Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående grunder för lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av kronans jordbruksegendomar, dels ock i ämnet väckta motioner.
1942-02-26 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LJoU 1942:2, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående grunder för lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av kronans jordbruksegendomar, dels ock i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.
1
Nr 2.
Ankom till riksdagens kansli den 26 februari 1942 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående grunder för lindring i
arrendevillkoren för vissa arrendatorer av kronans
jordbruksegendomar, dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 6 februari 1942 dagtecknad proposition, nr 39, har Kungl.
Majit, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen antaga följande
Förslag
till
förordning angående grunder för lindring i arrendevillkoren för
vissa arrendatorer av kronans jordbruksegendomar.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
På framställning av arrendator av kronan tillhörig jordbruksegendom, för
vilken arrendeavgiften helt eller delvis är utsatt i en eller flera av de persedlar,
som upptagas i länets markegångstaxa, att lösas med penningar efter
senast fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan, må, om egendomen
står under domänstyrelsens förvaltning, domänstyrelsen och eljest den myndighet,
som har att ombesörja utarrendering av egendomen, bevilja skälig
lindring i arrendevillkoren såvitt angår arrendeåret 1941—1942 under förutsättning
a)
att arrendeavtalet slutits före den 1 september 1940;
b) att arrendevillkoren på grund av rådande förhållanden befinnas för
arrendatorn oskäligt tyngande; samt
c) att arrendatorn gjort vad av honom skäligen kan påfordras för egendomens
hållande i god hävd.
2 §•
Lindring i arrendevillkoren må endast avse nedsättning i arrendeavgiften
i den mån denna utsatts i persedlar. Arrendeavgiften må icke nedsättas med
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 3 aud. Nr 2.
1
2 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2,
större belopp än som motsvarar två tredjedelar av skillnaden mellan persedlarnas
pris enligt litt. A i markegångstaxan för åren 1939 och 1941.
3 §•
Ansökan om lindring i arrendevillkoren skall för att kunna prövas hava
inkommit till vederbörande myndighet före den 1 maj 1942.
4 §•
Prövas i fall, då utarrendering av egendomen skett efter förutgången arrendeuppskattning,
för åstadkommande av nödig utredning i ärendet erforderligt,
att ny arrendeuppskattning verkställes, har vederbörande myndighet att
föranstalta därom. Kostnaden härför skall gäldas av arrendatorn.
5 §.
över beslut, som enligt 1 § meddelats av där angiven myndighet, må klagan
föras hos Kungl. Maj :t genom besvär, som skola ingivas till vederbörande
statsdepartement före klockan tolv å trettionde dagen från det klaganden
erhållit del av beslutet.
6 §•
Vad i denna förordning stadgas om arrendator äger jämväl tillämpning å
arrendators dödsbo och konkursbo samt löftesmän, som övertagit arrendet,
ävensom annan, som med vederbörligt godkännande fått arrendet på sig
överlåtet.
7 §•
Myndighet, som i 1 § sägs, äger beträffande egendom, som står under dess
inseende, meddela de närmare bestämmelser, som må erfordras för tillämpningen
av denna förordning.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Med anledning av förevarande proposition jämte Kungl. Maj :ts propositioner,
nr 38, med förslag till lag angående lindring i arrendevillkoren för vissa
arrendatorer av ecklesiastik jord och, nr 40, med förslag till lag örn jämkning
av arrendeavtal i vissa fall, m. m. ha inom riksdagen väckts två likalydande
motioner, nämligen motionen nr 193 i första kammaren av herr Nilsson, Bror,
och herr Persson samt motionen nr 253 i andra kammaren av herr Hansson
i Skediga m. fl.
I motionerna har yrkats, att riksdagen måtte besluta,
dels att den nämnd, som enligt pär. 3 i förslag till lag örn jämkning av arrendeavtal
i vissa fall (Kungl. Maj:ts prop. nr 40) skall pröva skäligheten av
Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 3
jämkning i fråga om allmänna arrenden, även skall erhålla motsvarande befogenhet
i fråga örn krono- och ecklesiastika arrenden;
dels att arrendet för den tid jämkningen avser må kunna nedsättas med hela
värdet av prisstegringen å ifrågakommande jordbruksalster efter den 14
mars 1940;
dels att rätt till jämkning må kunna tillerkännas även sådana arrendatorer,
som efter den 1 september 1940 men före den 14 mars 1941 slutit nya arrendekontrakt
beträffande gårdar de tidigare innehaft på arrende under sådana
villkor, att deras skyldigheter väsentligt utökats i jämförelse med bestämmelserna
i det gamla kontraktet;
dels att skyldigheten för arrendator alt ersätta brist i stråfoder eller annat
jordbruksalster, som skall lämnas vid avträde av arrendet, må kunna helt efterskänkas;
samt
dels att, om ny uppskattning skall verkställas i fråga om krono- och ecklesiastika
arrenden för ernående av lindring i arrendevillkoren, kostnaden för
en sådan uppskattning skall bestridas av jordägaren.
Propositionen nr 39 har hänvisats till jordbruksutskottet. Motionerna ha,
i vad de avse propositionerna nr 38 och 40, hänvisats till behandling av lagutskott
och tilldelats andra lagutskottet samt i övrigt till jordbruksutskottet.
Enligt överenskommelse mellan andra lagutskottet och jordbruksutskottet
ha omförmälda propositioner och motioner hänskjutits till behandling i sammansatt
andra lag- och jordbruksutskott.
Inledning.
Den 28 juni 1941 bemyndigade Kungl. Majit chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla dels en utredningsman för att verkställa utredning rörande
lagstiftning till reglering av vissa arrenden, dels ock högst fem sakkunniga
personer att med utredningsmannen deltaga i överläggningar i ämnet.
Med stöd av detta bemyndigande tillkallades dels den 28 juni 1941 häradshövdingen
N. Wihlborg såsom utredningsman och dels den 4 september
1941 ledamöterna av riksdagens första kammare godsägaren B. H. von
Stockenström och f. d. domänintendenten P. B. Nilsson i Landeryd samt ledamöterna
av riksdagens andra kammare lantbrukarna A. P. Pettersson i Dahl
och K. IL Gustafsson i Dädesjö ävensom lantbrukaren K. V. Ögren i Kroken
att såsom sakkunniga deltaga i överläggningar rörande den ifrågasatta lagstiftningen.
Med skrivelse den 12 december 1941 har utredningsmannen överlämnat
en promemoria angående reglering av arrendevillkoren för vissa arrendatorer
av kronans jordbruksegendomar. Vid promemorian fanns fogat förslag till
förordning angående grunder för lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer
av kronans jordbruksegendomar, över promemorian och författningsförslaget
lia utlåtanden avgivits av domänstyrelsen, domänintendenterna
4 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.
samt riksförbundet Sveriges statsarrendatorer och föreningen arrendatorer
av kronoegendomar i Malmöhus län u. p a- Vissa ytterligare skrivelser ha
därjämte inkommit i ärendet. Sedan förslaget med ledning av de inkomna
yttrandena överarbetats, har förslag till lagstiftning i ämnet framlagts genom
propositionen nr 39.
Vidare har utredningsmannen dels med skrivelse den 29 oktober 1941 avlämnat
promemoria angående lagstiftning till reglering av arrenden rörande
jord, som är anslagen till ecklesiastikt ändamål, dels ock med förenämnda
skrivelse den 12 december 1941 promemoria angående lagstiftning till reglering
av vissa arrendeavtal. Dessa promemorior ligga till grund för Kungl.
Maj:ts förenämnda propositioner nr 38 och nr 40, i anledning av vilka propositioner
— som jämväl behandlats av det sammansatta utskottet — utskottet
avgivit särskilda utlåtanden, nr 3 över propositionen nr 38 och nr 1 över
propositionen nr 40.
Gällande bestämmelser m. m.
De kronan tillhöriga fastigheter, vilka beröras av det föreliggande förslaget,
äro i första hand de egentliga jordbruksdomänerna. Dessa förvaltas av domänstyrelsen
enligt av riksdagen antagna grunder. Dylika förvaltningsgrunder
funnos intagna i kungörelsen den 4 juni 1908 (nr 52) angående förändrade
grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner. Vissa arrendeavtal,
som ingåtts enligt sagda kungörelse, äro ännu gällande. 1908 års kungörelse
har emellertid sedermera ersatts av kungörelsen den 22 juni 1934
(nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom, vilken
kungörelse äger tillämpning å utarrenderingar, verkställda efter ingången av
år 1935. Enligt båda författningarna skall, då utarrendera förestår av jordbruksegendom,
företagas arrendeuppskattning, därvid skall upprättas beskrivning
över egendomen ävensom uppgöras förslag till sättet för dess utarrendering
samt till den arrendeavgift och de villkor i övrigt, emot vilka densamma
bör upplåtas. Sådan uppskattning verkställes av en nämnd, bestående
av domänintendenten samt två uppskattningsmän. Domänstyrelsen fastställer
med stöd av arrendeuppskattningen jämte övriga tillgängliga upplysningar
de villkor, under vilka utarrenderingen bör ske. Enligt mom. 10:o i 1908 års
kungörelse skulle arrendeavgiften alltid vara utsatt i penningar. Denna bestämmelse
ändrades sedermera genom kungörelse den 10 juni 1932 (nr 186).
Enligt sistnämnda författning, som trädde i tillämpning den 1 juli 1932, skall
arrendeavgiften vara utsatt till hälften i penningar och till hälften i en eller
flera av de persedlar, som upptagas i länets markegångstaxa, att lösas med
penningar efter senast fastställda pris enligt litt. A i markegangstaxan. Motsvarande
föreskrift är därefter intagen i 12 § i 1934 års förut berörda arrendeförordning.
Avgiften skall för varje arrendeår erläggas på sätt domänstyrelsen
bestämmer under uppbördstermin från och med den 1 till och med den
14 mars det kalenderår då arrendeåret utlöper.
Förutom de egentliga jordbruksdomänerna förvaltar domänstyrelsen kro
-
Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 5
nans s. k. skogsjordbruk, d. v. s. å kronopark eller andra kronoskogar belägna
jordbruksegendomar, som prövas erforderliga för skötseln av skogarna.
Vid utarrendering av skogsjordbruken, vilket sker genom vederbörande överjägmästares
försorg, utsättes arrendeavgiften i allmänhet i penningar, men
någon gång utsättes avgiften till viss del i persedlar att lösas enligt markegångstaxan.
Andra kronan tillhöriga fastigheter, vilka äro utarrenderade på angivet
sätt, äro dels vissa fastigheter, vilkas utarrendering enligt särskilda av Kungl.
Majit meddelade beslut sker genom domänstyrelsen men för annan myndighets
räkning, dels vissa fastigheter, vilka förvaltas och utarrenderas av riksmarskalksämbetet,
och dels två av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förvaltade
fastigheter. Möjligen finnes ytterligare en eller annan kronan tillhörig
fastighet, vid vars utarrendering s. k. persedelarrende förekommer.
Framställningar om lindring i arrendevillkoren.
Under den kristid, som inträtt i samband med det nu pågående kriget, ha
till Kungl. Majit inkommit åtskilliga framställningar om reglering av de arrendeavtal
rörande publik jord, i vilka arrendeavgiften utsatts i persedlar att
lösas i penningar efter de i markegångstaxan utsatta prisen. Härom må såvitt
angår de arrendeavtal, som avse kronan tillhörig jord, anföras följande.
Den 19 november 1940 inkom från riksförbundet Sveriges statsarrendatorer
— vilket förbund utgör en sammanslutning av i olika län förekommande föreningar
av dels kronoarrendatorer och dels ecklesiastika arrendatorer — en
nämnda dag dagtecknad skrivelse, däri förbundet med hänsyn till årets synnerligen
svaga skörd och till att priset på jordbrukets produkter icke reglerades
av en fri marknad anhöll, att under den tid priset å jordbrukets produkter
reglerades av statsmakterna 12 § 1 mom. av förordningen nr 320/1934
angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom samt motsvarande
paragrafer i ecklesiastik boställsordning finge upphöra att gälla och att således
hela arrendavgiften skulle utgå i penningar, därest arrendator hos vederbörande
myndighet därom anhölle.
Över riksförbundets skrivelse avgav domänstyrelsen utlåtande den 7 januari
1941, däri styrelsen hemställde, att Kungl. Majit måtte finna den av förbundet
gjorda framställningen ej böra föranleda till annan åtgärd än att
Kungl. Majit bemyndigade styrelsen att bevilja anstånd till av styrelsen bestämd
dag, dock ej längre än till den 31 december 1941, med betalning av
högst hälften eller, när synnerliga skäl därtill vore, tre fjärdedelar av under
samma år förfallande arrendeavgifter för utarrenderade kronodomäner, under
villkor att arrendator å belopp, som icke gäldades inom kontraktsenlig
tid, crlade ränta från förfallodagen efter en räntefot av fyra procent för år
ävensom för betalningens behöriga fullgörande till såväl resterande arrcndeavgäld
som ränta därå ställde till vederhäftigheten styrkt borgen eller annan
säkerhet, som styrelsen godkände.
6 Sammansatt andru lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.
Genom beslut den 31 januari 1941 biföll Kungl. Maj:t domänstyrelsens
omförmälda hemställan.
Jämväl vissa andra framställningar i ämnet ha inkommit till Kungl.
Maj:t, beträffande vilka utskottet får hänvisa till propositionen.
Vid 1941 års riksdag har frågan örn ändring av gällande bestämmelser
rörande arrendevillkoren för krono- och andra av det allmänna ägda arrendehemman
varit föremål för behandling i anledning av tre i ämnet väckta
motioner, 1:167, 11:221 och 11:222. 1 de likalydande motionerna 1:167
och 11:222 hemställdes om sådan ändring av bestämmelserna rörande arrendevillkoren
för nämnda fastigheter, varigenom vid missväxt modifikationer
i fråga örn arrendet skulle kunna medgivas på i motionerna närmare
angivet sätt. I motionen II: 221 föreslogs, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Hajd hemställa om utredning i syfte att ernå en efter nuvarande
starka förändringar i priset på jordbruksprodukter mera lämplig bestämning
av de arrenden, som skulle erläggas av arrendatorer av viss kronoegendom.
Jordbruksutskottet, till vilket motionerna remitterades, införskaffade
utlåtanden över samtliga ifrågavarande motioner från kammarkollegiet
och domänstyrelsen samt över motionerna 1:167 och 11:222 jämväl
från egnahemsstyrelsen. Såväl kammarkollegiet som domänstyrelsen avstyrkte
bifall till motionerna, därvid domänstyrelsen för sin del hänvisade
till sitt förut refererade utlåtande den 7 januari 1941 i anledning av riksförbundets
Sveriges statsarrendatorer skrivelse den 19 november 1940. Egnahemsstyrelsen
förklarade sig i sitt utlåtande anse skäl föreligga till övervägande,
huruvida icke förutsättningar borde skapas för reglering av de
olägenheter, som, då skörden bleve liten, såsom förhållandet varit under år
1940, och priserna på jordbruksprodukter till följd härav stege, kunde
uppkomma för arrendatorer, vars arrende delvis uttoges efter priset på naturaprodukter.
För egen del anförde utskottet i utlåtande nr 48:
De i förevarande motioner påtalade svårigheterna för arrendatorer av
kronoegendomar och ecklesiastika fastigheter att under rådande onormala
förhållanden på jordbrukets område i vissa fall kunna erlägga fastställda
arrendeavgifter vitsordas i viss utsträckning av de i ärendet hörda myndigheterna.
Till avhjälpande av nämnda svårigheter föreslås i motionen 11:221
en allmän översyn av gällande bestämmelser rörande utarrendering av kronans
egendomar, i vad nämnda regler avse arrendets bestämmande till hälften
i penningar och till hälften i persedlar att lösas enligt markegångstaxa,
medan i de likalydande motionerna 1:167 och 11:222 hemställes, att
sådan ändring av bestämmelserna rörande arrendevillkoren för krono- och
andra av det allmänna ägda arrendehemman måtte vidtagas, att lindringar
måtte kunna medgivas arrendatorer i händelse av inträffad missväxt.
Med anledning av vad som föreslås i den förstnämnda motionen vill utskottet
erinra örn att de regler, som i nämnda motion beröras, i viss mån
tillkommo efter framställningar av åtskilliga arrendatorer av kronoegendomar
samt antogos av riksdagen utan debatt, sedan de tillstyrkts av ett enhälligt
andra lag- och jordbruksutskott. Med hänsyn härtill och då bestämmelserna
enligt utskottets uppfattning äro ägnade att under de ofta avsevärda
arrendetider, varom här är fråga, åstadkomma en ur såväl jordägarens
Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 7
som arrendatorns synpunkt såvitt möjligt rättvis avvägning av arrendet
under olika konjunkturer, vill utskottet icke nu förorda någon utredning
sådan som i motionen föreslås.
Vidkommande härefter det i de sistnämnda likalydande motionerna framlagda
förslaget om sådan ändring av gällande bestämmelser för utarrendering
av kronoegendomar och ecklesiastika fastigheter, att arrendator måtte
kunna erhålla lindring i arrendevillkoren i händelse av missväxt, synes utskottet
en dylik lindring i vissa fall kunna vara både rättvis och skälig. Utskottet
vill emellertid i detta sammanhang erinra om de inledningsvis berörda,
av Kungl. Majit utfärdade bemyndigandena för domänstyrelsen och
vederbörande ecklesiastika myndigheter att i särskilda fall medgiva uppskov
med erläggande av viss del av arrendeavgifterna för dylik jord. Enligt
vad som i domänstyrelsens utlåtande framhålles har vidare såväl Kungl.
Majit som vederbörande myndigheter sin uppmärksamhet fäst på förhållandena
ifråga, varför det torde kunna förmodas, att desamma ånyo upptagas^
till prövning, då utfallet av 1941 års skörd blir känt. Skulle detta
bli så dåligt, att avsevärda svårigheter i vissa fall kunna förväntas uppkomma
för arrendator att fullgöra sin betalningsskyldighet enligt arrendeavtalet,
förutsätter utskottet, att Kungl. Majit nied beaktande av de i
motionerna anförda synpunkterna ägnar hithörande problem nödig uppmärksamhet
och utan tidsutdräkt vidtager de åtgärder, som kunna finnas
påkallade. Utskottet vill slutligen framhålla, att ifrågavarande problem synas
äga visst samband med principerna för markegångstaxans beräkning,
samt erinrar örn att enligt därom av riksdagen framställd begäran för närvarande
inom finansdepartementet pågår utredning för revision av gällande
bestämmelser på ifrågavarande område. I detta sammanhang torde därför
utskottet kunna inskränka sig till att understryka vikten av, att nämnda
utredning snarast möjligt slutföres. Med hänsyn till det anförda finner
utskottet icke nödigt att i anledning av de likalydande motionerna I: 167
och 11:222 tillstyrka skrivelse till Kungl. Majit med anhållan om den i motionerna
begärda utredningen.
Under åberopande av det anförda hemställde utskottet, att motionen
11:221 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd samt att de likalydande
motionerna I: 167 och lii 222 måtte anses besvarade med vad utskottet
anfört.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Utredningens förslag.
Utredningens förslag innebär i huvudsak följande. På framställning av
arrendator av kronan tillhörig jordbruksegendom, för vilken arrendeavgiften
helt eller delvis är utsatt i en eller flera av de persedlar, som upptagas i länets
markegångstaxa, alt lösas med penningar efter senast fastställda pris
enligt litt. A i markegångstaxan, må skälig lindring beviljas i arrendevillkoren
såvitt angår arrendeåret 1941/42. 1 förslaget lia såsom förutsättning
för arrendelindring upptagits följande villkor, nämligen att arrendeavtalet
slutits före den 14 mars 1940, att arrendevillkoren med hänsyn till rådande
förhållanden befinnas för arrendatorn oskäligt tyngande samt att arrendatorn
gjort vad av honom skäligen kan påfordras för egendomens hållande
8 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.
i god hävd. Arrendelindringen må endast avse nedsättning i arrendeavgiften
i den mån denna utsatts i persedlar och arrendeavgiften må icke nedsättas
under det belopp, varmed den skolat utgå efter persedlarnas medelpris
enligt litt. A i markegångstaxan för åren 1939 och 1941. Arrendelindring
beviljas i fråga om egendom, som står under domänstyrelsens förvaltning,
av denna och eljest av den myndighet, som har att ombestyra utarrendering
av egendomen. Ansökan om lindring skall göras före den 14 mars
1942. För den händelse ny arrendeuppskattning för åstadkommande av utredning
skulle anses erforderlig, skall vederbörande myndighet föranstalta
därom. Kostnaderna härför skola gäldas av arrendatorn.
Efter att lia omnämnt innehållet i domänstyrelsens utlåtande den 7 januari
1941 och Kungl. Majrts beslut den 31 i samma månad har utredningen
som motivering till sitt förslag vidare anfört:
Då det gäller att överväga, huruvida efter det Kungl. Maj:ts omförmälda
beslut meddelats sådana förhållanden inträffat, som böra föranleda bifall i
en eller annan form till de gjorda framställningarna örn reglering av avslutade
arrendeavtal, må till en början framhållas att den avsevärda stegring av
priserna å jordbruksprodukterna, som obestridligt inträdde år 1940, fortsatt
även under år 1941. Såsom en följd härav blevo markegångspriserna ytterligare
höjda vid markegångssättningen i november 1941. Medeltalet av markegångspriserna
i samtliga län åren 1939, 1940 och 1941 å de persedlar, i
vilka persedelarrendet i allmänhet utsättes, framgår av följande tabell.
1939
1940
1941
kronor
kronor
kronor
Vete
per
hektoliter.......
..... 14.—
18.63
20.42
Råg
» .......
..... 13.11
17.75
19.66
Korn
»
» .......
..... 11.19
16.07
17.54
Havre
» .......
..... 7.78
11.91
12.15
Smör
kilogram.......
..... 3.12
3.57
3.98
Medeltalet har sålunda stigit för 1940 i förhållande till 1939 års priser med
33.1 procent för vete, 35.4 procent för råg, 43.6 procent för korn, 53.1 procent
för havre och 14.4 procent för smör samt för 1941 med 45.9 procent för vete,
50 procent för råg, 56.7 procent för korn, 56.2 procent för havre och 27.6 procent
för smör. Då en sådan stegring av priserna å markegångspersedlama,
som de angivna procenttalen utvisa, näppeligen kan anses normal, är det —
låt vara att man i detta sammanhang icke har att räkna med mer än hälften
av stegringen — naturligt att arrendatorer^ kunna finna det vid arrendesättningen
tillämpade systemet för arrendeavgiftens bestämmande missgynnande
gent emot dem, och detta så mycket mera som det icke är möjligt att
förutse, när den uppåtgående priskurvan vänder sig nedåt.
Att emellertid endast av den grund, att markegångspriserna hålla sig höga
under ett eller annat år, bevilja en generell nedsättning av arrendeavgifterna,
synes icke böra ske. Halveringen av arrendeavgiften har just kommit till användning
för mötande av en dylik situation. Det torde dock böra utsägas, att,
därest markegångspriserna under kommande år skulle stiga än ytterligare,
en sådan omständighet kan giva anledning till övervägande huruvida icke
redan på grund härav en allmän nedsättning av de arrendeavgifter som fastställts
innan prisstegringen börjat kan vara motiverad.
Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 9
Vad angår de vidtagna prisreglerande åtgärderna på jordbrukets område,
kunna ej heller dessa i och för sig åberopas såsom giltigt skäl för en allmän
reglering av de före kristiden ingångna arrendeavtalen. Snarare måste såsom
domänstyrelsen framhållit de ifrågavarande statliga åtgärderna anses hitintills
lia varit enbart till fördel för jordbrukarna. Genom stödåtgärderna bär
jordbruket i gemen åtminstone såvitt angår driftsåret 1940—1941 erhållit
kompensation för den ökning i produktionskostnaderna som under kristiden
icke kunnat undvikas.
Emellertid åberopades i de gjorda framställningarna om reglering av arrendeavgifterna
för arrendeåret 1940/41 såsom skäl härför även det dåliga
resultatet av 1940 års skörd. 1 sitt utlåtande anförde domänstyrelsen
häremot att skörden 1940 knappast inom någon ort kunde anses hava varit
så svag, att allmän svårare missväxt skulle vara för handen.
Om också domänstyrelsen får anses hava rätt i sitt nu återgivna uttalande
örn 1940 års skörd, är det dock notoriskt och obestridligt att densamma sett
för landet i sin helhet var synnerligen svag ej blott i förhållande till de närmast
föregående årens skördar, vilka voro osedvanligt goda, utan även vid
jämförelse med vad som kan anses såsom normal skörd. Några särskilda
siffror till belägg härför torde icke behöva anföras. Naturligt är också, att
det svaga skörderesultatet medförde svårigheter för åtskilliga jordbrukare
och även för kronoarrendatorer, som hade att erlägga arrende utsatt i persedlar.
Graden av den enskilde arrendatorns svårigheter var tydligen beroende
på storleken av det överskott av jordbruksprodukter, som förefanns för
honom sedan persedelarrendet erlagts. Var detta överskott så pass stort, att
det räckte till anskaffande av medel till betalning av kontantarrendet och därjämte
lämnade arrendatorn en någorlunda skälig vinst, förefanns visserligen
ingen anledning till beviljande av lindring i arrendevillkoren, men örn — såsom
säkerligen i många fall var förhållandet — överskottet blev litet eller
intet eller om — såsom också kunde hända — skörden ej ens räckte till betalning
av persedelarrendet, blev arrendatorns ställning ohållbar. Till de nu
framhållna svårigheterna för kronoarrendatorerna, vilka svårigheter också
hängde samman med de höga persedelpriserna, togs också hänsyn av Kungl.
Majit vid meddelandet av beslutet den 31 januari 1941. Bakom detta beslut,
varigenom arrendatorerna erhöllo uppskov med erläggandet av arrendeavgifterna
för de arrenderade fastigheterna till hösten 1941, låg uppenbarligen
en förväntan att 1941 års skörd skulle bliva åtminstone normal och att härigenom
en sådan förbättring i arrendatorernas ekonomiska ställning skulle
inträda, att de, då uppskovstiden utgick, kunde utan större svårigheter fullgöra
sina förpliktelser för det arrendeår som utgick den 14 mars 1941.
Förhoppningarna örn att 1941 skulle för jordbruket bliva ett gott eller åtminstone
ett bättre år än 1940 gingo dock icke i uppfyllelse. Några definitiva
siffror till belysande av skörderesultatet 1941 kunna ej här framläggas, men
för allom och en var lärer det vara ett känt faktum dels att den samlade
spannmålsvolymen 1941 icke blivit större än den var 1940 — tvärt örn torde
den vara mindre — och dels att foderskörden 1941 blivit betydligt sämre
än den var nästföregående år. Visserligen torde det ej vara uteslutet, att för
vissa landsdelar, särskilt i de norrländska länen, skörden 11)41 blivit bättre
än 1940 års skörd. Men visst är att för landet i dess helhet så ej varit förhållandet.
Det torde förty utan vidare vara klart, att genom uppskovsbeslutet
den 31 januari 1941 någon mera effektiv hjälp icke, såsom avsett var, bereddes
arrendatorerna i gemen.
Förut har sagts ali enbart den omständigheten alt markegångspriserna
hålla sig höga under ett eller annat år — såsom förhållandet varit 1940 och
10 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.
som även är förhållandet 1941 — icke kan motivera en generell nedsättning
av arrendeavgifterna. Vad nu angår de dåliga skördeutfallen 1940 och 1941,
så torde ej heller dessa kunna anses innebära tillräcklig anledning att såsom
ifrågasatts för alla arrendeavtal medgiva att persedelpriserna beräknades
efter en annan markegångstaxa än den i avtalen bestämda.
Däremot synas de anförda omständigheterna i förening, nämligen dels de
höga markegångspriserna under 1940 och 1941 och dels de dåliga skörderesultaten
under båda dessa år, innebära fullt giltiga skäl för att de arrendatorer,
för vilka arrendevillkoren på grund av berörda omständigheter kommit
att bliva oskäligt tyngande, må efter därom gjord ansökning och efter ingående
prövning i varje särskilt fall kunna erhålla erforderlig lindring i arrendevillkoren.
Beträffande de särskilda bestämmelserna i förslaget har utredningen anfört
bland annat:
Anledningen till att arrendelindring ansetts icke kunna beviljas för tidigare
år än arrendeåret 1941/42 är den, att arrendatorn ansetts icke kunna göra
anspåk på reglering av arrendevillkoren med mindre de höga markegångspriserna
hållit sig under åtminstone två år och skördeutfallet blivit dåligt
likaledes under minst två år. Härpå grundar sig också den för beviljande av
lindring upptagna förutsättningen att arrendeavtalet slutits före den 14 mars
1940. De i förslaget upptagna övriga förutsättningarna hänföra sig till arrendatorns
person. Lindring i arrendevillkoren bör icke beviljas arrendatorn
med mindre arrendevillkoren befinnas för honom oskäligt tyngande. Huruvida
så är förhållandet bör noga prövas i varje särskilt fall, därvid den prövande
myndigheten äger fullt fria händer att taga hänsyn till alla sådana
omständigheter, som kunna vara av betydelse för bedömande av arrendevillkorens
oskälighet.
Bestämmelsen, att lindring i arrendevillkoren endast må avse nedsättning
i arrendeavgiften i den mån den utsatts i persedlar, grundar sig på vad förut
yttrats om ifrågavarande arrendens natur och den påverkan desamma rönt
av de under åren 1940 och 1941 inträdda förhållandena.
I det av utredningen tidigare framlagda förslaget till lag angående lindring
i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål
anslagen jord har till den för arrendelindring förut angivna förutsättningen,
att arrendevillkoren med hänsyn till rådande förhållanden befinnas för arrendatorn
oskäligt tyngande, fogats ett tillägg av följande lydelse: »och det
på grund härav kan antagas möta svårigheter för denne (arrendatorn) att
fullgöra sina förbindelser enligt avtalet». I berörda lagförslag har således
arrendatorns rätt till lindring i arrendevillkoren gjorts beroende av hans
ekonomiska ställning överhuvud taget sålunda att, även om arrendevillkoren
befunnes oskäligt tyngande, arrendelindring skulle kunna beviljas honom
endast under förutsättning att han på grund härav råkat i ekonomiskt
trångmål. Utredningen har såsom skäl till att denna förutsättning för arrendelindring
icke upptagits i förevarande förslag anfört följande.
Det kan starkt ifrågasättas, om det är riktigt att göra en arrendators rätt
till arrendelindring beroende av hans av arrendeförhållandet oavhängiga
ekonomiska ställning. Väl är det sant, att om en kronoarrendator har en
god ekonomi, detta i många fall kan bero på att han haft ett förmånligt arrendeavtal,
och vid sådant förhållande kunde måhända någon befogad erin
-
Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 11
rån icke göras mot att hans förmögenhetsställning ansåges lägga hinder i
vägen för bifall till hans anspråk på arrendelindring. Att märka är dock,
att vid bedömandet om arrendevillkoren äro för arrendatorn oskäligt
tyngande den allra största hänsyn bör tagas till om arrendeavtalet i
och för sig är att anse såsom förmånligt eller ej. Det är icke uteslutet att
vid ett sådant bedömande den prövande myndigheten kan komma till det
resultatet, att trots de höjda markegångspriserna och trots de två årens dåliga
skörderesultat arrendevillkoren likväl icke äro att anse annorledes än som
skäliga, om de jämföras med andra arrendeavtal av samma eller liknande
art. Arrendelindring kommer då att beviljas arrendatorn antingen icke alls
eller ock i endast myckel begränsad omfattning. Är åter en kronoarrendators
goda ekonomiska ställning föranledd icke av arrendeförhållandet ulan
av andra omständigheter, synes det knappast skäligt, att arrendatorn på
grund härav skall vara berövad en förmån, som eljest skulle ha tillkommit
honom. Alla ansökningar om arrendelindring böra såvitt möjligt bedömas
ensartat. Vid behandling av en sådan ansökning synes vederbörande myndighet
böra ingå i prövning endast av frågan om arrendevillkoren med hänsyn
till rådande förhållanden kunna anses för arrendatorn oskäligt tyngande
och icke även av frågan om arrendatorn på grund av andra omständigheter,
som ligga utanför arrendeförhållandet, är i stånd att fullgöra arrendevillkoren
eller icke. Med hänsyn till vad sålunda anförts har det i lagförslaget
rörande de ecklesiastika arrendena upptagna tillägget till förutsättningarna
för erhållande av arrendelindring icke medtagits i förslag till
förordning rörande kronoarrendena.
Beträffande innehållet i de i ärendet avgivna yttrandena tillåter sig utskottet
hänvisa till sid. 21—25 i det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet.
Föredragande departementschefen, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, har —
efter att ha avvisat tanken på att nu företaga en omläggning av systemet
med arrendeavgäldens bestämmande i anslutning till markegångstaxan —
anfört bland annat följande:
»De senaste årens svaga skördar i förening med den stegring som skett i
priserna å de jordbruksprodukter, vilka ingå i markegångstaxan, ha emellertid
såsom framgår av utredningen medfört, att i många fall arrendevillkoren
blivit för arrendatorerna oskäligt tyngande. I betraktande härav finner jag
i likhet med utredningen, att åtgärder böra vidtagas för undanröjande av
detta missförhållande. I fråga om arrendatorer av enskild jord, vilka lia sina
arrenden utsatta i naturalster eller efter samma grunder som arrendatorer
av publik jord, lia i proposition till riksdagen denna dag föreslagits lagstiftningsåtgärder
i motsvarande syfte.
Vad angår formen för dessa åtgärder lia domänstyrelsen och vissa domänintendenter
ansett tillräckligt att arrendatorerna beviljades anstånd med vissa
delar av arrendeavgälden under de närmaste åren. Sådant anstånd har enligt
Kungl. Maj:ts bemyndigande redan i viss omfattning medgivits. I nuvarande
läge finner jag emellertid i anslutning till vad utredningen anfört en sådan
hjälp icke vara tillfyllest. I stället torde på sätt utredningen föreslagit en nedsättning
av arrendet höra medgivas i vissa fall.
12 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.
De av utredningen upptagna förutsättningarna för att jämkning i arrendet
skall kunna medgivas kan jag godtaga. I anslutning till den ståndpunkt utredningen
intagit i förevarande förslag anser även jag, såsom framgår av vad
jag anfört vid remissen till lagrådet av förslag till lag om jämkning av arrendeavtal
i vissa fall, att vederbörande myndighet vid avgörande av ansökan
om jämkning endast torde böra ingå i prövning av frågan, om arrendevillkoren
med hänsyn till rådande förhållanden kunna anses för arrendatorn
oskäligt tyngande. Huruvida arrendatorn på grund av andra omständigheter,
som ligga utanför arrendeförhållandet, är i stånd att fullgöra arrendevillkoren
eller icke bör sålunda ej inverka på prövningen. Såsom utredningen framhållit
bör dock vid bedömandet, örn arrendevillkoren äro för arrendatorn
oskäligt tyngande, den allra största hänsyn tagas till om arrendeavtalet i och
för sig är att anse såsom förmånligt eliel ej. Skulle man härvid komma till
den uppfattningen, att trots höjda markegångspriser och två års dåliga skördar
arrendevillkoren vid jämförelse med andra arrendeavtal av liknande art
icke äro att anse som skäliga, bör någon jämkning av avtalet medgivas. Likaså
torde jämkning av arrendeavtalet icke böra ifrågakomma, därest arrendators
medelinkomster av arrendet under förfluten arrendetid trots de senaste
två årens dåliga skörderesultat uppgå till sådant belopp, att arrendatorn kan
av dessa inkomster anses ha erhållit en tillfredsställande bärgning.»
I detta sammanhang må vidare erinras att inom andra kammaren herr
Andersson i Vigelsbo den 17 februari 1942 erhållit kammarens medgivande
att till chefen för jordbruksdepartementet framställa följande interpellation:
Är statsrådet villig att medverka till ett uppskov för erläggandet av kronoarrenden
tills riksdagen fattat ståndpunkt i frågan om den nedsättning,
som kan befinnas skälig?
Om detta inte låter sig göra, är då statsrådet villig att medverka till att
den del av arrendet, som är tillkommen med anledning av markegångstaxans
stegring, nu får avdragas från arrendebeloppet för att betalas vid den
tidpunkt, då riksdagens beslut om nedsättning i beloppet vunnit laga kraft?
Utskottet. Det genom förevarande proposition framlagda förordningsförslaget avser
att öppna möjlighet för kronoarrendatorer alt erhålla nedsättning i arrendeavgiften
i den mån denna utsatts i persedlar att lösas enligt markegångstaxa.
Förslag till lagstiftning av motsvarande innebörd har framlagts, beträffande
ecklesiastik jord i propositionen nr 38 och i fråga om enskild jord i propositionen
nr 40.
I anledning av sistnämnda proposition har utskottet förut denna dag avgivit
utlåtande nr 1. På i huvudsak samma skäl som där anförts kan utskottet i
princip ansluta sig till förslaget, att även arrendatorer av kronan tillhöriga
jordbruksegendomar må kunna erhålla lindring i arrendevillkoren.
Beträffande de särskilda bestämmelserna i förslaget till förordning angående
grunder för lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av kronans
jordbruksegendomar får utskottet anföra följande.
Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 13
1 §■
I denna paragraf angivas bland annat dels de avtal, å vilka förordningen
är tillämplig, och dels att beslut om lindring i arrendevillkoren meddelas av
domänstyrelsen eller annan myndighet, som har att ombesörja utarrenderingen
av egendomen i fråga.
Föredragande departementschefen har i förstnämnda hänseende anfört:
Vad angår den tidpunkt, före vilken arrendeavtal skall ha slutits för att
jämkning skall kunna medgivas, har utredningen föreslagit, att denna bestämmes
till den 14 mars 1940. Med hänsyn till vad jag anfört vid remissen
till lagrådet av förslaget till lag om jämkning av arrendeavlal i vissa läll och
då överensstämmelse i förevarande hänseende bör föreligga mellan berörda
lag och nu ifrågavarande bestämmelser förordar jag, att nämnda tidpunkt
bestämmes till den 1 september 1940.
I motionerna har yrkats, att rätt till jämkning må kunna tillerkännas även
sådana arrendatorer, som efter den 1 september 1940 men före den 14 mars
1941 slutit nya arrendekontrakt beträffande gårdar de tidigare innehaft på
arrende under sådana villkor, att deras skyldigheter väsentligt utökats i jämförelse
nied bestämmelserna i det gamla kontraktet.
Vidare har i motionerna beträffande den ordning, i vilken beslut örn lindring
i arrendevillkoren skall meddelas, framställts det yrkandet att den nämnd,
som enligt 3 § i det genom propositionen nr 40 framlagda förslaget till lag
om jämkning av arrendeavtal i vissa fall skall pröva skäligheten av jämkning
i fråga om allmänna arrenden, även skall erhålla motsvarande befogenhet
i fråga om kronoarrenden.
Beträffande den i motionerna väckta frågan om utvidgning av förordningens
räckvidd att omfatta även vissa arrendeavtal som ingåtts efter den 1 september
1940 får utskottet — under hänvisning till vad utskottet i utlåtande
nr 1 vid behandlingen av 1 § i förslaget till lag om jämkning av arrendeavtal
i vissa fall anfört i förevarande hänseende — med avstyrkande av motionärernas
yrkande ansluta sig till Kungl. Maj:ts förslag på denna punkt.
Vad angår beslutanderätten i fråga om jämkning anser utskottet med hänsyn
till kronoarrendenas särskilda ställning med det allmänna som part och
det för dylika arrenden gällande förvaltningssystemet lämpligast, alt frågan
om jämkning nu liksom tidigare, då lindring i arrendevillkoren för kronoarrendatorer
varit i fråga, anförtros åt de myndigheter som hava att förvalta
kronoegendomarna. Det må i detta sammanhang erinras örn, att enligt 5 § i
förordningsförslaget myndighetens beslut må överklagas hos Kungl. Maj:t.
På grund av det anförda får utskottet tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag
i förevarande avseende.
2 §.
Utredningen har beträffande bestämmelsen i denna paragraf anfört följande:
-
Utskotta.
14 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.
Då de år 1939 fastställda persedelpriserna kunna anses hava varit någorlunda
normala, hava sagda priser valts till utgångspunkt vid beräkningen av
den nedsättning i arrendeavgiften såvitt angår den i persedlar utsatta delen
därav, som må kunna ske. Dock har det icke funnits skäligt att medgiva nedsättning
ända till 1939 års prisnivå, utan har nedsättningen ansetts böra begränsas
till att motsvara högst hälften av den efter 1939 till och med 1941
inträffade prisstegringen.
Föredragande departementschefen har på denna punkt anfört:
Utredningen har för sin del förordat, att nedsättning av arrendeavgiften
icke skulle få ske under det belopp, varmed den skolat utgå efter persedlarnas
medelpris enligt litt. A i markegångstaxa!! för åren 1939 och 1941.
Detta torde i allmänhet medföra en alltför obetydlig nedsättning i arrendeavgälderna
för att kunna vara till verklig lättnad för arrendatorema. Av
domänstyrelsens yttrande framgår att vid en tillämpning av utredningens
förslag i regel en nedsättning av omkring 10 procent av arrendeavgälden
högst skulle kunna medgivas. En nedsättning med två tredjedelar av skillnaden
mellan persedlarnas pris enligt litt. A i markegångstaxan för åren 1939
och 1941 synes mig böra kunna fastställas såsom en högsta gräns.
I motionerna har yrkats, att arrendet för den tid jämkningen avser må
kunna nedsättas med hela värdet av prisstegringen å ifrågakommande jordbruksalster
efter den 14 mars 1940.
Utskottet. Utskottet har uppmärksammat skillnaden mellan bestämmelserna örn
jämkningens omfattning i förevarande paragraf, enligt vilken nedsättningen
icke under några omständigheter får överstiga två tredjedelar av skillnaden
mellan persedlarnas pris vid vissa tidpunkter, samt motsvarande stadganden
i förslaget till lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall, enligt vilka senare
jämkningen, när synnerliga skäl äro för handen, kan utgöra mer än
två tredjedelar av prisstegringen efter den 14 mars 1940. Denna åtskillnad
synes befogad med hänsyn till att enligt de arrendeavtal, om vilka är fråga
i förevarande förordning, endast hälften av avgälden är utsatt i persedlar
och återstoden i penningar. På grund härav och då Kungl. Maj:ts förslag
på denna punkt jämväl i övrigt synes väl avvägt, bör enligt utskottets åsikt
motionärernas nyss återgivna yrkande — vilket enligt motiveringen till detsamma
synes hava avseende även å den i denna paragraf förordade maximigränsen
för nedsättningen — icke föranleda någon ändring i paragrafen.
4 §■
Beträffande denna paragraf har utredningen anfört:
Utarrendering av kronans jordbruksegendomar sker i regel efter förutgången
arrendeuppskattning. Emellertid kan det hava förflutit lång tid, sedan
denna ägde rum, och för att erhålla en tillförlitlig uppgift om arrendets
nuvarande värde kan en ny uppskattning vara behövlig. Vederbörande myndighet
har därför ansetts böra medgivas befogenhet att, om så anses erforderligt,
föranstalta därom. Förrättningen skall bekostas av arrendatorn. Härigenom
vinnes viss garanti för att arrendelindring icke begäres, då rimlig anledning
därtill saknas. Därest arrendatorn genom den nya arrendeuppskatt
-
Sammansatt andra lag- oell jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 15
ningen i något fall tillskyndas oskälig tunga, torde hänsyn härtill kunna tagas
vid prövning av ansökningen om nedsättning av arrendeavgiften. Det bör
tilläggas att ny arrendeuppskattning bör äga rum endast då erforderlig utredning
i saken icke kan erhållas på annat sätt.
I motionerna har yrkats, att, om ny uppskattning skall verkställas i fråga
örn kronoarrenden för ernående av lindring i arrendevillkoren, kostnaden
för en sådan uppskattning skall bestridas av jordägaren.
Utskottet kan icke tillstyrka bifall till motionärernas ändringsyrkande på
denna punkt. Emellertid vill utskottet understryka vad utredningen i detta
sammanhang anfört eller att, därest arrendatorn genom den nya arrendeuppskattningen
i något fall tillskyndas oskälig tunga, hänsyn härtill torde
kunna tagas vid prövning av ansökningen om nedsättning av arrendeavgiften.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte antaga det genom förevarande proposition
framlagda förslaget till förordning angående grunder
för lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av
kronans jordbruksegendomar; samt
B. att motionerna I: 193 och II: 253, i vad de angå förevarande
proposition och i den mån de icke kunna anses besvarade
genom vad utskottet ovan anfört, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 26 februari 1942.
På sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från andra lagutskottet: herrar Norman, Tamm, Löfvander, Sten, Hage, Hermansson,
Holm och Barnekow, samt
från jordbruksutskottet: herrar Tjällgren*, Mannerskantz*, von Stocken
ström*,
Svedberg, Liedberg, Andersson i Tungelsta, Mäler och Gustafson i Dädesjö.
Utskottet.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
16
Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.
Reservation
av herrar Löfvander och Svedberg, vilka ansett:
1) att lindring i arrendevillkoren icke bör maximeras till två tredjedelar
av skillnaden mellan persedlarnas pris enligt litt. A i markegångstaxan för
åren 1939 och 1941 utan att lindring bör medgivas lill hela det belopp, som
utgör skillnaden mellan nämnda års markegångspriser;
2) att prövning av skäligheten av arrendelindring för arrendator bör ske
av den nämnd, varom stadgas i 3 § lagen om jämkning av arrendeavtal i
vissa fall.
42734tf Stockholm, Isaac Marcus Boklryckeri-Aktiebolafj, 1942.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.