Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående genomförande av en djurskyddslagstiftning.

1942-05-28 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1942:49, Utlåtande i anledning av väckt motion angående genomförande av en djurskyddslagstiftning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

1

Nr 49.

Ankom till riksdagens kansli den 29 maj 1942 kl. 11 i. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående genomförande

av en djurskyddslagstiftning.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 23,

vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Sundström i Vikmanshyttan

föreslagit, att riksdagen måtte besluta hemställa till Kungl. Majit att fortast

möjligt förelägga riksdagen förslag till djurskyddslagstiftning.

Beträffande motiveringen till motionärens hemställan hänvisas till motionen.

Straff för djurplågeri infördes i svensk rätt först genom en förordning den

21 december 1857 angående ansvar för misshandling av djur. Enligt denna

förordning skulle den som i behandling av egna eller andras kreatur visade

uppenbar grymhet straffas med böter från fem till och med etthundra riksdaler

riksmynt. Förordningen var alltså icke tillämplig beträffande andra

djur än husdjur. Stadgandet upptogs oförändrat uti 18 kap. 16 § i 1864 års

strafflag. Genom lag den 20 juni 1890 höjdes straffmaximmn i paragrafen

till 500 kronors böter och genom lag den 29 juni 1900 erhöll densamma ett

tillägg, enligt vilket straffet, därest omständigheterna voro synnerligen försvårande,

kunde bestämmas till fängelse i högst sex månader. I syfte att

straffbelägga misshandel av varje slag av djur ersattes genom lag den 12

juli 1907 uttrycket »egna eller andras kreatur» av ordet »djur».

Fråga om ändring av lagrummet var sedermera vid upprepade tillfällen

föremål för riksdagens behandling utan att föranleda någon åtgärd. I anledning

av en vid riksdagen år 1917 väckt motion (II: 246), som dock närmast

avsåg kupering av svansen å häst, anhöll emellertid riksdagen hos

Kungl. Majit om utarbetande av förslag till sådan ändring i strafflagen, att

begreppet straffbart djurplågeri komme att omfatta även andra fall av djurplågeri

än sådana, som ådagalade »uppenbar grymhet».

I anledning av proposition (nr 6) till 1921 års riksdag om ändring i 18 kap.

16 § strafflagen antog riksdagen en i förhållande lill propositionen ändrad

lydelse av lagrummet, varefter Kungl. Majit genom lag den 6 maj 1921 fastställde

nu gällande lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen:

»Visar någon i behandling av djur uppenbar grymhet, genom misshandel,

överansträngning, vanvård eller annorledes, straffes för djurplågeri med

böter. Är djurplågeriet av svår beskaffenhet eller äro omständigheterna eljest

synnerligen försvårande; må till fängelse i högst sex månader dömas.»

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sand. 1 avd. Nr 49.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

Utöver denna allmänna straffbestämmelse för djurplågeri finnas i svensk

rätt särskilda föreskrifter, som röra behandling av djur.

I anslutning till 1921 års ändring av 18 kap. 10 § strafflagen utfärdades

lagen den 6 maj 1921 (nr 188) om rätt i vissa fall för polismyndighet att

omhändertaga djur. Denna lag har sin upprinnelse i en vid 1915 års riksdag

väckt motion (1:28), i anledning varav riksdagen hemställde om utredning

i ämnet. I lagens 1 § stadgas, att när djur finnes utsatt för djurplågeri

av svår beskaffenhet och rättelse ej sker på tillsägelse av polismyndighet,

äger polismyndigheten att i den ordning, i lagen finnes stadgad, omhändertaga

djuret samt, där sådant finnes av omständigheterna påkallat, lata avliva

eller försälja det. Övriga paragrafer i lagen innehålla allenast föreskrifter angående

förfarandet vid omhändertagandet ävensom beträffande kostnaderna

därför.

Med anledning av ett motionsvis (I: 18; II: 103) framfört yrkande hemställde

1913 års riksdag (skr. nr 71), att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder

i syfte att förbjuda kringförande från ort till ort av vilda djur till förevisning.

Så skedde även genom förordningen den 30 december 1916 (nr

596) angående förbud mot förevisning av djur i s. k. menagerier. Enligt

denna är det förbjudet att mot betalning förevisa eller låta förevisa djur,

som i så kallade menagerier föras från ort till ort. Förbudet skall dock icke

utgöra hinder mot förevisande av djur vid cirkus- eller liknande föreställning,

där huvudsakligen avses att visa djuren bibragt dressyr.

Såsom resultatet av långvariga strävanden från djurskyddsvänligt håll

framstår lagen den 4 juni 1937 (nr 313) angående slakt av husdjur, vars huvudbestämmelse

är, att vid sådan slakt djuret skall bedövas omedelbart före

blodets avtappande, dock att fjäderfä och kaniner må utan föregående bedövning

avlivas därigenom att huvudet hastigt skiljes fran kroppen.

Ytterligare ett antal författningar innehålla — jämte andra föreskrifter

bestämmelser, som röra djurs behandling. Dessa bestämmelser ha i åtskilliga

fall tillkommit av andra orsaker än djursskyddsskäl men sakna därför

ej betydelse även ur djurskyddssynpunkt. Med bortseende huvudsakligen

från de författningar, vilkas närmaste syfte är att förebygga eller bekämpa

smittsamma sjukdomar bland djur, ma här följande omnämnas.

I fråga örn stallrum för djur meddelas vissa bestämmelser i skogshärbärgeslagen

den 21 maj 1937 (nr 268).

Jämväl i hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566) finnas vissa regler

om huru stall, fähus och svinhus skola vara inrättade (17, 18 §§). Föreskrifterna

gälla dock endast städers planlagda områden m. fl. tättbebyggda

områden.

Angående transport av djur innehåller järnvägstrafikstadgan den 12 juni

1925 (nr 348) vissa föreskxifter, gällande samtliga för allmän trafik öppnade

svenska järnvägar.

Beträffande sjötransport av djur finnes blott ett enda stadgande, som i

detta sammanhang är av någon betydelse, nämligen den föreskrift om vissa

djurs förseende med vatten, som meddelats i 8 § kungörelsen den 8 november

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

3

1912 (nr 343) angående villkoren för transport av idisslande djur samt djur

hörande till hästsläktet ävensom svinkreatur medelst ångfärja mellan Sverige

och utlandet.

Vidare må nämnas vissa bestämmelser rörande yrkesmässig befordran av

levande djur med motorfordon, som meddelats med stöd av motorfordonsförordningen

den 20 juni 1930 (nr 284) av Överståthållarämbetet samt det

övervägande antalet länsstyrelser, vanligen i form av länskungörelser. Deras

betydelse har emellertid minskats därigenom att i en senare kungörelse (den

30 juni 1936, nr 448) från motorfordonsförordningens särskilda bestämmelser

angående yrkesmässig trafik undantagits fall, där automobil användes

för transport uteslutande av mjölk, mjölkprodukter eller slaktdjur.

I tjånstgöringsreglementet för armén den 2 maj 1931 förekomma bestämmelser

örn kupering. Sålunda föreskrives dels att på stamhäst manen icke

får avklippas eller svansen kontklippas, dels ock att på godkänd egen tjänstebäst

manen i regel icke får klippas eller svansen kuperas med mindre vederbörande

chef efter veterinärs hörande därtill lämnat sitt medgivande.

Av betydelse ur djurskyddssynpunkt äro även gällande bestämmelser i

fråga om metoder och redskap för bedrivande av jakt och fiske. Bestämmelserna

återfinnas huvudsakligen i jaktstadgan den 3 juni 1938 (nr 279) och

fiskeristadgan den 17 oktober 1900 (nr 78 s. 1).

Jämsides med det lagstiftningsarbete, vilket ovan skildrats i sina huvuddrag,

ha strävanden förekommit att även i andra avseenden eller än ytterligare

utbygga skyddet för djuren. Många djurskyddsfrågor ha sålunda på

grund av motioner varit föremål för riksdagens behandling eller bragts på

tal genom framställningar direkt till Kungl. Maj:t.

Under senaste tid ha de djurskyddsvänliga reformsträvandena åter inriktats

på den centrala bestämmelsen inom detta område, 18 kap. 16 § strafflagen.

Samtidigt ha emellertid olika specialfrågor ånyo tagits upp såsom delar

av en som erforderlig ansedd, omfattande djurskyddslagstiftning.

Sålunda väcktes vid 1934 års riksdag en motion (I: 12), vilken efter en

översiktlig framställning av djurskyddsfrågan utmynnade i en serie förslag.

Först hemställde motionären, att riksdagen ville besluta följande ändrade lydels

av 18 kap. 16 § strafflagen:

»Visar någon i behandling av djur, hemdjur såväl som vilda djur, grymhet

genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes straffes

för djurplågeri med böter eller fängelse. Är djurplågeriet av svår beskaffenhet

eller äro omständigheterna eljest försvårande, må lill straffarbete i högst

sex månader dömas.»

Vidare hemställde motionären, att riksdagen ville i anslutning till detta

allmänna lagbud hos Kungl. Majit begära specialförfattningar angående

humanitära bestämmelser örn slakt, jakt och fiske, angående förbud mot

eller åtminstone statskontroll på vivisektion, angående förbud mot drevjakt

jämte andra jaklfrågor, angående förbud mot djurförevisningar samt angående

humanitära bestämmelser örn hemdjur och fångna vilda djurs bo
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

stadsförhållanden. Bland övriga förslag i denna motion må här nämnas,

att motionären påyrkade allmän åtalsrätt i djurplågerimål samt undervisning

i skolorna örn djurskyddets biologi och djurplågeriets omänsklighet.

Första lagutskottet hemställde i avgivet utlåtande (nr 34), att motionärens

förslag till ändring i 18 kap. 16 § strafflagen icke måtte av riksdagen

bifallas, samt att övriga i motionen upptagna yrkanden — bortsett från yrkandet

örn en författning med humanitära bestämmelser om slakt, vilket i

sinom tid resulterade i nu gällande slaktlag — icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Beträffande den föreslagna strafflagsändringen påpekade utskottet, att

förslaget innebure, bland annat, att lagtextens uttryck »uppenbar grymhet»

skulle utbytas mot »grymhet» samt att den i lagrummet intagna straffskalan

skulle skärpas, samt anförde härom.

Vad först angår uttrycket »uppenbar grymhet» vill utskottet framhålla, att

därmed förstås att förfarandet enligt en inom samhället allmänt härskande

uppfattning otvetydigt framstår såsom otillbörligt. Det synes utskottet som

örn man knappast skulle kunna underlåta att såsom förutsättning för straff

uppställa ett dylikt villkor och utskottet kan således icke för sin del förorda

någon ändring i denna del. I fråga slutligen örn den i lagrummet intagna

straffskalan ger densamma för närvarande domstolarna befogenhet att

döma till fängelse i högst sex månader så snart djurplågeriet är av svår beskaffenhet

eller omständigheterna eljest äro synnerligen försvårande. Utskottet

finner den möjlighet att ådöma frihetsstraff som sålunda föreligger

fullt tillräcklig.

Vid motionens behandling i riksdagen rönte utskottets hemställan genomgående

bifall.

Slutligen väcktes vid riksdagen år 1935 inom andra kammaren två motioner

i nu förevarande ämne. I den ena motionen (II: 130) yrkades, att

riksdagen för sin del ville besluta sådan ändring i strafflagen, att djurplågeri

i vanliga fall skulle straffas med böter eller fängelse, i svårare fall åter

med fängelse eller straffarbete. I den andra motionen (II: 340) yrkades, att

riksdagen ville besluta örn en ingående och förutsättningslös utredning av

vissa påtalade förhållanden, varigenom behovet av straffskärpning för djurplågeribrotten

skulle klarläggas och en mera human behandling av djuren

befordras.

Sedan motionerna hänvisats till första lagutskottet, anförde utskottet i utlåtande

(nr 13) — efter att lia lämnat statistiska uppgifter angående djurplågeriparagrafens

tillämpning samt en redogörelse för viss utländsk lagstiftning

— huvudsakligen följande.

När utskottet vid 1934 års riksdag senast behandlade frågan örn ändring

av 18 kap. 16 § strafflagen, uttalade utskottet bland annat, att den möjlighet

att döma till frihetsstraff som redan föreligger syntes fullt tillräcklig.

De statistiska uppgifter som utskottet här ovan anfört torde även visa att

domstolarna vid tillämpning av lagrummet i icke så få fall utmäta

fängelse. Å andra sidan vill utskottet icke bestrida, att objektivt sett svårartade

fall av djurplågeri mången gång till synes bedömas milt. Av större

betydelse är emellertid enligt utskottets mening, att många fall där djuren

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

5

åsamkas onödigt lidande icke bli föremål för beivran, och det förefaller

icke antagligt alt ett mera effektivt ingripande därutinnan skulle avsevärt

främjas med en sl raff skärpning.

På sätt utskottet framhöll i sitt utlåtande i ämnet sistförflutna år har

definitionen å djurplågeri i 18 kap. 16 § strafflagen så avfattats, att därunder

icke faller annat förfarande än det som enligt en inom samhället

allmänt härskande uppfattning otvetydigt framstår såsom otillbörligt. Enligt

utskottets mening måste det också anses riktigt att, där lagstiftaren icke

närmare än hos oss är fallet anger den rättsstridiga handlingen, straff icke

bör inträda i andra fall än där förfarandet står i sådan motsättning till den

allmänna uppfattningen som nyss nämnts. Den ståndpunkt som utmärker

den svenska lagen i förevarande avseende torde jämväl ända till senaste tid

lia stått i huvudsaklig överensstämmelse med lagstiftningen i andra länder.

Det kan för övrigt ifrågasättas, huruvida en bestämmelse örn djurplågeri

i allmän strafflag överhuvud lämpligen kan givas ett innehåll som mera

väsentligt avviker från den svenska strafflagens.

Den av utskottet lämnade redogörelsen för utländsk lagstiftning synes

emellertid ge vid handen att i andra länder lagstiftaren ansett sig böra

beträda nya vägar för att mera effektivt bidraga till att åstadkomma en

human behandling av djuren. Sålunda ha nyligen i Finland och Tyskland

antagits omfattande särskilda lagar örn djurskydd, varjämte i Norge föreligger

ett förslag i samma riktning. Dessa lagar och lagförslag utmärka sig

för stor utförlighet, innehållande bland annat kategoriska förbud att behandla

djuren på vissa angivna sätt, förbud för annan än veterinär att företaga

operativa ingrepp m. m. Detsamma gäller, ehuru ej i lika hög grad,

den något äldre lagen örn djurskydd i Danmark. Det är uppenbart, att man

genom en sådan lagstiftningsmetod vinner stora möjligheter att leda det allmänna

tänkesättet i förevarande ämne in på nya banor. I detta hänseende

lärer själva uppräkningen i lagen av vissa förbjudna handlingar i och för

sig vara av stor betydelse. Därjämte synes särskilt i norska förslaget omförmäld

djurskyddsnämnd — en för värjo kommun — vara ägnad att hos befolkningen

införa nya och förbättrade seder vid behandlingen av djuren.

Såsom en stor fördel måste betecknas att den allmänna opinionen på sådant

sätt lärer kunna kraftigt påverkas utan att man behöver tillgripa den straffsanktion

som lagförslaget jämväl innehåller.

Någon dylik opinionsbildande verkan tillkommer uppenbarligen icke en

sådan straffbestämmelse som 18 kai). 16 g i den svenska strafflagen. På sätt

förut erinrats tager lagrummet sikte allenast på sådana handlingar som otvetydigt

strida mot den gängse uppfattningen. Det bar emellertid synts utskottet

påkallat att i vårt land söka härutöver ingripa i huvudsak på sätt som

skett i våra grannländer. Även hos oss förekomma många av de förfaringssätt

som där med rätta ansetts böra förbjudas, och vad särskilt beträffar

husdjuren råda otvivelaktigt på talrika orter inrotade seder och bruk i fråga

örn deras behandling vilka äro ägnade alt orsaka djuren onödigt lidande.

Ej sällan hållas djuren instängda i mörka och osunda stall, svältfiklas eller

misskötas på annat sätt.

På grund av vad sålunda anförts vill utskottet i anslutning lill motionen

11:340 förorda, att frågan örn en genomgripande djurskyddslagstiftning blir

föremål för utredning. Huruvida därvid kan befinnas nödvändigt att i anslutning

till en ny lag örn djurskydd underkasta 18 kap. 16 § strafflagen någon

omarbetning kan uppenbarligen icke nu avgöras.

Den föreslagna utredningen lärer bland annat böra omfatta jämväl frågan

örn nya bestämmelser angående omhändertagande av djur, i vilket ämne nu

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

Utskottet.

stadgas i lagen den 6 maj 1921, varförutom en omarbetning av menageriförordningen

den 30 december 1916 lärer böra tagas under övervägande.

Utskottet hemställde slutligen, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville med beaktande av vad utskottet anfört

föranstalta örn utredning angående en särskild lag om djurskydd och vad

därmed ägde samband samt för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen

kunde föranleda.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagens båda kamrar, varpå riksdagen

i skrivelse den 4 mars 1935 (nr 61) hos Kungl. Majit anhöll om den önskade

utredningen.

Jämlikt bemyndigande av Kungl. Majit den 23 april 1937 tillkallade chefen

för justitiedepartementet den 5 maj 1937 en utredningsman, revisionssekreteraren

G. A. Bouveng, jämte tre sakkunniga för att verkställa ifrågavarande

utredning. Utredningsmannen har den 1 november 1938 avgivit betänkande

med förslag rörande djurskyddslagstiftning (statens offentliga utredningar

1938:36), varöver utlåtande avgivits av ett betydande antal myndigheter

och organisationer.

Vid andra kammarens sammanträde den 11 februari under innevarande

riksdag har chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, till besvarande

av framställd fråga rörande djurskyddslagstiftningen anfört följande:
Herr

Hansson i Vännäsby har till mig ställt frågan huruvida — i anslutning

till riksdagens skrivelse nr 61 av år 1935 och därefter företagen sakkunnigutredning

—- förslag om en särskild lag om djurskydd kan väntas förelagd

nu pågående riksdag.

Till svar härpå vill jag meddela, att arbetet på utarbetande av en proposition

till riksdagen på grundval av sakkunnigutredningen upptogs inom justitiedepartementet

men att arbetet tills vidare måste avbrytas på grund av att

andra lagfrågor under rådande tidsförhållanden krävt skyndsam behandling.

Något lagförslag kan därför icke föreläggas årets riksdag. Frågan kommer

emellertid att återupptagas till behandling så snart förhållandena medgiva.

Sedan 1935 års riksdag i skrivelse till Kungl. Majit hemställt om utredning

angående en särskild lag om djurskydd och vad därmed ägde samband samt

framläggande för riksdagen av det förslag vartill utredningen kunde föranleda,

har chefen för justitiedepartementet jämlikt bemyndigande av Kungl.

Majit tillkallat en utredningsman jämte sakkunniga för att verkställa ifrågavarande

utredning. Den 1 november 1938 har utredningsmannen avgivit betänkande

med förslag rörande djurskyddslagstiftning, över vilket betänkande

ett betydande antal myndigheter och organisationer avgivit yttranden. I förevarande

motion föreslås, att riksdagen måtte besluta hemställa till Kungl.

Majit att fortast möjligt förelägga riksdagen förslag till djurskyddslagstiftning.

Utskottet delar motionärens uppfattning örn behovet av en ny djurskyddslagstiftning

och understryker angelägenheten av att en sådan snarast kommer

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

7

till stånd. Emellertid har, såsom av utskottets redogörelse framgår, chefen för

justitiedepartementet till svar på en i riksdagen framställd fråga förklarat,

att arbetet med utarbetande av en proposition till riksdagen på grundval av

sakkunnigutredningen, vilket arbete upptagits men på grund av andra mera

brådskande lagfrågor måst avbrytas, kommer att återupptagas så snart förhållandena

medgiva. Med hänsyn härtill finner utskottet någon framställning

i motionens syfte ej erforderlig utan hemställer,

att förevarande motion, II: 23, icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 maj 1942.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson, Karl Johan Olsson*,

Theodor Magnusson, Brandt, Caap* och Lindblom;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Hedlund i Östersund, Olsson i Mellerud,

Larsson i Hede, Werner, Lindahl* och Andersson i Mölndal.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.