Utlåtande i anledning av väckt motion angående genomförande av en djurskyddslagstiftning.
1942-05-28 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1942:49, Utlåtande i anledning av väckt motion angående genomförande av en djurskyddslagstiftning.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
1
Nr 49.
Ankom till riksdagens kansli den 29 maj 1942 kl. 11 i. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående genomförande
av en djurskyddslagstiftning.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 23,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Sundström i Vikmanshyttan
föreslagit, att riksdagen måtte besluta hemställa till Kungl. Majit att fortast
möjligt förelägga riksdagen förslag till djurskyddslagstiftning.
Beträffande motiveringen till motionärens hemställan hänvisas till motionen.
Straff för djurplågeri infördes i svensk rätt först genom en förordning den
21 december 1857 angående ansvar för misshandling av djur. Enligt denna
förordning skulle den som i behandling av egna eller andras kreatur visade
uppenbar grymhet straffas med böter från fem till och med etthundra riksdaler
riksmynt. Förordningen var alltså icke tillämplig beträffande andra
djur än husdjur. Stadgandet upptogs oförändrat uti 18 kap. 16 § i 1864 års
strafflag. Genom lag den 20 juni 1890 höjdes straffmaximmn i paragrafen
till 500 kronors böter och genom lag den 29 juni 1900 erhöll densamma ett
tillägg, enligt vilket straffet, därest omständigheterna voro synnerligen försvårande,
kunde bestämmas till fängelse i högst sex månader. I syfte att
straffbelägga misshandel av varje slag av djur ersattes genom lag den 12
juli 1907 uttrycket »egna eller andras kreatur» av ordet »djur».
Fråga om ändring av lagrummet var sedermera vid upprepade tillfällen
föremål för riksdagens behandling utan att föranleda någon åtgärd. I anledning
av en vid riksdagen år 1917 väckt motion (II: 246), som dock närmast
avsåg kupering av svansen å häst, anhöll emellertid riksdagen hos
Kungl. Majit om utarbetande av förslag till sådan ändring i strafflagen, att
begreppet straffbart djurplågeri komme att omfatta även andra fall av djurplågeri
än sådana, som ådagalade »uppenbar grymhet».
I anledning av proposition (nr 6) till 1921 års riksdag om ändring i 18 kap.
16 § strafflagen antog riksdagen en i förhållande lill propositionen ändrad
lydelse av lagrummet, varefter Kungl. Majit genom lag den 6 maj 1921 fastställde
nu gällande lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen:
»Visar någon i behandling av djur uppenbar grymhet, genom misshandel,
överansträngning, vanvård eller annorledes, straffes för djurplågeri med
böter. Är djurplågeriet av svår beskaffenhet eller äro omständigheterna eljest
synnerligen försvårande; må till fängelse i högst sex månader dömas.»
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sand. 1 avd. Nr 49.
1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
Utöver denna allmänna straffbestämmelse för djurplågeri finnas i svensk
rätt särskilda föreskrifter, som röra behandling av djur.
I anslutning till 1921 års ändring av 18 kap. 10 § strafflagen utfärdades
lagen den 6 maj 1921 (nr 188) om rätt i vissa fall för polismyndighet att
omhändertaga djur. Denna lag har sin upprinnelse i en vid 1915 års riksdag
väckt motion (1:28), i anledning varav riksdagen hemställde om utredning
i ämnet. I lagens 1 § stadgas, att när djur finnes utsatt för djurplågeri
av svår beskaffenhet och rättelse ej sker på tillsägelse av polismyndighet,
äger polismyndigheten att i den ordning, i lagen finnes stadgad, omhändertaga
djuret samt, där sådant finnes av omständigheterna påkallat, lata avliva
eller försälja det. Övriga paragrafer i lagen innehålla allenast föreskrifter angående
förfarandet vid omhändertagandet ävensom beträffande kostnaderna
därför.
Med anledning av ett motionsvis (I: 18; II: 103) framfört yrkande hemställde
1913 års riksdag (skr. nr 71), att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder
i syfte att förbjuda kringförande från ort till ort av vilda djur till förevisning.
Så skedde även genom förordningen den 30 december 1916 (nr
596) angående förbud mot förevisning av djur i s. k. menagerier. Enligt
denna är det förbjudet att mot betalning förevisa eller låta förevisa djur,
som i så kallade menagerier föras från ort till ort. Förbudet skall dock icke
utgöra hinder mot förevisande av djur vid cirkus- eller liknande föreställning,
där huvudsakligen avses att visa djuren bibragt dressyr.
Såsom resultatet av långvariga strävanden från djurskyddsvänligt håll
framstår lagen den 4 juni 1937 (nr 313) angående slakt av husdjur, vars huvudbestämmelse
är, att vid sådan slakt djuret skall bedövas omedelbart före
blodets avtappande, dock att fjäderfä och kaniner må utan föregående bedövning
avlivas därigenom att huvudet hastigt skiljes fran kroppen.
Ytterligare ett antal författningar innehålla — jämte andra föreskrifter
bestämmelser, som röra djurs behandling. Dessa bestämmelser ha i åtskilliga
fall tillkommit av andra orsaker än djursskyddsskäl men sakna därför
ej betydelse även ur djurskyddssynpunkt. Med bortseende huvudsakligen
från de författningar, vilkas närmaste syfte är att förebygga eller bekämpa
smittsamma sjukdomar bland djur, ma här följande omnämnas.
I fråga örn stallrum för djur meddelas vissa bestämmelser i skogshärbärgeslagen
den 21 maj 1937 (nr 268).
Jämväl i hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566) finnas vissa regler
om huru stall, fähus och svinhus skola vara inrättade (17, 18 §§). Föreskrifterna
gälla dock endast städers planlagda områden m. fl. tättbebyggda
områden.
Angående transport av djur innehåller järnvägstrafikstadgan den 12 juni
1925 (nr 348) vissa föreskxifter, gällande samtliga för allmän trafik öppnade
svenska järnvägar.
Beträffande sjötransport av djur finnes blott ett enda stadgande, som i
detta sammanhang är av någon betydelse, nämligen den föreskrift om vissa
djurs förseende med vatten, som meddelats i 8 § kungörelsen den 8 november
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
3
1912 (nr 343) angående villkoren för transport av idisslande djur samt djur
hörande till hästsläktet ävensom svinkreatur medelst ångfärja mellan Sverige
och utlandet.
Vidare må nämnas vissa bestämmelser rörande yrkesmässig befordran av
levande djur med motorfordon, som meddelats med stöd av motorfordonsförordningen
den 20 juni 1930 (nr 284) av Överståthållarämbetet samt det
övervägande antalet länsstyrelser, vanligen i form av länskungörelser. Deras
betydelse har emellertid minskats därigenom att i en senare kungörelse (den
30 juni 1936, nr 448) från motorfordonsförordningens särskilda bestämmelser
angående yrkesmässig trafik undantagits fall, där automobil användes
för transport uteslutande av mjölk, mjölkprodukter eller slaktdjur.
I tjånstgöringsreglementet för armén den 2 maj 1931 förekomma bestämmelser
örn kupering. Sålunda föreskrives dels att på stamhäst manen icke
får avklippas eller svansen kontklippas, dels ock att på godkänd egen tjänstebäst
manen i regel icke får klippas eller svansen kuperas med mindre vederbörande
chef efter veterinärs hörande därtill lämnat sitt medgivande.
Av betydelse ur djurskyddssynpunkt äro även gällande bestämmelser i
fråga om metoder och redskap för bedrivande av jakt och fiske. Bestämmelserna
återfinnas huvudsakligen i jaktstadgan den 3 juni 1938 (nr 279) och
fiskeristadgan den 17 oktober 1900 (nr 78 s. 1).
Jämsides med det lagstiftningsarbete, vilket ovan skildrats i sina huvuddrag,
ha strävanden förekommit att även i andra avseenden eller än ytterligare
utbygga skyddet för djuren. Många djurskyddsfrågor ha sålunda på
grund av motioner varit föremål för riksdagens behandling eller bragts på
tal genom framställningar direkt till Kungl. Maj:t.
Under senaste tid ha de djurskyddsvänliga reformsträvandena åter inriktats
på den centrala bestämmelsen inom detta område, 18 kap. 16 § strafflagen.
Samtidigt ha emellertid olika specialfrågor ånyo tagits upp såsom delar
av en som erforderlig ansedd, omfattande djurskyddslagstiftning.
Sålunda väcktes vid 1934 års riksdag en motion (I: 12), vilken efter en
översiktlig framställning av djurskyddsfrågan utmynnade i en serie förslag.
Först hemställde motionären, att riksdagen ville besluta följande ändrade lydels
av 18 kap. 16 § strafflagen:
»Visar någon i behandling av djur, hemdjur såväl som vilda djur, grymhet
genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes straffes
för djurplågeri med böter eller fängelse. Är djurplågeriet av svår beskaffenhet
eller äro omständigheterna eljest försvårande, må lill straffarbete i högst
sex månader dömas.»
Vidare hemställde motionären, att riksdagen ville i anslutning till detta
allmänna lagbud hos Kungl. Majit begära specialförfattningar angående
humanitära bestämmelser örn slakt, jakt och fiske, angående förbud mot
eller åtminstone statskontroll på vivisektion, angående förbud mot drevjakt
jämte andra jaklfrågor, angående förbud mot djurförevisningar samt angående
humanitära bestämmelser örn hemdjur och fångna vilda djurs bo
-
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
stadsförhållanden. Bland övriga förslag i denna motion må här nämnas,
att motionären påyrkade allmän åtalsrätt i djurplågerimål samt undervisning
i skolorna örn djurskyddets biologi och djurplågeriets omänsklighet.
Första lagutskottet hemställde i avgivet utlåtande (nr 34), att motionärens
förslag till ändring i 18 kap. 16 § strafflagen icke måtte av riksdagen
bifallas, samt att övriga i motionen upptagna yrkanden — bortsett från yrkandet
örn en författning med humanitära bestämmelser om slakt, vilket i
sinom tid resulterade i nu gällande slaktlag — icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Beträffande den föreslagna strafflagsändringen påpekade utskottet, att
förslaget innebure, bland annat, att lagtextens uttryck »uppenbar grymhet»
skulle utbytas mot »grymhet» samt att den i lagrummet intagna straffskalan
skulle skärpas, samt anförde härom.
Vad först angår uttrycket »uppenbar grymhet» vill utskottet framhålla, att
därmed förstås att förfarandet enligt en inom samhället allmänt härskande
uppfattning otvetydigt framstår såsom otillbörligt. Det synes utskottet som
örn man knappast skulle kunna underlåta att såsom förutsättning för straff
uppställa ett dylikt villkor och utskottet kan således icke för sin del förorda
någon ändring i denna del. I fråga slutligen örn den i lagrummet intagna
straffskalan ger densamma för närvarande domstolarna befogenhet att
döma till fängelse i högst sex månader så snart djurplågeriet är av svår beskaffenhet
eller omständigheterna eljest äro synnerligen försvårande. Utskottet
finner den möjlighet att ådöma frihetsstraff som sålunda föreligger
fullt tillräcklig.
Vid motionens behandling i riksdagen rönte utskottets hemställan genomgående
bifall.
Slutligen väcktes vid riksdagen år 1935 inom andra kammaren två motioner
i nu förevarande ämne. I den ena motionen (II: 130) yrkades, att
riksdagen för sin del ville besluta sådan ändring i strafflagen, att djurplågeri
i vanliga fall skulle straffas med böter eller fängelse, i svårare fall åter
med fängelse eller straffarbete. I den andra motionen (II: 340) yrkades, att
riksdagen ville besluta örn en ingående och förutsättningslös utredning av
vissa påtalade förhållanden, varigenom behovet av straffskärpning för djurplågeribrotten
skulle klarläggas och en mera human behandling av djuren
befordras.
Sedan motionerna hänvisats till första lagutskottet, anförde utskottet i utlåtande
(nr 13) — efter att lia lämnat statistiska uppgifter angående djurplågeriparagrafens
tillämpning samt en redogörelse för viss utländsk lagstiftning
— huvudsakligen följande.
När utskottet vid 1934 års riksdag senast behandlade frågan örn ändring
av 18 kap. 16 § strafflagen, uttalade utskottet bland annat, att den möjlighet
att döma till frihetsstraff som redan föreligger syntes fullt tillräcklig.
De statistiska uppgifter som utskottet här ovan anfört torde även visa att
domstolarna vid tillämpning av lagrummet i icke så få fall utmäta
fängelse. Å andra sidan vill utskottet icke bestrida, att objektivt sett svårartade
fall av djurplågeri mången gång till synes bedömas milt. Av större
betydelse är emellertid enligt utskottets mening, att många fall där djuren
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
5
åsamkas onödigt lidande icke bli föremål för beivran, och det förefaller
icke antagligt alt ett mera effektivt ingripande därutinnan skulle avsevärt
främjas med en sl raff skärpning.
På sätt utskottet framhöll i sitt utlåtande i ämnet sistförflutna år har
definitionen å djurplågeri i 18 kap. 16 § strafflagen så avfattats, att därunder
icke faller annat förfarande än det som enligt en inom samhället
allmänt härskande uppfattning otvetydigt framstår såsom otillbörligt. Enligt
utskottets mening måste det också anses riktigt att, där lagstiftaren icke
närmare än hos oss är fallet anger den rättsstridiga handlingen, straff icke
bör inträda i andra fall än där förfarandet står i sådan motsättning till den
allmänna uppfattningen som nyss nämnts. Den ståndpunkt som utmärker
den svenska lagen i förevarande avseende torde jämväl ända till senaste tid
lia stått i huvudsaklig överensstämmelse med lagstiftningen i andra länder.
Det kan för övrigt ifrågasättas, huruvida en bestämmelse örn djurplågeri
i allmän strafflag överhuvud lämpligen kan givas ett innehåll som mera
väsentligt avviker från den svenska strafflagens.
Den av utskottet lämnade redogörelsen för utländsk lagstiftning synes
emellertid ge vid handen att i andra länder lagstiftaren ansett sig böra
beträda nya vägar för att mera effektivt bidraga till att åstadkomma en
human behandling av djuren. Sålunda ha nyligen i Finland och Tyskland
antagits omfattande särskilda lagar örn djurskydd, varjämte i Norge föreligger
ett förslag i samma riktning. Dessa lagar och lagförslag utmärka sig
för stor utförlighet, innehållande bland annat kategoriska förbud att behandla
djuren på vissa angivna sätt, förbud för annan än veterinär att företaga
operativa ingrepp m. m. Detsamma gäller, ehuru ej i lika hög grad,
den något äldre lagen örn djurskydd i Danmark. Det är uppenbart, att man
genom en sådan lagstiftningsmetod vinner stora möjligheter att leda det allmänna
tänkesättet i förevarande ämne in på nya banor. I detta hänseende
lärer själva uppräkningen i lagen av vissa förbjudna handlingar i och för
sig vara av stor betydelse. Därjämte synes särskilt i norska förslaget omförmäld
djurskyddsnämnd — en för värjo kommun — vara ägnad att hos befolkningen
införa nya och förbättrade seder vid behandlingen av djuren.
Såsom en stor fördel måste betecknas att den allmänna opinionen på sådant
sätt lärer kunna kraftigt påverkas utan att man behöver tillgripa den straffsanktion
som lagförslaget jämväl innehåller.
Någon dylik opinionsbildande verkan tillkommer uppenbarligen icke en
sådan straffbestämmelse som 18 kai). 16 g i den svenska strafflagen. På sätt
förut erinrats tager lagrummet sikte allenast på sådana handlingar som otvetydigt
strida mot den gängse uppfattningen. Det bar emellertid synts utskottet
påkallat att i vårt land söka härutöver ingripa i huvudsak på sätt som
skett i våra grannländer. Även hos oss förekomma många av de förfaringssätt
som där med rätta ansetts böra förbjudas, och vad särskilt beträffar
husdjuren råda otvivelaktigt på talrika orter inrotade seder och bruk i fråga
örn deras behandling vilka äro ägnade alt orsaka djuren onödigt lidande.
Ej sällan hållas djuren instängda i mörka och osunda stall, svältfiklas eller
misskötas på annat sätt.
På grund av vad sålunda anförts vill utskottet i anslutning lill motionen
11:340 förorda, att frågan örn en genomgripande djurskyddslagstiftning blir
föremål för utredning. Huruvida därvid kan befinnas nödvändigt att i anslutning
till en ny lag örn djurskydd underkasta 18 kap. 16 § strafflagen någon
omarbetning kan uppenbarligen icke nu avgöras.
Den föreslagna utredningen lärer bland annat böra omfatta jämväl frågan
örn nya bestämmelser angående omhändertagande av djur, i vilket ämne nu
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
Utskottet.
stadgas i lagen den 6 maj 1921, varförutom en omarbetning av menageriförordningen
den 30 december 1916 lärer böra tagas under övervägande.
Utskottet hemställde slutligen, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville med beaktande av vad utskottet anfört
föranstalta örn utredning angående en särskild lag om djurskydd och vad
därmed ägde samband samt för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen
kunde föranleda.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagens båda kamrar, varpå riksdagen
i skrivelse den 4 mars 1935 (nr 61) hos Kungl. Majit anhöll om den önskade
utredningen.
Jämlikt bemyndigande av Kungl. Majit den 23 april 1937 tillkallade chefen
för justitiedepartementet den 5 maj 1937 en utredningsman, revisionssekreteraren
G. A. Bouveng, jämte tre sakkunniga för att verkställa ifrågavarande
utredning. Utredningsmannen har den 1 november 1938 avgivit betänkande
med förslag rörande djurskyddslagstiftning (statens offentliga utredningar
1938:36), varöver utlåtande avgivits av ett betydande antal myndigheter
och organisationer.
Vid andra kammarens sammanträde den 11 februari under innevarande
riksdag har chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, till besvarande
av framställd fråga rörande djurskyddslagstiftningen anfört följande:
Herr
Hansson i Vännäsby har till mig ställt frågan huruvida — i anslutning
till riksdagens skrivelse nr 61 av år 1935 och därefter företagen sakkunnigutredning
—- förslag om en särskild lag om djurskydd kan väntas förelagd
nu pågående riksdag.
Till svar härpå vill jag meddela, att arbetet på utarbetande av en proposition
till riksdagen på grundval av sakkunnigutredningen upptogs inom justitiedepartementet
men att arbetet tills vidare måste avbrytas på grund av att
andra lagfrågor under rådande tidsförhållanden krävt skyndsam behandling.
Något lagförslag kan därför icke föreläggas årets riksdag. Frågan kommer
emellertid att återupptagas till behandling så snart förhållandena medgiva.
Sedan 1935 års riksdag i skrivelse till Kungl. Majit hemställt om utredning
angående en särskild lag om djurskydd och vad därmed ägde samband samt
framläggande för riksdagen av det förslag vartill utredningen kunde föranleda,
har chefen för justitiedepartementet jämlikt bemyndigande av Kungl.
Majit tillkallat en utredningsman jämte sakkunniga för att verkställa ifrågavarande
utredning. Den 1 november 1938 har utredningsmannen avgivit betänkande
med förslag rörande djurskyddslagstiftning, över vilket betänkande
ett betydande antal myndigheter och organisationer avgivit yttranden. I förevarande
motion föreslås, att riksdagen måtte besluta hemställa till Kungl.
Majit att fortast möjligt förelägga riksdagen förslag till djurskyddslagstiftning.
Utskottet delar motionärens uppfattning örn behovet av en ny djurskyddslagstiftning
och understryker angelägenheten av att en sådan snarast kommer
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
7
till stånd. Emellertid har, såsom av utskottets redogörelse framgår, chefen för
justitiedepartementet till svar på en i riksdagen framställd fråga förklarat,
att arbetet med utarbetande av en proposition till riksdagen på grundval av
sakkunnigutredningen, vilket arbete upptagits men på grund av andra mera
brådskande lagfrågor måst avbrytas, kommer att återupptagas så snart förhållandena
medgiva. Med hänsyn härtill finner utskottet någon framställning
i motionens syfte ej erforderlig utan hemställer,
att förevarande motion, II: 23, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 28 maj 1942.
På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson, Karl Johan Olsson*,
Theodor Magnusson, Brandt, Caap* och Lindblom;
från andra kammaren: herrar Lindqvist, Hedlund i Östersund, Olsson i Mellerud,
Larsson i Hede, Werner, Lindahl* och Andersson i Mölndal.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.