Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i vissa delar av civila avlöning sreglementet.

1941-05-23 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1941:131, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i vissa delar av civila avlöning sreglementet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

1

Nr 131.

Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1941 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i

vissa delar av civila avlöning sreglementet.

(3:e avd.)

I en inom andra kammaren av herr B. von Friesen väckt motion, nr 14,

har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit

l:o) begära sådan ändring i civila avlöningsreglementet, att föreskriften

örn fria läkemedel och fysikalisk behandling begränsas till att endast omfatta

de fall, då befattningshavaren ådragit sig sjukdom eller olycksfall

genom - arbetet,

2:o) begära skyndsam utredning örn icke rätten till läkarvård för i samma

reglemente avsedd befattningshavare kunde utsträckas till ett fritt läkarval

av den omfattning som gäller för de erkända sjukkassornas medlemmar,

varjämte s. k. verksläkare endast skulle anställas i rådgivande och kontrollerande

syfte.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för dessa yrkanden, får utskottet

hänvisa till motionen.

Över motionen har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning

medicinalstyrelsen den 12 mars 1941 avgivit utlåtande och därvid överlämnat

yttranden från centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund, styrelsen för

kommunikationsverkens läkares förening samt styrelsen för svenska sjukkasseförbundet.

Medicinalstyrelsens utlåtande och förenämnda yttranden fogas såsom

bilaga härvid [Bilaga).

Yad först angår den ifrågasatta begränsningen av rätten till fria läkemedel

och fri fysikalisk behandling vill utskottet erinra örn att medicinalstyrelsen

redan i sitt utlåtande över 1936 års lönekommittés förslag till

civilt avlöningsreglemente gav uttryck åt betänkligheter mot att kostnaderna

för läkemedel åt dithörande befattningshavare skulle bestridas av statsmedel.

Styrelsen framhöll, att rätten till fria läkemedel erfarenhetsmässigt lätt föranledde

ett överdrivet bruk av vissa dylika medel och att denna rätt därför

i många fall medförde direkt hälsoskadliga verkningar. Med anledning av

vad styrelsen sålunda anfört erinrade föredragande departementschefen vid

ärendets framläggande för riksdagen (propositionen nr 263/1938, sid. 137),

att personalen vid de affärsdrivande verken då åtnjöte förmånen av fria

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 6 sami. Nr 131.

TJtskottet.

1107 41

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 131.

läkemedel på statens bekostnad, oell tillstyrkte med hänsyn härtill, att samtliga

de tjänstemän, som avsågos i reglementsförslaget, skulle erhålla samma

förmån. Departementschefen förutsatte därvid, att vederbörande verksläkare

genom instruktionsbestämmelser lämnades erforderliga anvisningar i fråga

örn tilldelning av läkemedel, så att de av medicinalstyrelsen anmärkta

olägenheterna förebyggdes. Departementschefens uttalande härutinnan föranledde

ingen erinran från riksdagens sida.

I de över nu förevarande motion avgivna yttrandena har förslaget, att

rätten till fria läkemedel och fri fysikalisk behandling borde begränsas till

de fall, då befattningshavaren ådragit sig sjukdom eller olycksfall genom

tjänsten, i allt väsentligt tillstyrkts. Även utskottet finner de synpunkter,

som framkommit i motionen och nämnda yttranden beaktansvärda. Särskilt

vill utskottet understryka, att förmånen av fria läkemedel för statens tjänstemän

numera i högre grad än vid införandet av denna förmån torde förtjäna

att bedömas ur allmänna besparingssynpunkter. Enligt utskottets mening

kan det emellertid ifrågasättas, huruvida under den korta tid, som det civila

avlöningsreglementet varit i tillämpning, erfarenhet om missbruk på förevarande

område vunnits i sådan omfattning, att det kan anses fullt motiverat

att nu vidtaga en ändring i motionens syfte. I vart fall synes utskottet

den i ärendet förebragta utredningen i detta hänseende icke tillfyllestgörande.

Yid sådant förhållande är utskottet icke berett att förorda

bifall till motionen i vad angår det under punkten l:o) framförda yrkandet.

Principen örn fritt läkarval för statens befattningshavare har vid remissbehandlingen

vunnit anslutning från de hörda sammanslutningarnas sida.

Däremot har medicinalstyrelsen icke ansett sig kunna på basen av föreliggande

erfarenhet fatta bestämd ståndpunkt till denna fråga. Utskottet

vill för egen del icke bestrida, att vägande principiella skäl kunna anföras

till stöd för en anordning med fritt läkarval i likhet med vad för närvarande

gäller för sjukkassornas medlemmar. Å andra sidan anser sig utskottet

böra betona de svårigheter ur kontrollsynpunkt, som i praktiken möta vid

en tillämpning av fritt läkarval för statens befattningshavare och vilka äro

av den art, att de föranlett motionären att såsom en kompletterande åtgärd

ifrågasätta anställande av verksläkare med allenast rådgivande och kontrollerande

uppgift. Det synes utskottet jämväl böra framhållas, att kommunikationsverkens

läkares förening uttalat betänkligheter mot att en hävdvunnen

och i stort sett ändamålsenlig befunnen form av läkarvård för vissa statliga

befattningshavare alltför brådstörtat övergives till förmån för en ny oprövad

anordning. Med hänsyn härtill och i betraktande av den korta tid, som

förflutit från det nya civila avlöningsreglementet s ikraftträdande, finner utskottet

det vara tveksamt, huruvida rätta tidpunkten nu är inne för att påkalla

förnyad utredning i ämnet. Då det vidare torde kunna förutsättas,

att Kungl. Majit har sin uppmärksamhet riktad på här berörda spörsmål,

har utskottet icke ansett sig böra tillstyrka bifall till det i motionen under

punkt 2:o) framställda utredningsyrkandet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 131.

3

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att motionen II: 14 icke må till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 23 maj 1941.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Joh. Nilsson i Malmö,

Asplund, Pauli, Bergman, Torsten Ström, Lindström, Heiding, Andrén, Björkman,

Gustaf Lear Anderson och friherre Le Geer'', samt

från andra kammaren: herrar Jonsson i Eskilstuna, Törnkvist, Eriksson i

Stockholm, Danielsson, Persson i Falla, Lindberg i Umeå, Isacsson, Strindlund, Anderssm

i Malmö, Mårtensson, Staxäng och Olsson i Kullenbergstorp.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 131.

Bilaga.

Till Riksdagens Statsutskott.

Genom remiss elen 14 februari 1941 har Kungl. Majit anbefallt medicinalstyrelsen

_ att, sedan Sveriges läkarförbund och Svenska sjukkasseförbundet

beretts tillfälle att yttra sig, avgiva och senast den 14 mars 1941 till riksdagens

statsutskott överlämna yttrande över en inom andra kammaren av

herr B. von Friesen väckt motion (II: 14) örn ändring i vissa delar av civila

avlöningsreglementet.

I anledning härav får medicinalstyrelsen, med överlämnande i avskrift av

yttranden från de nämnda förbunden, anföra följande.

Med hänvisning till bifogade transumt1 av styrelsens underdåniga skrivelse

den 18 februari 1938 angående förslag till civilt lönereglemente får

styrelsen tillstyrka bifall till motionens förslag örn ändring av 37 och 38 §§

i gällande avlöningsreglemente.

Som framgår av styrelsens bifogade underdåniga yttrande den 15 december

1938 till frågan örn verksläkarinstitutionens organisation ansåg sig styrelsen

då icke kunna taga definitiv ställning till frågan örn det så kallade fria

läkarvalet för statens tjänstemän. Styrelsen anser sig ej heller nu kunna

på basen av föreliggande erfarenhet fatta bestämd ståndpunkt i den mycket

komplicerade frågan. Förslaget örn en utredning i ärendet finner sig styrelsen

därför böra tillstyrka.

Stockholm den 12 mars 1941.

J. Axel Höjer.

Jolin Byttner. / C. B. v. Mentzer.

Till Kungl. Medicinalstyrelsen.

Sedan Kungl, styrelsen med skrivelse den 18 februari 1941 anmodat Sveriges

Läkarförbund att till Kungl, styrelsen inkomma med yttrande i ärendet

angående en inom riksdagens andra kammare av herr B. von Friesen väckt

motion örn ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet, får förbundets

centralstyrelse härmed anföra följande.

Beträffande frågan örn rätten till fria läkemedel vill centralstyrelsen till en

början hänvisa till den ståndpunkt härutinnan centralstyrelsen tidigare givit

till känna. I yttrande över Kungl, styrelsens underdåniga skrivelse den 15

december 1938 med förslag till organisation av verksläkarinstitutionen har

centralstyrelsen uttalat, att en anordning med fria läkemedel såsom löneförmån

över huvud taget icke är lämplig och att, där den likväl skall ifrågakomma,

det synes vara av vikt, att befattningshavaren själv dock bidrager

med viss del av kostnaderna härför.

Herr von Friesen föreslår nu, att rätten till fria läkemedel och fri fysikalisk

behandling skall begränsas till olycksfall eller sjukdom i arbete. Med

1 Ej tryckt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr lil.

5

uttrycket sjukdom i arbete avser herr von Friesen uppenbarligen icke yrkessjukdom

eller sådan i lagen den 14 juni 1929 örn försäkring för vissa yrkessjukdomar

angiven annan sjukdom, som enligt stadgandet i 1 § i samma

lag skall anses såsom yrkessjukdom. Uttrycket i fråga användes i stället

såsom beteckning för annan sjukdom, som uteslutande eller till övervägande

del förorsakats av befattningshavarens arbete.

Det synes centralstyrelsen, med utgångspunkt från ovan angivna principiella

ståndpunkt, att intet kan erinras mot förslaget, att vid olycksfall

fria läkemedel oell fri fysikalisk behandling skall utgå endast där olycksfall i

arbete föreligger. Rent principiellt sett synes det också vara berättigat att

vid sjukdom föreskriva, att de ifrågavarande förmånerna skola utgå endast

i sådana fall, där sjukdomen är att anse såsom förorsakad av befattningshavarens

arbete. I praktiken torde det emellertid stöta på stora svårigheter

att bedöma, när en sjukdom skall anses vara förorsakad av arbete eller icke.

Centralstyrelsen vill som exempel nämna förkylningssjukdomar, asthenier

och neuroser, där det ofta torde vara omöjligt att skilja mellan de i och

för sig ganska sällsynta fall, där ett orsakssammanhang mellan arbetet och

sjukdomen föreligger, och de fall, där ett sådant orsakssammanhang icke

förefinnes. An omöjligare torde det bliva att övertyga den sjuke örn att

hans sjukdom icke berättigar till fri vård, samtidigt som arbetskamratens

sjukdom av enligt hans bedömande jämförlig art ger fri sådan. I varje fall

kan befaras, att genom olikartad behandling av skenbart likartade fall missnöje

hos de anställda blir en följd. Under sådana förhållanden synes det

centralstyrelsen vara riktigast att föreskriva, att sjukdom över huvud taget

icke skall berättiga till fria läkemedel och fri fysikalisk behandling i andra

fall än dem, som enligt gällande lag äro att anse som yrkessjukdomar.

Herr von Friesen föreslår vidare, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj:t skall begära utredning om icke rätten till läkarvård för statens befattningshavare

kunde utsträckas till att innefatta ett fritt läkarval av den

omfattning, som gäller för de erkända sjukkassornas medlemmar. Centralstyrelsen,

som vid skilda tillfällen och bland andra i skrivelse till Kungl,

styrelsen den 5 september 1938 hävdat sin åsikt örn principen fritt läkarval,

vill uttala sin fulla anslutning till här ifrågavarande förslag. I detta sammanhang

vill centralstyrelsen framkasta tanken på att statsverket försäkrade

sina befattningshavare i de statsunderstödda sjukkassorna och därvid må- *

hända jämväl även för den tredjedel av läkarvårdskostnaden enligt sjukkassetaxan,

som medlemmar av erkänd sjukkassa eljest hava att själva erhigga.

''

Herr von Friesen föreslår till sist, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Majit skall begära utredning, örn icke de s. k. verksläkarna borde anställas

endast i rådgivande och kontrollerande syfte. Centralstyrelsen har i ovannämnda

skrivelse den 5 september 1938 uttalat, huru enligt dess mening

verksläkarorganisationen rätteligen borde vara ordnad, och vidhåller alltjämt

sin där uttalade uppfattning. Verksläkaren bör vara allenast förtroendeläkare

med allmänt hälsovårdande uppgifter. Verksläkaren bör sålunda

vara medicinsk rådgivare åt verksledningen, övervaka att nödiga hygieniska

skyddsåtgärder vidtagas, verkställa återkommande friskundersökningar av

den anställda personalen, verkställa undersökningar för första anställning

och rörande lämplighet för fortsatt anställning samt utöva granskning av

och taga ställning till intyg för tjänstledighet på grund av sjukdom eller

för svag hidsas vårdande. Men verksläkaren bör däremot icke i denna sin

egenskap utöva ren sjukvård för de verksanställda. I enlighet med denna

sin principiella uppfattning vill centralstyrelsen uttala sin anslutning till

förslaget örn en utredning rörande verksläkarnas ställning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 131.

Centralstyrelsen bifogar ett från kommunikationsverkens läkares förening

inhämtat yttrande.

Stockholm den 7 mars 1941.

För Centralstyrelsen för Sveriges Läkarförbund.

Curt Gyllensivärd.

jj. P. Pdivar(lson.

Styrelsen för kommunikationsverkens läkares förenings yttrande

över herr von Friesens motion om statsanställdas

sjukvård.

Till Sveriges läkarförbund.

Från Sveriges läkarförbund har styrelsen för kommunikationsverkens

läkares förening mottagit till yttrande en från medicinalstyrelsen remitterad

motion avgiven i riksdagens andra kammare av herr von Friesen »örn ändring

i vissa delar av civila avlöningsreglementet» (nr 14 1941).

När denna fråga förra gången remitterades för yttrande till föreningen,

avstod föreningen från att lämna något principiellt uttalande med hänsyn

till den korta remisstiden. Sedan dess har den nya verksläkarinstitutionen

blivit genomförd och har praktiserats mer än ett år. En viss överblick

över dess verkningar är sålunda möjlig, ehuru något definitivt omdöme örn

dess möjligheter inom de nya grupperna av verksanställda, som inbegripits

i densamma, knappast ännu kan avges.

Inom kommunikationsverken har på verksledningarnas uttryckliga begäran

institutionen fått fungera på i huvudsak samma sätt som förut, liksom inom

statens järnvägar, som ej ingår i den nya ordningen.

Kommunikationsverkens läkares förening kan naturligtvis endast avge yttrande,

baserat på de erfarenheter, som vunnits inom kommunikationsverken.

och de slutsatser, vi kunna draga av egen mångårig tjänstgöring samt vårt

'' klientels sätt att reagera på sjukvårdsformen i fråga.

Vi vilja framhålla den synpunkten, vilken hittills i diskussionen om dessa

frågor ej tillräckligt beaktats, att verksläkarinstitutionen är en hävdvunnen

form av läkarvård, som genom erfarenhet under många år, ömsesidiga anpassningar

från statens, läkarnas och patienternas sida vunnit en form, som

i stort sett måste anses vara för sitt ändamål tillfredsställande. Andra jämförliga

institutioner äro provinsialläkarinstitutionen, sjukliusläkarinstitutionen,

militärläkarna för att endast nämna några exempel. Ej heller inom dessa

vårdformer, liksom i den fria läkarvården å den stora landsbygden i vårt

land, finnes något fritt läkarval: Människorna äro hänvisade till vissa bestämda

läkare och måste lita sig till dem och anpassa sig efter dem. Det

som ger verksläkarinstitutionen inom kommunikationsverken sin särprägel

är dels nödvändigheten att få snabbt besked örn sjuklighetssiffran för dagen,

stor garanti för pålitligt hälsotillstånd hos de anställda samt kontrollsynpunkten:

statens behov av kontroll mot missbruk av sjukledigheter, fri

läkarvård och medicin. Dessutom tillkomma viktiga lokalpräglade hygieniska

uppgifter, som efter hand nyskapas och kunna lösas på ett tillfredsställande

sätt, tack vare läkarnas intima kännedom örn sitt klientel, dess

behov och arbetsförhållanden. Detta gäller som sagt kommunikationsverken

med dess säregna arbetsförhållanden. Om nyttan och nödvändigheten att

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 131.

7

utsträcka denna vårdform till andra statens verk, är en sak, som ej tillkommer

oss att fälla omdöme om, men bortfaller naturligtvis här en hel

del av de synpunkter, som ovan anförts. Vi måste dock framhålla, att skall

staten nu meddela fri läkarvård som en förmån, en sak, som i och för sig

är diskutabel, måste någon hämsko finnas mot ohejdat missbruk och det

har den gamla kommunikationsläkarinstitutionen visat sig vara.

För att tillfredsställa moderna krav på sjukvård lia de sista åren i

huvudstaden både inom post-, telegrafverket och statens järnvägar moderna

mottagningslokaler med sköterska och möjligheter till laborationer, enklare

fysikalisk oell kirurgisk behandling upprättats, varigenom inbesparingar ävenledes

kunnat göras både av tid och penningar. De läkare, som de sista

åren nyanställts, hava även bakom sig en god och gedigen utbildning. _ Allt

som har kunnat göras för att få sjukvården så gedigen som möjligt inom

systemets ram, har alltså gjorts I landsorten är det naturligt nog i allmänhet

tjänsteläkarna, som ha sig anförtrott uppdraget att sköta de verksanställda,

och vården blir här alltså ekvivalent med den vård, som beredes

andra människor på orten.

Vi hava ej funnit att något utbrett missnöje med institutionen kan konstateras

inom de verk, vi representera. Klientelet har i allmänhet lärt sig

att värdesätta förmånen av att ha en bestämd läkare att vända sig till, vilken

genom mångårig bekantskap med de anställda, deras konstitution, reaktionssätt

och olika sjukdomsformer har möjlighet att rätt bedöma de olika sjukdomsfallen.

Härigenom inbesparas även en stor mängd utredningar och

undersökningar, som skulle behöva utföras, örn nya läkare ständigt skulle

anlitas för varje nytt sjukdomsfall. Stor nytta har läkaren härvid även av

sina år efter år förda journalanteckningar över sina patienter. Genom bestämmelserna

örn rättighet till specialistkonsultation skapas en stor trygghetsmarginal

för både patient och läkare och det är vår uppfattning att

inom våra verk, där klientelet vant sig vid att anlita och fått förtroende för

sin verksläkare, kostnaderna för specialistvård ej behövt bliva allt för betungande

för staten. Inom den nya institutionen, som inbegriper nya

grupper av tjänstemän, som äro vana vid fritt läkarval, måste givetvis till

att börja med stora anpassningssvårigheter uppstå och det är att förmoda

att många patienter aldrig skola kunna komma att finna sig i att bli tvungna

att anlita en viss bestämd läkare, örn de under hela sin föregående tjänstetid

varit vana vid att fritt välja bland en storstads många läkare. Dessa

båda skillnader i inställningen till vårdformen ifråga markeras tydligt i yttranden,

som nyligen offentligen avgivits i ledande organ för de olika personalorganisationerna.

Örn sålunda verksläkarinstitutionen genom ömsesidiga jämkningar från

läkarnas sida i form av största möjliga tillmötesgående till patienternas

önskningar under nödigt hänsynstagande till statens intressen samt från

klientens sida uppoffrande av en del bekvämliglietssynpunkter, personliga

smakriktningar och affektiva inställningar till läkaren, i det stora hela fungerar

friktionsfritt, till heder både för läkare och klientel, måste vi nog anse

att det fria läkarvalet rent principiellt sett på ett mera tillfredsställande

siitt tillmötesgår patientens legitima intressen samt representerar en för

läkaren värdigare form av vård av sjuka människor.

Hur det fria läkarvalet skall kunna förenas nied de kontrollsynpunkter,

som måste vara förknippade med ett statens organ, är svårt att föreställa

sig. Det fria läkarvalet lämnar naturligtvis fritt spelrum för individens egna

önskningar och trots sjukkasseinstitutionens bestämmelser örn att endast en

läkare anlitas vid varje sjukdomsfall, torde bra liten garanti mot missbruk

av läkarförmånen, uttänjning av sjuktiden o. s. v. förefinnas. En förtroendeläkare

kan omöjligt pä sarinna siitt som en verksläkare utöva fortlöpande

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 131.

kontroll över ledigheterna ock erfarenheten visar att det just är de många,

men kortvariga ledigheterna vid mera banala åkommor, som behöva den

bästa kontrollen. Svårigheten att ordna kontrollen på ett tillfredsställande

sätt utgör enligt vår åsikt den största svagheten i förslaget. Om man genom

lämpliga löneavdrag vid sjukdom eller genom andra restriktiva åtgärder

skapar en damm mot lusten att förlänga sjuktiden utöver rimliga gränser,

hava vi ej något principiellt att invända mot användandet av sjukkasseformen,

vilken visat sig på ett gott sätt tillfredsställa både läkares och

sjukas intressen; förutsatt att utvecklingen i vårt land fortgår utefter samma

sunda linjer som hittills. I detta sammanhang kunna vi dock ej underlåta

att peka på ett pär detaljer, som sannolikt ej fullt beaktats av motionären.

Enligt sjukkasseförordningen äger en person, som taxeras till inkomst- eller

förmögenhet, överstigande 8,000 kronor, ej rätt att uppbära ersättning för

sjukvård. Tillämpat på statstjänstemännen innebär detta att en ej föraktlig

procent av de högre tjänstemännen ej skulle kunna inbegripas i förslaget,

så vida ej förordningen ändrades på denna punkt. För det andra är det ju

en känd sak att de fritt praktiserande läkarna ej äro bundna av taxan. Hur

skola statstjänstemännen ersättas för de skillnader, som kunna uppstå mellan

taxans arvoden och de i realiteten debiterade?

Yad den första punkten i förslaget beträffar, överensstämmer den helt

med de åsikter, som hysas inom hela läkarkåren. Även örn det kan vara

svårt att rent statistiskt bevisa att ett slöseri med medicin föreligger, när

kostnaden borteliminerats, så finnas dock så pass starka psykologiska och

medicinska skäl för att denna förmån bortskaffas, att många ord ej behöva

spillas på detta spörsmål.

Samma sak gäller i allmänhet den fysikaliska behandlingen, som naturligtvis

i många fall är både nödvändig och nyttig, men där risken för missbruk,

särskilt i fall av nervösa åkommor, visat sig vara påtaglig. Hock finnas

en hel del sjukdomsformer inom den reumatoida gruppen (neuriter myalgier

o. s. v.) vilka, ehuru ej yrkesskador i lagens mening, dock måste med en

viss sannolikhet anses uppkommit genom viss tjänstgöring och ofta för sin

vård fordra långvariga fysikaliska behandlingsserier. Att patienterna ensamma

belastas med kostnaderna för denna vård, förefaller oss ej fullt rättvist.

Det är alltså med en viss reservation, vi ansluta oss till det andra

momentet i denna del av motionen.

Med stöd av vad ovan anförts, får kommunikationsverkens läkares förenings

styrelse härmed göra följande uttalande:

l:o) Föreningens styrelse ansluter sig helt till uttalandet örn att föreskrifterna

örn fria läkemedel endast omfatta de fall, då patienten ådragit sig

sjukdom eller olycksfall genom arbete. Däremot måste föreningen ställa sig

tveksam till slopandet av ersättning för fysikalisk behandling till dess att

vissa former av sjukdomars karaktär av yrkesskada i lagens mening blivit

närmare fastställda.

2:o) Föreningen ansluter sig till principen örn fritt läkarval, men uttalar

sin betänksamhet mot att en hävdvunnen form av läkarvård, kommunikationsverksläkarinstitutionen,

alltför brådstörtat överges till förmån för ett

nytt, oprövat arrangemang. Mot frågans utredning ur alla synpunkter, även

med tanke på anslutning till sjukkasseförsäkringen, har styrelsen dock intet

att invända.

Stockholm den 26 februari 1941.

Kommunikationsverkens läkares förenings styrelse:

Rob. E. Malmgren

ordf.

I Wilhelm Rasch

sekr.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 131.

9

Till Kungl. Medicinalstyrelsen.

Statsutskottets ordförande bär utverkat Kungl. Maj:ts befallning till medicinalstyrelsen

att från Sveriges läkarförbund och Svenska sjukkasseförbundet

infordra utlåtande över en inom andra kammaren av herr B. von Friesen

väckt motion örn ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet. I

anledning av kungl, styrelsens anhållan till sjukkasseförbundet att inkomma

med yttrande i ärendet får förbundets styrelse anföra följande.

I kungl, majrts proposition nr 263 till 1938 års riksdag med förslag till

civilt avlöningsreglemente m. m. 5 kap. Sjukvård och begravningshjälp föreslogs

bland annat fri läkar- och sjukhusvård samt fri medicin även för tjänstemän

inom den civila förvaltningen. Förslaget antogs som bekant i huvudsak

av nämnda års riksdag.

Då dessa frågor genom ovannämnda motion åter aktualiserats och desamma

i utomordentligt hög grad intressera den erkända sjukkasserörelsen, vill

styrelsen för Svenska sjukkasseförbundet, till vilket samtliga erkända sjukkassor

med sina för närvarande cirka 1,500,000 medlemmar över 15 år äro

anslutna, vartill komma cirka 500,000 sjukvårdsförsäkrade barn, till en

början framföra de synpunkter, statsmakterna hade på dessa frågor år 1931

och som även vunno riksdagens gillande.

I § 22 förordningen örn erkända sjukkassor säges, att sjukvårdsersättning

skall utgivas vid varje sjukdom, som enligt läkares utsago kräver vård av

läkare, vilken föreskrift innebär, att denna prestation är praktiskt taget obegränsad.

Ersättningen härför skall motsvara två tredjedelar av det belopp,

den sjuke utgivit för läkarvården enligt en av kungl, maj.t utfärdad taxa.

I läkarvårdsersättningen ingår även två tredjedelar av kostnaden, i förekommande

fall, för läkarens resa till och från den sjuke. Det må i detta

sammanhang även framhållas, att det icke är nödvändigt, att sjukdomen,

för att medlemmen skall komma i åtnjutande av denna förmån, medför

förlust eller nedsättning av arbetsförmågan.

Styrkes åter med läkarintyg, att vård å sjukvårdsanstalt är erforderlig,

skall i stället för läkarvårdsersättning utgivas ersättning för den sjukes intagande

och vård å dylik anstalt, som drives av staten, landsting eller

kommun eller till vars drift statsbidrag utgår, eller å godkänt enskilt sjukhem,

så ock för vård, som beredes den sjuke genom pensionsstyrelsens försorg.

Kassans ersättningsplikt innefattar emellertid högst den ersättning,

som skulle ha utgått för den sjukes intagande och vård å allmän sal å lasarett,

drivet av det landsting eller den stad, inom vars område den sjuke är

bosatt. Med denna begränsning innefattar sjukhusvårdsersättningen hela

kostnaden för intagandet och vården.

Med tillsynsmyndighetens begivande kan erkänd sjukkassa dessutom

meddela sjukvårdsersättning i större utsträckning än vad ovan sagts, till

exempel läkemedel, bad. massage, sjukvård i hemmet, konvalescentvård i

hemmet o. s. v., vilka utökade förmåner en del kassor redan infört.

Av vad här i korthet anförts, framgår, att de erkiinda sjukkassorna lämna

sina medlemmar förmåner i form av sjukvårdsersättning, vilka tillfredsställa

långt gående krav på läkar- och sjukhusvård. Det var därför med stor förvåning,

man på sjukkassehåll mottog vad som föreslogs i ovannämnda proposition

och riksdagens därpå grundade beslut.

Vad som i den nya lagstiftningen på sjukförsäkringens område år 1931

ansågs motsvara den moderna tidens krav på en god liikar- och sjukhusvård,

Bihamj hZZ riksdagens protokoll 1941. f! sand. Nr 131. 1167 4! 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr lidi.

raserades alltså i viss mån av statsmakterna år 1938 genom att ställa statens

tjänare i en särklass gentemot andra medborgare i berörda hänseende.

Verksläkareinstitutionens införande omöjliggjorde för de i statens tjänst anställda

att efter fritt val anlita den läkare, de helst vilja söka vid iråkad

sjukdom. Nämnda institution har alltid förefallit förbundet att vara ett

steg bakåt i utvecklingen och rimmar illa med den uppfattning, som numera

omfattas av alla, nämligen att en sjuk människa skall lia rätt till fritt läkarval,

vilken förmån av medlemmarna i de erkända sjukkassorna är mycket

uppskattad, ja, helt enkelt anses som omistlig tillgång.

Sjukkasseförbundet vill även i detta sammanhang med några ord beröra

frågan, huruvida kostnaderna för läkemedel skola bestridas av statsmedel.

Medicinalstyrelsen framhöll i sitt yttrande över här nämnd proposition,

hurusom erfarenheten visat, att rätten till fria läkemedel lätt leder till ett

överdrivet missbruk av vissa dylika medel och att därför denna rätt i mångå

fall medför direkt liälsoskadliga verkningar. Denna uppfattning vill förbundsstyrelsen

giva sin hela och fulla anslutning samtidigt som den kan

meddela, att ingen erkänd sjukkassa bestrider samtliga kostnader för läkemedel

åt sina medlemmar utan endast har möjlighet att efter tillsynsmyndighetens

begivande få ersätta intill 50 procent av den verkliga kostnaden,

en möjlighet som man för övrigt knappast använt sig av.

Yad nu beträffar den av herr B. von Friesen till årets riksdag i andra

kammaren väckta motionen örn ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet,

anser Sjukkasseförbundet sig i stort sett kunna understryka de

synpunkter, motionären framfört, vilket av förbundet utvecklats i det föregående.

De i motionen anförda erfarenheterna av verksläkareinstitutionen samt

de statsanställdas missnöje med densamma äro för förbundet kända. Likaså

är motionärens uppfattning örn att det måste anses vara oriktigt, att de

statsanställda skola ställas i en särklass i full överensstämmelse med inställningen

inom samtliga erkända sjukkassor till denna fråga.

Beträffande det i motionen framförda förslaget, att de statsanställda skola

kunna erhålla läkemedel, bad, massage, elektricitet och hetluftsbehandling

men endast, då fråga är örn sjukdom eller olycksfall genom tjänsten, anser

förbundet, att detta spörsmål bör ses ur synpunkten, huruvida staten vill

påtaga sig härmed förenade kostnader.

I motionen framhålles vidare den uppfattningen, att en verksläkare icke

bör få meddela sjukvård. Förbundet är av den meningen att verksläkareinstitutionen,

såsom också tidigare framhållits, icke kan försvaras med den

motivering, som gavs vid dess tillskapande. Anställandet av verksläkare

vore berättigat bland annat av det skälet, att institutionen vore en oundgänglig

förutsättning för att sjukvårdsförmånen icke komma att missbrukas

samt för vinnande av nödig kontroll över tjänstemännens sjukledigheter.

Sjukkasseförbundets styrelse kan för sin del icke finna den anförda motiveringen

bärande, så mycket mer som all erfarenhet såväl i vårt land som

i utlandet talar för nyttan och nödvändigheten av ett fritt läkarval. Därest,

såsom i här berörda motion föreslås, de statsanställda tillförsäkrades läkarvård

genom de erkända sjukkassornas förmedling, vunnes på ett minst lika

effektivt sätt garantier för att nödig kontroll verkställdes. I det avseendet

vill förbundet hänvisa till den kontroll av sjukanmälda medlemmar, som bedrives

i de erkända sjukkassorna, vilken kassorna visat sig kunna fullgöra

på ett både tillfredsställande och humant sätt utan att någons rätt trades

för nära.

Under hänvisning till det anförda vill Svenska sjukkasseförbundet på det

livligaste instämma i det av motionären gjorda yrkandet, att skyndsam ut
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 131. 11

redning måtte verkställas rörande rätten till fritt läkarval för statsanställda

i likhet med vad fallet är för medlemmarna i de erkända sjukkassorna.

Stockholm den 28 februari 1941.

Vördsamt

A styrelsen för Svenska sjukkasseförbundets

vägnar:

Knut Anderson.

/Erik Olof Wiklund.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.