sammanslutningarnas sida.
Däremot har medicinalstyrelsen icke ansett sig kunna på basen av föreliggande
erfarenhet fatta bestämd ståndpunkt till denna fråga. Utskottet
vill för egen del icke bestrida, att vägande principiella skäl kunna anföras
till stöd för en anordning med fritt läkarval i likhet med vad för närvarande
gäller för sjukkassornas medlemmar. Å andra sidan anser sig utskottet
böra betona de svårigheter ur kontrollsynpunkt, som i praktiken möta vid
en tillämpning av fritt läkarval för statens befattningshavare och vilka äro
av den art, att de föranlett motionären att såsom en kompletterande åtgärd
ifrågasätta anställande av verksläkare med allenast rådgivande och kontrollerande
uppgift. Det synes utskottet jämväl böra framhållas, att kommunikationsverkens
läkares förening uttalat betänkligheter mot att en hävdvunnen
och i stort sett ändamålsenlig befunnen form av läkarvård för vissa statliga
befattningshavare alltför brådstörtat övergives till förmån för en ny oprövad
anordning. Med hänsyn härtill och i betraktande av den korta tid, som
förflutit från det nya civila avlöningsreglementet s ikraftträdande, finner utskottet
det vara tveksamt, huruvida rätta tidpunkten nu är inne för att påkalla
förnyad utredning i ämnet. Då det vidare torde kunna förutsättas,
att Kungl. Majit har sin uppmärksamhet riktad på här berörda spörsmål,
har utskottet icke ansett sig böra tillstyrka bifall till det i motionen under
punkt 2:o) framställda utredningsyrkandet.
Statsutskottets utlåtande Nr 131.
3
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att motionen II: 14 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 23 maj 1941.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Joh. Nilsson i Malmö,
Asplund, Pauli, Bergman, Torsten Ström, Lindström, Heiding, Andrén, Björkman,
Gustaf Lear Anderson och friherre Le Geer'', samt
från andra kammaren: herrar Jonsson i Eskilstuna, Törnkvist, Eriksson i
Stockholm, Danielsson, Persson i Falla, Lindberg i Umeå, Isacsson, Strindlund, Anderssm
i Malmö, Mårtensson, Staxäng och Olsson i Kullenbergstorp.
4
Statsutskottets utlåtande Nr 131.
Bilaga.
Till Riksdagens Statsutskott.
Genom remiss elen 14 februari 1941 har Kungl. Majit anbefallt medicinalstyrelsen
_ att, sedan Sveriges läkarförbund och Svenska sjukkasseförbundet
beretts tillfälle att yttra sig, avgiva och senast den 14 mars 1941 till riksdagens
statsutskott överlämna yttrande över en inom andra kammaren av
herr B. von Friesen väckt motion (II: 14) örn ändring i vissa delar av civila
avlöningsreglementet.
I anledning härav får medicinalstyrelsen, med överlämnande i avskrift av
yttranden från de nämnda förbunden, anföra följande.
Med hänvisning till bifogade transumt1 av styrelsens underdåniga skrivelse
den 18 februari 1938 angående förslag till civilt lönereglemente får
styrelsen tillstyrka bifall till motionens förslag örn ändring av 37 och 38 §§
i gällande avlöningsreglemente.
Som framgår av styrelsens bifogade underdåniga yttrande den 15 december
1938 till frågan örn verksläkarinstitutionens organisation ansåg sig styrelsen
då icke kunna taga definitiv ställning till frågan örn det så kallade fria
läkarvalet för statens tjänstemän. Styrelsen anser sig ej heller nu kunna
på basen av föreliggande erfarenhet fatta bestämd ståndpunkt i den mycket
komplicerade frågan. Förslaget örn en utredning i ärendet finner sig styrelsen
därför böra tillstyrka.
Stockholm den 12 mars 1941.
J. Axel Höjer.
Jolin Byttner. / C. B. v. Mentzer.
Till Kungl. Medicinalstyrelsen.
Sedan Kungl, styrelsen med skrivelse den 18 februari 1941 anmodat Sveriges
Läkarförbund att till Kungl, styrelsen inkomma med yttrande i ärendet
angående en inom riksdagens andra kammare av herr B. von Friesen väckt
motion örn ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet, får förbundets
centralstyrelse härmed anföra följande.
Beträffande frågan örn rätten till fria läkemedel vill centralstyrelsen till en
början hänvisa till den ståndpunkt härutinnan centralstyrelsen tidigare givit
till känna. I yttrande över Kungl, styrelsens underdåniga skrivelse den 15
december 1938 med förslag till organisation av verksläkarinstitutionen har
centralstyrelsen uttalat, att en anordning med fria läkemedel såsom löneförmån
över huvud taget icke är lämplig och att, där den likväl skall ifrågakomma,
det synes vara av vikt, att befattningshavaren själv dock bidrager
med viss del av kostnaderna härför.
Herr von Friesen föreslår nu, att rätten till fria läkemedel och fri fysikalisk
behandling skall begränsas till olycksfall eller sjukdom i arbete. Med
1 Ej tryckt.
Statsutskottets utlåtande Nr lil.
5
uttrycket sjukdom i arbete avser herr von Friesen uppenbarligen icke yrkessjukdom
eller sådan i lagen den 14 juni 1929 örn försäkring för vissa yrkessjukdomar
angiven annan sjukdom, som enligt stadgandet i 1 § i samma
lag skall anses såsom yrkessjukdom. Uttrycket i fråga användes i stället
såsom beteckning för annan sjukdom, som uteslutande eller till övervägande
del förorsakats av befattningshavarens arbete.
Det synes centralstyrelsen, med utgångspunkt från ovan angivna principiella
ståndpunkt, att intet kan erinras mot förslaget, att vid olycksfall
fria läkemedel oell fri fysikalisk behandling skall utgå endast där olycksfall i
arbete föreligger. Rent principiellt sett synes det också vara berättigat att
vid sjukdom föreskriva, att de ifrågavarande förmånerna skola utgå endast
i sådana fall, där sjukdomen är att anse såsom förorsakad av befattningshavarens
arbete. I praktiken torde det emellertid stöta på stora svårigheter
att bedöma, när en sjukdom skall anses vara förorsakad av arbete eller icke.
Centralstyrelsen vill som exempel nämna förkylningssjukdomar, asthenier
och neuroser, där det ofta torde vara omöjligt att skilja mellan de i och
för sig ganska sällsynta fall, där ett orsakssammanhang mellan arbetet och
sjukdomen föreligger, och de fall, där ett sådant orsakssammanhang icke
förefinnes. An omöjligare torde det bliva att övertyga den sjuke örn att
hans sjukdom icke berättigar till fri vård, samtidigt som arbetskamratens
sjukdom av enligt hans bedömande jämförlig art ger fri sådan. I varje fall
kan befaras, att genom olikartad behandling av skenbart likartade fall missnöje
hos de anställda blir en följd. Under sådana förhållanden synes det
centralstyrelsen vara riktigast att föreskriva, att sjukdom över huvud taget
icke skall berättiga till fria läkemedel och fri fysikalisk behandling i andra
fall än dem, som enligt gällande lag äro att anse som yrkessjukdomar.
Herr von Friesen föreslår vidare, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skall begära utredning om icke rätten till läkarvård för statens befattningshavare
kunde utsträckas till att innefatta ett fritt läkarval av den
omfattning, som gäller för de erkända sjukkassornas medlemmar. Centralstyrelsen,
som vid skilda tillfällen och bland andra i skrivelse till Kungl,
styrelsen den 5 september 1938 hävdat sin åsikt örn principen fritt läkarval,
vill uttala sin fulla anslutning till här ifrågavarande förslag. I detta sammanhang
vill centralstyrelsen framkasta tanken på att statsverket försäkrade
sina befattningshavare i de statsunderstödda sjukkassorna och därvid må- *
hända jämväl även för den tredjedel av läkarvårdskostnaden enligt sjukkassetaxan,
som medlemmar av erkänd sjukkassa eljest hava att själva erhigga.
''
Herr von Friesen föreslår till sist, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majit skall begära utredning, örn icke de s. k. verksläkarna borde anställas
endast i rådgivande och kontrollerande syfte. Centralstyrelsen har i ovannämnda
skrivelse den 5 september 1938 uttalat, huru enligt dess mening
verksläkarorganisationen rätteligen borde vara ordnad, och vidhåller alltjämt
sin där uttalade uppfattning. Verksläkaren bör vara allenast förtroendeläkare
med allmänt hälsovårdande uppgifter. Verksläkaren bör sålunda
vara medicinsk rådgivare åt verksledningen, övervaka att nödiga hygieniska
skyddsåtgärder vidtagas, verkställa återkommande friskundersökningar av
den anställda personalen, verkställa undersökningar för första anställning
och rörande lämplighet för fortsatt anställning samt utöva granskning av
och taga ställning till intyg för tjänstledighet på grund av sjukdom eller
för svag hidsas vårdande. Men verksläkaren bör däremot icke i denna sin
egenskap utöva ren sjukvård för de verksanställda. I enlighet med denna
sin principiella uppfattning vill centralstyrelsen uttala sin anslutning till
förslaget örn en utredning rörande verksläkarnas ställning.
6
Statsutskottets utlåtande Nr 131.
Centralstyrelsen bifogar ett från kommunikationsverkens läkares förening
inhämtat yttrande.
Stockholm den 7 mars 1941.
För Centralstyrelsen för Sveriges Läkarförbund.
Curt Gyllensivärd.
jj. P. Pdivar(lson.
Styrelsen för kommunikationsverkens läkares förenings yttrande
över herr von Friesens motion om statsanställdas
sjukvård.
Till Sveriges läkarförbund.
Från Sveriges läkarförbund har styrelsen för kommunikationsverkens
läkares förening mottagit till yttrande en från medicinalstyrelsen remitterad
motion avgiven i riksdagens andra kammare av herr von Friesen »örn ändring
i vissa delar av civila avlöningsreglementet» (nr 14 1941).
När denna fråga förra gången remitterades för yttrande till föreningen,
avstod föreningen från att lämna något principiellt uttalande med hänsyn
till den korta remisstiden. Sedan dess har den nya verksläkarinstitutionen
blivit genomförd och har praktiserats mer än ett år. En viss överblick
över dess verkningar är sålunda möjlig, ehuru något definitivt omdöme örn
dess möjligheter inom de nya grupperna av verksanställda, som inbegripits
i densamma, knappast ännu kan avges.
Inom kommunikationsverken har på verksledningarnas uttryckliga begäran
institutionen fått fungera på i huvudsak samma sätt som förut, liksom inom
statens järnvägar, som ej ingår i den nya ordningen.
Kommunikationsverkens läkares förening kan naturligtvis endast avge yttrande,
baserat på de erfarenheter, som vunnits inom kommunikationsverken.
och de slutsatser, vi kunna draga av egen mångårig tjänstgöring samt vårt
'' klientels sätt att reagera på sjukvårdsformen i fråga.
Vi vilja framhålla den synpunkten, vilken hittills i diskussionen om dessa
frågor ej tillräckligt beaktats, att verksläkarinstitutionen är en hävdvunnen
form av läkarvård, som genom erfarenhet under många år, ömsesidiga anpassningar
från statens, läkarnas och patienternas sida vunnit en form, som
i stort sett måste anses vara för sitt ändamål tillfredsställande. Andra jämförliga
institutioner äro provinsialläkarinstitutionen, sjukliusläkarinstitutionen,
militärläkarna för att endast nämna några exempel. Ej heller inom dessa
vårdformer, liksom i den fria läkarvården å den stora landsbygden i vårt
land, finnes något fritt läkarval: Människorna äro hänvisade till vissa bestämda
läkare och måste lita sig till dem och anpassa sig efter dem. Det
som ger verksläkarinstitutionen inom kommunikationsverken sin särprägel
är dels nödvändigheten att få snabbt besked örn sjuklighetssiffran för dagen,
stor garanti för pålitligt hälsotillstånd hos de anställda samt kontrollsynpunkten:
statens behov av kontroll mot missbruk av sjukledigheter, fri
läkarvård och medicin. Dessutom tillkomma viktiga lokalpräglade hygieniska
uppgifter, som efter hand nyskapas och kunna lösas på ett tillfredsställande
sätt, tack vare läkarnas intima kännedom örn sitt klientel, dess
behov och arbetsförhållanden. Detta gäller som sagt kommunikationsverken
med dess säregna arbetsförhållanden. Om nyttan och nödvändigheten att
Statsutskottets utlåtande Nr 131.
7
utsträcka denna vårdform till andra statens verk, är en sak, som ej tillkommer
oss att fälla omdöme om, men bortfaller naturligtvis här en hel
del av de synpunkter, som ovan anförts. Vi måste dock framhålla, att skall
staten nu meddela fri läkarvård som en förmån, en sak, som i och för sig
är diskutabel, måste någon hämsko finnas mot ohejdat missbruk och det
har den gamla kommunikationsläkarinstitutionen visat sig vara.
För att tillfredsställa moderna krav på sjukvård lia de sista åren i
huvudstaden både inom post-, telegrafverket och statens järnvägar moderna
mottagningslokaler med sköterska och möjligheter till laborationer, enklare
fysikalisk oell kirurgisk behandling upprättats, varigenom inbesparingar ävenledes
kunnat göras både av tid och penningar. De läkare, som de sista
åren nyanställts, hava även bakom sig en god och gedigen utbildning. _ Allt
som har kunnat göras för att få sjukvården så gedigen som möjligt inom
systemets ram, har alltså gjorts I landsorten är det naturligt nog i allmänhet
tjänsteläkarna, som ha sig anförtrott uppdraget att sköta de verksanställda,
och vården blir här alltså ekvivalent med den vård, som beredes
andra människor på orten.
Vi hava ej funnit att något utbrett missnöje med institutionen kan konstateras
inom de verk, vi representera. Klientelet har i allmänhet lärt sig
att värdesätta förmånen av att ha en bestämd läkare att vända sig till, vilken
genom mångårig bekantskap med de anställda, deras konstitution, reaktionssätt
och olika sjukdomsformer har möjlighet att rätt bedöma de olika sjukdomsfallen.
Härigenom inbesparas även en stor mängd utredningar och
undersökningar, som skulle behöva utföras, örn nya läkare ständigt skulle
anlitas för varje nytt sjukdomsfall. Stor nytta har läkaren härvid även av
sina år efter år förda journalanteckningar över sina patienter. Genom bestämmelserna
örn rättighet till specialistkonsultation skapas en stor trygghetsmarginal
för både patient och läkare och det är vår uppfattning att
inom våra verk, där klientelet vant sig vid att anlita och fått förtroende för
sin verksläkare, kostnaderna för specialistvård ej behövt bliva allt för betungande
för staten. Inom den nya institutionen, som inbegriper nya
grupper av tjänstemän, som äro vana vid fritt läkarval, måste givetvis till
att börja med stora anpassningssvårigheter uppstå och det är att förmoda
att många patienter aldrig skola kunna komma att finna sig i att bli tvungna
att anlita en viss bestämd läkare, örn de under hela sin föregående tjänstetid
varit vana vid att fritt välja bland en storstads många läkare. Dessa
båda skillnader i inställningen till vårdformen ifråga markeras tydligt i yttranden,
som nyligen offentligen avgivits i ledande organ för de olika personalorganisationerna.
Örn sålunda verksläkarinstitutionen genom ömsesidiga jämkningar från
läkarnas sida i form av största möjliga tillmötesgående till patienternas
önskningar under nödigt hänsynstagande till statens intressen samt från
klientens sida uppoffrande av en del bekvämliglietssynpunkter, personliga
smakriktningar och affektiva inställningar till läkaren, i det stora hela fungerar
friktionsfritt, till heder både för läkare och klientel, måste vi nog anse
att det fria läkarvalet rent principiellt sett på ett mera tillfredsställande
siitt tillmötesgår patientens legitima intressen samt representerar en för
läkaren värdigare form av vård av sjuka människor.
Hur det fria läkarvalet skall kunna förenas nied de kontrollsynpunkter,
som måste vara förknippade med ett statens organ, är svårt att föreställa
sig. Det fria läkarvalet lämnar naturligtvis fritt spelrum för individens egna
önskningar och trots sjukkasseinstitutionens bestämmelser örn att endast en
läkare anlitas vid varje sjukdomsfall, torde bra liten garanti mot missbruk
av läkarförmånen, uttänjning av sjuktiden o. s. v. förefinnas. En förtroendeläkare
kan omöjligt pä sarinna siitt som en verksläkare utöva fortlöpande
8
Statsutskottets utlåtande Nr 131.
kontroll över ledigheterna ock erfarenheten visar att det just är de många,
men kortvariga ledigheterna vid mera banala åkommor, som behöva den
bästa kontrollen. Svårigheten att ordna kontrollen på ett tillfredsställande
sätt utgör enligt vår åsikt den största svagheten i förslaget. Om man genom
lämpliga löneavdrag vid sjukdom eller genom andra restriktiva åtgärder
skapar en damm mot lusten att förlänga sjuktiden utöver rimliga gränser,
hava vi ej något principiellt att invända mot användandet av sjukkasseformen,
vilken visat sig på ett gott sätt tillfredsställa både läkares och
sjukas intressen; förutsatt att utvecklingen i vårt land fortgår utefter samma
sunda linjer som hittills. I detta sammanhang kunna vi dock ej underlåta
att peka på ett pär detaljer, som sannolikt ej fullt beaktats av motionären.
Enligt sjukkasseförordningen äger en person, som taxeras till inkomst- eller
förmögenhet, överstigande 8,000 kronor, ej rätt att uppbära ersättning för
sjukvård. Tillämpat på statstjänstemännen innebär detta att en ej föraktlig
procent av de högre tjänstemännen ej skulle kunna inbegripas i förslaget,
så vida ej förordningen ändrades på denna punkt. För det andra är det ju
en känd sak att de fritt praktiserande läkarna ej äro bundna av taxan. Hur
skola statstjänstemännen ersättas för de skillnader, som kunna uppstå mellan
taxans arvoden och de i realiteten debiterade?
Yad den första punkten i förslaget beträffar, överensstämmer den helt
med de åsikter, som hysas inom hela läkarkåren. Även örn det kan vara
svårt att rent statistiskt bevisa att ett slöseri med medicin föreligger, när
kostnaden borteliminerats, så finnas dock så pass starka psykologiska och
medicinska skäl för att denna förmån bortskaffas, att många ord ej behöva
spillas på detta spörsmål.
Samma sak gäller i allmänhet den fysikaliska behandlingen, som naturligtvis
i många fall är både nödvändig och nyttig, men där risken för missbruk,
särskilt i fall av nervösa åkommor, visat sig vara påtaglig. Hock finnas
en hel del sjukdomsformer inom den reumatoida gruppen (neuriter myalgier
o. s. v.) vilka, ehuru ej yrkesskador i lagens mening, dock måste med en
viss sannolikhet anses uppkommit genom viss tjänstgöring och ofta för sin
vård fordra långvariga fysikaliska behandlingsserier. Att patienterna ensamma
belastas med kostnaderna för denna vård, förefaller oss ej fullt rättvist.
Det är alltså med en viss reservation, vi ansluta oss till det andra
momentet i denna del av motionen.
Med stöd av vad ovan anförts, får kommunikationsverkens läkares förenings
styrelse härmed göra följande uttalande:
l:o) Föreningens styrelse ansluter sig helt till uttalandet örn att föreskrifterna
örn fria läkemedel endast omfatta de fall, då patienten ådragit sig
sjukdom eller olycksfall genom arbete. Däremot måste föreningen ställa sig
tveksam till slopandet av ersättning för fysikalisk behandling till dess att
vissa former av sjukdomars karaktär av yrkesskada i lagens mening blivit
närmare fastställda.
2:o) Föreningen ansluter sig till principen örn fritt läkarval, men uttalar
sin betänksamhet mot att en hävdvunnen form av läkarvård, kommunikationsverksläkarinstitutionen,
alltför brådstörtat överges till förmån för ett
nytt, oprövat arrangemang. Mot frågans utredning ur alla synpunkter, även
med tanke på anslutning till sjukkasseförsäkringen, har styrelsen dock intet
att invända.
Stockholm den 26 februari 1941.
Kommunikationsverkens läkares förenings styrelse:
Rob. E. Malmgren
ordf.
I Wilhelm Rasch
sekr.
Statsutskottets utlåtande Nr 131.
9
Till Kungl. Medicinalstyrelsen.
Statsutskottets ordförande bär utverkat Kungl. Maj:ts befallning till medicinalstyrelsen
att från Sveriges läkarförbund och Svenska sjukkasseförbundet
infordra utlåtande över en inom andra kammaren av herr B. von Friesen
väckt motion örn ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet. I
anledning av kungl, styrelsens anhållan till sjukkasseförbundet att inkomma
med yttrande i ärendet får förbundets styrelse anföra följande.
I kungl, majrts proposition nr 263 till 1938 års riksdag med förslag till
civilt avlöningsreglemente m. m. 5 kap. Sjukvård och begravningshjälp föreslogs
bland annat fri läkar- och sjukhusvård samt fri medicin även för tjänstemän
inom den civila förvaltningen. Förslaget antogs som bekant i huvudsak
av nämnda års riksdag.
Då dessa frågor genom ovannämnda motion åter aktualiserats och desamma
i utomordentligt hög grad intressera den erkända sjukkasserörelsen, vill
styrelsen för Svenska sjukkasseförbundet, till vilket samtliga erkända sjukkassor
med sina för närvarande cirka 1,500,000 medlemmar över 15 år äro
anslutna, vartill komma cirka 500,000 sjukvårdsförsäkrade barn, till en
början framföra de synpunkter, statsmakterna hade på dessa frågor år 1931
och som även vunno riksdagens gillande.
I § 22 förordningen örn erkända sjukkassor säges, att sjukvårdsersättning
skall utgivas vid varje sjukdom, som enligt läkares utsago kräver vård av
läkare, vilken föreskrift innebär, att denna prestation är praktiskt taget obegränsad.
Ersättningen härför skall motsvara två tredjedelar av det belopp,
den sjuke utgivit för läkarvården enligt en av kungl, maj.t utfärdad taxa.
I läkarvårdsersättningen ingår även två tredjedelar av kostnaden, i förekommande
fall, för läkarens resa till och från den sjuke. Det må i detta
sammanhang även framhållas, att det icke är nödvändigt, att sjukdomen,
för att medlemmen skall komma i åtnjutande av denna förmån, medför
förlust eller nedsättning av arbetsförmågan.
Styrkes åter med läkarintyg, att vård å sjukvårdsanstalt är erforderlig,
skall i stället för läkarvårdsersättning utgivas ersättning för den sjukes intagande
och vård å dylik anstalt, som drives av staten, landsting eller
kommun eller till vars drift statsbidrag utgår, eller å godkänt enskilt sjukhem,
så ock för vård, som beredes den sjuke genom pensionsstyrelsens försorg.
Kassans ersättningsplikt innefattar emellertid högst den ersättning,
som skulle ha utgått för den sjukes intagande och vård å allmän sal å lasarett,
drivet av det landsting eller den stad, inom vars område den sjuke är
bosatt. Med denna begränsning innefattar sjukhusvårdsersättningen hela
kostnaden för intagandet och vården.
Med tillsynsmyndighetens begivande kan erkänd sjukkassa dessutom
meddela sjukvårdsersättning i större utsträckning än vad ovan sagts, till
exempel läkemedel, bad. massage, sjukvård i hemmet, konvalescentvård i
hemmet o. s. v., vilka utökade förmåner en del kassor redan infört.
Av vad här i korthet anförts, framgår, att de erkiinda sjukkassorna lämna
sina medlemmar förmåner i form av sjukvårdsersättning, vilka tillfredsställa
långt gående krav på läkar- och sjukhusvård. Det var därför med stor förvåning,
man på sjukkassehåll mottog vad som föreslogs i ovannämnda proposition
och riksdagens därpå grundade beslut.
Vad som i den nya lagstiftningen på sjukförsäkringens område år 1931
ansågs motsvara den moderna tidens krav på en god liikar- och sjukhusvård,
Bihamj hZZ riksdagens protokoll 1941. f! sand. Nr 131. 1167 4! 2
10
Statsutskottets utlåtande Nr lidi.
raserades alltså i viss mån av statsmakterna år 1938 genom att ställa statens
tjänare i en särklass gentemot andra medborgare i berörda hänseende.
Verksläkareinstitutionens införande omöjliggjorde för de i statens tjänst anställda
att efter fritt val anlita den läkare, de helst vilja söka vid iråkad
sjukdom. Nämnda institution har alltid förefallit förbundet att vara ett
steg bakåt i utvecklingen och rimmar illa med den uppfattning, som numera
omfattas av alla, nämligen att en sjuk människa skall lia rätt till fritt läkarval,
vilken förmån av medlemmarna i de erkända sjukkassorna är mycket
uppskattad, ja, helt enkelt anses som omistlig tillgång.
Sjukkasseförbundet vill även i detta sammanhang med några ord beröra
frågan, huruvida kostnaderna för läkemedel skola bestridas av statsmedel.
Medicinalstyrelsen framhöll i sitt yttrande över här nämnd proposition,
hurusom erfarenheten visat, att rätten till fria läkemedel lätt leder till ett
överdrivet missbruk av vissa dylika medel och att därför denna rätt i mångå
fall medför direkt liälsoskadliga verkningar. Denna uppfattning vill förbundsstyrelsen
giva sin hela och fulla anslutning samtidigt som den kan
meddela, att ingen erkänd sjukkassa bestrider samtliga kostnader för läkemedel
åt sina medlemmar utan endast har möjlighet att efter tillsynsmyndighetens
begivande få ersätta intill 50 procent av den verkliga kostnaden,
en möjlighet som man för övrigt knappast använt sig av.
Yad nu beträffar den av herr B. von Friesen till årets riksdag i andra
kammaren väckta motionen örn ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet,
anser Sjukkasseförbundet sig i stort sett kunna understryka de
synpunkter, motionären framfört, vilket av förbundet utvecklats i det föregående.
De i motionen anförda erfarenheterna av verksläkareinstitutionen samt
de statsanställdas missnöje med densamma äro för förbundet kända. Likaså
är motionärens uppfattning örn att det måste anses vara oriktigt, att de
statsanställda skola ställas i en särklass i full överensstämmelse med inställningen
inom samtliga erkända sjukkassor till denna fråga.
Beträffande det i motionen framförda förslaget, att de statsanställda skola
kunna erhålla läkemedel, bad, massage, elektricitet och hetluftsbehandling
men endast, då fråga är örn sjukdom eller olycksfall genom tjänsten, anser
förbundet, att detta spörsmål bör ses ur synpunkten, huruvida staten vill
påtaga sig härmed förenade kostnader.
I motionen framhålles vidare den uppfattningen, att en verksläkare icke
bör få meddela sjukvård. Förbundet är av den meningen att verksläkareinstitutionen,
såsom också tidigare framhållits, icke kan försvaras med den
motivering, som gavs vid dess tillskapande. Anställandet av verksläkare
vore berättigat bland annat av det skälet, att institutionen vore en oundgänglig
förutsättning för att sjukvårdsförmånen icke komma att missbrukas
samt för vinnande av nödig kontroll över tjänstemännens sjukledigheter.
Sjukkasseförbundets styrelse kan för sin del icke finna den anförda motiveringen
bärande, så mycket mer som all erfarenhet såväl i vårt land som
i utlandet talar för nyttan och nödvändigheten av ett fritt läkarval. Därest,
såsom i här berörda motion föreslås, de statsanställda tillförsäkrades läkarvård
genom de erkända sjukkassornas förmedling, vunnes på ett minst lika
effektivt sätt garantier för att nödig kontroll verkställdes. I det avseendet
vill förbundet hänvisa till den kontroll av sjukanmälda medlemmar, som bedrives
i de erkända sjukkassorna, vilken kassorna visat sig kunna fullgöra
på ett både tillfredsställande och humant sätt utan att någons rätt trades
för nära.
Under hänvisning till det anförda vill Svenska sjukkasseförbundet på det
livligaste instämma i det av motionären gjorda yrkandet, att skyndsam ut
-
Statsutskottets utlåtande Nr 131. 11
redning måtte verkställas rörande rätten till fritt läkarval för statsanställda
i likhet med vad fallet är för medlemmarna i de erkända sjukkassorna.
Stockholm den 28 februari 1941.
Vördsamt
A styrelsen för Svenska sjukkasseförbundets
vägnar:
Knut Anderson.
/Erik Olof Wiklund.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.