Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fornminnen m. m. dels ock en i ämnet väckt motion.

1942-04-28 · 35 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 32 av 35 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1942:23, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fornminnen m. m. dels ock en i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

1

Nr 23.

Ankom till riksdagens kansli den 29 april 1942 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om fornminnen m. m. dels ock en i ämnet

väckt motion.

Genom en den 23 januari 1942 dagtecknad proposition, nr 8, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om fornminnen;

2) lag angående ändring i lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods;

3) lag angående ändrad lydelse av 10 kap. 11 § och 19 kap. 1 § lagen den

18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet;

4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 8 a § lagen den 12 maj 1917 (nr

269) om fastighetsbildning i stad;

5) lag om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader;

6) lag örn ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 1) angående

naturminnesmärkens fredande; och

7) lag angående ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr

189) om expropriation.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en i

anledning av densamma av herr Holmbäck väckt motion inom första kammaren,

nr 188, däri hemställts, att riksdagen i de genom propositionen föreslagna

lagtexterna ville göra de förändringar, vilka angivits i motionen. Med

denna hemställan avses vissa jämkningar dels i 10—14 och 16 §§ i förslaget

till lag om fornminnen dels ock i den föreslagna lydelsen av 19 kap. 1 §

lagen örn delning av jord å landet och 5 kap. 8 a § lagen om fastighetsbildning

i stad. En närmare redogörelse för yrkandena i motionen kommer att

givas i det följande vid behandlingen av de särskilda stadgandena.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen framlagda

förslagen ävensom i fråga om de skäl, som motionären andragit till

stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas

bär nedan, hänvisa till px-opositionen och motionen.

Den 11 oktober 1930 och den 27 mars 1936 lia inom ecklesiastikdepartementet

tillkallats sakkunniga för utredning angående kulturminnesvården.

De sakkunniga, som tidigare avlämnat förslag till omorganisation av de

statliga kulturminnesvårdande centrala institutionerna samt lill provinsmuseBihang

till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr 23.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

erlias organisation och ställning till kulturminnesvården, lia den 31 december

1938 avlämnat slutbetänkande med förslag till reviderad fornminneslagstiftning

(statens offentl. utredn. 1938:60). Sedan yttranden inhämtats över betänkandet

samt ärendet överlämnats till justitiedepartementet, har sakkunnigförslaget

efter överarbetning inom sistnämnda departement lagts till grund

för förevarande proposition.

Gällande rätt.

De grundläggande bestämmelserna örn fornminnesvården finnas i förordningen

den 20 november 1867 angående forntida minnesmärkens fredande

och bevarande.

I denna författning behandlas först fasta fornlämningar. Vad

med fornlämning förstås angives närmare genom en uppräkning i 2 §.

I förordningen stadgas förbud för jordens ägare eller annan person att

förändra, rubba eller förstöra fast fornlämning under andra villkor än som

stadgas i 3—5 §§ i förordningen. Av dessa handlar 3 § om sakkunnig undersökning

och iståndsättande av fornminnen. Paragrafen tillerkänner vitterhets-,

historie- och antikvitetsakademien rätt att genom riksantikvarien eller

särskilt utsedd person, efter tillsägelse åt jordens ägare eller innehavare, låta

uppresa och iståndsätta kullfallna runstenar och andra forntida minnesmärken

samt avteckna och medelst grävning eller på annat sätt undersöka fasta

fornlämningar, under villkor att ägaren eller innehavaren av jorden erhåller

ersättning för skada eller kostnad. Efter slutad undersökning skall fornlämningen

såvitt möjligt till det yttre återställas i sitt förra skick.

I 4 § behandlas den enskildes möjlighet att nyttja mark som hör till fornminnet

eller att förändra detta. 1 mom. stadgar sålunda, att fast fornlämning,

som redan nyttjas till åker, äng eller betesplats, må fortfarande brukas

för sådant ändamål, dock ej till större djup än förut skett. Enligt 2 mom.

gäller att, örn ägare eller innehavare av jord åstundar att i vidsträcktare

mån bruka eller eljest begagna, förändra eller borttaga fast fornlämning,

han skall tillkännagiva det med bilagd noggrann beskrivning över fornlämningen,

å landet hos närmaste kronobetjänt och i stad hos magistrat, vilka

det åligger att genast därom göra anmälan hos länsstyrelsen, som bör insända

handlingarna till vitterhetsakademien. Akademien äger därefter avgöra,

huruvida ansökningen må, med eller utan villkor, bifallas eller icke.

Beslutet skall meddelas sökanden, som äger att anföra besvär hos Konungen.

För den händelse bifall lämnas att förändra eller borttaga fornlämning äger

akademien enligt 3 mom. låta närmare besiktiga och avteckna fornlämningen

eller låta någon person å akademiens vägnar närvara vid förändringen

eller borttagandet. Ägaren eller innehavaren av jorden må dock ej

tillskyndas oskäligt uppehåll eller olägenhet därav.

Skulle vid anläggning av väg, järnbana eller kanal eller vid annat offentligt

arbetsföretag någon märkligare fast fornlämning vara belägen i vägens

eller kanalens riktning eller hinderlig för arbetets utförande och kan forn
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

3

lämningens rubbning icke utan stor olägenhet undvikas, skall enligt 5 §,

innan sådan rubbning sker, ritning av fornlämningen jämte beskrivning insändas

till vitterhetsakademien och tillfälle beredas akademien att, om så

anses behövligt, genom därtill förordnad person undersöka densamma, utan

att arbetet härigenom obehörigt uppehälles.

Härefter föreskrives i 6 §, att om skifte av jord skall företagas och därå

finnes fast fornlämning, skiftesförrättaren skall uppmana delägarna att låta

den mark, fornlämningen upptager, undantagas från skiftet. Kan sådan överenskommelse

icke frivilligt uppgöras, gäller om fornlämningen vad rörande

sådanas vård är stadgat.

I 7 § stadgas straff för den som genom sprängning, nedrivning, grävning,

plöjning eller på annat sätt olovligen rubbar, undanröjer, förstör eller på annat

sätt ofredar fast fornlämning, om det befinnes att han känt eller bort

känna att det var en fornlämning. Straffet är dagsböter. Den skyldige är

även pliktig att, såvitt möjligt, återställa fornlämningen i dess förutvarande

skick.

Slutligen kan nämnas att länsstyrelserna enligt 12 § äga fridlysa vissa bestämda

eller viss orts fornlämningar. Sker ändock åverkan, skall det anses

såsom försvårande omständighet.

I fråga om fornfynd stadgas i 7 § i förordningen, att lösa fornsaker

som påträffas i fast fornlämning skola avlämnas till Statens historiska museum.

Härjämte stadgas i förordning den 30 maj 1873, att nedgraven skatt,

bottenfynd eller annat dylikt, vartill ägare ej finnes, skall tillfalla upphittaren,

om det utgöres av forntida mynt, vapen, redskap, prydnader eller kärl

eller andra fornsaker. Han är emellertid skyldig att, om fyndet är av guld,

silver eller koppar, hembjuda det till staten. I andra fall tillfaller enligt förordningen

fynd av föremål, vartill ägare ej finnes, jordägaren och upphittaren

till hälften vardera. Anses fynd, som skall hembjudas kronan, böra inlösas,

äger upphittaren för guld eller silver njuta fulla värdet med en åttondedels

förhöjning samt för koppar vad utöver metallvärdet kan anses motsvara

fyndets vetenskapliga värde.

Den som finner någon fornsak av guld, silver eller koppar skall enligt 8 §

i fornminnesförordningen till fullgörande av skyldigheten att hembjuda fyndet

till staten ofördröjligen inlämna föremålet, antingen till närmaste kronobetjänt

eller omedelbart hos länsstyrelsen, med noggrann uppgift om fyndstället

och andra omständigheter som kunna tjäna till upplysning. Länsstyrelsen

skall ofördröjligen ombesörja fyndets insändande eller, örn detta icke

lämpligen kan ske med posten, avgiva skriftlig anmälan till akademien. Finner

akademien bela fyndet eller någon del därav böra inlösas för statens

samlingar, skall lösen erläggas enligt vad i 1873 års förordning är stadgat.

Den som undandöljer, nedsmälter, förskingrar, bortskänker eller föryttrar

sådant fynd, som skall hembjudas, mister ulan lösen vad han äger kvar av

fyndet och skall böta dubbla värdet av vad han nedsmält, förskingrat, bortskänkt

eller föryttrat därav.

önskar innehavare av andra tillfälligtvis anträffade fornsaker av ringare

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

materiellt värde hembjuda kronan dem, må det kunna ske genom länsstyrelsen.

Akademien skall erlägga lösen för vad som anses böra behållas för

statens museums räkning, i den mån fornsakerna äro väl bevarade och anses

äga värde för nämnda museum och för vetenskapen.

Fornminnesförordningen innehåller även vissa bestämmelser örn kyrka

tillhörig lös egendom m. m. Till dessa bestämmelser ansluter en

kungörelse den 4 juli 1913 angående avförande av föremål ur inventarium

över sådan egendom.

I övrigt må nämnas, att i kungörelsen den 26 november 1920 med föreskrifter

rörande det offentliga byggnadsväsende! finnas vissa

bestämmelser som gälla staten, menighet eller allmän institution eller inrättning

tillhöriga byggnader. Någon motsvarighet till dessa bestämmelser finnes

icke beträffande enskilda byggnader av kulturhistoriskt märklig beskaffenhet.

Beträffande lösa kulturföremål gäller en kungörelse den 6

maj 1927 angående förbud mot utförsel från riket av vissa äldre kulturföremål.

Nu föreliggande utredning.

Vitterhetsakademien.

Med skrivelse till chefen för ecklesiastikdepartementet den 7 januari 1930

överlämnade vitterhetsakademien med tillstyrkan en den 2 januari 1930 dagtecknad

skrivelse av riksantikvarien med hemställan om tillkallande av särskilda

sakkunniga för utredning om åtgärder för att bringa kulturminnesvården

i närmare överensstämmelse med de förändrade förhållanden och

krav, som utvecklingen i olika hänseenden medfört sedan gällande lagstiftning

och organisation fingo sina dåvarande former. I skrivelsen behandlades

även provinsmuseernas ställning i förhållande till Statens historiska museum,

och en allsidig utredning av detta spörsmål begärdes.

Riksdagen.

I två likalydande motioner (I: 222 och II: 374) vid 1930 års riksdag framställdes

yrkande, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa om övervägande

av sådan ändring av 1867 års förordning angående forntida minnesmärkens

fredande och bevarande, att de grav- och boplatsfynd i Skåne, vilka

anträffades vid grävningar och undersökningar som företoges av Lunds universitets

historiska museum, finge förbliva inom nämnda museum, att fynd

av guld, silver och koppar som gjordes inom nämnda landskap skulle av

uppliittaren eller vederbörande ortsmyndighet hembjudas sagda museum till

lagstadgat inlösningsbelopp — med rätt dock för Statens historiska museum

att i särskilda fall och efter inhämtande av Kungl. Maj:ts tillstånd förvärva

sådana föremål, som kunde anses oundgängligen nödvändiga för den totalbild

av de olika landskapens kulturhistoria som detta museum borde kunna

meddela — samt att samma bestämmelser angående avlåtande av kyrkliga

inventarier inom Skåne skulle gälla för Lunds universitets historiska museum

som för Statens historiska museum.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

o

I anledning av motionerna avlät riksdagen i enlighet med hemställan av

första kammarens första tillfälliga utskott (utlåtande nr 6) och andra kammarens

första tillfälliga utskott (utlåtande nr 8) skrivelse till Kungl. Maj:!

(nr 187) med anhållan, att vid den utredning som kunde komma till stånd

med anledning av vitterhetsakademiens framställning den 7 januari 1930

måtte tagas under övervägande jämväl de i motionerna framförda synpunkterna.

I samband därmed anförde riksdagen:

På kulturminnesvårdens område hade de senaste decennierna kunnat uppvisa

en rik och omfattande utveckling. Intresset för gångna tiders kultur hade

vidgats och fördjupats samtidigt som en livlig hembygds- och ortsforskning

förbundit detta intresse med känslan för hembygdens historiska och kulturella

egenart. En av frukterna av denna verksamhet vore de flerstädes upprättade

provinsmuseerna, vilka vart på sin ort strävat efter att kunna lämna

en samlad bild av ortens liv i forntid eller nutid.

Då den gällande förordningen angående forntida minnesmärkens fredande

och bevarande bure ett så tidigt datum som den 29 november 1867, vore det

mot bakgrunden av nyss antydda utveckling uppenbart, att dess bestämmelser

icke kunde vara på ett tillfredsställande sätt avpassade för förhållanden, som

sedan dess tillkomst undergått så betydande förändringar. Särskilt framträdde

detta, då det gällde förhållandet mellan Statens historiska museum och

provinsmuseerna. Den monopolställning, som Statens historiska museum av

ålder intagit, hade icke längre sitt ursprungligen självfallna berättigande.

Provinsmuseernas krav på en decentralisation i viss utsträckning av landets

fornminnesvård kunde icke längre rimligen tillbakavisas. Den rikedom på

fornminnen, som Statens historiska museum besutte, möjliggjorde också

hänsyn till ortsintressen utan att riksintresset åsidosattes.

Förevarande motioner toge sikte på ett särskilt fall av det allmänna intresse,

som provinsmuseerna på ifrågavarande område företrädde gentemot

Statens historiska museum. Såsom i motionerna framhölles intoge dessutom

Lunds universitets historiska museum i viss mån en särställning bland provinsmuseerna

dels på grund av sin betydelse i vetenskapens och den vetenskapliga

undervisningens tjänst, dels också på grund av sin ställning som ett staten

tillhörigt museum. Riksdagen fäste därvid särskilt avseende vid dess ställning

inom den arkeologiska undervisningen vid universitetet och de därav föranledda

kraven på största möjliga fullständighet och utvecklingsduglighet.

Dessa krav bleve, då det gällde Lunds universitet, av särskild betydelse på

grund av det långa avståndet till Stockholm, som för de i Lund studerande

försvårade eller omöjliggjorde begagnandet av det material, som Statens historiska

museum hade att bjuda.

Riksdagen ansåge det vara av vikt, att de synpunkter, som nu framhållits

i fråga om Lunds universitets historiska museum, vid en blivande utredning

av förevarande spörsmål bleve beaktade.

Chefen för ecklesiastikdepartementet upptog frågan om utredning i ämnet

till behandling i statsrådet den 11 oktober 1930. Departementschefen föreslog

därvid tillkallande av särskilda sakkunniga, vartill Kungl. Maj:t lämnade

sitt bemyndigande.

De sakkunnig:».

I de sakkunnigas betänkande framhållcs, att en ny fornminneslagstiftning

borde såvitt möjligt bygga på de principer som sedan gammalt varit gällande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

på området. Med hänsyn till den långa tid fornminnesförordningen gällt vore

det emellertid naturligt, att denna numera vore behäftad med vissa brister.

Dessa brister kunde sägas framträda i tre särskilda avseenden. Förordningen

skänkte ej i alla hänseenden den myndighet, som företrädesvis vore ansvarig

för fornvården, nämligen riksantikvarieämbetet, de befogenheter som vöre

nödvändiga. Om än några större olägenheter icke härav framträtt, hade dock

behov av bättre skydd för fornlämningarnas helgd yppats i flera hänseenden.

Den nuvarande lagstiftningen saknade helt bestämmelser angående de grunder

efter vilka ansökningar om tillstånd att rubba eller förändra fornlämningar

skulle bedömas. Sådana frågor kunde likvisst för den enskilde vara

av stor betydelse — även om fasta fornlämningar i allmänhet borde betraktas

såsom innebärande ett av ålder förefintligt servitut, som vederbörande vöre

skyldig tåla. Bestämmelser i detta avseende borde alltså meddelas. Frågan

om statens rätt till sådana fynd som påträffats i fasta fornlämningar eller

vore underkastade hembudsplikt, befunne sig numera i ett annat läge än vid

tillkomsten av fornminnesförordningen. Såsom de sakkunniga anfört i annat

sammanhang berodde detta på provinsmuseernas organisatoriska och ekonomiska

konsolidering. I och med att ett provinsmuseum erhölle ändamålsenliga

lokaler och fackvetenskapligt utbildad ledning, borde det få bättre möjlighet

att öka sina samlingar av föremål från äldre tid. Den Statens historiska museum

hittills tillkommande ensamrätten till hembudspliktiga fynd hade icke

längre sitt självfallna berättigande. Därest fynden komme att spridas mera å

olika museer, komme visserligen överblicken över befintliga samlingar att

försvåras. Men det vore å andra sidan obestridligt, att provinsmuseernas verksamhet

för kulturminnesvårdande uppgifter i fältet med nödvändighet förutsatte

de fördjupade kulturhistoriska kunskaper som endast kunde vinnas

vid den vetenskapliga bearbetningen av ett museums föremålsbestånd. Ur

denna synpunkt vore av vikt att undanröja onödiga begränsningar i provinsmuseernas

möjligheter att berika sina samlingar.

I enlighet med de anförda synpunkterna ha de sakkunniga omarbetat fornminnesförordningens

bestämmelser och förordat vissa tillägg. De sakkunniga

ha ansett, att en reviderad författning i ämnet bör erhålla formen av lag, och

ha utarbetat förslag till lag om fasta fornlämningar och örn fynd av lösa föremål

från äldre tider.

I förslaget har till en början den nuvarande uppräkningen av vad som

skall förstås med fasta fornlämningar i flera hänseenden kompletterats.

Denna komplettering kan sägas innebära en försiktig jämkning i anslutning

till nu rådande uppfattning och innebär i huvudsak ett fylligare

angivande av olika slags minnesmärken från gången tid, samtidigt som ordalagen

ändrats för att undvika den tolkningen att endast lämningar från

den tid som brukat betecknas såsom den egentliga forntiden åsyftas. Under

lagen lia hänförts jämväl fasta naturföremål, till vilka åldriga bruk, sägner eller

historiska minnen av märklig beskaffenhet äro knutna. De sakkunniga ha

vidare ansett det lämpligen böra uttryckligen angivas, att till fornlämning hör

jämväl visst område å marken därintill, och ha föreslagit, att länsstyrelsen

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

7

skall äga att bestämma detta område. Länsstyrelsen skall också enligt förslaget

äga meddela särskilda föreskrifter till bevarande av viss fornlämnings helgd.

I syfte att tillgodose markägarens berättigade intressen ha de sakkunnga

föreslagit, att örn fornlämning finnes innebära hinder som ej står i rimligt

förhållande till fornlämningens betydelse, tillstånd att rubba eller förändra

den icke må vägras. Tillståndsprövningen, som nu tillkommer vitterhetsakademien,

skall enligt förslaget tillkomma riksantikvarien. Finner riksantikvarien,

att tillstånd till rubbning eller förändring av fast fornlämning

icke kan medgivas, oaktat fastighetens ägare åsamkas betydande hinder

vid nyttjandet av fastigheten, skall ägaren i visst fall vara berättigad fordra,

att kronan exproprierar marken eller att ersättning för olägenheten gives.

Detta gäller, då fornlämningen legat helt under jord och påträffats först vid

grävning eller annat arbete som ägt rum efter det han förvärvat fastigheten.

För att skydda fornlämningar mot onödig förstörelse ha de sakkunniga

bland annat föreslagit en bestämmelse, att den som ämnar låta utföra offentligt

arbetsföretag eller eljest är ansvarig för sådant företags planläggning

bör i god tid inhämta, huruvida känd fornlämning kan beröras av företaget,

samt i så fall samråda med riksantikvarien. Föranleder arbetsföretaget,

att särskild undersökning av fast fornlämning eller särskild åtgärd

till dess bevarande vidtages, skall kostnaden därför åvila företaget. Nu

nämnda föreskrifter skola även gälla enskilt arbetsföretag av större omfattning.

Beträffande fynd av lösa föremål lia de sakkunniga under lagstiftningen

hänfört fynd av föremål från äldre tid, vartill ägare ej finnes. Någon

bestämning av vad som avses med »äldre tid» har icke intagits i förslaget.

I motiveringen ha de sakkunniga emellertid framhållit, att därmed i allmänhet

borde förstås att föremålet vöre minst 100 år gammalt. För att möjliggöra

lämplig fyndfördelning föreslås, att riksantikvarien skall äga förordna

om att kronans rätt till fornfynd skall överlåtas å museum som för

framtiden kan taga erforderlig vård om fyndet. Beträffande fynd av större

betydelse skall dock fråga örn överlåtelse hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning.

Vad angår fyndfördelningen anföra de sakkunniga, att jämte universitetsmuseerna

i Lund och Uppsala ett flertal provinsmuseer för närvarande

måste anses skickade alt omhändertaga ifrågavarande fynd. Förutsättning

härför borde givetvis i första hand vara, att museet hade brandsäkra och i

övrigt lämpliga lokaler. Härjämte måste krävas, att museet hade en i museivård

kunnig och för sin uppgift i övrigt lämpad föreståndare. Därest

dessa förutsättningar vore uppfyllda, vore det naturligt, att museet finge

omhändertaga fynd från det område, som museet representerade. Emellertid

kunde fynd vara av den beskaffenhet, att det måste anses ur vetenskaplig

eller fornvårdssynpunkt lämpligare, att de omhändertoges av Statens

historiska museum såsom den centrala institutionen i riket. Vid tillämpning

av det sagda måste tagas hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall. Så

kunde det I. ex. vara tydligt, alt de fynd, som gjordes inom en stad, där ett

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

historiskt museum funnes, i regel skulle gå till detta museum, för vilket fynden

givetvis vore av särskilt intresse. Att i lag fastställa normer för en fördelning

i enlighet med de synpunkter, som nu anförts, syntes icke vara möjligt.

De sakkunniga förutsatte emellertid, att provinsmuseerna likväl vid

fördelningen av hembjudna fynd komme att tillgodoses i en omfattning,

som gjorde det möjligt för dessa museer att giva en fyllig bild av bygdens

eller provinsens äldre kultur. Att detta vore möjligt utan att därför rikets

centralmuseum behövde komma i en missgynnad undantagsställning framginge

av erfarenheterna från samarbetet mellan de berörda institutionerna

under senare år. Utan ett dylikt samarbete bleve i själva verket den av de

sakkunniga föreslagna, hela riket omspännande museiorganisationen en död

bokstav. De sakkunniga ha slutligen påpekat de möjligheter att berika ett

museums samlingar, som stöde till buds genom att därför lämpade museer

erhölle föremål såsom deposition, och förmena, att en ökad frekvens av

depositionsförfarandet de olika museerna emellan vore eftersträvansvärd.

De sakkunniga ha även utarbetat förslag till lag om ändrad lydelse av

10 kap. 11 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet. Detta förslag

innehåller allenast föreskrift örn undantag från skifte av mark för fast

fornlämning.

Vissa bestämmelser i 10 och 11 §§ fornminnesförordningen lia med några

ändringar upptagits i förslag till kungörelse angående vården av kyrka tillhörig

lös egendom m. m.

Förutom nu nämnda författningsförslag ha de sakkunniga upprättat förslag

till lag örn bevarande av kulturhistoriskt märkliga byggnader. Till motivering

av detta förslag lia de sakkunniga framhållit, att det vöre en mycket

betydande brist ur kulturvårdssynpunkt att för närvarande icke funnes

några som helst bestämmelser till bevarande av andra kulturhistoriskt märkliga

byggnader än sådana som tillhörde staten, menighet eller allmän institution

eller inrättning. Med avseende å principerna för en lagstiftning till

avhjälpande av denna brist ha de sakkunniga uttalat, att frivillighetens väg

borde anlitas. Då många ägare av kulturhistoriskt märkliga byggnader kunde

antagas hysa intresse för att skydda dessa för framtiden, borde även på

sådant sätt kunna vinnas beaktansvärda resultat. De sakkunniga ha erinrat

om att lagstiftaren i fråga örn naturminnesmärkens fredande använt det

tillvägagångssätt som de sakkunniga nu ville förorda beträffande kulturhistoriskt

märkliga byggnader.

Förslaget avser närmast byggnader i enskild ägo. Såsom förut nämnts finnas

beträffande staten, menighet eller allmän institution eller inrättning tillhöriga

byggnader särskilda bestämmelser i 1920 års kungörelse rörande det

offentliga byggnadsväsende!. Då förslaget utgår från att vederbörande ägares

medverkan skall kunna vinnas, ha de sakkunniga låtit sig angeläget vara

att utforma förslaget så, att det medgiver skäligt hänsynstagande till ändrade

förhållanden och utvecklingens krav. Härigenom ha de sakkunniga velat

förebygga, att en berättigad tveksamhet uppkomme örn lämpligheten av

att underkasta en byggnad inskränkningar i blivande ägares förfoganderätt.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

9

Även ur allmän synpunkt vöre det enligt de sakkunnigas mening betänkligt

att uppställa några alltför inskränkande bestämmelser för ägaren.

Frågan, huruvida en byggnad skall vara underkastad särskilda bestämmelser

eller ej, skall enligt förslaget prövas av länsstyrelsen. Dess beslut må

innehålla, att byggnaden jämte park eller trädgård eller annat erforderligt

område därintill skall vara underkastad vissa bestämmelser av mer eller

mindre omfattande innebörd i syfte att skydda byggnaden och området mot

vandalisering. Den fortlöpande tillsynen över de byggnader som underkastas

sådana bestämmelser skall tillkomma riksantikvarien i samarbete med byggnadsstyrelsen.

Med avseende å denna tillsyn lia angivits vissa riktlinjer, av

vilka framgår, att riksantikvarien vid prövning av frågor i vad mån en byggnad

får ändras eller repareras m. m. skall taga skälig hänsyn till byggnadens

användbarhet, kostnaderna för dess underhåll m. m. Möjlighet skall även stå

öppen att under vissa förutsättningar upphäva de särskilda bestämmelser

som meddelats för en viss byggnad.

Det förslag, för vilket nu redogjorts, kompletteras av förslag till lag om

ändrad lydelse av 1 och 75 §§ lagen den 12 maj 1917 om expropriation. Enligt

detta förslag skall, bland annat, expropriation få äga rum av kulturhistoriskt

märklig byggnad. Frågan om expropriation därav må väckas allenast

av riksantikvarien.

Avslutningsvis lia de sakkunniga framhållit, att enbart med lagstiftning

och organisation givetvis icke kunde skapas någon effektiv kulturminnesvård.

Därtill krävdes också för ändamålet disponibla kontanta medel. De

sakkunniga ansåge sig i detta sammanhang skyldiga att framhålla, att de

anslag som dittills av riksdagen hade beviljats den statliga centralinstitutionen

för kulturminnesvårdande uppgifter i landet varit alltför knappt tilltagna.

Tid efter annan uppstode dessutom för kulturminnesvården problem

av ekonomisk art, vilka vore av den storleksordning att de icke rimligen kunde

lösas med ordinarie anslagsmedel. Det kunde t. ex. bliva nödvändigt att inköpa

omgivningarna till ett viktigt fornminnesområde för att skydda detta

från kringbyggande eller att inköpa en märklig byggnad, som ägaren eljest

hade för avsikt att riva eller ombygga. Det kunde också vara fråga örn att

genom inköp rädda ett märkligt föremål eller en värdefull samling i privat

ägo från att försäljas till utlandet eller eljest skingras, o. s. v. Starka skäl

syntes tala för att skapa en statens kulturminnesfond som enligt Kungl.

Maj:ts prövning kunde få användas för att möjliggöra räddandet av hotade

kulturminnen av mera betydande värde ävensom för att i alldeles särskilda

läll trygga inköp av värdefulla fynd och föremål lill landets museer, varuti

givetvis även provinsmuseerna inbegrepes. En dylik fond syntes icke från

början behöva uppgå till ett stort kapitalbelopp utan borde lämpligare efter

band erhålla tillskott i mån av vunnen erfarenhet. De sakkunniga dristade

sig icke att anvisa vägen för bildande av en sådan fond men hade föreställt

sig, alt tillskott av lotteri- eller tipsmedel i någon form skulle kunna komma

i fråga. Detta spörsmål hade stor betydelse såväl för den föreslagna lagstiftningens

effektivitet som för museiorganisationens lyckliga genomförande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

Över de sakkunnigas förslag ha efter remiss avgivits yttranden av vitterhetsakademien,

riksantikvarieämbetet och Statens historiska museum, byggnadsstyrelsen,

kammarkollegiet, statskontoret, lantmäteristyrelsen, kanslern

för rikets universitet, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna, domkapitlen, Nordiska

museets nämnd, kulturhistoriska föreningen för Södra Sverige, svenska

stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och Sveriges fastighetsägareförbund.

Riksantikvarieämbetet har vid sitt yttrande fogat utlåtanden

av, bland andra, åtskilliga hembygdsförbund och fornminnesföreningar.

Kanslern för rikets universitet har bifogat utlåtanden från humanistiska sektionerna

av filosofiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund.

Länsstyrelserna ha i åtskilliga fall infordrat utlåtanden från vägstyrelser

m. fl. Yttrande har jämväl inkommit från allmänna svenska prästföreningens

centralstyrelse.

I ett stort antal av de avgivna yttrandena har den föreslagna lagstiftningen

helt tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Även i övriga yttranden ha huvudgrunderna

för lagstiftningen vunnit anslutning. Åtskilliga önskemål om jämkningar

i olika hänseenden lia emellertid framställts. Därjämte har i några

yttranden förordats en väsentligt strängare lagstiftning i fråga örn kulturhistoriskt

märkliga byggnader. En närmare redogörelse för det principiella

ställningstagande, som kommit till uttryck i de olika yttrandena, lämnas å

sid. 26—31 i propositionen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Westman, har vid remiss av

förslagen till lagrådet anfört bland annat följande.

»Behovet av ny lagstiftning om fornminnen och andra kullurminnesmärken

har bestyrkts i de avgivna yttrandena. Den enighet som där kommit till

uttryck bär vittne om en allmän önskan att tillvarataga historiska och kulturella

minnesmärken från gången tid. Alla torde numera vara ense om att den

förstörelse som dessvärre skett hotat att medföra beklaglig utarmning. Förstörelsen

innebär förlust ur många synpunkter. Desto viktigare är det att i

görlig mån tillvarataga vad som återstår. Bevaras ej gamla minnesmärken,

försvinner en viktig förutsättning för att hålla vid liv känslan av samhörighet

med gångna generationer. Därmed avtrubbas också känslan av ansvar

för andra oförytterliga värden som lämnats i arv av förfädren.

Möjligheten att i fornminnes- och kulturminnesvården uppnå positiva resultat

beror givetvis av de ekonomiska förhållandena men även i hög grad

på de vårdande organens sätt att handha sitt värv. Befolkningens intresse bör

väckas samtidigt som tillmötesgående måste visas, när det är av nöden. Eljest

förbytes vördnaden för minnesmärkena i missnöje med de band som

deras helgd emellanåt måste lägga på den enskilde.

I arbetet å fornminnes- och kulturminnesvården är lagstiftningen ett viktigt

hjälpmedel. Det är uppenbarligen nödvändigt, att denna innehåller bestämmelser

till fornminnenas skydd. Nu gällande föreskrifter äro ålderdomliga

och ofullständiga. Klart är emellertid, att en ny lagstiftning icke ensidigt

kan tillgodose alla önskemål som göra sig gällande i arbetet på att berika

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

11

•eftervärlden genom att bevara så mycket som möjligt av det gamla. De sakkunniga

ha vid utformningen av sina förslag visat full insikt om betydelsen

av att icke obehörigen träda i vägen för andra viktiga intressen.

Förslagen innehålla flera betydelsefulla nyheter. I fråga örn de fasta fornlämningarna

vill jag framhålla — utom den rikare exemplifieringen — bestämmelserna

om att samråd på ett tidigt stadium skall äga rum med riksantikvarien

vid planerandet av vägar och andra företag som lätt kunna spoliera

fornminnen. Genom lämpligt samarbete torde förstörelse i många fall

kunna undvikas. Av de föreslagna bestämmelserna om fynd av föremål

från äldre tider har särskilt föreskriften om rätt för riksantikvarien att överlåta

fynd å andra museer än statens centralmuseum livligt uppskattats, ehuru

i vissa yttranden tydligare anvisningar om fyndfördelningen förordats. Ur

jordägarens synpunkt bör framhållas, att bestämmelser meddelats i syfte att

närmare avgränsa hans skyldigheter i avseende å fornminnen.

Förslaget till lag om bevarande av kulturhistoriskt märkliga byggnader har

av hörda myndigheter och sammanslutningar ansetts innebära ett betydelsefullt

steg i rätt riktning. Det synes dock icke saknas fog för de uttalanden

som gjorts i flera yttranden, att denna lagstiftning för att kunna leda till

resultat behöver skärpas. Huvudlinjen i förslaget, enligt vilken ägarens frivilliga

medverkan skall sökas, torde visserligen böra bibehållas. Men möjlighet

till vissa interimistiska tvångsingripanden synes nödvändig för att rädda

värden som eljest hastigt kunna gå till spillo.

Vad särskilt angår ecklesiastika boställen, vilka ofta äro av stort kulturhistoriskt

värde, vill jag erinra om att på senare tid meddelats bestämmelser

om byggnadsföretag å prästgård, nämligen genom kungörelse den 23 juli

1940 (nr 734). Ehuru denna icke ger något fullständigt skydd, synas dock de

kontrollbestämmelser som därigenom meddelats vara av stor betydelse.

De sakkunnigas hemställan örn inrättande av en särskild kulturminnesfond

synes böra ankomma på chefens för ecklesiastikdepartementet handläggning.

»

Lagrådet har vid granskning av förslagen anfört vissa erinringar, vilka

dock ej berört förslagens grundlinjer. De framställda anmärkningarna hava

vid propositionens avlåtande beaktats.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår återfinnas nu gällande

bestämmelser om fornminnen i huvudsak i förordningen den 20 november

18(57 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande. Denna författning

kompletteras i viss utsträckning genom förordningen den 30 maj

1873 angående nedgraven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, vartill ägare ej

finnes. De grundläggande bestämmelserna på ifrågavarande område hava

alltså varit gällande under avsevärd tidrymd. Då under samma tid kulturminnesvården

blivit föremål för eif allt mera fördjupat och allmänt intresse,

hava hell naturligt dessa bestämmelser kommit att efter hand framstå såsom

i viss mån föråldrade och otillräckliga. Med den av särskilda snkkun
-

Utskottet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

niga verkställda utredning, som ligger till grund för här förevarande proposition,

har åsyftats en allsidig prövning av de möjligheter till ordnande av

kulturminnesvården som betingas av utvecklingen på området. Därvid hava

beaktats bland annat de synpunkter i ämnet, vilka anförts av 1930 års riksdag

i framställning till Kungl. Maj:t.

De av de sakkunniga utarbetade förslagen hava i allmänhet vunnit gillande

av däröver hörda myndigheter och organisationer. Dock hava i åtskilliga

fall framställts önskemål om jämkningar i olika hänseenden, vilka i viss utsträckning

föranlett ändring i de sakkunnigas förslag. I propositionen hava

ock beaktats vissa av lagrådet framförda detaljanmärkningar.

Genom förevarande proposition har i första hand framlagts förslag till

lag om fornminnen, avsedd att ersätta 1867 och 1873 års förordningar

i ämnet. Nämnda förslag bygger till väsentlig del på de principer, som

sedan gammalt varit gällande på ifrågavarande område. Emellertid föreslås

därjämte att nu tillämpade bestämmelser i viktiga hänseenden kompletteras

eller jämkas. Härvid har man särskilt tagit sikte på dels att skänka vidgade

befogenheter åt riksantikvarieämbetet såsom den för fornvården företrädesvis

ansvariga myndigheten, dels att närmare bestämma jordägarens skyldigheter

i avseende å fasta fornlämningar och dels att tillerkänna provinsmuseerna

rätt i viss utsträckning att vid sidan om Statens historiska museum

förvärva sådana fornsaker, som skola tillfalla eller hembjudas kronan.

I propositionen framlägges vidare förslag till lag örn skydd för

kulturhistoriskt märkliga byggnader. Förslaget avser närmast

byggnader i enskild ägo, beträffande vilka för närvarande några

skyddsföreskrilter lagligen icke kunna meddelas. Den föreslagna regleringen

går ut på att — efter mönster av vad redan gäller beträffande naturminnesmärken

— söka ernå frivillig medverkan från ägaren av kulturhistoriskt

märklig byggnad till bestämmelser, ägnade att örn möjligt för framtiden bevara

byggnadens och den närmaste omgivningens kulturella egenart. Därutöver

stadgas i nu ifrågavarande lagförslag befogenhet för länsstyrelse att

i vissa fall, där det kulturhistoriska värdet hotas av hastig förstörelse, tillgripa

interimistiska tvångsåtgärder. 1 ill komplettering av nu återgivna stadganden

föreslås tillika införande av rätt till expropriation av kulturhistoriskt

synnerligen märklig byggnad och mark omkring sådan byggnad, då egendomen

ej kan tryggas på annat sätt. Vad i sistnämnda hänseende förordas har

upptagits i förslag till lag angående ändrad lydelse av 1

och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr 18 9) om expropriation.

Propositionen innehåller slutligen förslag till vissa med den nya fornminnes-

och kulturminneslagstiftningen sammanhängande följdändringa

r i författningar inom angränsande områden.

Enligt utskottets mening är det en samhällsangelägenhet av vikt att i lag

givas bestämmelser i syfte att i görligaste mån skydda och bevara fornminnen

och andra kulturminnesmärken av någon betydenhet. Bestämmelser

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

13

av denna art måste emellertid med nödvändighet i viss omfattning begränsa

den enskildes rätt att för praktiska och ekonomiska ändamål utnyttja sin

fasta och lösa egendom. En reglering av hithörande område bör därför ske

under vederbörligt hänsynstagande till de sålunda förefintliga, delvis motstridiga

intressena. Enligt utskottets åsikt utmärka sig i nu berörda avseende

de framlagda förslagen för en försiktig och hovsam läggning samtidigt som

det kulturminnesvårdande intresset däri blivit tillgodosett på ett mera effektivt

sätt än hittills. Förevarande ömtåliga fråga torde därför få anses

genom Kungl. Maj:ts förslag hava vunnit en godtagbar lösning. Jämväl i

övrigt finner utskottet de framlagda förslagen väl ägnade att läggas till

grund för lagstiftning i ämnet. Emellertid vill utskottet i detta sammanhang

framhålla att — hur än frågan om skyddet för kulturminnena regleras —

här liksom på åtskilliga andra områden mycket beror på det sätt, varpå lagstiftningen

kommer att tillämpas. Utskottet anser sig kunna förvänta, att

myndigheterna vid behandlingen av förekommande ärenden skola ingående

pröva omständigheterna i det särskilda fallet och därvid under beaktande av

kulturminnesvårdens krav jämväl visa förståelse för övriga berättigade intressen.

Vad beträffar den närmare utformningen av de särskilda bestämmelserna

i lagförslagen har utskottet vid sin granskning av förslagen icke funnit anledning

till erinran i andra hänseenden än som angives i det följande beträffande

där berörda stadganden.

Förslaget till lag om fornminnen.

10 och 11 §§.

Under 10 § i förslaget stadgas, alt föremål, som påträffas i fast fornlämning

och har samband med denna, skall tillfalla kronan. I paragrafen har

vidare upptagits bestämmelse, att riksantikvarien för där avsedda fall må

i viss utsträckning förordna att ersättning eller hittelön skall utgå.

Enligt 11 § i förslaget skall, om någon i annat fall hittar föremål, vartill

ägare ej finnes, och det kan antagas vara minst etthundra år gammalt,

föremålet tillfalla upphittaren med skyldighet, där det helt eller delvis är av

guld, silver eller koppar, att mot lösen hembjuda det till kronan. Sker inlösen,

skall ersättning utgå efter föremålets metallvärde efter vikt jämte en

åttondedels förhöjning. Härutöver kan, efter förordnande av riksantikvarien,

utgå särskild hittelön.

Såsom förut nämnts faller enligt gällande fornminnesförordning under

hembudsplikt fynd av »forntida mynt, vapen, redskap, prydnader, kärl eller

andra fornsaker av guld, silver eller koppar». Vid tillämpning av stadgandet

har enligt vad de sakkunniga uppgiva vitterhetsakademien enligt

långvarig och obruten praxis ansett, att till fornsaker böra hänföras föremål

från tiden intill omkring 1700-talets slut. Enligt de sakkunnigas mening

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

vore det icke lämpligt att i lag fastställa någon viss tidpunkt, som skulle utgöra

skiljelinje. Det läge nämligen i sakens natur, att tidsgränsen borde

kunna undan för undan förskjutas framåt i tiden. Å andra sidan syntes icke

lämpligt att bibehålla utrycket forntida, vilket kunde givas en för snäv tolkning.

De sakkunniga lia såsom förut nämnts föreslagit, att uttrycket forntida

utbytes mot uttrycket »från äldre tid». Häremot kunde riktas den anmärkningen,

att detta uttryck likaväl som uttrycket forntida vore i viss mån

svävande till sin innebörd. Men denna olägenhet borde icke tillmätas för

stor betydelse. För den centrala fornminnesvårdande myndigheten, som

främst komme att handha lagen, syntes sålunda icke några svårigheter kunna

uppstå. Enligt de sakkunnigas mening borde uttrycket anses innebära, att

det föremål, varom vore fråga, i regel skulle vara minst 100 år gammalt.

Föredragande departementschefen har i detta sammanhang anfört:

Varken i gällande fornminnesförordning eller i de sakkunnigas förslag har

angivits någon bestämd åldersgräns för de föremål som avses med författningen.

En sådan gräns är givetvis ägnad att skapa större klarhet men kan

dock å andra sidan icke så väl ansluta till vad som i varje fall förefaller naturligt.

Sistnämnda olägenhet synes dock vara av mindre betydelse, när det

gäller fynd av lösa föremål, än i fråga örn fasta fornlämningar. Även örn

föremålet icke är äldre än 100 år, ter sig ett fynd därav enligt den allmänna

uppfattningen såsom en intresseväckande erinran om gången tid, detta oaktat

föremål av samma ålder kunna alltjämt vara i bruk utan att det väcker

någon uppmärksamhet. Nämnda åldersgräns synes därför lämpligen kunna

stadgas beträffande hembudspliktiga fynd. Det är emellertid att märka, att

undantag enligt förslaget gäller för det fall, att ägare finnes till det funna

föremålet. Frågan, huruvida äganderätten är bevarad, skall bedömas enligt

allmänna regler.

Rörande frågan, vilka föremål från äldre tid som skulle hembjudas till

kronan, lia de sakkunniga framhållit, att delade meningar länge rått rörande

den omfattning, som borde givas åt hembudsplikten. Å ena sidan hade

röster höjts för betydande skärpning av skyldigheten att hembjuda fornfynd.

Vid de sakkunnigas överläggningar hade en sakkunnig förordat en

praktiskt taget allmän hembudsskyldighet och därvid åberopat, att de nuvarande

bestämmelserna innebure ett avsteg från äldre svensk rätt samt

att t. ex. i mera fyndfattiga trakter eller i turistcentra vetenskapligt betydelsefulla

fynd lätt kunde komma att undandragas forskningen. Bland sådana

fynd hade särskilts framhållits depå-, moss- och boplatsfynd, som ofta kunde

lämna viktiga nya rön beträffande vår äldre bebyggelsehistoria. Beträffande

dessa kategorier av fynd hade ytterligare en sakkunnig ansett hembudsplikt

önskvärd. Å andra sidan hade övriga sakkunniga som sin mening uttalat,

att den allmänna förståelsen för museernas uppgift på hithörande områden

gått stadigt framåt och att erfarenheten i vårt land för närvarande

icke med nödvändighet krävde en skärpning av hembudsplikten. Det hade

till och med gjorts gällande, att en mildring kunde ifrågakomma. En viss

risk kunde föreligga, att provinsmuseernas möjligheter till förvärv av fornfynd

genom en skärpt hembudsplikt kunde försämras, något som med hän
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

15

syn till dessa museers växande medverkan i kulturminnesvården syntes tala

mot en skärpning. Under angivna förhållanden och då något påfallande

behov av ändrade bestämmelser icke gjort sig gällande, hade de sakkunnigas

flertal funnit sig nu böra förorda, att hembudsplikten fortfarande begränsades

till föremål av guld, silver eller koppar.

Jämväl i yttrandena hava beträffande hembudsplikten uttalats delade meningar.

I samband därmed har bland annat berörts, förutom depå-, mossoch

boplatsfynden, även bronsens ställning i förevarande hänseende.

Föredragande departementschefen har rörande frågan örn hembudsplikt

uttalat följande:

De sakkunnigas förslag bygger i fråga om hembudsplikten på gällande

rätts ståndpunkt. Anmärkningar kunna helt visst med fog riktas mot den

begränsning som där skett till föremål av guld, silver eller koppar. Det kan

icke förnekas, att gränsen mellan koppar och brons är flytande. Denna gräns

bar dock länge gällt, och det synes vara förenat med betänkligheter att göra

en så betydande utvidgning som att utsträcka hembudsplikten till bronsfynd.

En sådan utvidgning av hembudsplikten skulle för övrigt sannolikt vålla irritation

bland provinsmuseernas företrädare och på så sätt motverka lagstiftningens

syfte.

Jämväl beträffande depå-, moss- och boplatsfynd föreligga vissa skäl för

att de skola omfattas av hembudsplikt. Det torde emellertid knappast låta

sig göra att beskriva dessa fynd så att det för allmänheten framstår klart

vad som avses. En rent vetenskaplig beteckning kan icke vara lämplig att

användas för att i lag ålägga allmänheten skyldighet att hembjuda fyndet.

Att denna skulle kunna avgöra vad som är att hänföra till depå- eller boplatsfynd

synes icke antagligt. För såväl dessa båda slag av fynd som mossfynd

gäller dessutom, att det för lekmannen, som ej känner de vetenskapliga

skälen, måste synas godtyckligt, att föremål av ett och samma material ena

gången skall hembjudas och andra gången icke. På grund härav torde övervägande

skäl tala för att nu nämnda fyndgrupp alltjämt lämnas utanför.

I motionen framställes, såvitt nu är i fråga, yrkande om vissa omformuleringar

i den av Kungl. Majit föreslagna lagtexten för att bevara enheten hos

s. k. slutna fynd (depåfynd), bestående av flera samtidigt nedlagda föremål.

1 sådant hänseende har i motionen anförts i huvudsak följande:

En jämförelse mellan å ena sidan de gällande kungl, förordningarna den 29

november 1867 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande

och den 30 maj 1873 angående nedgräven skatt, bottenfynd eller annat dylikt,

vartill ägare ej finnes, samt å andra sidan den i kungl, propositionen nr 8 till

innevarande års riksdag föreslagna lagen örn fornminnen visaren viss förskjutning

i terminologien. Med ordet fynd mena 1867 och 1873 års förordningar

det som påträffats, anträffats, hittats. I överensstämmelse härmed anger 1867

års förordning, att fynd av fornsaker skall hembjudas åt kronan, att uppgift

skall lämnas var fyndet anträffats, att fyndet skall insändas, att fyndet eller

någon del därav kan inlösas, o. s. v. Med begagnande av samina terminologi

talar 1873 års förordning örn alt »fyndet är av guld, silver eller koppar»,

samt om hembjudande och inlösen av fynd. Denna terminologi har gammal

hävd i den svenska fornminneslagstiftningen redan i plakatet den 5 juli

1684 »angående allehanda gammalt liitlemynt och fynd nilli guld, silver» etc.

finnes uttrycket »själva fyndet och orten, där det funnet iir». Den föreslagna

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

Utskottet,

lagen om fornminnen använder åter, måhända under påverkan av 1938 års

lag om hittegods, ordet fynd såsom uttryck för själva anträffandet, hittandet,

under det att det, som påträffats, går under beteckningen föremål. Lagförslaget

talar därför örn att fynd sker och att man påträffar, hittar föremål.

Klarast framgår kanske lagförslagets terminologi av 12 §, där det säges att

anmälan skall göras om fynd av föremål.

Denna ändring i terminologien är i ett hänseende av betydelse. För den moderna

arkeologien är det s. k. slutna fyndet, d. v. s. det fynd, som består av

flera samtidigt nedlagda föremål, kronologiens viktigaste dokument. För varje

arkeologisk forskare är integriteten hos ett sådant fynd av utomordentlig vikt.

Det är för arkeologen lika oriktigt att splittra ett slutet fynd som att bryta

sönder ett föremål. På grund av den angivna skiftningen i terminologien bindel,

efter antagandet av förslaget till lag om fornminnen, fastslaget, att det

kollektiva fyndet icke är hembudspliktigt, utan att hembudsplikten omfattar

blott de enskilda föremålen. Enligt den föreslagna formuleringen skulle en

hittare ur ett slutet fynd framdeles kunna avlägsna de föremål, som ej helt

eller delvis äro av guld, silver eller koppar, vilket kan tänkas beröva ett fynd

så gott som allt vetenskapligt värde och göra det skäligen meningslöst att

inlösa de hembudspliktiga resterna av detsamma. —-------—

För att låta de slutna fynden bliva enheter torde vissa omformuleringar

böra äga rum i den av Kungl. Maj :t föreslagna lagtexten i syfte att ordet fynd

skulle återfå den betydelse, i vilken det brukats av den äldre lagstiftningen.

I 10 § andra stycket böra uttrycken »Skedde fyndet» och »Påträffades föremålet»

utbytas mot »Anträffades fyndet» resp. »Påträffades fyndet».

II § första stycket bör lyda »Anträffar någon i annat fall än i 10 § avses

fynd, vartill ägare ej finnes, och kan det antagas vara minst etthundra år

gammalt, skall fyndet tillfalla upphittaren med skyldighet, där det helt eller

delvis är av guld, silver eller koppar, att mot lösen hembjuda det till kronan».

I 11 § tredje stycket bör »föremålets» ersättas av »fyndets».

12 § bör lyda: »Fynd som enligt vad ovan sagts skall tillfalla eller hembjudas

kronan skall av den, som anträffat fyndet, utan dröjsmål anmälas hos

riksantikvarien eller ombud som denne utsett eller hos polismyndighet. Han

vare ock pliktig att på anmaning utlämna fyndet mot bevis samt noggrant

uppgiva platsen för fyndet och omständigheterna därvid.»

I 13 § bör »föremålet» utbytas mot »fyndet».

I 14 och 16 §§ bör »föremål» utbytas mot »fynd».

Såvitt angår den i 11 § föreslagna ersättningsregeln har departementschefen

anfört bland annat följande:

Beträffande storleken av det lösenbelopp som skall utgå vid inlösen av

hembjudna föremål är det särskilt svårt att finna en lämplig regel för kopparfynden,

enär metallvärdet ofta är alltför lågt i jämförelse med fyndets

vetenskapliga värde. Det senare kan återigen icke skattas i penningar. Den

föreslagna regeln om lösen med värdet efter vikt jämte en åttondedels förhöjning

synes emellertid kunna godtagas även för kopparfyndens del. Enär

förslaget förutsätter, att riksantikvarien skall äga att tillika tillerkänna vederbörande

skälig hittelön, kan rättelse äga rum, om ersättningen eljest skulle

bliva för låg.

Såsom det föregående utvisar hava meningarna skarpt brutit sig i fråga

örn skyldigheten för den som hittat fornsaker att till kronan hembjuda de

påträffade föremålen. Den i propositionen intagna ståndpunkten till detta

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

17

spörsmål, enligt vilken hembudsplikten begränsats till fall, där föremålet

helt eller delvis består av guld, silver eller koppar, är uppenbarligen ej fullt

vetenskapligt grundad. Emellertid har berörda regel, som ansluter sig till gällande

rätt, den bestämda fördelen att den är för allmänheten lätt begriplig.

Denna omständighet är av desto större betydelse som underlåtenhet att fullgöra

hembudsplikten kan medföra straffpåföljd. Det synes svårligen låta sig

göra att utan anknytning till förekomsten av metall hos föremålet klart avgränsa

de hembudspliktiga fallen. Övervägande skäl synas därför tala för

att i princip bibehålla den angivna begränsningsgrunden. Vad angår frågan,

vilka metaller som böra medföra hembudsplikt, har utskottet, i likhet med

departementschefen, ej funnit tillräckliga skäl att förorda avvikelse från nu

gällande ordning. Utskottet får alltså tillstyrka, att skyldigheten fortfarande

i första hand hänföres till föremål av guld, silver eller koppar.

Det är utan tvivel ett vetenskapligt intresse att s. k. slutna fynd eller depåfynd

i sin helhet underkastas hembudsplikt. Skäl kunna ock anföras för

att därjämte under hembudsplikten inbegripa moss- och boplatsfynd. Beträffande

sistnämnda båda slag av fynd finner emellertid utskottet knappast tillrådligt

att införa hembudsplikt, särskilt på grund av den förut anmärkta svårigheten

att på ett för allmänheten lättförståeligt sätt beskriva de fall som

här avses. Av samma skäl torde det ej heller böra komma i fråga att föreskriva

skyldighet att till kronan hembjuda varje slutet fynd.

Emellertid kan, såsom i den föreliggande motionen påpekats, jämlikt de

i propositionen föreslagna stadgandena örn hembud ett slutet fynd bliva endast

till en del hembudspliktigt och upphittaren tillåtas att därav behålla de

föremål, som ej helt eller delvis äro av guld, silver eller koppar. För utskottet

framstår en dylik ordning såsom mindre lämplig. Det vetenskapliga

värdet hos ett slutet fynd torde nämligen i främsta rummet vara beroende av,

att de olika föremålen hållas samlade, och det är därför ofia skäligen meningslöst

att inlösa delar av ett sådant fynd. För den enskilde torde det ock

sakna nämnvärd betydelse om, i de fall där hembudsplikt ändå föreligger,

densamma omfattar alla samtidigt påträffade föremål eller endast några av

dem. Beträffande de nu åsyftade fallen vill utskottet därför föreslå en utvidgning

av hembudsskyldigheten till att omfatta det slutna fyndet i dess

helhet. I syfte att ernå en sådan utvidgning av hembudsplikten — vilken motionären

hävdat stöde i överensstämmelse med gällande rätt -—- har i motionen

föreslagits, att i 11 § med flera stadganden ordet »föremål» måtte utbytas

mot det i nuvarande lagbestämmelser på området begagnade ordet

»fynd». Oavsett huruvida åt gällande bestämmelser kan givas den av motionären

hävdade tolkningen, finner utskottet det icke önskvärt, att omfattningen

av hembudsplikten skall vara beroende på den innebörd, som kan

givas åt ordet fynd. Enligt utskottets mening bör i stället den avsedda regeln

tydligt komma till uttryck i lagtexten. Detta torde kunna ske genom ett

tillägg, förslagsvis i första stycket av 11 §, av innehåll alt skyldighet att mot

lösen till kronan hembjuda föremål som avses i paragrafen skall föreligga -—

förutom där föremålet helt eller delvis är av guld, silver eller koppar — även

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr 23. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

Vtskottet.

då det påträffats tillsammans med dylikt metallföremål. Den nu förordade

bestämmelsen föranleder i motsats till motionärens förslag icke i och för sig

någon jämkning av 10, 12—14 eller 16 §. Däremot torde ersättningsregeln i

11 § tredje stycket böra kompletteras med ett stadgande att i fråga om hembudspliktigt

föremål som icke är av metall ersättning skall utgå efter vad

med hänsyn till föremålets beskaffenhet anses skäligt. Då såsom departementschefen

påpekat ersättning för kopparföremål efter metallvärdet ofta är

alltför låg i jämförelse med det vetenskapliga värdet, torde sistnämnda ersättningsregel

böra vinna tillämpning jämväl beträffande dylika föremål.

Vad härefter angår frågan om den ålder ett föremål bör äga, för att 11 §

skall vara tillämplig, ansluter sig utskottet till departementschefens uppfattning

att i lagtexten bör uttryckligen angivas en bestämd åldersgräns. Helt

naturligt kunna delade meningar råda om var gx-änsen lämpligen bör dragas.

Inom utskottet hava också uttalats vissa betänkligheter mot att, såsom i propositionen

föreslagits, förlägga gränsen endast 100 år tillbaka i tiden. Utskottet

har dock stannat för att godtaga den sålunda föreslagna regeln. Emellertid

må i detta sammanhang framhållas, att i fråga om föremål av så jämförelsevis

ringa ålder som nu angivits det ej sällan torde kunna inti*äffa, att

till föremålet finnes en ägare, ehuru han är okänd. För sådant fall ligger det

måhända nära till hands, att upphittaren i förlitande på fornminneslagens

bestämmelser hembjuder fyndet till kronan eller -— örn hembudsplikt ej föreligger

— behåller det för egen räkning utan att efterforska ägaren, som

under dylika förhållanden har ytterst ringa möjlighet att göra sin rätt gällande.

På gnind härav vill utskottet understryka, att i 11 § uttryckligen utsagts

att där avses endast föremål av angiven ålder, vartill ägare ej finnes.

Det måste därför anses åligga upphittaren och, om föremålet hembjudes,

jämväl vederbörande myndighet att med ledning av omständigheterna vid

fyndet bedöma, om i det särskilda fallet ägare kan finnas. Vanligen toi-de

omständigheterna vara sådana, att tvekan i detta hänsende icke behöver

råda. Därest emellertid för något fall skulle kvarstå tveksamhet om det rätta

föi''hållandet, böra — oavsett föremålets ålder — föreskrifterna i lagen den

22 april 1938 om hittegods vinna tillämpning. Enligt dessa föreskrifter åligger

det upphittaren att anmäla fyndet för polismyndighet, å vilken det bland

annat ankommer att kungöra fyndet.

12— U och 16 §§.

De jämkningar i förevarande paragx-afer av förslaget, vilka påyrkats i motionen,

hava huvudsakligen redaktionell innebörd och äga samband med vad

motionären yrkat i fråga om innehållet av 10 och 11 §§. Såsom anföids vid

behandlingen av sistnämnda paragrafer, förordar utskottet i motionens syfte

ändrade bestämmelser i 11 § utan att därav föranledes jämkning i 12—14

eller 16 §. Utskottet får förty hemställa, att motionen i vad den avser sistnämnda

paragrafer icke måtte föranleda någon åtgärd.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

19

Förslagen till ändring i jorddelningslagen och fastiglietshildningslagen.

Av de sakkunniga har utarbetats förslag till lag om ändrad lydelse av 10

kap. 11 § jorddelningslagen av innehåll att vid skifte viss hänsyn skall tagas

till fasta fornlämningar. I flera yttranden har emellertid framhållits som en

brist, att motsvarande bestämmelser saknades för andra jorddelningsförrättningar.

Föredragande departementschefen har i denna del anfört följande:

Med anledning av de erinringar som framställts i yttrandena torde i 5 kap.

8 a § fastighetsbildningslagen och 19 kap. 1 § jorddelningslagen böra införas

föreskrift i syfte att vid upprättande av avstyckningsplan bereda erforderligt

skydd åt fornlämning. Denna föreskrift synes böra innehålla, att område

som hör till fast fornlämning skall i planen såvitt möjligt avsättas till öppen

plats. I administrativ väg torde ytterligare böra meddelas bestämmelse, att

vid avstyckning skall såvitt möjligt tillses att bevarandet av fast fornlämning

ej försvåras genom olämplig gränsdragning samt att fornlämning vid jorddelningsförrättning

utmärkes å kartan.

I motionen hemställes, att det avsedda stadgandet i nyssnämnda båda paragrafer

måtte givas följande lydelse: »Vid uppgörande av plan skall vidare

skyldigheten att bevara fasta fornlämningar iakttagas.»

Till stöd för detta yrkande har anförts bland annat, att man med sistnämnda

lydelse hos stadgandet finge samma regel, som enligt 15 § byggnadsstadgan

gällde i fråga om stadsplan och byggnadsplan, ävensom att man i

detta fall möjliggjorde att vid uppgörande av avstyckningsplan fornminnena

såsom hittills finge ingå i större områden (parkområden o. d.), å vilka man

icke tilläte avstyckning och som man därigenom reserverade för allmänna

ändamål.

Utskottet finner det vara av betydelse att särskilda bestämmelser meddelas

i syfte att vid skifte och andra jorddelningsförrättningar hänsyn må tagas till

fasta fornlämningar, så att icke genom olämplig gränsdragning eller eljest

fornlämnings bestånd äventyras. Mot vad i sådant hänseende genom propositionen

föreslagits under 10 kap. 11 § jorddelningslagen beträffande skifte

bär utskottet intet att erinra. Vad angår de ifrågasatta ändringarna i 19 kap.

1 § jorddelningslagen och 5 kap. 8 a § fastighetsbildningslagen beträffande

hänsynstagande till fasta fornlämningar vid uppgörande av avstyckningsplan

innebär motionärens förslag allenast en hänvisning till den i fornminneslagen

stadgade skyldigheten alt bevara fasta fornlämningar. I propositionen

åter föreslås en uttrycklig föreskrift, att vid uppgörande av avstyckningsplan

såvitt möjligt skall avsättas lill öppen plats det område, som hör lill fast fornlämning.

Sistnämnda regel giver uttryck åt den enligt utskottets mening rikliga

uppfattningen att, i den män så kan ske, en större allmänhet bör beredas

tillträde till fasta fornlämningar av någon betydelse. Att därutöver skall iakttagas

skyldigheten alt bevara dylika fornlämningar, synes i detta sammanhang

icke särskilt behöva framhållas. Stadgandet enligt den av Kungl. Majit

löreslagna lydelsen torde icke — såsom motionären synes hava befarat —

Utskottet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

lägga hinder i vägen för att ett till fast fornlämning hörande område tillätes

ingå i ett mera betydande till öppen plats avsett jordområde. Utskottet får

alltså på denna punkt ansluta sig till propositionen.

Förslagen i denna del avse, såsom nämnt, endast sådana fall, då avstyckningsplan

skall upprättas. För andra fall åter har någon motsvarande

lagbestämmelse icke föreslagits; föredragande departementschefen har emellertid

bland annat framhållit, att i administrativ väg borde meddelas bestämmelse,

att vid avstyckning skall såvitt möjligt tillses att bevarandet av fast

fornlämning ej försvåras genom olämplig gränsdragning. Inom utskottet har

ifrågasatts, örn i administrativ väg utfärdade bestämmelser kunna anses tillfyllest

för att i sistnämnda fall tillgodose kravet på erforderligt skydd för

fornlämningar. Då emellertid länsstyrelsen enligt 4 § i förslaget till lag örn

fornminnen äger att meddela föreskrift, som finnes påkallad för att bevara

fast fornlämnings helgd, synas ytterligare lagbestämmelser icke erforderliga.

För att länsstyrelsn må i tid kunna ingripa, då fornlämnings bestånd äventyras

med anledning av ifrågasatt jorddelningsförrättning, torde i administrativ

ordning böra stadgas skyldighet för lantmätare att lämna underrättelse

örn förhållandet. Uppgift härom synes lämpligen böra meddelas riksantikvarien

eller ombud för denne, vilken därigenom beredes möjlighet att,

där så erfordras, göra framställning hos länsstyrelsen om utfärdande av

lämpliga föreskrifter till fornminnets skydd.

Förslaget till lag om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader.

6 §.

Utskottet. I andra stycket av 6 § stadgas enligt förslaget, att å byggnad, för vilken

skyddsföreskrifter meddelats, skall på lämplig plats uppsättas anslag, att

den åtnjuter skydd enligt ifrågavarande lag. Enligt vad uttryckligen angives

må anslaget ej borttagas utan riksantikvariens samtycke.

Fall kunna emellertid förekomma, särskilt beträffande byggnader vilka

begagnas till bostad, då av hänsyn till ägaren eller innehavaren sådant anslag

icke bör förekomma. På grund härav vill utskottet föreslå, att det anförtros

åt riksantikvarien att för varje särskilt fall bestämma, huruvida anslag skall

uppsättas.

Förslaget angående ändring i lagen om expropriation.

Utskottet. Utskottet har ej något att erinra mot de här föreslagna bestämmelserna.

Då emellertid Kungl. Maj:t genom en den 13 mars 1942 dagtecknad proposition,

nr 162, föreslagit riksdagen att antaga ytterligare ändringar i expropriationslagen

samt dessa ändringar och det genom den nu behandlade propositionen

framlagda ändringsförslaget torde böra sammanföras till en lag,

vill utskottet utlåta sig beträffande förevarande del av sistnämnda proposition

i samband med behandlingen av propositionen nr 162.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet

A. hemställa, att riksdagen, med förklarande att Kungl.

Maj:ts genom förevarande proposition framlagda förslag till

lag om fornminnen och till lag örn skydd för kulturhistoriskt

märkliga byggnader ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick

antagas, måtte för sin del antaga följande förslag till lagar

i ämnet:

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

l) Lag

om fornminnen.

Härigenom förordnas som följer:

Om fasta fornlämningar.

1 §•

Fasta fornlämningar, bevarande minnet av fäderneslandets tidigare inbyggare,

äro ställda under lagens hägn.

Ej må någon utan tillstånd enligt denna lag utgräva, rubba, överhölja eller

eljest genom plantering eller bebyggelse eller på annat sätt förändra eller

skada eller borttaga fast fornlämning.

Tillsyn över fasta fornlämningar utövas av riksantikvarien.

2 §.

Fasta fornlämningar äro:

högar av jord och sten som uppförts av människor under forna tider (gravhögar,

gravrösen, tingshögar och dylikt);

gravbyggnader av sten jämte hölje, andra gravar och gravfält från forna

tider;

domarringar, skeppssättningar och andra fordom lagda eller resta stenar;

stenar och bergytor med inskrifter, bilder, andra ristningar eller målningar,

sliprännor (svärdslipningsstenar), offergropar (älvkvarnar), offerkällor och

andra kultplatser ävensom tingsplatser från forna tider;

stenkors och andra vårdar som under forna tider upprests för andaktsövningar

eller till minne av någon person eller tilldragelse och likartade

minnesmärken;

lämningar av fordom övergivna bostäder, boplatser eller arbetsplatser samt

bildningar som uppkommit vid bruket av dylika bostäder eller platser;

övergivna borgar, slott, kyrkor, kapell, kloster, kyrkogårdar, skansar, vallar,

vallgravar och andra märkliga byggnader som uppförts eller anlagts under

forna tider eller lämningar därav;

lämningar av vårdkasar ävensom märkliga färdvägar, vägmärken, broar

och likartade anläggningar från forna tider; samt

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

fasta naturföremål till vilka åldriga bruk, sägner eller märkliga historiska

minnen äro knutna.

3 §.

Till fast fördämning hör så stort område på marken som tarvas för att

bevara fornlämningen och bereda med hänsyn till dess art och betydelse

nödigt utrymme däromkring. Har mark för fornlämning undantagits från

delning vid lantmäteriförrättning eller tagits i anspråk genom expropriation,

gäde de gränser som därvid bestämts.

Är ej området bestämt genom lantmäteriförrättning eller expropriation,

äger länsstyrelsen att på framställning av riksantikvarien eller markens ägare

fastställa gränserna för området. Gör riksantikvarien framställning härom,

skall framställningen genom länsstyrelsens försorg delgivas ägaren på sätt

om stämning är stadgat. Göres sådan framställning av ägaren, skall länsstyrelsen

bereda riksantikvarien tillfälle att yttra sig. Länsstyrelsen skall i övrigt

sörja för fullständig utredning i ärendet.

Med avseende å fideikommiss eller fastighet som innehaves under därmed

jämförliga förhållanden eller med ständig besittningsrätt skall vad i denna

lag sägs örn markens ägare gälla innehavaren.

4 §•

Länsstyrelsen äger att meddela särskild föreskrift, som finnes påkallad för

att bevara fast fomlämnings helgd, så ock stadga för ändamålet erforderligt

vite. Sådan föreskrift må jämväl avse område som icke enligt 3 § hör till

fornlämningen, såvitt ej markens ägare eller annan därigenom åsamkas intrång

av någon betydelse.

Länsstyrelsens beslut skall kungöras genom anslag på lämplig plats i fornlämningens

närhet.

5 §.

Riksantikvarien äger att låta undersöka, iståndsätta och inhägna fast fornlämning

ävensom å därtill hörande mark verkställa röjning eller vidtaga annan

åtgärd som prövas erforderlig för fornlämningens skydd och vård. Riksantikvarien

må ock medgiva annan att under villkor som riksantikvarien bestämmer

företaga undersökning av fast fornlämning.

Örn det finnes nödvändigt, må riksantikvarien låta omhändertaga fornlämning

eller del därav för dess uppställande eller vård på annan plats. Vad

nu sagts äger jämväl tillämpning å fornlämning eller del därav som inmurats

eller intimrats i hus, bro eller annan byggnad.

Före vidtagandet av åtgärd som i denna paragraf sägs skall markens eller

byggnadens ägare underrättas. Medför åtgärden att kostnad eller skada åsamkas

ägaren eller annan, skall skälig ersättning därför givas.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

23

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

6 §•

Vill någon rubba, förändra eller borttaga fast fornlämning, må tillstånd

därtill meddelas av riksantikvarien, där fornlämningen finnes medföra hinder

eller olägenhet som ej står i rimligt förhållande till dess betydelse. Vid

ansökan om sådant tillstånd skall fogas noggrann beskrivning av fornlämningen.

Göres ansökan som nu sagts av annan än markens ägare, skall tillfälle beredas

denne att yttra sig. Ej må ansökningen mot hans bestridande bifallas

utan att synnerliga skäl därtill äro.

Då tillstånd lämnas, må därtill fogas de villkor som finnas skäligen erforderliga.

7 §.

Vägras tillstånd enligt 6 § beträffande fornlämning som varit helt okänd

och utan synligt märke ovan jord, oaktat den vållar sökanden betydande hinder

eller olägenhet, vare denne berättigad till skälig ersättning därför av allmänna

medel, såframt ansökningen ingivits inom två år från det fornlämningen

påträffats genom grävning eller annat arbete. Talan om ersättning

skall anhängiggöras hos domstol inom ett år från det sökanden erhållit

del av riksantikvariens beslut, varigenom tillstånd vägrats, och detta blivit

gällande. Vad nu sagts om ersättning äger ej tillämpning, därest marken

exproprieras.

Ersättning för hinder eller olägenhet som i första stycket sägs skall nedsättas

hos länsstyrelsen, och gälle om fördelning och utbetalande av nedsatt

belopp samt verkan därav i tillämpliga delar vad som är stadgat för det

fall att enligt lagen om expropriation nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes;

dock att beloppet må utan hinder av vad nu sagts utbetalas direkt till

sakägaren, där det är väsentligen utan betydelse för annan rättsinnehavare i

avseende å fastigheten.

8 §•

Vid planerande av väganläggning eller annat arbetsföretag bör i god tid

inhämtas, huruvida fast fornlämning kan beröras av företaget, samt, där detta

finnes vara förhållandet, samråd så snart ske kan äga rum med riksantikvarien

eller ombud som denne utsett därtill.

Anträffas under grävning eller annat arbete fast fornlämning som ej förut

varit känd, skall arbetet i vad det rör fornlämningen omedelbart avbrytas

och den som leder arbetet utan dröjsmål göra anmälan om förhållandet bos

riksantikvarien eller ombud som denne utsett.

Ansökan örn tillstånd att rubba, förändra eller borttaga fornlämning som

beröres av arbetet skall skyndsamt prövas enligt vad i 6 § stadgas.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

9 §•

Erfordras med anledning av allmänt eller större enskilt arbetsföretag som

berör fast fornlämning, att särskild undersökning av fornlämningen företages

eller särskild åtgärd vidtages för att bevara den, skall kostnaden därför

åvila företaget, såvitt det icke på grund av särskilda förhållanden finnes

obilligt.

Undersökning eller åtgärd som avses i första stycket skall vidtagas så

skyndsamt som möjligt.

Om fornfynd.

10 §.

Föremål, som påträffas i fast fornlämning och har samband med denna,

skall tillfalla kronan.

Skedde fyndet vid vetenskaplig undersökning vartill riksantikvarien givit

sitt tillstånd, må riksantikvarien tillerkänna den som låtit utföra undersökningen

skälig ersättning för nödiga kostnader och med undersökningen förenat

arbete. Påträffades föremålet utan samband med sådan undersökning,

åge riksantikvarien förordna att hittelön skall utgå, om det finnes skäligt.

11 §.

Hittar någon i annat fall än i 10 §

avses föremål, vartill ägare ej finnes,

och kan det antagas vara minst etthundra

år gammalt, skall föremålet

tillfalla upphittaren med skyldighet,

där det helt eller delvis är av guld,

silver eller koppar, att mot lösen

hembjuda det till kronan.

Fråga om inlösen prövas av riksantikvarien.

Sker inlösen, skall ersättning utgå

nied belopp motsvarande föremålets

metallvärde efter vikt jämte en åttondedels

förhöjning. Riksantikvarien

äger förordna, att utöver sagda ersättning

skall utgå särskild hittelön,

om det finnes skäligt.

11 §.

Hittar någon i annat fall än i 10 §

avses föremål, vartill ägare ej finnes,

och kan det antagas vara minst etthundra

år gammalt, skall föremålet

tillfalla upphittaren med skyldighet,

där det helt eller delvis är av guld,

silver eller koppar eller ock påträffats

jämte sådant föremål, att mot lösen

hembjuda det till kronan.

Fråga om inlösen prövas av riksantikvarien.

Sker inlösen, skall ersättning utgå,

i fråga örn föremål som helt eller delvis

är av guld eller silver, med belopp

motsvarande metallvärdet efter vikt

jämte en åttondedels förhöjning samt,

beträffande annat föremål, efter vad

med hänsyn till föremålets beskaffenhet

anses skäligt. Riksantikvarien

äger förordna, att utöver sagda ersättning

skall utgå särskild hittelön,

om skäl därtill äro.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

25''

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

12 §.

Om fynd av föremål som enligt vad ovan sagts skall tillfalla eller hembjudas

kronan skall den som hittat föremålet utan dröjsmål göra anmälan

hos riksantikvarien eller ombud som denne utsett eller hos polismyndighet.

Han vare ock pliktig att på anmaning utlämna föremålet mot bevis samt

noggrant uppgiva platsen för fyndet och omständigheterna därvid.

13 §.

Kronans rätt med avseende å fynd som ovan nämnts må av riksantikvarien

överlåtas på museum som för framtiden kan taga erforderlig vård om

föremålet. I fråga om fynd av större betydelse må dock sådan överlåtelse

ej ske utan Konungens medgivande.

14 §.

Vill den som påträffat föremål, varom i 11 § förmäles, hembjuda det till

kronan, oaktat skyldighet därtill ej föreligger, gore anmälan örn fyndet hos

riksantikvarien eller dennes ombud eller hos polismyndighet.

15 §.

Riksantikvarien äger att låta undersöka eller medgiva annan att under villkor,

som riksantikvarien bestämmer, undersöka plats för fornfynd, ändå att

den ej är att hänföra till fast fornlämning.

Å sådan undersökning skall vad i 5 § sista stycket är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

Länsstyrelsen äger att vid vite fridlysa platsen intill dess undersökningen

utförts, örn det kan ske utan att därigenom vållas väsentlig olägenhet.

Om straff m. m.

16 §.

Den som olovligen företager sådan åtgärd med avseende å fast fornlämning

som i 1 § andra stycket sägs eller uraktlåter i 8 § andra stycket stadgad anmälningsskyldighet

straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro

synnerligen försvårande, fängelse i högst sex månader. Han vare ock skyldig

att ersätta all kostnad som föranledes av förseelsen.

Den som underlåter att anmäla fornfynd enligt vad i 12 § sägs straffes såsom

i första stycket stadgas och bave förverkat all rätt på grund av fyndet.

Samma lag vare, där någon eljest undandöljer, skadar, förändrar, avyttrar

eller förvärvar föremål som enligt denna lag skall tillfalla eller hembjudas

kronan.

17 §.

Böter och vitén som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

18 §.

Riksantikvarien äger i angelägenhet som avses i denna lag påkalla nödig

handräckning hos överexekutor.

I fråga om handräckning som nu sagts gäde i tillämpliga delar de bestämmelser

som äro stadgade för de i 191 § utsökningslagen avsedda fall.

19 §.

I ärende som enligt denna lag ankommer på länsstyrelsens prövning åge

länsstyrelsen, örn så finnes påkallat, meddela föreskrift att gälla tills vidare

i avbidan på ärendets slutliga avgörande.

över länsstyrelsens beslut må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement

förås i den ordning som är stadgad för ekonomimål i allmänhet.

20 §.

Över riksantikvariens beslut i fråga som avses i denna lag må besvär anföras

hos Konungen i vederbörande statsdepartement inom trettio dagar från

det klaganden erhöll del av beslutet.

21 §.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Konungen må ock förordna, att vad i denna lag sägs om riksantikvarien

med avseende å vissa fornlämningar i stället skall gälla byggnadsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943, vid vilken tidpunkt förordningen

den 29 november 1867 (nr 71 s. 1) angående forntida minnesmärkens

fredande och bevarande samt förordningen den 30 maj 1873 (nr 42 s. 1)

angående nedgraven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, vartill ägare ej finnes,

skola upphöra att gälla.

2) Lag

om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Till skydd för kulturhistoriskt märklig byggnad jämte därtill hörande park

eller trädgård eller område, som eljest tarvas för att bevara byggnaden och

bereda med hänsyn till dess art och betydelse erforderligt utrymme däromkring,

må särskilda föreskrifter (skyddsföreskrifter) meddelas i enlighet

med vad nedan stadgas.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

27

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

2 §.

Ansökan om meddelande av skyddsföreskrifter göres hos länsstyrelsen. Sådan

ansökan skall innehålla uppgift om den fastighet varå byggnaden är belägen

och om fastighetens ägare, beskrivning av byggnaden samt förslag till

bestämmelser som lämpligen böra meddelas.

Vid ansökan som göres av annan än fastighetens ägare skall fogas skriftligt

medgivande av denne, övergår fastigheten, sedan ansökningen ingivits, till

ny ägare, vare det ej hinder för bifall. Är byggnaden ej att hänföra till fast

egendom, skall med avseende därå i tillämpliga delar gälla vad i denna lag

sägs om fastighet så länge byggnaden må bibehållas å platsen.

Med avseende å fideikommiss eller fastighet som innehaves under därmed

jämförliga förhållanden eller med ständig besittningsrätt skall vad i lagen

sägs om fastighets ägare gälla innehavaren.

3 §■

Ansökan som i 2 § sägs må avse:

1. att byggnaden eller viss del därav ej må utan riksantikvariens samtycke

rivas eller eljest till sitt yttre ombyggas eller förändras;

2. att byggnaden eller viss del därav ej må utan riksantikvariens samtycke

till sitt inre ombyggas, förändras eller repareras eller förses med installationer

för värme, vatten, elektricitet och dylikt;

3. att till byggnaden hörande park, trädgård eller annat område som i 1 §

sägs ej må utan riksantikvariens samtycke bliva föremål för väsentlig förändring;
4.

att, därest åtgärd som ovan sägs vidtages utan riksantikvariens samtycke,

riksantikvarien må på ägarens bekostnad återställa byggnaden eller

området i förutvarande skick, om detta kan ske;

5. att riksantikvarien, därest byggnaden ej underhålles, må vidtaga erforderlig

åtgärd därför; och

6. att kostnaden för åtgärd som under 5 sägs skall gäldas av ägaren, om det

ej med hänsyn till dennes villkor, byggnadens användbarhet och omständigheterna

i övrigt är oskäligt.

Sökanden är oförhindrad att begränsa ansökningen till att avse en eller

flera av nämnda punkter.

4 §•

Om inkommen ansökan skall länsstyrelsen genast underrätta inskrivningsdomaren.

Häftar fastigheten, då ansökningen ingives, på grund av inteckning eller

utmätning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken för fordran, må, där fastigheten

sedermera säljes i den ordning som om utmätt fast egendom är stadgad,

innehavare av dylik fordran, i händelse hans rätt är därav beroende, påyrka,

att fastigheten utbjudes frigjord från den inskränkning i ägarens rätt, skydds
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

föreskrifterna medföra; och förfares därvid som om nämnda inskränkning

utgjorde servitut för vilket inteckning i fastigheten sökts å dagen för ansökningens

ingivande. Å yrkande som nu sagts må ej fästas avseende, därest det

ej framställts till auktionsförrättaren senast då förhandling om rättsägares

anspråk och villkoren för försäljningen äger rum. Har å fordringsbeviset

tecknats medgivande till skyddsföreskrifternas meddelande, må sådant yrkande

ej framställas av fordringsägaren.

5 §•

Ansökan som gjorts av annan än riksantikvarien må ej bifallas utan dennes

tillstyrkan. Avser ansökningen byggnad å ort, där byggnadsnämnd finnes,

skall tillfälle att yttra sig beredas nämnden.

Möter ej hinder för bifall till ansökningen, skall länsstyrelsen förordna, att

för byggnaden jämte därtill hörande park, trädgård eller annat område som

i 1 § sägs skola gälla de skyddsföreskrifter som avses med ansökningen, i den

mån de överensstämma med vad i 3 § angivits.

Avskrift av länsstyrelsens beslut skall utan dröjsmål översändas till riksantikvarien

och byggnadsnämnd, där sådan finnes. Sedan beslutet vunnit laga

kraft, skall länsstyrelsen ock underrätta inskrivningsdomaren.

6 §•

Riksantikvarien skall föra register

över byggnader, för vilka skyddsföreskrifter

enligt denna lag meddelats.

Å sådan byggnad skall på lämplig

plats uppsättas anslag, att den åtnjuter

skydd enligt denna lag. Anslaget

må ej borttagas utan riksantikvariens

samtycke.

6 §.

Riksantikvarien skall föra register

över byggnader, för vilka skyddsföreskrifter

enligt denna lag meddelats.

Å sådan byggnad skall, där riksantikvarien

sd föreskriver, på lämplig

plats uppsättas anslag, att den åtnjuter

skydd enligt denna lag. Anslaget

må ej borttagas utan riksantikvariens

samtycke.

Vill någon, sedan skyddsföreskrifter meddelats, vidtaga åtgärd, vartill riksantikvariens

samtycke erfordras, skall ansökan därom ingivas till riksantikvarien

eller ombud som han utsett och därvid fogas den utredning som sökanden

kan förebringa utan att oskäligt betungas.

8 §.

Riksantikvarien må ej vägra samtycke till sådan ändring som med hänsyn

till ägarens bekvämlighet skäligen kan anses påkallad eller till annan åtgärd

som finnes nödvändig för att byggnaden alltjämt skall vara till nytta.

I övrigt skall skälig hänsyn tagas till ändrade förhållanden som må hava

inträtt sedan skyddsföreskrifterna meddelades, liksom till övriga omständigheter

i ärendet. För utarbetande av ritningar till ändringsarbeten äger riks
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

29

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

antikvarien, när sökanden ej skäligen bör betungas därmed, utan kostnad för

denne erhålla biträde av byggnadsstyrelsen.

9 §.

Meddelade skyddsföreskrifter skola av länsstyrelsen upphävas:

om sådant påyrkas av någon som visar att han vid tiden för ansökningens

ingivande ägde bättre rätt till fastigheten eller andel därav än den vilken i

ärendet antagits vara ägare;

örn fastigheten utgör fideikommiss eller innehaves under därmed jämförliga

förhållanden samt skyddsföreskrifternas upphävande påyrkas av innehavare

som icke medgivit deras meddelande och därav lider intrång vilket icke

är att anse såsom oväsentligt, dock att rätt att yrka upphävande icke tillkommer

innehavare av fideikommiss, där Konungen medgivit att skyddsföreskrifterna

må meddelas med bindande verkan även för kommande fideikommissarier;

samt

örn byggnadens bevarande är ändamålslöst eller medför oskälig kostnad.

Länsstyrelsen skall bereda riksantikvarien tillfälle att yttra sig i ärendet.

Avskrift av länsstyrelsens beslut skall utan dröjsmål översändas till riksantikvarien.

Sedan beslutet vunnit laga kraft, skall ock inskrivningsdomaren

underrättas.

10 §.

Har vid exekutiv auktion fastigheten enligt vad i 4 § andra stycket sägs

sålts frigjord från den inskränkning i ägarens rätt, skyddsföreskrifterna medföra,

äro dessa att anse såsom upphävda sedan auktionen vunnit laga kraft;

och åligge det auktionsförrättaren att örn förhållandet underrätta riksantikvarien,

länsstyrelsen och inskrivningsdomaren.

11 §•

Kungl. Maj:t äger upphäva meddelade skyddsföreskrifter:

om de hindra genomförandet av stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller

utomplansbestämmelser;

om expropriation av byggnaden eller därtill hörande område beviljas;

om skyddsföreskrifterna eljest finnas hindra eller avsevärt försvåra företag

av större allmän eller enskild nytta.

Om beslut som avses i denna paragraf skola riksantikvarien, länsstyrelsen

och inskrivningsdomaren underrättas.

12 §.

Finnes anledning till antagande att kulturhistoriskt märklig byggnad eller

därtill hörande område kommer att bliva föremål för åtgärd varigenom det

kulturhistoriska värdet helt eller delvis går förlorat, äger länsstyrelsen på

ansökan av riksantikvarien meddela förhud vid vite mot åtgärdens vidtagande.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

(Kungl. Majds förslag:) (Utskottets förslag:)

Sådant förbud vare gällande högst sex månader, dock må länsstyrelsen

förlänga giltighetstiden med ytterligare sex månader, om synnerliga skäl därtill

äro.

Har till Konungen ingivits ansökan om tillstånd till expropriation av byggnaden

eller området, äger Konungen stadga förbud som avses i första stycket

att gälla till dess frågan örn expropriation blivit av domstol slutligen avgjord.

13 §.

Inskrivningsdomaren har att, sedan underrättelse enligt 4, 5, 9, 10 eller

11 § inkommit till honom, ombesörja att erforderlig anteckning så snart ske

kan å inskrivningsdag verkställes i intecknings- eller fastighetsboken.

14 §.

överträder någon bestämmelse som avses i 3 § 1—3 eller borttager någon

olovligen anslag varom i 6 § förmäles eller fördärvar någon sådant anslag,

straffes med dagsböter.

15 §.

Böter och vitén som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

16 §.

Riksantikvarien äger påkalla handräckning hos överexekutor, där till efterlevnad

av denna lag så erfordras.

I fråga örn handräckning som nu sagts gälle i tillämpliga delar de bestämmelser

som äro stadgade för de i 191 § utsökningslagen avsedda fall.

17 §•

över länsstyrelsens beslut i fråga som avses i denna lag må klagan hos Konungen

i vederbörande statsdepartement föras i den ordning som är stadgad

för ekonomimål i allmänhet.

18 §.

Över riksantikvariens beslut i fråga som avses i denna lag må besvär anföras

hos Konungen i vederbörande statsdepartement inom trettio dagar från

det klaganden erhöll del av beslutet.

19 §.

Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen

av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

31

B. hemställa, att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts i

propositionen framlagda, nedan intagna förslag till

l) Lag

angående ändring i lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods.

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 22 april 1938 örn hittegods skall

erhålla följande ändrade lydelse samt att i lagen skall införas en ny paragraf,

betecknad 11 §, av nedan angiven lydelse:

9 §.

Påträffas föremål, vartill ägare ej finnes, inmurat eller intimrat i hus eller

nedgrävt i marken eller dolt på annat dylikt sätt, tillkomme fyndet upphittaren

och husets eller markens ägare till hälften vardera, där det ej är fornfynd.

Underlåter upphittaren att tillkännagiva fyndet, straffes enligt vad i 22

kap. 8 § strafflagen stadgas.

11 §■

Om fornfynd och sjöfynd stadgas särskilt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

2) Lag

angående ändrad lydelse av 10 kap. 11 § och 19 kap. 1 § lagen den

18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 11 § och 19 kap. 1 §x lagen den 18 juni

1926 om delning av jord å landet skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

10 KAP.

11 §.

Finnes inom skifteslaget fast fornlämning, skall, där det lämpligen kan ske,

från skiftet undantagas så stort område, som tarvas för att bevara fornlämningen

och bereda med hänsyn till fornlämningcns art och betydelse nödigt

utrymme däromkring, samt förefintligt behov av väg till fornlämningen tillgodoses

genom avsättande av vägmark eller bildande av vägservitut. Innan

1 Senaste lydelse av 19 kap. 1 § se 1941: 618.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

områdets gränser bestämmas, skall tillfälle att yttra sig beredas riksantikvarien.

Har det område som hör till fornlämningen bestämts av länsstyrelsen, skall

dess beslut lända till efterrättelse, såframt ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

19 KAP.

1 §•

Från fastighet —--äga rum.

Avstyckning av---inom området.

Vid uppgörande av plan, värom nu sagts, skall iakttagas, att möjlighet beredes

till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser

inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även, i

den mån så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av

vatten och för avlopp jämte reningsanordningar. Finnes fast fornlämning,

skall därtill hörande område såvitt möjligt avsättas till öppen plats.

Finner Konungens---lämnar tillstånd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

3) Lag

angående ändrad lydelse av 5 kap. 8 a § lagen den 12 maj 1917 (nr 269)

om fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 8 a §'' lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning

i stad skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

5 KAP.

8 a §.

Avstyckning av---inom området.

Vid uppgörande av plan, varom nu sagts, skall iakttagas, att möjlighet beredes

till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser

inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även, i

1 Senaste lydelse se 1941: 617.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23. 66

den mån så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av

vatten och för avlopp jämte reningsanordningar. Finnes fast fornlämning,

skall därtill hörande område såvitt möjligt avsättas till öppen plats.

Finner byggnadsnämnd---punkten sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

4) Lag

om ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 1) angående

naturminnesmärkens fredande.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 25 juni 1909 angående naturminnesmärkens

fredande skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

3 §•

Har ansökning---befallningshavande anmäla.

Kungörelse, som---förskottsvis erläggas.

Emot bestridande---såsom oväsentligt.

Underlåter rättsägare---ingen talan.

Bestrides ansökningen---ej beviljas.

Häftar fastigheten, då ansökningen ingives, på grund av inteckning eller

utmätning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken för fordran, må, där fastigheten

sedermera säljes i den ordning som örn utmätt fast egendom är stod*

gad, innehavare av dylik fordran, i händelse hans rätt är därav beroende, påyrka,

att fastigheten utbjudes frigjord från den inskränkning i ägarens rätt

den begärda fridlysningen må medföra; och förf ares därvid som om nämnda

inskränkning utgjorde servitut, för vilket inteckning i fastigheten sökts

å dagen för ansökningens ingivande. Å yrkande, som nu sagts, må ej fästas

avseende, därest det ej framställts till auktionsförrättaren senast då förhandling

om rättsägares anspråk och villkoren för försäljningen äger ruin. Hai

å fordringsbeviset tecknats medgivande till fridlysningen, må sådant yrkande

ej framställas av fordringsägaren.

Tillhör till---icke nödig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Bihang lill riksdagens protokoll 19i2. 9 sami. 2 avd. Nr 23.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra laoutskottets utlåtande Nr 23.

C. hemställa, att den i ämnet väckta motionen, i den mån

den ej kan anses besvarad genom vad utskottet under A.

och B. hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd;

D. anmäla, att utskottet vill i samband med behandling

av Kungl. Maj:ts proposition nr 162 med förslag till lag angående

ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr

189) örn exproprialion avgiva utlåtande i anledning av

Kungl. Maj:ts i propositionen nr 8 framlagda förslag till lag

angående ändrad lydelse av 1 och 108 §§ expropriationslagen.

Stockholm den 28 april 1942.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Löfvander, Olof Carlsson, Sten, Nils

Elowsson, Beck-Friis* och Näslund;

från andra kammaren: herrar Hage*, Pettersson i Hällbacken* Hermansson, Larsson

i Östersund, Barnekow*, Håstad och Hedlund i Rådom.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

beträffande utskottets hemställan under A punkt 2) av herrar Norman

och Tamm, vilka anfört:

Utskottets majoritet har i fråga om 6 § andra stycket i det genom propositionen

framlagda förslaget till lag om skydd för kulturhistoriskt märkliga

byggnader förordat ett tillägg av innehåll, att anslag örn att byggnad

åtnjuter skydd enligt lagen skall uppsättas endast i de fall, där riksantikvarien

så föreskriver. Den angivna begränsningen av stadgandet synes

oss icke vara av förhållandena påkallad. Ur fastighetsägarens synpunkt

torde nämligen — därest, såsom anledning finnes att förmoda, åt ifrå
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andia lagutskottets utlåtande Nr 23.

35

dåvarande anslag gives en värdig och i övrigt tilltalande utformning —

icke vara något att erinra enrot, att anslag alltid skall uppsättas, då skyddsföreskrifter

meddelats. Snarare finnes anledning förmoda, att ägaren med

glädje mottager ett dylikt synligt bevis på byggnadens kulturella värde. Vidare

torde anslaget för framtida ägare och tillfälliga besökare kunna utgöra

en nyttig erinran örn det särskilda skydd, som byggnaden åtnjuter.

På detta sätt kail måhända ej sällan förhindras, att skyddsföreskrifterna

åsidosättas eller, örn så ändock sker, att den skyldige till sitt fredande kan

åberopa ovetskap om att föreskrifter av denna art utfärdats.

På grund av vad sålunda anförts få vi på denna punkt ansluta oss till det

av Kungl. Maj:t framlagda förslaget.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1942:195 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Majds proposition med förslag till lag om fornminnen m. m., dels ock en i ämnet väckt motion. a1 i texten