Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring i lagen om kommission, handelsagentur och handelsresande. Första lagutskottet har till behandling förehaft de till lagutskott hänvisade motionerna nr 44 i första kammaren av herr Björnsson och nr 75 i andra kammaren av herr Jonsson i Eskilstuna.

1942-04-28 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1942:39, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring i lagen om kommission, handelsagentur och handelsresande. Första lagutskottet har till behandling förehaft de till lagutskott hänvisade motionerna nr 44 i första kammaren av herr Björnsson och nr 75 i andra kammaren av herr Jonsson i Eskilstuna.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 39.

1

Nr 39.

Ankom till riksdagens kansli den 29 april 1942 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring

i lagen om kommission, handelsagentur och handelsresande.

Första lagutskottet har till behandling förehaft de till lagutskott hänvisade

motionerna nr 44 i första kammaren av herr Björnsson och nr 75 i

andra kammaren av herr Jonsson i Eskilstuna. I motionerna, vilka äro likalydande,

hemställes, att riksdagen måtte för sin del besluta, att lagen den

18 april 1914 om kommission, handelsagentur och handelsresande skall ändras

på sätt i motionen föreslagits.

Den ifrågasatta ändringen har i motionen angivits sålunda, att till 83

och 91 §§ nämnda lag skall göras ett tillägg av ungefär följande innehåll:

»Tecknas köpareanbud å slutsedelsblanketter som tillhandahållits av huvudmannen

och som upptaga dennes namn, skall, om köparen icke är köpman,

utan hinder av vad sålunda stadgas, betalningen som erlagts till agenten

(handelsresanden) för sålda varor gälla gentemot huvudmannen.»

I fråga om de skäl som legat till grund för motionärernas förslag får utskottet,

i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till

motionerna.

Lagen den 18 april 191A örn kommission, handelsagentur och handelsresande

— i det följande benämnd kommissionslagen — reglerar vissa olika

typer av merkantila mellanhänder vid varuomsättningen. Lagens 2 kap.

handlar sålunda om kommissionärer, med vilka enligt 4 § förstås personer

vilka åtagit sig uppdrag att för annans räkning men i eget namn sälja eller

köpa lös egendom. 3 kap. i lagen avser handelsagenter samt 4 kap. handelsresande

och platsförsäljare.

Handelsagent är enligt 65 § den, som åtagit sig uppdrag att för annans

(huvudmannens) räkning verka för avsättning av varor genom att upptaga

köpeanbud (order) till huvudmannen eller att i dennes namn sluta försäljningsavtal,

och som icke är anställd i huvudmannens tjänst utan driver

verksamheten såsom självständig yrkesidkare med eget kontor eller annan

egen lokal för sin rörelse, dit meddelanden angående denna kunna sändas.

Med handelsresande förstås enligt 85 § den, som åtagit sig uppdrag att

för en köpmans räkning resa från ort till annan och därvid, genom upptagande

av köpeanbud (order) till huvudmannen eller slutande av försälj
Dihang

till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 1 avd. Nr 39. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första laqutskottets utlåtande Nr 39.

ningsavtal i dennes namn, verka för avsättning av varor som icke medföras

å resan. Enligt 93 § skola lagens bestämmelser om handelsresande i allo

äga motsvarande tillämpning å platsförsäljare, vilka skilja sig från handelsresande

därutinnan, att platsförsäljaren icke skall resa från ort till annan

utan ha sin verksamhet inom den ort där huvudmannen driver sin rörelse.

I fråga om förhållandet mellan en handelsagent och tredje man gälla

bland annat följande bestämmelser:

Handelsagent äger icke, ändå att han varaktigt företräder sin huvudman,

utan huvudmannens bemyndigande sluta för denna bindande försäljningsavtal

(77 §).

Utan huvudmannens bemyndigande äger handelsagent vidare icke, ändå

att han kan sluta för huvudmannen bindande försäljningsavtal, uppbära

betalning för sålda varor eller efter försäljningen medgiva anstånd med betalningen,

.nedsättning i priset eller annan ändring i avtalet (83 § första

stycket).

Har huvudmannen genom underrättelse från agenten eller köparen fått

kännedom om att agenten uppburit betalning för varor, som blivit försålda

genom hans medverkan eller under sådana omständigheter, att agenten

ändock är berättigad till provision, åligger det huvudmannen, där han förmenar,

att agenten ej var berättigad att uppbära betalningen, och han därför

icke vill godkänna densamma, att utan oskäligt uppehåll giva köparen

meddelande därom. Underlåter huvudmannen det, skall så anses som

hade han godkänt betalningen (83 § andra stycket).

Beträffande handelsresande och platsförsäljare gälla i fråga örn förhållandet

till tredje man följande bestämmelser:

Handelsresande äger icke utan huvudmannens bemyndigande sluta för

denne bindande försäljningsavtal. Är den resande av sin huvudman försedd

med slutsedelsblanketter, vilka innehålla huvudmannens namn och på

grund av sin avfattning må antagas vara avsedda att, sedan de av den resande

ifyllts, tjäna till bevis om alt avtal slutits för huvudmannens räkning,

skall försäljningsavtal, som den resande med ifyllande av sådan blankett

ingår, vara lika bindande för huvudmannen, som om denne hade uttryckligen

bemyndigat den resande att sluta avtalet (88 §).

I 91 § givas beträffande handelsresandes rätt att upptaga betalning motsvarande

regler som de ovan angivna i 83 § för handelsagent lämnade.

1914 års kommissionslag grundades å ett förslag som den 31 december

1912 avgivits av en för utarbetande av lagförslag inom obligationsrättens

område tillsatt kommitté. Förslaget hade tillkommit genom samarbete med

danska och norska kommittéer.

Även i Danmark och Norge har sedermera lagstiftning kommit till stånd

rörande kommission, handelsagentur och handelsresande; i Danmark genom

lag den 8 maj 1917 och i Norge genom lag den 30 juni 1916. De i dessa länder

utfärdade lagarna överensstämma i väsentliga delar med varandra och

med den svenska lagen i ämnet. Beträffande handelsresandes rätt att med

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 39.

3

för huvudmannen bindande verkan sluta försäljningsavtal samt upptaga betalning

föreligga emellertid vissa skiljaktigheter mellan de olika ländernas

lagtexter såsom framgår av följande uppställning:

(Svensk text:)

88 §.

Handelsresande åge

icke utan huvudmannens

bemyndigande sluta

för denne bindande

försäljningsavtal.

Är den resande av sin

huvudman försedd med

slutsedelsblankettter, vilka

innehålla huvudmannens

namn och på grund

av sin avfattning må antagas

vara avsedda att,

sedan de av den resande

ifyllts, tjäna till bevis

örn att avtal slutits

för huvudmannens räkning,

vare försäljningsavtal,

som den resande

med ifyllande av sådan

blankett ingår, lika bindande

för huvudmannen,

som om denne

hade uttryckligen bemyndigat

den resande

att sluta avtalet.

91 §.

Utan huvudmannens

bemyndigande åge handelsresande

icke, ändå

att han kan sluta för

huvudmannen bindande

försäljningsavtal, uppbära

betalning för sålda

varor eller efter försäljningen

medgiva an
-

(Dansk text:)

§ 88.

Den Handelsrejsende

kan ikke uden Handelshusets

Bemyndigelse afslutte

bindende Sälg for

dette.

Er den Handelsrejsende

af Handelshuset försynt

med Slutseddelsblanketter,

der indeholder

Handelshusets Navn

og efter deres Affattelse

maa antages, naar de er

udfyldte af den Rejsende,

at skulle tjene som

Bevis för, at Sälg er afsluttet,

er en Aftale, som

den Rejsende under Udfyldelse

af en saadan

Blänket indgaar, lige saa

bindende for Handelshuset,

som om dette udtrykkeligt

havde bemyndiget

den Rejsende til at

afslutte Aftalen.

§ 91.

Den Handelsrejsende

kan ikke, selv om han

kan afslutte Sälg, som

binder Handelshuset,

uden Bemyndigelse af

dette modtage Betaling

for solgte Varer eller

efter Salget give Henstand

med Betalingen

(Norsk text:)

§ 88.

Den faste reisende1

kan binde sin hovedmand

ved sälg.

Andre reisende kan

ikke slutte bindende sälg

uten at ha fuldmagt til

det fra hovedmanden.

Har hovedmanden försynt

den reisende med

sluttseddelblanketter,

som baerer hovedmandens

navn og efter sit

indhold maa antages at

vaere bestemt til i utfyldt

stand at tjene som

bevis for, at sälg er sluttet

for hovedmandens

regning, ansees sälg,

som sluttes av den reisende

under utfyldelse

av en saadan blänket,

som skedd i henhold til

fuldmagt.

§ 91.

En handelsreisende

kan ikke uten fuldmagt

fra hovedmanden motta

betaling for solgte varer

eller efter salget gi

henstand eller avslag i

prisen eller vedta anden

förändring i avtaien.

Den faste reisende kan

1 Med fast resande förstås i den norska lagen en handelsresande som är anställd i huvudmannens

tjänst.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 39.

(Svensk text:)

stånd med betalningen,

nedsättning i priset eller

annan ändring i avtalet.

Har huvudmannen genom

underrättelse från

sin resande eller från

köparen fått kännedom

om att den resande uppburit

betalning för varor,

som blivit försålda

genom hans medverkan

eller under sådana omständigheter,

att 70 §

äger tillämpning, åligger

det huvudmannen,

där han förmenar, att

den resande ej var berättigad

att uppbära betalningen,

och han därför

icke vill godkänna

densamma, att utan

oskäligt uppehåll giva

köparen meddelande

därom. Underlåter huvudmannen

det, vare så

ansett som hade han

godkänt betalningen. I

(Dansk text:)

eller Afslag i Prisen eller

foretage anden ändring

i Aftalen.

Har Handelshuset

gennem Underretning

fra den Rejsende eller

Koberen faaet Kundskab

om, at den Rejsende

uberettiget bär modtaget

Betaling for Varer,

som er solgte ved

hans Medvirken eller

under saadanne Omstamdigheder,

at § 70

kommer til Anvendelse,

skal Handelshuset, hvis

det ikke vil godkende

Betalingen, uden ugrundet

Ophold give Koberen

Meddelelse derom.

Undlader Handelshuset

dette, anses Betalingen

for godkendt. Koberen

er i saa Fald berettiget

til ogsaa fremtidigt at

erlaegge Betaling til den

Rejsende för saadanne

Kob, indtil han modtager

Underretning fra

Handelshuset om, at Betaling

ikke maa ske til

den Rejsende.

(Norsk text:)

dog under sine forretningsreiser

motta betaling,

naar han opholder

sig paa kundens plads

eller paa et andet sted,

hvor kunden söker harn,

medmindre hovedmanden

i slutsedlen eller

ved forhaandsmeddelelse

til kunderna har betinget

sig anden betalingsmaate.

Er hovedmanden ved

underretning fra den

reisende eller kunden

blit vidende om, at den

reisende uberettiget har

mottat betaling för varer,

som er solgt ved

hans medvirkning eller

under saadanne forhold,

at § 70 kommer til anvendelse,

og vil han

ikke godta betalingen,

maa han uten ugrundet

ophold gi meddelelse

om det til kunden. Ellers

ansees han for at ha

godtat betalingen.

I fråga örn motiveringen till de ovan berörda stadgandena i kommissionslagen

må ur den svenska kommitténs betänkande återgivas följande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 39.

5

Vid 83 §, som behandlar frågan örn handelsagents rätt att uppbära betalning,

anförde kommittén bland annat:

En agent har i allmänhet icke något att skaffa med verkställigheten av de

avtal, som av honom förmedlats eller slutits; varan levereras omedelbart från

huvudmanen till köparen, och fakturan utfärdas av huvudmannen. Det är

visserligen brukligt, att fakturan går genom agenten -— på det att denne må

kunna kontrollera storleken av sin provisionsfordran i anledning av affären

-—- men köparen äger icke därför erlägga betalning till agenten. Inom affärsvärlden

råder ingen tvekan därom, att en agent i denna sin egenskap icke

äger uppbära betalning för varor, som blivit genom hans medverkan försålda.

Delta gäller ej blott örn mera tillfälliga agenter utan även om sådana, som å

köparens ort varaktigt representera sin huvudman. Även örn agenten får från

sin huvudman mottaga s. k. fasta offerter eller eljest har bemyndigande att

sluta avtal för dennes räkning, anses han icke berättigad att uppbära likvid

för varor, som han i kraft av sådant bemyndigande försålt. Åt denna grundsats

giver förslaget uttryck i första stycket av förevarande paragraf, varest

tillika uttalas, att agenten ej heller utan därtill av huvudmannen givet bemyndigande

äger, efter det försäljning skett, bevilja köparen kredit eller rabatt

eller medgiva annan ändring i det ingångna avtalet. Ett bemyndigande

att sluta avtal för huvudmannens räkning medför icke rätt att efter avtalets

ingående överenskomma med köparen örn modifikationer i detsamma. Huruvida

en agent, som har fullmakt eller annat bemyndigande att sluta försäljningsavtai,

vid försäljningen äger bevilja kredit eller rabatt, beror på beskaffenheten

av hans bemyndigande och vad som är brukligt vid försäljningar

inom den bransch, varom fråga är.

Har agenten fått särskild inkassofullmakt från huvudmannen, kan naturligtvis

köparen utan risk erlägga betalning till honom. Att huvudmannen givit

sitt bemyndigande i denna form, är emellertid icke nödvändigt; betalning

till agenten kan åberopas emot huvudmannen, så snart köparen styrker, att

omständigheterna äro sådana, att huvudmannen får anses hava tillåtit agenten

att uppbära betalning för hans räkning. Detta kan vara fallet, även örn

huvudmannen icke givit den ifrågavarande köparen något särskilt meddelande,

att betalning får erläggas till agenten. Örn t. ex. en agent förut fått gång

efter annan opåtalt uppbära likvid för sålda varor, är det en tolkningsfråga,

som måste besvaras efter omständigheterna i varje särskilt fall, huruvida däri

kan anses ligga bemyndigande från huvudmannen att jämväl för framtiden

uppbära betalning. Ätt i lag meddela närmare bestämmelser angående de

förutsättningar, under vilka ett sådant bemyndigande skall anses föreligga,

låter sig svårligen göra.

Däremot har man ansett sig kunna och böra till skydd för köparen i förslaget

upptaga en bestämmelse angående reklamationsskyldighet för huvudmannen,

när han genom meddelande från köparen själv eller från agenten

får vetskap örn att denne uppburit betalning å hans vägnar. Huvudmannen

är då enligt andra stycket av förevarande paragraf pliktig att, om han icke

vill godkänna betalningen såsom vore don gjord till honom själv, giva köparen

meddelande därom utan oskäligt uppehåll efter det han på nyssnämnda

sätt fått kunskap örn densamma. Av denna bestämmelse blir en följd, att huvudmannen,

örn hans krav av köparen mötes med den invändningen, att betalning

erlagls lill agenten, icke får slå sig till ro och sedermera, därest agenten

icke kan redovisa beloppet, ånyo kräva köparen utan måste omedelbart

erinra denne örn agentens bristande behörighet att uppbära betalning. Härigenom

vinnes alltid den fördel, alt köparen icke behöver betala en gång till,

när lian på grund av huvudmannens tystnad haft anledning alt anse affä
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 39.

ren avvecklad, och att han kan bliva i tillfälle att, medan tid är, återkalla

beloppet av agenten eller förmå denne att redovisa detsamma till huvudmannen.

Beträffande 88 §, vari givas bestämmelser under vilka förutsättningar handelsresande

äger sluta för huvudmannen bindande försäljningsavtal, anförde

kommittén följande:

Såsom av 85 § framgår, har en handelsresande till uppgift antingen att

upptaga order för sin huvudmans räkning eller att i dennes namn sluta försäljningsavtal.

Det vore utan tvivel önskvärt, att huvudmannen försåge den

resande med uttrycklig fullmakt att sluta avtal å hans vägnar, när han vill

anförtro honom denna befogenhet. Detta sker emellertid ingalunda alltid

eller ens i regel. Härav blir en följd, att de personer, med vilka den resande

sluter avtal, faktiskt ofta måste förlita sig på hans muntliga uppgift, att han

är därtill bemyndigad. Och även när den resande innehar särskild avslutningsfullmakt,

blir dennas tillvaro och innehåll ofta obekant för kunderna,

enär dessa draga sig för att begära att få se fullmakten, av farhåga för att

en dylik begäran av den resande skulle uppfattas såsom ett bevis på misstroende

mot honom. Ett sådant sakernas tillstånd medför allvarliga vådor för

rättssäkerheten. Det ligger i öppen dag, huru viktigt det för den, som slutit

avtal med en handelsresande, måste vara att veta, om det sålunda ingångna

avtalet är bindande för huvudmannen eller icke.

En viktig uppgift för den nya lagstiftningen är därför ovedersägligen att

giva närmare regler angående förutsättningarna för att en handelsresande

skall anses behörig att med bindande verkan för huvudmannen sluta försäljningsavtal.

I detta avseende nar överensstämmelse mellan de tre förslagen

tyvärr icke kunnat uppnås. Enligt de svenska och danska förslagen kan

en handelsresande lika litet som en agent utan bemyndigande av huvudmannen

sluta för denne bindande avtal, och gäller detta lika väl resande, vilka

äro anställda i huvudmannens tjänst (fasta resande), som andra (provisionsresande)

. I fråga örn provisionsresande står det norska förslaget på samma

ståndpunkt. Däremot gäller enligt detta förslag, att fasta handelsresande i

denna sin egenskap kunna sluta försäljningsavtal, som binda huvudmannen.

Frågan örn de fasta handelsresandenas behörighet i detta avseende har i

Norge varit livligt debatterad, och om densamma har där mellan grossister

och detaljister förts en strid, som slutat med seger för detaljisterna, vilka

alltid hävdat, att fasta resande utan vidare binda sina hus genom försäljningar.

Rättsuppfattningen härutinnan skall nu i Norge vara så fast, att den

norska kommittén funnit sig icke kunna frångå denna ståndpunkt.

I Sverige ligger frågan annorlunda. Om också någon oklarhet är inom handelsvärlden

rådande rörande fast resandes behörighet att sluta bindande avtal,

torde dock den uppfattningen vara förhärskande, att han icke i denna

sin egenskap äger sådan behörighet. Rättsuppfattningen i Danmark går i

samma riktning. Då man från svensk och dansk sida icke velat acceptera det

norska förslagets ståndpunkt i detta avseende, har detta emellertid icke

allenast berott på hänsyn till nu rådande rättsuppfattning, utan härför har

talat även ett annat viktigt skäl. Såsom ovan redan framhållits, måste det för

köparna vara av största vikt att hava klarhet, huruvida den resande, med

vilken de förhandlat angående köp, slutit ett för huset bindande avtal eller

allenast upptagit en order, som huset har frihet att antaga eller förkasta.

Detta behov av klarhet kan enligt de svenska och danska kommitterades mening

icke tillgodoses genom en lagstiftning, som bygger på skillnaden mellan

fasta resande och provisionsresande. Denna skillnad är beroende av örn den

resande är anställd i den firmas tjänst, för vilken han reser, eller icke, men

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 39.

7

detta är en omständighet, varom köparna icke kunna hava någon säker kunskap.

Dessa hava i allmänhet icke tillfälle att taga kännedom örn de villkor,

under vilka den resande arbetar för sin huvudman, och även örn sådant tillfälle

erbjudes dem, besitta de ej alltid nödiga förutsättningar för att kunna

bedöma, örn den resande står i tjänsteförhållande till huvudmannen eller

icke. En resande, som år efter år reser för samma hus, framstår för de kunder,

vilka han regelmässigt besöker, lika mycket eller lika litet såsom husets

fasta representant, vare sig han är anställd i husets tjänst eller är sin egen.

För kunderna måste det givetvis vara mera betryggande, örn den resandes

behörighet att sluta för huset bindande avtal kan bedömas efter något yttre

för dem tillgängligt kriterium, och man har trott sig hava funnit ett sådant

i den omständigheten, att den resande av huset är försedd med s. k. slutsedelsblanketter.

Då handelsresande upptaga order eller sluta avtal, pläga de i allmänhet

notera dessa i en s. k. orderbok, innehållande tryckta blanketter till orderkopior

eller slutsedlar, vari försäljnings- och betalningsvillkor äro angivna.

Å dessa antecknar handelsresanden kundens namn, de rekvirerade varorna

och dessas pris; vanligen användes härvid blåpapper, så att varje sålunda

ifylld blankett kommer att föreligga i tre exemplar, av vilka ett överlämnas

till kunden, ett insändes till säljaren och det tredje behålles av den resande.

Understundom innehålla blanketterna ej heller säljarens namn, utan ifylles

detta av den resande; särskilt är detta brukligt, då order upptagas av

provisionsresande, som resa för flera hus. Sådana blanketter kunna uppenbarligen

icke anses innefatta något bemyndigande för den resande att sluta

avtal för en viss firmas räkning, utan måste hans behörighet därtill på annat

sätt ådagaläggas. När däremot den resande av den firma, för vilken

han reser, blivit försedd med blanketter, som äro utfärdade i firmans namn

eller eljest innehålla detta, bör han enligt kommitténs mening under vissa

förhållanden anses därigenom legitimerad att sluta för firman bindande

avtal.

Härvid måste emellertid skillnad göras mellan orderkopior och egentliga

slutsedlar. Det är icke kommittén obekant, att dessa båda slag av papper

icke alltid noggrant särskiljas och att papper, som enligt sitt innehåll äro

slutsedlar, understundom betecknas såsom orderkopior och tvärtom. Om ordning

och reda skall kunna vinnas i dessa förhållanden, måste emellertid

en bestämd skillnad göras mellan papper av ena och andra slaget. Vartdera

slaget har sin särskilda uppgift att fylla vid den omsättning, som förmedlas

av handelsresande. Orderkopior böra användas, då den resande endast

har att upplaga order, som det står säljaren fritt att antaga eller förkasta,

och bruket av slutsedlar bör reserveras för sådana fall, då den resande skall

sluta för säljaren bindande avtal. Till slutsedlar böra följaktligen hänföras

sådana papper, som innehålla orden »sålt till» eller eljest äro så avfattade,

att de för kunderna framstå såsom avsedda att tjäna till bevis om fast avslutade

försäljningar, såsom orderkopior däremot betraktas papper, som

endast angiva, att köparen »rekvirerar» eller »beordrar» vissa varor, eller

annorledes tydligen utmärka, att säljaren har prövningsrätt i fråga om orderns

antagande eller förkastande. Är blanketten oklart avfattad, bör detta

gå ut över säljaren; avgörande är icke vad denne haft för avsikt med densamma,

utan huruvida dess innehåll objektivt bedömt är sådant, att den må

antagas vara avsedd att tjäna till bevis örn en avslutad försäljning eller

icke.

På nu anförda skäl grundar sig den bestämmelse, som upptagils i andra

stycket av förevarande paragraf. Av densamma torde bliva en följd, att en

säljare, som icke vill betro sin resande att sluta avtal, endast kommer att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 39-

förse honom med orderkopior men att den säljare, i vars intresse det ligger,

att definitiva köpeavtal slutas av den resande, utrustar honom med

verkliga slutsedelsblanketter. Gör han detta, anses han därigenom hava bemyndigat

den resande att sluta för honom bindande avtal på de försäljningsoch

betalningsvillkor, som i blanketten angivas, och ett avtal, som den resande

ingår genom att ifylla en sådan blankett, blir lika bindande för huvudmannen,

som om denne hade uttryckligen befullmäktiga! den resande

att sluta avtal. Att den ifyllda blanketten överlämnas till köparen, utgör

icke något villkor för dennes materiella rätt på grund av avtalet men är

naturligtvis av vikt ur bevisningssynpunkt.

Förslagets bestämmelser angående betydelsen av att avtal ingåtts med användande

av en i huvudmannens namn utfärdad slutsedelsblankett innefatta

icke någon nyhet för svensk rätt utan överensstämma med den uppfattning

av dylika handlingar, som redan gjort sig i rättsskipningen gällande.

De danska och norska förslagen innehålla motsvarande bestämmelser. I

det norska förslaget hava dessa emellertid inskränkts till att gälla provisionsresande,

enär, såsom förut nämnts, enligt detta förslag s. k. fasta resande

i denna sin egenskap — och således även om de icke begagna sig av slutsedelsblanketter

— äro behöriga att för husets räkning sluta bindande försäljningsavtal.

Har en handelsresande, då han slutit försäljningsavtal i sin huvudmans

namn, handlat utan bemyndigande eller överskridit givet bemyndigande,

är köparen, om han i följd därav icke kan å avtalet grunda något anspråk

mot huvudmannen, i regel berättigad till ersättning av den resande för all

skada, som därigenom tillskyndas honom. Detta följer av allmänna rättsregler

angående bristande fullmakt, och föreliggande lagförslag innehåller

därför lika litet här som i 78 § någon bestämmelse i ämnet.

Vid 91 §, som upptager bestämmelser om handelsresandes rätt att upptaga

betalning, anförde kommittén följande:

Vad förslaget innehåller angående handelsresandes behörighet att uppbära

betalning för sålda varor överensstämmer i allo med motsvarande bestämmelser

för handelsagenter. Ej heller i detta avseende göres i de svenska

och danska förslagen någon skillnad mellan fasta handelsresande och provisionsresande.

Det norska förslaget intager även härutinnan en annan ståndpunkt

än de övriga. Enligt detsamma äro fasta handelsresande i denna sin

egenskap behöriga att uppbära betalning, när de befinna sig å köparens

ort. I fråga om anledningen till denna olikhet mellan det norska förslaget

å ena sidan och de båda övriga å den andra samt skälen till att man från

svensk och dansk sida funnit sig icke kunna acceptera det norska förslagets

ståndpunkt hänvisas till det vid 88 § anförda.

Att ej heller fasta handelsresande äga utan huvudmannens bemyndigande

uppbära betalning för sålda varor, överensstämmer med merkantil uppfattning

såväl i Sverige som i Danmark. Framhållas må ock, att det stadgande,

som den tyska handelslagen härom innehåller —- nämligen att handelsresande

anses bemyndigade att uppbära likvid för av dem verkställda

försäljningar och att bevilja köpare anstånd med sådan likvid -— enligt

vad kommittén inhämtat, åtminstone inom den större handeln, måst vika

för en fast utbildad kutym, enligt vilken de resande icke hava något att

skaffa med likviden utan betalning skall av köparna insändas direkt till

säljaren. Detta tillvägagångssätt synes ock såväl för säljare och köpare som

för de resande vara det lämpligaste, åtminstone i länder, där kommunikationer

och bankväsen nått större utveckling. Vill huvudmannen, att den re
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 39.

9

sande skall vid sina besök hos kunderna avfordra dem likvid, kan han ju

förse honom med särskild inkassofullmakt.

Huruvida den resande allenast har att upptaga order eller äger sluta för

huvudmannen bindande försäljningsavtal, är, enligt vad lydelsen av det föreslagna

stadgandet giver vid handen, utan betydelse för frågan om hans

rätt att uppbära betalning; ett bemyndigande att sluta avtal innefattar icke

bemyndigande att uppbära likvid på grund av samma avtal.

Påföljden av underlåten reklamation mot betalning, som erlagts till den

resande, är densamma som enligt 83 §, nämligen att huvudmannen icke

äger göra gällande, att den resande var obehörig att uppbära betalningen.

I det danska förslaget har man gått längre, i det man där vid sidan av

nämnda påföljd uppställt en presumtion för att den resande även för framtiden

är berättigad att uppbära likvid. Från svensk och norsk sida har man

ansett, att en sådan bestämmelse skulle vara alltför sträng mot huvudmannen

och att det bör överlämnas åt domstolarna att efter omständigheterna

i det särskilda fallet bedöma, huruvida i huvudmannens underlåtenhet att

protestera mot att betalning erlagts till den resande kan anses ligga ett bemyndigande

för denne att även för framtiden mottaga betalning. Någon anledning

att i detta avseende göra skillnad mellan handelsresande och agenter

synes icke föreligga.

Det torde icke kunna bestridas att missförhållanden av den art motionärerna

åsyfta i viss utsträckning föreligga. Utan tvivel förekomma ej sällan

fall, då — såsom motionärerna exemplifierat — godtrogna och i affärsangelägenheter

mindre väl förfarna personer vid köp av varor genom handelsagenter

eller handelsresande åsamkats förluster genom att de erlagt betalning

till säljarens ombud som emellertid, enligt vad sedermera visat sig,

icke varit behörig mottaga betalning för huvudmannens räkning. Frågan

huruvida man genom en lagändring skulle kunna förhindra dylika fall utan

att i stället olägenheter i annat avseende uppstode, är därför värd att allvarligt

övervägas.

Enligt de nu gällande bestämmelserna i kommissionslagen äger handelsagent

eller handelsresande icke utan huvudmannens bemyndigande uppbära

betalning för sålda varor. Detta bemyndigande behöver dock ej hava

givits uttryckligen utan kan framgå av omständigheterna, t. ex. av att ombudet

flera gånger tidigare med huvudmannens vetskap mottagit betalning

utan att huvudmannen framställt någon erinran däremot. Huruvida ett dylikt

bemyndigande föreligger i det enskilda fallet blir en bevisfråga som får

avgöras under hänsynstagande till samtliga föreliggande omständigheter. Ett

undantag från huvudregeln gäller emellertid enligt lagen såtillvida, att om

huvudmannen genom underrättelse från ombudet eller köparen fått kännedom

om att ombudet uppburit betalning, huvudmannen är skyldig reklamera

hos köparen utan oskäligt uppehåll vid äventyr att han eljest anses hava

godkänt betalningen. En köpare kan alltså genom att meddela säljaren att

betalning erlagts till ombudet gardera sig mot att frågan örn betalningens

giltighet hålles öppen under längre tid med risk att ombudet kan göra sig

av med de mottagna medlen.

Motionärerna söka en lösning av de i motionerna berörda missförhållan
Rihang

till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. avd. 1 Nr 39.

Utskottet.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 39.

ciena däri, att i lagen skulle föreskrivas att handelsagent respektive handelsresande

skulle vid försäljning till annan än köpman vara behörig att för huvudmannens

räkning mottaga betalning under förutsättning att ombudet blivit

av huvudmannen utrustat med s. k. slutsedelsblanketter.

Till en början må påpekas, att enligt 1 § kommissionslagen de i lagen

givna stadgandena skola lända till efterrättelse så vitt ej annat följer av avtal

eller handelsbruk eller annan sedvänja. Undantag gäller allenast i fråga

örn vissa bestämmelser rörande s. k. självinträde av kommissionär. I övrigt

äro således lagens bestämmelser dispositiva och kunna följaktligen sättas ur

kraft genom en klausul t. ex. i en slutsedel. I det av motionärerna angivna

fallet innehöllo de tryckta ordersedlarna bland annat bestämmelse, att betalning

skulle erläggas direkt till säljarefirman. Det förefaller därför som örn

det av motionärerna framlagda förslaget icke skulle avhjälpa just det fall

som motionärerna tagit såsom utgångspunkt för sin framställning. Det kunde

då ifrågasättas att en bestämmelse sådan som den i motionerna föreslagna

skulle göras tvingande, så att förbehåll örn andra villkor skulle vara

ogiltigt. En dylik anordning måste dock väcka allvarliga betänkligheter: den

skulle innebära, att även om en säljare klart och tydligt utsatte å sina slutsedelsblanketter

att ombudet icke ägde mottaga betalning och köparen vore

fullt medveten örn denna klausul, köparen ändock skulle kunna med laga

verkan erlägga betalning till ombudet.

Motionärerna torde hava hämtat sitt förslag från bestämmelserna i 88 §

kommissionslagen, som handlar om handelsresandes rätt att sluta för huvudmannen

bindande försäljningsavtal. Analogien är emellertid icke fullständig.

Att överlämnande av slutsedelsblanketter enligt 88 § skall medföra presumtion

för att handelsresanden erhållit bemyndigande av huvudmannen att

sluta försäljningsavtal, sammanhänger med att slutsedelsblanketterna just

på grund av sin avfattning få anses vara avsedda att, sedan de ifyllts, tjäna

till bevis om att avtal slutits. Det kan däremot ej med samma fog sägas, att

överlämnandet av slutsedelsblanketter till en handelsagent eller handelsresande

som regel syftar till att giva honom behörighet att upptaga betalning

för huvudmannens räkning. Det kan ej heller sägas föreligga särskilda skäl

ur saklig synpunkt att sammankoppla utrustandet med slutsedelsblanketter

med behörighet att mottaga betalning. Ej sällan kan förekomma, att en handelsresande

är väl skickad att sluta försäljningsavtal för huvudmannens räkning

men ej bör betros med ansvaret att omhänderhava penningar för dennes

räkning. Lagens förbud för handelsresande att utan särskilt bemyndigande

mottaga betalning kan för övrigt i viss mån sägas vara ett skydd

för handelsresanden själv, då man härigenom förhindrar att han utsättes för

frestelser att olovligen förfoga över huvudmannens medel. Den av motionärerna

föreslagna lagändringen kan därför ej heräknas komma att leda till

någon minskning av förskingringsbrott från handelsagenters och handelsresandes

sida.

Med hänsyn till det ovan anförda har utskottet — ehuru utskottet livligt

behjärtar det syfte som ligger till grund för motionerna — dock icke kunnat

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 39.

11

ansluta sig till den av motionärerna ifrågasatta lagändringen. Av vad utskottet

anfört torde också framgå vilka avsevärda svårigheter av såväl

praktisk som lagteknisk art skulle möta för en ändring av bestämmelserna

i kommissionslagen på denna punkt. Med hänsyn till att denna lag tillkommit

efter nordiskt samarbete synes någon mera genomgripande ändring i

lagen icke böra vidtagas utan föregående gemensam beredning med övriga

nordiska länder med likartad lagstiftning. Utskottet har därför icke heller

ansett sig böra föreslå någon framställning till Kungl. Majit med begäran

örn igångsättande av utredning i frågan.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motioner, 1:44 och 11:75, icke måtte till

någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 april 1942.

På första lagutskottets vägnar:

N. GÄRDE.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Gärde, Wagnsson, Karl Emil Johanson, Karl Johan

Olsson*, Theodor Magnusson, Caap, Ahlkvist och Albert Andersson;

från andra kammaren: herrar Hedlund i Östersund, Ryberg*, Björling, Berg*, Larsson

i Hede*, Landgren och Andersson i Mölndal samt fröken Öberg.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.