Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående expropriation och förköpsrätt av jord för komplettering av ofullständiga jordbruk. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 146 i första kammaren av herr Andersson, Alfred, och herr Hansson, Sven, och nr 197 i andra kammaren av herr Svensson i Ljungskile.

1942-05-05 · 20 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1942:28, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående expropriation och förköpsrätt av jord för komplettering av ofullständiga jordbruk. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 146 i första kammaren av herr Andersson, Alfred, och herr Hansson, Sven, och nr 197 i andra kammaren av herr Svensson i Ljungskile.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

1

Nr 28.

Ankom till riksdagens kansli den 6 maj 1942 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående expropriation

och förköpsrätt av jord för komplettering av ofullständiga

jordbruk.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 146 i första kammaren av

herr Andersson, Alfred, och herr Hansson, Sven, och nr 197 i andra kammaren

av herr Svensson i Ljungskile.

I motionerna, vilka äro likalydande, har föreslagits, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t måtte hemställa att förslag till expropriation och förköpsrätt

av jord, som behövs för komplettering av ofullständiga jordbruk,

snarast måtte föreläggas riksdagen.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för denna hemställan,

får utskottet hänvisa till motionerna.

över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen

föreskriver begärt yttrande från egnahemsstyrelsen. Det av egnahemsstyrelsen

avgivna yttrandet ävensom protokollsutdrag utvisande vissa ledamöters

skiljaktiga meningar finnas såsom bilagor A och B fogade vid detta

utlåtande. Utskottet får hänvisa till innehållet i bilagorna.

Frågan örn förbättring av ofullständiga jordbruk har tidigare vid många

tillfällen varit föremål för utredning av sakkunniga samt prövning av riksdagen.

En utförlig historik har lämnats i sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts

utlåtande nr 1 vid 1930 års riksdag samt i andra lagutskottets

utlåtanden nr 40 vid 1934 års riksdag, nr 30 vid 1936 års riksdag och nr 24

vid 1937 års riksdag, till vilka utlåtanden utskottet tillåter sig hänvisa.

Sedan 1935 års riksdag i skrivelse nr 166 hemställt, bland annat, att Kungl.

Majit måtte föranstalta om utredning angående vissa åtgärder till främjande

av egnahemsverksamheten, tillkallade chefen för jordbruksdepartementet

med stöd av Kungl. Majits den 30 december 1935 lämnade bemyndigande

sju sakkunniga för att verkställa utredning rörande egnahemsverksamheten

och andra med statens verksamhet på det sociala jordområdet sammanhängandra

frågor. De sakkunniga antogo benämningen 1936 års egnahemsutredning.

I direktiven för de sakkunnigas verksamhet lämnade chefen för jordbruksdepartementet,

statsrådet Sköld, till en början en redogörelse för de anstalter

i olika former, som statsmakterna träffat i avsikt att för mindre bemedlade

och obemedlade skapa möjligheter att erhålla egna jordbruk. Vidare

omnämndes, atl från åtskilliga håll framställningar gjorts örn ändringar

i nuvarande regler för statens verksamhet på förevarande område. Därefter

anförde chefen för jordbruksdepartementet, bland annat:

mildrig till riksdagens protokoll 1:942. 9 samt. 2 avd. Nr 28.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Andra lagutskottets utlåtande Nr ~8.

På sätt framgår av det anförda, hava statsmakterna i sina strävanden att

underlätta ekonomiskt mindre lyckligt lottade personers förvärv av egna

jordbrukslägenheter gått fram på i huvudsak tre vägar. Syftet med arrendeegnahemsverksamlieten

är att skapa jordbruk av sådan storlek, att brukaren

därå kan erhålla full försörjning. Arbetarsmåbruken åter avse att bereda

innehavaren utkomst genom jordbruk drivet vid sidan av annat arbete. Vad

den egentliga egnahemsverksamheten beträffar, har utvecklingen gått i den

riktningen, att någon ovillkorlig fordran på jordbrukens beskaffenhet ej upprätthållits

i vare sig det ena eller det andra av angivna hänseenden. Angelägenheten

av att för de fall, då möjligheter till extraförtjänster saknas, areal

och ägoslag äro så avpassade, att utsikter finnas till bärgning och sysselsättning

i jordbruket för brukaren och hans familj, ligger emellertid i öppen

dag. Frågan örn komplettering av s. k. ofullständiga jordbruk är därför också

sedan gammalt föremål för intresse. Särskilt är spörsmålet aktuellt under

förhållanden sådana som de nu rådande, då genom stegrade priser å fodermedel

försörjningsmöjligheterna för en del småbrukare, vilkas jordinnehav

ej medgiver dem att själva producera sitt foder, försämrats. Det är en social

angelägenhet, alt dylika småbruk utvecklas antingen genom tilläg av jord

från angränsande större fastighet eller genom sammanläggning med annat

mindre jordbruk. De problem, som härvid yppa sig, äro många och svårlösta.

Vid den genomgång av gällande bestämmelser rörande ifrågavarande olika

former av statens sociala jordverksamhet, som sålunda torde äga rum, bör

vad förut sagts angående vikten av att ofullständiga jordbruk må kunna utökas

till full bärighet särskilt beaktas ej blott ur de tidigare berörda synpunkterna

örn jordanskaffning och jordförmedling utan även med hänsyn till angelägenheten

av att vederbörande jordbrukare må kunna erhålla den ekonomiska

hjälp, som för ändamålet kan vara behövlig. Möjlighet föreligger för

närvarande att erhålla egnahemslån för inköp av tilläggsjord. Vid utredningen

bör tagas under övervägande, huruvida vad härutinnan gäller är lill fyllest

för ifrågavarande syfte eller om ändringar i eller tillägg till nuvarande

bestämmelser på området kunna vara erforderliga. Den av riksförbundet

landsbygdens folk berörda frågan om jordanskaffning i syfte att komplettera

ofullständiga jordbruk i de gamla bruksbygderna bör härvid bland annat

uppmärksammas. Tillika bör övervägas, örn icke det allmänna å detta

liksom övriga områden för statens understödjande verksamhet för jordanskaffning

med socialt syfte behöver hava till sitt förfogande en rätt till expropriation

av erforderlig mark. Visserligen torde i allmänhet jord kunna erhållas

genom frivilliga avtal. Men erfarenheten torde visa, att understundom ett

önskvärt resultat icke står att vinna utan stöd av expropriationslag. En dylik

lagstiftning bör helt naturligt utformas under hänsynstagande även till

jordägarens berättigade intressen.

Vid 1931 års riksdag hemställde herr Lindhagen i motion I: 195 bland annat,

att riksdagen ville hos Kungl. Majit begära förslag till de talrika ofullständiga

jordbrukens komplettering med tilläggsjord genom lag. Andra lagutskottet

hemställde i sitt förutnämnda utlåtande nr 24 — under framhållande

bland annat att den i motionen behandlade frågan vöre under övervägande

av egnahemsutredningen — att motionen i förevarande del icke måtte

föranleda till någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Egnahemsutredningen avlämnade med en den 20 oktober 1938 dagtecknad

skrivelse betänkande med förslag angående den statliga egnahemsverksamheten

(statens off. ulr. 1938: 34). Med hänsyn till den betydelse, utredningen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Aiulr<t lagutskottets utlåtande Nr 28.

3

tillagt jordförsörjningen för egnahemsändainål, har utredningen lunnit sig

böra överväga, huruvida vad som föresloges om egnahemsorganisationens

effektivisering vore tillräckligt för tryggande av tillgången på jord eller om,

där frivillig överenskommelse örn avstående av jord ej kunde träffas, särskilt

medel borde stå till förfogande. Utredningen, som skilt mellan olika ändamål

för jordanskaffningen, har anfört bland annat följande:

Utredningsmännen hysa den uppfattningen att — sådant läget åtminstone

ännu är ira jordmarknaden — tvångsinlösen av jord för egnahemsbildning

i vanlig bemärkelse, d. v. s. för bildandet av nya jordbruk eller bostadslägenheter,

icke kan anses behövlig. För den rena nybildningen av jordbruk

i mellersta och södra Sverige torde i tillräcklig omfattning finnas tillgängliga

för styckning lämpliga egendomar, som för skäliga priser utbjudas till

försäljning. Med avseende å den nybildning av jordbruk, som i översta Norrland

eventuellt kan tänkas ske genom total nyodling i ödemarken, är — i vart

fall med den begränsade utsträckning denna verksamhet enligt utredningsmännens

mening tills vidare bör givas — tillräcklig jord säkerligen att tillgå,

utan att tvångsinlösen behöver tillgripas.

I den mån egnahemsverksamheten avser förvärv av redan befintliga jordbruk.

kan ej heller möjlighet till tvångsinlösen vara påkallad.

Vad angår mark för bostadslägenheter ha utredningsmännen visserligen

funnit, att markpriserna på vissa ställen i och kring samhällen och samhällsiiknande

områden kunna anses väl höga. Trots den senaste tidens stegrade

och omfattande nybyggnadsverksamhet för bostadsändamål lia utredningsmännen

dock icke kunnat finna, att någon anmärkningsvärd svårighet förelegat

för anskaffningen av tomtmark. Emellertid torde åtskilligt vara att

vinna, särskilt i prishänseende, genom att kommunerna samt särskilda egnahemsföreningar

och egnahemsbolag i förekommande fall med stöd av statliga

förlagslån engagera sig i markanskaffning för detta ändamål.

Jordanskaffningen för arbetarsmåbruk intager en i viss mån annan ställning

än den. som avser de verkliga jordbruken. I det senare fallet kan jordsökanden

icke få anses bunden till viss plats. Grundtanken bakom arbetarsmåbruksrörelsen

är däremot, att varje kommun skall sörja för sina jordsökande.

Då jord måste ställas till förfogande inom den kommun, som har

hand örn rörelsen, är det uppenbart, att svårigheter kunna uppstå för denna

jordförsörjning på ett annat sätt än när det gäller verkliga jordbruk. Utredningsmännen

Ira jämväl erfarit, att i vissa kommuner klagats på svårigheten

att anskaffa jord för erforderliga arbetarsmåbruk samt att jordpriserna

stundom ansetts för höga. Dylika klagomål ha dock i regel gällt sådana

kommuner, där jorden redan är starkt delad i små parceller och där följaktligen

jordbrukarna ej gärna vilja sälja jord och ytterligare minska sina

ofullständiga jordbruk. Arbetarsmåbruksrörelsen har fått sin huvudsakligaste

utbredning i Norrland samt Värmland och Dalarna, i vilka landsdelar

trävarubolagen äro stora jordägare. Några särskilda svårigheter att

från dessa bolag förvärva jord för arbetarsmåbruk torde näppeligen lia 1''örmärkts.

Tvärtom torde vissa bolag gärna lia upplåtit jord för ändamålet

med hänsyn jämväl till att skogstilldelning därvid icke påfordrats. Försiktighet

med tillstånd till dylikt avskiljande har i stället varit av nöden. Utredningsmännen

förmena, att hittills vunnen erfarenhet icke ger tillräckliga

skäl för införandet av expropriation vid jordanskaffning för arbetarsmåbruk.

I stället vilja utredningsmännen understryka vikten av att kommunerna

uppmuntras alt för denna verksamhet bedriva egen jordanskaffning i

ökad omfattning. Givetvis böra jämväl egnahemsorganen i övrigt vid sin

jordanskaffning tillse, att lägenheter flir arbetarsmåbruk utläggas när så befinncs

påkallat.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr ;!8.

Från samtliga nu behandlade verksamhetsgrenar inom egnahemsarbetet

skiljer sig emellertid på ett alldeles särskilt sätt den, som avser förstärkning

av ofullständiga jordbruk med tillskotts jord. Möjligheten att anskaffa nödig

tillskottsjord till ett ofullständigt jordbruk är starkt lokalt begränsad till

viss eller vissa närbelägna fastigheter och hänför sig dessutom oftast till ett

visst speciellt ägoslag, varå detta jordbruk lider brist. Innehavaren av ett

ofullständigt jordbruk blir, även om tillskottsjord finnes för förstärkningen,

helt beroende av grannens förståelse för saken och vilja att avyttra jorden

till skäligt pris. Utredningsmännen lia sig bekant, att mångenstädes i landet

påtalats fall, där en komplettering med tillskottsjord ansetts oundgängligen

nödig för att innehavaren av jordbruket ifråga skulle kunna reda sig och där

möjlighet till dylik komplettering synts föreligga, men trots detta marktillökningen

icke kunnat komma till stånd till följd av att ägaren till den fastighet,

som skulle avstå jorden, ställt sig avvisande häremot. Vissa kommunalnämnder

ha i yttranden till utredningsmännen erinrat örn liknande förhållanden.

Visserligen kan antagas, att genom den medling mellan köpare och

säljare, som egnahemsorganen enligt utredningsmännens förslag skola utöva,

överenskommelser mången gång komma att åvägabringas. Likväl torde

kvarstå fall, där trängande behov föreligger av tillskottsjord av något

slag, men vederbörande ägare utan verkliga skäl vägrar att sälja även en

obetydlig del av sin egendom eller betingar sig ett oskäligt pris. Understundom

är den erforderliga kompletteringsjorden samfälld för eller delad mellan

flera, av vilka vissa vilja sälja men andra icke.

Strävandena att förstärka landets många ofullständiga jordbruk måste

anses stå i centrum för den sociala jordpolitiken. Alla möjligheter böra därför

utnyttjas för att underlätta densamma. Enskilda jordägares motvilja

att avyttra mark, som de utan egentlig olägenhet kunna avstå, bör icke få

vara hindrande.

Av det sagda framgår, att egnahemsutredningen icke ansett tillräckliga

skäl föreligga att bereda möjlighet till tvångsavståendc av mark för den egnahemsverksamhet,

som avser att underlätta förvärv av hela fastigheter till

jordbruksändamål av skilda slag eller av mark till bostadsändamål, men

väl funnit bärande skäl tala för att dylik möjlighet bör finnas till tryggande

av åtkomsten av tillskottsjord för stärkande av ofullständiga jordbruk. Utredningen

har alltså föreslagit, att möjlighet till tvångsinlösen av jord införes

i vad gäller anskaffning av tillskottsjord.

Med avseende på frågan, hur en inlösningsrätt till jord för stärkande av

ofullständiga jordbruk bör konstrueras, har egnahemsutredningen gjort gällande,

att det intresse, det här gäller att tillgodose, är till den grad allmänt

och har den stora sociala betydelse, att det bör anses likställt med andra ändamål,

för vilka den allmänna expropriationslagen är tillämplig. Förslaget

innebär i enlighet härmed, att det nya expropriationsändamålet införes i

denna lag.

Enligt vad egnahemsutredningen framhållit, borde expropriationen av lillskottsjord

få avse alla de skilda ägoslag, som kunde ingå i ett jordbruk och

göra detta fullständigt, eller alltså åker och äng, odlingsmark samt skogsmark

med växande skog. Tillskottsjorden borde, för att expropriationsrätt

skulle få medgivas, märkbart öka möjligheterna för jordbruket att bestå såsom

särskilt företag. Expropriationsrätt borde, å andra sidan, icke föreligga

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28. 5

till större omfattning, än att jordbruket nådde familjejordbruksgränsen. Ej

heller borde expropriationsrätt förefinnas till förmån för ett jordbruk, vilket

genom förstärkningsarbeten inom egna gränser såsom genom nyodling,

betesförbättring oell dylikt för rimliga kostnader kunde bringas till full bärighet.

Den nya expropriationsmöjligheten borde få begagnas endast som en

yttersta utväg och expropriation sålunda beviljas endast örn särskild svårighet

mötte att genom avtal förvärva erforderlig mark till skäligt pris. Expropriationsrätt

borde icke heller få medgivas, om genom expropriationen avsevärd

olägenhet skulle tillskyndas markens ägare eller innehavare.

Såsom en begränsning i möjligheten att erhålla expropriation har egnahemsutredningen

föreslagit, att sådan rätt icke skall åtnjutas i fråga om fastighet,

som tillkommit genom jorddelningsförrättning efter den 1 maj 1937.

Till stöd härför har utredningen hänvisat till att förekomsten av ofullständiga

jordbruk i viss mån måste tillskrivas de brister i förut gällande jorddelningslagstiftning

som möjliggjort att ofullständiga jordbruk kommit till

stånd, men att dessa brister till stor del avhjälpts genom vissa ändringar i

jorddelningslagen, vilka trätt i kraft nyssnämnda dag.

Enligt förslaget gäller vidare, bland annat, att rätt till expropriation ej

får meddelas annan än statlig egnahemsnämnd eller enskild person, som

av sådan nämnd prövats böra, under förutsättning att expropriationen kommer

till stånd, erhålla lån eller bidrag enligt grunderna för den statliga

egnahemsverksamheten till förvärv av det exproprierade området eller till

jordförbättring å detsamma.

Med avseende å egnahemsutredningens förevarande förslag ha två ledamöter

uttalat skiljaktig mening. Den ene reservanten har avstyrkt införandet

av expropriationsrätt för här avsedda ändamål. Den andre reservanten

har förordat, att rätt även måtte införas till expropriation av mark

för bildande av egnaliemsfastighet, alltså icke blott för stärkande av ofullständigt

jordbruk.

På grundval av egnahemsutredningens förslag framlade Kungl. Majit i

proposition nr 236 till 1939 års lagtima riksdag förslag angående ändrade

grunder för egnahemsverksamheten m. m. Efter redogörelse för utredningens

förslag beträffande expropriation till förstärkning av ofullständiga jordbruk

(sid. 58—63) samt däröver avgivna yttranden (sid. 63—68) anförde

föredragande departementschefen, statsrådet Pehrsson-Bramstorp. till det vid

propositionen fogade statsrådsprotokollet följande.

Såsom jag redan i annat sammanhang understrukit, bör en av egnahemsverksamhetens

allra viktigaste uppgifter vara att befrämja en sanering av de

många ofullständiga jordbruken i vårt land. Att en sådan sanering kommer

till stånd är icke blott ett socialt utan även i hög grad ett jordbruksekonomiskt

intresse. Tillgodoseendet av detta intresse synes motivera avsevärda

uppoffringar från det allmännas sida, i vilket hänseende jag i det följande

ämnar framlägga vissa förslag. Med denna utgångspunkt kan jag icke vara

ense med dem, som med hänsyn därtill att kompletteringen av ofullständiga

jordbruk icke skulle utgöra ett allmänt intresse avvisat tanken på

expropriationsåtgärder för ifrågavarande ändamål. En komplettering av

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

ofullständiga jordbruk innebär i många fall, såsom Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund framhållit, eli tillrättaläggande av förhållanden, som

lia sin rot i ett olämpligt utnyttjande av tidigare alltför fria jorddelningsbestämmelser.

Att underlätta en sådan komplettering genom en lagstiftning

av nu föreslagen innebörd synes så till vida behöva väcka mindre betänksamhet,

som expropriation icke skulle medgivas, örn genom densamma avsevärd

olägenhet skulle tillskyndas ägaren av åsyftad mark. Expropriationen

skulle icke bliva aktuell i andra fall än då en jordägare, på vilken expropriationslagen

vore tillämplig, utan tillräckliga skäl motsatte sig försäljning av ett

mindre jordområde till någon, som vore i behov härav för att stärka sitt

ofullständiga jordbruk.

Såvitt jag kan finna skulle emellertid en lagstiftning om expropriationsrätt

på detta område sannolikt icke komma att behöva tillämpas i någon större

utsträckning, i det att särskilt efter en effektivisering av egnahemsorganens

jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet jord för egnahemsändamål

i de flesta fall torde kunna ställas till förfogande utan tillgripande av tvång.

Det torde kunna antagas, att jord för komplettering av ofullständiga jordbruk

i de flesta fall finnes att tillgå på frivillighetens väg.

Tydligt är, att vid utarbetandet av en lagstiftning av förevarande art ett

synnerligen omsorgsfullt övervägande måste äga rum. Den korta tid, som

hittills stått till buds härför, har icke möjliggjort detta. Då ett dylikt lagförslag

dessutom före propositions avlåtande till riksdagen skall underkastas

granskning av lagrådet, kan detta ärende icke slutbehandlas inom sådan tid.

att förslag hinner föreläggas årets riksdag. Fortsatta överväganden torde

därför böra ske rörande denna fråga, som icke behöver lösas i samband med

de ekonomiska och organisatoriska sidorna av egnahemsfrågan.

I anledning av berörda proposition väcktes av herr Lindhagen en motion.

I: 310, vari hemställdes, »att riksdagen ville taga avstånd från propositionens

tillämnade fattigdom i expropriationsfrågan samt uttala sig för att nästa års

proposition i ämnet överväger samtliga de ändamål, för vilka den under så

långa och stridsfyllda år varit ifrågasatt såsom omistlig».

Jordbruksutskottet uttalade i utlåtande nr 83. att utskottet anslöte sig till

vad departementschefen härutinnan anfört samt att utvecklingen enligt utskottets

uppfattning torde lia gått i den riktningen, att viss överskottsjord

från större egendomar bör göras åtkomlig för att tillgodose de ofullständiga

jordbrukens behov av ägoutvidgning.

Mot utskottets utlåtande i denna del reserverade sig sex av utskottets ledamöter.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande på denna punkt.

I samband med ifrågavarande proposition nr ‘236 behandlade jordbruksutskottet

även en annan av herr Lindhagen väckt motion, I: 214, i vilken bland

annat frågan örn komplettering av ofullständiga jordbruk berördes.

I sitt av riksdagen härutinnan godkända utlåtande, nr 83, anförde jordbruksutskottet

(sid. 24), att utskottet funnit den sociala jordfrågan, i vad

den sammanhängde med egnahems verksamheten, bringas till åsyftad lösning

genom de reformer på området, som Kungl. Maj:t föreslagit.

Vid 19J0 års lagtima riksdag riktade herr Lindhagen med första kammarens

tillstånd till chefen för jordbruksdepartementet följande interpellation:

1) Kan det ej förväntas att de förenämnda nödiga expropriationslagarna,

som uppenbarligen erfordras till stöd främst för del norrländska jordbruket,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

7

av tre jordkommissioner påkallats och även från andra ämbetsverk tillstyrkts,

bliva enligt löfte framlagda för innevarande års riksdag?

2) Om detta ej kan ske från deras sida, som vederbör, bådar uppskovet då

ett övergivande av dessa grundvalar för det norrländska jordbrukets emancipation

eller, när kan det i annat fall vara att emotse?

I sitt svar å interpellationen yttrade departementschefen vid första kammarens

sammanträde den 6 mars 1940 följande:

Det torde vara förklarligt, att regeringen under de förhållanden som varit

rådande sedan september föregående år icke vidtagit åtgärder för att forcera

fram denna fråga. De nya riktlinjer för egnahemsverksamheten, som i huvudsak

godkändes av 1939 års riksdag, innebära ett synnerligen betydande

framsteg, när det gäller komplettering av ofullständiga jordbruk på frivillig

väg. Proposition kommer att föreläggas innevarande års riksdag med förslag

angående den organisatoriska utformningen av egnahemsrörelsen enligt de

nya principerna, varefter det är meningen att denna verksamhet i sin nya

gestalt — bland annat med förstatligade egnahemsnämnder — skall träda i

funktion från och med ingången av nästa budgetår. Det torde ligga i öppen

dag att större möjligheter komma att föreligga för genomförandet av en

väl genomtänkt lagstiftning på här förevarande område sedan egnahemsrörelsen

bör jat arbeta enligt de nya grunderna.

Till sist vill jag erinra örn de år 1937 vidtagna ändringarna i jorddelningslagen,

ändringar som beträffande s. k. avstyckning innebära ett avsevärt

framsteg i jämförelse med förut gällande lagstiftning. De nya bestämmelserna

avse bl. a. att i orter med riklig skogstillgång tillgodose jordbruksfastigheternas

behov av tillräcklig stödskog och åtminstone för framtiden hindra

tillkomsten av nya ofullständiga jordbruk.

Arbetet på den även enligt min mening mycket trängande kompletteringen

av ofullständiga jordbruk torde icke komma att fördröjas därigenom att

något förslag örn expropriationslagstiftning icke hinner föreläggas detta års

riksdag. Åtskilligt kan göras med de möjligheter, som numera beretts egnahemsrörelsen

i detta avseende, jämte de i det föregående berörda nya jorddelningsbestämmelserna,

och dessa möjligheter komma även att utnyttjas

så att största möjliga effekt kommer att uppnås.

Svaret på herr Lindhagens första fråga blir alltså, att denna lagstiftningsfråga

icke kommer att föreläggas innevarande års riksdag. På den andra

frågan blir svaret i anslutning till vad jag anfört, att uppskovet icke innebär

någon ändring i tidigare ståndpunkttagande.

Vid 1940 års lagtima riksdag framställde herr Lindhagen vidare i motion

1: 134 samma yrkanden som i nyssnämnda motion I: 214/1939. I utlåtande nr

46 över motionen anförde andra lagutskottet bland annat — under hänvisning

till vad chefen för jordbruksdepartementet i ovan återgivna interpellationssvar

anfört — alt departementschefens uttalanden visade, att frågan örn

en expropriationslagstiftning leir komplettering av ofullständiga jordbruk

vore föremål för hans uppmärksamhet. På hemställan av utskottet avslog

riksdagen motionen.

Vid mötet med hushållningssällskapens ombud i Stockholm 1940 väcktes

motion an Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott angående

lillskottsjord åt ofullständiga jordbruk. I motionen anfördes — efter omnämnande

av egnahemsutredningens förslag lill expropriationsrätt för förstärkning

av ofullständiga jordbruk — följande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

Av egnahemsutredningens motivering i förevarande del framgår, att dess

förslag om expropriationsrätt framförts främst i syfte att erhålla tillskottsjord

till ofullständiga .jordbruk från större och medelstora gårdar. Däremot

synes — av motiveringen och förslagets närmare utformande att döma — utredningen

ej lia tänkt sig att den föreslagna expropriationsrätten skulle kunna

komma till tillämpning i de fall, då bildandet av — för att begagna utredningens

terminologi •— lämpliga familjejordbruk skulle kunna ske genom

sammanslagning av ett eller flera ofullständiga jordbruk till en större enhet

eller genom uppdelande av ett ofullständigt jordbruk mellan två eller flera

mindre jordbruk. Huruvida tillräckliga skäl kunna anses föreligga för att

utvidga den föreslagna expropriationsrätten till att omfatta även dylika fall

kan givetvis vara föremål för delade meningar, och utskottet vill därför ej

ifrågasätta att hushållningssällskapens ombud skola göra något uttalande i

den riktningen. Det förslag utskottet tillåter sig framföra går i stället ut på

att en sammanslagning av ofullständiga jordbruk till större enheter skulle

åtminstone i någon mån kunna underlättas på en annan, betydligt mjukare

väg. Vad utskottet avser är införandet av ett stadgande, enligt vilket, då en

till ett ofullständigt jordbruk gränsande fastighet, som lämpar sig att — för

vinnande av familjejordbruk — sammanslås med förstnämnda fastighet eller

att uppdelas mellan flera dylika fastigheter, utb.judes till eller eljest blir. föremål

för försäljning, vederbörande egnahemsnämnd eller — genom dess förmedling

— ägarna av det eller de ofullständiga .jordbruk, varom är fråga,

skola få företräde till inköp av den utbjudna fastigheten för det pris, till vilket

fastigheten eljest skulle komma att försäljas. Ett stadgande örn en dylik

lösningsrätt skulle säkerligen vara ägnat att — utan att på något sätt träda

säljarens berättigade intresse för nära — i många fall underlätta ofullständiga

jordbruks förseende med erforderlig tillskottsjord. Något förslag till hur

en sådan inlösningsrätt lämpligen skall kunna ordnas, tilltror sig utskottet

ej kunna avgiva. Att avsevärda svårigheter föreligga att få till stånd ett inlösningsförfarande

av nu nämnd art, som är ägnat att utan allt för stor omgång

leda till ett verkligt praktiskt resultat, vill utskottet icke förneka. Angelägenheten

av att en sammanslagning av ofullständiga jordbruk till större

enheter i möjligaste mån underlättas gör emellertid, att ett försök i angiven

riktning det oaktat synes böra göras, och det får bli en blivande utrednings

sak att söka framkomma med förslag till dessa svårigheters bemästrande.

Här må endast framhållas, att möjlighet torde böra stadgas till undantag

från inlösningsrättens begagnande för det fall att försäljning är avsedd att

äga rum till en nära anhörig till säljaren.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att

hushållningssällskapens ombud måtte — utan att taga någon som helst ställning

till väckt fråga om införandet av viss expropriationsrätt för tillförande

åt ofullständiga jordbruk av tillskottsjord — till Kungl. Majit avlåta underdånig

skrivelse med anhållan om utredning, huruvida ej en sådan inlösningsrätt,

som nyss nämnts, lämpligen bör stadgas, samt för riksdagen snarast

möjligt framlägga det förslag, som av denna utredning kan föranledas.

På hemställan av ombudsmötets utskott nr 1 beslöto ombuden alt i .skrivelse

till Kungl. Majit anhålla örn sådan utredning, som avses i motionen.

Skrivelse i ämnet inkom till Kungl. Majit den 8 oktober 1940. Ärendet är

beroende på Kungl. Majits prövning.

Såsom förut nämnts framlade Kungl. Majit i proposition nr 236 till 1939

års lagtima riksdag förslag angående ändrade grunder för egnahemsverksamheten

m. m. På hemställan av jordbruksutskottet (utlåtande nr 83) bi
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

9

föll riksdagen i huvudsak förslaget (riksdagens skrivelse nr 444). Det av chefen

för jordbruksdepartementet i förutnämnda interpellationssvar åsyftade

förslaget angående egnahemsrörelsens organisation framlades för 1940 års

lagtima riksdag genom proposition nr 130 angående anslag till egnahemsverksamheten

för budgetåret 1940/41 m. m. Jordbruksutskottet tillstyrkte

i sitt utlåtande nr 33 i stort sett Kungl. Maj-.ts förslag och utlåtandet god-;

kändes i huvudsakliga delar av riksdagen (riksdagens skrivelse nr 273). I

enlighet med dessa riksdagens beslut hava bland annat följande författningar

utfärdats, nämligen kungörelsen den 80 juni 1939 (nr AGB) angående statsbidrag

till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m., kungörelsen den

7 juni 1940 (nr 589) angående den statliga egnahemsverksamheten och kungörelsen

den 7 juni 1940 (nr. 590) angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet.

Förstnämnda kungörelse trädde i kraft den 1 januari 1940

samt de båda senare kungörelserna den 1 juli samma år.

De vid 1939 års lagtima riksdag beslutade nya grunderna för den fortsatta

egnahemsverksamheten äro i huvudsak av följande innebörd.

Verksamheten skall, i vad gäller jordbruket ha till uppgift att underlätta

för mindre bemedlade att förvärva egna jordbruk av ändamålsenlig storlek

och ägosammansättning. Verksamheten skall främst inriktas på familjejordbruk,

d. v. s. jordbruk som icke är större än att det kan brukas av innehavaren

och hans familj utan nämnvärt anlitande av lejd arbetskraft och ej

heller mindre än att familjen kan erhålla sin fulla bärgning därav. Nybildning

av jordbruk skall i stort sett icke förekomma annorstädes än i de nordligaste

länen. Stor varsamhet skall iakttagas vid styckning av större gårdar

för egnahemsändamål. Egnahemsorganisationen skall under vissa förutsättningar

kunna medverka även vid förvärv av redan befintliga jordbruk. Den

icke minst väsentliga uppgiften för egnahemsverksamheten skall vara att befrämja

en sanering av de många ofullständiga jordbruken i vårt land. En

sammanläggning av sådana alltför små brukningsenheter till bärkraftiga jordbruk

skall eftersträvas.

Egnahemsorganisationen skall även kunna medverka vid förvärv av stödjordbruk,

d. v. s. jordbruk som är avsett att bereda innehavaren och hans

familj sysselsättning och tillskott till försörjningen vid sidan av annat förvärvsarbete,

liksom även vid förvärv av bostadsegnahem. Beträffande dessa

senare skall fortfarande upprätthållas principen, att stöd från egnahemsverksamhetens

sida i allmänhet endast skall lämnas för nybildning av egnahem.

Egnahemsorganens jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet är

avsedd att effektiviseras. Där så lämpligen kan ske, skall efterfrågan på

jord i första hand tillgodoses genom förmedlingsverksamhet. Ökat intresse

skall ägnas åt bebyggelsen på landsbygden.

Egnahemslån till förvärv av jordbruksegnahem skall kunna utlämnas i

form av jordbrukslån, skogslån och premielån. Lån beviljas ej till förvärv

av jordbruksegnahem, vars värde överstiger 30,000 kronor. Dock kan egnahemsstyrelsen

i särskilda fall medgiva, alt lån får utgå till förvärv av fastighet

med värde intill 35,000 kronor. Jordhrukslån kan beviljas intill ett belopp

högst motsvarande nittio procent av fastighetsvärdet. Skogslån kan

utlämnas intill motsvarande procenttal av värdet å fastighetens växande

skog. Premielån kan utgå med högst 3,000 kronor och i särskilda undantagsfall

eller egnahemsstyrelsens prövning med högst 4,500 kronor. Bottenkredit

i egnahemsfastighet skall kunna placeras hos annan långivare. Jord
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

brukslån och skogslån delas vart för sig med avseende å återbetalningen i

en stående del, motsvarande sextio procent av fastighetsvärdet, samt en

amorteringsdel, utgörande återstoden av lånet. Föreskrifter meddelas örn

grunderna för amorteringen av lånen. Av premielån skall, sedan amorteringsskyldighet

för jordbrukslånet i fastigheten inträtt, under vart och ett

av följande tio år på vissa villkor efterskänkas en tiondel. Jordbrukslån och

skogslån förräntas efter fast vid lånets beviljande bestämd räntefot. Denna

fastställes av Kungl. Majit och får icke understiga medelräntan för statens

upplåning mot obligationer under de tre budgetår, som närmast föregått det,

varunder lånet beviljats, med tillägg av en fjärdedels procent. Premielån är

i regel räntefritt.

Till förvärv av bostadsegnahem, vars värde icke överstiger 12,000 kronor,

kan beviljas egnahemslån i form av bostadslån. Sådant lån kan uppgå till

sjuttiofem procent av fastighetsvärdet. Även här kan bottenkredit placeras

hos kreditinrättning. Bostadslån delas i en slående del. som motsvarar femtio

procent av fastighetsvärdet, samt en amorteringsdel utgörande återstoden

av lånet. Bostadslån kan även beviljas till örn- eller tillbyggnad å bostadsegnahem.

Räntan för bostadslån bestämmes på samma sätt som för

jordbrukslån.

Särskilda föreskrifter meddelas vidare om egnahemslån till underlättande

av förstärkning av ofullständiga jordbruk genom förvärv och i förekommande

fall förbättring av lämpligt område avsett att tilläggas den ursprungliga

fastigheten (tillskottsjord) eller genom ny-, om- eller tillbyggnad å

dylikt jordbruk. I samband härmed kan beviljas bidrag till inlösen av byggnader

på tillskottsjorden, som bli överflödiga efter sammanläggningen. Med

ofullständigt jordbruk förstås jordbruk, som utgör brukarens enda eller

huvudsakliga förvärvskälla men som icke har tillräcklig bärkraft för att

utgöra familjejordbruk.

Av statsmedel må därjämte utlämnas bidrag till täckande av kostnaderna

för förstärkning av ofullständigt jordbruk, för förbättring av stödjordbruk

till ökad ändamålsenlighet eller för anläggande av kulturbete till förmån för

mindre jordbruk, ändå att det icke är att anse såsom ofullständigt. Sådant

statsbidrag kan avse följande särskilda slag av åtgärder, nämligen uppodling

till åker av därför lämplig odlingsbar jord (nyodlingsbidrag), stenröjning å

odlad jord (sternöjningsbidrag), påförande av mineraljord — grus, sand och

lera — på myrjord (jordkörningsbidrag), befordrande av rationell beteskultur

(betesförbättringsbidrag) samt fördjupning av avloppsdiken (avloppsförbättringsbidrag).

Från kronan tillhörig jord kan fastighet upplåtas på arrende med rätt för

arrendator att inlösa till honom upplåten fastighet (arrendeegnahem). Fastigheten

skall i regel utgöras av familjejordbruk och skall vara bebyggd vid

upplåtelsen. Samtidigt med denna kan beviljas arrendelån till inköp av jordbruksinventarier

m. m. Sådant lån skall icke kunna utgå med högre belopp

än 4,500 kronor. Arrendelån är räntefritt.

För skogsarbetare eller därmed likställd arbetare, vilken önskar förvärva

mindre lägenhet, ägnad att bereda innehavaren utkomst genom jordbruk,

drivet vid sidan av annan verksamhet, finnes en särskild låneform, arbetarsmåbrukslån.

Högsta lånebelopp utgör 7,000 kronor. Lån delas i en stående

del och en amorteringsdel. Den stående delen fastställes till belopp, motsvarande

kostnaden för jordförvärvet jämte, i förekommande fall, sextio procent

av beräknad kostnad för sådant förbättringsarbete, som avses i gällande

kungörelse angående statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk

m. m. Å amorteringsdelen erlägges ej ränta. Ä den stående delen skall

efter amorteringstidens utgång gäldas ränta efter den räntefot, som Kungl.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

11

Majit bestämmer med hänsyn tagen lili räntesatsen å egnahemslån för jordbrukslägenheten

Särskilda statsbidrag skola kunna beviljas till arbetarsmåbrukslåntagare

med barnrika familjer för bestridande av vissa byggnadskostnad-.

o o

Utlämnandet av jordbrukslån, skogslån, premielån, bostadslån, lan till förstärkning

av ofullständiga jordbruk m. m., bidrag till vissa byggnader samt

arrendelån skall ankomma på statliga egnahemsnämnder. Detsamma gäller

upplåtandet av arrendeegnahem. En egnahemsnämnd skall finnas inom varje

hushållningssällskaps område, d. v. s. två nämnder i vartdera av Kalmar

och Älvsborgs län samt en nämnd i ettvart av övriga län. Egnahemsverksamheten

står under ledning och tillsyn av egnahemsstyrelsen. För varje

kommun utses i regel ett egnahemsombud, vilken ingår i kommunens egnahemskommitté.

Kommuner samt vissa aktiebolag och föreningar kunna antagas

till förmedlare av egnahemslån. De kunna härvid hos egnahemsstyrelsen

erhålla egnahemsstatslån för utlämnande av bostadslån. Sådant egnahemsstatslån

skall återbetalas och förräntas efter grunder, som motsvara

villkoren för utlämnade bostadslån. Vidare kan kommun, aktiebolag eller

förening, varom här är fråga, av egnahemsstyrelsen tilldelas förlagslån för

användning såsom rörelsekapital vid inköp och exploatering av fastighet,

lämplig att helt eller huvudsakligen användas för bildande av bostadsegnahem.

A förlagslån skall utgå ränta efter fyra procent. Till bestridande av

låneförmedlares med egnahemsverksamheten förenade förvaltningskostnader

och å egnahemslånerörelsen uppkommande förluster — staten svarar ej för

dessa — åtnjuter en var låneförmedlare ett årligt statsbidrag motsvarande

0.5 procent av låneförmedlarens kapitalskuld för egnahemsstatslån vid nästföregående

års utgång.

Beviljandet av arbetarsmåbrukslån ankommer alltid på kommunerna, men

lån skall underställas vederbörande egnahemsnämnd för godkännande. För

utlämnandet av arbetarsmåbrukslån erhåller kommun hos egnahemsstyrelsen

lån av statsmedel, arbetarsmåbruksstatslån. Uppkommer förlust å utlämnat

arbetarsmåbrukslån, sedan amorteringsskyldighet inträtt beträffande

lånet, skall förlusten, örn lånet godkänts av vederbörligt egnahemsorgan och

den med lånet åsyftade lägenheten vid avsyning likaledes vunnit egnahemsorganets

godkännande, bäras till en fjärdedel av kommunen och till återstående

del av staten. I annat fall än nu sagts skall uppkommen förlust å

arbetarsmåbrukslån helt bäras av kommunen.

Bidragsverksamheten till förstärkning av ofullständiga jordbruk handhaves

av hushållningssällskapen under uppsikt och kontroll av lantbruksstyrelsen.

I de vid 1941 års riksdag väckta likalydande motionerna 1:43 av herr

Andersson, Alfred m. fl. och II: 60 av herr Svensson i Ljungskile framställdes

yrkande av samma innehåll som i de nu till behandling föreliggande

motionerna. Andra lagutskottet anförde i sitt över motionerna avgivna utlåtande,

nr 11, följande:

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har sedan åtskilliga år

Iinbaka frågan örn förbättring av de många ofullständiga jordbruken i vårt

land varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. I syfte att främja

utvecklingen av sådana jordbruk hava vid skilda tillfällen vidtagits omfattande

åtgärder av olika slag, innebärande betydande uppoffringar från det

allmännas sida. De vid 1939 års lagtima riksdag beslutade nya grunderna

för den fortsatta egnahemsverksamheten, vilka i stort sett träll i tillämpning

den 1 juli 1940, utgöra ett avsevärt framsteg i detta hänseende.

1936 års egnabemsiilredning, vars förslag ligger lill grund för den år 1939

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

genomförda reformen beträffande egnahemsverksamheten, har i anledning

av den betydelse som tillagts jordförsörjningen för egnahemsändamål

funnit sig böra överväga, huruvida för tryggande av tillgången på jord

särskilt tvångsmedel borde stå till förfogande. Utredningen har ansett strävandena

att förstärka de ofullständiga jordbruken vara en angelägenhet av

sådan vikt, att alla möjligheter borde utnyttjas för att underlätta densamma.

Med hänsyn härtill har utredningen föreslagit, att möjlighet till tvångsinlösen

av jord införes med avseende å anskaffning av tillskottsjord till

ofullständiga jordbruk. På sätt framgår av redogörelsen här ovan anslöt sig

föredragande departementschefen i 1939 års proposition angående egnahemsverksamheten

i princip till den av utredningen sålunda framförda tanken

örn en expropriationsrätt för komplettering av dylika jordbruk. Emellertid

yttrade departementschefen därjämte — under framhållande bland

annat att vid utarbetandet av cn lagstiftning örn expropriationsrätt på detta

område en synnerligen omsorgsfull prövning måste äga rum — att fortsatta

överväganden borde ske rörande denna fråga. Vid 1940 års lagtima

l iksdag har vidare chefen för jordbruksdepartementet i svar på en interpellation

av herr Lindhagen framhållit, att större möjligheter komme att föreligga

för genomförandet av en väl genomtänkt lagstiftning på nämnda område,

sedan egnahemsrörelsen den 1 juli 1940 börjat arbeta enligt nya grunder,

samt att uppskovet med denna lagstiftning icke innebure ändring i

tidigare ståndpunkttagande.

Enligt utskottets mening är spörsmålet örn förbättring av de många ofullständiga

jordbruken i landet ett samhällsintresse av sådan vikt, att frågan

påkallar oavlåtlig uppmärksamhet från statsmakternas sida. Därvid måste

uppenbarligen även möjligheterna för anskaffande av tillskottsjord till sådana

jordbruk skänkas synnerligt beaktande. Att en sanering av dessa jordbruk

kommer till stånd är, såsom även framhållits under förarbetena till

1939 års egnahemsreform, icke blott ett socialt utan även i många fall ett

jordbruksekonomiskt intresse. Med hänsyn härtill finner utskottet att prövning

bör ske av alla tillgängliga utvägar, vilka kunna bidraga till utvecklingen

av de ofullständiga jordbruken. Enligt utskottets uppfattning bör

följaktligen även tagas under övervägande, huruvida icke möjlighet bör

beredas att i vissa fall, då erforderlig tillskottsjord för sådana jordbruk icke

kan anskaffas på frivillighetens väg, tillgodose behovet av jordtillökning

genom anlitande av tvångsåtgärder. Därvid måste emellertid beaktas, att en

tvångsöverflyttning av jord från jordbruk, som äro bebyggda och maskinellt

utrustade för brukning av en viss areal, kan lända till skada icke blott för det

individuella jordbruket utan också för produktiviteten i större omfattning.

Såsom departementschefen framhållit i den ovannämnda propositionen till

1939 års lagtima riksdag kräves vid utarbetandet av en expropriationslagstiftning

på detta område ett synnerligen omsorgsfullt övervägande.

Vad angår frågan om förköpsrätt i kompletteringssyfte är denna fråga så

outredd, att utskottet icke för närvarande anser sig böra göra något uttalande

angående möjligheten att på denna väg komma till ett resultat. Härutinnan

fordras således närmare undersökning.

På sätt framgår av vad utskottet förut anfört är frågan örn införande av

en expropriationslagstiftning av den beskaffenhet, som avses i motionerna,

föremål för Kungl. Majits uppmärksamhet. Utskottet förväntar, att så snart

törhållandena det medgiva spörsmålet upptages till ytterligare övervägande

samt att de förslag, som kunna föranledas därav, föreläggas riksdagen. Aven

den i motionerna berörda frågan örn förköpsrätt av jord, som erfordras för

komplettering av ofullständiga jordbruk, är, såsom nämnts i den ovan lämnade

redogörelsen, beroende på Kungl. Majlis prövning. Med hänsyn till vad

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

13

sålunda anförts finner utskottet ej skäl föreligga för riksdagen att för närvarande

göra någon framställning i ämnet till Kungl. Maj:t. Utskottet får

därför hemställa, att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Reservation anfördes av herr Hermansson, som ansåg att utskottet bort

tillstyrka bifall till motionerna, samt av herr Hage, varjämte herr Sten avgav

ett särskilt yttrande.

Första kammaren biföll utskottets hemställan medan andra kammaren,

med avslag å samma hemställan, biföll de i ämnet väckta motionerna.

Vid 1941 års riksdag framställde vidare herr Andersson, Alfred, till herr

statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet en så lydande fråga: »Kan

förslag till expropriation och förköpsrätt av jord, som behövs för komplettering

av ofullständiga jordbruk, förväntas till nästa års riksdag?»

Vid första kammarens sammanträde den 17 december 1941 besvarade

herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet nämnda fråga, varvid

han yttrade:

Som svar härpå vill jag framhålla, att förslag till ny arrendelagstiftning,

vari även ingå vissa bestämmelser om förköpsrätt, är under omprövning. Av

den nya egnahemsorganisationens verksamhet har hittills, såvitt mig är bekant,

icke framkommit något, som tyder på att det för närvarande skulle

föreligga något trängande behov av expropriationslagstiftning till stöd för

egnahemsox-ganens arbete för komplettering av ofullständiga jordbruk. Något

ståndpunktstagande i denna fråga har därför ännu icke skett.

Såsom utskottet yttrade i sitt utlåtande vid 1941 års riksdag måste spörsmålet

örn förbättring av de många ofullständiga jordbruken i landet anses

vara ett samhällsintresse av sådan vikt, att frågan påkallar oavlåtlig uppmärksamhet

från statsmakternas sida. Att en sanering av dessa jordbnik

kommer till stånd är icke blott ett socialt utan även i många fall ett jordbruksekonomiskt

intresse. Enligt utskottets mening bör alltså prövning ske

av alla tillgängliga utvägar, vilka kunna bidraga till utvecklingen av de ofullständiga

jordbruken. Därvid måste uppenbarligen möjligheterna att anskaffa

tillskotts jord skänkas synnerligt beaktande. Därest det oundgängliga

behovet därav emellertid icke kan tillgodoses på frivillighetens väg, uppkommer

spörsmålet, om icke möjlighet bör finnas att kunna fylla behovet genom

tvångsinlösen av sådan jord.

1936 års egnahemsutredning har efter ingående undersökningar ansett

styrkt, att behov föreligger av en lagstiftning, som möjliggör tvångsinlösen i

viss utsträckning av mark till komplettering av ofullständiga jordbruk. Efter

det utredningen år 1938 avgivit betänkande med förslag lill lagstiftning i ämnet,

har på sätt framgår av den ovan lämnade redogörelsen frågan i olika

sammanhang varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.

Egnahemsstyrelsen har i sitt över motionerna avgivna yttrande förklarat

sig icke i och för sig hava något att erinra mot att möjlighet införes till

expropriation av mark för komplettering av ofullständiga jordbruk i sådana

fall, då en dylik åtgärd syntes nr fastighetsbildningens synpunkt uppenbar
-

UlalcolM.

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

ligen berättigad. Styrelsen har emellertid ansett, att frågan om vad som kan

göras för underlättandet av möjligheterna till en komplettering av befintliga

ofullständiga jordbruk, borde upptagas till övervägande i samband med det

angelägna spörsmålet örn tillskapande av en jorddelningslagstiftning, som

effektivare än den nuvarande kunde hindra tillkomsten av nya ofullständiga

jordbrak. Utskottet delar styrelsens uppfattning om angelägenheten av att

genom lämpliga lagbestämmelser kunna förhindra att nya ofullständiga

jordbruk uppkomma. Emellertid anser utskottet icke för sin del, att frågan

örn sättet för anskaffande av tillskottsjord till redan befintliga ofullständiga

jordbruk står i sådant samband med spörsmålet örn skärpning av jorddelningslagstiftningen

till förhindrande av tillkomsten av nya sådana jordbruk,

att förstnämnda fråga behöver anstå i avvaktan på lösningen av den senare.

På sätt egnahemsstyrelsen anfört torde, oavsett örn möjlighet till expropriation

av tillskottsjord införes, egnahemsnämnderna kunna nå tillfredsställande

resultat i fråga örn möjlighet till komplettering av ofullständiga

.jordbruk i vissa fall. I åtskilliga fall torde emellertid, såsom egnahemsutredningen

framhållit, erforderlig mark för ändamålet icke kunna anskaffas

på frivillighetens väg. Utskottet hyser den uppfattningen att möjlighet bör

finnas att, när alla andra utvägar förgäves försökts, kunna åstadkomma

tvångsavstående av jord för stärkande av dylika jordbruk. Denna möjlighet

bör dock uppenbarligen icke stå till buds, örn genom en tvångsöverflyttning

av mark ägaren eller innehavaren skulle tillskyndas avsevärd olägenhet;

detta vore för övrigt knappast ekonomiskt möjligt, då givetvis, i överensstämmelse

med vad som gäller vid expropriation i allmänhet, full ersättning

för all genom expropriationen åsamkad skada skall utgå. Med hänsyn

till frågans vikt vill utskottet föreslå riksdagen afl till Kungl. Majit göra

en framställning i ämnet.

Egnahemsutredningen har i sitt betänkande framlagt ett utformat förslag

lill lagstiftning örn expropriation av mark för stärkande av ofullständigt

jordbruk. I den här förut lämnade redogörelsen har i korthet upptagits utredningens

förslag härutinnan, däribland vissa av utredningen föreslagna

villkor i fråga örn möjligheten att erhålla expropriation för detta ändamål.

Enligt utskottets mening bör den sålunda verkställda utredningen snarast

fullföljas. Såsom ytterligare material torde kunna tjäna de upplysningar angående

hithörande spörsmål, vilka egnahemsstyrelsen förklarat sig ämna anmoda

egnahemsnämnderna att lämna. Vid de fortsatta övervägandena rörande

ifrågavarande spörsmål synes även böra uppmärksammas det av utskottet

i 1941 års utlåtande påpekade förhållandet, att en tvångsöverflyttning av

mark från jordbruk, som äro bebyggda och maskinellt utrustade för brukning

av viss areal, kan lända till skada icke blott för det individuella jordbruket

utan också för produktiviteten i större omfattning.

I de föreliggande motionerna bär även berörts frågan örn förköpsrätt av

jord i kompletteringssyfte. Såsom utskottet framhöll i sitt utlåtande år 1941

är denna fråga helt outredd. Möjligheten att i vissa fall på denna väg komma

till ett resultat synes emellertid förtjänt av en undersökning. I anslut
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

15

nini» till de ytterligare överväganden, som kunna erfordras beträffande en

expropriationslagstiftning till stärkande av ofullständiga jordbruk, synes

jämväl spörsmålet örn förköpsrätt kunna upptagas till prövning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner, måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville dels,

efter verkställande av den ytterligare utredning, som kan

anses erforderlig, för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning

om expropriation av mark för stärkande av ofullständiga

jordbruk, dels ock låta verkställa utredning av frågan

örn förköpsrätt av jord för samma ändamål samt för

riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning kan

föranleda.

Stockholm den 5 maj 1942.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Löfvander, Forslund, Wistrand,

Olof Carlsson, Sten och Näslund;

från andra kammaren: herrar Hage, Olovson i Västerås, Hallagård, Hermansson,

fru Johansson, herrar Barnekow, Håstad och Jansson i Hällefors.

Reservation

av herrar Tamm, Wistrand och Håstad, som ansett att utskottets utlåtande

bort lia haft följande lydelse:

Såsom utskottet yttrade i sitt utlåtande vid 1941 års riksdag är spörsmålet

om förbättring av de många ofullständiga jordbruken i landet ett samhällsintresse

av sådan vikt, att frågan påkallar oavlåtlig uppmärksamhet från statsmakternas

sida. Därvid måste, fortsatte utskottet, uppenbarligen även möjligheterna

för anskaffande av tillskottsjord till sådana jordbruk skänkas synnerligt

beaktande. »Att en sanering av dessa jordbruk kommer till stånd är,

såsom även framhållits under förarbetena till 1939 års egnahemsreform, icke

blott ett socialt utan även i många täll ett jordbruksekonomiskt intresse. Med

hänsyn härtill finner utskottet att prövning bör ske av alla tillgängliga utvägar,

vilka kunna bidraga till utvecklingen av de ofullständiga jordbruken. Enligt

utskottets uppfattning bör följaktligen även tågås under övervägande, huru
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andia lagutskottets utlåtande Nr 28.

vida icke möjlighet bör beredas att i vissa fall, då erforderlig tillskottsjord

för sådana jordbruk icke kan anskaffas på frivillighetens väg, tillgodose behovet

av jordtillökning genom anlitande av tvångsåtgärder. Därvid måste

emellertid beaktas, att en tvångsöverflyttning av jord från jordbruk, som äro

bebyggda och maskinellt utrustade för brukning av en viss areal, kan lända

till skada icke blott för det individuella jordbruket utan också för produktiviteten

i större omfattning. Såsom departementschefen framhållit i den

ovannämnda propositionen till 1939 års lagtima riksdag kräves vid utarbetandet

av en expropriationslagstiftning på detta område ett synnerligen omsorgsfullt

övervägande.»

Utskottet framhöll vidare, att frågan örn införande av en expropriationslagstiftning

av den beskaffenhet, som avsågs i motionerna, var föremål för

Kungl. Maj:ts uppmärksamhet. Utskottet förväntade, att så snart förhållandena

det medgåvo spörsmålet upptoges till ytterligare övervägande samt att

de förslag, som kunde föranledas därav, förelädes riksdagen. Även den i motionerna

berörda frågan om förköpsrätt av jord, som erfordras för komplettering

av ofullständiga jordbruk, vore, framhöll utskottet, beroende på Kungl.

Maj:ts prövning. Med hänsyn till vad sålunda anförts fann utskottet ej skäl

föreligga för riksdagen att för det dåvarande göra någon framställning i ämnet

till Kungl. Maj:t. Utskottets hemställan, att motionerna icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd, bifölls av första kammaren.

Utskottet vill vidare erinra om det svar, som statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet

i december i fjol avgav på en fråga, örn förslag till expropriation

och förköpsrätt av jord för ofullständiga jordbruk kunde förväntas

till 1942 års riksdag. Statsrådet Pehrsson-Bramstorp yttrade därvid,

att såvitt honom vore bekant, »icke framkommit något, som tyder på att det

för närvarande skulle föreligga något trängande behov av expropriationslagstiftning

till stöd för egnahemsorganens arbete för komplettering av ofullständiga

jordbruk». Till denna statsrådets uppfattning ansluter sig utskottet.

Denna uppfattning har även vunnit stöd av det yttrande över de nu föreliggande

motionerna, som avgivits av statens egnahemsstyrelse. Oavsett örn

det anses nödvändigt att en expropriationslagstiftning nu kommer till stånd,

torde egnahemsnämnderna, framhåller styrelsen sålunda, nå »tillfredsställande

resultat i frågan örn möjligheten av komplettering av ofullständiga

jordbruk i vissa fall. Egnahemsstyrelsen har i detta sammanhang för avsikt

att anmoda egnahemsnämnderna att till styrelsen anmäla sådana eventuella

fall, då en dylik komplettering utan bärande skäl hindras genom bristande

tillmötesgående från närbelägna jordbrukares sida. Härigenom synes det

bland annat möjligt att få fram verkliga exempel och därigenom erhålla ett

värdefullt material för bedömande av det behov, som föreligger i fråga om

expropriationslagstiftning eller andra åtgärder i motsvarande syfte. Dessa

uppgifter skulle även vara av betydelse med hänsyn till att härigenom möjligheten

till ett expropriationsförfarande bleve uppmärksammad, ävensom

att kunskap erliölles, i vilken omfattning tilläggsjord av beskaffenhet att

skäligen böra avstås, finnes att tillgå.»

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

17

I likhet med vad egnahemsstyrelsen anfört anser utskottet att enbart en

expropriationslagstiftning icke kan lösa hela problemet örn de ofullständiga

jordbruken. Enahanda torde gälla örn förköpsrätten. Lika angelägna äro

dock enligt utskottets mening lagstiftningsåtgärder i syfte att förhindra uppkomsten

av ofullständiga jordbruk och att genom ett smidigare sammanläggningsinstitut

underlätta möjligheterna att skapa bärkraftiga jordbruk. Det

synes därför utskottet, som örn det enda rationella tillvägagångssättet vore

att alla frågor berörande jordfördelningsproblemet toges upp till omprövning

i ett sammanhang, med inriktning på att för framtiden åstadkomma sådana

brukningsenheter, som med ledning av de senaste årens nya erfarenheter av

rationalisering och dylikt äro ägnade att lämna största möjliga ekonomiska

utbyte för olika typer av brukningsenheter. Motionärerna lia emellertid icke

åsyftat någon dylik allsidig utredning, som för övrigt lämpligen bör anstå

till lugnare tider. Med hänvisning till vad ovan anförts och då varken något

nytt tillkommit sedan i fjol eller något trängande behov av omedelbara åtgärder

rörande enbart expropriation eller förköpsrätt anförts, får utskottet hemställa,

att motionerna nr 146 i första kammaren och nr 197 i

andra kammaren icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Bihang lill riksdagens protokoll 1042. 9 sami. 2 avd. Nr 28.

a

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

Bilaga A.

Riksdagens andra lagutskott, Stockholm.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 6 februari 1942 har egnahemsstyrelsen

anbefallts att till andra lagutskottet avgiva yttrande över de inom riksdagen

väckta, till utskottet hänvisade likalydande motionerna I: 146 och II: 197 angående

expropriation och förköpsrätt av jord för komplettering av ofullständiga

jordbruk.

Med anledning härav får egnahemsstyrelsen anföra följande.

Komplettering av ofullständiga jordbruk och överhuvud taget arbetet på

åstadkommande av en ändamålsenligare fastighetsbildning inom landet är ett

av vårt lands viktigaste samhälleliga problem. Lösningen härav torde böra

sökas på olika vägar, nämligen dels genom lån och bidrag i ändamålsenliga

former, dels genom egnahemsorganens verksamhet i övrigt — vägran av lån

till olämpliga brukningsdelar, upplysningar m. m. — och dels genom ingripande

på lagstiftningens väg. I sistnämnda hänseende ifrågakomma å ena

sidan åtgärder till förhindrande i högre grad än vad nu gällande lag anger av

en icke önskvärd fastighetsbildning och å andra sidan åtgärder för undanröjande

av skador, som redan skett genom en olämplig styckning av fastigheter.

De vid olika tillfällen framkomna förslagen örn införande av möjlighet

till expropriation av mark för komplettering av ofullständiga jordbruk ha

tydligen bland annat detta senare till syfte.

Egnahemsstyrelsen har för sin del icke i och för sig något att erinra mot

att möjlighet införes till expropriation av mark för komplettering av ofullständiga

jordbruk i sådana fall, då en dylik åtgärd synes ur fastighetsbildningens

synpunkt uppenbarligen berättigad. Styrelsen anser emellertid att

enbart en expropriationslagstiftning icke kan lösa hela problemet. En jorddelningslagstiftning,

som effektivare än nu kan hindra tillkomsten av nya

ofullständiga jordbruk, är sålunda en angelägen sak, som tarvar snar lösning.

I samband med en sådan lagstiftning synes också böra övervägas, vad som

kan göras för underlättandet av möjligheterna till en komplettering av befintliga

ofullständiga jordbruk. Formerna för avstyckning och sammanläggning

torde sålunda i anslutning härtill kunna göras smidigare och enklare.

Egnahemsnämnderna torde, oavsett örn det anses nödvändigt att en expropriationslagstiftning

nu kommer till stånd, nå tillfredsställande resultat i frågan

om möjligheten av komplettering av ofullständiga jordbruk i vissa fall.

Egnahemsstyrelsen har i detta sammanhang för avsikt att anmoda egnahemsnämnderna

att till styrelsen anmäla sådana eventuella fall, då en dylik komplettering

utan bärande skäl hindras genom bristande tillmötesgående från

närbelägna jordbrukares sida. Härigenom synes det bland annat möjligt att

få fram verkliga exempel och därigenom erhålla ett värdefullt material för

bedömande av det behov, som föreligger i fråga om expropriationslagstiftning

eller andra åtgärder i motsvarande syfte. Dessa uppgifter skulle även

vara av betydelse med hänsyn till att härigenom möjligheten till ett expropriationsförfarande

bleve uppmärksammad, ävensom att kunskap erhölles,

i vilken omfattning tilläggsjord av beskaffenhet att skäligen böra avstås, finnes

att tillgå.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andro lagutskottets utlåtande Nr 28.

19

I avbidan å, bland annat, resultaten av egnahemsnämndernas uppgifter i

nu sagda avseenden synes ur styrelsens synpunkt kunna anstå med ingripanden

i den av motionärerna åsyftade riktningen. Styrelsen förbiser härvid

icke, att mera omfattande lagstiftningsåtgärder på fastighetsbildningens område

äro trängande. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 9 juni 1939 har också

hithörande uppgifter anförtrotts åt härför särskilt tillkallade sakkunniga.

Beträffande den av motionärerna berörda frågan örn förköpsrätt till jord

i vissa fall synes även denna fråga kunna anstå i avbidan på ytterligare erfarenheter.

I detta ärendes handläggning hava deltagit undertecknad överdirektör samt

ledamöterna Gabrielsson, Andersson, Malmberg, Gustafson och Collin.

Protokollsutdrag, utvisande av ledamöterna Andersson, Malmberg och Collin

uttalade skiljaktiga meningar, bifogas.

Stockholm den 9 april 1942.

ERIK LINDEBERG

E. Bring.

Bilaga B.

Utdrag ur protokoll fört hos egnahemsstyrelsen den

9 april 1942.

Närvarande: Överdirektören samt ledamöterna Gabrielsson, Andersson,

Malmberg, Gustafson och Collin.

Upptogs till behandling frågan örn av Kungl. Maj:t begärt yttrande till

riksdagens andra lagutskott över vissa motioner rörande expropriation och

förköpsrätt av jord för komplettering av ofullständiga jordbruk.

Styrelsen beslöt avlåta skrivelse av den lydelse, som framgår av konceptsamlingen

för denna dag. Skiljaktig mening uttalades av ledamöterna Andersson,

Malmberg och Collin.

Ledamoten Andersson anförde:

»1936 års egnahemsutredning föreslog införandet av rätt till expropriation

av mark för stärkande av ofullständiga jordbruk. De sakkunniga framhöllo

därvid vikten av att landets många ofullständiga jordbruk förstärkas. Denna

verksamhet borde enligt de sakkunnigas mening stå i centrum för den sociala

jordpolitiken och alla möjligheter utnyttjas för att underlätta densamma.

Enskilda jordägares motvilja att mot skäligt vederlag avyttra mark, som de

utan egentlig olägenhet kunna avstå, bör icke få vara hindrande. De skäl,

som då ansågs förefinnas för införande av expropriationsrätt för anskaffande

av tillskottsjord till stärkande av ofullständiga jordbruk, torde icke lia

minskat i styrka.

Ytterligare uppskov med genomförandet av här berörda lagstiftning är

enligt min mening icke påkallat. Tillräckligt många exempel, som visa att

inköp av tillskottsjord utan bärande skäl hindras genom bristande tillmötesgående

från närbelägna jordägares sida, torde redan finnas.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra laputskottets utlåtande Nr 28.

I enlighet med vad jag anfört i ett särskilt yttrande till 1936 års egnahemsutrednings

betänkande anser jag att rätt till tvångsförfarande vid anskaffning

av jord för egnahemsändamål ej bör begränsas till att gälla endast

tillskottsjord till förstärkning av ofullständiga jordbruk. Då det gäller att

förse ofullständiga jordbruk med tillskottsjord, kunna fall inträffa då jordområden

böra tagas i anspråk, vilka delvis lämpa sig för bildande av självständiga

fastigheter. Den föreslagna begränsningen av expropriationsrätten

kommer i sådana fall att utgör? ett hinder för att jord, som tages i anspråk,

användes på det sätt, som är mest ändamålsenligt.»

Ledamoten Malmberg anförde med instämmande av ledamoten Collin:

»I 1936 års egnahemsutredning tillhörde jag den majoritet, som föreslog

införandet av expropriation som ett av hjälpmedlen elier en av utvägarna

att råda bot mot svårigheterna för de ofullständiga jordbruken. Min då

efter moget övervägande tagna inställning till spörsmålet har sedan dess icke

ändrats. Jag har icke funnit, att något nytt tillkommit, som gör det opåkallat

att bland utvägarna att sanera de ofullständiga och oekonomiska jordbruken

införa jämväl möjlighet att använda expropriationsinstitutet i den form och

under de villkor egnahemsutredningen föreslog. En annan sak anser jag

vara, att jorddelningslagstiftningen kan behöva skärpas till förhindrande

av tillkomsten av nya ofullständiga jordbruk samt att det formella förfarande

särskilt i fråga om sammanläggnings!nstitutet kan behöva göras smidigare.»

Utdrag ur protokollet skulle fogas vid utlåtandet i ärendet.

Ur protokollet:

H. Junius.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

421665

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1942:232 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner om viss ändring i sjöarbetstidslagen. s. 12 i texten