Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring i lagen om kommission, handelsagentur och handelsresande. Första lagutskottet har till behandling förehaft de till lagutskott hänvisade motionerna nr 44 i första kammaren av herr Björnsson och nr 75 i andra kammaren av herr Jonsson i Eskilstuna.
1942-04-28 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1942:39, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring i lagen om kommission, handelsagentur och handelsresande. Första lagutskottet har till behandling förehaft de till lagutskott hänvisade motionerna nr 44 i första kammaren av herr Björnsson och nr 75 i andra kammaren av herr Jonsson i Eskilstuna.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
1
Nr 39.
Ankom till riksdagens kansli den 29 april 1942 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring
i lagen om kommission, handelsagentur och handelsresande.
Första lagutskottet har till behandling förehaft de till lagutskott hänvisade
motionerna nr 44 i första kammaren av herr Björnsson och nr 75 i
andra kammaren av herr Jonsson i Eskilstuna. I motionerna, vilka äro likalydande,
hemställes, att riksdagen måtte för sin del besluta, att lagen den
18 april 1914 om kommission, handelsagentur och handelsresande skall ändras
på sätt i motionen föreslagits.
Den ifrågasatta ändringen har i motionen angivits sålunda, att till 83
och 91 §§ nämnda lag skall göras ett tillägg av ungefär följande innehåll:
»Tecknas köpareanbud å slutsedelsblanketter som tillhandahållits av huvudmannen
och som upptaga dennes namn, skall, om köparen icke är köpman,
utan hinder av vad sålunda stadgas, betalningen som erlagts till agenten
(handelsresanden) för sålda varor gälla gentemot huvudmannen.»
I fråga om de skäl som legat till grund för motionärernas förslag får utskottet,
i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till
motionerna.
Lagen den 18 april 191A örn kommission, handelsagentur och handelsresande
— i det följande benämnd kommissionslagen — reglerar vissa olika
typer av merkantila mellanhänder vid varuomsättningen. Lagens 2 kap.
handlar sålunda om kommissionärer, med vilka enligt 4 § förstås personer
vilka åtagit sig uppdrag att för annans räkning men i eget namn sälja eller
köpa lös egendom. 3 kap. i lagen avser handelsagenter samt 4 kap. handelsresande
och platsförsäljare.
Handelsagent är enligt 65 § den, som åtagit sig uppdrag att för annans
(huvudmannens) räkning verka för avsättning av varor genom att upptaga
köpeanbud (order) till huvudmannen eller att i dennes namn sluta försäljningsavtal,
och som icke är anställd i huvudmannens tjänst utan driver
verksamheten såsom självständig yrkesidkare med eget kontor eller annan
egen lokal för sin rörelse, dit meddelanden angående denna kunna sändas.
Med handelsresande förstås enligt 85 § den, som åtagit sig uppdrag att
för en köpmans räkning resa från ort till annan och därvid, genom upptagande
av köpeanbud (order) till huvudmannen eller slutande av försälj
Dihang
till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 1 avd. Nr 39. 1
2
Första laqutskottets utlåtande Nr 39.
ningsavtal i dennes namn, verka för avsättning av varor som icke medföras
å resan. Enligt 93 § skola lagens bestämmelser om handelsresande i allo
äga motsvarande tillämpning å platsförsäljare, vilka skilja sig från handelsresande
därutinnan, att platsförsäljaren icke skall resa från ort till annan
utan ha sin verksamhet inom den ort där huvudmannen driver sin rörelse.
I fråga om förhållandet mellan en handelsagent och tredje man gälla
bland annat följande bestämmelser:
Handelsagent äger icke, ändå att han varaktigt företräder sin huvudman,
utan huvudmannens bemyndigande sluta för denna bindande försäljningsavtal
(77 §).
Utan huvudmannens bemyndigande äger handelsagent vidare icke, ändå
att han kan sluta för huvudmannen bindande försäljningsavtal, uppbära
betalning för sålda varor eller efter försäljningen medgiva anstånd med betalningen,
.nedsättning i priset eller annan ändring i avtalet (83 § första
stycket).
Har huvudmannen genom underrättelse från agenten eller köparen fått
kännedom om att agenten uppburit betalning för varor, som blivit försålda
genom hans medverkan eller under sådana omständigheter, att agenten
ändock är berättigad till provision, åligger det huvudmannen, där han förmenar,
att agenten ej var berättigad att uppbära betalningen, och han därför
icke vill godkänna densamma, att utan oskäligt uppehåll giva köparen
meddelande därom. Underlåter huvudmannen det, skall så anses som
hade han godkänt betalningen (83 § andra stycket).
Beträffande handelsresande och platsförsäljare gälla i fråga örn förhållandet
till tredje man följande bestämmelser:
Handelsresande äger icke utan huvudmannens bemyndigande sluta för
denne bindande försäljningsavtal. Är den resande av sin huvudman försedd
med slutsedelsblanketter, vilka innehålla huvudmannens namn och på
grund av sin avfattning må antagas vara avsedda att, sedan de av den resande
ifyllts, tjäna till bevis om alt avtal slutits för huvudmannens räkning,
skall försäljningsavtal, som den resande med ifyllande av sådan blankett
ingår, vara lika bindande för huvudmannen, som om denne hade uttryckligen
bemyndigat den resande att sluta avtalet (88 §).
I 91 § givas beträffande handelsresandes rätt att upptaga betalning motsvarande
regler som de ovan angivna i 83 § för handelsagent lämnade.
1914 års kommissionslag grundades å ett förslag som den 31 december
1912 avgivits av en för utarbetande av lagförslag inom obligationsrättens
område tillsatt kommitté. Förslaget hade tillkommit genom samarbete med
danska och norska kommittéer.
Även i Danmark och Norge har sedermera lagstiftning kommit till stånd
rörande kommission, handelsagentur och handelsresande; i Danmark genom
lag den 8 maj 1917 och i Norge genom lag den 30 juni 1916. De i dessa länder
utfärdade lagarna överensstämma i väsentliga delar med varandra och
med den svenska lagen i ämnet. Beträffande handelsresandes rätt att med
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
3
för huvudmannen bindande verkan sluta försäljningsavtal samt upptaga betalning
föreligga emellertid vissa skiljaktigheter mellan de olika ländernas
lagtexter såsom framgår av följande uppställning:
(Svensk text:)
88 §.
Handelsresande åge
icke utan huvudmannens
bemyndigande sluta
för denne bindande
försäljningsavtal.
Är den resande av sin
huvudman försedd med
slutsedelsblankettter, vilka
innehålla huvudmannens
namn och på grund
av sin avfattning må antagas
vara avsedda att,
sedan de av den resande
ifyllts, tjäna till bevis
örn att avtal slutits
för huvudmannens räkning,
vare försäljningsavtal,
som den resande
med ifyllande av sådan
blankett ingår, lika bindande
för huvudmannen,
som om denne
hade uttryckligen bemyndigat
den resande
att sluta avtalet.
91 §.
Utan huvudmannens
bemyndigande åge handelsresande
icke, ändå
att han kan sluta för
huvudmannen bindande
försäljningsavtal, uppbära
betalning för sålda
varor eller efter försäljningen
medgiva an
-
(Dansk text:)
§ 88.
Den Handelsrejsende
kan ikke uden Handelshusets
Bemyndigelse afslutte
bindende Sälg for
dette.
Er den Handelsrejsende
af Handelshuset försynt
med Slutseddelsblanketter,
der indeholder
Handelshusets Navn
og efter deres Affattelse
maa antages, naar de er
udfyldte af den Rejsende,
at skulle tjene som
Bevis för, at Sälg er afsluttet,
er en Aftale, som
den Rejsende under Udfyldelse
af en saadan
Blänket indgaar, lige saa
bindende for Handelshuset,
som om dette udtrykkeligt
havde bemyndiget
den Rejsende til at
afslutte Aftalen.
§ 91.
Den Handelsrejsende
kan ikke, selv om han
kan afslutte Sälg, som
binder Handelshuset,
uden Bemyndigelse af
dette modtage Betaling
for solgte Varer eller
efter Salget give Henstand
med Betalingen
(Norsk text:)
§ 88.
Den faste reisende1
kan binde sin hovedmand
ved sälg.
Andre reisende kan
ikke slutte bindende sälg
uten at ha fuldmagt til
det fra hovedmanden.
Har hovedmanden försynt
den reisende med
sluttseddelblanketter,
som baerer hovedmandens
navn og efter sit
indhold maa antages at
vaere bestemt til i utfyldt
stand at tjene som
bevis for, at sälg er sluttet
for hovedmandens
regning, ansees sälg,
som sluttes av den reisende
under utfyldelse
av en saadan blänket,
som skedd i henhold til
fuldmagt.
§ 91.
En handelsreisende
kan ikke uten fuldmagt
fra hovedmanden motta
betaling for solgte varer
eller efter salget gi
henstand eller avslag i
prisen eller vedta anden
förändring i avtaien.
Den faste reisende kan
1 Med fast resande förstås i den norska lagen en handelsresande som är anställd i huvudmannens
tjänst.
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
(Svensk text:)
stånd med betalningen,
nedsättning i priset eller
annan ändring i avtalet.
Har huvudmannen genom
underrättelse från
sin resande eller från
köparen fått kännedom
om att den resande uppburit
betalning för varor,
som blivit försålda
genom hans medverkan
eller under sådana omständigheter,
att 70 §
äger tillämpning, åligger
det huvudmannen,
där han förmenar, att
den resande ej var berättigad
att uppbära betalningen,
och han därför
icke vill godkänna
densamma, att utan
oskäligt uppehåll giva
köparen meddelande
därom. Underlåter huvudmannen
det, vare så
ansett som hade han
godkänt betalningen. I
(Dansk text:)
eller Afslag i Prisen eller
foretage anden ändring
i Aftalen.
Har Handelshuset
gennem Underretning
fra den Rejsende eller
Koberen faaet Kundskab
om, at den Rejsende
uberettiget bär modtaget
Betaling for Varer,
som er solgte ved
hans Medvirken eller
under saadanne Omstamdigheder,
at § 70
kommer til Anvendelse,
skal Handelshuset, hvis
det ikke vil godkende
Betalingen, uden ugrundet
Ophold give Koberen
Meddelelse derom.
Undlader Handelshuset
dette, anses Betalingen
for godkendt. Koberen
er i saa Fald berettiget
til ogsaa fremtidigt at
erlaegge Betaling til den
Rejsende för saadanne
Kob, indtil han modtager
Underretning fra
Handelshuset om, at Betaling
ikke maa ske til
den Rejsende.
(Norsk text:)
dog under sine forretningsreiser
motta betaling,
naar han opholder
sig paa kundens plads
eller paa et andet sted,
hvor kunden söker harn,
medmindre hovedmanden
i slutsedlen eller
ved forhaandsmeddelelse
til kunderna har betinget
sig anden betalingsmaate.
Er hovedmanden ved
underretning fra den
reisende eller kunden
blit vidende om, at den
reisende uberettiget har
mottat betaling för varer,
som er solgt ved
hans medvirkning eller
under saadanne forhold,
at § 70 kommer til anvendelse,
og vil han
ikke godta betalingen,
maa han uten ugrundet
ophold gi meddelelse
om det til kunden. Ellers
ansees han for at ha
godtat betalingen.
I fråga örn motiveringen till de ovan berörda stadgandena i kommissionslagen
må ur den svenska kommitténs betänkande återgivas följande.
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
5
Vid 83 §, som behandlar frågan örn handelsagents rätt att uppbära betalning,
anförde kommittén bland annat:
En agent har i allmänhet icke något att skaffa med verkställigheten av de
avtal, som av honom förmedlats eller slutits; varan levereras omedelbart från
huvudmanen till köparen, och fakturan utfärdas av huvudmannen. Det är
visserligen brukligt, att fakturan går genom agenten -— på det att denne må
kunna kontrollera storleken av sin provisionsfordran i anledning av affären
-—- men köparen äger icke därför erlägga betalning till agenten. Inom affärsvärlden
råder ingen tvekan därom, att en agent i denna sin egenskap icke
äger uppbära betalning för varor, som blivit genom hans medverkan försålda.
Delta gäller ej blott örn mera tillfälliga agenter utan även om sådana, som å
köparens ort varaktigt representera sin huvudman. Även örn agenten får från
sin huvudman mottaga s. k. fasta offerter eller eljest har bemyndigande att
sluta avtal för dennes räkning, anses han icke berättigad att uppbära likvid
för varor, som han i kraft av sådant bemyndigande försålt. Åt denna grundsats
giver förslaget uttryck i första stycket av förevarande paragraf, varest
tillika uttalas, att agenten ej heller utan därtill av huvudmannen givet bemyndigande
äger, efter det försäljning skett, bevilja köparen kredit eller rabatt
eller medgiva annan ändring i det ingångna avtalet. Ett bemyndigande
att sluta avtal för huvudmannens räkning medför icke rätt att efter avtalets
ingående överenskomma med köparen örn modifikationer i detsamma. Huruvida
en agent, som har fullmakt eller annat bemyndigande att sluta försäljningsavtai,
vid försäljningen äger bevilja kredit eller rabatt, beror på beskaffenheten
av hans bemyndigande och vad som är brukligt vid försäljningar
inom den bransch, varom fråga är.
Har agenten fått särskild inkassofullmakt från huvudmannen, kan naturligtvis
köparen utan risk erlägga betalning till honom. Att huvudmannen givit
sitt bemyndigande i denna form, är emellertid icke nödvändigt; betalning
till agenten kan åberopas emot huvudmannen, så snart köparen styrker, att
omständigheterna äro sådana, att huvudmannen får anses hava tillåtit agenten
att uppbära betalning för hans räkning. Detta kan vara fallet, även örn
huvudmannen icke givit den ifrågavarande köparen något särskilt meddelande,
att betalning får erläggas till agenten. Örn t. ex. en agent förut fått gång
efter annan opåtalt uppbära likvid för sålda varor, är det en tolkningsfråga,
som måste besvaras efter omständigheterna i varje särskilt fall, huruvida däri
kan anses ligga bemyndigande från huvudmannen att jämväl för framtiden
uppbära betalning. Ätt i lag meddela närmare bestämmelser angående de
förutsättningar, under vilka ett sådant bemyndigande skall anses föreligga,
låter sig svårligen göra.
Däremot har man ansett sig kunna och böra till skydd för köparen i förslaget
upptaga en bestämmelse angående reklamationsskyldighet för huvudmannen,
när han genom meddelande från köparen själv eller från agenten
får vetskap örn att denne uppburit betalning å hans vägnar. Huvudmannen
är då enligt andra stycket av förevarande paragraf pliktig att, om han icke
vill godkänna betalningen såsom vore don gjord till honom själv, giva köparen
meddelande därom utan oskäligt uppehåll efter det han på nyssnämnda
sätt fått kunskap örn densamma. Av denna bestämmelse blir en följd, att huvudmannen,
örn hans krav av köparen mötes med den invändningen, att betalning
erlagls lill agenten, icke får slå sig till ro och sedermera, därest agenten
icke kan redovisa beloppet, ånyo kräva köparen utan måste omedelbart
erinra denne örn agentens bristande behörighet att uppbära betalning. Härigenom
vinnes alltid den fördel, alt köparen icke behöver betala en gång till,
när lian på grund av huvudmannens tystnad haft anledning alt anse affä
-
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
ren avvecklad, och att han kan bliva i tillfälle att, medan tid är, återkalla
beloppet av agenten eller förmå denne att redovisa detsamma till huvudmannen.
Beträffande 88 §, vari givas bestämmelser under vilka förutsättningar handelsresande
äger sluta för huvudmannen bindande försäljningsavtal, anförde
kommittén följande:
Såsom av 85 § framgår, har en handelsresande till uppgift antingen att
upptaga order för sin huvudmans räkning eller att i dennes namn sluta försäljningsavtal.
Det vore utan tvivel önskvärt, att huvudmannen försåge den
resande med uttrycklig fullmakt att sluta avtal å hans vägnar, när han vill
anförtro honom denna befogenhet. Detta sker emellertid ingalunda alltid
eller ens i regel. Härav blir en följd, att de personer, med vilka den resande
sluter avtal, faktiskt ofta måste förlita sig på hans muntliga uppgift, att han
är därtill bemyndigad. Och även när den resande innehar särskild avslutningsfullmakt,
blir dennas tillvaro och innehåll ofta obekant för kunderna,
enär dessa draga sig för att begära att få se fullmakten, av farhåga för att
en dylik begäran av den resande skulle uppfattas såsom ett bevis på misstroende
mot honom. Ett sådant sakernas tillstånd medför allvarliga vådor för
rättssäkerheten. Det ligger i öppen dag, huru viktigt det för den, som slutit
avtal med en handelsresande, måste vara att veta, om det sålunda ingångna
avtalet är bindande för huvudmannen eller icke.
En viktig uppgift för den nya lagstiftningen är därför ovedersägligen att
giva närmare regler angående förutsättningarna för att en handelsresande
skall anses behörig att med bindande verkan för huvudmannen sluta försäljningsavtal.
I detta avseende nar överensstämmelse mellan de tre förslagen
tyvärr icke kunnat uppnås. Enligt de svenska och danska förslagen kan
en handelsresande lika litet som en agent utan bemyndigande av huvudmannen
sluta för denne bindande avtal, och gäller detta lika väl resande, vilka
äro anställda i huvudmannens tjänst (fasta resande), som andra (provisionsresande)
. I fråga örn provisionsresande står det norska förslaget på samma
ståndpunkt. Däremot gäller enligt detta förslag, att fasta handelsresande i
denna sin egenskap kunna sluta försäljningsavtal, som binda huvudmannen.
Frågan örn de fasta handelsresandenas behörighet i detta avseende har i
Norge varit livligt debatterad, och om densamma har där mellan grossister
och detaljister förts en strid, som slutat med seger för detaljisterna, vilka
alltid hävdat, att fasta resande utan vidare binda sina hus genom försäljningar.
Rättsuppfattningen härutinnan skall nu i Norge vara så fast, att den
norska kommittén funnit sig icke kunna frångå denna ståndpunkt.
I Sverige ligger frågan annorlunda. Om också någon oklarhet är inom handelsvärlden
rådande rörande fast resandes behörighet att sluta bindande avtal,
torde dock den uppfattningen vara förhärskande, att han icke i denna
sin egenskap äger sådan behörighet. Rättsuppfattningen i Danmark går i
samma riktning. Då man från svensk och dansk sida icke velat acceptera det
norska förslagets ståndpunkt i detta avseende, har detta emellertid icke
allenast berott på hänsyn till nu rådande rättsuppfattning, utan härför har
talat även ett annat viktigt skäl. Såsom ovan redan framhållits, måste det för
köparna vara av största vikt att hava klarhet, huruvida den resande, med
vilken de förhandlat angående köp, slutit ett för huset bindande avtal eller
allenast upptagit en order, som huset har frihet att antaga eller förkasta.
Detta behov av klarhet kan enligt de svenska och danska kommitterades mening
icke tillgodoses genom en lagstiftning, som bygger på skillnaden mellan
fasta resande och provisionsresande. Denna skillnad är beroende av örn den
resande är anställd i den firmas tjänst, för vilken han reser, eller icke, men
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
7
detta är en omständighet, varom köparna icke kunna hava någon säker kunskap.
Dessa hava i allmänhet icke tillfälle att taga kännedom örn de villkor,
under vilka den resande arbetar för sin huvudman, och även örn sådant tillfälle
erbjudes dem, besitta de ej alltid nödiga förutsättningar för att kunna
bedöma, örn den resande står i tjänsteförhållande till huvudmannen eller
icke. En resande, som år efter år reser för samma hus, framstår för de kunder,
vilka han regelmässigt besöker, lika mycket eller lika litet såsom husets
fasta representant, vare sig han är anställd i husets tjänst eller är sin egen.
För kunderna måste det givetvis vara mera betryggande, örn den resandes
behörighet att sluta för huset bindande avtal kan bedömas efter något yttre
för dem tillgängligt kriterium, och man har trott sig hava funnit ett sådant
i den omständigheten, att den resande av huset är försedd med s. k. slutsedelsblanketter.
Då handelsresande upptaga order eller sluta avtal, pläga de i allmänhet
notera dessa i en s. k. orderbok, innehållande tryckta blanketter till orderkopior
eller slutsedlar, vari försäljnings- och betalningsvillkor äro angivna.
Å dessa antecknar handelsresanden kundens namn, de rekvirerade varorna
och dessas pris; vanligen användes härvid blåpapper, så att varje sålunda
ifylld blankett kommer att föreligga i tre exemplar, av vilka ett överlämnas
till kunden, ett insändes till säljaren och det tredje behålles av den resande.
Understundom innehålla blanketterna ej heller säljarens namn, utan ifylles
detta av den resande; särskilt är detta brukligt, då order upptagas av
provisionsresande, som resa för flera hus. Sådana blanketter kunna uppenbarligen
icke anses innefatta något bemyndigande för den resande att sluta
avtal för en viss firmas räkning, utan måste hans behörighet därtill på annat
sätt ådagaläggas. När däremot den resande av den firma, för vilken
han reser, blivit försedd med blanketter, som äro utfärdade i firmans namn
eller eljest innehålla detta, bör han enligt kommitténs mening under vissa
förhållanden anses därigenom legitimerad att sluta för firman bindande
avtal.
Härvid måste emellertid skillnad göras mellan orderkopior och egentliga
slutsedlar. Det är icke kommittén obekant, att dessa båda slag av papper
icke alltid noggrant särskiljas och att papper, som enligt sitt innehåll äro
slutsedlar, understundom betecknas såsom orderkopior och tvärtom. Om ordning
och reda skall kunna vinnas i dessa förhållanden, måste emellertid
en bestämd skillnad göras mellan papper av ena och andra slaget. Vartdera
slaget har sin särskilda uppgift att fylla vid den omsättning, som förmedlas
av handelsresande. Orderkopior böra användas, då den resande endast
har att upplaga order, som det står säljaren fritt att antaga eller förkasta,
och bruket av slutsedlar bör reserveras för sådana fall, då den resande skall
sluta för säljaren bindande avtal. Till slutsedlar böra följaktligen hänföras
sådana papper, som innehålla orden »sålt till» eller eljest äro så avfattade,
att de för kunderna framstå såsom avsedda att tjäna till bevis om fast avslutade
försäljningar, såsom orderkopior däremot betraktas papper, som
endast angiva, att köparen »rekvirerar» eller »beordrar» vissa varor, eller
annorledes tydligen utmärka, att säljaren har prövningsrätt i fråga om orderns
antagande eller förkastande. Är blanketten oklart avfattad, bör detta
gå ut över säljaren; avgörande är icke vad denne haft för avsikt med densamma,
utan huruvida dess innehåll objektivt bedömt är sådant, att den må
antagas vara avsedd att tjäna till bevis örn en avslutad försäljning eller
icke.
På nu anförda skäl grundar sig den bestämmelse, som upptagils i andra
stycket av förevarande paragraf. Av densamma torde bliva en följd, att en
säljare, som icke vill betro sin resande att sluta avtal, endast kommer att
8
Första lagutskottets utlåtande Nr 39-
förse honom med orderkopior men att den säljare, i vars intresse det ligger,
att definitiva köpeavtal slutas av den resande, utrustar honom med
verkliga slutsedelsblanketter. Gör han detta, anses han därigenom hava bemyndigat
den resande att sluta för honom bindande avtal på de försäljningsoch
betalningsvillkor, som i blanketten angivas, och ett avtal, som den resande
ingår genom att ifylla en sådan blankett, blir lika bindande för huvudmannen,
som om denne hade uttryckligen befullmäktiga! den resande
att sluta avtal. Att den ifyllda blanketten överlämnas till köparen, utgör
icke något villkor för dennes materiella rätt på grund av avtalet men är
naturligtvis av vikt ur bevisningssynpunkt.
Förslagets bestämmelser angående betydelsen av att avtal ingåtts med användande
av en i huvudmannens namn utfärdad slutsedelsblankett innefatta
icke någon nyhet för svensk rätt utan överensstämma med den uppfattning
av dylika handlingar, som redan gjort sig i rättsskipningen gällande.
De danska och norska förslagen innehålla motsvarande bestämmelser. I
det norska förslaget hava dessa emellertid inskränkts till att gälla provisionsresande,
enär, såsom förut nämnts, enligt detta förslag s. k. fasta resande
i denna sin egenskap — och således även om de icke begagna sig av slutsedelsblanketter
— äro behöriga att för husets räkning sluta bindande försäljningsavtal.
Har en handelsresande, då han slutit försäljningsavtal i sin huvudmans
namn, handlat utan bemyndigande eller överskridit givet bemyndigande,
är köparen, om han i följd därav icke kan å avtalet grunda något anspråk
mot huvudmannen, i regel berättigad till ersättning av den resande för all
skada, som därigenom tillskyndas honom. Detta följer av allmänna rättsregler
angående bristande fullmakt, och föreliggande lagförslag innehåller
därför lika litet här som i 78 § någon bestämmelse i ämnet.
Vid 91 §, som upptager bestämmelser om handelsresandes rätt att upptaga
betalning, anförde kommittén följande:
Vad förslaget innehåller angående handelsresandes behörighet att uppbära
betalning för sålda varor överensstämmer i allo med motsvarande bestämmelser
för handelsagenter. Ej heller i detta avseende göres i de svenska
och danska förslagen någon skillnad mellan fasta handelsresande och provisionsresande.
Det norska förslaget intager även härutinnan en annan ståndpunkt
än de övriga. Enligt detsamma äro fasta handelsresande i denna sin
egenskap behöriga att uppbära betalning, när de befinna sig å köparens
ort. I fråga om anledningen till denna olikhet mellan det norska förslaget
å ena sidan och de båda övriga å den andra samt skälen till att man från
svensk och dansk sida funnit sig icke kunna acceptera det norska förslagets
ståndpunkt hänvisas till det vid 88 § anförda.
Att ej heller fasta handelsresande äga utan huvudmannens bemyndigande
uppbära betalning för sålda varor, överensstämmer med merkantil uppfattning
såväl i Sverige som i Danmark. Framhållas må ock, att det stadgande,
som den tyska handelslagen härom innehåller —- nämligen att handelsresande
anses bemyndigade att uppbära likvid för av dem verkställda
försäljningar och att bevilja köpare anstånd med sådan likvid -— enligt
vad kommittén inhämtat, åtminstone inom den större handeln, måst vika
för en fast utbildad kutym, enligt vilken de resande icke hava något att
skaffa med likviden utan betalning skall av köparna insändas direkt till
säljaren. Detta tillvägagångssätt synes ock såväl för säljare och köpare som
för de resande vara det lämpligaste, åtminstone i länder, där kommunikationer
och bankväsen nått större utveckling. Vill huvudmannen, att den re
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
9
sande skall vid sina besök hos kunderna avfordra dem likvid, kan han ju
förse honom med särskild inkassofullmakt.
Huruvida den resande allenast har att upptaga order eller äger sluta för
huvudmannen bindande försäljningsavtal, är, enligt vad lydelsen av det föreslagna
stadgandet giver vid handen, utan betydelse för frågan om hans
rätt att uppbära betalning; ett bemyndigande att sluta avtal innefattar icke
bemyndigande att uppbära likvid på grund av samma avtal.
Påföljden av underlåten reklamation mot betalning, som erlagts till den
resande, är densamma som enligt 83 §, nämligen att huvudmannen icke
äger göra gällande, att den resande var obehörig att uppbära betalningen.
I det danska förslaget har man gått längre, i det man där vid sidan av
nämnda påföljd uppställt en presumtion för att den resande även för framtiden
är berättigad att uppbära likvid. Från svensk och norsk sida har man
ansett, att en sådan bestämmelse skulle vara alltför sträng mot huvudmannen
och att det bör överlämnas åt domstolarna att efter omständigheterna
i det särskilda fallet bedöma, huruvida i huvudmannens underlåtenhet att
protestera mot att betalning erlagts till den resande kan anses ligga ett bemyndigande
för denne att även för framtiden mottaga betalning. Någon anledning
att i detta avseende göra skillnad mellan handelsresande och agenter
synes icke föreligga.
Det torde icke kunna bestridas att missförhållanden av den art motionärerna
åsyfta i viss utsträckning föreligga. Utan tvivel förekomma ej sällan
fall, då — såsom motionärerna exemplifierat — godtrogna och i affärsangelägenheter
mindre väl förfarna personer vid köp av varor genom handelsagenter
eller handelsresande åsamkats förluster genom att de erlagt betalning
till säljarens ombud som emellertid, enligt vad sedermera visat sig,
icke varit behörig mottaga betalning för huvudmannens räkning. Frågan
huruvida man genom en lagändring skulle kunna förhindra dylika fall utan
att i stället olägenheter i annat avseende uppstode, är därför värd att allvarligt
övervägas.
Enligt de nu gällande bestämmelserna i kommissionslagen äger handelsagent
eller handelsresande icke utan huvudmannens bemyndigande uppbära
betalning för sålda varor. Detta bemyndigande behöver dock ej hava
givits uttryckligen utan kan framgå av omständigheterna, t. ex. av att ombudet
flera gånger tidigare med huvudmannens vetskap mottagit betalning
utan att huvudmannen framställt någon erinran däremot. Huruvida ett dylikt
bemyndigande föreligger i det enskilda fallet blir en bevisfråga som får
avgöras under hänsynstagande till samtliga föreliggande omständigheter. Ett
undantag från huvudregeln gäller emellertid enligt lagen såtillvida, att om
huvudmannen genom underrättelse från ombudet eller köparen fått kännedom
om att ombudet uppburit betalning, huvudmannen är skyldig reklamera
hos köparen utan oskäligt uppehåll vid äventyr att han eljest anses hava
godkänt betalningen. En köpare kan alltså genom att meddela säljaren att
betalning erlagts till ombudet gardera sig mot att frågan örn betalningens
giltighet hålles öppen under längre tid med risk att ombudet kan göra sig
av med de mottagna medlen.
Motionärerna söka en lösning av de i motionerna berörda missförhållan
Rihang
till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. avd. 1 Nr 39.
Utskottet.
2
10
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
ciena däri, att i lagen skulle föreskrivas att handelsagent respektive handelsresande
skulle vid försäljning till annan än köpman vara behörig att för huvudmannens
räkning mottaga betalning under förutsättning att ombudet blivit
av huvudmannen utrustat med s. k. slutsedelsblanketter.
Till en början må påpekas, att enligt 1 § kommissionslagen de i lagen
givna stadgandena skola lända till efterrättelse så vitt ej annat följer av avtal
eller handelsbruk eller annan sedvänja. Undantag gäller allenast i fråga
örn vissa bestämmelser rörande s. k. självinträde av kommissionär. I övrigt
äro således lagens bestämmelser dispositiva och kunna följaktligen sättas ur
kraft genom en klausul t. ex. i en slutsedel. I det av motionärerna angivna
fallet innehöllo de tryckta ordersedlarna bland annat bestämmelse, att betalning
skulle erläggas direkt till säljarefirman. Det förefaller därför som örn
det av motionärerna framlagda förslaget icke skulle avhjälpa just det fall
som motionärerna tagit såsom utgångspunkt för sin framställning. Det kunde
då ifrågasättas att en bestämmelse sådan som den i motionerna föreslagna
skulle göras tvingande, så att förbehåll örn andra villkor skulle vara
ogiltigt. En dylik anordning måste dock väcka allvarliga betänkligheter: den
skulle innebära, att även om en säljare klart och tydligt utsatte å sina slutsedelsblanketter
att ombudet icke ägde mottaga betalning och köparen vore
fullt medveten örn denna klausul, köparen ändock skulle kunna med laga
verkan erlägga betalning till ombudet.
Motionärerna torde hava hämtat sitt förslag från bestämmelserna i 88 §
kommissionslagen, som handlar om handelsresandes rätt att sluta för huvudmannen
bindande försäljningsavtal. Analogien är emellertid icke fullständig.
Att överlämnande av slutsedelsblanketter enligt 88 § skall medföra presumtion
för att handelsresanden erhållit bemyndigande av huvudmannen att
sluta försäljningsavtal, sammanhänger med att slutsedelsblanketterna just
på grund av sin avfattning få anses vara avsedda att, sedan de ifyllts, tjäna
till bevis om att avtal slutits. Det kan däremot ej med samma fog sägas, att
överlämnandet av slutsedelsblanketter till en handelsagent eller handelsresande
som regel syftar till att giva honom behörighet att upptaga betalning
för huvudmannens räkning. Det kan ej heller sägas föreligga särskilda skäl
ur saklig synpunkt att sammankoppla utrustandet med slutsedelsblanketter
med behörighet att mottaga betalning. Ej sällan kan förekomma, att en handelsresande
är väl skickad att sluta försäljningsavtal för huvudmannens räkning
men ej bör betros med ansvaret att omhänderhava penningar för dennes
räkning. Lagens förbud för handelsresande att utan särskilt bemyndigande
mottaga betalning kan för övrigt i viss mån sägas vara ett skydd
för handelsresanden själv, då man härigenom förhindrar att han utsättes för
frestelser att olovligen förfoga över huvudmannens medel. Den av motionärerna
föreslagna lagändringen kan därför ej heräknas komma att leda till
någon minskning av förskingringsbrott från handelsagenters och handelsresandes
sida.
Med hänsyn till det ovan anförda har utskottet — ehuru utskottet livligt
behjärtar det syfte som ligger till grund för motionerna — dock icke kunnat
Första lagutskottets utlåtande Nr 39.
11
ansluta sig till den av motionärerna ifrågasatta lagändringen. Av vad utskottet
anfört torde också framgå vilka avsevärda svårigheter av såväl
praktisk som lagteknisk art skulle möta för en ändring av bestämmelserna
i kommissionslagen på denna punkt. Med hänsyn till att denna lag tillkommit
efter nordiskt samarbete synes någon mera genomgripande ändring i
lagen icke böra vidtagas utan föregående gemensam beredning med övriga
nordiska länder med likartad lagstiftning. Utskottet har därför icke heller
ansett sig böra föreslå någon framställning till Kungl. Majit med begäran
örn igångsättande av utredning i frågan.
Utskottet får alltså hemställa,
att förevarande motioner, 1:44 och 11:75, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 28 april 1942.
På första lagutskottets vägnar:
N. GÄRDE.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Gärde, Wagnsson, Karl Emil Johanson, Karl Johan
Olsson*, Theodor Magnusson, Caap, Ahlkvist och Albert Andersson;
från andra kammaren: herrar Hedlund i Östersund, Ryberg*, Björling, Berg*, Larsson
i Hede*, Landgren och Andersson i Mölndal samt fröken Öberg.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.