Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående värntjänstutbildning för skolungdom jämte i ämnet väckta motioner.
1941-06-13 · 45 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 43 av 45 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1941:179, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående värntjänstutbildning för skolungdom jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
1
Nr 179.
Ankom till riksdagens kansli den 13 juni 1941 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
värntjänstutbildning för skolungdom jämte i ämnet
väckta motioner.
(2:a avd.)
I en den 21 mars 1941 dagtecknad proposition, nr 178, har Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit riksdagen, att dels till
Bidrag till vissa kostnader för värntjänstutbildning vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1940/41 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 180,000
kronor; dels ock till Kurser i värntjänstutbildning vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter för budgetåret 1941/42 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 20,000 kronor.
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren
av herr V. Söderkvist m. fl. (I: 204) och den andra inom andra kammaren
av herr E. Gustafsson i Bogla m. fl. (II: 273), vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl Marits proposition nr 178 örn värntjänstutbildning för
skolungdom;
dels en inom andra kammaren av herr G. Skoglund i Umeå m. fl. väckt
motion (II: 292), vari likaledes hemställts, att riksdagen ville besluta avslå
Kungl. Maj:ts nyssnämnda proposition; j
dels en inom andra kammaren av herr P. L. Persson i Undersvik väckt
motion (11:278), i vars syfte herr E. Magnusson i Näsviken instämt och
vari hemställts, att riksdagen, med avslag å Kungl. Maj:ts proposition,
nr 178, i vad angår förslaget om sex dagars obligatorisk utbildning i värntjänst
för läroverksungdom, måtte besluta, att de medel som begäras användas
till stöd för en ungdomens utbildning till värntjänst på frivillig
grund efter de riktlinjer som av Kungl. Majit angivas;
dels ock en inom andra kammaren av herrar L. V. Lindén och E. Johansson
i Kalmar väckt motion (II: 293), vari hemställts, att riksdagen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 178 måtte
a) såsom ett starkt önskemål i skrivelse uttala sin förhoppning, att obligatoriska
frilufts- och idrottsdagar i direkt samband med av Kungl. Majit
föreslagen värntjänstutbildning eller ändock snarast möjligt införas vid
Bihang till riksdagens jrrotokoll 19 kl. 6 sami. Nr 179.
1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
landets folk- och småskolor i huvudsaklig överensstämmelse med av värntjänstutbildningssakkunniga
uppgjord plan eller — därest hinder härför
möter — såsom provisorisk anordning i avvaktan på förslag från 1940 års
skolutredning,
b) för sin del besluta, att vapenövningar och annan värntjänstutbildning
för manlig ungdom må taga sin början först vid 16-årsåldern och i läroverken
förläggas endast till gymnasiets elevklasser,
c) i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning rörande möjligheterna
att anordna viss begränsad frivillig värntjänstutbildning för den ungdom
i åldern 16—20 år, som efter slutad skolgång i folkskola icke på annat sätt
berndes möjlighet till sådan utbildning.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de motionsvis gjorda yrkandena,
hänvisas, i den mån desamma ej framgå av den nedan lämnade redogörelsen,
till motionerna.
I. Inledning.
Vid 1940 års lagtima riksdag väcktes en motion (I: 95), vari hemställdes,
att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla örn en skyndsam
utredning om införande av skjututbildning för gossar samt utbildning
i röda kors- och lottaverksamhet för flickor vid de högre allmänna läroverken
och motsvarande läroanstalter.
Riksdagen framhöll i anledning härav (skrivelsen nr 264, sid. 7), att den
utbildningsverksamhet, varom här vore fråga, för närvarande omfattades
med ett betydande intresse av landets ungdom. Riksdagen ansåge för sin
del skäl föreligga för ett skyndsamt övervägande av frågan örn anordnande
för den mognare skolungdomen av en utbildningsverksamhet, inriktad på i
huvudsak de verksamhetsgrenar, som i motionen åsyftades. Av särskild
vikt syntes det enligt riksdagens mening vara att, därest denna utbildning
komme till stånd, den handhades på ett omdömesgillt sätt och under sådan
statlig kontroll, att den fyllde en verklig uppgift i den allmänna försvarsberedskapen.
Lämpligheten av att anknyta verksamheten i fråga till den
stadgade friluftsverksamheten vid omförmälda läroanstalter syntes även
böra övervägas. Riksdagen finge slutligen understryka, att en förutsättning
för utbildningens anordnande borde vara, att det egentliga skolarbetet
icke härigenom komme att eftersättas.
Med stöd av Kungl. Maj:ts den 24 maj 1940 givna bemyndigande tillkallade
chefen för ecklesiastikdepartementet särskilda sakkunniga för att
utreda frågan om värntjänstutbildning för skolungdom (värntjänstutbildningssakkunniga).
Med skrivelse den 24 december 1940 hava de sakkunniga överlämnat betänkande
och förslag angående värntjänstutbildning för skolungdom (statens
offentliga utredningar 1940: 38).
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
II. Allmänna synpunkter.
a. översikt över de sakkunnigas förslag.
Den nuvarande friluftsverksamheten vid skolorna skulle enligt värntjänstutbildningssakkunnigas
förslag utgöra grundstommen för värntjänstutbildningen.
Vid folkskoleväsendet borde friluftsverksamhet förekomma
obligatoriskt i stället för såsom nu endast frivilligt.
För närvarande inrymmer friluftsverksamheten — förutom »exkursioner
och andra studieutflykter» — följande friluftsövningar:
fri idrott
simning och livräddning
skid- och skridskoidrott
orientering
vandringar, cykelturer, skidfärder o. d.
terränglekar
lägerliv
Förutom dessa friluftsövningar skulle enligt de sakkunnigas förslag förekomma
följande värntjänstutbildning (obligatorisk):
för alla åldersstadier
för yngre elever
folkskolan (ålder)
Högre skolformer
(ålder)
hela folkskolan
lägsta klassen (11 år)
fr. O; m. 36, 21 2 3 4, 37,
2® (fr. o. m. 13 år)
d:o
d:o
d:o
gossar: fr. o. m. 35,
24 (fr. o. m. 13 år)
flickor: 12—14 år
samt 17 och 18 år
6-7 (12-13 år)
fr. o. m. 25, l4
(fr. o. m. 12 år)
d:o
d:o
d:o
kl. 2‘—4\ l4-34
(12-14 år)
kl. 8 (14 år)
fr. o. m. 56, 44 -(-hela
gymnasiet (fr.l 5 år)
d:o
3 högsta ringarna
(fr. 16 år)
6-8 (12-14 år)
fr. o. m. lägsta klas- sen (fr. 11 år)
kl. 8 (ev.)
ring II4, I3, kl. 67,
5a (16 år)
kl. 8 (ev.)
näst högsta ringen
(klassen) (17 år)
1) tor både gossar och flickor:
trafikundervisning
luft-, gas- och brandskydd . ,
målspaning, rapportering, ordonnanstjänst . . . .
olycksfallsvård .........
2) speciellt för gossar:
handgranatkastning (träattrapper).
skjut-1 vapenkännedom och vapenvård......
ning: ( korthållsskjutning (luft- eller salongsgevär)
skolskjutning (armégevär)......
fältmässig skjutning (armégevär) . . .
3) speciellt tor flickor:
hem- och lägertjänst (»red-dig-själv-arbeten»,
»lotta verksamhet»)................
hemsjukvård
barnavård .
Enligt de sakkunnigas förslag skulle värntjänstutbildningen bedrivas
dels under läsåret på friluftsdagarna, vilkas antal borde för de allmänna
läroverkens vidkommande ökas med 3 genom förlängning av läsåret;
dels ock under ferierna i form av tillämpningsövningar, förlagda till som
-
4
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
mariager om tre veckor, särskilda för gossar och särskilda för
flickor, vartdera för 50 elever.
Ändamålet med lägren skulle vara
1. att giva tillfälle till träning respektive fortsatt utbildning under fältmässigt
enkla förhållanden i sådana till värntjänstutbildningen hörande
grenar, vilka kunna utövas under sommartid. Träningen och den fortsatta
utbildningen skulle företrädesvis omfatta — utom lägerliv — fri idrott
och bollspel, simning och livräddning, orientering, luft-, gas- och brandskydd,
målspaning, rapportering och ordonnanstjänst samt olycksfallsvård
och därjämte för den äldre manliga ungdomen skjutning och för den
kvinnliga hem- och lägertjänst;
2. att bidraga till ungdomens moraliska fostran samt
3. att bereda ungdomen tillfälle att deltaga i nyttoarbete av olika slag
(främst lantbruksarbete).
Varje elev borde bliva delaktig av lägerutbildning minst en gång under
sin skoltid. Lägerutbildning skulle från början vara obligatorisk för
1) elever vid gymnasier och motsvarande klasser vid andra skolformer
efter genomgång av ring II4 (I3) respektive motsvarande klass vid flickskolor
(16—17 års ålder),
2) elever på realskolestadiet respektive motsvarande klasser vid andra
skolor efter genomgång av klass 45 (34) respektive motsvarande klass vid
flickskolor (14—15 års ålder),
3) folkskoleungdom i städer (större samhällen) efter genomgången 7 klass
(13—14 års ålder).
Beträffande folkskoleungdom från landsbygden hava de sakkunniga stannat
i olika meningar: två av de sakkunniga hava ansett deltagandet tills
vidare böra vara frivilligt, medan de övriga förordat obligatoriskt deltagande.
Ledningen av värntjänstutbildningen skulle enligt de sakkunnigas
förslag handhavas sålunda:
A. speciellt kvinnliga grenar:
hem- och lägertjänst: av vederbörande lärarinnor i hushållsgöromål och
kvinnlig slöjd;
hemsjukvård: examinerade sjuksköterskor;
barnavård: genom svenska fattigvårds- och bärna vårdsförbundets försorg.
B. värntjänstutbildningen i övrigt:
det huvudsakliga ansvaret skulle falla på gymnastikläraren; såsom medhjälpare
skulle dock anlitas så många som möjligt av de övriga lärarna
(utbildning för ändamålet skulle vara i princip obligatorisk för läraraspiranter).
I den mån behov av ytterligare ledare gjorde sig gällande, borde
detta på de flesta håll kunna tillgodoses genom anlitande av befäl (underbefäl)
från i skolans närhet förlagda truppförband.
För folkskolornas skjututbildning kunde anlitas bland annat militära
instruktörer respektive medlemmar i hemvärnet. Dessutom skulle inrättas
en särskild konsulentorganisation (26 lokala konsulenter i lönegraden A 21).
De sakkunniga beräkna kostnaderna, i avrundade tal, sålunda:
Årliga utgifter Engångsutgifter
Värntjänst under läsåret......... 740,000 300,000
Sommarlägren........ . . . . ■ . . 1,733,000_ 290,000
Summa kronor 2,473,000
590,000.
5
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
b. Remissyttranden.
Överbefälhavaren över rikets försvarskrafter.
Mot den fysiska fostran och den utbildning i för den civila beredskapen
nödvändiga färdigheter, som inginge i den föreslagna värntjänstutbildningen,
hade överbefälhavaren ingenting att erinra. Tvärtom syntes förslaget
härutinnan mycket behj ärtans värt, då resultatet, direkt eller indirekt,
komme försvaret till godo.
Vad åter den militära sidan av värn tjänstutbildningen beträffade, ställde
sig överbefälhavaren tveksam, örn det vore lämpligt att för så unga personer
som lärjungarna i de lägre klasserna i läroverk och folkskolor obligatoriskt
införa en rent militär utbildning med hänsyn till deras ringa mognad,
outvecklade kroppskrafter o. s. v. Sådan utbildning syntes, framförallt
i fråga om skjututbildning, icke böra påbörjas tidigare än då eleverna
nått en ålder av 14 år.
Då det väsentliga i värn tjänstutbildningen enligt överbefälhavarens
mening borde vara att främja ungdomens fysiska och psykiska utveckling,
syntes huvudvikten böra läggas på friluftsdagarna, vilka borde vara obligatoriska
för all skolungdom. De härunder företagna övningarna, vilka
leddes av skolornas egen lärarpersonal, borde i allmänhet icke omfatta rent
militära övningar.
Därutöver vore det emellertid önskvärt att såsom en förberedelse för
värnpliktstjänstgöringen en verklig militär utbildning ordnades för manliga
elever i gymnasium samt, i mån av tillgång på instruktörer och vapen,
även för annan äldre manlig skolungdom. Denna utbildning, vilken helst
borde vara obligatorisk, skulle få ökat värde, örn den — åtminstone i viss
utsträckning — kunde koncentreras till en period av heldagsövningar i
början eller slutet av läsåret; den borde företrädesvis ledas av instruktörer
tillhörande försvarsväsendet.
Chefen för armén.
Arméchefen har anslutit sig till principerna i de sakkunnigas förslag.
Vissa modifikationer föreslås dock. Sålunda rekommenderas utbildning
under ett antal sammanhängande dagar i början eller slutet av läsåret vid
sidan av utbildning under friluftsdagar. Skjututbildningen borde vara frivillig
för folkskolorna. Sommarlägren borde omfatta endast barn från städerna
och vara frivillig.
Värntjänsten inneslöte värdefulla möjligheter att främja ungdomens
fysiska och psykiska utveckling, att bibringa den någon förtrogenhet med
de krav, som det nutida kriget ställde på medborgarna, att öka förståelsen
och solidariteten mellan olika kategorier ungdom samt — psykologiskt sett
icke minst betydelsefullt — att ingiva ungdomen en känsla av medansvar
och meddelaktighet i rikets försvar.
En värntjänstutbildning, som vore lämpligt avvägd och bedreves under
omdömesfull ledning, bleve en god förberedelse för de ungas tjänstgöring
i hemvärnet och för deras värnpliktsutbildning. Ur militär synpunkt måste
det därför hälsas med tillfredsställelse att frågan väckts och tagits upp till
grundlig prövning.
Värntj änstutbildn ingen borde igångsättas först sedan förberedelserna avslutats,
d. v. s. ledare, materiel, planer, erforderliga författningsbestäm
-
6
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
melser, medel o. s. v. funnes till förfogande. Det torde få anses förenat
med mindre olägenhet att något uppskjuta igångsättandet än att börja
arbetet under betingelser, som icke garanterade ett gott resultat.
En närmare undersökning skulle måhända påvisa lämpligheten att börja
efterhand
först med äldre elever, småningom utvidgad med yngre,
först med läroverk och motsvarande, senare med folkskolorna,
först frivilligt, senare efter vunnen erfarenhet obligatoriskt.
De sakkunniga hade — i enlighet med för utredningen gällande direktiv
— icke upptagit till behandling frågan örn vämtjänstutbildnmg för den
ungdom i ålder 16—20 år, som efter folk- och fortsättningsskola uppsöges
av förvärvslivet. Denna kategori manlig ungdom vore genom sin storlek
den ur militär synpunkt viktigaste. Genom utbildning i en eller annan
form av denna ungdom skulle värn tjänstutbildningen i folk- och fortsättningsskolor
få en naturlig och önskvärd påbyggnad före inträdet i värnpliktsåldern.
Därigenom skulle också denna kategori i utbildningshänseende
bli jämnställd med läroverksungdomen. En lösning av frågan kunde
vinnas genom en anknytning till hemvärnet, som även ur andra synpunkter
tedde sig naturlig. Detta spörsmål förutsatte emellertid en särskild utredning,
som med hänsyn till frågans stora betydelse torde böra utan omgång
föranstaltas. Den föreslagna värntjänstutbildningen för skolungdom komme
sannolikt att inverka på den verksamhet med likartat syfte, som för
närvarande bedreves av ett flertal ideella ungdomsrörelser och organisationer.
Det syntes därför lämpligt, att samarbete inleddes med dessa rörelser
i syfte bland annat att utnyttja inom dem vunnen erfarenhet. Även i
övrigt bleve det förberedande arbetet med säkerhet omfattande och
besvärligt.
Skolöverstyrelsen.
Skolöverstyrelsen föreslår, att den obligatoriska värntjänstutbildningen
inskränkes till gymnasiet och den högsta realskoleklassen (respektive motsvarande
åldersstadier vid övriga högre skolformer) och koncentreras till en
(i-dagarsperiod före höstterminen. Friluftsdagarna skulle fortfarande hava
kvar sin nuvarande karaktär, dock med tillägg av utbildning i luft-, brandorf!
gasskydd samt annan samhällstjänst; i lämplig utsträckning skulle
sådana dagar även kunna användas för ytterligare övning i skjutning.
Inom folkskolan böra friluftsdagar enligt överstyrelsens mening obligatoriskt
förekomma. Sommarlägren avstyrkas såsom obligatorisk anordning.
Statsbidrag bör i stället utgå till frivillig lägerverksamhet genom redan
befintliga organisationer.
Statskontoret.
Statskontoret har avstyrkt de sakkunnigas förslag i vad detsamma avser
värn tjänstutbildning under ferierna (sommarläger).
Vidkommande värntjänstutbildningen under läsåret har statskontoret
förklarat sig dela de sakkunnigas uppfattning, att de s. k. friluftsdagarna
på elfektivast möjliga sätt borde utnyttjas för denna utbildning. Likaså
har ämbetsverket biträtt förslaget, att obligatoriska friluftsdagar skulle
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
7
införas även vid läroanstalter, där sådana icke nu förekomme. Statskontoret
ifrågasätter starkt lämpligheten av att påbörja skjututbildningen före gymnasiestadiet.
Medicinalstyrelsen.
Medicinalstyrelsen har i princip anslutit sig till de sakkunnigas förslag
med vissa betydelsefulla modifikationer. Sålunda ifrågasättes lämpligheten
av att införa vapenövningar för skolungdom under 15 år. Vidare avstyrkes
den obligatoriska karaktären av lägervistelsen. Medicinalstyrelsen har som
resultat av sin granskning tillrått en omarbetning av förslaget. Härvid
ville styrelsen emellertid understryka, att flera av de framförda problemen
syntes vara av den natur, att de fordrade snara åtgärder från det allmännas
sida.
Styrelsen för statens institut för folkhälsan.
Beträffande värntjänstutbildning under läsåret har styrelsen särskilt
betonat vikten av att övningarna riktigt anpassades efter ungdomens ålder
och mognadsgrad. Styrelsen har vidare ifrågasatt lämpligheten att genomföra
förslaget om värn tjänstutbildning under ferierna.
Socialstyrelsen.
Önskvärdheten av åtgärder för återinförande i de allmänna läroverken
av militärövningar i viss utsträckning anser socialstyrelsen i betraktande
av de rådande tidsförhållandena icke kunna bestridas. I främsta rummet
framträdde behovet av den manliga ungdomens utbildning i skjutning.
Även andra till den allmänna försvarsberedskapen hörande utbildningsgrenar
hade emellertid för skolungdomens vidkommande blivit aktuella.
Att den för vissa grupper av skolungdom föreskrivna friluftsverksamheten
utbyggdes och effektiviserades, funne styrelsen vara ur många synpunkter
gagneligt. När friluftsdagarna enligt de sakkunnigas förslag förvandlades
från friluftsdagar till frilufts- och värntjänstdagar, så betydde
detta emellertid i själva verket en inskränkning av antalet friluftsdagar.
Även örn man såge saken ur rent militära synpunkter, torde de sakkunnigas
förslag i detta stycke skjuta över målet. Det syntes vara angeläget,
att det icke inom den korta tid, som nu stöde till förfogande, pressades
in andra rent militärt betonade övningar än sådana, som kunde antagas
verkligen vara av behovet påkallade ur försvarssynpunkt.
Att obligatoriska vapenövningar i moderniserad form och särskilt skjutövningar
infördes i läroverken torde i och för sig vara fullt motiverat. Efter
styrelsens mening borde dessa vapenövningar, liksom de militära övningar,
som tidigare ägt rum i läroverken, likväl begränsas till de högre klasserna.
Örn också de psykologiska riskerna icke finge överdrivas, torde organiserade
vapenövningar för barn under 15 år näppeligen kunna anses lämpliga.
Kanslern för rikets universitet.
Kanslern har framhållit, att, ehuru programmet för den påtänkta värntjänsten
innehölle många värdefulla inslag, syntes de rent militära övningarna
hava fått ett alltför stort utrymme, särskilt i betraktande av värntjänstens
utsträckande till lägre åldersklasser av skolungdom.
8
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
Direktionen över gymnastiska centralinstitutet.
Direktionen Ilar till en början framhållit, att de nuvarande friluftsdagarna
fyllde en mycket väsentlig uppgift inom skolorna och hade även stor
betydelse i de avseenden, de sakkunniga genom sitt förslag sökte tillgodose.
Direktionen furule det därför betänkligt, att friluftsdagar i så stor utsträckning
tagits i anspråk för annat än det ursprungliga ändamålet. Detta gällde
speciellt för vissa åldersgrupper av kvinnlig ungdom, vars värn tjänstutbildning
i hem- och lägertjänst samt hemsjukvård vore förlagd inomhus och
måste medföra en minskning i antalet friluftsdagar.
Vad anginge värntjänstövningarnas förläggning, funne direktionen, att
de med hänsyn till möjligheten att ernå goda resultat syntes i många fall
vara alltför splittrade. Säkerligen torde en ökad koncentration av utbildningen
till mera samlade perioder vara önskvärd.
Av stor betydelse vore, att övningarna riktigt anpassades efter ungdomens
ålder och mognadsgrad. Det syntes direktionen, som om denna synpunkt
även borde vara vägledande vid bestämmandet av vid vilka skolformer
olika slag av övningar borde komma till utförande. En mera strikt tillämpning
av denna uppfattning torde komma att visa, att värn tjänstutbildningen
i sin föreslagna form kunde begränsas till skolor, där ungdomen uppnått
en lämplig ålder.
Domkapitlen.
Samtliga domkapitel hava — samtidigt som de principiellt uttalat sin anslutning
till tanken att göra även skolungdomen skickad att aktivt deltaga
i den allmänna försvarsberedskapen — avstyrkt införande av utbildningsgrenarna
handgranatkastning och skjutning på folkskolans program. Flertalet
domkapitel anse, att sådan utbildning icke bör bibringas ungdom
under 15 år. Domkapitlen i Skara, Karlstad, Luleå och Visby hava velat
begränsa vapenövningarna till gymnasierna och motsvarande skolformer,
domkapitlet i Strängnäs till pojkar över 15 år. Förslaget om obligatoriska
friluftsdagar för folkskolan har vunnit allmän anslutning. Vissa domkapitel
framhålla vikten av att övningarna anknytas till de redan befintliga ungdomsorganisationerna.
Det föreslagna programmet för den kvinnliga ungdomens
värn tjänstutbildning har icke framkallat några principiella erinringar.
Samtliga domkapitel hava givit uttryck för starka betänkligheter
mot att göra den av de sakkunniga förordade lägerutbildningen obligatorisk.
Erkännanden hava dock givits åt tanken på en ökning av den redan
nu förekommande lägerverksamheten; denna verksamhet borde dock liksom
hittills bygga på frivillighetens grund.
Flera domkapitel uttala varningar för att värn tjänstutbildningen skulle
komma att menligt inverka på det vanliga skolarbetet och förorda i sammanhang
därmed, att utbildningen koncentreras till en eller två perioder
vid höstterminens början, eventuellt även vid slutet av vårterminen.
Länsstyrelserna.
De flesta länsstyrelserna hava anslutit sig till tanken, att skolungdomen
bör erhålla ökad utbildning i syfte att stärka landets försvarskraft. Länsstyrelserna
i Göteborg och Jönköping hava avstyrkt förslaget i dess föreliggande
skick. Den förstnämnda länsstyrelsen vill i varje fall förbehålla begreppet
värntjänst för de mer mogna åldersgrupperna bland skolungdomen. Länsstyrelsen
i Härnösand, som framhåller, att de sakkunnigas förslag går längre
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
9
än i direktiven avsetts, avstyrker förslaget av principiella skäl. I allmänhet
hava länsstyrelserna framhävt betydelsen av en utvidgad friluftsverksamhet
samt utbildning i säkerhets- och samhällstjänst, medan den rent militära
utbildningen ansetts böra förbehållas endast de högsta årsklasserna. Sålunda
hava de flesta länsstyrelserna avstyrkt vapenutbildning för de yngre barnen;
i allmänhet har gränsen ansetts böra dragas vid 15-årsåldern. Förslaget om
utökning och bättre utnyttjande av friluftsverksamheten i skolorna kan
sägas hava rönt allmän anslutning. Värdet av ökad fysisk fostran har sålunda
framhållits av ett flertal länsstyrelser. I fråga om utbildning i säkerhets-
och samhällstjänst hava vissa länsstyrelser förklarat sig anse de sakkunnigas
förslag innebära för stor splittring på olika grenar samt uttryckt
önskemål örn större specialisering, därvid bland annat vikten av förbättrad
luftskyddsutbildning framhållits. Flickornas utbildning bör enligt ett par
länsstyrelsers mening i görligaste mån förläggas utomhus. Svårigheten att
erhålla lämpliga ledare och vikten av denna frågas lösning har betonats i
ett flertal utlåtanden.
Att skolungdomen skulle obligatoriskt deltaga i sommarläger har avstyrkts
av flertalet länsstyrelser. Några hava gillat tanken på obligatorisk
lägervistelse men ansett sådan icke kunna genomföras till en början. Ett
antal länsstyrelser hava särskilt framhållit lämpligheten av frivilliga läger,
anordnade av befintliga ungdomsorganisationer.
Med hänsyn till framställda anmärkningar hava sju länsstyrelser påyrkat
överarbetning av de sakkunnigas förslag, varjämte två länsstyrelser föreslagit
frågans hänskjutande till 1940 års skolutredning och en förordat ny
utredning.
Övriga yttranden.
Några organisationer med syfte att verka för fredens sak hava av principiella
skäl motsatt sig obligatoriska vapenövningar för skolungdom, särskilt
för de yngre årsklasserna; ansåges vapenutbildning erforderlig för äldre
skolungdom, borde den ske på frivillighetens väg. Av de politiska ungdomsorganisationerna
hava vissa avstyrkt vapenövningar i skolan. Andra av
dessa organisationer hava i princip tillstyrkt förslaget eller velat förbehålla
den rent militära utbildningen för de högre åldersstadierna. Flera religiösa
och ideella sammanslutningar anse, att vapenövningar böra förekomma endast
för de högre åldersstadierna. De sakkunnigas grundsyn på betydelsen
av en ändamålsenligt bedriven fysisk fostran har vunnit allmän anklang och
likaså tanken på att främja lägerverksamhet för skolungdom; i sistnämnda
avseende råder dock en i stort sett enhällig uppfattning örn att lägerverksamheten
bäst tillgodoses genom ökat statligt stöd åt frivillig sådan verksamhet.
Ett mycket stort antal yttranden har infordrats av skolöverstyrelsen
från rektorer och kollegier vid läroanstalter, tillhörande skilda skoltyper,
frän samtliga folkskolinspektörer m. fl., från vederbörande lärarsammanslutningar
och liknande föreningar ävensom från ett antal idrotts- och
scoutförbund, svenska röda korset, kvinnoföreningar m. fl. Skolöverstyrelsen
Ilar sammanfattningsvis lämnat en redogörelse för innehållet i yttrandena,
varav inhämtas bland annat:
Själva principen örn införande av obligatorisk värntjänstutbildning
är i remissyttrandena i allmänhet godtagen antingen såsom under nuvarande
förhållanden sjiilvklar eller nied den uttryckliga motiveringen, att
10
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
även skolungdomens insats till höjande av vårt lands värnkraft i denna
allvarsfyllda tid bör tillvaratagas. Ett kollegium uttalar, att värntjänstutbildningen
bör undan för undan anpassas efter tidens växlande krav. Från
flera håll uttryckes den uppfattningen, att värn tjänstutbildningen bör
betraktas såsom ett provisorium under nuvarande världsläge, och somliga
remissvar precisera sin ståndpunkt därhän, att, när normala tider återvända,
en förnyad prövning av problemet i hela dess vidd torde vara nödvändig,
eller därhän, att värntjänstutbildningen under fredligare förhållanden
icke får ge skolan eller skolarbetet en alltför ensidigt militär prägel.
Mera enstaka röster från läroanstalterna gå längre. Så mena ett par kollegier,
att värntjänstutbildningen är en rent militär angelägenhet och att
dess sammankoppling med skolarbetet är till förfång för bådadera. På liknande
sätt varnar en folkskolinspektör för att barnens lekar och övningar
bli inriktade på »sådant, som i sina yttersta konsekvenser avser att skada
andra människors liv och egendom». Dylika tankegångar möta särskilt i
uttalanden från kvinnoföreningars sida.
Från ganska många håll gör man gällande, att värntjänstutbildningssakkunniga,
till förmån för denna mera militärt orienterade utbildning,
underskattat värdet av skolungdomens andliga uppfostran och beredskap
samt även fysiska träning.
Uttalandena från sammanslutningar, som representera den militära fackkunskapen
och erfarenheten, i all synnerhet skjututbildningen, giva vid
handen, att, hur stor dessas tillfredsställelse än är över utsikten till
återupptagande av skjututbildning för skolungdom, önskar dock ingen
av dem lägre begynnelseålder för deltagarna än 14-årsåldern.
c) Departementschefen.
1940 års lagtima riksdag hade, erinrar departementschefen, uttalat sig för
ett skyndsamt övervägande av frågan örn anordnande för den mognarn
skolungdomen av en utbildningsverksamhet, inriktad i huvudsak på skjututbildning
för gossar samt utbildning i röda kors- och lottaverksamhet för
flickor. I direktiven för de sakkunniga, vilka jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
tillkallats för utredning av denna fråga, hade departementschefen
framhållit, att utbildningen borde avse — förutom de av riksdagen
särskilt angivna grenarna — jämväl civilt luftskydd och vad därmed sammanhängde
och vissa andra, till den civila försvarsberedskapen hörande
grenar.
De sakkunniga hade nu framlagt ett omfattande program med syfte dels
att göra i stort sett all skolungdom i någon män förtrogen med och skickad
att fylla de uppgifter i den civila beredskapens tjänst, som till följd av tidsläget
kunde ankomma på civilbefolkningen, dels att låta den manliga ungdomen
erhålla viss insikt och färdighet i några grundläggande, militärt betonade
färdigheter, främst skjutning och handgranatkastning.
I de talrika yttranden, som avgivits över de sakkunnigas förslag, framträdde
en i stort sett enhällig opinion till förmån för åtgärder i det av de
sakkunniga angivna syftet.
Det framhölles sålunda praktiskt taget enstämmigt såsom värdefullt ur
allmän beredskapssynpunkt, att landets ungdom bibringades någon insikt
om de medel, som stöde civilbefolkningen till buds för skydd och värn emot
verkningarna för dess del av det nutida, totala kriget. En allmän uppfattning
vore vidare, att ungdomen borde sättas i stånd icke blott att pas
-
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
11
sivt möta sådana påfrestningar utan även att i mån av förmåga aktivt deltaga
i arbetet för den civila försvarsberedskapen i de verksamhetsformer,
där de lämpligen kunde tagas i anspråk, såväl i hemmet som inom samhälleliga
beredskapsorganisationer. Från skilda håll hade talrika vittnesbörd
örn ungdomens beredvillighet att ställa sina krafter i det allmännas tjänst
framkommit. Lämpligheten av att utbildning i angivna hänseenden i så stor
utsträckning som möjligt upptoges på skolväsendets program syntes i allmänhet
icke heller hava satts i fråga. Departementschefen delade för egen
del de åsikter, som sålunda kommit till allmänt uttryck och komme i det
följande att gå närmare in på de former och den omfattning, som ifrågavarande
värn tjänstutbildning — således de grenar därav, som kunde sammanfattas
under benämningen utbildning i civil värntjänst — syntes böra
erhålla.
Den av de sakkunniga föreslagna värntjänstutbildning, som för de manliga
lärjungarna åsyftade en övning i de militärt betonade färdigheterna
skjutning och handgranatkastning, skulle enligt förslaget börja redan i folkskolans
sjätte klass respektive den fyraåriga realskolans första och den
femårigas andra klass, d. v. s. i 12—13-årsåldern. Med stor enstämmighet
hade man i de avgivna yttrandena av både pedagogiska och praktiska
skäl avrått från att låta vapenövningarna börja på ett så tidigt stadium.
I allmänhet ansåge man, att vapenövningar icke lämpligen borde
förekomma före 15-årsåldern. Därav följde, att dessa övningar icke skulle
komma att påbörjas, förrän ungdomen nått de åldersstadier, som motsvarade
de högsta klasserna i realskolan eller de lägsta på gymnasiet..1 Det
övervägande antalet statliga myndigheter — bland dem även de militära
— liksom flertalet enskilda sammanslutningar, som yttrat sig i ämnet, hade
förordat åtgärder för införande av obligatoriska vapenövningar närmast
för de åldersstadier, som motsvarade gymnasiet och den högsta realskoleklassen,
samt för motsvarande åldersstadier vid därmed jämförliga skolor.
Skolöverstyrelsen hade för sin del tillstyrkt, att övningarna gjordes obligatoriska
för realskolans avslutningsklass och frivilliga för den närmast lägre.
Vissa sammanslutningar hade uttalat betänkligheter även mot vapenövningar
på gymnasiestadiet.
Det hade i vissa yttranden, företrädesvis av enskilda organisationer, framskymtat
en viss tvekan rörande värdet för landets värnkraft av sådana
vapenövningar, varom här närmast vore fråga, särskilt sedan värnplikts
1
Lärjungarnas genomsnittsålder i vissa klasser (ringar) vid de viktigaste skolformerna åskådliggöres
av följande sammanställning:
Ålder
Folkskole-
klass
Läroverksklass
Flickskole-
klass
11
år.......
5
i5
i7
12
» ......
6
2“
27
13
».......
7
3r’
1‘
37
1»
14
».......
8
45
2‘
47
29
15
».......
—
r>5
i4
34
57
3“
16
>.......
—
i3
ii4
4‘
I4
G7
4"
17
».......
—
ii3
lii4
I»
II4
V
S"
18
».......
—
lii4
IV4
IIJ
lil4
6"
19
».......
-
lil3
IV4
12
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
tiden utökats. De närmast ansvariga militära myndigheterna framhölle
emellertid såsom önskvärt, att obligatoriska sådana övningar komme till
stånd såsom en förberedelse för värnpliktstjänstgöringen och för tjänstgöring
i hemvärnet. Övningarnas värde ur denna synpunkt syntes uppenbart,
så mycket mer som erfarenheten visade, att praktiska färdigheter,
exempelvis skjutskicklighet, borde grundläggas så tidigt som möjligt. Vad
övningarnas betydelse för speciellt hemvärnet beträffade, hade departementschefen
hos vederbörande militära myndigheter förvissat sig örn att en
utbildning av denna art skulle vara att anse som en verklig tillgång för
denna unga försvarsgren och verksamt bidraga till dess utveckling och stärkande.
Utbildningen vore ägnad att väcka ungdomens intresse för denna
försvarsgren liksom även för landstormens ungdomsorganisation, skytterörelsen,
lottarörelsen och annan likartad frivillig verksamhet och att utgöra
en lämplig förberedelse för frivilliga insatser på dessa områden.
Men värdet av utbildningen läge dock — och detta gällde både den
civila värntjänstutbildningen och de militärt betonade grenarna av denna
utbildning — måhända framför allt på ett annat plan. Det moderna krigets
våldsamma, totala karaktär medförde, att civilbefolkningen hänsynslösare
än någonsin tidigare utsattes för krigets påfrestningar och risker. Den måste
på många olika sätt aktivt deltaga i landets värnande. Man kunde i det
moderna kriget bli nödsakad att låta ungdomen långt ned i åldersklasserna
rycka in på de äldres platser och även i övrigt taga de unga i anspråk för
samhälleliga uppgifter på ett sätt, som nu knappast kunde förutses. Det
vore då välbetänkt, att samhället såge till att även dessa åldersklasser i så
stor utsträckning som möjligt i tid erhölle åtminstone någon utbildning för
de uppgifter, som kunde komma att åläggas dem. Redan nu förekomme
sådan utbildning även inom skolan, ehuru den icke bedreves så systematiskt
som fallet skulle bli vid ett genomförande av obligatorisk värntjänstutbildning.
Såsom riksdagen i sin förutnämnda skrivelse påpekat, omfattades
sådan utbildningsverksamhet för närvarande med ett betydande intresse
av landets imgdom. Staten borde icke försumma att tillvarataga detta
spontant framvuxna intresse och inrikta det så, att det på bästa sätt bomme
landets försvarsberedskap till godo. En likgiltig inställning från statens sida
till denna fråga skulle icke vara till fördel för vår allmänna beredskap.
Positiva åtgärder däremot vore ägnade att stärka denna beredskap och hos
de unga framkalla och vidmakthålla känslan av individuellt och gemensamt
ansvar för nationens tryggande.
Till det anförda borde fogas, att värntjänstutbildningen innehölle utbildningsmoment,
som både gossar och flickor även under fredliga förhållanden
borde göra sig förtrogna med och som det därför kunde vara befogat att på
ett naturligt sätt anslöte sig till skolans arbetsprogram. Departementschefen
ville i detta hänseende hänvisa till de metodiska anvisningar, som åtföljde
de sakkunnigas förslag till värntjänstutbildning (se propositionen,
sid. 29 ff.). Även om det närmast vore det allvarsfyllda tidsläget, som aktualiserat
den föreliggande frågan, borde det sålunda å andra sidan icke förglömmas,
att skolans undervisningsplan vid en lämplig avvägning av de
åtgärder, som nu borde komma i fråga, tillfördes ett delvis nytt innehåll,,
som i flera hänseenden kunde bli av bestående värde.
Departementschefen ville av dessa skäl i princip tillstyrka obligatoriskt
införande av utbildning i värntjänst vid allmänna läroverk och därmed jämförliga
läroanstalter i den utsträckning, som i det följande komme att när
-
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
13
mare angivas. Redan i direktiven för de sakkunnigas arbete hade departementschefen
framhållit såsom självfallet mest angeläget att för de högre
klasserna organisera en utbildning i värn tjänst. Denna uppfattning funne
departementschefen sig efter den utredning, som nu kommit till stånd,
kunna vidhålla. En huvudsynpunkt vore enligt departementschefens mening,
att den egentliga värntjänstutbildningen borde i främsta rummet
meddelas i sådana åldersklasser, där de bästa fysiska och psykiska förutsättningarna
för ett gott utbildningsresultat kunde sägas föreligga.
Vid prövningen av frågan, i vilka klasser den obligatoriska skjututbildningen
med hänsyn härtill lämpligen borde taga sin början, hade departementschefen
i likhet med skolöverstyrelsen och det övervägande flertalet
myndigheter och organisationer — härvid bortsåges från det mindretal
yttranden, vari av principiella skäl all obligatorisk skjututbildning avstyrkts
— kommit till den uppfattningen, att denna utbildning nu lämpligen
borde påbörjas först vid 15-årsåldern, d. v. s. i de mot realskolans avslutningsklasser
korresponderande åldersstadierna. Det syntes lämpligt, att
samma åldersgräns valdes för annan värntjänstutbildning för manlig ungdom.
Departementschefen erinrade, att minimiåldern för inträde i den statsunderstödda
skytterörelsen och landstormens ungdomsorganisationer vore
14 år samt att för antagande till reservhemvärnsman fordrades en levnadsålder
av 16 år. Då svårigheter att erhålla väl kvalificerade ledare för värntjänstutbildningen
emellertid kunde tänkas till en början lägga hinder i
vägen för anordnande av sådan utbildning vid realskolor och jämförliga
läroanstalter, särskilt i landsorten, ville departementschefen göra det förbehållet,
att sådan utbildning — för att icke dess syftemål skulle förfelas
— borde komma till stånd endast där med hänsyn till ledarfrågan eller
eljest så prövades lämpligen kunna ske. Påpekas kunde även, att undantag
i fråga om vissa mindre realskolor kunde vara befogat av den anledningen,
att elevantalet i högsta realskoleklassen vore för ringa för att utgöra
ett tillräckligt underlag för en verksamhet av denna art. I dessa och liknande
fall borde sålunda obligatorisk värntjänstutbildning icke förekomma.
Givet vore, att individuell befrielse, helt eller delvis, från deltagande i
övningarna borde kunna lämnas när så prövades erforderligt.
Vad departementschefen sålunda förordat i fråga om obligatoriskt deltagande
i värntjänstövningar för manlig ungdom avsåge för flickornas vidkommande
deras deltagande i för dem lämpade värntjänstgrenar. Beträffande
värdet av kvinnlig värntjänstutbildning syntes i stort sett råda enighet
bland dem, som yttrat sig i ämnet.
Överbefälhavaren och chefen för armén hade uttalat önskemål om övervägande
av frågan örn värntjänstutbildning även för ungdom utanför de
högre skolornas krets men på motsvarande åldersstadium. Detta spörsmål
vore emellertid icke av natur att i detta sammanhang böra upptagas till
prövning.
Även kunde framhållas, att önskemål på sina håll framställts örn ändrad
benämning av den utbildning, varom här vore fråga. Departementschefen
medgåve gärna, att andra benämningar skulle kunna ifrågasättas, exempelvis
beredskapsutbildning, men ansåge denna namnfråga icke vara av
sådan betydelse, att anledning förelåge att pä denna punkt ifrågasätta
ändring i nu föreliggande förslag.
14
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
De sakkunnigas förslag om vämtjänstutbildningens anknytning till skolarbetet
hade på olika håll väckt gensagor. Ganska allmänt framhölles önskemålet,
att friluftsverksamheten under läsåret måtte få i sina huvuddrag
bibehålla den utformning, den nu hade. Vidare befarades att det
egentliga skolarbetet kunde komma att i viss mån bli lidande vid ett genomförande
av de sakkunnigas förslag. Stor vikt måste enligt departementschefens
mening även läggas vid den från sakkunnigt håll uttalade
tveksamheten rörande effektiviteten i en utbildning, som skulle utsträckas
över ett stort antal över hela läsåret spridda dagar, samt vid önskemålen,
att den väsentliga värntjänstutbildningen i stället måtte förläggas till en
eller flera samlade perioder.
Samtliga de sålunda framkomna önskemålen syntes i tillräcklig grad
hava blivit beaktade vid den överarbetning av sakkunnigförslaget, som
vidtagits av skolöverstyrelsen och som utmynnat i förslag örn den egentliga
vämtjänstutbildningens förläggande till en sexdagarsperiod före höstterminens
början. Enligt departementschefens mening tedde sig skolöverstyrelsens
förslag ur olika synpunkter lämpligt och ändamålsenligt, varför
departementschefen ansåge sig böra i huvudsak giva det sin anslutning.
I riksdagens förutnämnda uttalande liksom ock av de sakkunniga och i
remissyttrandena hade framhållits såsom synnerligen betydelsefullt, att
ledningen av värntjänstutbildningen lades i rätta händer. Ur denna synpunkt
hade en viss tveksamhet gjort sig gällande gentemot de sakkunnigas
förslag med hänsyn till den omfattning, verksamheten vid ett genomförande
av detta förslag skulle få, och svårigheterna att till erforderligt
antal anskaffa lämpliga ledare. Med den mera begränsade omfattning,
värntjänstutbildningen enligt vad departementschefen förordat borde erhålla,
syntes ur nu ifrågavarande synpunkt icke kunna anföras betänkligheter.
Lämpliga ledare torde i icke ringa antal redan nu finnas bland lärama
— departementschefen erinrade om de ledarkurser, som sommaren
1940 genom statens försorg anordnats — eller kunde anskaffas genom anordnande
av ytterligare ledarkurser på sätt i det följande föresloges. Då
värntjänstutbildningen vidare skulle komma att inskränkas till i stort sett
städer och andra större samhällen, syntes villiga och lämpliga ledare utan
större svårigheter kunna erhållas även utanför lärarkårens krets. Vad beträffade
vapenövningarna, finge det givetvis anses önskvärt, om för ändamålet
kunde åtminstone i viss utsträckning disponeras kvalificerade fackmän.
Departementschefen hade från vederbörligt håll förvissat sig örn att
möjligheterna att för ändamålet avdela militär personal underlättades, örn
vapenövningarna koncentrerades till en sammanhängande tidsperiod.
Departementschefen ville emellertid särskilt framhålla, att verksamheten
borde igångsättas endast i den män så vore lämpligt och möjligt med
hänsyn till tillgången på ledare och materiel och först efter planmässiga
förberedelser från vederbörande myndigheters sida. Departementschefen
ville erinra bland annat örn vad från de militära myndigheterna i detta
hänseende yttrats och ville understryka, att vid de särskilda läroanstalterna
den obligatoriska värntjänstutbildningen borde genomföras endast i
den mån förutsättningarna för ett ändamålsenligt bedrivande av verksamheten
enligt skolöverstyrelsens beprövande i varje särskilt fall befunnes
föreligga.
Ett viktigt led i värntjänstutbildningen skulle enligt de sakkunnigas
förslag utgöras av lägerverksamhet, i princip obligatorisk för all skolung
-
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
15
dom. I remissyttrandena hade allmänt erkänts, att en utvidgning av den
för närvarande av enskilda organisationer bedrivna lägerverksamheten
vore synnerligen önskvärd; samtidigt hade man emellertid i stort sett enhälligt
avstyrkt förslaget till den del detta avsåge att göra deltagandet obligatoriskt
för elever vid vissa läroanstalter.
För egen del hade departementschefen på olika områden kunnat konstatera,
att en lägerverksamhet av denna art, planlagd på det rätta sättet
och bedriven under lämplig och erfaren ledning, kunde vara av den allra
största betydelse som ett led i ungdomens fostran för samhälleliga uppgifter.
Såtillvida vore departementschefen därför ense med de sakkunniga,
att staten borde uppmuntra en verksamhet med detta syfte. Däremot
kunde departementschefen icke följa de sakkunniga, då de föresloge, att
lägervistelse borde bli obligatorisk för skolans barn. En oeftergivlig förutsättning
för ett gott resultat av verksamheten vore att en erfaren ledarstab
stöde till förfogande. Lika säkert som att ett läger under god ledning gåve
ett gott resultat och bleve till avsedd nytta, lika säkert vore, att ett läger,
vars ledare icke vore uppgiften vuxna, vållade besvikelse och misstämning
bland deltagarna, kunde framkalla en dålig i stället för god anda i lägret
med alla de konsekvenser detta förde med sig och därför kunde bli till
allvarlig skada. Departementschefen vore i likhet med många myndigheter
icke övertygad om att möjligheter förelåge att inom rimlig tid anskaffa
ett mot den av de sakkunniga förordade lägerorganisationen svarande
antal ledare med den kompetens och lämplighet för denna uppgift,
som måste fordras. Enligt departementschefens mening borde denna verksamhet
i fortsättningen liksom hittills byggas på frivillighetens grund men
däremot med hänsyn till dess betydelse för ungdomens fostran i ökad utsträckning
understödjas av allmänna medel.
Departementschefen hade alltså endast i vissa hänseenden kunnat biträda
de sakkunnigas förslag till värn tjänstutbildning. Sådan utbildning borde
enligt departementschefens förslag införlivas med skolans normala arbetsprogram
endast försåvitt anginge gossar och flickor i de högre klasserna (i
åldern 15 år och därutöver) och igångsättas successivt i den mån de förutsättningar
förelåge, som av departementschefen angivits. Obligatoriska
sommarläger kunde departementschefen icke förorda och ej heller övningar
med militär anstrykning för folkskolans elever. Så begränsad, bleve verksamheten
i stort sett av den omfattning, som av departementschefen angivits
i direktiven för de sakkunniga.
d) Departementschefens förslag rörande värntjänstutbildning
i folk- och småskolor.
I detta sammanhang torde en redogörelse böra lämnas för departementschefens
förslag rörande värntjänstutbildning i folk- och småskolor.
Departementschefen framhåller, att han icke ansett sig kunna tillstyrka
de sakkunnigas förslag om införande inom folk- och fortsättningsskoleväsendet
av de mera militärt betonade grenarna av den föreslagna värntjänstutbildningen.
Departementschefen saknade sålunda anledning att hiir
niirmare beröra vad i detta hänseende anförts av de sakkunniga och i de
16
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
avgivna yttrandena. Till övervägande kvarstode emellertid de sakkunnigas
förslag om införande av obligatoriska, friluftsdagar
inom folk- och fortsättn i ngsskoleväsend
e t. Ehuru detta spörsmål icke torde vara av natur att erfordra riksdagens
medverkan, hade departementschefen likväl ansett sig böra lämna
en kort redogörelse för innebörden i föreliggande förslag.
Framställningar om införande av obligatoriska friluftsdagar i folkskolan
ha gjorts av styrelsen för Sveriges folkskollär arför hund och centralstyrelsen
för Sveriges allmänna folkskollärarförening.
De sakkunniga hava i princip anslutit sig till de i dessa framställningar
anförda synpunkterna men ansett friluftsövningarnas innehåll böra bestämmas
i anslutning till förslaget örn obligatorisk värntjänst även för folkskoleungdom.
De sakkunniga framhålla, att de lokala myndigheterna, vilka i första
hand hade att fatta beslut om införande av friluftsdagar, över hela vårt
land ådagalagt insikt örn värdet av ungdomens fysiska fostran i skolans
hägn. I reglementena för skoldistrikten förekomme nämligen allmänt föreskrifter
om friluftsverksamhet. Antalet friluftsdagar varierade givetvis för
olika distrikt men syntes i allmänhet vara bestämt för distrikt med 39
veckors lästid till högst 6, för en del dock upp till 8, samt för distrikt, där
lästiden vore kortare, till högst 4. Även i reglementen för en del fortsättningsskolor
hade önskemål om friluftsverksamhet beaktats.
I de avgivna yttrandena har förslaget om obligatoriska friluftsdagar
vunnit allmän anslutning.
Skolöverstyrelsen har anfört bland annat, att — i avvaktan på den revision
av för folkskolan gällande undervisningsplan, varom förslag vore att
vänta från 1940 års skolutredning — ordnandet av friluftsdagar i folkskolan
borde provisoriskt kunna regleras redan innevarande år. Den definitiva
utformningen av programmet för dessa friluftsdagar borde emellertid
ske i samband med en revision av undervisningsplanen. Det syntes därför
lämpligt, att denna fråga hänskötes till 1940 års skolutredning.
Örn friluftsverksamheten skulle bli till verkligt gagn, borde den vara väl
organiserad och erhålla en målmedveten inriktning. Den borde icke endast
utgöra omväxling i det dagliga skolarbetet utan dessutom vara ett betydelsefullt
led i ungdomens fysiska fostran, giva lärjungarna någon kännedom
om och färdighet i samtliga inom skolan förekommande idrottsgrenar,
utveckla lärjungarnas kamratkänsla och hjälpsamhet samt uppamma mod,
rådighet och förmåga att uthärda strapatser. Friluftsdagarna syntes också,
ehuru i begränsad omfattning, kunna användas till studieutflykter.
Överstyrelsen erinrade om sin principiella ståndpunkt, att vapenövningar
icke borde förekomma i folkskolan. Överstyrelsen funne likväl vad de sakkunniga
föreslagit i fråga om icke militärt betonade övningar beaktansvärt.
Överstyrelsen ville för sin del ansluta sig till de sakkunnigas förslag,
att utbildning under friluftsdagarna borde så vitt möjligt ske i följande
grenar: smålekar, fri idrott, bollspel, idrottsliga lekar, trafikundervisning;
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
17
simning och livräddning; skidlöpning och skridskoåkning; orientering; terränglekar;
lägerliv. Jämväl övningar i luft-, gas- och brandskydd, i målspaning,
rapportering och ordonnanstjänst samt i olycksfallsvård syntes,
där så ske kunde, böra anordnas. Flickorna borde därjämte erhålla utbildning
i hem- och lägertjänst, hemsjukvård och eventuellt barnavård. En del
av denna undervisning borde i vissa fall kunna förläggas till fortsättningsskolan.
Överstyrelsen vore icke beredd att nu framlägga förslag om i vilka klasser
var och en av dessa olika idrottsgrenar och beredskapsövningar skulle
förekomma. Innan några detaljerade föreskrifter utfärdades, torde en viss
erfarenhet böra inhämtas. De olika skolorna borde därför till att börja med
hava frihet att pröva sig fram. Emellertid torde, som överstyrelsen redan
framhållit, frågan om värn tjänstutbildningens olika grenar böra prövas av
1940 års skolutredning och definitivt avgöras i samband med en revision
av folkskolans undervisningsplan.
Överstyrelsen avstyrkte förslaget att genom en generell föreskrift ålägga
skoldistrikten införa friluftsövningar i fortsättningsskolorna. Redan nu
förelåge möjlighet för de distrikt, som så önskade, att under gymnastiklektioner
anordna friluftsövningar av i huvudsak samma karaktär, som
de sakkunniga avsett.
I anslutning till förevarande fråga ville överstyrelsen erinra örn överstyrelsens
utredning och förslag den 26 juli 1938 om införande av obligatorisk
undervisning i hushållsgöromål. Om i enlighet med överstyrelsens
förslag undervisning i hushållsgöromål bleve obligatorisk för alla flickor i
folk- eller fortsättningsskolor, skulle därmed det av de sakkunniga framlagda
programmet för den kvinnliga värntjänsten i väsentliga punkter
kunna förverkligas. Ur beredskapssynpunkt måste ett genomförande av
överstyrelsens ifrågavarande förslag anses vara av större vikt än ett förverkligande
av vad de sakkunniga föreslagit. Det vore därför av betydelse,
att Kungl. Maj:t snarast täcktes upptaga till prövning vad överstyrelsen
i nämnda utredning föreslagit.
Departementschefen har för egen del framhållit, att det från flera håll
framkomna förslaget örn införande av obligatoriska friluftsövningar inom
folkskolan syntes förtjäna beaktande. Departementschefen delade i allt
väsentligt den uppfattning i denna fråga, som framförts av skolöverstyrelsen,
och hade för avsikt att framdeles underställa Kungl. Majit förslag
i ämnet. På sätt överstyrelsen förordat, torde friluftsverksamheten sålunda
till en början böra regleras provisoriskt i avvaktan på en mera definitiv
utformning i samband med den pågående revisionen av folkskolans undervisningsplan.
På av överstyrelsen anförda skill torde i fortsättningsskolans
kursplaner icke lämpligen böra för närvarande inrymmas obligatoriska friluftsövningar.
Skolöverstyrelsen hade i detta sammanhang erinrat örn sitt flir ett par
år sedan framlagda förslag om införande av obligatorisk undervisning i
hushållsgöromål i folk- och fortsättningsskolor. Ehuru departementschefen
tillfullo insågc önskvärdheten av att detta förslag snarast möjligt realiserades,
vöre han icke flir närvarande beredd att upptaga denna fråga till
definitivt övervägande.
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 0 sami. Nr 179.
2
18 Statsutskottets utlåtande Nr 179.
e) Motioner.
Till stöd för avslagsyrkandet i motionerna I: 204 och II: 273 har anförts:
Det förslag till värntjänstutbildning för skolungdom, som Kungl. Majit
framlagt i proposition nr 178, kan näppeligen spela någon väsentlig roll
för landets försvarskraft under det nu pågående kriget. Vårt undervisningsväsendes
framtida utgestaltning är föremål för utredning, och även försvarsfrågan
torde komma under omprövning efter kriget. Under dessa
förhållanden synes såväl principiella som praktiska skäl tala för, att riksdagen
bör uppskjuta sitt ståndpunktstagande i fråga örn skolungdomens
värntjänst, tills erfarenheterna av vad som nu sker i världen kunna sammanställas
och den fortsatta internationella utvecklingen åtminstone i någon
mån överblickas. Jämväl ekonomiska skäl tala för uppskov.
I motionen II: 292, vari jämväl yrkats avslag på ifrågavarande proposition,
har anförts bland annat:
Till en början finge ifrågasättas lämpligheten av att framlägga förslag,
som till sina verkningar innebära en återgång till tidigare, starkt kritiserade
förhållanden. Man borde icke utnyttja konjunlcturella lägen som orsak
till åtgärder, vilka saknade stöd i det allmänna folkmedvetandet. Vad
som från olika håll yttrats över värntjänstutbildningssakkunnigas förslag
innebure tillräckliga bevis härför.
Åtskilliga ansåge måhända, att de principiella erinringarna icke vore tillräckliga
för att motivera ett avslag på propositionen. Den syftade ju till
ett stärkande av den s. k. värnkraften. Motionärerna vågade bestämt
hävda, att en militarisering av ungdomen icke skapade en god samhällsoch
medborgaranda. Propositionens väg vore därför inte den rätta. Ungdomen
skulle i stället fostras till socialt levande, tänkande och kännande
människor. Att lösa den uppgiften vore förvisso den bästa värntjänsten.
Arbetet därmed fordrade inga nya organisationer. Vi hade dem redan,
framförallt i våra många och stora ungdomsorganisationer. Mycket av den
samhällsanda, plikttrohet och offervilja, som i dag präglade den svenska
beredskapen, vore ett resultat av ungdomsorganisationernas fostringsarbete.
Även för skolan och dess undervisning måste enahanda principer
gälla. Av den anledningen bleve vad propositionen erbjöde något, som icke
ledde till det önskade målet. Undervisningen måste få en social tyngd och
till sitt innehåll vara betonad av förståelsen för det fria och folkstyrda Sverige.
Tilläte den nuvarande ramen för undervisningen icke detta, ja, då
borde det vara en uppgift för 1940 års skolkommitté att närmare undersöka
och pröva den frågan. Utrymmet finge dock icke göras så stort, att
det lämnade plats för militära moment i undervisningen.
På den fysiska fostrans område påginge en omfattande frivillig verksamhet.
Svensk scoutrörelse omfattade över 50,000 ungdomar, vilka på
olika sätt fostrades till fysisk spänst. Lägerliv, koloni- och sonnnarhemsverksamhet
vore också åtgärder, som verkade i samma riktning. Ungdomar
i skilda åldrar och från olika samhällsgrupper komrne där samman,
och verksamheten ökade årligen i omfattning. Ungdomen i våra skolor
vore också föremål för fysisk fostran. Undervisningsplanen för rikets folkskolor
föreskreve, »att undervisningen i gymnastik med lek och idrott har
till uppgift att genom lämpliga övningar befordra lärjungarnas sunda allsidiga
kroppsutveckling och såmedelst befordra deras kraft, hälsa och lev
-
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
19
nadsglädje». Huruvida s. k. idrottsdagar skulle införas även för dessa
skolor torde 1940 års skolkommitté böra pröva. Ett införande av dem
behövde i varje fall inte hava något med den s. k. värntjänsten att skaffa.
Vad den föreliggande propositionen främst syftade till, nämligen att för
vissa årsklasser ungdomar skapa möjlighet till viss militär-teknisk utbildning,
vore också det ordnat på frivillig väg. Tillgången till skjutbanor och
förekomsten av en skytterörelse hade för övrigt redan år 1918 varit ett
av skälen till att vapenövningarna utmönstrades från skolans arbetsordning.
Örn det varit fallet år 1918, så borde det vara det så mycket mer i
våra dagar, då inte enbart skytterörelsen utan jämväl landstormens ungdomsrörelse
och hemvärnet stöde öppna för den ungdom varom propositionen
talade. Just det förhållandet syntes mer än annat tala för ett avslag
på den föreliggande propositionen.
Till stöd för det i motionen 11: 278 gjorda yrkandet har anförts bland
annat:
Det föreliggande förslaget är starkt begränsat med hänsyn till de sakkunnigas
förslag, och det kan ifrågasättas, om det står i någon proportion
till det angivna syftet och tidslägets krav på omedelbara beredskapsåtgärder
även i detta avseende. De svårigheter, som mött för ett realiserande
av de sakkunnigas förslag i vidare omfattning, ge förklaringen härtill. Departementschefen
har emellertid ansett att åtminstone något borde göras
omedelbart som ett första steg. Förslaget torde sålunda kunna betraktas
som ett experiment.
Men även från denna utgångspunkt kan man ställa sig frågande inför
förslaget. Från allmän beredskapssynpunkt får det värde blott för en liten
del av vår ungdom, och som experiment blir det knappast utslagsgivande
och vägledande för folkskolans och landsbygdens ungdom. Rent psykologiskt
sett kan det också ifrågasättas, om det är lämpligt och lyckligt att
början göres på ett sätt som begränsar värn tjänstutbildningen till läroverksungdomen.
Skall något göras på detta område, även örn det gäller ett
första steg och ett experiment, bör det åtminstone principiellt syfta till att
gälla hela vår ungdom.
Örn man emellertid för närvarande anser det inte vara möjligt att genomföra
en obligatorisk utbildning för all skolungdom, synes det mig som
om alternativet för omedelbara, begränsade åtgärder, i stället för att avse
några dagars obligatorisk utbildning för en liten grupp av ungdomen,
borde syfta till att efter den frivilliga linjen söka att komma i kontakt med
bredast möjliga lager av den svenska ungdomen.
Med de medel, som kunna ställas till förfogande, kan man på denna väg
säkerligen nå fruktbarare och effektivare omedelbara resultat för vår ungdoms
beredskap än örn de användas för några dagars undervisning för en
liten grupp av ungdomen.
Hur en sådan viirntjänstutbildning av ungdomen byggd på frivillig grund
kan stödjas av statsmakterna bör det ankomma på Kungl. Majit att ange
grundlinjerna med vägledning av de synpunkter, som framkommit under
utredningen och i diskussionen omkring de sakkunnigas förslag. Här kunna
endast anföras några allmänna synpunkter i denna diskussion.
Ledningen och kontrollen över verksamheten bör ligga i skolmyndigheternas
hand. De lokala skolmyndigheterna böra ha full frihet att ordna utbildningen
med hänsyn till de olika skiftande förutsättningarna i olika
20
Statsutskottets utlåtande-Nr 179.
orter, tillgången på lämpliga ledare och instruktörer o. s. v. Samarbete
bör sökas med ideella föreningar och ungdomsorganisationer.
En form för ungdomens utbildning i det syfte det här gäller, som från
alla håll uppskattas och vitsordas, är lägerverksamheten, i den män den får
en god och sakkunnig ledning. Till propositionens förslag om statligt stöd
till denna verksamhet ber jag därför att få ansluta mig. I flera yttranden
till sakkunnigeförslaget framhålles, att lägerverksamheten bör avse endast
ungdom från städerna och de större samhällena. Då denna verksamhet
synes omfattas med ett mycket stort intresse även av landsbygdens ungdom
förefaller det rimligt att någon principiell gränslinje ej här uppdrages,
även om det måste beaktas att lägerverksamheten har den största betydelsen
för städernas ungdom.
När det gäller de ämnen utbildningen bör omfatta torde det bästa resultatet
kunna nås genom koncentration omkring de viktigaste grundläggande
uppgifterna i stället för att splittra verksamheten på allt för många områden.
Det kan ifrågasättas örn ej den beredskapsutbildning som står under
skolans ledning bör begränsas till den rent civila värntjänsten och den militära
överlämnas till de speciella organisationerna på detta område, skytteföreningarna,
hemvärnet och dess ungdomsorganisationer. Samarbete med
dessa organisationer bör äga rum och de lämpligaste övergångsformerna
utexperimenteras på frivillig grund. Om utbildningen av den ungdom det
här gäller huvudsakligen koncentrerade sig på lägerverksamhet och vad
därtill hör av fysisk fostran och utbildning, olycksfallsvård, luft- och gasskydd,
rapport- och kurirtjänst, orientering, brandskydd och sådant, ger
detta ett alldeles tillräckligt program, men, kan man tillägga, ett program
som, om nian på allvar söker förverkliga detsamma, dock, vilket de militära
myndigheterna framhålla, har sin stora grundläggande betydelse för
den militära utbildningen, såväl som det ingår som ett viktigt led i den
civila beredskapen och ungdomens allmänna fostran. Vad det särskilt gäller
landsbygden skulle jag vilja understryka nyttan av att ungdomen får
övning och utbildning i orientering, rapport- och patrulltjänst och därmed
förbundna övningar i skogsbrandskydd.
När det gäller det rent ideella innehållet i en dylik verksamhet, bör det
framhållas, att den ej bör ge rum åt någon militaristisk romantik och nationalistiska
stämningar. Det bör väsentligen inriktas på tvenne ting, dels
fostran till samhällsanda och dels till förståelsen och kärleken till naturen.
Det bör göras klart för ungdomen att vad beredskapen gäller är försvaret
för Sveriges frihet och fred, värnet av dess tusenåriga rättskultur.
Övningarna ute i naturen böra också ledas i den andan, att ungdomen
fostras till att i naturen se något annat och mer än en terräng för träning
till fysiska topprestationer. Den bör också samtidigt med den fysiska träningen
få sina sinnen vakna för en djupare upplevelse av och inlevelse i
naturen.
I motionen II: 293 anföres i huvudsak följande:
Till en början torde böra uppmärksammas, att departementschefen uttalar,
att ''enligt de sakkunnigas förslag skulle grunden till denna speciella
värn tjänstutbildning läggas genom en systematiskt bedriven fysisk fostran.
— Den obligatoriskt förekommande friluftsverksamheten kunde betraktas
som grundläggande för all värn tjänstutbildning.’ Under förutsättning, att
departementschefen — som det vill synas — delat denna de sakkunnigas
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
21
uppfattning, framstår det, som i propositionen med ett gemensamt namn
benämnts värn tjänstutbildning, såsom två ganska bestämt ärtskida utbildningsmoment:
ett tidigare med systematisk fysisk fostran, och ett senare,
där denna vid en viss tidpunkt övergår i eller utbygges med värn tjänstutbildning.
Departementschefen understryker också, att det är en huvudsynpunkt,
att den egentliga värn tjänstutbildningen bör i främsta rummet meddelas
i sådana åldersklasser, där de bästa fysiska och psykiska förutsättningarna
för ett gott resultat föreligga. Emellertid upptages i propositionen
endast följdmomentet, värn tjänstutbildningen, till utförlig behandling, medan
de förberedande åtgärderna, frilufts- och idrottsdagarna, bliva mycket
knapphändigt berörda.
Värntjänstförslaget kan näppeligen få någon mera betydande omedelbar
effekt för landets försvarsberedskap, men det innesluter helt visst värdefulla
möjligheter att även under fredliga förhållanden främja ungdomens fysiska
och psykiska möjligheter och kan i flera hänseenden bli av för framtiden
bestående värde. Men från denna utgångspunkt kan det icke vara önskvärt,
att värntjänstutbildningen bygges upp som en kristidsprodukt utan
att samtidigt få direkt samband med en föregående systematisk fysisk
fostran.
Med hänsyn till den meningen, att värntjänstutbildningen bör bygga på
en systematisk fysisk fostran i de lägre åldrarna, hade det varit betydelsefullt,
örn departementschefen redan i nu föreliggande proposition angivit
som sin avsikt att i samband med införandet av värn tjänstutbildning införa
obligatoriska frilufts- och idrottsdagar i folkskolan. Departementschefen
har visserligen utsagt, att förslaget örn friluftsövningar i folkskolan förtjänar
beaktande och att han har för avsikt att framdeles underställa
Kungl. Majit förslag i ärendet, men frågan örn frilufts- och idrottsdagarna
för ungdom under 15 år Ilar fått ett så vagt uttryck och en så undanskjuten
behandling, att den framstår som mindre betydelsefull i förhållande till
frågan örn den egentliga värntjänstutbildningen. Enligt mångas mening är
förhållandet alldeles tvärtom. Det torde därför icke vara utan betydelse,
att riksdagen uttalar en bestämd önskan örn införande av obligatoriska
frilufts- och idrottsdagar i folkskolan, reglerade i enlighet med en plan, som
står i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.
Departementschefen har för närvarande avvisat förslaget om införande
av obligatorisk undervisning i hushållsgöromål i folk- och fortsättningsskolor.
Det torde emellertid icke råda någon tvekan därom, att en sådan
anordning icke endast skulle vara av betydelse för vårt folks värnkraft
utan ock med tillfredsställelse mottagas av en ganska enhällig folkopinion.
Den torftiga kosten i många svenska hushåll är ofta mera betingad av
bristande kunnighet i födans tillagning än bristen på födoämnen. Enligt
vår mening torde den allmänna fortsättningsskolan kunna för flickor, som
genomgått sjuårig folkskola, lämpligen ersättas med en motsvarande kurs
i enbart hushållsgöromål.
Med stor tillfredsställelse kan konstateras, att departementschefen vägrat
tillmötesgå önskemålen om obligatorisk lägertjänst och om skjutövningar i
folkskolan och realskolans lägre klasser. Beträffande skjutövningarna torde
det emellertid kunna ifrågasättas, örn inte till och med 15-årsåldern iir för
låg. Ur många synpunkter kan det diskuteras, örn skjutningar överhuvudtaget
skola ifrågakomma. Med hänsyn dels till riksdagens skrivelse år 1940
22
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
Utskottet.
och dels till det förhållandet, att särskild värn tjänstutbildning utan skjutövningar
väl knappast kan lia någon betydelse, skall den sista frågan lämnas
därhän i detta sammanhang. Örn därför skjutövningar skola ifrågakomma,
synes av flera skäl 16-årsåldern vara att föredraga. Flera av de
hörda myndigheterna ha klart utsagt, att vapenövning ej bör förekomma
bland minderåriga, och även om dessa myndigheter i en del fall stannat vid
15 år som åldersgräns, vill det av deras argumentering synas, som om de
föredragit en något högre åldersgräns. Svensk socialvårdslagstiftning har
som regel angivit ungdom under 16 år såsom minderårig. Dessutom har
chefen för armén i ett annat sammanhang aktualiserat denna åldersfråga.
I sitt remissyttrande har han nämligen ifrågasatt, om icke ungdom i åldern
16—20 år och som efter slutad skolgång i folk- och fortsättningsskola uppsöges
av förvärvslivet, lämpligen borde bliva föremål för någon fonn av
värn tjänstutbildning. Skulle denna tanke vinna fast form, vore det sannolikt
riktigast att redan från början fastslå, att vapenövningar som regel icke
skola taga sin början före 16-årsåldern. Därvid borde föreskrivas, att vapenövningar
icke finge förekomma ens i sista klassen på realskolestadiet utan
endast i gymnasiets olika klasser.
I den offentliga diskussionen ha framförts betänkligheter emot en anordning,
som skulle medföra, att en viss relativt liten grupp skolungdom
finge en utbildning av värn tjänstutbildningens karaktär, medan den ojämförligt
större delen av svensk ungdom skulle ställas utanför. En del lia
velat göra gällande, att en sådan anordning skulle återinföra bestämda
klass- och gruppgränser; andra åter lia menat, att det skulle innebära en
viss fara att i vapenbruk endast utbilda den del av svensk ungdom, som
genom sina studier och kanske sin miljö står mer eller mindre främmande
för det stora flertalets uppfattning. Det torde vara tvivelaktigt, örn
sådana skäl kunna anses vara bärande. Men avser man att genom värntjänstutbildning
stärka vårt lands värnkraft torde det icke vara möjligt
att förbigå den del av den svenska ungdomen, som genom sin storlek är
den ur beredskapssynpunkt viktigaste. Detta spörsmål förutsätter emellertid,
som chefen för armén påpekat, en särskild utredning. Särskild svårighet
torde det komma att medföra att utan skada för vederbörandes förvärvsarbete
inordna denna ungdom i värntjänstutbildningen. Med stor
sannolikhet torde denna därför böra begränsas till vissa avgränsade uppgifter,
som kanske kunna lösas inom befintliga ungdomsorganisationer,
hemvärnet och den frivilliga sky t terörelsen. Under alla förhållanden bör
en sådan utbildning vara frivillig.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår innebär Kungl. Maj:ts föreliggande
förslag i princip införande av obligatorisk värn tjänstutbildning i
mera kvalificerad fonn efter vissa närmare angivna riktlinjer vid de allmänna
läroverken och därmed jämförliga läroanstalter. Denna utbildning
skulle enligt departementschefens förslag införlivas med skolans normala
arbetsprogram endast för så vitt angår gossar och flickor i de högre klasserna
(i åldern 15 år och däröver) och igångsättas successivt i den mån förutsättningarna
för ett ändamålsenligt bedrivande av verksamheten enligt
skolöverstyrelsens beprövande i varje särskilt fall föreligga. Den mera militärt
betonade värntjänstutbildningen föreslår departementschefen förlagd
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
23
till en sammanhängande period före höstterminens början. Den nuvarande
obligatoriska friluftsverksamheten skulle i princip lämnas obeskuren, dock
att friluftsövningarnas program skulle i lämplig omfattning kompletteras
med sådana övningar, som ingå i den speciella värntjänstutbildningen, såsom
luft-, brand- och gasskydd samt annan beredskapstjanst. Det enligt
Kungl. Maj:ts beslut den 24 maj 1940 gällande medgivandet att i lämplig
utsträckning använda idrottsdagar till skjututbildning borde enligt departementschefens
förslag kvarstå, varigenom möjliggjordes vidmakthållande
av de färdigheter, som förvärvats under den samlade utbildningsperioden.
Departementschefen har ställt sig avvisande till det av värntjänstutbildningssakkunniga
framförda förslaget om införande av obligatoriska sommarläger
och ansett denna verksamhet i fortsättningen liksom hittills böra
byggas på frivillighetens grund. Vidare har departementschefen icke ansett
sig kunna förorda övningar med militär anstrykning för folkskolans elever.
Frågan om införande av obligatoriska friluftsövningar inom folkskolan har.
departementschefen ansett förtjäna beaktande och i allt väsentligt anslutit
sig till den uppfattning beträffande detta spörsmål, som framförts av skolöverstyrelsen.
Departementschefen har förklarat sig hava för avsikt att
framdeles underställa Kungl. Majit förslag i ämnet. Till en början torde —
framhåller departementschefen — denna friluftsverksamhet, på sätt skolöverstyrelsen
förordat, böra regleras provisoriskt i avvaktan på en mera
definitiv utformning i samband med den inom 1940 års skolutredning pågående
revisionen av folkskolans undervisningsplan. Överstyrelsen har framhållit,
att denna fråga borde provisoriskt kunna ordnas under innevarande
år.
I de ovannämnda motionerna I: 204 och II: 273 samt II: 292 har yrkats,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts föreliggande proposition angående
värn tjänstutbildning för skolungdom. I motionen II: 278 har föreslagits, att
värntjänstutbildningen skulle helt läggas på frivillig grund efter av Kungl.
Majit angivna riktlinjer. Slutligen har i motionen 11:293 hemställts, att
riksdagen måtte besluta dels att värntjänstutbildningen för manlig ungdom
skulle taga sin början först vid 16-årsåldern och i läroverken förläggas endast
till gymnasiets elevklasser, dels ock att i skrivelse till Kungl. Majit ej
mindre uttala sig för införande av obligatoriska frilufts- och idrottsdagar
vid folk- och småskolor, än även anhålla örn utredning beträffande anordnande
av frivillig värntjänstutbildning för den ungdom i 16—20 års-åldern,
som efter slutad skolgång i folkskola icke på annat sätt bereddes möjlighet
till sådan utbildning.
I sin skrivelse nr 264 framhöll — såsom i det föregående erinrats — 1940
års lagtima riksdag, att den utbildningsverksamhet, varom här vore fråga,
omfattades med ett betydande intresse av landets ungdom. Det år, som
gått sedan riksdagen gjorde detta uttalande, torde icke hava jävat att så
alltjämt är förhållandet. Utskottet är ense med departementschefen örn
24
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
att staten icke borde försumma att tillvarataga detta spontant framvuxna
intresse från ungdomens sida och inrikta det så, att det på bästa sätt kommer
landets försvarsberedskap till godo. De skäl, som i motionerna I: 204
och II: 273 samt II: 292 framförts för ett avslag å Kungl Maj:ts här ifrågavarande
förslag, kan utskottet icke finna bärande och ställer sig alltså avvisande
till motionerna i fråga. Det moderna kriget med dess totala karaktär,
vilket innebär nödvändigheten av civilbefolkningens aktiva medverkan
i landets försvar, medför, att ungdomen, långt ned i åldersklasserna, direkt
måste tagas i anspråk för olika samhälleliga uppgifter. En utbildning, som
tager sikte härpå, måste — så vitt utskottet kan finna — icke blott bliva
till fördel för vår allmänna beredskap, utan även, såsom departementschefen
framhållit, bliva ägnad att hos de unga framkalla och vidmakthålla
känslan av individuellt och gemensamt ansvar för nationens tryggande.
Vederbörande militära myndigheter hava också vitsordat betydelsen
av att värntjänstövningar komma till stånd såsom en förberedelse till värnpliktstjänstgöringen
och tjänstgöring i hemvärnet. Uskottet finner därför
liksom departementschefen befogat att värntjänstutbildning i viss utsträckning
upptages på skolväsendets program. Det måste enligt utskottets mening
ur olika synpunkter vara angeläget, att den uppväxande ungdomen
i tid bibringas uppfattning om nödvändigheten av dess medverkan till försvar
för vårt nationella oberoende och vår medborgerliga frihet.
De sakkunniga hava ansett, att grunden för värntjänstutbildningen skulle
läggas genom en systematiskt bedriven fysisk fostran. Liksom departementschefen
delar även utskottet denna mening. Det är emellertid då angeläget
att all ungdom i lämpliga åldrar blir delaktig av dylik fostran, således
också folkskolans elever. Lika viktigt är, att ungdomen i skolåldern
i största möjliga utsträckning erhåller utbildning i de speciella värntjänstgrenar,
som ansetts böra upptagas på de allmänna läroverkens och därmed
jämförliga skolors schema för friluftsdagarna, alltså luft-, gas- och brandskydd
för både manliga och kvinnliga lärjungar, hemtjänst och hemsjukvård
för kvinnliga lärjungar samt målspaning, rapportering och ordonnanstjänst
för samtliga lärjungar. Dylika övningar äro grundläggande och böra
i möjligaste mån förekomma i alla skolor. Införande av friluftsdagar även
i folkskolorna enligt i stort sett samma program som gäller och kan komma
att gälla för läroverken anser utskottet därför vara av största betydelse.
Utskottet ansluter sig alltså till den mening, som i detta hänseende framförts
i motionen II: 293. Denna fråga synes, såsom skolöverstyrelsen framhållit,
kunna provisoriskt ordnas redan under nästa läsår. Utskottet utgår
ifrån att så kommer att bliva förhållandet och vill betona vikten av att vid
dessa friluftsövningar särskilt beaktas följande grenar: simning, livräddning,
skidlöpning, skridskoåkning och orientering. Flickorna torde dessutom
framför allt böra utbildas i hemsjukvård. Jämväl övningar i luft-, gasoch
brandskydd, ordonnanstjänst och olyeksfallsvård m. m. dyl. synas så
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
25
vitt möjligt böra anordnas. För landsbygdens del torde det ur beredskapssynpunkt
vara särskilt betydelsefullt att ungdomen utbildas för biträde vid
bekämpande av skogsbränder. En del av den ifrågasatta utbildningen torde
såsom skolöverstyrelsen ifrågasatt i vissa fall kunna förläggas till fortsätt - ningsskolan.
Utskottet vill även framhålla, att utskottet skulle anse det värdefullt,
örn vissa övningar av ovan angivet slag kunde göras gemensamma för läroverks-
och folkskoleungdom.
Vad beträffar de mera kvalificerade värntjänstövningarna, vilka skulle
äga rum i läroverkens och därmed jämförliga läroanstalters högre klasser
under en samlad tid före höstterminens början, är utskottet ense med
departementschefen om lämpligheten av en dylik anordning samt att övningarna
böra omfatta de åldersstadier, departementschefen ifrågasatt. Utskottet
kan alltså icke biträda det i motionen II: 293 framställda yrkandet
örn begränsning av den egentliga värntjänstutbildningen till ungdom över
16 år.
Av vad sålunda anförts följer, att utskottet icke heller kunnat tillstyrka
förslaget i motionen II: 278, att den ifrågasatta utbildningen skulle bygga
helt på frivillighetens grund. Givetvis bör dock såsom departementschefen
framhållit individuell befrielse, helt eller delvis, från deltagande i övningarna
kunna lämnas, när så prövas erforderligt.
Den lösning av frågan om anordnande av en kvalificerad värntjänstutbildning,
som innefattas i förslaget örn obligatoriska samlade övningar för
lärjungar i de högre klasserna av läroverken m. fl. skolformer, har emellertid
endast begränsad räckvidd. Större delen av landets ungdom skulle icke
bliva i tillfälle att erhålla denna utbildning, nämligen den ungdom som
efter genomgången folkskola direkt övergår till förvärvsarbete. Då dylika
övningar äro av betydelse för vår allmänna försvarsberedskap, är det önskvärt
att bereda även annan ungdom än den, som på här ifrågavarande
åldersstadium åtnjuter fortsatt skolundervisning, tillfälle att deltaga i värntjänstövningar.
Chefen för armén har för sin del framhållit, att sistnämnda
kategori manlig ungdom vore den ur militär synpunkt viktigaste, varför
en utredning beträffande värntjänstutbildning för denna ungdom, som i utbildningshänseende
jämställde densamma med skolungdom, borde utan omgång
vidtagas. Arméchefen har antytt, att en lösning av frågan kunde vinnas
genom en anknytning till hemvärnet. Andra anordningar kunna möjligen
också ifrågakomma. Under åberopande av vad sålunda anförts anser utskottet
sig böra förorda, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla örn skyndsamt verkställande av utredning rörande anordnande av
dylik utbildning samt, sedan utredningens resultat föreligger, för riksdagen
framlägga förslag i ämnet. I avvaktan på att denna fråga vinner sin slutliga
lösning torde försöksvis de blivande värntjänstövningarna vid de allmänna
läroverken m. fl. läroanstalter — i män av utrymme — kunna hållas
öppna även för ungdom i åldern 15—20 år, som genomgått folkskola och
26
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
icke på annat sätt beredes möjlighet till dylik utbildning och som anmäler
sig till frivilligt deltagande i övningarna. Det synes böra ankomma på Kungl.
Majit att — efter närmare prövning av samtliga på frågan inverkande omständigheter
— vidtaga de åtgärder som för vinnande av nämnda syfte
kunna befinnas möjliga och lämpliga.
Med vad utskottet sålunda anfört torde motionen II: 293 — så vitt nu
är i fråga — få anses besvarad.
Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning, att den
obligatoriska värntjänstutbildningen vid de särskilda läroanstalterna bör
genomföras endast i den mån förutsättningarna för ett ändamålsenligt bedrivande
av densamma enligt skolöverstyrelsens beprövande i varje särskilt
fall befinnas föreligga.
I fråga örn lägerverksamhet anser utskottet i likhet med departementschefen,
att denna liksom hittills bör bygga på frivillighetens grund och i
ökad utsträckning understödjas av allmänna medel. Såsom i motionen
II: 278 framhålles, omfattas sådan verksamhet med mycket stort intresse
icke blott av städernas utan även av landsbygdens ungdom, varför någon
gränslinje mellan stad och landsbygd icke synes böra uppdragas, då det
gäller frågan om understöd till dylik lägerverksamhet.
Vad departementschefen i övrigt i detta sammanhang anfört och föreslagit
har icke givit utskottet anledning till erinran eller uttalande.
III. Värntjänstutbildningens närmare utformning.
a. Allmänna läroverk och högre kommunala skolor.
De sakkunniga hava förordat, att värntjänstutbildningen anknytes
till friluftsverksamheten.
De sakkunniga hava ansett sig beträffande friluftsdagarna vid de allmänna
läroverken och liknande undervisningsanstalter böra uttala, att dessa
dagar i så måtto uppfyllt förväntningarna, att de givit omväxling i det dagliga
skolarbetet, att de flerstädes givit kontakt med livet utanför skolan och
att de givit lärjungarna en del ökade kunskaper och färdigheter, men att
deras program på grund av bristfällig organisation och brist på kompetenta
ledare på många håll varit för lösliga. I detta hänseende måste en ändring
ske. Utan tvivel kunde en väl organiserad och skickligt ledd utbildning i
vederbörande friluftsgrenar i förening med gymnastikundervisningen bilda
grundstommen till en ungdomens försvarsberedskap. Till denna utbildning
ansåge de sakkunniga redan av detta skäl, att värntjänstutbildningen i första
hand borde anknytas.
Till de i friluftsverksamheten ingående grenarna, vilka för att värntjänstutbildningen
skulle kunna fylla sitt syfte måste erhålla ett delvis annat
innehåll, borde komma utbildning i luft-, gas- och brandskydd, målspaning,
rapportering och ordonnanstjänst samt olycksfallsvård. Vidare borde värntjänstutbildningen
omfatta för de manliga eleverna handgranatkastning,
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
27
skjutning, vapenkännedom och vapen vård samt för de kvinnliga eleverna
hem- och lägertjänst, hemsjukvård och barnavård.
Beträffande tiden för värntjänstut bildningen förklara
de sakkunniga, att utbildningstiden borde kunna begränsas till 15 dagar.
I anslutning härtill föreslå de sakkunniga, att i stället för nuvarande bestämmelser
örn friluftsdagar för läroverk och liknande läroanstalter måtte
införas bestämmelser av innehåll, att vid dessa skolor skulle finnas minst
15 frilufts- och värntjänstdagar per läsår, vilket innebure en ökning med 3.
Ökningen skulle vinnas genom förlängning av läsåret.
Skolöverstyrelsen bär föreslagit, att den egentliga värntjänstutbildningen
koncentreras till en sexdagarsperiod före höstterminens början.
Det vore en mycket enhällig uppfattning bland fackmän, som representerade
skjututbildning, att för dennas effektivitet en samlad övningstid,
ofta beräknad till omkring 6 heldagar eller 12 halvdagar i följd, vore vida
att föredraga framför de sakkunnigas förslag.
Men härtill komme, att en sådan anordning utan tvivel vore fördelaktigast
även från organisatorisk synpunkt och med hänsyn till det övriga
skolarbetet. Om på detta sätt ett antal särskilt för den egentliga värntjänstutbildningen
avsedda dagar samlades vid höstterminens början, när
lärjungarna komme utvilade tillbaka till skolan, så bortfölle den av
många uttalade farhågan, att de hittillsvarande idrottsdagarnas ursprungliga
och egentliga uppgift skulle gå förlorad, då de ofta krävande värntjänstövningarnas
innehåll överflyttades till dem.
Därtill komme yttermera, att dessa många över läsåret utströdda dagar
skulle onödigt splittra skolarbetet, vilket så långt som möjligt borde
skyddas.
Vidare vore det obestridligt, att det åtminstone ännu så länge vore
otillräckligt sörjt för ledare av värn tjänstövningarna, såvitt de skulle ligga
inströdda i skolåret, så att ett planmässigt anlitande av fackkunniga
krafter utanför skolan bleve försvårat eller omöjliggjort. Ja, ej ens skolans
egna krafter skulle kunna vid en sådan spridd anordning effektivt
tillvaratagas.
Efter att hava övervägt olika anordningar för anknytningen till
skolarbetet av denna sexdagarsperiod hade överstyrelsen
stannat för följande tillvägagångssätt:
Som bekant hade de allmänna läroverken och de kommunala mellanskolorna
266 dagars (38 veckors) undervisningstid under läsåret. Men dessa
38 veckor föreginges av en vecka, för vilken även avlöning utginge till
samtliga lärare och som i behövlig utsträckning skulle användas till inträdesoch
flyttningsprövningar. Denna veckas sex arbetsdagar kunde nu användas
till den egentliga värntjänstutbildningen. I den mån till ledare
vid dessa egentliga värntjänstövningar användes instruktörer utanför lärarnas
led, såsom, enligt överstyrelsens mening med fog, påyrkats av en
ansenlig mängd vittnesgill bedömare, uppstode ingen friktion alls med det
skolarbete, som då bedreves, d. v. s. prövningarna, utom att de lärjungar,
som deltoge i dessa, i behövlig grad finge permitteras.
Vid de kommunala flickskolorna, där ingen särskild vecka vore anslagen
till prövningar, torde för dessa övningar kunna tagas i anspråk dels de dagar,
som nu användes till prövningarna jämte uppropsdagen, tillsammans örn
-
28
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
kring fyra dagar, dels två av de vanliga idrottsdagarna. Liknande anordning
torde bli erforderlig vid vissa högre folkskolor.
Vid läroverken funnes åtskilliga lärare, som ägde sådan utbildning och
sådant intresse för värntjänstutbildningen, att de borde ifrågakomma som
ledare. Det torde i viss utsträckning icke vara oöverkomligt att överflytta
dessas befattning med prövningarna på kamrater. Övningslärarna, alltså
exempelvis gymnastiklärarna och lärarinnorna i slöjd och hushållsgöromål,
vore i alla händelser då, ehuru avlönade, fria från undervisning och kunde
alltså stå till disposition, fastän billigheten syntes kräva viss gottgörelse
för deras genom värntjänstarbetet ökade arbetsprestationer.
Till ledare utom nyss avsedda lärare borde givetvis för pojkarnas övningar
— huvudsakligen skjutövningar och därmed sammanhängande moment
— i första hand anlitas militära instruktörer. Men då under nuvarande
förhållanden risk torde föreligga för att icke tillräckligt många sådana
kunde undvaras för militära behov, borde vidare lämpliga hemvärns- och
landst ormsmän kunna tagas i anspråk. En särskild kategori, som här, såvitt
möjligt, borde ihågkommas, utgjordes av läraraspiranter och unga lärare
utan anställning men med tillräcklig militär utbildning.
För ledningen av flickornas övningar borde ifrågakomma, utom gymnastiklärarinnor,
lämpliga instruktriser med god utbildning för sjukvård, respektive
barnavård o. s. v.
En sådan norm för utväljande av ledare för den egentliga värntjänstutbildningen
syntes överstyrelsen stå i god överensstämmelse med riksdagens
och departementschefens uttalade förutsättning: att utbildningen skulle
handledas på ett omdömesgillt sätt och under sådan statlig kontroll, att den
fyllde en verklig uppgift i den allmänna försvarsberedskapen.
Det borde åligga rektor att i god tid, exempelvis örn möjligt före den
1 juni varje år, inkomma till skolöverstyrelsen med uppgift på det beräknade
antalet ledare jämte förslag till sådana. På huvudledaren, alltså i
normala fall gymnastikläraren, borde det ankomma att utarbeta detaljerat
program för övningarna och minst en månad före övningarnas början underställa
rektor detsamma.
I anslutning till sin uppfattning angående lämpligt åldersstadium för den
egentliga värntjänstutbildningen föresloge överstyrelsen, att denna skulle
beröra allenast gymnasiernas och högsta realskoleklassens
lärjungar. Då emellertid, särskilt i mindre, fristående
realskolor och motsvarande skolformer, antalet lärjungar i högsta klassen
ofta vore mycket litet, syntes hinder ej böra möta för att lärjungar ur näst
högsta klassen, vilka ägde därför lämpad utveckling, finge frivilligt utfylla
sådana små lärjungegrupper.
Sedan Kungl. Majit fastställt de allmänna grunderna för värntjänstutbildningens
ordnande, syntes det lämpligen böra anförtros åt skolöverstyrelsen
att låta utarbeta provisoriska riktlinjer för verksamhetens bedrivande,
åtföljda av exempel på planläggning av övningarna. Åt 1940 års skolutredning
torde böra överlämnas att med stöd av vunnen erfarenhet överväga
en mera definitiv utgestaltning av värntjänstutbildningens och idrottsdagarnas
program.
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
29
Skolöverstyrelsen hade emellertid förutsatt, att i princip de över läsåret
spridda idrottsdagarnas hittillsvarande allmänna ändamål skulle kvarstå
oförändrat (och alltså bland annat fortfarande inbegripa biologiska, geografiska
och andra studieutflykter), dock med tillägg av utbildning i luft-,
brand- och gasskydd samt annan samhällstjänst. Kvarstå borde givetvis
även nu gällande tillstånd enligt Kungl. Maj:ts beslut den 24 maj 1940 att
i lämplig utsträckning använda sådana dagar för ytterligare övning i skjututbildning
för manliga lärjungar.
De av de sakkunniga och skolöverstyrelsen förslagsvis upprättade timplanerna
för de speciella värntjänstgr enarna, såvitt
de avse gymnasierna, realskolans avslutningsklass samt flickskolorna utvisa
följande ämnesfördelning.
De sakkunnigas förslag.
Antal dagar1 ägnade åt
Ämne
I4, 55, 44,57,46
II4,1’, 67, 56
lil4, II3, 77, 66
IV4,
lil3
gossar
flickor
gossar
flickor
gossar
flickor
gossar
flickor
Luftskydd m. m............
i
i
7»
7 *
i
i
lh
V*
Rapporttjänst m. m..........
2
2
17*
17*
i
17*
7*
7*
Olycksf alisy ård............
7*
—
''h
—
7*
7*
7*
2''/*
Skjutning m. m............
6
—
6
—
6
—
6
—
Hem- och lägertjänst.........
—
7
—
2
—
2
—
3
Hemsjukvård.............
—
—
—
5
—
—
—
Barnavård...............
—
—
—
—
—
4
—
—
Summa dagar
97»
10
87*
9
8 7*
9
77*
67.
'') Heldag beräknas till 4—5 timmar, halvdag till 2—27* timmar.
Skolöverstyrelsens förslag.
Antal timmar, ägnade åt
Ämne
I4, 5\ 4
4,57,48
II4, I3, 67, 56
lil4, II3, 77, 68
IV4,
lil3
gossar
flickor
gossar
flickor
gossar
flickor
gossar
flickor
Luft^kydd m. m............
3
2
4
2
3
27*
—
27-i
Bapporttjänst m. m.........
5
5
6
3
5
5
—
27*
Olycksfallsvård............
1
—
—
—
— ■
77*
—
10
Skjutning m. m............
19
—
20
—
16
—
16
—
Uppträdande i mindre militära enheter
—
—
—
—
4
—
6
—
Instruktion av yngre elever.....
—
—
—
—
—
—
8
—
Lägerliv................
2
—
—
—
o
—
—
—
Simning................
—
5
—
5
—
5
—
5
Hem- och lägertjänst.........
—
18
—
5
—
10
—
10
Hemsjukvård.............
—
—
15
—
—
—
Summa timmar
30
30
30
30
30
30
30
30
30
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
Departementschefen har uttalat sin anslutning till skolöverstyrelsens förslag
rörande värn tjänstutbildningens förläggande till en samlad period
omedelbart före höstterminens början.
Vad överstyrelsen anfört syntes visa, att en dylik anordning rent organisatoriskt
vore till fördel och läte sig genomföra utan nämnvärda olägenheter.
De lärare, som lämpade sig såsom ledare, syntes sålunda utan större
tekniska svårigheter kunna stå till förfogande för utbildningsverksamheten.
Såsom av det föregående framginge, torde det vid en sådan planläggning av
verksamheten även vara lättare att erhålla militära instruktörer i den mån
sådana befunnes böra tagas i anspråk.
Mot detaljerna i överstyrelsens förslag torde i huvudsak intet vara att
erinra. Det borde framhållas, att utbildningsperioden vid de kommunala
flickskolorna och vissa högre folkskolor av skäl, som skolöverstyrelsen anfört,
torde böra inskränkas till fyra dagar. För att värntjänstutbildningen
skulle bli likvärdig för dessa skolors del, borde dock två av de obligatoriska
friluftsdagarna ägnas åt värntjänstutbildning, varvid borde tillses, att såvitt
möjligt endast utomhusövningar förekomme.
Beträffande de olika utbildningsgrenar, som borde ingå i värntjänstutbildningen,
hade skolöverstyrelsen i stort sett icke framställt några erinringar
mot de sakkunnigas förslag. Även departementschefen ansåge sig
kunna i huvudsak förorda det program, som av överstyrelsen föreslagits.
Emellertid ville departementschefen framhålla vikten av att värntjänstutbildningen
så långt ske kunde inriktades på individuell handledning av eleverna,
så att dessa på effektivaste sätt erhölle de kunskaper och färdigheter,
som med utbildningen åsyftades. Det torde få ankomma på Kungl. Majit
att med beaktande av vad sålunda anförts fastställa allmänna grunder för
värn tjänstutbildningens ordnande, varefter det borde ankomma på skolöverstyrelsen
att i samråd med vederbörande fackmyndigheter utarbeta
riktlinjer för verksamhetens bedrivande.
Värntjänstutbildningens utformning enligt de grunder, som sålunda av
departementschefen förordats, finge givetvis i viss mån försökskaraktär.
Jämkningar i programmet borde vidtagas i den män erfarenheter vunnes
eller ändrade förhållanden därtill föranledde.
En av de kvinnliga ämnesgrenar, som enligt de sakkunnigas förslag skulle
ingå i värntjänstutbildningen, nämligen barnavård, hade tilldragit sig ett
särskilt intresse i vissa remissyttranden. De sakkunniga hade tänkt sig
undervisningen i barnavård ordnad genom av svenska fattigvårds- och
barnavårdsförbundet anordnade ambulerande kurser örn tre dagar i följd.
Socialstyrelsen, medicinalstyrelsen och styrelsen för statens institut för folkhälsan
m. fl. hade tillstyrkt införande av obligatorisk utbildning i barnavård.
I vissa yttranden, bland annat av skolöverstyrelsen, yppades tvekan i fråga
örn värdet av en kortare kurs i detta ämne. Vid en koncentration av den
egentliga värntjänstutbildningen till en samlad period före höstterminens
början på sätt departementschefen förordat torde undervisning i barnavård
icke lämpligen kunna anordnas i den form, de sakkunniga tänkt sig. Med
hänsyn härtill och med beaktande av den tvekan rörande den föreslagna
utbildningens ändamålsenlighet, som kommit till synes, vore departementschefen
icke nu beredd att förorda införande av barnavårdsutbildning såsom
en obligatorisk utbildningsgren. Departementschefen ville dock framhålla
sina starka sympatier för de sakkunnigas uppslag och förutsatte, att spörsmålet
bleve föremål för övervägande inom 1940 års skolutredning.
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
31
Det förslag i fråga om värntjänstutbildningens utformning, som departementschefen
här förordat, lämnade i princip den nuvarande obligatoriska
friluftsverksamheten obeskuren. I likhet med skolöverstyrelsen förutsatte
departementschefen dock, att friluftsövningamas nuvarande program i
lämplig omfattning kompletterades med sådana övningar, som även inginge
i den speciella värntjänstutbildningen, såsom luft-, brand- och gasskydd
och annan beredskapstjänst. Det nu gällande medgivandet att i lämplig utsträckning
använda idrottsdagar till skjututbildning torde även böra kvarstå;
härigenom skulle möjliggöras vidmakthållande av de färdigheter, som
förvärvats under den samlade utbildningsperioden. — Med den ståndpunkt
rörande värntjänstutbildningens anknytning till friluftsverksamheten under
läsåret, som departementschefen sålunda intagit, saknade han anledning
att förorda en ökning av antalet friluftsdagar.
Det hittills anförda hade haft avseende närmast på de åldersgrupper, för
vilka värn tjänstutbildning borde vara i princip obligatorisk. För de lägre
klasserna torde vissa av de såsom värn tjänstgrenar betecknade övningarna
böra i lämplig utsträckning upptagas på programmet för friluftsverksamheten.
Sålunda torde övningar i luft-, gas- och brandskydd böra förekomma
liksom oek i någon utsträckning även i annan beredskapstjänst.
b. Folk- och småskoleseminariet*.
Departementschefen har framhållit, att frågan örn införande av obligatoriska
friluftsövningar vid folkskoleväsendet aktualiserade spörsmålet, i
vad mån folk- och småskollärarnas nuvarande utbildning toge sikte bland
annat på ledandet av dylika övningar. Skolöverstyrelsen hade anfört att
denna utbildning i viss utsträckning redan nu torde kunna anses i detta
hänseende vara tillfyllest. I likhet med skolöverstyrelsen funne departementschefen
dock önskvärt, att utbildningen kompletterades med en kurs,
speciellt avsedd för de civila värntjänstutbildningsgrenar, såsom luftskydd
och olycksfallsvård, som borde inordnas under folkskolornas friluftsverksamhet.
De blivande småskollärarinnorna syntes även böra göras förtrogna
med de uppgifter, som kunde komma att anförtros dem vid evakuering och
koloniverksamhet. Det borde ankomma på Kungl. Majit att meddela de
bestämmelser i ämnet, som kunde befinnas påkallade.
Några vapenövningar för manliga elever vid folkskoleseminarierna ifrågasatte
departementschefen icke.
c. Övriga högre skolformer.
Departementschefen har anfört i huvudsak följande:
Departementschefen ansåge sig icke böra ifrågasätta någon speciell värntjänstutbildning
för eleverna vid högre lärarinneseminariet. Dock borde eleverna
erhålla teoretisk kännedom örn värntjänstutbildningens innebörd och i
övrigt beredas tillfälle att i likhet med akademiskt utbildade lärare genomgå
de ledarkurser, vilka torde böra anordnas (se nedan).
Då skolköks- och handarbetsliirarinnor konnne att i viss utsträckning tagas
i anspråk såsom ledare av värntjänstutbildningen för kvinnliga lärjungar,
32
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
Utskottet.
syntes det lämpligt att, vid skolköks- och handarbetsseminarier meddelades
sådan utbildning, som kunde göra lärarinnorna skickade att handhava dessa
uppgifter.
De sakkunniga hade förutsatt, att värntjänstutbildning vid statsunderstöddu
privatläroverk skulle anordnas i överensstämmelse med vad som föreslagits
för motsvarande statliga och kommunala skolor. Departementschefen
hade icke funnit anledning till erinran häremot. Dock borde vid bestämmelsernas
utformning hänsyn tagas därtill, att reglerande föreskrifter icke för
dessa skolors del meddelats rörande frilufts- och lovdagar.
Vid de tekniska gymnasierna borde värntjänstutbildningen lämpligen förläggas
parallellt med fältmätningsövningarna och begränsas till utbildning i
skjutning, luftskydd m. m. samt olycksfalls vård. Vid de tekniska fackskolorna
borde skjututbildning icke föreskrivas utan utbildning begränsas till att avse
luftskydd m. m. samt olycksfallsvård och omfatta 2 ä 3 dagar.
För handelsgymnasiernas lärjungar borde värntjänstutbildningen koncentreras
till en sexdagarsperiod vid höstterminens början, i samband varmed
arbetsåret borde förlängas från nuvarande minst 36 till minst 37 läsveckor.
Då emellertid vissa svårigheter kunde uppstå att anskaffa erforderliga ledare
för utbildningen — sålunda torde exempelvis särskild lärare i gymnastik i allmänhet
saknas — borde värntjänstutbildnings anordnande i de särskilda
fallen göras beroende av huruvida lämpliga ledare kunde i erforderlig utsträckning
stå till förfogande. , .
Beträffande de kommunala och enskilda anstalterna för yrkesundervisning
borde utbildningen även göras beroende av tillgången på lämpliga ledare.
Någon obligatorisk värntjänstutbildning syntes icke böra förekomma vid
folkhögskolorna. Departementschefen förordade dock att åtgärder vidtoges
för uppmuntrande av frivillig värntjänstutbildning vid dessa skolor. Det
anförda torde även böra gälla lantbruksundervisningsanstalterna.
Under åberopande av vad utskottet i det föregående anfört får utskottet
giva sin anslutning till vad departementschefen föreslagit med avseende å
värntjänstutbildningens närmare utformning vid allmänna läroverk, högre
kommunala skolor, folk- och småskoleseminarier samt övriga högre skolformer.
IV. Värntjänstutbildningens ledning.
a. Lokal ledning.
Departementschefen har i fråga om värntjänstutbildningens lokala ledning
anfört:
I det föregående hade departementschefen framhållit betydelsen av att
lämpliga ledare i tillräckligt antal stå till förfogande för värntjänstutbildningen.
Vid en begränsning i enlighet med departementschefens förslag av utbildningsverksamhetens
omfattning, både vad anginge medtagna ämnesområden
och urvalet av läroanstalter, ökades givetvis möjligheterna att sovra
bland de ledarkrafter, som kunde stå till buds. Departementschefen förutsatte,
att vederbörande skolors lärare i första hand i så stor utsträckning som möjligt
anlitades såsom ledare. Först i andra hand syntes utomstående krafter böra
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
33
tagas i anspråk, varvid det givetvis vore önskvärt, att endast kvalificerade
fackmän såvitt möjligt komme i fråga.
Vad nu anförts gällde värntjänstutbildningens samtliga grenar, såväl de
egentliga vapenövningarna som ock övriga grenar. Huvudansvaret för utbildningen
borde åligga vederbörande gymnastiklärare, såvitt anginge andra än
de rent kvinnliga utbildningsgrenarna hem- och lägertjänst samt hemsjukvård.
Utbildningen i hem- och lägertjänst borde närmast ankomma på de kvinnliga
övningslärarna med biträde av behövligt antal andra därtill lämpade lärarinnor
eller, där så funnes påkallat, utomstående kvinnliga krafter. Undervisningen
i hemsjukvård borde, där så ske kunde, anordnas i samverkan med
svenska röda korset eller andra organisationer.
Departementschefen ville betona nödvändigheten av att urvalet av ledare
i varje särskilt fall skedde med den största omsorg och att ledarskapet endast
anförtroddes kompetenta och för saken intresserade personer med förmåga
både att handhava undervisningen och att väcka ungdomens intresse för de
uppgifter, utbildningen ville tillgodose. Departementschefen erinrade i detta
sammanhang om att utbildningsverksamheten, såsom förut antytts, borde
igångsättas vid varje särskild skola först sedan det visats, att skolan verkligen
förfogade över lärare, som kunde godtagas såsom ledare för värntjänst utbildningen.
I det följande ämnade departementschefen närmare ingå på frågan örn anordnande
av utbildningskurser för lärare i syfte att göra dem skickade att
handhava ledningen av värntjänstutbildningen. I detta sammanhang ville
departementschefen dock framhålla, att han i likhet med flertalet i ärendet
hörda myndigheter och sammanslutningar icke kunde tillstyrka, att genomgång
av dylik utbildningskurs bleve ålagd nuvarande eller blivande lärare som
en skyldighet. Ett sådant åläggande syntes icke erforderligt, ej heller principiellt
eller praktiskt lämpligt.
b. Central ledning.
De sakkunniga lia föreslagit dels en särskild konsulentorganisation, beståstående
av 26 lokala konsulenter (värntjänstkonsulenter) och huvudsakligen
avsedd för värntjänstutbildningen vid landsbygdens folkskolor, dels
ock en förstärkning av skolöverstyrelsens gymnastikinspektion genom inrättande
av ytterligare en befattning såsom andre gymnastikkonsulent och
förste gymnastikkonsulentbefattningens ersättande med en gymnastikrådstjänst
i 30 lönegraden. Beträffande motiveringen för det förstnämnda förslaget
torde få hänvisas till betänkandet.
Skolöverstyrelsen har avstyrkt förslaget om en särskild konsulentorganisation
men tillstyrkt förslaget om förstärkning av överstyrelsens gymnastikinspektion.
Statskontoret har bestämt avstyrkt inrättandet av lokala värntjänstkonsulenter
liksom även en förändring av förste och andre gymnastikkonsu
Bihang
lill riksdagens protokoll 101)1. 6 sami. Nr 170.
JJtskottet.
34 Statsutskottets utlåtande Nr 179.
lenternas löneställning. Däremot har statskontoret icke motsatt sig inrättandet
av ytterligare en gymnastikkonsulentbefattning i lönegraden Eo 21.
Medicinalstyrelsen har framhållit, att, därest den föreslagna värntjänstutbildningen
skulle kunna organiseras med den omfattning de sakkunniga
tänkt sig, skolläkarorganisationen måste genomföras för alla skolformer i
vårt land. Som en ofrånkomlig konsekvens härav följde, att skolöverstyrelsen,
som av naturliga skäl föreslagits komma att ha hand örn överledningen
av skolungdomens värn tjänstutbildning, kompletterades med nödig medicinsk
sakkunskap. I första hand borde tillsättas en skolöverläkare såsom
ledare av en skolhygienisk avdelning inom skolöverstyrelsen.
Chefen för armén har funnit det naturligt och lämpligt, att överledningen
av utbildningen anförtroddes åt skolöverstyrelsen.
Departementschefen har för egen del anfört:
Departementschefen delade den av de sakkunniga uttalade uppfattningen,
att den centrala ledningen av värntjänstutbildningen borde ankomma på skolöverstyrelsen
och närmast dess gymnastikinspektion. Det vore av största vikt,
att skolöverstyrelsen noggrant följde och övervakade värntjänstutbildningens
planläggning och biträdde den lokala ledningen med råd och anvisningar. Då
denna verksamhet torde komma att medföra en avsevärd utökning av de
arbetsuppgifter, som nu ankomme på gymnastikinspektionen, syntes det nödvändigt,
att denna förstärktes på ändamålsenligaste sätt. Någon tids erfarenhet
syntes emellertid böra avvaktas, innan en mer definitiv omorganisation av
gymnastikinspektionen ifrågasattes. Departementschefen begränsade sig för
närvarande till att föreslå, att ett visst belopp ställdes till överstyrelsens förfogande
att användas till ersättning åt den särskilda personal, som funnes
böra anställas för ändamålet. Departementschefen erinrade, att av de anslagsmedel,
som för närvarande stöde till skolöverstyrelsens förfogande för grundavlöningar
till icke-ordinarie personal, ett belopp av 8,500 kronor vore avsett
till ersättning åt inspektörer och sakkunniga biträden hos skolöverstyrelsen
utan närmare angiven fördelningsgrund. Departementschefen förordade för
egen del, att detta belopp för nästa budgetår förstärktes med förslagsvis 8,000
kronor i syfte att tillgodose behovet av särskilda sakkunniga biträden vid
sidan av de nuvarande gymnastikkonsulenterna för ledning av värntjänstutbildningen.
I annat sammanhang ämnade departementschefen vid anmälan av
skolöverstyrelsens anslagsbehov för nästa budgetår hemställa om ifrågavarande
anslagsförstärkning.
De sakkunnigas förslag om inrättande av en särskild lokal konsulentorganisation
funne departementschefen sig med den ståndpunkt han intagit i fråga
örn värntjänstutbildning inom folkskoleväsendet icke kunna förorda.
Medicinalstyrelsens förslag om tillsättande av en skolöverläkare som ledare
för en skolhygienisk avdelning inom skolöverstyrelsen borde icke i detta sammanhang
komma under bedömande utan upptagas i samband med den
aktuella frågan örn ordnandet av den skolhygieniska verksamheten i vårt land.
Emot departementschefens förslag med avseende å värntjänstutbildningens
ledning har utskottet icke funnit anledning till erinran. Utskottet finner sålunda,
bland annat, i likhet med departementschefen, att genomgång av särskild
utbildningskurs icke bör åläggas lärare såsom en skyldighet.
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
35
V. Kostnadsberäkningar.
a. Kostnader för ledare.
De sakkunniga ha föreslagit, att de lärare, på vilka ansvaret för planläggningen
och ledningen av skolungdomens värntjänstövningar i första
hand skulle komma att vila, d. v. s. vanligen vederbörande gymnastiklärare,
skulle tillerkännas ersättning för detta arbete i form av en ökning
från tre till fyra av det antal veckotimmar, vartill arbetet med organiserandet
av friluftsverksamheten jämlikt civila avlöningsreglementets bestämmelser
högst må uppskattas vid bestämmandet av årslönen. Detta
förslag har biträtts av skolöverstyrelsen, som därjämte förordat, att även
övriga lärare i övningsämnen skulle tillerkännas ersättning efter enahanda
grunder. Andra lärare skulle enligt de sakkunniga erhålla ersättning endast
i form av minskning av den egentliga undervisningen för vecka i enlighet
med därför gällande bestämmelser; skolöverstyrelsen däremot har föreslagit,
att även dessa lärare skulle tillerkännas kontant ersättning för arbetet
med värntjänstutbildningen, nämligen i form av visst arvode för undervisningstimme.
För egen del har departementschefen i likhet med statskontoret icke kunnat
tillstyrka särskild ersättning åt lärare, vilka tjänstgjorde såsom utbildningsledare.
Sådan tjänstgöring borde — liksom medverkan vid ledning av friluftsverksamheten
— ingå såsom ett led i den läraren åliggande undervisningsskyldigheten.
Att utbildningstiden vid bifall till vad departementschefen förordat
komme att förläggas till tiden närmast före höstterminens början syntes icke
kunna åberopas såsom skäl för en motsatt mening. Departementschefen erinrade
om att lärare som regel vore skyldig att utan särskild ersättning lämna
erforderligt biträde vid de inträdes- och flyttningsprövningar, som påginge just
under ifrågavarande tid. Lärarna måste sålunda under alla omständigheter
vara beredda att fullgöra arbete för skolans räkning under denna tid, varför
ett deltagande i värntjänstutbildningen såsom ledare icke torde kunna betraktas
såsom alltför tyngande, särskilt örn — såsom förutsattes — de för denna
speciella uppgift lämpliga lärarna i så stor utsträckning, som prövades lämpligen
kunna ske, befriades från prövningsarbete under ifrågavarande tid. Departementschefen
vore övertygad om att lärarna beredvilligt skulle ställa sina
krafter till förfogande för medverkan i denna utbildning.
Örn departementschefen sålunda på anförda skäl icke vore beredd att förorda
särskild ersättning åt skolans egna lärare för arbetet med värntjänstutbildningen,
ställde sig saken likväl annorlunda, därest såsom utbildningsledare
anlitades utomstående personer. I dessa fall torde ersättning böra utgå
med belopp, som prövades skäligt, dock med högst 5 kronor flir utbildningstimme.
Dagsersättningen torde böra maximeras till 20 kronor. Det borde
framhållas, att någon särskild ersättning till såsom ledare kommenderad militär
personal icke torde böra utgå. Örn såsom militär ledare anlitades personal
från annan ort än den, där värntjänstutbildningen .skulle äga rum, torde reseoch
traktamentsersättning böra utgå enligt de grunder, som tillämpades inom
36
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
försvarsväsendet. Anmärkas kunde i detta sammanhang, att hemvärnspersonal
torde böra erhålla ersättning enligt samma grunder, som förordats för
utomstående personer.
Kostnaderna för såsom ledare anlitade utomstående torde, under antagande
att omkring hälften av ledarna äro lärare, kunna beräknas till högst omkring
50,000 kronor för nästa budgetår, vilket belopp komme att reduceras i den
mån för de manliga lärjungarnas vapenövningar kunde påräknas kommenderad
militär personal.
Det hittills anförda hade närmast avseende på statliga läroanstalter och
högre kommunala skolor. Utgifterna för ifrågavarande ersättningar vid dessa
skolor torde böra bestridas från de anslag, ur vilka lönekostnader i allmänhet
vid nämnda läroanstalter bestredes. Härvid förutsattes, att dessa ersättningar
skulle vad beträffade de högre kommunala skolorna fördelas mellan statsverket
och skolornas huvudmän på sätt skedde beträffande avlöningskostnaderna
i övrigt vid dessa skolor. Någon ändring i de i andra sammanhang verkställda
anslagsberäkningarna för nästa budgetår syntes icke vara erforderlig.
Det borde påpekas, att sannolikheten talade för att den obligatoriska värntjänstutbildningen,
med hänsyn till vad i det föregående yttrats rörande betingelserna
för ett igångsättande av sådan utbildning, icke torde kunna under
nästa budgetår i full utsträckning komma till stånd.
Vid övriga läroanstalter, där värntjänstutbildning i egentlig mening skulle
kunna förekomma, torde utbildningsledarna böra tillerkännas ersättning i
samma utsträckning som nyss angivits. Det syntes dock icke erforderligt att
i detta hänseende meddela reglerande föreskrifter. Då det torde vara motiverat,
att kostnaderna i vassa fall till en del ersattes av statsmedel, ville departementschefen
föreslå, att anslagsmedel ställdes till förfogande, ur vilka efter
prövning i varje särskilt fall borde beviljas bidrag för ändamålet, dock högst
med belopp, som kunde utgå vid tillämpning av de i det föregående förordade
grunderna. Det torde vara tillräckligt, om för detta ändamål för nästa budgetår
avsåges ett belopp av 10,000 kronor.
I detta sammanhang ville departementschefen framhålla, att han icke
funnit anledning föreligga att för närvarande taga ställning till frågan, huruvida
och i vad mån handelsgymnasierna borde tillerkännas ersättning för de
merkostnader, som kunde uppstå vid förlängning av läsåret. Till denna fråga
torde ställning böra tagas först efter närmare utredning i samband med
anslagsberäkningarna för budgetåret 1942/43.
De kostnader, som kunde uppkomma vid anordnandet av de i det föregående
angivna särskilda kurserna vid folk- och småskoleseminarier, torde böra
i vanlig ordning bestridas från de för dessa läroanstalter anvisade anslagen,
under vilka dock särskilda medel för ändamålet knappast torde böra beräknas.
b. Kostnader för materiel.
Departeme?itschefen har förordat anvisande av ett engångsbelopp å 50,000
kronor såsom bidrag till anskaffande av materiel. Det vore uppenbarligen av
största betydelse, att undervisningsmateriel funnes tillgänglig i erforderlig utsträckning,
därest värntjänstutbildningen skulle kunna bli effektiv. I nämnda
summa hade inräknats även de kostnader, som belöpte på innevarande budgetår
och som efter närmare prövning kunde befinnas böra ersättas av statsmedel.
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
37
De årliga utgifterna för materiel till värntjänstutbildningen avsåge allenast
vissa utgifter för skjututbildningen, i första hand ammunition. För detta ändamål
torde ett belopp av 120,000 kronor vara tillräckligt. I detta sammanhang
kunde framhållas, att, enligt vad departementschefen inhämtat, svårigheter
icke torde uppstå att anskaffa för skjututbildningen erforderlig materiel.
Departementschefen förordade alltså, att tillhopa (50,000 + 120,000 =)
170,000 kronor anvisades till anskaffande av materiel, varav 50,000 kronor
belöpte på engångsutgifter. Då materielanskaffningen syntes böra i god tid
äga rum, borde lämpligen nämnda belopp anvisas på tilläggsstat II till riksstaten
för innevarande budgetår såsom ett reservationsanslag till bidrag till
vissa kostnader för värntjänstutbildning vid de allmänna läroverken m. fl.
läroanstalter. Det syntes av praktiska skäl lämpligt att i detta anslag inräkna
jämväl förutnämnda anslagsmedel till vissa ledararvoden, 10,000 kronor, varför
anslaget torde böra uppföras med tillhopa (170,000 -j- 10,000 =) 180,000
kronor.
c. Kostnader för ledarkurser.
Skolöverstyrelsen har erinrat om att under sommaren 1940 anordnats
två fristående kurser i värntjänstutbildning för gymnastiklärare vid de allmänna
läroverken m. fl. läroanstalter, den ena för manliga och den andra
för kvinnliga gymnastiklärare (jfr propositionen nr 1 till 1940 års urtima
riksdag, sid. 29). En fristående kurs av samma slag borde enligt överstyrelsens
mening anordnas sommaren 1941. Kostnaden kunde beräknas till
omkring 23,000 kronor enligt följande uppställning:
Arvode till föreståndaren för kursen.......................... 350 kronor
Arvoden till 4 biträdande ledare å 250 kronor................... 1,000 »
Dagtraktamenten ä 8 kronor åt 90 deltagare under 3 veckor (90x21x8) . . . 15,120 »
Resekostnadsbidrag å 50 kronor............................ 4,500 »
Föreläsningar....................................... 400 »
Hyra av materiel..................................... 1,000 »
Organisationskostnader............................. 500 >
. Summa 22,870 kronor.
Departementschefen har anslutit sig till skolöverstyrelsens förslag, dock
med den ändringen, att han funne kostnaderna böra begränsas till 20,000
kronor. Ett särskilt reservationsanslag borde anvisas för detta ändamål på
riksstaten för nästa budgetår.
I detta sammanhang har departementschefen erinrat, att skolöverstyrelsen
hemställt örn anvisande av 50,000 kronor av statsmedel såsom bidrag till
enskilda sammanslutningar för beredande av frivillig lägervistelse åt skolungdom.
Departementschefen funné det för egen del synnerligen önskvärt, att
statligt bidrag lämnades till detta ändamål. Medel för främjande av sådan
frivillig lägerverksamhet torde dock icke böra anvisas på riksstaten under
Utskottet.
38 Statsutskottets utlåtande Nr 179.
åttonde huvudtiteln utan i stället i ökad utsträckning ställas till förfogande ur
fonden för friluftslivets främjande. I detta hänseende hade departementschefen
samrått med chefen för handelsdepartementet. Departementschefen ville
påpeka, att denna fond redan nu toges i anspråk för sådana ändamål.
Då utskottet icke funnit något att invända mot de verkställda kostnadsberäkningarna
och vad därmed står i samband, tillstyrker utskottet Kungl.
Maj:ts förslag örn anvisande dels å tilläggsstat II för innevarande budgetår
av ett anslag å 180,000 kronor till Bidrag till vissa kostnader för värntjänstutbildning
vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter, dels ock för budgetåret
1941/42 ett anslag å 20,000 kronor till Kurser i värn tjänstutbildning vid
de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter.
VI. Hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
I. att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition och med avslag å motionerna I: 204
samt II: 273, II: 278 och II: 292,
a) till Bidrag till vissa kostnader för värntjänstutbildning
vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1940/41 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 180,000 kronor;
b) till Kurser i värntjänstutbildning vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter för budgetåret 1941/42 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 20,000
kronor;
c) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit
ville skyndsamt låta verkställa utredning i av utskottet
ovan angivna hänseenden;
IIV att motionen II: 293, i den mån den icke må anses
besvarad med vad utskottet här ovan anfört och hemställt,
icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 13 juni 1941.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
89
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Joh. Nilsson i Malmö, Oscar Olsson,
Per Gustafsson, Pauli, Bergman, Lindström, Heiding, Andrén, Sven Larsson, Carlström och Berntson;
samt
från andra kammaren: herrar Jonsson i Eskilstuna, Törnkvist, Eriksson i Stockholm, Svensson
i Grönvik, Ward, Persson i Falla, Lindberg i Umeå, Holmdahl, Wallentheim, Viklund, Hansson i
Rubbestad och Bergvall.
40
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
Reservationer:
1) av herrar Per Gustafsson, Heiding, Jonsson i Eskilstuna, Törnkvist,
Eriksson i Stockholm och Svensson i Grönvik, vilka ansett,
dels att utskottets yttrande under avdelning II. Allmänna synpunkter bort
hava följande lydelse:
»Såsom av den---läroverks- och folkskoleungdom.
Vad beträffar de mera kvalificerade värntjänstövningarna, vilka skulle
äga rum i läroverkens och därmed jämförliga läroanstalters högre klasser
under en samlad tid före höstterminens början, är utskottet principiellt
ense med departementschefen örn lämpligheten av en dylik anordning. Utskottet
anser emellertid i anslutning till det i motionen II: 293 framställda
yrkandet, att obligatoriska skjutövningar böra bedrivas allenast i gymnasiets
tre översta ringar och motsvarande klasser i därmed jämförliga skolformer,
således ej i högsta realskoleklassen eller i med denna jämförlig gymnasieklass;
i dessa klasser bör salunda en obligatorisk sammanhängande
övningsperiod icke förekomma. Härigenom skulle i huvudsak tillgodoses
önskemålet örn att skjutövningar icke skulle bedrivas med lärjungar
under 16 år.
Av vad---i ämnet. I avvaktan på att denna fråga vinner sin slutliga
lösning torde försöksvis de blivande värntjänstövningarna vid de allmänna
läroverken m. fl. läroanstalter — i mån av utrymme — kunna hållas öppna
även för ungdom i åldern 16—20 år, som genomgått folkskola och icke på
annat sätt beredes möjlighet till dylik utbildning och som anmäler sig till
frivilligt deltagande i övningarna. Det synes böra ankomma på Kungl. Maj:t
att — efter närmare prövning av samtliga på frågan inverkande omständigheter
— vidtaga de åtgärder som för vinnande av nämnda syfte kunna befinnas
möjliga och lämpliga.
Med vad utskottet salunda anfört torde motionen II: 293 få anses besvarad.
Utskottet ansluter sig---erinran eller uttalande.»;
dels att utskottets yttrande under avdelning III. Värntjänstutbildningens
närmare utformning bort hava följande lydelse:
»Utskottet kan giva sin anslutning---högre skolformer, dock med
den modifikation, som följer av vad utskottet i det föregående anfort.»;
dels att utskottets yttrande under avdelning V. Kostnadsberäkningar bort
hava följande lydelse:
»Utskottet har icke funnit annan anledning till erinran mot de verkställda
kostnadsberäkningarna och vad därmed står i samband, än att utskottet med
hänsyn till den ståndpunkt i fråga örn värntjänstutbildningens omfattning,
som utskottet i det föregående intagit, funnit sig böra beräkna de årliga kost
-
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
41
naderna för materiel till 100,000 kronor i stället för 120,000 kronor. Till följd
härav torde det av Kungl. Majit på tilläggsstat II till riksstaten för innevarande
budgetår äskade anslaget å 180,000 kronor till bidrag till vissa kostnader
för värntjänstutbildning vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter
kunna minskas med 20,000 kronor till 160,000 kronor. Kungl. Maj:ts förslag
om anvisande av ett reservationsanslag å 20,000 kronor till kurser i värntjänstutbildning
vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter tillstyrkes
av utskottet.»;
dels ock att utskottets hemställan bort erhålla följande lydelse:
»Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
I. att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition och med avslag å motionerna I: 204
samt II: 273, II: 278 och II: 292,
a) till Bidrag till vissa kostnader för värntjänstutbildning
vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1940/41 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 160,000 kronor;
b) till Kurser--- 20,000 kronor;
c) i skrivelse---angivna hänseenden;
II. att motionen II: 293 må anses besvarad med vad utskottet
här ovan anfört och hemställt.»;
2) av herr Hansson i Rubbestad, som — med biträdande i övrigt av den
under 1) angivna reservationen — ansett, att de stycken (sid. 24 och 25) i
utskottets yttrande under avdelning I. Allmänna synpunkter, vilka börja
med orden »De sakkunniga hava» samt sluta med orden »läroverks- och folkskoleungdom»
bort utgå och ersättas med ett uttalande av följande lydelse:
»De sakkunniga hava ansett, att grunden för värntjänstutbildningen skulle
läggas genom en systematiskt bedriven fysisk fostran. Liksom departementschefen
delar även utskottet denna mening. Lika viktigt är, att ungdomen i
skolåldern särskilt i de högre årsklasserna i största möjliga utsträckning erhåller
utbildning i de speciella värntjänstgrenar, som ansetts böra upptagas
på de allmänna läroverkens och därmed jämförliga skolors schema för friluftsdagarna,
alltså luft-, gas- och brandskydd för både manliga och kvinnliga
elever, hemtjänst och hemsjukvård för kvinnliga lärjungar samt målspaning,
rapportering och ordonnanstjänst. Denna fråga synes, såsom skolöverstyrelsen
framhållit, kunna provisoriskt ordnas redan under nästa läsår. Utskottet
utgår från att så kommer att bliva förhållandet, och vill betona vikten av
att vid dessa friluftsövningar särskilt beaktas följande grenar: simning, livräddning,
skidlöpning, skridskoåkning och orientering. Flickorna torde dessutom
framför allt böra utbildas i hemsjukvård. Jämväl övningar i luft-, gasoch
brandskydd, ordonnanstjänst och olycksfallsvård m. m. dylikt synas så
vitt möjligt böra anordnas.
Bihang till riksdagens protokoll 19^1. 6 sami. Nr 179.
4
42
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
Kravet om införande av friluftsdagar även i folkskolorna enligt i stort sett
samma program som kan komma att gälla för läroverken, såsom yrkats i
motionen II: 293, anser sig utskottet icke kunna biträda, då ungdomen i det
åldersstadium, som gäller för folkskolan, bör vara befriad från värntjänstövningar.
»;
3) av herrar Oscar Olsson och Ward, vilka ansett,
dels att utskottets yttrande under avdelning I. Allmänna synpunkter bort
hava följande lydelse:
»Såsom av den---läroverks- och folkskoleungdom.
Vad beträffar de mera kvalificerade värntjänstövningarna, vilka skulle
äga rum i läroverkens och därmed jämförliga läroanstalters högre klasser
under en samlad tid före höstterminens början, är utskottet principiellt
ense med departementschefen örn lämpligheten av en dylik anordning. Utskottet
anser emellertid, att skjutövningar böra bedrivas allenast i gymnasiets
tre översta ringar och motsvarande klasser i därmed jämförliga skolformer,
således ej i högsta realskoleklassen eller i med denna jämförlig gymnasieklass;
däremot torde under ifrågavarande tid för dessa klassers vidkommande
böra bedrivas obligatoriska övningar i övriga värn tjänstgrenar.
Härigenom skulle i huvudsak tillgodoses det i motionen II: 293 framställda
önskemålet örn att skjutövningar icke skulle bedrivas med lärjungar under
16 år.
Av vad sålunda anförts följer, att utskottet icke kunnat biträda förslaget
i motionen II: 278, att den ifrågasatta utbildningen skulle bygga helt på
frivillighetens grund. Av motiveringen framgår emellertid att motionärens
opposition mot den obligatoriska värntjänstutbildningen egentligen endast
riktar sig mot de rent militära övningarna, således praktiskt taget skjutövningarna.
Den starka opposition, som på många håll kommit till synes
mot förslaget, torde i stort sett hava samma motivering. Full enighet torde
kunna vinnas, om förslaget ändrades på den enda punkten att skjutövningarna
bleve frivilliga. Enligt överbefälhavarens mening borde det väsentliga
i värntjänstutbildningen vara att främja ungdomens fysiska och psykiska
utbildning. Någon risk för att ett mera betydande antal lärjungar skulle
undandraga sig skjutövningarna, även om dessa bleve frivilliga, torde inte
föreligga. Då utskottet anser det vara betydelsefullt, att nationen så långt
möjligt står enig omkring det väsentligen bärande i den genomgripande åtgärden
att införa värntjiinstövningar i skolorna, och då angelägenheten av
skjutövningar synes kunna tillgodoses lika väl på frivillighetens väg, förutsätter
utskottet att Kungl. Maj:t vid förslagets genomförande träffar anordningar,
som inte göra dessa övningar obligatoriska för eleverna.
Därvid torde också böra övervägas lämpligheten av att inordna de rent
militära övningarna helt eller delvis i hemvärnsorganisationen och den frivilliga
skytteröreisen. Chefen för armén har tänkt sig, just genom en an
-
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
43
knytning till hemvärnet, en värntjänstutbildning för den ungdom i åldern
16—20 år som efter folk- och fortsättningsskolan uppsuges av förvärvslivet.
Utskottet anser i likhet med arméchefen att denna kategori manlig ungdom
är den ur militär synpunkt viktigaste, varför en utredning borde skyndsamt
föranstaltas beträffande en värntjänstutbildning för denna ungdom som i
utbildningshänseende jämställde densamma med skolungdom. Men lämpligare
än att skilja läroverksungdomen från denna ungdom under värntjänstutbildningen
vore att på något sätt sammanföra båda kategorierna i
hem värnsorganisationen.
I avvaktan på att denna fråga vinner sin slutliga lösning torde försöksvis
de blivande värntjänstövningarna vid de allmänna läroverken m. fl.
läroanstalter — i mån av utrymme — kunna hållas öppna även för ungdom
i åldern 16—20 år, som genomgått folkskola och icke på annat sätt beredes
möjlighet till dylik utbildning och som anmäler sig till frivilligt deltagande
i övningarna. Det synes böra ankomma på Kungl. Majit att —
efter närmare prövning av samtliga på frågan inverkande omständigheter
— vidtaga de åtgärder som för vinnande av nämnda syfte kunna befinnas
möjliga och lämpliga.
Med vad utskottet sålunda anfört torde motionen II: 293 — så vitt nu
är fråga — få anses besvarad.
Utskottet ansluter sig---erinran eller uttalande.»;
dels att utskottets yttranden under avdelning III. Vämtjänstutbildningens
närmare utformning och avdelning V. Kostnadsberäkningar bort erhålla samma
lydelse som i den under 1) angivna reservationen föreslagits;
dels ock att utskottets hemställan bort erhålla följande lydelse:
»Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
I. att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition och med avslag å motionerna I: 204
samt II: 273 och II: 292,
a) till Bidrag till vissa kostnader för värntjänstutbildning
vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1940/41 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 160,000 kronor;
b) till Kurser--- 20,000 kronor;
c) i skrivelse---angivna hänseenden;
IT. att motionerna II: 278 och II: 293 må anses besvarade
med vad utskottet här ovan anfört och hemställt.»;
4) av herrar Bergman, Sven Larsson, Berntson, Lindberg i Umeå och Viklund,
vilka ansett, att utskottets yttrande och hemställan i anledning av förevarande
proposition och i ämnet väckta motioner bort hava följande lydelse:
»Enligt utskottets mening torde egentliga militärövningar knappast vara
att tillråda, när det gäller skolungdom. Genom den föreslagna inkallelsen
44
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
sex dagar före den vanliga skolterminens början skulle visserligen ingen inkräktning
ske på skolans vanliga arbetsprogram, men därigenom skulle
dock ungdomens välbehövliga ferier inskränkas och hemmen ådragas i nuvarande
ekonomiska läge icke önskvärda ökade kostnader. Därtill kommer
att sex dagars övningar av i propositionen avsett slag knappast torde kunna
för stärkande av vår försvarsduglighet vara av så stor betydelse att de uppväga
den kostnad de skulle föranleda för staten. Utskottet avstyrker därför
i anslutning till motionerna I: 204 och II: 273 samt II: 292 den del av propositionen,
som innefattar förslag om sådana sexdagarsövningar. Däremot
delar utskottet departementschefens mening att de genom 1927 års skolreform
införda s. k. friluftsdagarna i läroverken m. fl. skolor borde kunna
utnyttjas på ett i nuvarande tidsläge mera ändamålsenligt sätt än i vissa
fall hittills skett för den fysiska uppryckning, som med dem var avsedd och
vilken är av värde för sådan hälsa och spänstighet som är en förutsättning
även för upprätthållande av vår försvarskraft. Sålunda kunde enligt utskottets
mening under nuvarande beredskapsförhållanden de i och för sig annars
värdefulla museibesöken, för vilka icke sällan vissa friluftsdagar använts,
utbytas mot lämplig fysisk träning. Alltefter årstiden och orternas beskaffenhet
kunde därvid livräddnings- och simövningar, skidlöpning m. m.
ifrågakomma, eventuellt där så ske kan instruktion i avseende på åtgärder
vid brandfara o. s. v.
Då friluftsdagarna från början närmast avsågo att bereda den i städerna
undervisade läroverksungdomen en motvikt mot stadsluften och stillasittandet,
så hava de ej införts i folkskolor på landsbygden, där rörelse i fria
naturen ej saknas, men ingenting torde hindra att städernas och andra tättbebyggda
samhällens äldre folkskoleungdom finge samma förmån, varvid
det i vissa fall kunde vara önskvärt och möjligt att anordna gemensamma
friluftsutflykter och övningar i civila idrotter. Därigenom gagnades säkerligen
samförståndet mellan olika klassers ungdom.
Vad flickorna beträffar synes förutom den skolköksundervisning, som i
många skolor redan införts, även någon sjukvårds- och förbandsövning böra
försökas, varjämte givetvis även för dem lämplig friluftsverksamhet ej får
försummas.
Den del av propositionen som innefattar förslag örn ändamålsenligt utnyttjande
för civila idrotter och annan lämplig fysisk träning av ickemilitär
art vill utskottet tillstyrka. Då emellertid de för dessa frilufts- och
idrottsdagar av de sakkunniga utarbetade planerna fått en vidsträcktare,
även militärt betonad omfattning (med skjutövningar m. m.), anser utskottet
en överarbetning nödvändig med beaktande av vad ovan anförts. En
sådan kan säkerligen, med det värdefulla förarbete, som redan föreligger,
utföras på ganska kort tid, så att försök kunna göras redan under instundande
arbetsår.
För bestridande av kostnaderna för dessa försöks verkställande torde sär
-
Statsutskottets utlåtande Nr 179.
45
skilda medel böra anvisas för nästa budgetår, och får utskottet föreslå, att för
ändamålet på riksstaten uppföres ett reservationsanslag av 50,000 kronor.
Från detta anslag torde enligt Kungl. Maj:ts beprövande böra få bestridas
jämväl eventuellt uppkommande kostnader för anordnande av ledarkurser.
Utskottet får alltså hemställa,
att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition och motionerna I: 204, II: 273, II: 278, II: 292
och II: 293, må
I. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
a) skyndsam överarbetning av föreliggande förslag till i
nuvarande läge ändamålsenligare utnyttjande och — där så
lämpligen ske kan — utsträckande även till andra skolors
jämnåriga ungdom av de frilufts- och idrottsdagar, som ingå
i vissa skolors program,
b) föranstaltande av provisoriska försök redan instundande
läsår till friluftsdagarnas utnyttjande på sätt utskottet
ovan anfört,
c) vidtagande av åtgärder för införande av sjukvårdsoch
förbandsundervisning för kvinnlig skolungdom, där
sådan lämpligen kan anordnas;
II. till Viss särskild utbildning av icke militär art vid de
allmänna läroverken m. fl. läroanstalter för budgetåret 1941/
42 anvisa ett reservationsanslag av 50,000 kronor.»;
5) av herr Joli. Nilsson i Malmö.
Bihang till riksdagens protokoll 19//1.
6 sami. Nr 179.
5
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1941:459 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående vämtjänstutbildning för skolungdom jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten