Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940141 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering rn. m. jämte i ämnet väckta motioner.

1941-03-11 · 20 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1941:43, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940141 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering rn. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 43.

1

Nr 43.

Ankom till riksdagens kansli den 12 mars 1941 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

anslag å tilläggsstat II till riksstaten för

budgetåret 1940141 till åtgärder för arbetsmarknadens

reglering rn. m. jämte i ämnet väckta motioner.

(3:e avd.)

I propositionen nr 30 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen

bifogat utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden den 10 januari 1941,

föreslagit riksdagen att till Åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 anvisa ett reservationsanslag

av 25,000,000 kronor.

I samband med Kungl. Majits ifrågavarande förslag har utskottet till behandling

förehaft följande motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 177

av

herr

II. Sten m. fl.,

» 178

»

»

Th. Nilsson m. fl.,

» 179

»

herrar I. Ekströmer och C. Bengtsson,

» 180

»

herr

A. Mannerskantz m. fl.,

» 181

»

»

E. Sjödahl m. fl., samt

» 182

»

herrar G. Tamm och K. Wistrand;

inom andra kammaren:

nr 236

av

herr

E. Magnusson i Näsviken ra. fl.,

» 237

»

»

G. Andersson i Mölndal ra. fl.,

» 238

»

»

N. Larsson i Östersund ra. fl.,

» 239

»

herrar S. Persson och II. Hagberg,

» 240

»

herr

F. Ryling ra. fl.,

» 241

»

»

E. Staxäng,

» 242

»

»

S. Andersson i Göteborg ra. fl., samt

» 243

»

»

E. Birke ra. fl.

De i dessa motioner framställda yrkandena återgivas nedan efter redogörelse

för den huvudsakliga innebörden av propositionen.

Arbetsmarknadskommissionens förslag.

I skrivelse den 25 november 1940 har statens arbetsmarknadskommission,

efter redogörelse för arbetsmarknadsläget intill den 1 november 1940, kommissionens

dittillsvarande verksamhet och den sannolika utvecklingen på

arbetsmarknaden, lämnat en översikt av det sysselsättningsprogram, som framBihang

till riksdagens protokoll 1911. 6 sami. Nr 43. 589 4i 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr dS.

kommit vid en genom olika myndigheter verkställd inventering. Rörande

detta program får utskottet hänvisa till propositionen sid. 19—28.

I anslutning härtill har kommissionen framlagt förslag till dels ändrade

grunder för statsbidrag till kommunernas arbetslöshetskostnader, dels och nya

grunder för den kontanta understödsverksamheten. Det väsentliga innehållet

i dessa förslag framgår av följande redogörelse.

Statsbidrag till kommunernas arbetslöshetskostnader. Rörande sitt förslag härutinnan

yttrar kommissionen bland annat:

Huvudtanken i det nya förslaget är konkret uttryckt den, att samtliga

arbetslöshetskostnader inom en kommun summeras vid årets slut och att

statsbidrag utgår på denna totalsumma i syfte att möjliggöra en verkligt

effektiv begränsning av kommunens kostnadsandel. Motivet för en effektiv

begränsning är, utom de rättvisesynpunkter som alltid kunna anläggas, att ett

någorlunda .rimligt kommunalt skattetryck är en oundgänglig förutsättning för

en uppblomstring av det enskilda näringslivet. Ett sådant system förutsätter,

att man har säkra hållpunkter för vad som skall räknas såsom arbetslöshetskostnader

inom kommunen. Förfaringssättet torde få bli det, att arbetslöshetsåtgärder,

vilkas kostnader kommunen önskar räkna in i totalsumman i förväg

måste godkännas av arbetsmarknadskommissionen. Därvid torde det för sådana

åtgärder, som kunna regleras i fixa bestämmelser — dagunderstöd och

hyreshjälp — endast erfordras att kommissionen i förväg lämnar tillstånd

och anger verksamhetens omfattning. Andra åtgärder av mera speciell karaktär

såsom kursverksamhet, reshjälp, individuella hjälpåtgärder och dylikt

torde kräva en mera detaljerad ansökan med plan och kostnadsberäkning för

verksamheten.

Systemet förutsätter dessutom bestämda och för alla kommunerna lika

grunder för statsbidragets utmätande. Huvudtanken är därvid, att såsom

översta gräns för kommunernas kostnad skall sättas en kostnad, beräknad

per skattekrona, av kronor 1: 50. Självfallet kan emellertid bidragssystemet

icke vara så beskaffat, att bidrag endast utgår på kostnader över 1: 50 och

icke på kostnader under 1:50. Det måste rimligtvis vara så konstruerat, att

bidrag utgår även vid ringare kostnad än 1: 50, ehuru med lägre procent.

Problemet är sålunda att konstruera en statsbidragsskala med stigande statsbidrag,

procentuellt beräknat, vid stigande totala arbetslöshetskostnader och

dessutom så beskaffad, att kommunens kostnad icke får överstiga kronor

1:50 per skattekrona. Vid höga arbetslöshetskostnader finnes genom denna

översta begränsning en fast hållpunkt för utmätande av statsbidraget, vid

lägre kostnader får skalan konstrueras godtyckligt.

Kommissionen föreslår sålunda att lägsta statsbidrag bestämmes till 20

procent och att denna procent utgår på totala arbetslöshetskostnader upp

till 1 krona per skattekrona. På den del av totala kostnaderna, som ligger

över 1 krona men utgör högst 2 kronor, räknat per skattekrona, utgår 50 procent

statsbidrag och på den del som ligger över 2 kronor men högst kronor

2: 50 per skattekrona, 60 procent. På kostnader av mera än kronor 2:50

slutligen utgår så stort bidrag, att kommunens kostnad alltid reduceras till

högst kronor 1:50 per skattekrona. De här föreslagna beräkningsgrunderna

innebära ett totalt statsbidrag av 20 procent vid en arbetslöshetskostnad av

1 krona per skattekrona; 30 procent vid en kostnad av kronor 1: 50; 35 procent

vid en kostnad av 2 kronor samt slutligen 40 procent vid en kostnad uppgående

till kronor 2: 50 per skattekrona.

Då här förordas ett så relativt betydande statsbidrag som 20 procent även

vid obetydliga totala arbetslöshetskostnader sammanhänger detta därmed, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 43.

6

en önskvärd kontroll över kommunernas arbetslöshetspolitik enligt nu gällande

författningar endast synes kunna åläggas kommun i samband med statsbidrag.

Kommissionen vill emellertid i detta sammanhang framhålla det önskvärda

i att även rent kommunala arbetslöshetsåtgärder reglerades i författning.

Därigenom skulle möjligheten för en statlig kontroll erbjuda sig utan

att statsbidrag behövde utgå vid mycket obetydliga arbetslöshetskostnader.

Formerna för den kommunala arbetslinjens inordnande i det här skisserade

systemet torde behöva upptagas till särskild diskussion. Enklast och urvissa

synpunkter mest rationellt vore, örn kostnaderna för arbetslinjen i sin

helhet finge inräknas i den årliga arbetslöshetskostnad, varpå enligt det föregående

statsbidrag utgår. Därigenom skulle i vart fall vinnas det syftet att

göra arbetslinjen fördelaktig för kommunerna. Å andra sidan kan man inte

bortse från det faktum, att de utförda arbetena tillföra kommunen ett bestående

värde, som kommunen rimligtvis själv bör svara för. I många fall

utgöres nämligen de arbeten, som måste tillgripas för sysselsättning av

arbetslösa, av sådana nyttiga och nödvändiga företag som i en ganska nära

framtid ändå skulle kommit till utförande på kommunens egen bekostnad.

Under normala förhållanden skulle alltså kommunen själv fått finansiera

företaget, som regel genom upptagande av lån. Den omständigheten att företaget

kommer till utförande några år tidigare och under en arbetslöshetskris

kan knappast i och för sig motivera, att staten åtager sig någon mera avsevärd

del av kostnaden. Däremot förefaller det rimligt och ändamålsenligt, att

de årliga kostnaderna för lån, som av kommunerna upptagas för finansiering

av arbetslöshetsarbeten, räknas såsom arbetslöshetskostnader i vanlig ordning.

Ränta och amortering på lån, som upptagits för finansiering av arbeten

vilka godkänts av arbetsmarknadskommissionen, böra sålunda få inräknas

i den totala arbetslöshetskostnad på vilken statsbidrag utgår. Därvid bör

dock med hänsyn till statsbidragsskalans konstruktion förutsättas, att arbetsmarknadskommissionen

vid förbättrade konjunkturer och minskad arbetslöshet

kan helt indraga statsbidraget på dessa lånekostnader. I den mån

kommun föredrager att finansiera sin andel av kostnaderna för ett arbete

medelst uttaxerade medel, fördelade på ett eller flera år, i stället för medelst

lån uppkommer frågan huruvida denna kostnad skall få inräknas i den totala

årliga arbetslöshetskostnaden och därmed bli statsbidragsberättigad. Vid

sådant förhållande torde emellertid kommissionen få avgöra huru stor del

av dessa kostnader som få inräknas i syfte att därmed beräkna ett statsbidrag

motsvarande den förmån som statsbidraget på ränta och amortering vid en

lånefinansiering skulle inneburit för kommunen.

Med den komplettering av det finansiella systemet, som här föreslagits,

vinnes, att de totala arbetslöshetskostnaderna inklusive kostnaderna för

arbetslinjen, så länge arbetslöshetskrisen pågår, icke komma att på något

orimligt sätt belasta kommunernas finanser. Med hänsyn till denna för kommunerna

gällande garanti skulle sålunda den kommunala arbetslinjen kunna

finansieras på vanligt sätt. Det finns emellertid skäl som tala för en utvidgning

av statsbidragsmöjligheterna att även omfatta engångsbidrag till kommunala

arbeten. I ett relativt litet antal fattiga och arbetslöshetstyngda kommuner

förhåller det sig nämligen otvivelaktigt så, att man måste tillgripa

arbetsobjekt, vilka kommunen även under normala tider skulle ha svårt att

finansiera. Örn arbetena uteslutande finansierades genom kommunal upplåning

skulle därför kommunen åtaga sig en finansiell börda, som visserligen

under arbetslöshetskrisen skulle skäligen begränsas, men som i framtiden

kunde bliva betungande. I dylika fall måste, om arbetslinjen över huvud taget

skall kunna tillämpas, utgå även ett engångsbidrag i syfte att begränsa den

ekonomiska börda för kommunen som skjutes på framtiden.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr dil

Några bestämda regler för angivande av engångsbidragets storlek för dylika

kommuner torde näppeligen kunna angivas. Avgörandet får träffas i varje

särskilt fall med hänsyn till företagets kostnad och bidraget sättas så, att

kommunens framtida kostnad för ränta och amortering står i rimligt förhållande

till kommunens skatteunderlag och finansiella ställning. Självfallet bör

hänsyn även tagas till företagets art och statsbidraget minskas i den mån

företaget är för kommunen direkt inkomstbringande.

För samtliga kommuner bör dessutom ett engångsbidrag av statsmedel

anses skäligt, i den mån företagets utförande under arbetslöshetskrisen vållar

kommunen ökade kostnader. För närvarande spelar i detta hänseende de

ökade byggnadskostnaderna en betydande roll, varför resultatet av 1940 års

byggnadskostnadssakkunnigas arbete i detta hänseende kan få stor betydelse.

Även i fråga örn annan kommunal verksamhet kan kostnadsökningen vara av

vikt för kommunerna. Självfallet kan dock staten icke åtaga sig att medelst

bidrag för all framtid reducera kostnaderna för ett kommunalt företag till

något som kunde kallas för en normal nivå, icke minst med hänsyn till svårigheten

att bestämma vad som kan anses vara normala kostnader. Såsom

översta gräns för ett statligt engångsbidrag till kommunala arbeten med syfte

enbart att i nu aktuellt läge reducera kostnaderna till närmare överensstämmelse

med kostnadsnivån före kriget, torde kunna sättas ett bidrag av 20 procent

på de totala kostnaderna; som regel väsentligt lägre.

Beträffande statsbidragen på den kommunala arbetslinjen torde ytterligare

några omständigheter förtjäna särskilt framhållas. Huvudparten av arbetslinjen

kommer sålunda att utgöras av kommunala beredskapsarbeten, och statskommunala

reservarbeten torde erfordras endast i ringa omfattning för sysselsättning

av äldre eller annars mindre konkurrenskraftig arbetskraft. Ur statsbidragssynpunkt

synes emellertid dessa båda former av arbeten kunna behandlas

lika.

För vissa arbeten, som kunna komma ifråga för sysselsättande av arbetslösa

i stor omfattning, utgå redan under normala förhållanden författningsmässigt

bestämda statsbidrag. Detta gäller exempelvis för byggande av allmänna

vägar, i första hand huvudvägar, ävensom av vissa enskilda vägar. Avgörande

för huruvida d}rlika företag skola komma till utförande med arbetslöshetsmedel

bör vara företagets angelägenhet och nyttighet i jämförelse med

andra företag. I den mån ett sådant avgörande träffats och företaget sålunda

ansetts angeläget, torde statsbidraget få utgå efter normalt tillämpade grunder

för dylika företag. Dock bör det förhållandet beaktas, att lägre bidrag kan

vara motiverat ur den synpunkten, att vederbörande kommun får möjlighet

att utföra arbetet under arbetslöshetsperioden, tack vare att arbetslöshetsmedel

ställas till förfogande. Kommunen får sålunda tillfälle att ersätta kontantunderstöd

med arbetstillfällen, vilket bör kunna motivera en större ekonomisk

insats än under normala förhållanden från kommunens sida.

Samma problem kan uppställas beträffande de statliga beredskapsarbeten

till vilka arbetslösa hänvisas. I den mån en kommun erhåller

dylika sysselsättningsmöjligheter för sina arbetslösa avlastas kommunen en

motsvarande försörjningsbörda. Det synes därför rimligt, att kommunen

ålägges betala ersättning till staten för sådana hänvisningar, och denna ersättning

bör kunna beräknas efter det belopp, som kommunen i annat fall behövt

utgiva i kontantunderstöd till det antal hjälpsökande, som beredes sysselsättningen

ifråga. Genom denna metod erbjudes kommunerna att för samma

kostnad som kontantunderstödet ge de arbetslösa en sysselsättning och därmed

bättre bärgning. En förutsättning är självfallet, att dessa kostnader för

hänvisade arbetslösa få inräknas i den totala arbetslöshetskostnad på vilken

statsbidrag utgår. I annat fall skulle det vara omöjligt att generellt tillämpa

metoden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande JVr 43.

O

Slutligen bör i samband med statsbidragen erinras örn arbetsmarknadskommissionens

rätt att förknippa varje form av statsbidrag till arbeten med

sådana villkor beträffande intagning av arbetskraft, att anmälda arbetslösa

i första band beredas sysselsättning.

Tyngdpunkten i det nya bidragssystemet ligger givetvis dari, att en

översta gräns sättes för de kommunala arbetslöshetskostnaderna. Därmed in

föres även den risken för ett mindre antal kommuner, att kommunen kan förlora

ett mera påtagligt intresse av att själv begränsa arbetslöshetskostnaderna.

Den risken är emellertid en ofrånkomlig följd av det syfte, som ligger bakom

det föreslagna systemet. Självfallet måste varje kommun till vilken statsbidrag

utgår ställas under viss kontroll. Beträffande de kommuner, där den

kommunala andelen i kostnaderna är relativt ringa bör tydligen ett särskilt

effektivt kontrollsystem tillämpas. Denna kontroll bör dels försiggå i form av

en granskning av arbetslöshetsräkenskaperna, som även går in på detaljer, där

så befinnes önskvärt. Härigenom torde kommunerna kunna göras medvetna

örn att exempelvis någon överföring av fattigvårdsunderstöd till arbetslöshetshjälpen

i syfte att erhålla statsbidrag icke kommer att tolereras. Dels synes det

erforderligt, att kontrollen åtminstone i viss utsträckning utövas genom övervakning

av arbetslöshetskommittéernas dagliga verksamhet. Denna övervakning

kan åstadkommas exempelvis därigenom, att ombud för arbetsmarknadskommissionen

inom ett visst område deltager i arbetslöshetskommittéernas sammanträden

och därvid har möjlighet säga ifrån, att en viss åtgärd eller en

viss tillämpning av en åtgärd får ske på kommunens egen risk. I det sammanhanget

bör även påpekas den möjligheten, att större kommunala arbeten

drivas i statens regi, medan kommunens insats bestämmes till ett engångsbelopp.

Den tanken bör slutligen, enligt kommissionens uppfattning, ävenledes

prövas, att arbetslöshetspolitiken i kommuner, där staten nödgas svara

för mycket betydande kostnader, helt dirigeras av arbetsmarknadskommissionen.

Kontant understödsverksamhet. Kommissionens förslag till nya grunder för

den kontanta understödsverksamheten ansluter sig i stort sett till de vid

1940 års lagtima riksdag antagna principerna för beräkning av krigsfamiljebidrag.

Detta innebär, bland annat, att det tidigare sambandet mellan understödsbeloppens

storlek och den fastställda reservarbetslönen för orten avkopplats

samt att i stället införts det dyrortsgrupperingssystem, som gäller

för folkpensioneringen. En jämförelse mellan de gamla och nya understödsbeloppen

enligt kommissionens förslag återfinnes i propositionen sid. 38

(tabell 7)/

Rörande de närmare grunderna för understödsbeloppens avvägning yttrar

kommissionen:

Vid avvägandet av lämpliga dagunderstödsbelopp måste hänsyn tagas å

ena sidan till att understödet medgiver en nödtorftig försörjning under arbetslöshetstiden

och å andra sidan, att detsamma icke sättes så högt, att. det kan

bliva lika med eller till och med högre än den arbetslöses normalinkomst.

Då landets kommuner uppdelas på endast 3 ortsgrupper mäste skillnaderna

mellan ytterlighetskommunerna i varje grupp bli betydande. Detta är framför

allt fallet i grupperna 1 och 2. För att i möjligaste mån tillgodose de båda

nyss nämnda villkoren föreslår kommissionen, att understödssatserna för

varje ortsgrupp avvägas så, att de närmast motsvara behovet inom de kommuner

i varje grupp, som ha de lägsta levnadskostnaderna. Den höjning av

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Kr 43.

understödet, som vid sådant förhållande måste kunna ske för kommuner med

högre levnadskostnader men tillhörande samma ortsgrupp, ernås genom ett

differentierat, för den enskilda kommunen maximerat hyresbidrag. I detta

syfte är varje ortsgrupp uppdelad i 4 undergrupper a—d, såsom framgår av

tabell 1. I grupp 1 a, som skulle komma att omfatta jordbruks- och med dem

jämförliga kommuner, skulle icke någon hyreshjälp utgå.

Enligt nu gällande understödsskala är, såsom ovan framhållits, understödet

maximerat på sådant sätt, att högsta medgivna understöd uppnås redan då den

familj, för vilken understöd beräknas, består av man, hustru och 3 barn. Det

synes behjärtansvärt, att understödets maximum höjes något. Kommissionen

föreslår därför, såsom av tabell 7 framgår, att ett reducerat bidrag skall

utgå även för fjärde till och med sjätte barnet. För praktiskt bruk torde

understödet kunna maximeras till det belopp som utgår för familj med 6 barn.

Hyreshjälp kan enligt nu gällande bestämmelser i särskilt ömmande fall

tilldelas familjeförsörjare, som åtnjuter dagunderstöd. Ensamstående personer

ha sålunda varit principiellt uteslutna från möjligheten att erhålla

hyreshjälp. Då detta i de största städerna medfört påtagliga olägenheter,

har kommissionen med Kungl. Maj.ts och riksdagens godkännande i vissa

fall medgivit att till ensamstående personer över 18 år finge utgå ett förhöjt

dagunderstöd. Förhöjningen har som regel motsvarat halva skillnaden mellan

understödssatserna för å ena sidan man och hustru och å andra sidan ensam

person, som fyllt 18 år. På förhöjningen har statsbidrag icke utgått. Erfarenheten

har givit vid handen att behov av hyreshjälp åt ungkarlar mången

gång. framträder starkt. Kommissionen föreslår på grund härav (tabell 7)

att till ensamstående person (ungkarl) må kunna utgivas hyreshjälp med

belopp lika med högst hälften av vad som inom kommunen får utgivas i hyreshjälp

till familjeförsörjare.

Utöver den begränsning av understödsbeloppen, som framgår ur den nu

föreslagna understödsskalan, förutsätter kommissionen såsom grundprincip

vid tillämpningen av skalan,. att det totala understödet (dagunderstöd +

hyreshjälp) icke skall uppgå till

a) den i orten gängse lönen för icke kvalificerad arbetskraft; eller

b) de inkomster vederbörande åtnjutit under förutvarande arbetsanställning.

Villkoret under a) innebär i sak det samma som den i hjälpkungörelsens

23 §, andra stycket givna formuleringen »den lägsta grovarbetarlön, för vilken

arbete i orten kan i avsevärd omfattning beredas, med beaktande jämväl av

löneförhållandena inom jord- och skogsbruk».

Efter en jämförelse mellan understödsbeloppens storlek enligt de hittillsvarande

och nya grunderna fortsätter kommissionen:

Jämlikt hjälpkungörelsens 48 § må familjeförsörjare, som hänvisats till

statligt reservarbete, kunna tilldelas hyreshjälp för den månad, varunder hänvisningen

ägt rum, därest han åtnjutit dylik hjälp för nästföregående månad.

Då svårigheterna för en dagunderstödd arbetslös att gälda hyran för familjebostaden

under första tiden efter hänvisningen torde vara praktiskt taget desamma

örn hänvisningen sker till reservarbete eller till beredskapsarbete,

föreslås, att nämnda medgivande må omfatta även statligt beredskapsarbete.

I departementschefens uttalande i proposition nr 236 till årets lagtima

riksdag ifrågasattes ett nytt system även för familjeförsörjares ortstillägg

till .reservarbetslöner. Då nu såsom reservarbeten endast bedrivas

statliga arkivarbeten och statskommunala reservarbeten, synes frågan örn

ortstillägg vid reservarbete för närvarande sakna aktualitet." Kommissionen

hemställer därför, att någon bestämmelse örn ortstillägg utöver redan före
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 43.

7

fintaga icke måtte utfärdas. Skulle behov av utgivandet av ortstillägg i större

omfattning eller av annan därmed jämförlig hjälpform uppkomma, kommer

kommissionen att för Kungl. Maj:t framlägga de förslag i ärendet, som må

vara av omständigheterna påkallade.

Statsbidrag till dagunderstödsverksamhet torde böra utgå utan den begränsning,

som för närvarande finnes fastslagen i hjälpkungörelsens 41 §. Då

Kungl. Maj:t erhållit riksdagens medgivande att försöksvis genomföra, ändringar

i här angivet syfte, torde riksdagens medgivande ej erfordras för ett

provisoriskt slopande av sagda begränsning.

Anslagsbehovet. Kommissionen har även framlagt vissa beräkningar rörande

medelsbehovet för återstoden av innevarande budgetår. Kommissionen anser

sig icke kunna uppskatta detta behov lägre än till 40 miljoner kronor, varav

emellertid omkring 15 miljoner kronor redan äro disponibla. Anslagsbehovet

reduceras därmed till 25 miljoner kronor. I samband härmed anför kommissionen

bland annat:

Kommissionens främsta uppgift torde få anses vara medverkan till att

arbetskraften utnyttjas rationellt i produktivt arbete. Endast i den mån så

ej kan ske, böra anordningar vidtagas för särskild arbetslöshetshjälp. Dylik

hjälp bör främst erhålla formen av arbete; för ungdom utbildning. Kontantunderstöd

bör principiellt ifrågakomma endast, då annan hjälpform ej är tillgänglig.

Arbetskraftens anpassning efter näringslivets skiftande fordringar

— där sådan överhuvud är möjlig — kan emellertid ej alltid ske med önskvärd

snabbhet, exempelvis örn stort behov av arbetskraft med speciella

yrkeskvalifikationer uppkommer inom en viss näringsgren, samtidigt som inom

ett annat arbetsområde frigöres arbetskraft, vilken trots sin yrkesträning

ej kan fylla luckorna. Skulle den frigjorda arbetskraften inom någon tid

kunna anpassas efter de nya förhållandena, synes det vara riktigast, att den

icke bindes i huvudsakligen för hjälpändamål anordnade arbeten utan i stället

övergångsvis beredes hjälp genom kontantunderstöd.

Ovissheten örn den kommande utvecklingen föranleder kommissionen att

icke framlägga något detaljerat program för verksamheten under återstoden

av budgetåret. I anslutning till det nyss sagda komma emellertid åtgärderna

för hjälp åt sådana oförvållat arbetslösa, som ej kunna omplaceras inom

näringslivet, i första hand att inriktas på sysselsättning vid beredskapsarbeten.

Det är kommissionens avsikt att vid urvalet av arbetsobjekt giva företräde

åt sådana arbeten, som äro ägnade att främja en produktion av betydelse

för folkförsörjningen. Den av kommissionen bedrivna utbildnings- och omskolningsverksamheten

avses att bedrivas i vidgad omfattning. Så är även

fallet med arkivarbeten för arbetslösa kontorister m. fl., under det att statskommunala

reservarbeten beräknas komma till utförande i förhållandevis

begränsad utsträckning.

Kommissionen framhåller slutligen att ett sådant läge väl kan tänkas uppkomma,

att väsentligt större belopp än det ovan angivna kan behöva ställas

till förfogande för arbetsmarknadsreglerande åtgärder. Kommissionen bortser

därvid från det medelsbehov, som kan uppkomma, örn Kungl. Maj:t skulle

finna, att viss gren av näringslivet eller vissa grupper av företag böra beredas

direkt ekonomiskt stöd med anlitande av arbetsmarknadsanslaget.

Mot kommissionens förslag beträffande statsbidrag till kommunernas arbetslöshetskostnader

och kontantunderstöd hava två ledamöter reserverat sig.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 43.

I anslutning härtill må även erinras därom, att Kungl. Majit genom beslut

den 6 december 1940 bemyndigat arbetsmarknadskommissionen att tills vidare

från och med den 1 januari 1941 vidtaga åtgärder för genomförande försöksvis

av ändringar i fråga örn gällande grunder dels för statsbidrag till kommunernas

arbetslöshetskostnader, dels ock för kommunernas kontantunderstödsverksamhet,

allt i huvudsaklig överensstämmelse med kommissionens förslag; dock

att sådan jämkning skulle vidtagas beträffande de vid kontantunderstödsverksamhet

föreslagna understödssatserna inom de tre olika ortsgrupperna att

dagunderstödsbeloppen till familj och ensamstående person enligt den nya

skalan icke inom någon kommun finge bliva lägre än de dittillsvarande. Kommissionen

har därefter fastställt de maximibelopp för dagunderstöd och hyreshjälp,

som framgå av propositionen sid. 46.

Sysselsättningspolitikens samordning. I skrivelse den 19 december 1940 har

kommissionen framhållit, att dess behov av medel för arbetsmarknadens reglering

är i hög grad beroende av de åtgärder, som komma att vidtagas för

uppehållande av näringslivet i stort, av arbeten i försvarets och folkförsörjningens

tjänst, främst nybyggnad och underhåll av bostäder, fabriker, kraftverk,

transportleder av olika slag, av odlings- och skogsvårdsåtgärder m. m.

Kommissionen anför därefter:

Ett intimt samarbete mellan direkt och indirekt arbetsmarknadsreglerande

åtgärder får emellertid anses vara en oeftergivlig förutsättning för ett gott

resultat. Syftet att åstadkomma en möjligast allsidig överblick över vidtagna

och behövliga åtgärder av angivet slag skulle kunna nås, örn följande

unkter vunne beaktande.

et statliga programmet för sysselsättning av arbetslösa kan sägas bestå

av tvenne delar. Den ena utgöres av de åtgärder, som finansieras ur anslaget

för arbetsmarknadens reglering. Den andra utgöres av åtgärder, planerade

inom andra centrala verk och finansierade genom anslag på respektive

huvudtitlar. Enligt vad kommissionen tror sig veta, torde för närvarande

övervägas att med hänsyn till arbetslöshetsläget upptaga betydande

anslag av denna art på tilläggsstat för innevarande budgetår.

Närmast med hänsyn till detta senare förhållande synes det nödvändigt,

att arbetsmarknadskommissionen, när dylika företag för arbetslöshetens bekämpande

igångsättas, får tillfälle att utöva inflytande på uttagningen av

arbetskraft och på den takt i vilken arbetena skola bedrivas. Ett sådant

inflytande — självfallet begränsat av tekniska och ekonomiska hänsyn —

erfordras icke enbart för en rimlig fördelning av arbetstillfällena bland de

arbetslösa utan även för att hindra en uppenbart orimlig anställning av

arbetskraft, som bättre behövs på annat håll, exempelvis inom jord- och

skogsbruk. Det är sålunda angeläget, att alla beslut örn arbeten av den

art, som här åsyftas — d. v. s. arbeten anordnade i arbetsmarknadsreglerande

syfte med anlitande av annat anslag än arbetsmarknadsanslaget —

kompletteras med det villkoret, att arbetskraften skall uttagas efter anvisning

av statens arbetsmarknadskommission. Ett sådant system har för övrigt

redan i viss mån tillämpats beträffande försvarsarbeten och skolbyggnader.

Kommissionen framhåller härjämte, att kommissionen på ett tidigare

stadium bör delgivas de planer på företag av skilda slag, som äro under utarbetande

inom andra centrala verk och som antingen avse arbetslöshetens

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 43.

9

bekämpande eller komma att sysselsätta betydande arbetsstyrkor. Kommissionen

ifrågasätter tillika, örn icke någon form av samråd mellan kommissionen

och de berörda verken borde ordnas redan på ett förberedande stadium, så

att kommissionen bereddes tillfälle att framföra arbetsmarknadssynpunkterna

på ett företags angelägenhet innan detsamma ginge till utförande. Det skulle

därvid vara tillräckligt, örn listor på aktuella företag, avsedda att beviljas

statsbidrag eller lån, översändes till arbetsmarknadskommissionen för granskning

några dagar innan ärendena ginge till beslut i verket.

Departementschefen.

Departementschefen har för egen del anfört följande:

Det nuvarande läget på arbetsmarknaden karakteriseras alltjämt därav, att

utvecklingen är mycket splittrad. Inom några områden, verkstadsindustrien

och skogsbruket, råder normal, för vissa skogsområdens del till och med stark

efterfrågan på arbetskraft. Inom andra delar av näringslivet råder däremot

delvis allvarlig arbetslöshet. Dit höra transportväsendet, väg- och vattenbyggnadsverksamheten,

sågverks-, sten-, pappersmasse-, tändsticks- och byggnadsämnesindustrierna

samt, framför allt, byggnadsindustrien.

Arbetslösheten inom nyssnämnda områden varierade enligt fackförenmgsstatistiken

den 31 oktober 1940 mellan 17.4 procent (stenindustrien) och 46.2

procent (murarfacket). Då dessa arbetslöshetssiffror uppnåtts, innan den

egentliga säsongförsämringen inträtt, kan man utgå ifrån, att vinterarbetslösheten

kommer att bli ytterst kännbar och påfrestande inom de åsyftade

näringsområdena. Vad särskilt byggnadsindustrien beträffar torde läget vara

mera svårartat än tidigare på flera, decennier.

Inom övriga delar av näringslivet kan läget på arbetsmarknaden karakteriseras

såsom jämförelsevis tillfredsställande; det påkallar för närvarande

knappast några särskilda åtgärder för beredande av sysselsättning från statsmakternas

sida. . , ...

Vid en granskning av siffrorna rörande den officiellt anmälda arbetslösheten

(antalet hjälpsökande) finner man bilden från fackföreningsstatistiken

bekräftad, fast i förminskad skala. Därjämte finner man, att arbetslösheten

i det väsentliga är koncentrerad till städerna, enkannerligen de större städerna.

Av dessa uppvisar Göteborg av lätt begripliga orsaker en arbetslöshet av

oroväckande storlek. Av landsbygden ha Bohuslän och Västernorrland en

jämförelsevis betungande arbetslöshet, medan landsbygden i övrigt icke synes

vara nämnvärt belastad. Vid årsskiftet 1940/41 voro 23,469 personer anmälda

såsom hjälpsökande. Av dem hörde 16,485 hemma i städerna, 4,516 i Bohuslän

och Västernorrland; resten 2,468 fördelades på landet i övrigt.

Det relativt tillfredsställande läget på stora delar av arbetsmarknaden beror

i icke ringa mån på att den omställningsprocess, som de ändrade betingelserna

för näringslivet nödvändiggjort, har fortskridit på ett tillfredsställande sätt.

Staten har i olika former medverkat till denna näringslivets, anpassning.

Viktigast Ira de olika åtgärderna på bränsleområdet varit. Jag erinrar särskilt

örn den statligt reglerade vedavverkningen och den statsunderstödda övergången

till gengasdrift för motorfordon.

Av stor betydelse har även varit, att statens utgifter för försvarsändamål

till övervägande delen gått till olika anläggningsarbeten eller representerat

beställningar Iros industrier som eljest skulle visat produktionsminskning och

arbetslöshet till följd av förlusten av exportmarknader. Den omfattande

konjunkturstabiliserande inverkan, som materielanskaffning och anläggningar

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 43.

för försvarsändamål sålunda utövat, har icke i någon väsentlig utsträckning

motvägts genom minskade utbetalningar för civil statlig byggnadsverksamhet

av olika slag.

.. Då man bedömer de statliga insatser, som ha till resultat att sysselsättning

vidmakthålles eller skapas, kan man sålunda icke utgå ensamt

från de anslag, som äskas till arbetsmarknadens reglering. Deras storleksordning

har hittills varit jämförelsevis obetydlig. Deras syfte är i främsta

rummet att användas för att ge sysselsättning eller under kortare övergangstider

understöd at den arbetskraft, som icke vunnit placering inom

enskild industri, jordbruk, skogsbruk, socialt bostadsbygge eller vid på

statens initiativ igangsatta arbeten av annat slag. Så länge krisarbetslösheten

icke utbreder sig till arbetsmarknadens samtliga huvudområden

utan är begränsad. till en mindre del av näringslivet, kunna arbetslöshetsanslagen

hållas inom en ganska måttlig ram. Skulle arbetslösheten stiga

vid en inskränkning i försvarsberedskapsåtgärderna eller i statens produktionsfrämjande

verksamhet, måste självfallet arbetslöshetsanslagen i motsvarande

mån ökas.

Det sammanhang, som föreligger mellan omfattningen av statsutgifterna för

materiel och anläggningsarbeten samt medelsbehovet för arbetsmarknadens

reglering, är emellertid endast delvis sådant, att förstnämnda utgifter kunna

sägas ersätta anslag till stöd för arbetsmarknaden. Understundom har erforderlig

materielanskaffning och byggnadsverksamhet nödvändiggjort beställningar

inom näringsgrenar, vilka redan förut arbetat med utnyttjande av

full produktionskapacitet. Tillgången på yrkesutbildad arbetskraft har i

vissa fall varit så knapp, att fullgörandet särskilt av materialbeställningarna

hos många företag lett till övertidsarbete i en utsträckning, som under normala

förhållanden icke borde komma i fråga. I vissa fall ha statsbeställningarna

medfört, att råvaror måst tagas i anspråk, vilka det varit önskvärt

att kunna disponera för andra ändamål. Så kan tänkas i än högre grad bliva

fallet i fortsättningen. Förbrukningen av järn för de statliga beställningarna

kan exempelvis ogynnsamt påverka byggnadsindustrien. Trots de reservationer,

som med hänsyn till anförda omständigheter måste göras, är det dock

tydligt, att man måste taga hänsyn till alla de anslag, som direkt eller indirekt

hålla uppe sysselsättningen, när det gäller att bedöma medelsbehovet för

arbetsmarknadsreglerande åtgärder.

Jag övergår nu till att behandla det sysselsättningsprogram, som upplagts

med hänsyn till läget på arbetsmarknaden. Programmet är sammansatt av

tre olika delar. Det består av dels de företag, vilka föreslagits å tilläggsstat II

till innevarande budgetårs riksstat, dels ett bostadsprogram, sora kommer att

i särskild proposition föreläggas riksdagen och vari de sociala bostadsanslagen

ingå, och dels slutligen nu ifrågavarande anslag till arbetsmarknadsreglerande

åtgärder, sorn till sin huvudsakliga del disponeras av arbetsmarknadskommissionen.

Tilläggsstat II upptager arbeten för 128,000,000 kronor, vilka ha en

arbetslöshetspolitisk motivering.

Vägledande vid programmets uppgörande lia varit strävandena att, även

nar det gäller de arbetsmarknadspolitiskt motiverade arbetena, disponera de

knappa tillgångar av såväl råvaror som kapital, som stå till buds, på möjligast

ändamålsenliga sätt. Principen har varit, att statsmedel örn möjligt icke skulle

få bindas vid annat än nödvändiga arbeten, helst sådana som på relativt kort

sikt öka landets försörjningsmöjligheter.

Tanken att lata ett relativt omfattande bostadsprogram ingå i sysselsättningsprogrammet

innebär intet avsteg från denna uppläggning. Företagna

undersökningar lia visat, att bostadsreserven på åtskilliga håll är så begränsad,

att man icke kan bortse från risken för en av bostadsknapphet vållad

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Statsutskottets utlåtande Nr 4H.

hyresstegring. Huruvida ett- bostadsprogram skall kunna realiseras torde,

som arbetsmarknadskommissionen framhållit, bliva beroende av örn kostnaderna

kunna hållas inom rimliga gränser. Här berörda frågor komma att närmare

behandlas i den kommande bostadspropositionen.

Principen att endast nyttiga eller helst nödvändiga arbeten nu skola komma

i fråga, bör även prägla kommunernas sysselsättningspolitik. Det är min förhoppning,

att de från och med den 1 januari 1941 tillämpade nya grunderna

för statsbidrag till kommunernas arbetslöshetskostnader, skola stimulera

kommunerna till att i arbetslöshetspolitiken undvika kontantunderstödsverksamhet

och i stället igångsätta sådana kommunala arbetsföretag, vilka kunna

betecknas såsom särskilt önskvärda ur samhällets synpunkt. I vissa fall torde

statsbidrag i fortsättningen böra lämnas även till företag, som hittills endast

undantagsvis understötts med arbetslöshetsmedel. Såsom exempel på sådana

företag vill jag nämna landstingens och städernas sjukhusbyggen. Till en del

av dessa, såsom tuberkulossjukvårdsanstalter, epidemisjukhus, förlossningsanstalter,

barnsjukhus, vissa slag av vårdhem m. m., utgå för närvarande

statsbidrag efter vissa i författning fastställda normer. Det förefaller mig

naturligt, örn vid prövning av olika arbetsobjekt inom ett län ett sjukhusbygge

ter sig som det mest trängande, att även arbetslöshetsmedel få användas

för att få detsamma till stånd. Så bör enligt min mening kunna ske efter

prövning från fall till fall, därvid alltså bidrag samtidigt bör kunna utgå från

arbetslöshetsmedel och från respektive anslag under femte huvudtiteln. Liksom

man med avseende å bostadsförbättringarna på landsbygden och lantarbetarbostäderna

beviljar bidrag åt enskilda personer, torde man böra öppna

möjligheter för arbetsmarknadskommissionen att, där så kan finnas lämpligt

för motverkande av arbetslöshet, av arbetslöshetsmedel lämna bidrag till ombyggnad

eller uppförande av samlingslokaler, även örn dessa ägas av eller äro

avsedda för enskilda föreningar eller bolag. Statsbidrag för dylikt ändamål

bör självfallet blott få utgå under den förutsättningen, att den samlingslokal,

varom i varje särskilt fall är fråga, lämnas öppen för skilda meningsriktningar

och intressen.

Örn statens stöd skall skänkas allenast åt de nyttigaste och ur olika synpunkter

mest nödvändiga arbetsföretagen, måste uppenbarligen möjligheter

föreligga för statsmakterna att företaga ett urval bland de arbetsobjekt, som

av olika förslagsställare betecknas som särskilt angelägna. För att möjliggöra

ett sådant urval lia de omfattande inventeringarna, för vilka jag tidigare

redogjort, verkställts. Eesultaten av dessa inventeringar visa, att nyttiga och

nödvändiga arbetsobjekt finnas i så stor utsträckning, att det under nuvarande

förhållanden med den begränsade arbetslöshet, som hittills kunnat konstateras,

icke kan komma i fråga att igångsätta mer än en relativt ringa del av

de i inventeringarna redovisade arbetsföretagen. Då, såsom jag i det föregående

antytt, flera olika vägar komma att finnas för åstadkommande av

arbetslöshetsbekämpande företag är det av största vikt, att tillfredsställande

samordning mellan sysselsättningspolitikens skilda grenar kommer tillstånd.

Vid igångsättande av dylika företag bör fördenskull som regel samråd äga

rum med arbetsmarknadskommissionen, som därvid har att tillvarataga de

arbetsmarknadspolitiska intressena. Likaså bör arbetsmarknadskommissionen

beredas möjlighet att beträffande arbeten av denna art lämna sådana föreskrifter

rörande arbetskraftens anställande, att anställningspolitiken icke

kommer att strida emot de principer, som måste vara vägledande för en förnuftig

reglering av arbetsmarknaden. Materialförsörjningens betydelse goldet

nödvändigt att vid igångsättandet av arbeten för arbetslöshetsmedel samråd

sker med statens industrikommission. Igångsättandet av större företag

med tillskott av arbetslöshetsmedel bör beredas på samma sätt som företag,

till vilka beredskapsanslag anvisats å tilläggsstat II.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 43.

Arbetsmarknadskommissionens huvuduppgift måste alltjämt vara att söka

befordra en anpassning av arbetsmarknaden efter den pågående omställningen

inom näringslivet. I sådant syfte bör en fortsatt effektivisering av arbetsförmedlingsverksamheten

eftersträvas, varjämte yrkesutbildnings- och omskolningsverksamheten

bör forceras.

Av det arbetslöshetsanslag, som nu äskas, torde till Kungl. Maj:ts förfogande

för främjande av företagsverksamhet böra, i likhet med vad tidigare

skett, ställas vissa medel. Vid beviljande av dylika bidrag bör tillses att

de komma till användning ej blott i arbetsmarknadspolitiska syften utan även

med hänsyn tagen till det nuvarande näringspolitiska lägets krav. För ändamålet

torde böra avses ett belopp av högst 1,000,000 kronor.

Efter övervägande av de olika synpunkter, för vilka jag här redogjort, har

jag ansett mig kunna beräkna medelsbehovet under innevarande budgetår till

arbetsmarknadsreglerande åtgärder under arbetsmarknadskommissionens ledning

till samma belopp som kommissionen gjort i sin skrivelse den 25

november 1940.

Motionerna.

I de i samband med propositionen väckta motionerna hava framställts

följande yrkanden, nämligen:

l:o) i de likalydande motionerna 1:177 och 11:236, att riksdagen vid behandling

av Kungl. Maj:ts proposition nr 30 måtte uttala, att skogsvårdens

stora behov och möjligheter böra tagas i betraktande vid den fortsatta planläggningen

av åtgärder för arbetsmarknadens reglering;

2:o) i de likalydande motionerna 1:178 och 11:237, att riksdagen vid behandlingen

av Kungl. Maj:ts proposition nr 30 måtte beakta de synpunkter,

som i motionerna anförts, samt i skrivelse till Kungl. Majit anhålla att vid

fastställande av statsbidrag till kommunerna för anordnandet av arbeten till

arbetslöshetens bekämpande sådana bidragsgrunder måtte tillämpas, att även

de hårt skattetyngda kommunerna på ett tillfredsställande sätt kunna tillämpa

arbetslinjen;

3:o) i motionen 1:179, att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts

proposition nr 30 måtte giva sådana direktiv, att i sysselsättningsprogrammet

för arbetsmarknadens reglering även upptages utdikning av torvmossar för

upptagning under nästkommande sommar av bränntorv;

4:o) i de likalydande motionerna 1:180 och II: 240, att riksdagen vid behandlingen

av förevarande proposition måtte besluta att i skrivelse till

Kungl. Majit anhålla örn skyndsam utredning, så att förslag örn möjligt kan

föreläggas årets riksdag, i syfte att dels skapa en för arbetslösa funktionärer,

såsom kontorister, handelsanställda m. fl., lämpad hjälpform avsedd att bereda

dem tillfälle att upprätthålla och utvidga sin yrkesskicklighet, dels ock

möjliggöra en verksamhet för ett mera permanent och fastare organiserat bildningsarbete

såväl för de vid våra truppförband tjänstgörande värnpliktiga som

för annan ungdom i hemorten genom att därvid använda arbetslösa lärare;

5:o) i de likalydande motionerna 1:181 och 11:242, att riksdagen vid sin

behandling av Kungl. Majits proposition nr 30 måtte beakta de synpunkter,

som motionen innehåller;

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 43.

13

6:o) i de likalydande motionerna 1:182 och 11:243, att riksdagen ville beakta

de synpunkter, som i motionerna utvecklats i fråga örn riktlinjerna för

den statliga arbetslöshetspolitiken under nuvarande kris;

7:o) i motionen 11:238, att riksdagen vid beviljandet av medel till arbetsmarknadens

reglering måtte uttala sig för att en närmare undersökning skall

verkställas av frågan, huruvida ej vid fastställandet av statsbidrag till kommunala

beredskapsarbeten hänsyn bör tagas icke endast till arbetslöshetens

omfattning i berörda kommun utan även till skattetrycket i densamma och

till det projekterade företagets räntabilitet, även örn detta skulle visa sig

medföra höjning av procentsatsen för engångsbidrag, samt att i övrigt beaktas

vad som i motionen anförts;

8:o) i motionen 11:239, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte

hemställa, att arbetsmarknadskommissionen ålägges att höja de nu tillämpade

maximibeloppen för dagunderstöd och hyreshjälp med 2o procent och att i

fortsättningen kvartalsvis, med ledning av socialstyrelsens levnadskostnadsundersökningar,

verkställa sådana ändringar i maximibeloppens storlek, att

understödens köpkraft ständigt bibehållas; samt

9:o) i motionen 11:241, att riksdagen vid behandlingen av förevarande

proposition måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn åtgäfaer i syfte

att dels möjliggöra ett ökat antal ledamöter i de länsarbetsnämnder, där detta

på grund av länets ekonomiska struktur anses lämpligt, dels åstadkomma

instruktion för länsarbetsnämnderna, dels ock att vid denna instruktions utarbetande

vederbörlig vikt lägges å nämndernas uppgift att förbereda och

planera åtgärder för mötande av eventuella eller sannolika förändringar inom

länets ekonomiska liv.

Beträffande de motiv och synpunkter, som anförts i motionerna, får utskottet,

i den mån de ej framgå av utskottets yttrande här nedan, hänvisa

till motionerna 1:177, 178, 179, 180, 181, 182 samt II: 238, 239 och 241.

Utskottet.

Genom medverkan av olika myndigheter har, på sätt av statsrådsprotokollet

närmare framgår, uppgjorts ett mångskiftande sysselsättningsprogram,

vars realiserande avses bliva anpassat efter läget på arbetsmarknaden. Grundtanken

vid programmets uppgörande har varit, att de knappa tillgångar på

råvaror och kapital, som för närvarande stå till buds, allenast böra disponeras

för arbeten, vilka kunna betecknas såsom nödvändiga eller nyttiga, i första

hand sådana som på relativt kort sikt öka landets försörjningsmöjligheter.

Bland de i sysselsättningsprogrammet upptagna arbetsföretagen förutsättes

ett centralt urval skola ske under medverkan av stadens arbetsmarknadskommission

i syfte att lämna företräde åt de ur nyss angivna synpunkter mest

angelägna och lämpade arbetena.

Principen att allenast nödvändiga eller nyttiga arbeten böra ifrågakomma

såsom arbetsobjekt under rådande krisläge finner utskottet välbetänkt. Att

företräde därvid bör lämnas åt arbeten, som på relativt kort sikt öka landets

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 43.

försörjningsmöjligheter, synes utskottet jämväl motiverat. Utskottet har ej

heller något att erinra mot att ett centralt urval av arbetsobjekten äger rum

i huvudsaklig enlighet med vad i statsrådsprotokollet angives. En oeftergivlig

förutsättning härför finner dock utskottet vara, att garantier skapas

för att i möjligaste mån trygga en snabb och effektiv prövning av hithörande

ärenden, så att icke genom den centrala handläggningen onödigt dröjsmål

med igångsättande av erforderliga arbeten uppkommer.

Såsom ett led i sysselsättningsprogrammet redovisas i propositionen, bland

annat, vissa redan planlagda skogsvårdande åtgärder för ett sammanlagt belopp

av 37.4 miljoner kronor. Det framhålles tillika, att de föreslagna arbetsobjekten,

som utgöras av såväl skogsvägar och skogsdikningar som skogsröjning

och skogsodling, självfallet icke täcka de möjligheter till sysselsättning,

som faktiskt förefinnas inom skogarna. I anslutning härtill har i motionerna

1:177 och II: 236 understrukits betydelsen av att skogsvårdens stora

behov och sysselsättningsmöjligheter beaktas vid den fortsatta planläggningen

av åtgärder för arbetsmarknadens reglering. Därvid har särskilt betonats,

att såväl röjningsfällningar som anläggande av skogsvägar kunna sättas

i direkt samband med den aktuella vedanskaffningen och därigenom bidraga

till att på relativt kort sikt öka landets bränsleförsörjning.

Utskottet kan för sin del helt ansluta sig till vad sålunda anförts. Enligt

utskottets uppfattning hava de skogsvårdande åtgärderna, särskilt anläggande

av skogsvägar, ännu icke tillvunnit sig det beaktande, som deras betydelse ur

ekonomisk synpunkt och såsom sysselsättningsobjekt berättigar dem till. Utskottet

finner det därför angeläget, att hithörande åtgärder i fortsättningen

ägnas en mera ingående uppmärksamhet än vad hittills synes hava varit fallet.

Såsom en ytterligare utvidgning av sysselsättningsprogrammet har i

motionen 1:179 förordats, att däri måtte inbegripas även utdikning av torvmossar

för beredande av bränntorv. I motionen göres gällande, att torvupptagning

för bränsleändamål i hög grad fyller de förutsättningar, som i statsrådsprotokollet

uppställts för till nämnda program hörande arbetsprojekt.

Utskottet vill icke bestrida, att så kan vara fallet. Utskottet har emellertid

inhämtat, att frågan örn statligt understöd i annan ordning för beredande av

bränntorv genom en av bränslekommissionen nyligen ingiven framställning

bragts under Kungl. Maj:ts prövning. Vid sådant förhållande har utskottet

ansett sig icke böra i detta sammanhang meddela några direktiv i ämnet på

sätt i motionen hemställts.

Den statliga hjälpverksamheten för arbetslösa kontorister och därmed

jämställda har hittills huvudsakligen begränsats till, förutom kontantunderstöd,

anordnande av s. k. arkivarbeten. I motionerna I: 180 och II: 240 har

hemställts örn skyndsam utredning i syfte att, vid sidan härav, skapa en för

denna grupp av arbetslösa lämpad hjälpform, genom vilken de kunde beredas

tillfälle att upprätthålla och utvidga sin yrkesskicklighet. Motionärerna hava

närmast tänkt sig, att arbetsmarknadskommissionen skulle i egen regi eller

i samarbete med förefintliga handelsskolor anordna särskilda kurser i stenograf!,

maskinskrivning, bokföring, handelskorrespondens och språk m. m.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 43.

15

Utskottet vill icke frånkänna de i dessa motioner anförda synpunkterna visst

berättigande men håller före, att samhällets hjälpverksamhet för arbetslöshetens

bekämpande främst måste inriktas på att bereda arbete. Utskottet

anser sig ock böra erinra örn att den under senaste tiden effektiviserade omskolningsverksamheten

skapat ökade möjligheter att bereda ifrågavarande

arbetslösa lämplig sysselsättning. Såsom en fråga på lång sikt synes emellertid

det i motionerna berörda spörsmålet förtjäna att närmare beaktas, därest

nuvarande krisläge skulle bli av längre varaktighet. För närvarande finner

utskottet anledning icke föreligga att göra någon framställning i ämnet till

Kungl. Majit.

A7ad nu sagts gäller i viss mån jämväl det i samma motioner framställda

yrkandet örn utredning i syfte att medelst anlitande av arbetslösa lärare

möjliggöra ett mera permanent och fastare organiserat bildningsarbete för de

vid truppförbanden tjänstgörande värnpliktiga ävensom för ungdom i hemorten.

Utskottet är i värjo fall icke berett att i nuvarande läge förorda åtgärder

i detta syfte.

Enligt de nya grunderna för statsbidrag till kommunernas arbetslöshetskostnader

kunna till dylika kostnader utgå såväl ett årligt bidrag som ett

engångsbidrag. Årsbidraget utmätes på grundval av kommunens totala

arbetslöshetskostnad under ett år, varvid bidraget beräknas efter en stigande

skala, som är så avvägd, att kommunens årliga kostnadsandel icke i något fall

överstiger 1 krona 50 öre per skattekrona. Det förutsättes, att de arbetslöshetsåtgärder,

vilkas kostnader kommun önskar inräkna i totalsumman för

året, i förväg godkännas av arbetsmarknadskommissionen. Har kommun för

finansiering av ett av kommissionen godkänt arbete upptagit lån, få enligt

statsrådsprotokollet utgifterna för ränta och amortering å detta lån medräknas.

Örn konjunkturerna skulle förbättras och arbetslösheten minska, förutsättes

emellertid kommissionen äga rätt att helt eller delvis indraga statsbidraget

för dessa utgifter.

Engångsbidraget avser att stimulera kommunerna till igångsättande av nya

arbetsföretag genom att i viss omfattning kompensera dem för den stegring

av materialkostnader och arbetslöner, som inträtt efter kriget. Såsom översta

gräns för ett dylikt bidrag i nuvarande läge har i statsrådsprotokollet angivits

20 procent å de totala kostnaderna för företaget; som regel skulle bidraget

utgå med väsentligt lägre belopp. För ett relativt litet antal fattiga

och arbetslöshetstyngda kommuner avses emellertid engångsbidrag kunna

utgå med betydligt högre belopp i syfte att begränsa den ekonomiska börda

för kommunen, som eljest skulle skjutas på framtiden.

I ett flertal motioner hava i olika hänseenden uttalats betänkligheter

rörande de faktiska verkningarna av nu angivna statsbidragsgrunder. Sålunda

hava i motionerna I: 178 och II: 237 uttryckts farhågor för att hos

kommunerna skulle inställa sig en icke önskvärd tveksamhet att finansiera

kostnadskrävande arbeten med lån, enär besked om annuiteternas inräknande

i årskostnaden endast kunde erhållas för ett år i sänder. I samma motioner

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

<Statsutskottets utlåtande Nr 48.

ävensom i motionerna 1:181 samt 11:238 och 242 har vidare gjorts gällande,

att åsyftad effekt icke kommer att ernås, därest icke engångsbidraget höjes.

I samband därmed har framhållits angelägenheten av att vid såväl engångsbidragets

som årsbidragets utmätande skälig hänsyn tages till det totala skattetrycket

i vederbörande kommun. Önskemål ha även framkommit örn en sänkning

av maximigränsen för kommunens andel i arbetslöshetskostnaderna,

förslagsvis till 1 krona per skattekrona. Å andra sidan har i motionerna

1:182 och II: 243 uttalats tvivel örn att kommunerna komma att iakttaga erforderlig

återhållsamhet, när arbetslöshetskostnaderna överstigit den nu fastställda

gränsen för kommunens andel i årskostnaden, samt för vinnande av

ökade garantier härutinnan ifrågasatts en höjning av denna gräns till 2 kronor

per skattekrona.

För egen del vill utskottet understryka, att de nya statsbidragsgrunderna

äro avvägda med hänsyn till att endast nödvändiga eller nyttiga arbeten böra

ifrågakomma. Enligt utskottets mening bör man vid sådant förhållande kunna

räkna med att kommunerna skola finna med sin fördel förenligt att genom

utnyttjande av nu förefintliga möjligheter till statsbidrag igångsätta för ändamålet

lämpade arbeten. Därvid utgår utskottet från att kommun, som upptagit

lån för finansiering av dylikt arbete, skall erhålla statsbidrag till ränteoch

amorteringskostnader för lånet, så länge de ekonomiska verkningarna

av krisen äro för kommunen kännbara. Utskottet förutsätter vidare, att engångsbidraget

i tillämpningen icke utmätes alltför snävt. Vägande skäl tala

enligt utskottets uppfattning för att vid utmätningen av detta bidrag hänsyn

tages till det totala skattetrycket inom kommunen, även örn denna icke kan

betecknas såsom direkt fattig eller arbetslöshetstyngd. Från denna utgångspunkt

och med beaktande av den omständigheten, att ett av viss kommun

igångsatt byggnadsföretag i regel indirekt bereder sysselsättning även utanför

kommunens gränser, finner utskottet motiverat att för engångsbidraget

räknas med ett procenttal, som i allmänhet icke understiger det av arbetsmarknadskommissionen

angivna maximibeloppet av 20 procent. Utskottet

anser det jämväl kunna med fog ifrågasättas, huruvida icke engångsbidrag

böra kunna beviljas för skolhusbyggnader och andra företag, till vilka statsbidrag

enligt gällande bestämmelser utgå, oaktat de icke tillhöra socialdepartementets

verksamhetsområ de.

Slutligen finner sig utskottet, i anledning av de i motionerna I: 182 och

11:243 framkomna betänkligheterna rörande bristande återhållsamhet hos

kommunerna i vissa fall, böra framhålla, att arbetsmarknadskommissionen i

sin framställning själv uppmärksammat denna fara och förklarat sig ämna beträffande

de kommuner, varom här är fråga, tillämpa ett skärpt kontrollsystem.

Med vad sålunda anförts anser sig utskottet kunna i princip giva de nya

statsbidragsgrunderna sin anslutning.

Såsom komplement till dessa grunder har förutsatts, att i den mån arbetslösa

hänvisats till statligt beredskapsarbete vederbörande hemortskommuner

såsom ersättning härför skola till staten erlägga ett belopp, som motsvarar

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 43.

17

vad de eljest måst utgiva i kontantunderstöd. Billigheten och ändamålsenligheten

av sådan ordning har starkt ifrågasatts i motionerna II: 181 samt

II: 238 och 242. Även inom utskottet hava betänkligheter uttalats gentemot

denna ersättningsskyldighet, särskilt för det fall att arbetslös hänvisas till

beredskapsarbete å ort inom lägre dyrortsgrupp än den han själv tillhör.

Utskottet har emellertid under hand inhämtat, att denna ersättningsskyldighet

i praktiken begränsats på det sättet, att kommuner, som åtnjuta skatteutjämningsbidrag

eller äro arbetslöshetstyngda, helt befrias från ersättningsskyldighet

samt att övriga kommuner i regel allenast debiteras ett belopp,

som motsvarar dagunderstödet till ensamstående person. Under sådana förhållanden

har utskottet icke ansett skäl föreligga att påkalla någon ändring

i denna del.

De nya grunderna för kontantunder stödets beräknande skiljer sig principiellt

från de tidigare därigenom, att understödsbeloppen icke längre äro

ställda i relation till den för orten fastställda reservarbetslönen utan med

vissa modifikationer äro anslutna till de i gällande krigsfamiljebidragsförordning

för olika dyrortsgrupper angivna understödssatserna. Såsom en

allmän princip vid understödsskalans tillämpning gäller vidare, att sammanlagda

beloppet av dagunderstöd och hyreshjälp icke får uppgå till den i orten

gängse lönen för icke kvalificerad arbetskraft, ej heller till de inkomster

vederbörande åtnjutit under förutvarande anställning. Såsom särskilda nyheter

må härjämte erinras örn dels att dagunderstöd utgår även för fjärde

till och med sjätte barnet, dels ock att hyreshjälp må kunna tilldelas jämväl

ensamstående person ävensom under högst en månad familjeförsörjare, vilken

hänvisats till statligt beredskapsarbete.

I motionerna I: 182 och II: 243 ha uttalats betänkligheter med hänsyn

till de ekonomiska konsekvenser, som äro förenade med de nya grunderna,

särskilt vad beträffar frångåendet av understödens hittillsvarande anknytning

till reservarbetslönen. Motionärerna finna det jämväl mindre välbetänkt att

medgiva hyreshjälp åt arbetslösa, som hänvisats till statligt beredskapsarbete.

Å andra sidan har i motionen II: 239 yrkats åläggande för arbetsmarknadskommissionen

att vidtaga en omedelbar höjning av de fastställda

maximibeloppen för dagunderstöd och hyreshjälp med 25 procent samt att i

fortsättningen verkställa sådana ändringar i maximibeloppens storlek, att

understödens köpkraft bibehålies.

Utskottet har för egen del ansett sig kunna godtaga de nya grunderna för

kontantunderstöden. Därvid har utskottet förutsatt, att de fastställda understödsbeloppen

genom Kungl. Maj:ts försorg komma att underkastas jämkningar

såväl uppåt som nedåt i anslutning till de förändringar, som levnadskostnaderna

och andra på beloppens storlek inverkande omständigheter undergå.

Härav följer, att utskottet icke är berett vare sig att tillstyrka bifall till det

i motionen II: 239 framställda yrkandet eller att påkalla någon ändring i anledning

av de i motionerna I: 182 och II: 243 framförda betänkligheterna.

Emellertid har utskottet i detta sammanhang icke ansett sig kunna under
Bihang

till riksdagens protokoll 1941. 6 sami. Nr 43. 68941 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande Nr 43.

låta att rikta uppmärksamheten på förhållandet till den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.

Vid tillämpningen av de nya grunderna för kontantunderstödsverksamheten

torde understödsbeloppen i åtskilliga fall komma att avsevärt

skilja sig från de belopp, som arbetslöshetskassorna utbetala till sina

medlemmar. Ett dylikt förhållande kan enligt utskottets mening icke anses

tillfredsställande, även örn hänsyn tages därtill, att arbetslöshetsförsäkringen

närmast avser att bringa hjälp vid så att säga mera normal arbetslöshet samt

att de arbetslöshetsförsäkrade äro befriade från behovsprövning. För utskottet

har upplysts, att socialstyrelsen nyligen framlagt ett förslag till förbättring

av arbetslöshetsförsäkringen. Det synes utskottet angeläget, att sistnämnda

spörsmål snarast möjligt göres till föremål för prövning. Därjämte

bör beaktas önskemålet att under en arbetslöshetskris åvägabringa en sådan

ordning, att de arbetslöshetsförsäkrade icke bliva försatta i sämre läge än de

icke försäkrade.

I motionerna 1:178 och TI: 237 har även beaktats den ställning, som de

s. k. korttidsarbetarna intaga. Förhållandena för dessa kunna vara mycket

skiftande. Otvivelaktigt finnas emellertid bland dessa fall, då ett kompletterande

understöd av arbetslöshetsmedel skulle vara motiverat men där sådant

på grund av nuvarande bestämmelser rörande kontantunderstöd icke utbetalas.

Enligt utskottets uppfattning bör nu berörda spörsmål i fortsättningen ägnas

särskild uppmärksamhet under beaktande av de synpunkter, som i motionerna

anförts.

I motionen II: 241 hava upptagits vissa spörsmål angående länsarbetsnämndernas

organisation och arbetsuppgifter samt hemställts örn åtgärder i

syfte att möjliggöra ett ökat antal ledamöter i dessa nämnder ävensom få

till stånd en instruktion för desamma. Vissa av de i motionen anförda synpunkterna

äro enligt utskottets uppfattning värda beaktande. Den hittills

vunna erfarenheten av länsarbetsnämndernas verksamhet synes emellertid

utskottet vara alltför ringa för att motivera en hemställan från riksdagens

sida om åtgärder i motionens syfte.

Slutligen finner sig utskottet böra understryka departementschefens uttalande,

att det är av största vikt att en tillfredsställande samordning mellan

sysselsättningspolitikens skilda grenar kommer till stånd. Icke minst angeläget

synes utskottet därvid vara, att samarbetet mellan de centrala och

kommunala myndigheterna gives en sådan utformning, att igångsättandet av

lämpliga företag i möjligaste mån påskyndas och bästa möjliga resultat av

övriga arbetsmarknadsreglerande åtgärder befordras.

Under åberopande av vad sålunda i skilda hänseenden anförts och då

Kungl. Maj:ts beräkning av anslagsbehovet för återstoden av innevarande

budgetår icke givit utskottet anledning till erinran, får utskottet hemställa,

a) att riksdagen må till Åtgärder för arbetsmarknadens reglering

m. m. å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41

under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av

25,000,000 kronor;

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 43.

19

b) att motionerna I: 180 samt II: 239 och 240 icke må till någon

riksdagens åtgärd föranleda;

c) att övriga i ämnet väckta motioner, i den mån de icke

kunna anses besvarade genom vad utskottet anfört, icke må till

någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 mars 1941.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Joh. Nilsson i

Malmö, Asplund, Pauli, Bernhard Nilsson, Heiding, Sven Larsson, Karl Andersson,

Bäckström, Gustaf Iwar Anderson, friherre De Geer och Sundberg; samt

från andra kammaren: herrar Jonsson i Eskilstuna, Törnkvist, Skoglund i

Doverstorp, Eriksson i Stockholm, Andersson i Prästbol, Isacsson, Persson i Tidaholm,

Andersson i Södergård, fru Alvén, herrar Hansson i Rubbestad, Bergvall

och Eriksson i Frägsta.

Reservationer:

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Bernhard Nilsson, Heiding, friherre

Be Geer, Sundberg, Skoglund i Doverstorp, Andersson i Södergård,

Hansson i Rubbestad och Eriksson i Frägsta, vilka ansett, att utskottets

yttrande beträffande sysselsättningsprogrammet (sid. 13—15) bort hava följande

lydelse:

»Genom medverkan av--- — hava varit fallet.

I samband härmed vill utskottet rikta uppmärksamheten på de ur såväl

arbetslöshets- som folkförsörjningssynpunkt lämpliga arbetsobjekt, som torrläggningsföretagen

utgöra, särskilt företag avseende torrläggning av förut

odlad men otillräckligt torrlagd jord. Genom en forcering av framförallt sistnämnda

torrläggningsverksamhet skulle enligt utskottets mening den bästa

förutsättning skapas för en i dessa tider önskvärd produktionsökning på jordbrukets

område.

Såsom en ytterligare---i detta syfte.»

2) av herrar Johan Bernhard Johansson, Bernhard Nilsson, Sundberg,

Skoglund i Doverstorp och Eriksson i Frägsta, vilka ansett, att utskottets

yttrande beträffande de nya grunderna för statsbidrag till kommunernas

arbetslöshetskostnader (sid. 15—17) bort hava följande lydelse:

»Enligt de nya---tillhöra socialdepartementets verksamhetsområde.

Vad angår maximigränsen för kommunens andel i årskostnaden har utskottet

icke kunnat värja sig för intrycket, att de nya grunderna innebära

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

iStatsutskottets utlåtande Nr 43.

en icke obetydlig frestelse för kommunerna att övervältra utgifter på staten

i en omfattning, som icke motiveras av arbetslöshetssituationen inom vederbörande

kommuner. Denna risk ökar uppenbarligen i samma mån som de

kommunala arbetslöshetsutgifterna närma sig maximigränsen för kommunens

andel och är särskilt påtaglig, när denna gräns överskridits. Genom en höjning

av maximigränsen, förslagsvis till 2 kronor per skattekrona, torde denna

olägenhet enligt utskottets mening kunna i viss utsträckning förebyggas utan

att det kommunala intresset för arbetslöshetens bekämpande nämnvärt avtrubbas.

Utskottet önskar därvid betona, att en dylik höjning icke medför en

merbelastning för de skattetyngda kommunerna, enär dessa genom det allmänna

skatteutjämningsbidraget kompenseras för sina utgifter härutinnan.

Under sådana förhållanden finner sig utskottet böra, i anslutning till vad

i motionerna I: 182 och II: 243 anförts, förorda en höjning av maximigränsen

för kommunernas kostnadsandel på sätt nyss nämnts.

Som en konsekvens härav torde den av arbetsmarknadskommissionen angivna

skalan böra undergå viss jämkning. Skalan synes förslagsvis kunna

utformas så, att statsbidrag utgår med 20 procent på den del av de totala

kostnaderna, som uppgår till högst 1 krona, 40 procent på den del som överstiger

1 krona men icke 2 kronor, 60 procent på den del som överstiger 2

men icke 3 kronor, 80 procent på den del, som överstiger 3 kronor,

samt därutöver med det belopp som erfordras för att begränsa kommunens

kostnadsandel till 2 kronor per skattekrona. Denna skala innebär ett totalt

statsbidrag av 20 procent vid en arbetslöshetskostnad av 1 krona per skattekrona,

30 procent vid en kostnad av 2 kronor, 40 procent vid en kostnad av

3 kronor samt 50 procent vid en kostnad av 4 kronor per skattekrona.

Med de modifikationer som sålunda förordats anser sig utskottet kunna i

princip giva de nya statsbidragsgrunderna sin anslutning.

Såsom komplement till---i denna del.»

Stockholm 1941. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.