Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939

1942-04-28 · 12 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 10 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1942:25, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

1

Nr 25.

Ankom till riksdagens kansli den 28 april 1942 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till

lag om ändring i vissa delar av allmänna förfogandelagen

den 22 juni 1939 (nr 293) samt örn fortsatt giltighet

av lagen.

Genom en den 6 mars 1942 dagtecknad proposition, nr 173, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändring i vissa delar av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939

(nr 293) samt örn fortsatt giltighet av lagen.

Härigenom förordnas dels att 22, 23, 25 och 27 §§ allmänna förfogandelagen

den 22 juni 1939, vilken jämlikt lag den 13 juni 1941 (nr 394) gäller

till och med den 30 juni 1942, skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande

angives, dels att i lagen skola såsom 28 och 29 §§ införas de under

nämnda paragrafbeteckningar nedan intagna bestämmelserna, dels att nuvarande

28 och 29 §§ skola betecknas 30 och 31 §§, dels ock att lagen i sålunda

ändrat skick skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1943.

22 §.

Det åligger en var att vid förfrågan av länsstyrelse eller polismyndighet

eller av kristidsmyndighet, som Konungen bestämmer, lämna upplysning,

huruvida och i vilken myckenhet han innehar förnödenhet, som avses i 2 §,

eller i vad mån han frambringat, tillverkat, berett eller iståndsatt förnödenhet,

som avses i 5 §, eller framställer elektrisk kraft vid anläggning, som

avses i 7 §.

Vägrar någon---äga tillämpning.

23 §.

Ilar någon med vetskap därom, att föreskrift meddelats enligt 2, 3, 4, 5, 6

eller 7 §, olovligen förfogat över, undanstuckit, skadat eller förstört förnödenhet

eller annat, som föreskriften avser, eller underlåtit atl fullgöra honom

enligt 11 § åliggande skyldighet att taga hand örn sådan förnödenhet eller

eljest åsidosatt vad på honom ankommer lill fullgörande av föreskriften eller

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr 25. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

av bestämmelser, som meddelats med stöd av denna lag, straffes med dagsböter

eller fängelse. Är brottet med hänsyn till omständigheterna att anse

såsom grovt, vare straffet fängelse eller straffarbete i högst två år. Vid bedömande

huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, örn gärningen avsett

egendom av betydande myckenhet eller omfattning.

Lag samma---angivna förhållanden.

25 §.

Fälles någon till straff enligt 23 §, skall domstolen, där ej särskilda förhållanden

till annat föranleda, förklara egendom som undanhållits eller, där

överlåtelse av egendomen skett, gods eller penningar, som den tilltalade i

samband med överlåtelsen mottagit, förverkade eller, örn egendom som sålunda

skolat förklaras förverkad ej kan tillrättaskaffas, förplikta honom att

utgiva ersättning för egendomens värde.

27 §.

Har föreskrift örn avstående av förnödenhet ännu ej blivit gällande mot

ägaren eller innehavaren vid tid, då tillämpning av bestämmelserna i 2—22

§§ upphör, vare föreskriften utan verkan. Beslag enligt 3 § och förfogande

enligt 4, 5, 6 eller 7 § gäde ej längre än till nyss angivna tid, där ej annat

följer av vad i 28 eller 29 § stadgas. I fråga om ersättning, vartill någon

enligt denna lag är berättigad vid nämnda tid, eller för upplåtelse, som därefter

gäller, skola lagens bestämmelser fortfarande äga tillämpning.

28 §.

Då fastighet, vars jord befunnits uppenbarligen vanhävdad, på grund av

föreskrift enligt 4 § upplåtits för drivande av jordbruk, skall upplåtelsen

gälla under bestämd tid, dock högst tio år.

När fastigheten tillträdes eller avträdes, skall på kronans bekostnad hållas

syn; och gäde om syneförrättningen och klander därav vad som stadgas med

avseende å jordbruksarrende i allmänhet. Finnes fastigheten vid avträdet

vara i bättre skick än vid tillträdet, åge kronan för det belopp, vartill den

genom förbättringen uppkomna värdestegringen vid avträdessynen uppskattas,

rätt tid betalning ur fastigheten enligt vad nedan sägs, dock endast såvitt

fråga är örn nödig förbättring. Har avdrag för förbättring gjorts vid bestämmande

av den ersättning, som tillkommer jordägaren i anledning av fastighetens

ianspråktagande, skall anteckning därom göras i synehandlingen; och

åge kronan icke rätt tid betalning ur fastigheten för vad sålunda guldits. Vid

tillämpning av vad i detta stycke stadgas skall byggnad eder annan anläggning,

som för kronans räkning utförts under upplåtelsetiden, räknas såsom

tillbehör tid fastigheten, örn kronan tid jordägaren avstår sin rätt tid byggnaden

eder anläggningen.

Vid avträdessynen skall förfallodag bestämmas för belopp, för vilket kronan

enligt andra stycket äger njuta betalning. Beloppet skall utgå med

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

3

samma förmånsrätt som avgäld av fast egendom, varom i 17 kap. 6 § handelsbaden

stadgas, där beloppet ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen.

Örn så finnes lämpligt, må beloppet fördelas å flera förfallodagar.

Klandras synen av jordägaren, varde förfallotiden för kronan tillkommande

belopp bestämd av domstolen. Vinner synen laga kraft mot jordägaren,

åge kronan på grund av synehandlingen för förfallet belopp erhålla

utmätning av fastigheten.

Konungen äger, där det finnes skäligt, medgiva nedsättning av belopp som

enligt andra stycket tillkommer kronan.

Örn fastighetens ianspråktagande samt angående avträdessynen skola anteckningar

göras i intecknings- eller fastighetsboken enligt de närmare föreskrifter

Konungen meddelar.

29 §.

Har fastighet enligt denna lag tagits i anspråk av annan orsak än i 28 §

sägs, skall upplåtelsen, där det finnes påkallat av särskilda skäl, gälla under

bestämd tid, dock högst fem år. Vad nu sagts örn fastighet skall ock tilllämpas

å byggnad eller anläggning, som ej är tillbehör till fast egendom.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Vad i 27—29 §§ stadgas rörande upplåtelse av fastighet, byggnad eller

anläggning för bestämd tid och rörande ersättning skall äga giltighet även

efter det allmänna förfogandelagen upphört att gälla.

Bestämmelserna i 28 § örn kronans rätt till ersättning skola icke gälla, där

upplåtelsen ägt rum före denna lags ikraftträdande.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för förslaget, får utskottet, i den

mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Förlängning av giltighetstiden.

Allmän förfogandelag utfärdades den 22 juni 1939 (nr 293) och gällde

ursprungligen till och nied den 31 mars 1940. Lagens giltighetstid har förlängts

genom lagar den 30 mars 1940 (nr 1(58) och den 13 juni 1941 (nr 394),

sista gången för tiden till och med den 30 juni 1942. 1 samband med förlängningarna

av giltighetstiden hava vissa ändringar vidtagits i lagen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Bergquist, har i proposiIionen

framhållit, att under rådande iörhållanden förelåge uppenbarligen

alltjämt behov av det Kungl. Majit genom allmänna förfogandelagen lärn
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

nade bemyndigandet att, där viktiga samhällsintressen det kräva, genomföra

förfoganden som i lagen avses. Lagens giltighetstid torde därför böra ytterligare

utsträckas, förslagsvis till och med den 30 juni 1943.

Ändringar i straff- och förverkandebestämmelserna m. lii.

Enligt 23 § första stycket allmänna förfogandelagen gäller, att den som

med vetskap därom, att föreskrift meddelats örn förfogande över egendom,

olovligen förfogat över, undanstuckit, skadat eller förstört förnödenhet eller

annat, som föreskriften avser, eller underlåtit att fullgöra honom enligt lagen

åliggande skyldighet att taga hand om sådan förnödenhet eller eljest åsidosatt

vad på honom ankommer till fullgörande av föreskriften eller av bestämmelser,

som meddelats med stöd av lagen, skall straffas med dagsböter eller

fängelse. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete

i högst två år dömas. Enligt 23 § andra stycket gälla enahanda straffbestämmelser

med avseende å det fall, att någon vid förfrågan, som länsstyrelse

eller polismyndighet enligt 22 § gjort angående innehav av förnödenhet

m. m., vägrat att lämna upplysning eller ock vid sådan förfrågan eller i samband

med undersökning eller granskning, som verkställts med stöd av 22 §,

sökt vilseleda myndigheten. Vidare gäller enligt 25 § att, där någon fälles

till straff enligt 23 §, domstolen må efter ty skäligt finnes förklara egendom,

som undanhållits, förverkad eller, örn den ej kan tillrättaskaffas, förplikta

den dömde att utgiva ersättning för egendomens värde.

Föredragande departementschefen har anfört bland annat följande:

»Vid anmälan förut denna dag av fråga angående vissa ändringar i gällande

bestämmelser rörande straff för olovlig överlåtelse av ransonerad vara,

m. m. har jag i olika hänseenden föreslagit skärpning av de nämnda straffbestämmelserna.

Enligt vad jag sålunda föreslagit skulle straffet för olovlig

överlåtelse av ransonerad vara, därest omständigheterna vöre försvårande,

bestämmas till fängelse eller straffarbete i högst två år; vid bedömande huruvida

omständigheterna vore försvårande skulle särskilt beaktas, bland annat,

om gärningen avsett betydande myckenhet av varan. Därest den olovliga

överlåtelsen tillika innebure brott mot allmänna förfogandelagen, skulle

enligt förslaget de förenämnda straffbestämmelserna icke vinna tillämpning,

utan skulle för sådant fall straffet utmätas enligt förfogandelagen.

Med den ändring av straffskalan i fråga om överträdelser av ransoneringsförfattningarna,

som sålunda föreslagits, kommer emellertid denna straffskala

att i visst hänseende bliva strängare än förfogandelagens; enligt sistnämnda

lag må nämligen för överträdelser av lagens bestämmelser dömas

till dagsböter eller fängelse (intill två år) ävensom, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande, till straffarbete i högst två år. Såsom jag anförde

vid anmälan av förenämnda fråga örn ändring av straffbestämmel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andia lagutskottets utlåtande Nr 25. o

serna för brott mot ransoneringsförfattningarna, är en dylik olikhet uppenbarligen

icke tillfredsställande, detta i all synnerhet örn straffet i de fall,

där gärningen innefattar brott mot såväl ransoneringsförfattning som förfogandelagen,

skall utmätas allenast jämlikt sistnämnda lag. Jag anförde

vidare, att det därför syntes erforderligt att motsvarande ändring vidtoges

i allmänna förfogandelagen, så att fängelse eller straffarbete jämväl enligt

denna lag utdömdes så snart omständigheterna vore försvårande. Jag anhåller

nu att få framlägga förslag örn sådan ändring. I överensstämmelse

med vad som föreslagits i fråga örn brott mot ransoneringsförfattningarna

torde sålunda böra i 23 § allmänna förfogandelagen stadgas, att för brott,

som i nämnda paragraf avses, straffet skall där omständigheterna äro försvårande

bestämmas till fängelse eller straffarbete i högst två år. Innebörden

av den föreslagna ändringen är dels att straffarbete införes i stiaffskålan

även med avseende å sådana fall, där omständigheterna visserligen äro

försvårande men likväl icke kunna betecknas som synnerligen försvarande,

dels ock att straffskalan begränsas nedåt, i vad angår de svårare fallen

av överträdelser av lagens stadganden; där omständigheterna äro föisvårande,

skall överträdelsen alltså icke kunna sonas med böter. I huvudsaklig

överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande brott mot

ransoneringsförfattningarna torde vidare böra stadgas, att vid bedömande

huruvida omständigheterna äro försvårande särskilt skall beaktas, örn

gärningen avsett egendom av betydande myckenhet eller omfattning.

Den föreslagna skärpningen av straffskalan har aktualiserats av önskvärdheten

att vinna överensstämmelse mellan förfogandelagens straffskala och

den straffskala, som föreslagits med avseende å brott mot ransoneringsförfattningarna.

Emellertid lärer det även i övrigt vara befogat med en dylik

skärpning. I nuvarande försörjningsläge äro nämligen de grövre fallén

av överträdelser av förfogandelagen att anse såsom brott av allvarlig beskaffenhet

och självfallet är det för folkförsörjningen av betydande intresse

att denna uppfattning på ett påtagligt sätt kommer till uttryck i straffbestämmelserna.

Enligt 25 § allmänna förfogandelagen gäller att, då någon fälles till straff

enligt 23 § samma lag, domstolen md, efter ty skäligt finnes, förklara egendom

som undanhållits förverkad eller, om den ej kan tillrättaskaffas, föiplikta

den tilltalade att utgiva ersättning för egendomens värde. Dessa bestämmelser

äro, såsom av det förut anförda framgår, mildare än de föiverkandc-

och ersättningsregler, som gälla med avseende å olovlig överlåtelse

av ransonerad vara.

Självfallet innebära de möjligheter till ekonomisk vinning, som i ett skärpt

försörjningsläge kunna uppkomma genom överträdelser av förfogandelagens

bestämmelser, en viss lockelse till dylika överträdelser. Denna lockelse kan

medföra, att verkningarna av straffhotet i någon mån neutraliseras. Det synes

därför angeläget, att så effektiva åtgärder som möjligt vidtagas i syfte att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

avskära vederbörande från möjligheterna att göra dylika illegala vinster. Såsom

ett led i dessa åtgärder synes det lämpligt att vidtaga sådan ändring av

25 § förfogandelagen att domstolen, där ej särskilda förhållanden till annat

föranleda, skall förklara den undanhållna egendomen förverkad eller, örn

den ej kan tillrättaskaffas, förplikta den tilltalade att utgiva ersättning för

egendomens värde; har den tilltalade olovligen överlåtit den ifrågakomna

egendomen, torde förverkandepåföljden i stället böra avse gods eller penningar,

som han i samband med överlåtelsen mottagit. De sålunda föreslagna

bestämmelserna innebära dels att förverkandepåföljd alltid skall

ådömas, därest icke särskilda omständigheter till annat föranleda, dels ock

att förverkandepåföljden vid olovlig överlåtelse skall avse det faktiskt uppburna

vederlaget. Är försäljningspriset på den s. k. svarta marknaden högre

än det pris, som motsvarar varans verkliga värde sådant detta framkommer

genom prissättningen i den legala marknaden, skall påföljden alltså

avse det av den brottslige uppburna högre beloppet.

Jag torde härefter få upptaga den av chefen för livsmedelskommissionen

väckta frågan örn kristidsmyndigheternas likställande med länsstyrelser och

polismyndigheter i fråga om rätt att jämlikt 22 § allmänna förfogandelagen

infordra uppgifter angående innehav av förnödenhet m. m. Meddelandet av

dylik befogenhet åt kristidsmyndigheterna torde i sin mån vara ägnat att

underlätta arbetet för dessa myndigheter. Med hänsyn härtill och då de förhållanden,

varom upplysning skulle få inhämtas, icke äro av den art att förslaget

av sådan anledning kan väcka betänkligheter, är jag beredd att tillstyrka

detsamma. Emellertid förordar jag den begränsningen, att befogenheten

skall tillkomma endast de (centrala och lokala) kristidsmyndigheter

som Kungl. Maj:t bestämmer.»

Genom proposition nr 172 har framlagts förslag till lag om straff för

överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar, m. m. Propositionen har

behandlats av första lagutskottet, som i utlåtande nr 38 tillstyrkt propositionen

med vissa jämkningar.

Ändrade bestämmelser rörande den tid, under vilken fastighet må tagas

i anspråk, m. m.

Enligt allmänna förfogandelagen gäller som huvudregel, att ingripanden

som göras med stöd av lagen icke gälla längre än den tid, under vilken sådant

ingripande må äga rum. Då lagens materiella bestämmelser upphöra att

äga tillämpning eller lagen i dess helhet upphör att gälla, bliva i regel jämväl

tidigare meddelade förordnanden utan verkan. Undantag har emellertid

stadgats för det fall att fastighet, vars jord befunnits uppenbarligen vanhävdad,

tagits i anspråk för drivande av jordbruk. I sådan händelse skall

nämligen upplåtelsen gälla under bestämd tid, dock högst fem år.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

I en inom justitiedepartementet upprättad, den 10 december 1941 dagtecknad

promemoria har upptagits till behandling frågan om möjlighet

att taga i anspråk fastighet för längre tid än nu är medgiven.

I promemorian anföres, att erfarenheten visat, att när jorden vore vanhävdad

även till fastigheten hörande åbyggnader vore i mycket förfallet

skick eller att fastigheten helt eller delvis saknade för jordbruksdrift erforderliga

byggnader. Om en sådan egendom foges i anspråk för jordbruksändamål

och det icke lyckades att utarrendera den till någon som kunde

nyttja egendomen i samband med annat jordbruk, vore det nödvändigt att

reparera byggnaderna eller att uppföra nya. I båda fallen kunde kostnaden

bliva betydande och i regel kunde den icke amorteras under den korta tid,

fem år, som förfogandet enligt den nuvarande bestämmelsen längst finge

gälla. Enligt vad som nu vöre stadgat skulle jordägaren efter denna tids

utgång återfå jorden med reparerade eller nya byggnader utan att behöva

betala annan ersättning därför än vad som kunnat avräknas å den gottgörelse

som eljest på grund av upplåtelsen skulle tillkommit honom. Teoretiskt

vore tänkbart, att kronan skulle kunna bortföra nyuppförda byggnader

å fastigheten men denna möjlighet syntes vara utan egentligt praktiskt värde.

Det syntes nödvändigt att avhjälpa denna brist i lagstiftningen. Eljest vore

det icke praktiskt möjligt att ingripa mot den som vanhävdat sin fastighet.

För ändamålet syntes lämpligt att vidtaga två ändringar, nämligen dels utsträcka

den tid, under vilken förfogandet skulle gälla, dels ock giva kronan

säkerhet för utlagda kostnader.

Vid promemorian fanns fogat utkast till lag om ändring i vissa delar av

allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293).

I utkastet har under 28 § i lagen intagits bestämmelse, att om fastighet,

vars jord befunnits uppenbarligen vanhävdad, på grund av föreskrift enligt

4 § upplåtits för drivande av jordbruk, upplåtelsen skall gälla under bestämd

tid, dock högst femton år. Örn upplåtelsen skall skyndsamt göras anmälan

hos inskrivningsdomaren. När fastigheten tillträdes eller avträdes, skall enligt

utkastet på kronans bekostnad hållas syn. Örn syneförrättningen och

klander därav skall gälla vad som stadgas med avseende å arrende. Finnes

fastigheten vid avträdet vara i bättre skick än vid tillträdet, skall kronan för

det belopp, vartill förbättringen uppskattas, äga rätt till betalning ur fastigheten,

såvitt kronan ej erhållit gottgörelse därför på annat sätt. Vad nu sagts

skall dock gälla allenast nödig förbättring. Byggnad eller annan anläggning

som tillkommit under upplåtelsetiden skall, örn det yrkas av kronan, vid

tillämpning av vad nu sagts räknas som tillbehör till fastigheten, ändå att

den ej eljest är att hänföra till fast egendom.

Kronans ersättning skall enligt nämnda paragraf i utkastet utgå med

samma förmånsrätt som avgäld av fast egendom, varom stadgas i 17 kap.

(> § handelsbanken, där ej beloppet stått inne längre än ett år från upplåtelsetidens

slut. Inom denna tid må dock hos länsstyrelsen göras framställning

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

om alt beloppet skall fördelas på flera år, i vilket fall skall om kronans rätt

till betalning för förfallande belopp gälla vad om avdikningslån är stadgat.

Under 29 § har i utkastet upptagits bestämmelse, att örn fastighet enligt

förfogandelagen tagits i anspråk av annan orsak än i 28 § sägs, upplåtelsen,

där det finnes påkallat av särskilda skäl, skall gälla under bestämd tid, högst

femton år.

Över promemorian nied det därvid fogade lagutkastet hava efter remiss

avgivits utlåtanden av ett flertal myndigheter och sammanslutningar.

För innehållet i utlåtandena redogöres å sid. 16—22 i propositionen.

Föredragande departementschefen har anfört bland annat följande:

»Det ingrepp i den enskildes rätt, som enligt lagutkastet medgives, är helt

visst av allvarlig natur. Det är dock att märka, att stadgandet är tillämpligt

allenast om vanhävden finnes vara uppenbar. Är detta förhållandet och

finnes tillika egendomens ianspråktagande vara av betydelse för folkförsörjningen,

synes också lagen böra innehålla sådana bestämmelser, att ett

ingripande kan praktiskt genomföras. De nuvarande bestämmelserna äro

otillräckliga, och det torde vara nödvändigt att upplåtelsen kan erhålla sådan

varaktighet, att kronan kan låta uppföra åbyggnader eller verkställa

reparationer, i den mån så erfordras. Att den enskilde, såsom nu är fallet,

kan genom vanhävd av jämväl åbyggnaderna försvåra eller omöjliggöra

lagens tillämpning måste anses i hög grad otillfredsställande.

Jag torde i detta sammanhang — och i anledning av vad i ett par av

remissyttrandena anförts angående den pågående utredningen rörande utvidgning

av vanhävdslagstiftningen — få nämna, att den sålunda tilltänkta

lagstiftningen icke gör den nu ifrågavarande ändringen av förfogandelagen

onödig. Däremot kan en effektivare vanhävdslagstiftning självfallet medföra

en minskning av det antal fall, då förfogandelagen behöver tillgripas.

Enligt förfogandelagen gäller för närvarande att om fastighet, vars jord

befunnits uppenbarligen vanhävdad, upplåtits för drivande av jordbruk,

upplåtelsen skall gälla under bestämd tid, dock högst fem år. Den i det

remitterade lagutkastet föreslagna längsta tiden, femton år, lärer så till

vida vara önskvärd att den, såsom i promemorian uttalas, underlättar för

kronan att erhålla lämplig arrendator. Då de betänkligheter som kunna

anföras mot alltför långtgående ingripanden av denna natur icke sakna

fog, vill jag dock förorda, att längsta tiden bestämmes till tio år. Jag

vill därvid även framhålla, att upplåtelsen icke bör avse denna längsta tid

annat än i de fall, där omständigheterna därtill föranleda. Vidare bör,

såsom i några yttranden framhållits, kronan återställa egendomen vid

tidigare tidpunkt än den från början bestämda, om fara för vanhävd icke

mera föreligger och lämplig överenskommelse kan träffas. Det må i detta

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

9

sammanhang påpekas, att upplåtelse enligt förfogandelagen för jordbruksändamål

icke bör omfatta mera än som tarvas för jordbruket.

Enligt det remitterade lagutkastet skall kronan vara berättigad att vid

avträdet erhålla ersättning för värdet av nödig förbättring, som fastigheten

undergått. I fråga om den närmare innebörden av detta stadgande torde

vara tydligt, att såsom nödig förbättring icke får betraktas annan förbättring

än sådan, som varit erforderlig för fastighetens brukande enligt ortens

sed. Vid avträdessynen får kronan ej tillgodoräknas större del av kostnaden

för nybyggnad eller reparation än som svarar mot den av kronans

åtgöranden föranledda värdestegringen; de faktiska byggnadskostnaderna

få således icke vara avgörande. Har avdrag för nödig förbättring gjorts

redan vid fastställandet av den ersättning, som tillkommer jordägaren i

anledning av fastighetens ianspråktagande, böra synemännen självfallet

taga hänsyn därtill. Bestämmelse torde därför böra meddelas om att synemännen

i synehandlingen skola göra anteckning örn sådant avdrag ävensom

att kronan icke skall njuta betalningsrätt ur fastigheten för motsvarande

del av förbättringens värde.

Består den ianspråktagna egendomen av flera särskilda fastigheter, får

vid syneförrättningen varje fastighet behandlas för sig. Detta är nödvändigt,

enär kronan för en konstaterad värdeökning självfallet icke får — till nackdel

för inteckningshavarna — njuta betalningsrätt ur annan fastighet än den

till vilken värdeökningen hänför sig.

Även om kronans ersättningsrätt, på sätt förut angivits, begränsas till att

omfatta endast värdet av den nödiga förbättring fastigheten undergått,

torde det likväl kunna tänkas fall, då det vore obilligt att av jordägaren

utkräva hela det av synemännen fastställda beloppet. Kungl. Maj:t synes

därför böra äga rätt att medgiva nedsättning av beloppet. Om sådan befogenhet

stadgas i lagen, torde kunna undvikas, att rättegång kommer att

föras om syn vilken jordägaren av anledning, som kan tagas för god, finner

vara för sig obillig.»

Departementschefen har vidare yttrat, att kronans ersättning torde böra

utgå med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken samt att någon personlig

betalningsskyldighet för beloppet icke torde böra åläggas jordägaren.

Slutligen har departementschefen anfört följande:

»Det remitterade lagutkastet upptager såsom tidigare framhållits även bestämmelse

för det fall, att fastighet tages i anspråk av annan orsak än att

fastigheten är vanhävdad och erfordras för jordbruksdrift. Upplåtelsen må

i sådan händelse för närvarande ej gälla längre tid än den, under vilken

dylikt tvångsingripande enligt lagen kan komma till stånd. Enligt utkastet

skulle upplåtelsen även i fall som nu nämnts kunna gälla bestämd tid,

högst femton år, när särskilda skäl därtill äro. Härmed asyftas att bereda

kronan erforderlig trygghet t. ex. i sådana fall då nyanläggning för industriell!

ändamål erfordras.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 aud. Nr 25.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

I flera yttranden har anmärkning riktats mot denna bestämmelse. Industrikommissionen

har för sin del ansett, att längsta tiden i nu nämnda

fall bör bestämmas till fem år. Då denna tid i regel lärer vara tillfyllest,

finner jag mig böra godtaga vad kommissionen sålunda förordat. Örn

denna begränsning sker, synas några avgörande betänkligheter icke föranledas

av stadgandet. Såsom kommissionen tillika föreslagit torde bestämmelsen

å andra sidan böra utvidgas att gälla jämväl när byggnad eller

anläggning å ofri grund tages i anspråk.

Av skäl, som i promemorian anförts, torde kronan i fall varom nu är

fråga icke böra äga att ur fastigheten eller byggnaden erhålla ersättning

för värdeökning, som under upplåtelsetiden uppkommit genom kronans

åtgöranden.»

Lagrådet har på anförda skäl avstyrkt de i 28 § föreslagna bestämmelserna;

härutinnan får utskottet hänvisa till propositionen sid. 31—34.

I detta sammanhang synes böra erinras om, att riksdagen på hemställan

av andra lagutskottet (utlåtande nr 17) i skrivelse den 17 maj 1941 (nr 236)

anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa skyndsam utredning angående

en provisorisk lagstiftning mot vanhävd med giltighet tillsvidare under nu

rådande krisförhållanden, därvid de i utskottets motivering angivna synpunkterna

borde beaktas, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill

utredningen kunde föranleda. Sedan därefter jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 20 juni 1941 en särskild utredningsman tillkallats för verkställande

av utredning rörande utvidgad vanhävdslagstiftning m. m., har

utredningsmannen den 27 februari 1942 avgivit promemoria med

förslag till utvidgad vanhävdslagstiftning (statens off.

utredn. 1942:5). — I utskottets nyssnämnda utlåtande nr 17/1941 finnes

under rubriken förfogandelagstiftningens användbarhet

m o t v a n li ä v d en redogörelse för förarbetena till de bestämmelser i

1917 och 1918 års förfogandelagar, som avsågo avhjälpande av vanhävd å

jordbruksfastigheter; härutinnan må hänvisas till utlåtandet sid. 34—39.

Utskottet. De i propositionen föreslagna ändringarna i allmänna förfogandelagen

innebära dels att lagens straff- och förverkandebestämmelser skärpas, dels

ock att vidgade möjligheter införas för kronan att förfoga över fastighet.

Därjämte föreslås, att lagen i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet

till och med den 30 juni 1943.

Vad angår de förordade ändringarna i fråga om förfogande över fastighet

avser förslaget i första hand att, när fråga gäller vanhävdad jordbruksfastighet,

upplåtelsetiden skall kunna utsträckas från fem till tio år. I syfte

att giva kronan säkerhet för under upplåtelsetiden å fastigheten nedlagda

kostnader innebär förslaget vidare, att kronan skall äga att med förmånsrätt

före inteckningshavare ur fastigheten utfå ersättning för nödiga utlägg

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25. 11

intill belopp motsvarande den värdestegring fastigheten genom desamma

undergått.

Enligt utskottets mening är det i nuvarande försörjningsläge en angelägenhet

av synnerlig vikt att effektivt ingripande kan äga rum mot vanhävd.

Då de nu gällande bestämmelserna i förfogandelagen icke kunna

anses tillfyllest för att tillgodose detta syfte, finner utskottet befogat att en

skärpning av bestämmelserna vidtages, så att ett ingripande kan praktiskt

genomföras. De härutinnan föreslagna ändringarna i lagen innebära förvisso

ett djupgående ingrepp i den enskildes rätt till fastigheten. Såsom lagrådet

framhållit möta härjämte vissa betänkligheter ur fastighetskreditens

synpunkt mot förslaget, att kronan skulle för sina utlägg i viss omfattning

erhålla betalning ur fastigheten med förmånsrätt före inteckningshavarna.

I likhet med föredragande departementschefen, anser emellertid utskottet,

att nu anförda omständigheter icke böra tillmätas avgörande betydelse i ett

svårartat krisläge, då det gäller att nied alla till buds stående medel säkerställa

folkförsörjningen. På grund härav finner sig utskottet böra biträda

det framlagda förslaget om ändring i bestämmelserna om förfogande över

vanhävdade jordbruksfastigheter. Utskottet förutsätter härvid, att bestämmelserna

komma att tillämpas med tillbörlig varsamhet. I detta sammanhang

vill utskottet även instämma i departementschefens yttrande, att upplåtelsen

icke bör avse den längsta tiden, tio år, annat än i de fall, där omständigheterna

därtill föranleda, samt att kronan bör återställa egendomen

vid tidigare tidpunkt än den från början bestämda, örn fara för vanhävd

icke mera föreligger och lämplig överenskommelse kan träffas. Vidare vill

utskottet betona vikten av att vid syn för bestämmande av den värdestegring,

för vilken kronan må åtnjuta betalning ur fastigheten, hänsyn uteslutande

tages till nödig förbättring.

Av uttalanden i propositionen framgår, att vid bestämmande av den jordägaren

tillkommande ersättningen på grund av upplåtelsen hänsyn skall

kunna tagas till de av kronan å fastigheten nedlagda kostnaderna för förbättring

av jordens hävd och reparation av byggnader m. m. Utskottet förutsätter.

att dylikt avdrag för kronans utlägg icke sker i sådan utsträckning,

att därigenom jordägaren betages möjlighet att betala ränta å i fastigheten

intecknad gäld.

Vad angår de genom propositionen framlagda förslagen i övrigt har utskottet

icke funnit anledning till erinran.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen.

Stockholm den 28 april 1942.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Wistrand, Roos*, Olof Carls

son, Sten, Holstenson* och Nils Elowsson;

från andra kammaren: herr Hage*, fröken Andersson, herrar Olovson i Väster

ås, Holm*, Barnekow*, Lundgren*, Jansson i Hällefors och Hedlund i Rådom.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

av herr Wistrand.

Reservation

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1942

217026

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1942:197 Skrivelse till Kollingen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag av ändring i vissa delar av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 a1 i texten