Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917

1942-04-28 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1942:24, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

1

Nr 24.

Ankom till riksdagens kansli den 29 april 1942 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående ändring i vissa delar av lagen

den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation, dels ock

Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag örn fornminnen

m. m., såvitt angår genom denna proposition

framlagt förslag till lag angående ändrad lydelse av

1 och 108 §§ expropriationslagen.

Genom en den 13 mars 1942 dagtecknad proposition, nr 162, har Kungl.

Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen

fogade förslag till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om

expropriation.

Härigenom förordnas, att 1 § 8 samt 102—105 §§ lagen den 12 maj 1917

om expropriation ävensom rubriken före 102—105 §§ skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

8. för att bereda befolkningen eller en väsentlig del därav å en ort mark

till byggnad för överläggningar eller föredrag i allmänna frågor eller åsyftande

folkbildning, nykterhetens främjande eller annat därmed jämförligt

ideellt ändamål av synnerlig vikt eller till byggnad för gudstjänst eller annan

andaktsövning;

9. Särskilda bestämmelser örn expropriation av mark för samlingslokaler.

102 §.

Rätt till expropriation för ändamål, som i 1 § 8 sägs, må ej beviljas annan

än kommun eller municipalsamhälle, inom vars område marken är belägen,

eller aktiebolag, förening eller stiftelse, som kan antagas komma att för

framtiden fullfölja ändamålet på ett ur allmän synpunkt gagnelig! sätt.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr 24.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

103 §.

Expropriationsrätt för ändamål, som i 1 § 8 avses, må ej beviljas aktiebolag,

förening eller stiftelse utan så är att inom orten särskild svårighet möter

att genom avtal förvärva erforderlig mark eller ock sökanden äger på området

uppförd byggnad av större värde och dess bibehållande i framtiden finnes

lämpligt med hänsyn till förhållandena på platsen.

Aktiebolag, förening eller stiftelse må ej heller erhålla expropriationsrätt,

med mindre i bolagsordningen, föreningens stadgar eller de för stiftelsen gällande

föreskrifterna intagits noggrann uppgift å ändamålet för bolaget, föreningen

eller stiftelsen; och må bolagsordningens eller stadgarnas bestämmelser

eller för stiftelsen gällande föreskrifter härom ej ändras utan Konungens

medgivande, så länge bolaget, föreningen eller stiftelsen är ägare av fastighet,

som genom expropriationen förvärvats. Konungens befallningshavande

äge tillse, att dylika bestämmelser eller föreskrifter, vilka ej må ändras utan

Konungens medgivande, varda efterlevda.

104 §.

Sökes för ändamål, som i 1 § 8 sägs, rätt till expropriation av mark, som

sökanden innehar med nyttjanderätt och varå honom tillhörig byggnad finnes

uppförd, äger Konungen förordna, att sökanden icke må mot sitt bestridande

förpliktas att avflytta tidigare än å den fardag, som infaller näst efter

det ansökningen blivit prövad. Bifalles ansökningen, äger sökanden, utan hinder

av vad eljest skulle gälla, kvarsitta i avvaktan att expropriationen fullbordas

eller, örn expropriationsrätten upphör eller förverkas, till den fardag, som

infaller näst därefter.

Därest på grund av vad i första stycket stadgas sökanden sitter kvar utöver

den dag, då nyttjanderätten eljest skolat upphöra, njute jordägaren skälig ersättning

som, där överenskommelse ej träffas, bestämmes av domstol. Kommer

expropriation ej till stånd och är sökandens rätt att bortföra byggnaden

eller annat, som han påkostat, enligt avtal eller bestämmelse i lag begränsad

till viss tid efter nyttjanderättens upphörande, varde tiden för bortförandet

räknad från den dag, då marken skall avträdas.

Exproprieras det mted ansökningen avsedda området, må vid uppskattning

av dess värde hänsyn icke tagas till förbättring, vilken området vunnit genom

arbete eller kostnad, som sökanden eller föregående innehavare, vars rätt

övergått å denne, nedlagt å området utöver vad honom ålegat enligt vad vid

upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.

105 §.

Har fastighet, som exproprierats för det i 1 § 8 angivna ändamål, överlåtits

å annan ägare eller använts i strid mot bestämmelse, som avses i 5 § tredje

stycket, eller har sådan av aktiebolag, förening eller stiftelse exproprierad

fastighet i avsevärd mån använts för annat ändamål än i bolagsordningen,

stadgarna eller de för stiftelsen gällande föreskrifterna angivits, skall, även

s. 3 Kontrollera mot PDF

Amira lagutskottets utlåtande Nr 24. 3

om fall som avses i 68 § ej är för handen, lösningsrätt äga rum enligt vad i

68—70 §§ sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Vidare har Kungl. Majit genom en den 23 januari 1942 dagtecknad proposition,

nr 8, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och

lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga, bland annat, följande

förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

örn expropriation.

Härigenom förordnas, att 1 och 108 §§1 lagen den 12 maj 1917 om expropriation

samt rubriken före 108 § skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

1 §•

Fastighet, som — — — sandflykt förebygges;

11. för att i kronans ägo överföra jordområde av synnerligen märklig naturbeskaffenhet,

för dess avsättande såsom naturminnesmärke;

12. för att bevara kulturhistoriskt synnerligen märklig byggnad eller synnerligen

märklig fast fornlämning som ej kan tryggas på annat sätt eller

bereda erforderligt utrymme däromkring;

13. för linbana, som är behövlig för ett företag av större gagn för orten;

eller

14. för tillgodoseende av fjällrenskötselns behov.

Särskild rätt---till nationalpark.

11. Särskilda bestämmelser om expropriation av naturminnesmärke, kulturhistoriskt

märklig byggnad eller fornlämning.

108 §.

Fråga om--— av vetenskapsakademien.

Fråga om expropriation för att bevara kulturhistoriskt märklig byggnad

eller fast fornlämning eller örn expropriation av mark omkring sådan byggnad

eller fornlämning må väckas endast av riksantikvarien. Sådan expropriation

må äga rum endast till förmån för kronan, kommun eller sådan förening

eller stiftelse, vars huvudsakliga uppgift är ägnad kulturminnesvård

och som kan på ett betryggande sätt ansvara för egendomen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1937: 154 och av 108 § se 1941: 882.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

Båda propositionerna hava hänvisats till lagutskott och behandlats av

andra lagutskottet. Beträffande de delar av propositionen nr 8, vilka icke

upptagits till behandling i förevarande utlåtande, har utskottet denna dag

avgivit utlåtande nr 23.

I fråga om de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen nr 8

framlagda förslaget om ändring i expropriationslagen, vilket avser att komplettera

en i samma proposition föreslagen lag till skydd för kulturhistoriskt

märkliga byggnader, tillåter sig utskottet att helt hänvisa till propositionen

ävensom till utskottets nyss berörda utlåtande nr 23.

Vad angår motiven för de i propositionen nr 162 föreslagna ändringarna i

expropriationslagen får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas

här nedan, hänvisa till denna proposition.

Genom propositionen nr 162 föreslås ändrade bestämmelser angående expropriation

av mark för samlingslokaler. Till grund för nämnda proposition

ligger en utredning av särskilda sakkunniga rörande behovet av allmänna

samlingslokaler. De sakkunniga ha i ett den 8 november 1939 avgivet betänkande

(statens offentl. utredn. 1939: 30) framlagt, bland annat, förslag om

vissa ändringar i lagen om expropriation.

Gällande rätt.

Enligt 1 § 8 i nämnda lag må expropriation äga rum för att bereda befolkningen

eller en väsentlig del därav å en ort mark till uppförande av byggnad

för överläggningar eller föredrag i allmänna frågor eller åsyftande religiös

uppbyggelse, folkbildning, nykterhetens främjande eller annat därmed jämförligt

ideellt ändamål av synnerlig vikt.

Beträffande Konungens prövning stadgas i 5 § om expropriationsärenden

i allmänhet, att Konungen bestämmer vilket område expropriationen må omfatta.

Finnes mer än ett område vara tjänligt för det avsedda ändamålet, må

expropriationsrätt ej meddelas beträffande område, vars avstående eller upplåtande

medför större olägenhet än nödigt är; och skall jämväl i övrigt

tillses, att ändamålet må, utan oskälig kostnad för den exproprierande, vinnas

med minsta olägenhet för annan. Prövas särskilda bestämmelser erforderliga

för att trygga fastighetens användande för det avsedda ändamålet,

äger Konungen enligt 5 § tredje stycket meddela sådana bestämmelser; tillkommande

det Konungens befallningshavande att hålla hand över meddelade

bestämmelsers efterlevnad.

Har exproprierad fastighet ej kommit till användning för det avsedda ändamålet

eller bär dess användande för ändamålet upphört och är nämnda ändamål

såvitt angår dylik fastighet att anse såsom övergivet, eller användes fastigheten

i väsentlig omfattning för annat ändamål än det avsedda, må fastigheten

enligt 68 § lösas, därest talan om dess avträdande instämmes inom

tjugo år från det expropriationen fullbordats. Lösningsrätt tillkommer, när

hel fastighet exproprierats, den, som närmast före expropriationen var fastig
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

5

hetens ägare, eller hans rättsinnehavare och, om en del av en fastighet exproprierats,

ägaren av den återstående delen.

I fråga om expropriation av mark till uppförande av byggnader för överläggningar

och föredrag meddelas härutöver vissa särskilda bestämmelser i

102—105 §§. Enligt 102 § må rätt till expropriation för ändamål, som i 1 §

8 sägs, ej beviljas annan än kommun eller municipalsamhälle, inom vars område

den mark expropriationen skall avse är belägen, aktiebolag eller registrerad

förening. Sökes expropriationsrätt av annan förening än ekonomisk förening

och finner Konungen ansökningen förtjäna avseende, äger Konungen

förordna, att vad i lagen om ekonomiska föreningar är stadgat skall äga tilllämpning

i fråga om föreningen, och skall därefter med prövning av ansökningen

anstå under skälig tid i avbidan på föreningens registrering. Härjämte

stadgas i 103 §, att expropriationsrätt ej må beviljas aktiebolag eller

förening, utan att i bolagsordningen eller föreningens stadgar intagits noggrann

uppgift å ändamålet för bolaget eller föreningen; och må bolagsordningens

eller stadgarnas bestämmelser härom ej ändras utan Konungens

medgivande, så länge bolaget eller föreningen är ägare av fastighet, som genom

expropriationen förvärvats. Konungens befallningshavande äger tillse,

att dylika bestämmelser, vilka ej må ändras utan Konungens medgivande,

efterlevas. Enligt 104 § må expropriationsrätt för ändamålet beviljas endast i

fråga om obebyggd mark belägen å sådan ort på landet, varest särskild svårighet

att genom avtal förvärva erforderlig mark visas möta på grund därav

att all jord inom ett vidsträckt område tillhör samme eller ett fåtal ägare. I

105 § stadgas slutligen, att om fastigheten överlåtits å annan ägare eller använts

i strid mot bestämmelse som avses i 5 § tredje stycket, eller om av aktiebolag

eller förening exproprierad fastighet i avsevärd mån använts för annat

ändamål än i bolagsordningen eller stadgarna angivits, lösningsrätt enligt

68—70 §§ skall äga rum, även om fall som avses i 68 § ej är för handen.

I)e sakkunnigas förslag.

De sakkunniga ha verkställt utredning angående befintliga samlingslokaler

i riket och därvid funnit, att ett avsevärt antal lokaler stå på ofri grund. Av

6,462 samlingslokaler, om vilka uppgift lämnats till de sakkunniga, äro enligt

lämnade upplysningar 898 belägna å ofri grund. Av dessa äro flertalet belägna

på landsbygden. Det allmänna äger 368 av nämnda 898 lokaler. I

flertalet av dessa fall synes det vara fråga om kommunal lokal, som uppförts

på ecklesiastik jord. Av de 530 lokaler, som uppgivits tillhöra enskild ägare,

ha 214 rubricex-ats som ordenshus, 80 som folkets hus och 67 som bygdegårdar.

Anledningen till att lokalens ägare ej förvärvat tomtmarken har

i 171 fall uppgivits vara att marken ej varit lill salu. 1 63 fall har tomtmarken

ej kunnat förvärvas på grund av brist på tillgångar och i 75 fall har uppgivits,

alt ingen önskan örn markförvärv finnes.

Beträffande missionshusen, vilka ej inräknats i nyssnämnda antal samlingslokaler,

har uppgivits alt av 4,870 missionshus å landsbygden 415 stå å

ofri grund.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

Vissa föreningar som sakna egen lokal ha uppgivit att det är omöjligt att

förvärva tomtmark för uppförande av samlingslokal.

I betänkandet framhålles, att vid behandlingen av de lagförslag, vilka så

småningom ledde till antagandet av vår nu gällande expropriationslag, meningarna

skurö sig särskilt starkt i frågan om expropriation av mark till samlingslokaler.

De bestämmelser härom, vilka inflöto i lagen, bure genom sin

restriktiva karaktär tydliga spår av det motstånd som mötte tanken att medgiva

expropriation till förmån för det enskilda föreningslivet samt ideella och

sociala ändamål överhuvud taget. Lagen öppnade visserligen möjlighet till

att annan än kronan tillhörig fastighet genom expropriation toges i anspråk.

Bärare av expropriationsrätt kunde emellertid i ifrågavarande fall endast

vara — förutom kommun eller municipalsamhälle — aktiebolag eller registrerad

förening, och en sådan juridisk person vore efter expropriationen underkastad

särskild statlig kontroll ävensom skärpta bestämmelser rörande lösningsrätt

för den tidigare markägaren. Expropriationsrätt för ändamålet kunde

slutligen beviljas endast i fråga om »obebyggd mark belägen å sådan ort på

landet, varest särskild svårighet att genom avtal förvärva erforderlig mark

visas möta på grund därav att all jord inom ett vidsträckt område tillhör

samme eller ett fåtal ägare».

Till belysning av frågan, hur bestämmelserna verkat, ha de sakkunniga

undersökt, i vilken utsträckning och med vilket resultat ansökningar gjorts

om rätt till expropriation för det i 1 § 8 expropriationslagen omförmälda ändamålet.

Därvid har befunnits, att allenast fyra dylika ansökningar avgjorts av

Kungl. Majit samt att allenast en av dessa ansökningar vunnit bifall. De sakkunniga

ha med anledning härav uttalat, att orsaken till bestämmelsernas

ringa tillämpning ingalunda syntes vara, att det enskilda föreningslivet kunnat

på frivillighetens väg i önskvärd utsträckning förvärva mark för sitt lokalbehov.

Att icke mindre än 530 i enskild ägo befintliga samlingslokaler för

profana ändamål samt 415 missionshus stöde på ofri grund syntes tydligt utvisa,

att föreningslivet fortfarande hade att kämpa mot ofta oövervinneliga

svårigheter då det gällde att på ett betryggande sätt tillgodose sitt lokalbehov.

För de ideella rörelserna av olika slag, som hade sin verksamhet förlagd till

dessa lokaler, måste det mången gång vara förenat med betydande olägenheter

att vara eller kunna bliva i ena eller andra hänseendet beroende av markägaren,

och i dessa fall kunde den omständigheten att lokalägaren icke jämväl

vore ägare till marken knappast tyda på annat än att denna ej kunnat

förvärvas, vare sig genom köp på rimliga villkor eller genom expropriation.

En dylik förmodan vunne också bekräftelse genom de uppgifter som lämnats

rörande anledningen till att vederbörande lokalägare icke förvärvat tomtmarken.

Ehuru närmare upplysningar därom icke förelåge, hade vidare säkerligen

förekommit fall, där planerade byggen för samlingslokaler icke kommit

till stånd, enär lämplig mark ej stått att på skäliga villkor erhålla vare sig

genom köp eller nyttjanderättsavtal samt förutsättningar för ett expropriationsförfarande

icke heller varit för handen.

De sakkunniga ha framhållit, att förefintligheten av ett fritt och rikt för
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

7

grenat föreningsliv och kulturellt liv överhuvud taget måste anses som en av

grundvalarna för ett demokratiskt samhälle. I den mån yttre hinder stöde i

vägen för en dylik samhällsgagnande och för medborgarnas trivsel betydelsefull

verksamhets ändamålsenliga bedrivande borde dessa hinder såvitt möjligt

och under hänsynstagande till andra berättigade intressen undanröjas

Vår gällande expropriationslag kunde visserligen sägas i någon mån ge uttryck

åt den nu uttalade uppfattningen, då den bland expropriationsändamålen

även upptoge förvärv av mark till samlingslokaler. Lagens bestämmelser

härutinnan vore emellertid så restriktivt hållna, att nämnda expropriationsändamål

med fog kunde sägas vara placerat i lägre klass än de övriga.

En dylik deklassering syntes icke överensstämmande med numera gängse

betraktelsesätt i vårt land.

Sedan de sakkunniga erinrat om lagstiftningen angående inlösen av område

som upplåtits under nyttjanderätt, ha de uttalat, att det syntes rätt och

billigt att även för ägaren av en samlingslokal å ofri grund möjlighet öppnas

att inlösa den av honom nyttjade marken. Av såväl systematiska som andra

skäl borde dock bestämmelser härom icke införas i ensittarlagen utan sammanföras

med expropriationslagens stadganden angående expropriation av

mark till uppförande av samlingslokaler. Detta tillägg borde emellertid ske

med beaktande av de stadganden som i ensittarlagen meddelats rörande av

denna lag reglerade förhållanden.

Med anledning av det anförda ha de sakkunniga uppgjort förslag till lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation.

En närmare redogörelse för utformningen av detta förslag lämnas å

sid. 7—10 i propositionen nr 162.

över de sakkunnigas betänkande ha efter remiss avgivits yttranden av ett

flertal myndigheter och organisationer. För innehållet i yttrandena, såvitt

angår förslaget örn ändring i expropriationslagen, redogöres å sid. 10—13 i

sistnämnda proposition.

Föredragande departementschefen, statsrådet Westman, har i samband

med remiss till lagrådet anfört följande.

»Den verkställda utredningen har visat, att behov föreligger av ökad

möjlighet att erhålla rätt till expropriation av mark för samlingslokaler.

Det har bland annat upplysts, att ett ej obetydligt antal lokaler äro uppförda

på ofri grund. Säkerligen är det mången gång synnerligen angeläget för lokalens

ägare att i sådant fall kunna trygga dess bestånd genom att förvärva

äganderätten till marken.

De sakkunniga ha med hänsyn till sistnämnda fall till en början föreslagit

en ändring av 1 § 8 i lagen för att utmärka att expropriation må äga

rum även örn lokalen i fråga redan finnes uppförd. Enligt den nuvarande

lydelsen av nämnda punkt må expropriation äga rum allenast av mark »till

uppförande» av samlingslokal. Nämnda ändring synes vara lämplig. I ett yttrande

har därjämte hemställts om förtydligande av lagen för att angiva,

att även lokaler enbart för gudstjänst inbegripas. En sådan jämkning torde

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

böra vidtagas, därvid med gudstjänst bör jämställas annan andaktsövning.

I 102 § första stycket stadgas nu, att expropriationsrätt för ändamål som i

1 § 8 sägs må tillerkännas kommun, municipalsamhälle, aktiebolag och registrerad

förening. De sakkunniga ha i sitt förslag intagit bestämmelse, att

jämväl stiftelse må komma i fråga. Denna utvidgning synes icke behöva

väcka betänkligheter. I ett par yttranden har därjämte yrkats, att expropriationsmöjligheten

måtte komma att gälla jämväl till förmån för andra

sammanslutningar än aktiebolag och registrerad förening. De skäl som anförts

till stöd för detta yrkande kunna icke frånkännas berättigande. Väl

gives ideell förening redan nu en möjlighet att erhålla rätt till expropriation,

nämligen om den efter förordnande av Konungen jämlikt 102 § andra

stycket registreras enligt vad örn ekonomisk förening stadgas. Detta

tillvägagångssätt kan dock ofta vara praktiskt ogenomförbart. På grund

härav torde kravet på att förening skall vara registrerad böra uteslutas.

Härigenom beredes bland annat religiösa sammanslutningar möjlighet att

erhålla expropriationsrätt. I stället för nämnda särskilda villkor för föreningar

torde emellertid i lagen lämpligen böra införas en gemensam

bestämmelse för aktiebolag, förening och stiftelse, varav framgår att expropriation

må beviljas endast om bolaget, föreningen eller stiftelsen kan antagas

komma att för framtiden fullfölja ändamålet med expropriationen på

ett ur allmän synpunkt gagneligt sätt. Om en sådan bestämmelse meddelas,

synes man kunna undvara det av de sakkunniga föreslagna villkoret, att rätt

till expropriation må medgivas stiftelse allenast om den står under länsstyrelses

tillsyn. Frågan, huruvida stiftelsen står under erforderlig tillsyn, skall

tydligen redan på grund av den av mig föreslagna mera omfattande föreskriften

prövas av Konungen.

Uteslutes bestämmelsen i första stycket av 102 § om att endast förening

som är registrerad må erhålla rätt till expropriation, bör jämväl uteslutas

bestämmelsen i andra stycket om att Konungen äger förordna, att å ideell

förening skall tillämpas vad örn ekonomisk förening stadgas.

Enligt 104 § i nu gällande lag må expropriation för ändamål som i 1 § 8

sägs ej beviljas i fråga örn annat än obebyggd mark belägen å sådan ort på

landet, varest särskild svårighet att genom avtal förvärva erforderlig mark

visas möta på grund därav att all jord inom ett vidsträckt område tillhör

samme eller ett fåtal ägare. Dessa inskränkande bestämmelser skulle helt

utgå enligt de sakkunnigas förslag. Med anledning härav har i flera yttranden

framhållits, att behovet av en utvidgning av expropriationsrätten på

denna punkt gjort sig gällande allenast då sökanden redan innehar byggnad

för ändamålet och denna är belägen på ofri grund. Det har i ett yttrande

också framställts anmärkning mot att expropriation av mark skulle kunna

äga rum, då markens ägare själv innehar byggnad därå.

Den omständigheten att rätt till expropriation inom vissa gränser må medgivas

innebär helt naturligt icke, att Konungen skulle vara nödsakad att

inom den angivna ramen utan åtskillnad bifalla ansökningar härom. Även

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24. y

frånsett att Konungen enligt inledningsstadgandet i 1 § i lagen skall pröva

att expropriationen är nödig, har Konungen rätt att avslå en ansökan om

expropriation, därest bifall därtill i det särskilda fallet framstår såsom mindre

lämpligt. Oaktat en prövning av denna art bör äga rum i varje ärende, torde

det vara påkallat att i fråga örn expropriation för samlingslokaler viss begränsning

alltjämt stadgas i lagen, nämligen för det fall att ansökan om

expropriation göres av aktiebolag, förening eller stiftelse. När ansökan göres

av kommun eller municipalsamhälle, synes det vara tillfyllest med lagens

allmänna villkor. För aktiebolag, förening och stiftelse torde däremot lämpligen

kunna föreskrivas, att expropriation ej må äga rum, med mindre antingen

inom orten särskild svårighet möter att genom avtal förvärva erforderlig

mark eller ock sökanden redan för ändamålet innehar byggnad av

större värde å annans mark och dess bibehållande därstädes finnes lämpligt

med hänsyn till förhållandena på platsen. Ett stadgande av detta innehåll

synes böra upptagas såsom första stycke i 103 §. Vad härefter angår

frågan om expropriation av mark som ägaren bebyggt lärer något undantagsstadgande

för sådant fall icke erfordras. Det är tydligt, att redan den

större ersättning som i så fall skall utgå utgör ett avhållande moment. Att

varje slags byggnad som tillhör markens ägare skulle få hindra expropriation

synes för övrigt ej tillfredsställande. Det torde därför böra överlämnas

åt Konungen att avgöra, huruvida expropriationsrätt i särskilda fall må kunna

beviljas oaktat bebyggelse finnes.

Med anledning av vad lantmäteristyrelsen anfört vill jag framhålla, att

Konungen givetvis bör tillse, att vid expropriation av mark inom stadsplan

eller byggnadsplan hänsyn tages till planbestämmelserna och tomtindelningen

samt att i övrigt bör tagas hänsyn till lämplig fastighetsbildning.

Enligt 5 § tredje stycket i lagen har Konungen att, om särskilda bestämmelser

prövas erforderliga för att trygga fastighetens användning för det avsedda

ändamålet, meddela bestämmelser i detta hänseende. Efterlevnaden

därav skall övervakas av länsstyrelsen. Det är angeläget att, när medgivande

lämnas till expropriation av mark för samlingslokal, sådana bestämmelser

som nu nämnts meddelas. I motiven till expropriationslagen förutsättes också

att Konungen icke skall underlåta detta vid beviljande av expropriationsrätt

för ifrågavarande ändamål. Skulle den exproprierade fastigheten komma att

i väsentlig omfattning användas för annat ändamål än det avsedda, kan visserligen

marken redan enligt lagens bestämmelser i 68 § återlösas. Särskilda

föreskrifter som enligt 5 § tredje stycket meddelas angående fastighetens användning

medföra emellertid på flera sätt större trygghet för att fastigheten

ej användes på obehörigt sätt. Enligt 105 § skall sålunda lösningsrätt som

stadgas i 68 § inträda så snart fastighet, som exproprierats för samlingslokal,

blivit använd i strid mot dylika föreskrifter. Beträffande värdet av lösningsrätten

må anmärkas, att den som begagnar sig därav enligt 68—70 §§ icke

är pliktig att lösa byggnad som ej ingick i expropriationen. Meddelandet av

särskilda föreskrifter medför också den fördelen alt för den exproprierande

tydligt påpekas vad lian har att iakttaga. Däri kan t. ex. med hänsyn till om
milling

till riksdagens protokoll U)''i2. !) sunil 2 avd. Nr 21. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

Ut shott et.

ständigheterna i förekommande fall uttryckligen förbjudas, att fastigheten

användes för offentlig dans eller andra nöjestillställningar som störa omgivningen

eller för affärsändamål eller i annat syfte, för vilket expropriation ej

skulle ha medgivits. Slutligen är att märka, att föreskrifter som meddelats

enligt 5 § tredje stycket bliva tillämpliga även efter utgången av den tid, tjugu

år från expropriationen, inom vilken lösningsrätt må göras gällande.

I 103 § föreskrives nu beträffande aktiebolag och förening, att expropriationsrätt

för ändamål som i 1 § 8 avses ej må beviljas utan att i bolagsordningen

eller föreningens stadgar intagits noggrann uppgift å ändamålet för

bolaget eller föreningen, varjämte stadgas visst förbud att ändra bolagsordningen

eller stadgarna och länsstyrelsen ålägges att övervaka efterlevnaden

av meddelade bestämmelser. Dessa stadganden torde med viss redaktionell

jämkning böra utvidgas att gälla jämväl stiftelser.

Under 104 § ha de sakkunniga i sitt förslag upptagit bestämmelser i syfte

att hindra, att den, som innehar annans mark under nyttjanderätt och söker

rätt till expropriation därav, skall nödgas avflytta innan expropriationsfrågan

blivit slutligt avgjord. I denna del torde böra göras den jämkningen

i förslaget, att stadgandena i fråga begränsas till det fall att sökanden äger

byggnad på annans grund.

Beträffande själva expropriationsersättningens belopp i fall, då området

förut innehaves under nyttjanderätt, ha de sakkunniga i paragrafen upptagit

en bestämmelse, att vid uppskattning av områdets värde hänsyn icke må

tagas till förbättring, vilken området vunnit genom arbete eller kostnad som

sökanden eller föregående innehavare, vars rätt övergått å denne, nedlagt

å området utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller

uppenbarligen varit förutsatt. Mot denna bestämmelse synes ej något vara

att erinra.

I 105 § ha de sakkunniga endast föreslagit en följdändring som torde böra

iakttagas.

De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 januari 1943.»

Jämlikt 1917 års expropriationslag kan rätt till expropriation beviljas,

bland annat, för att bereda befolkningen eller en väsentlig del därav å en

ort mark till uppförande av byggnad för överläggningar eller föredrag i allmänna

frågor eller åsyftande vissa ideella ändamål av synnerlig vikt. Tilllämpligheten

av stadgandet härom, vilket återfinnes i 1 § 8, begränsas emellertid

genom vissa under 102—105 §§ intagna särskilda bestämmelser. I 105 §

har bland annat såsom anledning till lösningsrätt, vilken enligt lagens allmänna

regler i vissa fall tillkommer förutvarande ägaren av fastigheten, ytterligare

upptagits, att den exproprierande överlåtit fastigheten å annan.

Genom propositionen nr 162 har framlagts förslag till ändring av sålunda

gällande bestämmelser angående expropriation av mark för samlingslokaler

i syfte att i vidgad utsträckning tillgodose föreningslivets behov av lämplig

mark till dylika lokaler. Förslaget innefattar till en början vissa jämkningar

i 1 § 8 av lagen i huvudsak för att utmärka, att expropriation må ske även

örn samlingslokal redan finnes uppförd på området i fråga. I samband här
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

11

med skall enligt förslaget upphävas en i den nuvarande 104 § intagen bestämmelse,

att expropriationsrätt för ändamål, som i 1 § 8 sägs, må beviljas

endast beträffande obebyggd mark. Jämväl i övrigt föreslås att de i 102—

104 §§ givna särbestämmelserna i vissa hänseenden uppmjukas. Sålunda avses

att utvidga kretsen av de juridiska personer, vilka vid sidan av kommun och

municipalsamhälle ensamma äga att beviljas expropriationsrätt, till att omfatta,

förutom aktiebolag och registrerad förening, jämväl annan förening

samt stiftelse. I fråga örn 105 § har icke ifrågasatts någon saklig ändring.

Enligt utskottets mening måste det för föreningslivet och det kulturella

livet överhuvud taget vara av stor betydelse att äga tillgång till samlingslokaler,

vilka uppfylla rimliga anspråk på ändamålsenlighet och trevnad. Härvid

gör sig bland annat gällande behovet av lämplig mark till byggnader för berörda

ändamål. Enligt vad den föreliggande utredningen utvisar kunna helt

visst svårigheter understundom möta att på frivillighetens väg förvärva sådan

mark. Meddelade expropriationsbestämmelser hava hittills ej heller visat

sig tillfyllest, för att därigenom ifrågavarande olägenheter skulle i önskvärd

omfattning undanröjas. Utskottet har därför, i likhet med departementschefen,

funnit att behov föreligger av ökad möjlighet att erhålla rätt

till expropriation av mark för samlingslokaler. Det förslag, som i sådant

syfte framlagts genom propositionen, är enligt utskottets åsikt väl ägnat att

läggas till grund för ändrad lagstiftning i ämnet.

Såsom förut nämnts innehåller 105 § det stadgandet, att förutvarande ägaren

må lösa fastigheten åter för den händelse den exproprierande överlåter

fastigheten till annan. I anledning av att nämnda stadgande kunde bliva

tillämpligt jämväl för det fall, att överlåtelse sker till rättssubjekt, vilket

fullföljer väsentligen samma syfte som den exproprierande, ha inom utskottet

framförts vissa betänkligheter mot bestämmelsen i fråga. Med hänsyn

till att enligt lagens allmänna bestämmelser lösningsrätt icke under några

förhållanden må göras gällande sedan tjugu år förflutit från det expropriationen

fullbordats, synes emellertid någon undantagsbestämmelse för här

berörda fall icke vara erforderlig.

På sätt utskottet anfört i sitt denna dag avgivna utlåtande, nr 23, har utskottet

icke haft något att erinra mot det i propositionen nr 8 framlagda förslaget

till ändringar i 1 och 108 §§ expropriationslagen i syfte att införa rätt

till expropriation av kulturhistoriskt synnerligen märkliga byggnader.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet —- som finner förevarande

båda förslag till ändringar i expropriationslagen böra sammanslås

till en författning i ämnet — hemställa,

att riksdagen, i anledning av dels propositionen nr 162 med

förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den

12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation, dels ock propositionen

nr 8, i vad sistnämnda proposition avser därigenom

framlagt förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och

108 §§ expropriationslagen, mätte för sin del antaga följande

förslag till

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn

expropriation.

Härigenom förordnas, att 1, 102—105 och 108 §§* lagen den 12 maj 1917

om expropriation ävensom rubriken före 102—105 §§ och rubriken före 108 §

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Fastighet, som — — — tryggade bostadsförhållanden;

8. för att bereda befolkningen eller en väsentlig del därav å en ort mark

till byggnad för överläggningar eller föredrag i allmänna frågor eller åsyftande

folkbildning, nykterhetens främjande eller annat därmed jämförligt ideellt

ändamål av synnerlig vikt eller till byggnad för gudstjänst eller annan andaktsövning;
9.

för åstadkommande---sandflykt förebygges;

11. för att i kronans ägo överföra jordområde av synnerligen märklig naturbeskaffenhet,

för dess avsättande såsom naturminnesmärke;

12. för att bevara kulturhistoriskt synnerligen märklig byggnad eller synnerligen

märklig fast fornlämning som ej kan tryggas på annat sätt eller bereda

erforderligt utrymme däromkring;

13. för linbana, som är behövlig för ett företag av större gagn för orten;

eller

14. för tillgodoseende av fjällrenskötselns behov.

Särskild rätt---till nationalpark.

9. Särskilda bestämmelser örn expropriation av mark för samlingslokaler.

102 §.

Rätt till expropriation för ändamål, som i 1 § 8 sägs, må ej beviljas annan

än kommun eller municipalsamhälle, inom vars område marken är belägen,

eller aktiebolag, förening eller stiftelse, som kan antagas komma att för framtiden

fullfölja ändamålet på ett ur allmän synpunkt gagnelig! sätt.

103 §.

Expropriationsrätt för ändamål, som i 1 § 8 avses, må ej beviljas aktiebolag,

förening eller stiftelse utan så är att inom orten särskild svårighet möter

att genom avtal förvärva erforderlig mark eller ock sökanden äger på

området uppförd byggnad av större värde och dess bibehållande i framtiden

finnes lämpligt med hänsyn till förhållandena på platsen.

Aktiebolag, förening eller stiftelse må ej heller erhålla expropriationsrätt, med

mindre i bolagsordningen, föreningens stadgar eller de för stiftelsen gällande

föreskrifterna intagits noggrann uppgift å ändamålet för bolaget, föreningen

1 Senaste lydelse av 1 § se 1937: 154 och av 108 § se 1941: 882.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

13

eller stiftelsen; och må bolagsordningens eller stadgarnas bestämmelser eller

för stiftelsen gällande föreskrifter härom ej ändras utan Kungens medgivande,

så länge bolaget, föreningen eller stiftelsen är ägare av fastighet, som genom

expropriationen förvärvats. Konungens befallningshavande äge tillse, att

dylika bestämmelser eller föreskrifter, vilka ej må ändras utan Konungens

medgivande, varda efterlevda.

104 §.

Sökes för ändamål, som i 1 § 8 sägs, rätt till expropriation av mark, som

sökanden innehar med nyttjanderätt och varå honom tillhörig byggnad finnes

uppförd, äger Konungen förordna, att sökanden icke må mot sitt bestridande

förpliktas att avflytta tidigare än å den fardag, som infaller näst efter

det ansökningen blivit prövad. Bifalles ansökningen, äger sökanden, utan hinder

av vad eljest skulle gälla, kvarsitta i avvaktan att expropriationen fullbordas

eller, om expropriationsrätten upphör eller förverkas, till den fardag,

som infaller näst därefter.

Därest på grund av vad i första stycket stadgas sökanden sitter kvar utöver

den dag, då nyttjanderätten eljest skolat upphöra, njute jordägaren skälig ersättning

som, där överenskommelse ej träffas, bestämmes av domstol. Kommer

expropriation ej till stånd och är sökandens rätt att bortföra byggnaden

eller annat, som han påkostat, enligt avtal eller bestämmelse i lag begränsad

till viss tid efter nyttjanderättens upphörande, varde tiden för bortförandet

räknad från den dag, då marken skall avträdas.

Exproprieras det med ansökningen avsedda området, må vid uppskattning

av dess värde hänsyn icke tågås till förbättring, vilken området vunnit genom

arbete eller kostnad, som sökanden eller föregående innehavare, vars rätt

övergått å denne, nedlagt å området utöver vad honom ålegat enligt vad vid

upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.

105 §.

Har fastighet, som exproprierats för det i 1 § 8 angivna ändamål, överlåtits

å annan ägare eller använts i strid mot bestämmelse, som avses i 5 § tredje

stycket, eller har sådan av aktiebolag, förening eller stiftelse exproprierad

fastighet i avsevärd mån använts för annat ändamål än i bolagsordningen,

stadgarna eller de för stiftelsen gällande föreskrifterna angivits, skall även

om fall som avses i 68 § ej är för handen, lösningsrätt äga rum enligt vad i

68—70 §§ sägs.

11. Särskilda bestämmelser örn expropriation av naturminnesmärke,

kulturhistoriskt märklig byggnad eller fördämning.

108 §.

Fråga örn---av vetenskapsakademien.

Fråga örn expropriation för att bevara kulturhistoriskt märklig byggnad

eller fast fornlämning eller örn expropriation av mark omkring sådan bygg
Dilumg

lill riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr 24. 3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

nåd eller fornlämning må väckas endast av riksantikvarien. Sådan expropriation

må äga rum endast till förmån för kronan, kommun eller sådan förening

eller stiftelse, vars huvudsakliga uppgift är ägnad kulturminnesvård och som

kan på ett betryggande sätt ansvara för egendomen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Stockholm den 28 april 1942.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Löfvander, Forslund, Olof Carlsson,

Sten, Beck-Friis* och Näslund;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Hage*, fröken Andersson, herrar

Olovson d Västerås, Hallagård, Pettersson i Hällbacken* Larsson i Östersund och Jansson

i Hällefors.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

4215»!

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1942:196 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 a1 i texten