Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning angående sådan omarbetning av nu gällande lag örn semester, att därigenom beredas ökade möjligheter för skogsarbetare och med dem likställda arbetare till erhållande av avlönad semester eller semesterersättning, samt att för riksdagen skyndsammast framläggas de förslag, vartill utredningen kan föranleda.

1942-05-07 · 37 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 35 av 37 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1942:29, Skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning angående sådan omarbetning av nu gällande lag örn semester, att därigenom beredas ökade möjligheter för skogsarbetare och med dem likställda arbetare till erhållande av avlönad semester eller semesterersättning, samt att för riksdagen skyndsammast framläggas de förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

1

Nr 29.

Ankom till riksdagens kansli den 8 maj 1942 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa ändringar

i lagen om semester. ''

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fem inom

riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i

första kammaren nr 145 av herrar Berg, Robert, och Gillström samt motionerna

i andra kammaren nr 71 av herr Ericsson i Sörsjön m. fl., nr 72 av herr

Skoglund i Umeå m. fl., nr 77 av herr Gustafsson i Tenhult m. fl. och nr 235

av herrar Berg och Hermansson.

I motionerna 1:145 och II: 235, vilka äro likalydande, har — under framhållande

av, bland annat, att vid semesterlagens tillämpning stora grupper

arbetare visat sig icke kunna förvärva semester, enär intet formellt anställningsförhållande

funnits mellan arbetaren och arbetsgivaren, samt att från

lagenlig semesterrätt utestängdes betydande grupper arbetstagare inom vissa

industrier, vilka arbetstagare årligen vore sysselsatta hos en och samma arbetsgivare

men vilkas arbete vore av den natur att det icke lämpligen kunde utföras

under viss del av året — hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla att Kungl. Majit ville under beaktande av i motionerna

anförda synpunkter till 1943 års riksdag inkomma med förslag i ämnet.

I motionen II: 71 har yrkats, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till

Kungl. Majit anhålla örn utredning angående sådan omarbetning av nu

gällande lag örn semester, att därigenom beredas ökade möjligheter för skogsarbetare

och med dem likställda arbetare till erhållande av avlönad semester

eller semesterersättning, samt att för riksdagen skyndsammast framläggas de

förslag, vartill utredningen kan föranleda.

I motionen II: 72 har föreslagits, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Majit hemställa om utredning och förslag varigenom skogsarbetarna och med

dem jämställda arbetargrupper, vilka genom den nuvarande semesterlagens

bestämmelser äro utstängda från semesterrätt, kunna tillförsäkras sådan.

Motionen II: 77 utmynnar i en hemställan, att riksdagen måtte besluta örn

ändring av lagen örn semester, så att arbetstagare som innehaft anställning

sedan minst 90 dagar erhåller rätt till semester eller semesterersättning, att

vederbörande utskott måtte anmodas låta i lagtexten utforma erforderliga

förändringar vilka kunna stå i samband med ovan ställda yrkande, samt att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla om förnyad utredning av

frågan om inrättandet av semesterkassor och att Kungl. Majit täcktes framlägga

de förslag, till vilka utredningen kan föranleda.

Bihang Ull riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr 29.

807 42

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i detta

utlåtande, hänvisa till motionerna.

över samtliga motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen

föreskriver begärt yttrande av socialstyrelsen samt därjämte, över motionerna

1:145 och II: 235 av arbetsdomstolens ordförande och över motionerna II: 71

och II: 72 av domänstyrelsen. Tillfälle att yttra sig över motionerna har vidare

lämnats, ifråga örn motionerna 1:145 och II: 235 samt II: 77 svenska arbetsgivareföreningen

och landsorganisationen i Sverige samt beträffande motionerna

II: 71 och II: 72 Sveriges skogsägareförbund, Värmlands och västra

Bergslagens skogsarbetsgivareförening, föreningen skogsarbeten samt svenska

skogs- och flottningsarbetareförbundet. yttranden hava inkommit från nämnda

myndigheter och sammanslutningar. Svenska arbetsgivareföreningen har vid

sitt utlåtande fogat yttrande från Norrlands stufvareförbund och södra Sveriges

stuvareförbund. Vidare har svenska ^^arbetsgivareföreningen inkommit

med yttrande över motionerna II: 71, II: 72 och II: 77. Samtliga handlingar

finnas såsom bilagor A—K fogade vid detta utlåtande; och får utskottet hänvisa

till innehållet i bilagorna.

Lagen örn semester utfärdades den 17 juni 1938 och trädde i kraft den

1 juli samma år. Förslag till lag i ämnet framlades av Kungl. Maj:t genom

proposition nr 286/1938. Till grund för förslaget låg ett av särskilt tillkallade

sakkunniga avgivet betänkande med förslag till lag örn semester (statens off.

utredn. 1937:49).

I det följande kommer redogörelse för de i motionerna berörda spörsmålen

att lämnas under nedanstående rubriker, nämligen Lagstiftningens omfattning;

och Rätten till semester m. m.

Lagstiftningens omfattning.

Lagen om semester äger — med vissa undantag, varom här ej är fråga — tillämpning

å arbetstagare i allmän eller enskild tjänst.

De sakkunniga hava framhållit, att en lagstiftning örn semester enligt

sakens natur endast kunde avse löntagare, d. v. s. sådana personer, som mot

avlöning vore anställda i annans tjänst. Självständiga företagare måste alltså

lämnas utanför lagen. För avgörandet av frågan om vem, som skulle betraktas

som självständig företagare, finge man — liksom fallet vore i fråga örn annan

sociallagstiftning — lita sig till praxis.

De sakkunniga hava särskilt diskuterat lämpligheten av att låta lagen gälla

beträffande vissa speciella yrkesområden. Beträffande skogsarbetarna

återgiva de sakkunniga vad som från arbetsgivarorganisationer inom skogsbruket

anförts örn vissa betydande svårigheter att låta en semesterlagstift
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

3

ning gälla jämväl för denna arbetstagargrupp. Sålunda hade från arbetsgivarhåll

anförts, att något ovillkorligt behov av semester icke förelåge inom en

verksamhet, som icke fortginge kontinuerligt, och där den arbetande själv

bestämde tiderna för arbetets utförande. Vidare ägde arbetsgivaren icke

heller beträffande ett arbete, som skedde under så fria former samt vore fördelat

över så stora och avsides liggande skogstrakter, någon som helst möjlighet

att kontrollera vare sig de tider, under vilka arbetarna vore i skogen,

eller huru många personer, som arbetade inom ett och samma ackord. Ett

arbete, som gott kunde utföras på fyra månader, kunde utan svårighet tänjas

ut att räcka i sex, utan att arbetsgivaren hade någon möjlighet att påverka

arbetstakten. Det vore ackordsarbetarens ensak, huru effektivt han ville

arbeta. En semesterrätt för skogsarbetarna bomme att utgöra en klar löneförmån.

De sakkunniga tillstyrkte för sin del, att skogsarbetarna inbegrepes under

den föreslagna semesterlagen. Till stöd härför anförde de sakkunniga —

vilka förordade en kvalifikationsperiod örn fyra månader för rätt till semester

— följande:

De sakkunniga funne, att stora betänkligheter måste resas mot tanken att

utesluta en så betydande grupp av arbetstagare som skogsarbetarna från de

förmåner, som den lagstadgade semestern innebure för övriga arbetstagare.

Väl vore det sant, att åtskilliga skogsarbetare icke komme att erhålla någon

förmån genom lagen, då de kanske icke uppnådde fyra månaders sammanhängande

arbetsanställning hos samma arbetsgivare. De skogsarbetare, som

däremot hade en så lång anställningstid som fyra månader, borde inordnas

under lagen, därest detta över huvud kunde anses vara möjligt. Så vore fallet

enligt de sakkunnigas uppfattning. Det torde böra framhållas, att de sakkunniga

ansåge, att den körare, som åtoge sig att åt skogsägaren eller avverkningsrättens

innehavare avverka visst område, i allmänhet skulle betraktas

såsom arbetsgivare gentemot de huggare, som han anställde. Köraren visste

i de flesta fallen, huru mycket arbete som varje huggare utfört och hur lång

arbetstid det kunde anses motsvara. Ofta fördes även särskilda dagsverkslistor

av arbetsgivaren eller hans skogvaktare. De mot tillämpningen av en

semesterlagstiftning åt skogsarbetarna anförda svårigheterna torde också vara

överdrivna. Därest en familjemedlem utfört viss del av arbetet och semesterrätt

tillgodoräknades den huvudsaklige arbetaren även för sådant arbete,

innebure detta visserligen en liten ekonomisk förmån för honom. För arbetsgivaren

måste detta ur kostnadssynpunkt vara likgiltigt.

Enligt de sakkunnigas mening borde ej heller något principiellt undantag

i fråga örn semesterlagens tillämpning uppställas för säsongarbetarna. I

betänkandet anföres härom följande:

Beträffande säsongarbetare och övriga för kort tid anställda arbetare kunde

man visserligen icke med fog göra gällande, att de hade behov av semester

som rekreation i annat fall, än då anställningarna följde omedelbart efter varandra,

så att vederbörande faktiskt vore oavbrutet sysselsatt under hela året.

Med den allmänna synen på semesterrätten, att denna vore en förmån, som

man intjänade successivt genom anställning och arbete, vore det dock väl förenligt,

att semester tillerkändes även säsongarbetare och övriga korttidsarbetare.

Hade man väl accepterat denna uppfattning av semesterförmånens

innebörd, talade nämligen, såvitt de sakkunniga kunde finna, inga principiella

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

skäl för att något särskilt undantag gjordes för säsongarbetarna eller någon

särskild grupp av dem. Att dessa grupper av arbetare folie under lagen

syntes ock vara väl förenligt med den allmänna läggningen av förslaget. Huruvida

lagen i praktiken bomme att medföra någon förmån för säsongarbetarna

vore direkt beroende på huru kvalifikationsvillkoret för rätt till semester utformades

och särskilt då huru lång den anställningstid gjordes, som skulle

berättiga till semester.

I propositionen nr 286/1938 anförde föredragande departementschefen

bland annat följande:

I likhet med de sakkunniga håller jag före, att hemarbetare, skogsarbetare

och andra arbetstagare, som icke utföra arbetet under

arbetsgivarens omedelbara kontroll, böra falla under lagen. Något

principiellt skäl, varför undantag för dessa yrkesgrupper skulle göras, har

icke förebragts. Jag vill emellertid framhålla, att jag med tanke på svårigheterna

vid tillämpningen av lagens bestämmelser å vissa av dessa arbetstagargrupper,

speciellt betskötarna och skogsarbetarna, funnit mig böra förorda

ändringar i sakkunnigförslaget därutinnan, att dels kvalifikationsperioden

utsträckes från fyra till sex månader, dels rätten till semester utbytes

mot en rätt till enbart semesterlön och dels bestämmelsen örn evalvering

av arbetets mängd utbytes mot en föreskrift örn att rätten till semesterlön inträder

vid viss intjänad lönesumma, i samband varmed det stadgandet föreslås,

att semesterlönen för de nu avsedda arbetstagarna skall utgå med fyra

procent å det intjänade beloppet.

I fråga örn säsongarbetarnas rätt till semester hava mot varandra

stridande uppfattningar framkommit. De sakkunnigas majoritet anser, att

det med uppfattningen örn semestern som en rätt, vilken successivt intjänas

genom arbete och anställning under viss tid, är väl förenligt, att semesterrätt

föreligger även för säsongarbetare och andra under kortare tid anställda

arbetstagare. Denna uppfattning delas av socialstyrelsen och byggnadsstyrelsen.

Å andra sidan hava åtskilliga myndigheter och arbetsgivarorganisationer

anfört, att något behov av semester som rekreation icke förelåge för

säsongarbetarna och att en semesterrätt för dem därför uteslutande skulle

komma att innebära en löneökning. Dessa myndigheter och organisationer

kräva i vart fall en förlängning av kvalifikationsperioden.

Av vad jag redan anfört följer, att jag för min del icke kan medverka till

något principiellt undantag för säsongarbetare och övriga korttidsanställda.

Jag vill emellertid framhålla att, då kvalifikationsperiodens längd av andra

skäl enligt departementsförslaget fastställts till sex månader, detta såsom en

konsekvens kommer att innebära ett tillgodoseende i viss utsträckning av nu

åsyftade önskemål.

I motionen II: 71 har berörts frågan, örn vissa inom skogsarbetet sysselsatta

borde anses som arbetsgivare eller arbetstagare i semesterlagens mening.

Med anledning härav torde böra erinras örn, att denna fråga var föremål för

uppmärksamhet vid lagens tillkomst. De sakkunniga framhöllo i sitt betänkande,

att det speciellt i Norrland och Mellansverige vore vanligt, att en

bonde eller arrendator åtoge sig att mot visst pris verkställa en avverkning.

Denna person, vanligen kallad köraren, anställde i sin tur skogsarbetare såsom

huggare, varjämte han själv deltoge i arbetet med timmerkörningen. Försäkringsrådet

hade ansett virkesägaren ur olycksfallsförsäkringslagens syn
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

punkt vara arbetsgivare gentemot huggarna. Vid en lagstiftning om semester

— en i arbetsavtalet ingående materiell förmån — borde den anses vara arbetsgivare,

som enligt allmänna civilrättsliga regler ingått arbetsavtalet med

arbetstagaren. Till denna uppfattning anslöt sig föredragande departementschefen,

och riksdagen gjorde ej erinran däremot.

I detta sammanhang torde böra erinras örn att i ett den 30 december 1939

avgivet betänkande med förslag till ändring i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt

(statens off. utredn. 1939: 49) frågan örn begreppet arbetstagare

inom sociallagstiftningen varit föremål för behandling. Härutinnan må hänvisas

till betänkandet, särskilt sid. 78—82.

Vidare synes här böra nämnas — något som även socialstyrelsen i sitt yttrande

berört — att Kungl. Majit den 29 augusti 1941 funnit gott uppdraga åt

socialstyrelsen att verkställa utredning av spörsmålet om erforderliga åtgärder

för ernående av rättslig likställighet i olika hänseenden mellan handelsagenter

och sådana handelsresande som avses i 87 § lagen örn kommission, handelsagentur

och handelsresande, å ena, samt arbetstagare, å andra sidan, ävensom

att till Kungl. Maj:t avgiva de förslag, till vilka utredningen kan föranleda.

Uppdraget är ännu icke slutfört.

Rätten till semester m. m.

Enligt lagen örn semester äger arbetstagare, som innehaft sin anställning

sedan minst 180 dagar, rätt till semester (3 § första stycket). Avbrott i anställningen

må icke inverka på rätten till semester, såframt det med hänsyn

till omständigheterna skulle vara oskäligt (3 § andra stycket). Anställning,

som icke kan anses utgöra arbetstagarens huvudsakliga sysselsättning och

förvärvskälla, berättigar icke till semester (3 § tredje stycket). Semester utgår

för kalenderår och omfattar en dag för varje kalendermånad anställningen

varat under närmast föregående kalenderår (kvalifikationstid); dock må annan

period av samma längd gälla såsom kvalifikationstid, såframt överenskommelse

därom träffas mellan parterna (4 § första stycket). Rätt till semester

föreligger endast för kalendermånad, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens

räkning utfört arbete å minst sexton dagar (4 § andra stycket). Under

semester skall lön utgå. Arbetstagare, som är avlönad med tidion, beräknad

för vecka eller längre tidsenhet, äger uppbära den å semestertiden belöpande

lönen. För annan arbetstagare skall lönen för varje semesterdag utgå med

belopp, motsvarande hans genomsnittliga inkomst för dag, då arbete för

arbetsgivarens räkning utförts under de månader av senast förflutna kvalifikationstid,

för vilka semesterrätt föreligger. Hänsyn skall därvid icke tagas till

lön, som utgått för tid utöver den för arbetstagaren normala arbetstiden (8§).

Arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden,

att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande,

är icke berättigad till semester utan endast till semesterlön. Sådan

förmån utgår, under den i 3 § första stycket angivna förutsättningen, såframt

arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under den kvali
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

fikationstid, som i 4 § första stycket omförmäles, uppgår till ett belopp, minst

motsvarande etthundraåtta gånger den genomsnittliga dags fö itj ansten å orten

för arbete av den art, varom fråga är, under en arbetstid av åtta timmar.

Semesterlönen utgör fyra procent av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst

hos arbetsgivaren under nämnda kvalifikationstid (9 §). Arbetstagare,

som lämnar sin anställning eller entledigas därifrån, innan han åtnjutit honom

enligt 4 § tillkommande semester eller enligt 9 § tillkommande semesterlön,

skall erhålla ersättning därför enligt de i 8 och 9 §§ stadgade grunderna.

Vid beräkning av ersättningens storlek skall hänsyn jämväl tagas, beträffande

ersättningen för semester till de kalendermånader av löpande kalenderår, för

vilka semesterrätt föreligger, och till den inkomst, som därunder åtnjutits,

samt beträffande ersättningen för semesterlön till den inkomst, som åtnjutits

under det löpande kalenderåret (12 §).

De sakkunniga anförde — efter att hava avvisat tanken på en kvalifikationsbestämmelse

om så lång anställning hos samma arbetsgivare som under ett

år för rätt till semester — bland annat följande:

Det gäller sålunda att till avgörande upptaga frågan örn på vilket sätt man

skall kunna lagstiftningsvägen tillerkänna semester åt sådana grupper av arbetstagare,

som på grund av yrkets struktur ej äro helårsanställda hos en

och samma arbetsgivare.

Det system, som härvid närmast erbjuder sig och som giver proportionellt

sett samma förmåner åt alla arbetstagare, oavsett längden av anställningstiden,

är inrättandet av semesterkassor. Man kan härvidlag tänka sig, att

det inrättas antingen en central kassa, omfattande alla arbetstagare inom hela

landet, eller också särskilda kassor för varje yrke. Eventuellt skulle man

också kunna tänka sig semesterkassor med lokal avgränsning på samma sätt

som de erkända sjukkassorna. Vilken form för utformandet av ett system

med semesterkassor som man än skulle välja, äro huvudprinciperna för verksamhetens

bedrivande alltid desamma. Till varje medlem i en semesterkassa

utfärdas sålunda en semesterbok. För varje tidsenhet, som arbete utföres

— och denna enhet kan lämpligen bestämmas till så kort tid som en

vecka — skall arbetsgivaren avsätta viss procent av arbetslönen och insända

detta belopp till en för kassan gemensam fond. Detta sker lämpligast genom

att arbetsgivaren i förväg inköper valörmärken, vilka för varje vecka av honom

inklistras i medlemsboken samt makuleras. Semesterbokens innehavare

berättigas att årligen, antingen under en bestämd tidrymd eller eljest då det

honom gottskrivna beloppet uppnår viss storlek, utbekomma detta belopp. I

samband härmed skall han givetvis taga sin semester.

De sakkunniga vilja beträffande systemet med semesterkassor framhålla,

att ett sådant system måste betraktas såsom den gentemot alla arbetstagare

mest rättvisa formen för ordnandet av semesterfrågan. Örn semesterkassor

införas, erhåller nämligen varje arbetare en semester, som är proportionell

mot den tid han arbetat. Även sådana grupper av arbetstagare, som med

hänsyn till arbetsmarknadens struktur mycket ofta nödgas byta anställning,

komma sålunda i åtnjutande av samma förmåner som de bättre ställda

arbetare, vilka hava iångvariga anställningar. Det vore alltså principiellt

att föredraga, om semesterfrågan kunde för alla arbetare ordnas genom ett

system med semesterkassor. Det kan emellertid icke fördöljas, att ett så
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

dant system har många nackdelar. Till en början måste man erkänna, att

man därigenom släpper tanken på att semestern skall vara till för rekreation.

Semesterns karaktär av en löneförmån framträder alltså här väsentligt

tydligare än i ett system, som för semesterrätt kräver en förhållandevis

lång anställningstid. Därtill kommer, att mycket stora svårigheter uppstå i

fråga örn tillämpningen av ett system med semesterkassor.

På huvudsakligen nu anförda skäl förklarade de sakkunniga, att de icke

kunde förorda, att den lagstadgade semestern ordnades genom ett system

med semesterkassor, i vilket fall staten själv måste omhändertaga skötseln av

kassorna. Däremot torde ur det allmännas synpunkt intet vara att erinra mot

att parterna på arbetsmarknaden genom bestämmelser i kollektivavtal för särskilda

yrkesområden införde systemet med semesterkassor.

I propositionen nr 286/1938 anförde föredragande departementschefen på

denna punkt följande:

Vid en lagstiftning örn semester kan man välja mellan två system för utformning

av de grundläggande bestämmelserna örn rätten till semester. Enligt

det ena systemet förvärvar en arbetstagare successivt denna rätt även genom

mycket kortvariga arbetsanställningar av kanske blott en veckas längd. För

den praktiska utformningen av detta system får man anlita antingen en

central semesteranstalt eller ett flertal semesterkassor, vilka kunna vara avgränsade

lokalt eller efter yrkeslinjer. Då en arbetstagare enligt detta system

skall erhålla sin semester, får han från semesterkassan mottaga alla under

året från hans olika arbetsgivare dit erlagda belopp. Enligt det andra

systemet, som icke förutsätter användning av semesterkassor, kräves för

semesterrätt en viss längre kvalifikationsperiod. Denna kan bestämmas enligt

olika grunder. Vanligast torde vara en kombination av anställning och

arbetad tid. Båda systemen hava sina fördelar och nackdelar. Inför man

ett system med semesterkassor, bliva alla arbetstagare likställda i fråga örn

minimisemestern. Oavsett anställningarnas längd erhåller nämligen var och

en semester med därå belöpande semesterersättning under så lång tid, som

exakt motsvarar det under kvalifikationstiden utförda arbetet. Såsom de

sakkunniga emellertid anfört, är detta system, i vart fall om det anbefalles

i lag, mycket svåradministrerat. Det torde nämligen förutsätta upprättandet

av en central statlig semesteranstalt. Systemet med en viss längre kvalifikationsperiod

är däremot enkelt att tillämpa. Staten behöver icke ingripa i

administrationen. Beroende på kvalifikationsperiodens längd lämnas emellertid

en större eller mindre del av arbetstagarna utan rätt till semester. Skulle

sålunda som i tidigare framlagda lagförslag och i konventionsförslagen kvalifikationsperioden

bestämmas till ett år, bomme detta att medföra, att endast

helårsanställda arbetstagare skulle kunna bliva berättigade till semester.

Sättes kvalifikationsperiodens längd till sex eller fyra månader, blir givetvis

ett större antal semesterberättigade. I vilket fall som helst komma sådana

arbetstagare, som regelbundet hava endast kortare arbetsanställningar hos

växlande arbetsgivare, att lämnas utanför genom detta system.

Jag är icke för närvarande beredd att förorda ett system med en central

semesteranstalt eller med semesterkassor. Som skäl härför får jag åberopa,

vad de sakkunniga i denna punkt anfört. Förutom samverkande byggnadsfackförbundens

centralråd har icke heller någon av de myndigheter och organisationer,

som yttrat sig över betänkandet, uttalat sig för detta system. Jag förordar

i stället, att, lagstiftningen utformas i enlighet med systemet mod viss i

lagen fixerad minsta kvalifikationsperiod. Skulle det emellertid under lagens

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

tillämpning visa sig, att större olägenheter skulle uppkomma genom lagens

konstruktion, torde systemet med semesterkassor få upptagas till omprövning.

I de i anledning av propositionen väckta motionerna II: 487 och II: 497

yrkades, bland annat, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

örn förnyad allsidig utredning av frågan örn inrättandet av semesterkassor

och att Kungl. Majit täcktes framlägga de förslag, vartill utredningen kunde

föranleda.

Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 58,

att utskottet i likhet med departementschefen förordade, att såsom villkor

för semesterrätt skulle bestämmas en viss längre tids anställning hos samma

arbetsgivare. Utskottet vore alltså icke berett att förorda ett system med en

central semesteranstalt eller med semesterkassor ordnade av det allmänna.

Ej heller kunde utskottet tillstyrka det i motionerna II: 487 och II: 497 framställda

yrkandet örn utredning i detta ämne. Därest det under lagens tilllämpning

skulle visa sig, att större olägenheter skulle uppkomma genom

lagens konstruktion, torde såsom departementschefen framhållit frågan om

inrättande av semesterkassor böra upptagas till förnyat övervägande.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle rätt till semester tillkomma arbetstagare,

sedan minst fyra månader förflutit från det han tillträtt anställning

hos arbetsgivare. De sakkunniga hava i anslutning härtill anfört bland annat

följande:

Därest man i likhet med de sakkunniga anser, att semesterfrågan icke

lämpligen bör lagstiftningsvägen ordnas genom upprättandet av en semesteranstalt

eller ett system av skilda semesterkassor, återstår som enda möjlighet

att acceptera systemet med viss tids anställning såsom grundläggande

kvalifikation för att rätt till semester skall inträda. Av vad tidigare anförts

framgår emellertid, att man därvidlag icke bör föreskriva en så sträng kvalifikationsbestämmelse

som ett års anställning. En föreskrift härom skulle

nämligen bliva till förmån endast för de bäst ställda arbetargrupperna. Å

andra sidan är det icke möjligt att vid avgörandet av frågan örn kvalifikationstidens

längd gå huru långt nedåt som helst. Det kan knappast anses

vara förenligt med den allmänna uppfattningen för närvarande, att en mycket

kort anställningstid skulle berättiga arbetstagaren till erhållande av semester

eller i vart fall semesterersättning. Statsmakterna böra vid lagstiftningens

ordnande icke föregripa utvecklingen på detta område. Det må sålunda överlåtas

åt parterna själva att träffa överenskommelser om semesterrätt i de

fall, då anställningstiden är mycket kort. Vid en lagstiftning bör gränsen i

stället bestämmas på sådant sätt, att semesterrätt endast inträder, då det är

fråga örn en anställning, som verkligen gör skäl för namnet och som alltså

ej blott är av tillfällig karaktär. Innebörden av vad som nu anförts är, att

man vid en lagstiftning örn semester medvetet bör bortse från de arbetstagare,

vilka hava en mycket kort anställningstid. Vid vilken längd för anställningen

som gränsen för semesterrättens inträdande bör sättas är uppenbarligen en

bedömningsfråga. De sakkunniga vilja för sin del förorda en bestämmelse örn

att fyra månaders anställning skall kunna grundlägga rätt till semester.

I fråga örn säsongarbetarnas inordnande under lagstiftningen uttalade de

sakkunniga följande:

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Bland säsongarbetarna finnas exempelvis sådana grupper som skogsarbetare,

vilka under olika delar av året utföra skilda arbetsuppgifter åt flera

arbetsgivare. Dessa arbetare torde mera än de flesta andra vara i behov av

ett ekonomiskt tillskott å lönen, så att de därigenom sättas i stånd att söka

någon tids vila och rekreation. Med hänsyn härtill bör kvalifikationstiden

bestämmas på ett sådant sätt, att exempelvis skogsarbetarna icke _ de facto

falla utanför lagens tillämplighetsområde. Detta skulle säkerligen bliva fallet,

därest man uppställde krav på en så lång tids anställning som sex månader.

De sakkunniga påpekade i detta sammanhang, att det givetvis icke vore

möjligt för dem att till behandling upptaga frågan i vilka fall ett anställningsförhållande

skulle anses hava upphört eller då så ej vore fallet. Detta

kunde i brist på lagstiftning örn arbetsavtal ofta vara tveksamt, exempelvis

vid permitteringar av olika längd, deltagande i arbetskonflikt, för den händelse

arbetstagaren icke omedelbart efter konfliktens slut finge ånyo börja

arbeta, eller under avtalslös tid i samband med ett kollektivavtals utlöpande.

Så länge i vårt land icke förefunnes en lagstiftning om arbetsavtal, hade man

härvidlag uteslutande domstolarnas avgöranden i de enskilda fallen att stödja

sig på.

För att emellertid förebygga, att för rättskänslan stötande påföljder i form

av förlust av semesterrätt skulle inträda vid kortare avbrott i arbetsanställningen,

förordade de sakkunniga, att i lagen intoges en bestämmelse örn att

avbrott i anställning icke må inverka på rätten till semester, såvida detta

med hänsyn till omständigheterna kan anses vara oskäligt.

Föredragande departementschefen yttrade i propositionen bland annat

följande:

Kvalifikationsperiodens längd har av de sakkunniga föreslagits till fyra

månader. Häremot har kritik anförts i ett flertal yttranden i samband med

yrkanden örn utsträckning av periodens längd till en tid varierande i olika

yttranden mellan sex månader och ett år. För min del anser jag de sakkunnigas

förslag örn fyra månader vara i och för sig väl avvägt, och jag skulle

därför trots de framställda erinringarna hava varit beredd att tillstyrka förslaget

i denna del. Det är även att märka, att socialstyrelsen ansett den föreslagna

kvalifikationsperioden vara lämplig. Emellertid föreligga vissa omständigheter,

vilka inverka på frågans bedömande och äro så betydelsefulla,

att jag icke ansett mig böra nu ifrågasätta en så kort kvalifikationsperiod

som den av de sakkunniga föreslagna.

De omständigheter, som jag syftar på, äro svårigheterna att vid en kvalifikationsperiod

örn fyra månader tillämpa lagen å vissa yrkesgrupper, framför

allt betskötarna och skogsarbetarna. Yad betskötseln beträffar äro, såsom

svenska lantarbetsgivareföreningen framhåller, förhållandena sådana,

att beting av en person tecknas i fråga örn skötseln av en viss areal betor.

I arbetet deltager ofta icke blott arbetstagaren själv utan även ett flertal

familjemedlemmar. Tiden för arbetets utförande varierar, bland annat

efter väderleksförhållandena, men håller sig omkring fyra månader. Enligt

sakkunnigförslagets bestämmelser skulle mängden av det utförda arbetet

evalveras för att man skulle få fastställt, huruvida arbetet utförts under

minst den tid, som föreskrives i förslaget. Lantarbetsgivareföreningen har

om möjligheten att tillämpa sakkunnigförslaget å betskötseln som omdöme

uttalat, att lagen komme att medföra kaos å detta område. Inom skogs
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

bruket föreligga i viss mån liknande vanskligheter. Sveriges skogsägareförbund

har sålunda kraftigt betonat de betydande svårigheter, som skulle uppkomma

vid en evalvering av det utförda arbetets mängd till arbetade dagar.

Förbundet har bland annat framhållit, att det ofta vore direkt beroende på

vederbörande huggares gottfinnande, huruvida arbetet koni me att draga ut

på tiden, så att bestämmelsen örn fyra månaders anställning bleve uppfylld.

Vidare har förbundet framhållit, att dagsverkslistor icke fördes inom skogsbruket

och att arbetsgivarna över huvud saknade möjlighet till kontroll å

arbetet. Jämväl domänstyrelsen har understrukit de vanskligheter, som en

tillämpning av sakkunnigförslaget skulle medföra inom skogsbruket.

De gjorda anmärkningarna synas förtjäna beaktande. För att i tillfredsställande

grad undanröja svårigheterna anser jag mig böra förorda ett utsträckande

av kvalifikationsperioden från fyra till sex månader. Vid bifall

härtill komma praktiskt taget alla betskötarna att falla utanför lagen liksom

även de flesta skogsarbetarna. Ehuruväl jag anser, att en kvalifikationsperiod

om fyra månader skulle vara lämplig för sådana arbetstagare, som

utföra sitt arbete under arbetsgivarens kontroll, har jag likväl icke velat dela

arbetstagarna i två grupper med skilda kvalifikationsperioder. Jag förordar

därför, att kvalifikationsperioden sex månader skall gälla för alla arbetstagare.

Att de flesta skogsarbetarna genom utsträckningen av kvalifikationsperioden

komma att falla utanför lagen är enligt min mening beklagligt men lär vara

oundvikligt, då det synes angeläget att undvika bestämmelser, som kunna förutses

giva upphov till svårlösta tvister. Jag vill emellertid betona, att förhållandena

i nu berörda avseende böra följas med uppmärksamhet. Skulle

det visa sig, å ena sidan att svårigheterna vid tillämpningen av lagen å skogsarbetare,

som trots förlängningen av kvalifikationsperioden bliva berättigade

till semester, väsentligen överdrivits, och å andra sidan att allt för många

arbetstagare genom den utsträckta kvalifikationsperioden komma att gå förlustiga

semesterrätt, torde en minskning av kvalifikationsperioden böra övervägas.

Den grundläggande bestämmelsen i lagen för rätt till semester är alltså

viss tids fortlöpande anställning. Yad som skall anses falla under en anställning

eller med andra ord, när en anställning skall anses hava upphört,

måste bedömas efter vanliga arbetsavtalsrättsliga regler. Några bestämmelser

härom kunna icke givas i samband med en lagstiftning enbart örn en ur

arbetsavtalet härflytande materiell förmån. Det måste under sådana förhållanden,

på sätt de sakkunniga och jämväl arbetsdomstolens ordförande

framhållit, vara lämpligt att införa en bestämmelse örn att icke alla avbrott

i anställningstiden skola medföra ett brytande av kvalifikationsperioden.

Den i sakkunnigförslaget med hänsyn härtill intagna bestämmelsen örn att

avbrott i anställningen icke skall inverka å semesterrätten, såvida en sådan

inverkan med hänsyn till omständigheterna kan anses vara oskälig, har mötts

av kritik i flera yttranden. Man har därvid åberopat, att bestämmelsen vore

för väg och kunde föranleda tvister. Jag kan för min del icke finna, att

den anförda kritiken är berättigad. Avsikten med bestämmelsen är, att domstolen^

ett givet fall vid konstaterandet av att avbrott i anställningen förekommit

skall, örn så befinnes skäligt, kunna bestämma, att detta avbrott icke

skall inverka vid beräknandet av semesterrätten. Givet är, att ett sådant

förordnande av domstol kan lämnas endast då fråga är om kortare avbrott i

anställningstiden på grund av särskilda omständigheter. Att i en semesterlag

närmare söka utforma, vilka omständigheter som härvidlag skola tillåtas

inverka, eller att lämna en mera ingående motivering till bestämmelsen än

som kan hämtas ur vad de sakkunniga och arbetsdomstolens ordförande

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29. 11

anfört torde icke vara lämpligt eller möjligt. Jag kan icke föreställa mig,

att bestämmelsen kan komma att föranleda många tvister, och i de fall, då

den kommer i tillämpning, torde man med fullt förtroende kunna överlåta åt

domstolen att träffa avgörandet.---Till vad Norrlands stuvareförbund

och södra Sveriges stuvareförbund yttrat angående semesterrätten för extra

stuvare vill jag anföra, att det förefaller som örn någon sammanhängande

arbetsanställning i regel icke förekommer för dessa arbetare. Under sådana

förhållanden kunna de extra stuvarna givetvis icke bliva semesterberättigade

och den nu diskuterade bestämmelsen örn den inverkan, som avbrott i arbetsanställning

får, kommer för deras vidkommande att sakna betydelse.

I anledning av propositionen väcktes åtskilliga motioner örn ändring av

kvalifikationsperiodens längd.

Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 58:

I fråga örn kvalifikationsperiodens längd vill utskottet, under hänvisning

till vad departementschefen anfört, tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag,

att denna period skall omfatta minst etthundraåttio dagar. Utskottet kan sålunda

icke förorda de i vissa här ovan nämnda motioner gjorda yrkandena,

att kvalifikationsperioden måtte bestämmas till andra tider än vad i propositionen

föreslagits.

Genom en kvalifikationsperiod av den förordade utsträckningen komma åtskilliga

arbetstagargrupper att uteslutas från de förmåner, som genom lagen

givas åt övriga arbetstagare. Möjlighet föreligger dock för dessa grupper att

genom förhandlingar med arbetsgivarna söka bilda särskilda semesterkassor.

Därest sådana av arbetsgivarna i samråd med arbetarna bildade kassor komma

till stånd inom yrken, där en sammanhängande anställningstid örn sex

månader i allmänhet icke uppnås, kunna jämväl dessa arbetare erhålla

semester i proportion till av dem utfört arbete.

I detta sammanhang torde slutligen böra nämnas, att vid 1939 års lagtima

riksdag väcktes i andra kammaren en motion, nr 330, i vilken, bland annat,

hemställdes örn sådan ändring i semesterlagen, att arbetstagare, som innehaft

anställning minst en månad, skulle äga rätt till semester. På hemställan

av andra lagutskottet — som i utlåtande nr 37 förklarade sig ej finna skäl

föreslå riksdagen att frångå sin förra året intagna ståndpunkt — blev motionen

avslagen av riksdagen.

Beträffande det fullständiga innehållet i de i motionerna I: 145 och II: 235

angivna domarna får utskottet hänvisa till publikationen Arbetsdomstolens

domar nr 88 och 89 år 1939, nr 56 år 1940 och nr 110 år 1941.

Lagen örn semester utfärdades den 17 juni 1938 och trädde i kraft den

1 juli samma år. I princip äger lagen tillämpning å alla arbetstagare i allmän

eller enskild tjänst. För att rätt till semester skall föreligga gälla emellertid

enligt lagen vissa särskilda villkor. Såsom grundläggande förutsättning för

semesterrätt föreskrives sålunda viss längre tids fortlöpande anställning hos

samma arbetsgivare. Denna kvalifikationsperiod är bestämd till sex månader.

De nu föreliggande motionerna avhandla samtliga frågan örn semester för

s. k. säsongarbetare och andra arbetstagare utan längre sammanhängande anställning;

motionerna II: 71 och II: 72 taga härvid i första hand sikte på skogs
-

Utskottet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

arbetarna. I motionerna framhålles, att, ehuru lagen i princip äger tillämpning

å nu ifrågavarande arbetstagare, betydande grupper av dem likväl till

följd av den föreskrivna kvalifikationsperiodens längd äro utestängda från

semesterrätt enligt lagen. Med hänsyn härtill hemställes i motionerna om

utredning i syfte att nu berörda arbetarkategorier beredas ökade möjligheter

att erhålla rätt till semester. I motionen II: 77 yrkas härjämte i samma syfte,

att riksdagen måtte besluta vidtaga viss ändring i semesterlagen.

De sakkunniga, vilkas förslag ligger till grund för semesterlagen, hade såsom

framgår av den förut lämnade redogörelsen förordat en kvalifikations

period om fyra månader. I propositionen med förslag till lag i ämnet förklarade

sig föredragande departementschefen anse förslaget härutinnan vara

i och för sig väl avvägt. Närmast på grund av svårigheterna att vid en kvalifikationsperiod

om fyra månader tillämpa lagen å vissa yrkesgrupper, framför

allt betskötarna och skogsarbetarna, förordades emellertid i Kungl. Maj:ts

av riksdagen antagna förslag ett utsträckande av perioden till sex månader.

I anslutning härtill yttrade departementschefen bland annat, att i den händelse

det skulle visa sig att alltför många arbetstagare genom den utsträckta

kvalifikationsperioden komme att gå förlustiga semesterrätt, en minskning av

kvalifikationsperioden torde böra övervägas.

Såsom uttalades under förarbetena till semesterlagen är grunden till lagbestämmelserna

örn semester att söka i en rekreationssynpunkt, d. v. s. samhällets

intresse att arbetstagarens hälsa och krafter icke förslitas genom ett

oavbrutet arbete utan längre uppehåll. Med denna utgångspunkt måste det

vid bedömandet av frågan, huruvida semesterrätt bör föreligga för en arbetstagare

med sysselsättning utan egentligt avbrott, anses utan betydelse, om

arbetet under den tid, varom är fråga, utförts åt en eller flera arbetsgivare.

En arbetstagare, som under viss tid utför skilda arbetsuppgifter åt växlande

arbetsgivare, har självfallet samma behov av en sammanhängande vilo- och

återhämtningsperiod som den, vilken under motsvarande tid haft anställning

hos en och samma arbetsgivare.

Med de nu enligt semesterlagen gällande kvalifikationsbestämmelserna utestängas

otvivelaktigt från lagens förmåner betydande grupper av arbetstagare,

vilka i enlighet med nu anförda synpunkter måste antagas vara i behov av

semester. Inom utskottet har framhållits, att det särskilt bland skogsarbetare

vore vanligt med efter varandra följande anställningar hos olika arbetsgivare,

vilka anställningar, ehuru tillsammans omfattande större delen av året, var

för sig understege sex månader och alltså icke berättigade till semester enligt

lagen. Såsom i flera av de över motionerna avgivna yttrandena påpekats står

visserligen för ifrågavarande arbetargruppers vidkommande den möjligheten

öppen att genom avtal med vederbörande arbetsgivare tillförsäkra sig förmånligare

semesterbestämmelser än som stadgas i lagen. Emellertid torde

för de arbetstagare, varom här är fråga, svårigheter i många fall möta att avtalsvägen

lösa semesterfrågan. Med hänsyn härtill synes nu berörda omständighet

icke böra utgöra hinder för att spörsmålet örn en laglig reglering av

ifrågavarande arbetargruppers semesterförhållande upptages till behandling.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

13

Under den tid som förflutit sedan semesterlagen trädde i kraft torde vissa

erfarenheter hava vunnits beträffande lagens verkningar för skogsarbetares

och andra säsongarbetares vidkommande. Sålunda torde bland annat möjligheterna

att bemästra de under lagens förarbeten påtalade svårigheterna att

tillämpa lagen å skogsarbetare hava blivit belysta. Det symes utskottet som

örn åtskilligt skulle stå att vinna genom en undersökning av lagens verkningar

i nu berörda hänseenden. Med ledning av resultatet härav skulle fastare

hållpunkter kunna erhållas beträffande möjligheten att i större utsträckning

än för närvarande kunna tillgodose ifrågavarande arbetstagares anspråk på

att komma i åtnjutande av lagstadgad semesterrätt. Med hänsym härtill vill

utskottet föreslå, att en utredning av hithörande spörsmål verkställes.

Den av utskottet sålunda ifrågasatta utredningen torde i första hand böra

taga sikte på möjligheten att med bibehållande av den nu gällande semesterlagens

konstruktion bereda ökade möjligheter för skogsarbetare och andra

säsongarbetare att erhålla rätt till semester. Den lösning, som härvid ligger

nära till hands och som även framhållits i motionerna, är en förkortning av

kvalifikationsperiodens längd eller sättet för dess beräkning. Det är emellertid

att märka, att semesterlagen är uppbyggd i enlighet med systemet med

viss längre kvalifikationsperiod såsom villkor för semesterrätt, genom vilket

system alltid en större eller mindre del av arbetstagarna måste lämnas utan

rätt till semester. Med hänsyn härtill torde det under utredningens gång

kunna komma att visa sig att även frågan örn inrättande genom statsmakternas

försorg av semesterkassor för vissa arbetargrupper bör bliva föremål för

prövning.

I samband med nu berörda frågor synas vissa andra närstående spörsmål

vara förtjänta av uppmärksamhet under utredningsarbetet. I detta hänseende

må nämnas det i motionerna I: 145 och II: 235 berörda spörsmålet örn semester

för sådana arbetstagare, vilka visserligen i många fall under avsevärd

tid utföra arbete åt en och samma arbetsgivare men vilkas anställningsförhållande

är av mindre fast karaktär, varför det enligt semesterlagen

gällande villkoret örn sammanhängande anställning icke kan anses uppfyllt.

För dessa fall har landsorganisationen ifrågasatt, örn icke semesterrätten

kunde knytas till det förhållandet, att arbete under kvalifikationstiden faktiskt

utförts oavsett örn ett fortlöpande anställningsförhållande kan anses föreligga.

Vidare torde böra undersökas om den i 3 § andra stycket semesterlagen givna

avbrottsregeln — att avbrott i anställningen icke skall inverka å semesterrätten,

såvida en sådan inverkan med hänsyn till omständigheterna kan anses

vara oskälig — fullt tillgodoser syftet, att vid beräknandet av semesterrätten

bör bortses från avbrott av viss kortare varaktighet.

De grupper av arbetare, varom här är fråga, torde i stor utsträckning utgöras

av i 9 § semesterlagen avsedda arbetstagare, vilka utföra arbetet under

sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att

vaka över arbetets anordnande. För dessa arbetstagare föreligger icke

rätt att för kvalificering till semesterlön såsom arbetad tid tillgodoräkna i

4 § andra stycket avsedd militär tjänstgöringstid. Frågan örn likställighet i

detta hänseende mellan denna arbetarkategori och andra arbetstagare be
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

rördes i propositionen nr 44/1942 angående ändring i sistnämnda paragraf,

varvid föredragande departementschefen yttrade, att frågan innefattade principiella

överväganden av den natur, att de lämpligen icke kunde upptagas till

prövning i sammanhang med nämnda lagändring. I utlåtande nr 10 i anledning

av propositionen förklarade utskottet, att hithörande spörsmål syntes

väl förtjänta av uppmärksamhet från statsmakternas sida. Enligt utskottets

mening kan ifrågavarande spörsmål lämpligen bli föremål för undersökning

i samband med den förordade utredningen angående säsongarbetamas semesterförhållanden.

I motionen II: 77 har yrkats, att riksdagen måtte besluta ändring i semesterlagen

av innehåll att kvalifikationsperioden bestämmes till tre månader. I

avvaktan på resultatet av den ifrågasatta utredningen synes ändring i lagen

icke böra vidtagas. Utskottet får alltså avstyrka bifall till detta yrkande.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av motionerna 1:145, II: 71,

11:72, 11:77 och 11:235, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning av frågan

örn vidgad möjlighet för säsongarbetare att erhålla lagstadgad

semesterrätt jämte de spörsmål som kunna stå i samband därmed,

samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kan föranleda;

B. att motionerna I: 145, II: 71, II: 72 och II: 235, i den mån

de icke kunna anses besvarade genom vad utskottet under A.

hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd; samt

C. att motionen II: 77, i den mån den icke blivit besvarad

genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 7 maj 1942.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Wistrand, Sten, Holstenson,

Nils Elowsson, Näslund och Söderkvist;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Hage, fröken Andersson, herrar

Olovson i Västerås*, Hallagård, Hermansson, fru Johansson och herr Jansson i

Hällefors.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Tamm och Wistrand samt fröken Andersson.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.

15

Bilaga A.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 6 februari 1942 har socialstyrelsen anbefallts att till riksdagens

andra lagutskott avgiva yttrande över motionerna II: 71 av herr Ericsson

i Sörsjön m. fl., II: 72 av herr Skoglund i Umeå m. fl., II: 77 av herr

Gustafsson i Tenhult m. fl. samt I: 145 av herr Berg, Robert, och herr Gillström

örn ändring i vissa hänseenden av lagen örn semester. Med anledning

härav får socialstyrelsen anföra följande.

Av de remitterade motionerna avhandla motionerna II: 71, 72 och 77 skogs

arbetarnas förhållanden. Motionärerna önska ändring i de nuvarande kvalifikationsbestämmelserna

i semesterlagen, så att denna arbetargrupp icke blott

formellt utan även i praktiken skall få del av de förmåner, som lagen erbjuder.

Örn man genom lagstiftning önskar tillerkänna arbetstagarna viss semester,

har man två system att välja på. Det första systemet innebär, att man genom

lagen tillerkänner viss semesterrätt på varje anställning, hur kortvarig den

än må vara. En förebild för hur detta skall kunna ordnas praktiskt har man

i de såväl i utlandet som i Sverige på sina håll upprättade semesterkassorna,

till vilka arbetsgivarna inbetala den på anställningstiden belöpande semesterlönen.

En genom lag införd rätt till semester för korttidsanställning skulle i

praktiken betyda, att man tillskapade en statligt administrerad central semesteranstalt.

Det kan nämligen icke vara lämpligt att göra en uppdelning på

yrkeskassor med hänsyn till de betydande svårigheter, som då skulle uppkomma

att fördela arbetstagarna på de olika yrkena. Det andra systemet för

att genom lag tillerkänna arbetstagarna semester är, att man som kvalifikation

kräver viss längre tids anställning. Det kan icke vara lämpligt att sammanblanda

de båda systemen, så att man i lag skulle tillerkänna vissa grupper av

arbetstagare semesterrätt på kort anställningstid, medan andra grupper skulle

erhålla semesterrätt först efter viss längre anställningstid. En sådan konstruktion

av lagen skulle innebära mycket stora orättvisor, ty arbetare med korta

anställningstider finnas inom alla yrkesområden, fastän frekvensen givetvis är

olika.

I Sverige valde statsmakterna vid genomförandet av semesterlagen systemet

med viss längre anställningstid. Lagen kräver sålunda för att semesterrätt

skall föreligga minst 180 dagars fortlöpande anställning hos samma arbetsgivare.

Lagen förhindrar icke någon arbetargrupp att genom avtal tillförsäkra

sig förmånligare semesterbestämmelser än som stadgas i lagen. Så har med

avseende å kvalifikationsperiodens längd skett inom byggnadsbranschen, där

en semesterkassa inrättats, som ger semesterrätt för varje timmes arbete, för

den händelse minst 900 timmars arbete utförts under kvalifikationsåret.

Det är givet, att man kan diskutera, om just den i lagen valda längden av

kvalifikationstiden eller 180 dagar är den lämpligaste. Otvivelaktigt bli genom

denna bestämmelse skogsarbetarna i stor utsträckning utestängda från lagens

förmåner. Såsom framgår av propositionen i ämnet, nr 286/38, har det emellertid

just varit ett bidragande skäl till att gränsen 180 dagar valdes, att man

med tanke på de stora praktiska svårigheterna inom skogsbruket ville förhindra,

att dess arbetare mera allmänt bleve berättigade till semester eller

semesterlön. Departementschefen uttalade därvid, att det vore beklagligt, att

de flesta skogsarbetarna genom utsträckningen av kvalifikationsperioden från

den av de sakkunniga föreslagna tiden av fyra månader till 180 dagar komme

att falla utanför lagen, men att det torde vara oundvikligt, då det syntes ange
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilag-or.

läget att undvika bestämmelser, som kunde förutses giva upphov till svårlösta

tvister. Departementschefen uttalade vidare, att förhållandena i nu berörda

avseende borde följas med uppmärksamhet. Skulle det visa sig, å ena sidan

att svårigheterna vid tillämpningen av lagen å skogsarbetare, som trots förlängningen

av kvalifikationsperioden bleve berättigade till semester, väsentligen

överdrivits, och å andra sidan att allt för många arbetstagare genom den

utsträckta kvalifikationsperioden komme att gå förlustiga semesterrätt, torde

en minskning av kvalifikationsperioden böra övervägas.

De synpunkter på denna fråga, som vid lagstiftningens genomförande anfördes

av chefen för socialdepartementet och som accepterades av riksdagen,

äro, såvitt socialstyrelsen kan finna, alltjämt bärande. Uteslutet är icke, att

en ändring kan komma att visa sig befogad, men då semesterlagen ännu varit

i tillämpning endast ett fåtal år, synes i varje fall längre tids erfarenhet böra

avvaktas, innan man verkställer den närmare utredning av hur lagen verkat

inom skogsarbetarkåren, som departementschefen berörde i sitt anförande vid

lagstiftningens genomförande. Styrelsen anser sig därför icke kunna tillstyrka,

att en utredning i sådant hänseende redan nu igångsättes.

I vart fall bör det icke få ifrågakomma, att ett särskilt yrke ställes i gynnsammare

läge än de övriga i fråga örn den lagliga rätten till semester. Det

står fritt för skogsarbetarna liksom för övriga arbetargrupper att genom avtal

med arbetsgivarna bilda en semesterkassa för yrket.

Motionen I: 145 berör rätten till semester dels för vissa grupper arbetare,

för vilka ett formellt anställningsförhållande icke kan anses föreligga trots

att de ofta utföra regelbundet arbete åt samma arbetsgivare, dels ock för

säsongarbetarna.

Semesterlagen avser att tillerkänna semesterrätt åt de arbetstagare, som

stå i ett visst varaktigt anställningsförhållande till en arbetsgivare. Vid lagstiftningens

antagande ha statsmakterna utgått från vad som civilrättsligt kan

anses konstituera ett anställningsförhållande. I ett hänseende har yrkande

tidigare framkommit örn avvikelse för bland annat semesterlagens del från den

civilrättsliga tolkningen av vem som skall anses vara arbetstagare, nämligen i

fråga örn sådana personer som stå på gränsen mellan arbetstagare och självständiga

företagare. Socialstyrelsen har erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag att

verkställa utredning i berörda hänseende. I motionen 1:145 avses väl icke

att rubba själva arbetstagarbegreppet, men ett bifall till vad där föreslås

skulle likväl komma att verka på ungefärligen samma sätt som en utvidgning av

arbetstagarbegreppet. Socialstyrelsen kan icke anse det vara lämpligt att för

semesterlagens vidkommande företaga någon sådan utvidgning av semesterrätten

vid intermittenta anställningar som motionärerna avsett. Socialstyrelsen

avstyrker därför yrkandet örn att riksdagen skulle anhålla örn förslag till

ändrade bestämmelser i ämnet.

Yad beträffar det i motionen 1:145 örn säsongarbetarna anförda vill socialstyrelsen

hänvisa till vad som i detta yttrande anförts örn skogsarbetarna.

Ernst Bexelius.

Karl J. Höjer.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagan-.

17

Bilaga B.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom nådig remiss den 6 februari 1942 har Kungl. Maj:t anbefallt arbetsdomstolens

ordförande att avgiva yttrande till utskottet över två lika lydande

motioner angående revision i vissa hänseenden av lagen örn semester, vilka

vid innevarande års riksdag väckts, den ena i första kammaren under nr 145

av herrar Robert Berg och Gillström samt den andra i andra kammaren under

nr 235 av herrar Ernst Berg och Hermansson.

I anledning härav får jag anföra följande.

Semesterlagen är byggd på den principen att arbetstagaren för att få rätt

att av sin arbetsgivare utfå semester skall kvalificera sig därtill dels genom

viss tids sammanhängande anställning och dels genom att under anställningstiden

utföra visst kvantum arbete.

Sålunda måste arbetstagaren enligt 3 § första stycket i lagen först och

främst kunna uppvisa en anställningstid hos vederbörande arbetsgivare av

minst 180 löpande dagar. Detta krav är uppfyllt även om arbetstagaren under

en del av anställningen icke haft arbete att utföra och på den grund varit permitterad.

Skulle däremot anställningen i samband med uppkommen arbetsbrist

hava upphört men återanställning sedermera skett, får mellantiden i

princip icke tillgodoräknas, och vardera anställningsperioden skall med hänsyn

till semesterrätten räknas för sig. Två olika anställningsperioder med

avbrott emellan må sålunda icke sammanräknas. Örn ingendera perioden uppgår

till 180 dagar, föreligger alltså icke någon semesterrätt över huvud. Med

tanke på kortvariga anställningsavbrott har lagen emellertid i 3 § andra

stycket andra punkten upptagit en undantagsbestämmelse av innebörd, att

avbrott i anställningen icke må inverka på arbetstagarens rätt till semester,

örn detta med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt. När detta

skall anses vara händelsen måste tydligen prövas från fall till fall.

Semester utgår med en dag för varje kalendermånad anställningen varat,

därvid man vid fortlöpande anställning har att räkna per kalenderår, så att

semester under det löpande året utgår för de kalendermånader anställningen

varat under föregående år. Emellertid märkes att rätt till semester föreligger

endast för kalendermånad, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning

utfört arbete å minst 16 dagar. En arbetstagare med minst 180 löpande

dagars formell anställning kan alltså tänkas det oaktat vara utesluten från ali

rätt till semester, nämligen om han icke haft tillfälle att under någon kalendermånad

arbeta i nämnda antal dagar.

Motionärerna hava nu fäst sig vid några av arbetsdomstolen avdömda fall

och förmena, att semesterlagens regler, sådana de tillämpats av domstolen i

dessa fall, icke giva tillfredsställande resultat. De för fallens bedömande avgörande

omständigheterna äro icke i motionerna återgivna på tillfredsställande

sätt, men jag anser det icke nödvändigt att här ingå på de speciella fallen, varför

jag endast hänvisar till domarnas fullständiga innehåll, återgivet i publikationen

Arbetsdomstolens domar under nr 88 och 89 år 1939, nr 56 år 1940

och nr 110 år 1941. De två förstnämnda fallen gällde i främsta rummet innebörden

i en avtalsbestämmelse om semester och icke semesterlagens stadganden.

Rättsfallet från 1941 kan anses representativt för en hel grupp av fall,

nämligen sådana där arbetstagaren arbetar åt en arbetsgivare endast under

typiska säsonger och mellan dessa är hänvisad att söka sin utkomst på annat

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 ard. Nr 29. sot n 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.

håll. Om säsonganställningen icke omfattar 180 dagar, blir arbetstagaren

aldrig berättigad till semester, även örn han återkommer år efter år till samma

arbetsgivare. På arbetstagarehåll vill man då ofta driva den satsen, att anställningen

icke upphör vid säsongens slut utan att arbetstagaren skall betraktas

såsom endast permitterad från arbete till dess nästa säsong börjar.

På detta sätt skulle semesterlagens krav på minst 180 dagars anställning bliva

uppfyllt, och semester skulle då få åtnjutas för de kalendermånader, under

vilka arbete utförts. Huruvida en arbetstagare, åt vilken arbete icke längre

kan beredas, skall anses entledigad eller endast permitterad, kan vara utomordentligt

svårt att avgöra, och arbetsdomstolen har ofta att taga ställning till

denna fråga. Eftersom detta spörsmål icke rör semesterlagens bestämmelser,

saknar jag anledning att här närmare ingå på de synpunkter, som arbetsdomstolen

lägger till grund för sina avgöranden i dylika fall. Det må vara tillräckligt

att nämna, att permittering icke kan antagas föreligga, med mindre

arbetstagaren under den tid, då arbetsgivaren icke kan sysselsätta honom,

dock står till dennes förfogande; han äger sålunda icke vid permittering binda

sig på ett sätt, som gör det omöjligt för honom att efter kort varsel inställa

sig till arbete. Örn det står klart, att entledigande skett, förekommer det ofta,

att man i stället på arbetstagarehåll, under åberopande av 3 § andra stycket

andra punkten semesterlagen, söker göra gällande, att semesterrätt föreligger

på den grund att det skulle vara oskäligt, örn avbrottet i anställningen finge

inverka. Arbetsdomstolen har emellertid tämligen strängt upprätthållit tanken

att detta undantagsstadgande endast avser speciella fall och kortvariga avbrott

i anställningen.

De tre övriga rättsfallen kunna anses typiska för en annan grupp av fall,

nämligen sådana där arbetstagaren över huvud icke har någon sammanhängande

anställning. Det gäller här arbetare som söka sin utkomst, där

arbete för tillfället står att få, än hos den ene och än hos den andre arbetsgivaren.

Det kan emellertid hända, att en sådan arbetare även under jämförelsevis

långa perioder kan få sysselsättning huvudsakligen hos en och samma

arbetsgivare. Han kan sålunda också tänkas komma upp till 16 dagars arbete

per månad hos denne arbetsgivare. Örn han icke står till denne arbetsgivares

förfogande utan anställes dag för dag och har sin fulla frihet att i vilket

ögonblick som helst gå över till en annan arbetsgivare, kan han dock icke anses

hava sådan sammanhängande anställning, som utgör förutsättning för rätt

till semester enligt semesterlagen.

Motionärernas önskemål att semester skall kunna beredas även i fall sådana

som de nu åsyftade torde icke kunna beaktas inom ramen för den nuvarande

semesterlagen med dess krav på viss tids anställning hos arbetsgivaren.

Visserligen skulle säsongarbetarnas möjligheter att erhålla semester ökas,

örn den erforderliga anställningstiden sattes lägre än det nuvarande måttet

av 180 dagar. Det må dock erinras, att denna tidslängd valdes just för att utesluta

vissa kategorier av säsongarbetare, åt vilka man av praktiska skäl icke

ansåg sig böra bereda semesterrätt (jfr prop. 1938:286 sid. 155—156). Det

ligger ju för övrigt i sakens natur, att uppställandet av fixa gränser sådana

som viss tids anställning eller vissa dagars arbete per månad alltid kan föranleda

påstående, att de, som falla på andra sidan gränsen, äro orättvist behandlade.

En sänkning av gränsen gör visserligen ett något större antal personer

semesterberättigade men kan dock aldrig hindra motsvarande anmärkning

från deras sida, som alltjämt äro uteslutna på grund av gränsbestämningen.

Om sålunda redan säsongarbetarnas krav på semester svårligen kan tillgodoses

inom den nuvarande lagstiftningens ram, är detta än omöjligare i

fråga om arbetare utan någon längre sammanhängande anställning. Én arbe
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.

lare med kortvariga anställningar hos skilda arbetsgivare kan över huvud icke

beredas semester med lön på annat sätt än genom medlemskap i en kassa,

till vilken varje arbetsgivare, hos vilken arbetaren är anställd, har att inbetala

en mot arbetslönen på visst sätt avvägd semesterlön. Vid semesterlagens

förarbetande övervägdes mycket noga, huruvida lagstiftningen skulle

grundas på semesterkassor, därvid enighet rådde om att ett sådant system

måste betraktas såsom den gentemot alla arbetstagare mest rättvisa formen

för ordnandet av semesterfrågan. Tanken härpå avvisades dock, främst på

grund av den omfattande tekniska apparat, som skulle erfordras och som för

övrigt icke vore möjlig att genomföra för ett betydande antal yrkesområden.

Dessutom framhölls med rätta att systemet med semesterkassor undanskymde

rekreationstanken och kom semesterförmånen att i allt för hög grad framstå

såsom en löneförmån. Semesterlagen sådan den slutligen utformades utgör

emellertid icke hinder för att avtalsvägen inrätta semesterkassor. Detta har

också skett såvitt angår byggnadsindustrien.

På grund av vad sålunda anförts får jag såsom min mening uttala, att

motionerna icke böra tillstyrkas.

Stockholm den 16 mars 1942.

Arthur Lindhagen.

Bilaga C.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Kungl. Maj:t har den 6 februari 1942 anbefallt domänstyrelsen att avgiva

yttrande över av herr Ericsson i Sörsjön m. fl. i andra kammaren väckt

motion, nr 71, och av herr Skoglund i Umeå m. fl. i samma kammare väckt

motion, nr 72, båda angående viss ändring av lagen örn semester.

I motionerna, som huvudsakligen avse norrlandsförhållanden, göres gällande

att skogsarbetare och andra säsongarbetare genom kvalifikationstidens

längd, sex månader, endast i undantagsfall komma i åtnjutande av den förmån,

som genom semesterlagen kommit andra arbetare till del. De norrländska

skogsarbetarna anses nämligen endast i undantagsfall kunna erhålla fortlöpande

sysselsättning hos en och samma arbetsgivare under sex månader,

enär de ofta vore anställda hos en arbetsgivare under vinteravverkningen för

att under flottningssäsongen och sommaren vara anställda hos flottningsförening

och annan arbetsgivare. Tillsammans kunde den i ett sammahang innehavda

arbetsanställningen i yrket uppgå till och även överstiga sex månader,

men genom att arbetet utförts åt olika arbetsgivare medgåve semesterlagen

ej semesterförmån. För att avhjälpa de brister, som semesterlagen enligt

motionärernas mening vore behäftad med, ifrågasattes en förkortning av

kvalifikationstiden från sex till fyra å tre månader eller till och med en

månad.

Domänstyrelsen får för egen del framhålla att det är av betydelse att

semesterlagen ej gives sådan utformning att det med lagen avsedda ändamålet,

nämligen att bereda arbetare en tids vila och rekreation, blir förfelat och att

begreppet semester och semesterlön blir liktydigt med enbart löneförhöjning

för utfört arbete av hur kort varaktighet som helst.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.

Till domänverkets skogsarbetare under åren 1934—1941 utbetalade semesterlöner

uppgå till i runt tal 274,000 kronor. I den mån s. k. sommarhuggning

blir vanligare och, som domänstyrelsen förutsätter, skogsvårdsarbeten av olika

slag, i Norrland komma att bedrivas i ökad utsträckning, komma skogsarbetarna

därstädes att få större möjligheter till fortlöpande anställning hos en

och samma arbetsgivare med ty åtföljande semesterrätt. Det synes för övrigt

vara av fördel för såväl arbetare som arbetsgivare, örn en''mera sammanhängande

anställning hos samma arbetsgivare premieras med semesterlön.

Domänstyrelsen ifrågasätter därför, huruvida den av motionärerna föreslagna

utredningen må vara erforderlig.

Stockholm den 9 mars 1942.

Kungl, domänstyrelsen.

G. Kuylenstjerna.

L. Carlquist.

Bilaga D.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Sedan genom remiss den 3 februari 1942 tillfälle beretts Svenska Arbetsgivareföreningen

att avgiva yttrande över tre inom riksdagen väckta motioner,

nämligen dels nr 77 i andra kammaren av herr Gustafsson i Tenhult m. fl.,

dels ock nr 145 i första kammaren av herr Berg, Robert och herr Gillström

samt den med sistnämnda motion likalydande motionen nr 235 i andra kammaren

av herrar Berg och Hermansson, samtliga angående vissa ändringar i

lagen örn semester, får föreningen i anledning härav anföra följande.

Föreningen har i förevarande sammanhang även tagit del av två andra inom

riksdagen väckta motioner i samma ämne, nämligen nr 71 i andra kammaren

av herr Ericsson i Sörsjön m. fl. och nr 72 i andra kammaren av herr Skoglund

i Umeå m. fl. Vad nedan sägs gäller därför i tillämpliga delar även dessa

motioner.

I samtliga motioner föreslås uppmjukning eller upphävande av regeln i

3 § första stycket semesterlagen, att blott arbetstagare, som innehaft sin anställning

sedan minst 180 dagar, skall äga rätt till semester enligt vad i 4 §

av samma lag stadgas. I motionen nr 1:145 beröres i anslutning till vissa av

arbetsdomstolen fällda domar extra stuveriarbetares, extra åkeriarbetares och

skogs- och sågverksarbetares rätt till semester. I de övriga motionerna tages

närmast sikte på skogsarbetarnas och vissa därmed jämställda arbetargruppers

förhållanden.

I motionen nr I: 145 yrkas, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit

anhålla, att Kungl. Majit ville till 1943 års lagtima riksdag inkomma med

förslag, varigenom de brister i semesterlagen, som förmenas lia uppenbarats

genom arbetsdomstolens i motionen refererade domar, skulle avhjälpas. I

motionen nr lii 71 föreslås i samband med ett yrkande örn utredning i första,

hand, att den i 3 § första stycket upptagna karenstiden skall begränsas till

tre månader. Alternativt föreslås, att nämnda karenstid genom en undantagsbestämmelse

för skogsarbetare skall förkortas till exempelvis minst en månad.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.

21

I motionen nr II: 72 föreslås icke någon bestämd karenstid utan yrkas, att

riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa om utredning och förslag,

varigenom skogsarbetare och med dem jämställda arbetargrupper, vilka

genom den nuvarande semesterlagens bestämmelser äro utestängda från

semesterrätt, kunna tillförsäkras sådan. I motionen nr II: 77 föreslås en

karenstid om 90 dagar. Därjämte yrkas i denna motion, att utredning måtte

igångsättas av frågan örn inrättandet av semesterkassor.

Samtliga dessa motioner bygga på ett betraktelsesätt, som föreningen icke

kan dela, och som icke heller överensstämmer med de principiella synpunkter,

som statsmakterna tidigare förklarat ligga till grund för semesterlagen. Motionärerna

utgå nämligen alla — även om det icke alltid fullt klart utsäges —

från den uppfattningen, att semestern är en avlöningsförmån, och att det är

en uppgift för statsmakterna att tillse, att denna avlöningsförmån kommer så

många arbetstagare som möjligt till godo.

Det torde vara anledning att något bringa i erinran den principiella motivering,

som i förarbetena till semesterlagen gavs till förmån för lagstadgad

semester. Sålunda framhölls det i 1936 års semestersakkunnigas betänkande

bland annat följande (sid. 107):

»Att samhället i detta hänseende kommer arbetstagarna till hjälp är även

motiverat av synnerligen starka skäl. Det måste nämligen anses utgöra ett

betydande samhällsintresse att medverka till att medborgarnas arbetskraft

vidmakthålles. Som förut anförts torde frekvensen av olycksfall i arbete

sammanhänga med frågan, huruvida arbetarna äro utvilade eller på grund av

långvarigt arbete utan tillfälle till avkoppling icke iakttaga eljest sedvanliga

försiktighetsåtgärder. Samhället bör därför på allt sätt söka främja, att de i

förvärvslivet sysselsatta, i den mån så är möjligt, erhålla en årligen återkommande

ledighet av tillräcklig längd. Åtgärder härför kunna jämföras med

exempelvis den förebyggande sjukvården, på vilken stora summor offras.»

På ett annat ställe i samma betänkande (sid. 109 ff.) anföres:

»Grunden till att samhället inskrider och genom lagbestämmelser tillser,

att arbetstagarna erhålla viss semester, är, såsom framgår av det tidigare

anförda, att söka i en rekreationssynpunkt, d. v. s. att samhället icke anser sig

kunna stillatigande åse, att arbetstagarnas hälsa och krafter förslitas genom

ett oavbrutet arbete utan längre uppehåll. Samma synpunkt har för övrigt

redan tidigare föranlett, att samhället fastställt en viss längsta tid per dygn,

under vilken arbete må utföras. Någon annan grund än denna rekreationssynpunkt

för att samhället skulle inskrida och bereda vissa medborgare en

förmån, vilken finge bekostas av andra medborgare, är icke heller tänkbar,

då ju avtalsfrihet principiellt råder å arbetsmarknaden. Förslag om obligatorisk

skiljedom i arbetstvister har åtskilliga gånger diskuterats men har i

vårt land ständigt avvisats. Om samhället därför lagstiftar angående rätt för

arbetstagarna till semester av viss längd, får denna lagstiftning endast sträcka

sig så långt som det kan sägas vara oundgängligen nödvändigt för att ur

sociala synpunkter bereda löntagarna erforderlig vila, varjämte nödig hänsyn

självfallet måste tagas till att lagstiftningen är möjlig och lämplig att genomföra

ur ekonomiska synpunkter. En lagstiftning på området måste därför

uppfattas som en social skyddslagstiftning och betecknas som ett ur rekreationssynpunkter

nödvändigt undantag från den principiella avtalsfriheten.»

De uppfattningar, som sålunda uttalats i semestersakkunnigas betänkande,

gillades även av vederbörande departementschef och av riksdagen.

Det betraktelsesätt, som sålunda från statsmakternas sida hävdades vid

semesterlagens tillkomst, leder ovedersägligen till en fordran på viss tids

anställning hos eli arbetsgivare som förutsättning för rätt till semester. För

den, som med vissa mellanrum har tillfälliga anställningar hos samma eller

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.

olika arbetsgivare, uppstår icke samma behov av rekreation, som för den mera

kontinuerligt anställde. I 1936 års semestersakkunnigas betänkande framhölls,

att i den utländska lagstiftningen angående semester den allmännast

tillämpade kvalifikationstiden för att semesterrätt skulle inträda torde utgöra

ett år. Det påpekades dock att på sina håll, bland annat i Frankrike och

Norge, föreskreves, att rätt till semester under ett mindre antal dagar än den

normala semestern inträdde redan efter sex månaders anställning. De sakkunniga

anförde för sin del, att det vore naturligt, att man sålunda i de olika

semestersystemen uppställde krav på en viss tids anställning såsom villkor för

att rätt till semester skulle inråda. Ändamålet med semester vore ju att bereda

den med stadigvarande arbete sysselsatte någon tids vila. Semestersakkunniga

föreslogo en karenstid av fyra månader, departementschefen sex månader och

andra lagutskottet likaledes sex månader under uttalande, att utskottet förordade,

att såsom villkor för semesterrätt skulle bestämmas en viss längre tids

anställning hos samme arbetsgivare. Det förtjänar enligt föreningens mening

att understrykas, att vårt lands semesterlagstiftning i ifrågavarande hänseende

måste betecknas såsom radikal. Detta framgår dels av de ovan relaterade

uppgifterna rörande semesterlagstiftning i vissa främmande länder,

dels också av det förhållandet, att i internationella arbetskonferensens förslag

till konvention angående semester av 1936 föreslogs, att varje person, å vilken

konventionen ägde tillämpning, skulle först efter ett års oavbruten tjänst vara

berättigad till en årlig semester omfattande minst sex arbetsdagar.

Såsom av det ovanstående framgår, rådde vid semesterlagens tillkomst

principiell enighet därom, att rekreationssynpunkten skulle ligga till grund

för semesterlagen. Örn man har denna grundsyn på semesterlagen, måste det

förefalla omotiverat att förkorta karenstiden. Enligt föreningens mening är

redan den nu föreskrivna karenstiden alltför kort.

Med den uppfattning åter, som synes ligga till grund för de föreliggande

motionerna, nämligen att semestern är en ren löneförmån, och att den därför

i lika mån bör tillkomma korttidsanställda arbetare som arbetare med längre

anställningstid, skulle det enligt föreningens mening vara följdriktigt att anse,

att då det erkännes vara ett allmänt intresse, att motsättningar i lönefrågor

på arbetsmarknaden icke avgöras av staten utan av parterna själva genom deras

organisationer, det måste ankomma på dem att överenskomma örn lönefrågan

även i detta hänseende.

Vid sidan av dessa principiella betänkligheter kan föreningen icke underlåta

att framhålla, att en minskning av fordringarna på karenstiden skulle

komma att få betydande ekonomiska konsekvenser, som väsentligen skulle

komma att träffa sådana av krisförhållandena hårt drabbade industrier som

skogsindustrierna, byggnadsämnesindustrin och transportindustrin.

Föreningen vill dessutom framhålla följande i anledning av motionerna

berörda speciella frågor.

Yad till en början beträffar motionen nr I: 145, säges där, att vid tillämpning

av bestämmelserna i 3 och 4 §§ semesterlagen det visat sig, att stora

grupper arbetare icke kunnat förvärva och erhålla semester, enär »intet formellt

anställningsförhållande» funnits upprättat mellan arbetaren och arbetsgivaren.

I detta sammanhang hänvisas i motionen till fyra särskilda domar

av arbetsdomstolen. Det synes, som om motionärerna på ett avgörande sätt

missförstått arbetsdomstolens motivering. Arbetsdomstolen har nämligen,

såvitt föreningen kan finna, icke gjort frågan örn arbetarnas semesterrätt

beroende av huruvida ett anställningsförhållande kommit till stånd i den ena

eller den andra formen. Det är ju för övrigt ett allbekant förhållande, att anställningarna

inom industrin oftast ske helt formlöst. Det avgörande har i

stället varit, att arbetarna icke kunnat anses lia någon sammanhängande an
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21); bilagor.

ställning hos arbetsgivaren utan blott varit anställda för kortare perioder,

exempelvis för dag. Det överensstämmer helt med det betraktelsesätt, som

legat till grund för semesterlagen, att dylika arbetare icke skola bliva semesterberättigade.

— Yad beträffar de extra stuveriarbetärnäs förhållanden vilja vi

hänvisa till bifogade till oss av Norrlands Stufvareförbund och Södra Sveriges

Stuvareförbund avgivna yttrande över motionerna. Vi vilja särskilt understryka,

vad stuvareförbunden anfört därom, att det är felaktigt att påstå, att

först den praktiska tillämpningen av lagen givit vid handen, att de extra

stuveriarbetarna icke bliva berättigade till semester, utan att fastmer departementschefen

redan i den kungl, propositionen vid lagens tillkomst framhållit,

att det förefallit honom, som örn någon sammanhängande arbetsanställning

i regel icke förekomme för de extra stuveriarbetarna, samt att under sådana

förhållanden dessa arbetare givetvis icke kunde bliva semesterberättigade. —

Domen nr 56/1940 har avseende å extra åkeriarbetare, en arbetargrupp, som

uppenbarligen är i semesterhänseende jämställd med de extra stuveriarbetarna.

— Vad beträffar domen från sågverksindustrin, nr 110/1941, ansågs i

detta mål styrkt, att de ifrågakomna arbetarna icke haft en sammanhängande

anställningstid av 180 dagar, samt att de under tiden mellan säsongerna icke

kunde anses stå till bolagens förfogande. Under sådana omständigheter

kunde de icke tillerkännas semester, vilket, som ovan framhållits, står i full

överensstämmelse med grundtankarna i semesterlagen.

I den nu ifrågavarande motionen nr I: 145 göres mot slutet ett mycket

märkligt uttalande. Det säges där, att det ligger nära till hands, att arbetsgivare

för att undgå lagens tillämpning avsiktligt förkortar de s. k. säsonganställdas

sysselsättningstid. I de stora sågverksdistrikten funnes betydande

arbetargrupper, som blott under säsongerna stöde till bolagens förfogande

och på grund härav och på grund av andra omständigheter nödgades förbliva

arbetslösa och ligga samhället till last. Enligt vad man i vissa fall hade skäl

att misstänka, framkallades denna ojämnhet i sysselsättningen avsiktligt

(underförstått av arbetsgivaren). En åtgärd till motverkande av en utveckling

av antydd art syntes vara, att semesterlagen så utformades, att den icke

lockade till onödig och fördärvbringande söndersplittring av arbetsmarknaden.

I dessa uttalanden ligger uppenbarligen en insinuation, att arbetsgivarna

inom sågverksindustrin utan tvingande skäl avkorta arbetstiden för de särskilda

arbetarna för att undgå att till dem utgiva semester. Föreningen måste

beteckna ett dylikt påstående såsom synnerligen ovederhäftigt. Ingen som

helst strävan i" av motionärerna antydd riktning har kunnat förmärkas. Det

åberopade rättsfallet från 1941 giver icke heller något belägg för motionärernas

påståenden. Det kan icke anses särskilt anmärkningsvärt, att frågan, om

semesterrätt föreligger eller ej, kan bliva diskutabel beträffande 13 man på

en arbetarstam av 200 man. Varaktigheten i säsongarbetarnas årliga sysselsättning

beror helt på konjunkturerna. Semesterlagens utformning har härvidlag

ingen betydelse, och en uppmjukning av dessa bestämmelser kan icke

påverka frågan om anställningstidens längd för de särskilda arbetarna. Den

kvardröjande arbetslösheten inom de stora sågverksdistrikten, varom motionärerna

tala, har icke sin grund i säsongmässigheten av vissa arbeten utan

beror på andra förhållanden, total nedläggning av verk och dylikt, och denna

arbetslöshet daterar sig väsentligen från 1920-talet och de första åren av

1930-talet. Vanligen är det i sådana fall fråga örn äldre eller mindre arbetslo

ra personer.

I motionen nr II: 77 föreslås såsom ovan nämnts, bland annat att riksdagen

i .skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla örn förnyad utredning av frågan örn

inrättandet av semesterkassor. Det anföres, att erfarenheten visat, att dessa

kassor kunna konstrueras så, att praktiskt taget alla arbetare kunna erhålla

semester i direkt proportion till antalet utförda dagsverken.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.

Ett semesterkassesystem har genom kollektivavtalet mellan arbetsgivare

och arbetstagare inom föreningens verksamhetsområde inrättats inom byggnadsindustrin.

Det må dock till förebyggande av missförstånd framhållas, att

genom denna anordning arbetarna såsom kollektivitet icke erhållit större förmåner

än semesterlagen, tillämpad inom byggnadsindustrin, skulle ha givit

dem. Utgångspunkten för det inom byggnadsindustrin gällande semesteravtalet

har nämligen varit, att arbetsgivarnas sammanlagda kostnader för

semestern icke genom semesteravtalet skulle förstoras. Detta har inneburit,

att de långtidsanställda arbetarna fått mindre semesterersättning än de

skulle blivit berättigade till enligt lagen, under det att sådana arbetstagare,

som haft anställning kortare tider hos olika arbetsgivare, fått semester, ehuru

de enligt semesterlagen icke skulle bliva berättigade därtill. Med hänsyn till

att ett semesterkassesystem tillskapats inom en så viktig industri som byggnadsindustrin

torde det vara uppenbart, att intresse för semesterkasseidén

finnes även på arbetsgivarhåll. Emellertid synes det vara synnerligen olämpligt

att tillskapa två legala system för semester, nämligen dels den nuvarande

semesterlagens system och dels semesterkassesystem. Enligt föreningens

mening kunna semesterkassor endast inrättas inom speciellt därför lämpade,

strängt avgränsade yrken eller industrier, och vidare måste det överlämnas

till arbetsgivare och arbetare att själva träffa överenskommelse därom.

Under åberopande av vad ovan anförts får föreningen bestämt avstyrka de

ifrågavarande motionerna.

Stockholm den 17 mars 1942.

Svenska Arbetsgivareföreningen.

Fritiof Söderbäck.

Bilaga E.

Svenska Arbetsgivareföreningen S. Blasieholmshamnen 4 A Stockholm.

Vi hava mottagit Edert ärade av den 9 dennes med begäran, att vi skola

delgiva Eder våra synpunkter på en inom riksdagen väckt motion rörande

ändring i semesterlagen.

I motionen framhålles, att vid den praktiska tillämpningen av semesterlagen

det visat sig, att stora grupper arbetare icke kunnat förvärva och erhålla

semester, enär intet formellt anställningsförhållande funnits upprättat mellan

arbetaren och arbetsgivaren, varvid bland annat syftas på de extra stuveriarbetarna.

Det är emellertid felaktigt att påstå, att först den praktiska tilllämpningen

av lagen givit vid handen detta resultat. Redan före lagens tillkomst

stod det nämligen klart, att sådana arbetare som extra stuveriarbetare

icke skulle på grund av lag bliva berättigade till semester. Departementshefen

framhåller sålunda i propositionen till semesterlagen följande: »Till

vad Norrlands stuvareförbund och södra Sveriges stuvareförbund yttrat

angående semesterrätten för extra stuvare vill jag anföra, att det förefaller,

som om någon sammanhängande arbetsanställning i regel icke förekommer

för dessa arbetare. Under sådana förhållanden kunna de extra stuvarna

givetvis icke bliva semesterberättigade — ■— —». Det var således från de

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra lagutskottets utlåtande tår 29; bilagor.

lagstiftande myndigheternas sida förutsett, att dessa arbetare icke skulle bliva

semesterberättigade genom den blivande semesterlagen. Den fråga, som

motionärerna nu upptagit, kan sålunda sägas hava blivit prövad redan i samband

med lagens tillkomst. Det synes oss under dylika omständigheter egendomligt,

örn en ändring av lagen i detta avseende skulle genomföras helt kort

tid efter lagens tillblivelse.

Vi kunna heller icke finna, att materiellt sett anledning till ändring av

semesterlagen i nu förevarande hänseende föreligger. Stuveriarbetet är och

måste till sin natur vara intermittent, i det att arbetsmängden av kända

orsaker växlar från den ena dagen till den andra. På grund härav ha, på

sätt som i av motionärerna åberopade domar angives, grupper av extra

arbetare uppstått i de olika hamnarna. Dessa arbetargruppers större eller

mindre varaktighet och omfattningen av deras arbetsuppgifter varierar i

mycket hög grad, beroende i första hand på trafikens storlek och sammansättning

liksom även på den grad av anpassning till dessa faktorer, som de

ordinarie kårerna nått i respektive hamnar. Det torde i allt fall rent undantagsvis

förekomma, att, som av motionärerna påstås, de extra arbetarnas för

tjänst uppgår till samma belopp eller till belopp ej väsentligt understigande

de ordinarie arbetarnas. Ej heller hör det till vanligheten i flertalet hamnar,

att de extra arbetarnas arbetsdagar uppgår till 16 dagar och däröver. En för

några år sedan företagen undersökning beträffande bland annat de extra

arbetarnas sysselsättningsgrad i Norrland gav vid handen, att denna endast å

ett fåtal större platser överskred 50 procent av de ordinarie arbetarnas arbetstid

och förtjänst. Då den genomsnittliga arbetstiden i samtliga norrlandshamnar

före kriget var cirka 1,000 timmar per ordinarie arbetare och då sagda arbetare

enligt tillgänglig statistik utföra cirka 70 procent av alla förekommande arbetstimmar,

torde som helhet sett kvarvarande arbetsmängder vara så små, att

de med dem sysselsatta arbetarna icke kunna anses vara i trängande behov

av semester eller i övrigt tillbakasätta av nu gällande lag. Liknande förhållanden

äro rådande i södra Sverige.

Det bör bemärkas, att de extra stuveriarbetarna formellt sett och även i

praktiken i stor utsträckning äro lösa arbetare, som tillfälligtvis komma ifråga

för stuveriarbete. De anställas endast för ett visst arbete, varefter deras anställning

upphör. Understundom kunna dylika anställningar komma i tät

följd, under det att det ofta blir längre uppehåll mellan dem. Särskilt rid

de större hamnarna i södra Sverige är rörligheten hos denna extra arbetskraft

påfallande. Det kan där inträffa, att en extra arbetare utför ett par arbeten

i hamnen och sedan icke återkommer till denna arbetsplats. När härtill

kommer, att det icke är allt för ovanligt, att dessa lösa arbetare använda sig

av olika namn vid olika arbetstillfällen, säger det sig själv, att det icke utan

betydande svårigheter och kostnader skulle vara möjligt för stuveriföretagen

att utöva kontroll över dem. Detta har också ansetts omöjligt att genomföra

inom ramen för rimliga kostnader.

Emellertid kan läget i vissa hamnar vara sådant, att en begränsad grupp

extra arbetare kunna anses i semesterhänseende böra bliva likställda med

ordinarie arbetare. För dessa har också på ett tidigt stadium semesterfrågan

avtalsmässigt lösts. Någon lagändring är följaktligen för deras vidkommande

ej behövlig.

Som ett ytterligare bevis för att det av motionärerna påstådda behovet

av utvidgning av semesterlagen till även extra stuveriarbetare ej föreligger

kan framhållas, att vid avtalsförhandlingar inom stuverifacket vid årsskiftet

1939—40, parterna voro eniga örn att för några större hamnar i Norrland upprätta

sådana begränsade grupper av extra arbetare, varom ovan talats samt

att medgiva dessa semester efter samma grunder som de ordinarie arbetarna.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.

Innan dessa grupper hunno inrättas, inträdde sjöfartsspärren västerut, som

åstadkom en radikal förändring av omsättningen i alla Sveriges hamnar. De

av arbetsgivarena accentuerade riskerna att till hamnarna binda arbetskraft,

vilken där ej kunde erhålla en skälig försörjning, ökades därigenom ytterligare

och det överenskoms på grund härav, att, med undantag av en plats,

där särskilda förhållanden förelågo, tills vidare uppskjuta inrättandet av de

beslutade extra grupperna. Stuveriarbetarnas egen organisation fann sålunda,

att dåvarande läge, vilket sedan dess ej förändrats, ej gav anledning

att till företagen binda några extra arbetare på ett sådant varaktigt sätt, att

företagen ansåge sig böra giva dessa arbetare semester.

Av det nu sagda torde framgå, att stora svårigheter föreligga att draga en

gräns mellan de extra arbetare, vilka böra erhålla semester och de, som icke

böra erhålla dylik. Det torde också vara tydligt, att denna gränsdragning

lämpligast verkställes avtalsvis, vilket erbjuder helt andra och bättre möjligheter

till anpassning efter olika förhållanden än lagregler kunna göra.

På grund av vad sålunda anförts vilja vi för vårt vidkommande avstyrka

ändringar i semesterlagen i de avseenden motionärerna åsyfta.

Stockholm den 28 februari 1942.

Norrlands Stufvareförbund Södra Sveriges Stuvareförbund.

G. Hagberg. Gustaf Sundberg.

Bilaga F.

Till andra lagutskottet.

Genom remiss den 3 februari 1942 har Landsorganisationen i Sverige

beretts tillfälle att avgiva yttrande över inom riksdagen väckta motioner dels

nr 77 i andra kammaren av herr Gustafsson i Tenhult m. fl., dels ock nr 145

i första kammaren av herr Robert Berg m. fl. samt nr 235 i andra kammaren

av herr Ernst Berg m. fl. angående vissa ändringar i lagen om semester.

Landssekretariatet får å landsorganisationens vägnar anföra.

Extra stuveriarbetare och åkeriarbetare.

Den grundläggande förutsättningen för semesterrätt enligt lagen örn

semester är viss tids fortlöpande anställning. Denna förutsättning innebär

bland annat rättslig skyldighet för arbetstagaren att fortlöpande stå till arbetsgivarens

disposition. Huruvida sådan skyldighet föreligger kan ej sällan

vara svårt att avgöra. Särskilt är detta fallet vid sysselsättning av mera intermittent

beskaffenhet. Ofta anse sig arbetstagarna i dylika fall fortlöpande

stå till arbetsgivarens förfogande, medan arbetsgivaren har en motsatt uppfattning.

Med hänsyn till nu antydda svårigheter är det förklarligt örn från de

berörda arbetstagarna krav framställts att ifrågavarande förutsättning för

semesterrätt uppgives och semesterrätten endast göres beroende av under

kvalifikationsåret faktiskt utfört arbete, oavsett alltså örn detta kan sägas

hänföra sig till ett fortlöpande anställningsförhållande i teknisk bemärkelse.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.9; bilagor. 27

Att principiellt frånfalla kravet på fortlöpande anställning torde väl icke vara

möjligt. Däremot kan möjligen ifrågasättas att till 3 § foga en regel ay inne

håll att lika med fortlöpande anställning skall i avseende å lagens tillämpning

anses det fall att arbetstagare, utan att avtal örn dylik anställning föreligger,

likväl sedan minst 180 dagar utfört arbete för arbetsgivares räkning,

vilket arbete utgjort hans huvudsakliga sysselsättning och förvärvskälla.

SI: o [isarbetare och dylikt.

I de fall, som beröras i senare delen av motionen FK nr 145, räder

ingen tvekan örn att arbetarna under arbetsperioden (säsongen) äro fortlöpande

anställda; då yrkandet om semesterrätt ogillats, har detta varit beroende

på att den legala minimianställningstiden icke uppnåtts under perioden.

Semesterrätt skulle i dylika fall kunna ifrågakomma endast därest antingen

arbetarna kunde anses vara permitterade under vintern eller, i annat fall,

förutsättningar för tillämpning av avbrottsregeln i 3 § andra stycket föreligga.

Huruvida endast avbrott i arbetet (permittering) eller verkligt anställningsavbrott

(uppsägning) föreligger är en bevisningsfråga från fall till fall;

i det anförda rättsfallet har arbetsdomstolen betraktat avbrottet såsom anställningsavbrott.

De enligt arbetsdomstolens praxis gällande förutsättningarna

för skälighetsregelns tillämpning ha icke heller förelegat. Med bibehållande

av den nuvarande legala minimianställningstiden och med accepterande

av arbetsdomstolens tillämpning av avbrottsregeln kunna sålunda här

ifrågavarande arbetstagare icke i andra fall komma i åtnjutande av semester

enligt semesterlagen än de, där avbrottet visas lia karaktär av permittering.

I motionen AK nr 77 ifrågasättes nu införande av en förkortad kvalifikationsperiod.

1936 års semestersakkunniga föreslogo att perioden skulle utgöra

fyra månader. I flera motioner —- däribland den av herr Strand väckta

återgav landsorganisationens uppfattning —- framställdes yrkande örn kvalifikationsperiodens

bestämmande i enlighet med detta de sakkunnigas förslag.

Erfarenheterna från semesterlagens tillämpning synas sekretariatet motivera

utredning, huruvida icke en ändring till överensstämmelse med vad de

semestersakkunniga föreslagit är möjlig. I detta sammanhang erinras örn departementschefens

uttalande i propositionen till semesterlagen att, därest

det under lagens tillämpning skulle visa sig att alltför mångå arbetstagare

genom den utsträckta kvalifikationsperioden komme att gå förlustiga semesterrätt,

en minskning av kvalifikationsperioden torde böra övervägas.

Beträffande frågan örn inrättande av semesterkassor anmärker sekretariatet

att det av motionärerna föreslagna systemet endast synes avse en utbyggnad

av det gällande legala systemet. Man komme i och med en sådan utbyggnad

att få tvenne legalt reglerade semestersystem. Det är troligt att detta skulle

innebära avsevärda tillämpningssvårigheter, såframt icke systemet med

semesterkassor reserverades för vissa bestämda arbetsområden — en begränsning

åter, som skulle lämna semesterfrågan olöst för de arbetstagare

inom övriga områden, vilka icke kvalificerat sig till semester enligt systemet

med särskild kvalifikationsperiod. Att åter låta sistnämnda — nu gällande

— system helt avlösas av kassesystemet anser sekretariatet icke böra ifrågakomma.

Då likväl för vissa arbetargruppers vidkommande svårigheter möta

att i avtalsmässig ordning vinna en rimlig reglering av semesterrätten, synes

frågan örn inrättande av semesterkassor, genom statsmakternas medverkan,

böra upptagas till utredning i samband med den utredning av frågan örn

förkortad kvalifikationsperiod, som sekretariatet ansett påkallad.

I flera andra hänseenden är semesterlagen i behov av översyn på grundval

av de erfarenheter, som vunnits under lagens tillämpning. Särskilt betvdelsefull

är i förevarande sammanhang frågan örn den närmare innebörden

opaginerad Kontrollera mot PDF

2® Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.

i a\brottsregeln i 3 § andra stycket, i fråga om vilken regel arbetsdomstolens

praxis adagalagt behovet av en klarare fixering av tillämpningsförutsättnmgarna.

Med hänsyn härtill vill sekretariatet förorda att den utredning, vilken utskottet

må föreslå, icke begränsas till i motionerna berörda frågor utan angles

avse samtliga de semesterlagens bestämmelser, vilka i tillämpningen

visat sig i behov av omprövning.

Stockholm den 2 mars 1942.

Landsorganisationen i Sverige.

Landssekretariatet.

Äng. Lindberg.

Arnold Sölvén.

Bilaga G.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 3 februari 1942 har Sveriges Skogsägareförbund beretts

tillfälle att avgiva yttrande över de inom Riksdagens andra kammare väckta

motionerna nr 71 av herr Ericsson i Sörsjön m. fl. och nr 72 av herr Skoglund

i Umeå m. fl. med begäran om utredning beträffande viss ändring av lagen

den 17 juni 1938 örn semester. Förbundet får i anledning härav vördsamt

anföra:

Båda motionerna avse att bereda skogsarbetarna vidgade möjligheter att

erhålla semester eller semesterersättning. Därvid uttalas, att erfarenheterna

från den tid av tre och ett halvt år, som förgått sedan lagen trädde i kraft,

visat, att skogsarbetarna blott i mycket obetydlig omfattning kommit i åtnjutande

av lagens förmåner. Anledningen härtill angives vara, att skogsarbetarna

endast undantagsvis arbeta hos samma arbetsgivare så pass lång tid i sträck,

att de kunna fullgöra det i lagen uppställda kvalifikationskravet av 180 dagars

fortlöpande anställning.

I detta sammanhang har i motionerna framhållits, att 1936 års semestersakkunnige

i sitt den 16 december 1937 avgivna betänkande förordat en kvalificeringsperiod

av fyra månader, men att Kungl. Majit i propositionen till 1938

års riksdag höjt denna till sex månader, vilken höjning delvis motiverats av

de svårigheter, semesterrättens genomförande för korttidsanställda skogsarbetare

skulle medföra.

Motionerna utmynna i yrkanden örn utredning örn sådan ändring av lagen,

att skogsarbetarna i realiteten komme i åtnjutande av semesterförmånerna. X

motion nr 72 anvisas icke några vägar för en sådan lagändring, men i motion

nr 71 anföres i motiveringen, att man kunde tänka sig antingen en avkortning

av kvalifikationstiden för alla arbetstagare ned till tre månader, varvid lagen

skulle i praktiken bliva tillämplig även för skogsarbetarna, eller ock införandet

i lagen av vissa undantagsbestämmelser för skogsarbetarna, varvid kvalifikationstiden

borde sättas till en månad.

I anledning av Arnd i motionerna anförts får Sveriges Skogsägareförbund uttala

följande:

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2D; bilagor. 29

I propositionen i ärendet till 1938 års riksdag (nr 286) Ilar departements

chefen fullt klart uttalat, (sid. 155), att motivet till kvalifikationstidens höjande

från fyra till sex månader varit, att ifråga örn två arbetarkategorier, nämligen

biskötare och skogsarbetare, utomordentligt stora svårigheter skulle uppstå

vid bedömandet av semesterrätts inträdande, därest kvalifikationstiden fastställdes

till fyra månader. Departementschefen och riksdagen funno dessa

svårigheter vara så betydande, att kvalifikationstiden utsträcktes till sex

månader. Beträffande verkan av denna åtgärd yttrade departementschefen:

»Yid bifall härtill (sex månaders kvalificeringstid) komma praktiskt taget alla

betskötarna att falla utanför lagen liksom även de flesta skogsarbetarna.»

Det bör sålunda framhållas, att statsmakterna 1938 fullt medvetet formulerade

lagen så, att korttids- och tillfällighetsarbetarna i skogen komme att ligga

utanför lagens bestämmelser. De svårigheter, som föranledde detta ståndpunktstagande,

hava delvis angivits i propositionen (sid. 144—145) samt torde

därför ej behöva här upprepas.

Berörda svårigheter äro alltfort för handen. De äro så betydande, att det

icke lärer vara möjligt att för de tillfälligt anställda skogsarbetarnas del på

ett rättvist sätt grunda semesterrätt på fullgjorda kvalifikationskrav beträf

tande arbetad tid samt utförd minimiarbetsprestation. Vidhåller man kravet,

att samtliga skogsarbetare skola inrymmas inom en semesterlagstiftning, lärer

det därför bliva ofrånkomligt att för dessa arbetares vidkommande frångå

systemet örn semesterrätt efter vissa fullgjorda kvalifikationsbestämmelser och

i stället införa systemet med s. k. semesterkassor, vilka, örn systemet skall

vara lagstiftningsvägen reglerat, torde få sammanföras i en statlig semesteranstalt.

Motionärernas antydan, att de vilja sänka kvalifikationstiden till en

månad, pekar direkt i riktning mot en lösning efter en sådan linje.

Denna innebär, att envar arbetsgivare skall för varje arbetare, oavsett huru

kort tid han varit anställd, till den centrala semesteranstalten inbetala belopp,

som utgöra viss procent på arbetarens invänta lönebelopp. Samtidigt utlämnar

arbetsgivaren till arbetaren semestermärken å samma belopp, vilka makuleras

och inklistras i arbetarens semesterbok. Mot uppvisande av och avräkning i

denna bok hos semesteranstalten utbekommer arbetaren intjänad semesterlön,

när han vill ta sin semester.

Systemet innebär ett slags tvångssparande, vid vilket arbetsgivaren gör insättningen

av sparmedlen. Det är emellertid att märka, att semesterlönen därvid

måste framstå såsom en klar och tydlig löneförmån, ehuru denna utbetalas

i form av semestermärken. Det är givet, att denna löneförmån måste komma

i betraktande vid de kollektiva eller personliga avtalsuppgörelser, vilka ligga

till grund för skogsarbetet. Semesterlönen kommer att inräknas i de totala

löneförmånerna samt blir endast en del av dessa, som betecknas med ett .särskilt

namn. De totala löneförmånernas storlek bestämmes emellertid av de

förhandlingsförande parternas styrka vid förhandlingsbordet.

Det är sålunda en fiktion att tro, att en lagstadgad semesterlön för denna

arbetargrupp medför några förbättrade totala förmåner i lönehänseende. Åtgärden

innebär endast, såsom här nyss sagts, att en viss del av löneinkomsten

med laga tvång avskiljes och disponeras på särskilt sätt under ett särskilt

namn.

En lösning efter systemet med semesterkassor eller semesteranstalt diskuterades

ingående av semestersakkunniga samt avstyrktes av dessa. Jämväl

Kungl. Maj:t och riksdagen övervägde 1938 en sådan lösning, men förkastade

densamma, ej minst av det skälet, att driften av en central semesteranstalt klen

utomordentligt komplicerad sak.

Under den korta tid, som sedan dess förflutit, har icke något inträffat, som

kan föranleda ett nytt ståndpunktstagande i frågan. Sveriges Skogsägare^]-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.

hund får därför för sin del avstyrka bifall till motionerna. Därvid vill förbundet

framhålla, att personer, som regelbundet och stadigvarande syssla med

skogsarbete i en ort, icke sakna möjlighet att erhålla semesterförmånema även

enligt nu gällande bestämmelser. Att detta hittills i relativt liten omfattning

kommit till synes, beror därav, att under två av de tre skogsarbetssäsonger,

som förgått sedan lagens ikraftträdande, på grund av kriget abnorma förhållanden

varit rådande inom skogsarbetsmarknaden. De stora extraordinarie vedhuggningarna

samt militärinkallelserna ha föranlett, att en stark brist på arbetskraft

varit rådande i skogarna. Skogsarbetslönenivån har befunnit sig i så gott

som oavlåtligt stigande. Detta har medfört, att skogsarbetskraften varit väsentligt

rörligare än tidigare. Stora arbetaregrupper ha efter korta arbetsperioder

flyttat från arbetsplats till arbetsplats i förhoppning att kunna tilltvinga sig

förbättrade förmåner. Denna obeständighet har varit mycket hindersam vid

skogsarbetets planläggning samt dess effektiva och rationella genomförande.

Den har givetvis även stängt möjligheterna för skogsarbetarna att fylla semesterlagens

kvalifikationsbestämmelser.

Stockholm den 9 mars 1942.

Sveriges Skogsägareförbund.

Axel von Sneidern.

Nils Schager.

Bilaga H.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Angående motioner i Andra kammaren nius 71 och 72 angående viss

ändring i lagen angående semester.

I ovannämnda motioner har påyrkats utredning i syfte att bereda skogsarbetarna

ökad semesterrätt. För att möjliggöra detta har särskilt påyrkats

förkortning av kvalifikationstiden, varmed förmodligen avsetts den i 3 § av

lagen avsedda anställningstiden.

Bland annat har framhållits, att skogsarbetarna ofta ha sysselsättning hos

flera särskilda arbetsgivare under en och samma säsong, varför villkoret örn 6

månaders anställningstid ofta icke kan uppfyllas. Det framkastas därför som

önskvärt, att redan 1 månads anställning skulle medföra rätt till 1 dags

semester.

Vid bedömandet av dessa önskemål torde man icke vara berättigad bortse

från själva syftet med den numera lagstadgade semestern. Denna avser att

bereda arbetstagaren en tids vila och rekreation efter en längre tids arbete.

Det är denna ledighet från arbetet, som är det väsentliga. Då arbetsgivaren

anses äga ett visst intresse av, att arbetstagaren är i full vigor vid utförandet

av sitt arbete, anses denna semesterledighet ligga i arbetsgivarens intresse.

På grund härav och för att arbetstagaren icke skall stå utan existensmedel

under den sålunda erhållna ledigheten, har arbetsgivaren pålagts skyldigheten

att jämväl under semesterledighet utbetala avlöning till arbetstagaren.

Hittills torde man på alla håll ha varit ense örn, att en arbetstagare skulle

vara berättigad att av en arbetsgivare påfordra ledighet med ty åtföljande

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.

avlöning, blott om hail en ej alltför kort tidsperiod varit anställd hos denne.

Enligt den tankegång, som ovan utvecklats, borde arbetsgivaren strängt taget

också vara berättigad kunna påräkna en fortsatt arbetsprestation från arbetstagaren;

denna fordran har dock icke vid lagstiftningen ansetts kunna beaktas.

Det synes under sådana förhållanden vara befogat att så mycket strängare

upprätthålla fordran på, att det första villkoret — viss längre anställningstid

— verkligen uppfylles. Det torde icke vara för mycket sagt, att semestern först

uppkommit som en slags premie för »lång och trogen tjänst». Samma tankegång

som rätten till pension torde alltså ha legat till grund för densamma.

Skulle man nu i lagstiftningen uppluckra även denna förutsättning — viss

lång tjänstetid — synes man komma på glid med hela semesterbegreppet.

Skulle motionärernas önskemål tillmötesgås, är det fara värt, att man till sist

hamnar i ett lagstadgat lönetillägg på V3o-del (eller ännu mera) av den för varje

tid invänta arbetsinkomsten. Varje samband med semesterns ursprungliga

ändamål skulle då komma att upplösas.

För de områden som Värmlands och Västra Bergslagens Skogsarbetsgivareförening

representera, nämligen i första hand bergslagstrakter inom Värmlands,

Västmanlands, Örebro och Kopparbergs län, var tidigare skogsarbetaren

i regel bosatt på inom skogsområdet liggande arrendeställen, tillhöriga bruken

och skogsbolagen. Dessa s. k. torp brukades ofta i flera släktled från far till

son. De voro ej av den storleken, att de kunde giva full bärgning, utan huvudsakliga

inkomsten för livsuppehället erhölls genom stadigvarande arbete å omkringliggande

bruksskogar. Under senare år ha flera orsaker medverkat till,

att den på skogen arbetande befolkningen ej längre är så bofast utan mera

rörlig. Andra arbetsfält ha också tillkommit, vägbyggnader, arbeten vid vattenregleringar

och ökad anställningsmöjlighet inom industrien. Den tidigare mera

såsom fast inom ett skogsbruk anställde skogsarbetaren har härigenom ävensom

genom förändrad arrendelagstiftning blivit mera rotlös. Enligt föreningens

mening till skada såväl till hans egen mera säkra och kontinuerliga

arbetsanställning som till nackdel för skogsarbetsgivaren. Den i föreliggande

motioner åsyftade utvidgningen av semesterlagen skulle utan tvivel vara ytterligare

en åtgärd för att bryta ned det arbete, som under senaste år igångsatts

för att bereda skogsarbetaren fast arbetsanställning i ett uthålligt skogsbruk.

Enligt vår mening måste denna fråga först och främst bedömas med hänsyn

till behovet av semesterledighet för vederbörande — d. v. s. föregången lång

arbetstid — och därefter till vilka anspråk vederbörande därvid skäligen kan

anses berättigad ställa på sin arbetsgivare. En person, som avsevärd del av året

icke har någon anställning alls utan som självständig yrkesman utför arbete

än åt den ena, än åt den andra, har ju själv i sin hand att ordna med erforderlig

ledighet och är därför ej i behov av lagstadgad semester; han kan ju

icke heller av sina uppdragsgivare rimligen påfordra några förmåner enligt

semesterlagen. Att vidtaga ändringar i semesterlagen för att tillgodose personer

i ovannämnda yrkeskategori skulle därför verka förryckande på semesterlagen,

som ju är tillkommen i helt annat syfte. Lagen bör icke förvandlas till

ett instrument för utfående av högre ersättning för en arbetsprestation än

som medelst frivilligt avtal mellan berörda parter i vanlig ordning kan åstadkommas.

Uddeholm don 13 mars 1942.

Värmlands och Västra Bergslagens Skogsarbetsgivareförening.

G. Wesslén.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilag-or.

Bilaga 1.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom Eder skrivelse den 3 sistförfluten februari anmodad avgiva yttrande

över de inom Riksdagens andra kammare väckta motionerna nr 71 och 72 angående

ändring i lagen örn semester, får Föreningen Skogsarbeten anföra följande.

Motionärerna synas i huvudsak avse norrländska förhållanden. Föreningen

Skogsarbeten representerar skogsarbetsgivare från Dalälven och norrut, varför

vad som här nedan anföres även har avseende på det norrländska skogsbruket.

Motionärerna hålla före, att skogsarbetarna endast i ringa mån komma i

åtnjutande av semester eller semesterlön, och att denna yrkesgrupp är i ett

sämre läge än övriga arbetare med mera jämn sysselsättning. För att råda bot

härför tänker man sig bland annat en förkortning av den s. k. kvalifikationstiden

från sex till fyra å tre månader eller till och med en månad.

Åtnjutande av någon tids sammanhängande vila för den, som ständigt är

bunden vid sitt arbete under en på minuten bestämd arbetstid, är en förmån

av stort värde för de anställdas hälsa och trivsel. Den norrländske skogsarbetarn

arbetar dock icke under sådana förhållanden som nyss angivits. Han

utför arbete till största delen på ackord utan direkt arbetsledning. Arbetstidens

längd och förläggning äro icke reglerade. Han är med andra ord icke

bunden av »fabrikspipan» som industriarbetaren, utan han kan vid behov

disponera sin tid för andra ändamål. Det var bland annat med hänsyn till

sådana omständigheter, som kvalifikationstiden för semester sattes till sex

månader, varigenom de flesta skogsarbetarna — såsom departementschefen

anförde vid propositionens framläggande —■ kommo att falla utanför lagen.

Man kan förstå, att många skogsarbetare kommit att betrakta semesterlönen,

som oftast torde utfalla utan sammanhang med motsvarande ledighet,

som en löneförmån. Att de skogsarbetare, som ej kommit i åtnjutande av

denna förmån, anse sig orättvist behandlade, är väl förklarligt, men torde ej

kunna anföras som motiv för att ytterligare frångå lagens ursprungliga syfte,

nämligen att bereda ledighet med bibehållen lön åt arbetare med kontinuerlig

anställning. Semesterlönens karaktär av lönetillägg bör icke ytterligare

markeras, vilket en lagändring, på sätt motionärerna ifrågasätta, onekligen

skulle innebära. Man skulle sålunda här i sak få en lagstiftning i en den

öppna marknadens lönefråga, vilket måste avstyrkas.

Det har gått närmare fyra år, sedan semesterlagen trädde i kraft. Erfarenheterna

hava bestyrkt vad som från skogsägarehåll yttrades under förberedelsearbetet,

nämligen att lagen icke »passar» för skogsarbetet, särskilt så

som det bedrives i Norrland. Den utredning, som nu föreslås, synes enligt

motionärerna syfta till sådana regler, att skogsarbetaren ganska oberoende av

anställningstid och eventuella byten av arbetsgivare må kunna erhålla semester.

Föreningen Skogsarbeten får för sin del avstyrka en sådan åtgärd under framhållande

av att nuvarande lagbestämmelser medge, att semester kan erhållas

efter en anställningstid av sex månader. Semester bör skäligen ej givas åt

tillfällig arbetskraft med kortvarigare arbetspass.

Det kan tydligt spåras en stigande tendens hos arbetskraften att flytta från

arbetsplats till arbetsplats. Detta är knappast till båtnad för arbetaren och

alldeles säkert- till skada för företagaren. En förkortning av kvalifikations

tiden skulle uppmuntra denna förkastliga tendens.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.

I detta sammanhang må framhållas, att den norrländske skogsarbetaren i

inkomsthänseende icke står tillbaka för sina yrkesbröder inom många andra

yrkesområden tack vare de senare årens kraftiga lönestegringar och den rikliga

tillgången på arbete i skogen. På grund av sistnämnda förhållande, som är

liktydigt med längre anställningstider, torde också antalet skogsarbetare, som

kunnat kvalificera sig för semesterlön, hava stigit högst väsentligt, vilket

motionärerna möjligen icke hava beaktat.

Under hänvisning till det anförda får Föreningen Skogsarbeten uttala som

sin uppfattning, att någon utökning av lagens om semester verkningar icke

synes motiverad, och att den föreslagna utredningen därför icke är av behovet

påkallad.

Stockholm den 12 mars 1942.

Föreningen Skogsarbeten.

Ti. Wikander.

Bilaga J.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Satt i tillfälle att inkomma med yttrande över motioner av Ericsson i Sörsjön

m. fl. och Skoglund i Umeå m. fl. — nr 71 och 72 i andra kammaren —

får Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet härmed anföra följande:

Utgångspunkterna för strävandet att bereda säsongarbetarna semester eller

semesterlön kunna hämtas ur grundsatser, som i olika sammanhang angivits

vid semesterlagens tillkomst. Sålunda anföra semestersakkunniga i sin allmänna

motivering att »numera den uppfattningen torde lia stadgats, att

semester är en förmån i som likhet med andra i arbetsavtalet ingående materiella

förmåner utgör en rätt för den anställde att åtnjuta, så snart de i avtalet härför

uppställda förutsättningarna uppfyllts. Detta kan uttryckas så, att rätten

till semester successivt intjänas genom anställning under viss tid och det därunder

utförda arbetet, allt i enlighet med de närmare bestämmelser, som ingå

i arbetsavtalet. Om den tid under vilken semesterrätten intjänas i arbetsavtalet

bestämmes till kanske ett år eller örn i avtalet stadgas, att varje anställning,

huru kortvarig den än må vara, berättigar till ledighet med åtnjutande

av lön under så lång tid, som motsvarar exempelvis 4 procent av anställningstiden,

är ur det principiella sättet att betrakta semesterrätten likgiltigt.

Principen innebär alltså att rätten till ledighet under viss tid och

jämväl till lön under denna tid intjänas genom anställning och arbete under

viss i arbetsavtalet bestämd tidrymd. Semesterlönen är med andra ord att

betrakta som en uppskjuten del av lönen för den gångna tidens arbete.»

Det är utan vidare klart att det under de förhållanden, som karaktäriseras

av detta betraktelsesätt, måste anses vara i hög grad otillfredsställande, att

stora säsongarbetargrupper icke skola kunna komma i åtnjutande av semester

eller semesterlön, t. ex. på grund därav att de icke arbeta åt en och samma

arbetsgivare under i semesterlagen angiven tidsperiod.

Beträffande speciellt skogsarbetarna framgick det också att både de sakkunniga

och departementschefen ansågo att do prinsipiellt skulle omfattas av

lagen.

Bihang tilt riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr 29. 1,07 4* 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

•54 Andra lagutskottets utlåtande Kr 39; bilagor.

De sakkunniga yttrade härom bland annat »att stora betänkligheter måste

resas mot tanken att utesluta en så betydande grupp av arbetstagare som

skogsarbetarna från de förmåner, som den lagstadgade semestern innebär för

övriga arbetstagare.---De skogsarbetare, som hava en så lång anställ
ningstid

som fyra månader böra inordnas under lagen, därest detta över

huvud kan anses möjligt. Så är fallet enligt de sakkunnigas uppfattning.»

När departementschefen motiverade utsträckningen av kvalifikationsperioden

från fyra till sex månader, var han medveten örn, att > de flesta skogsarbetarna'':

skulle komma att falla utanför lagen, vilket han fann beklagligt.

Dan ville emellertid betona, att förhållandena i berörda avseende borde följas

med uppmärksamhet. »Skulle det visa sig, å ena sidan, att svårigheterna vid

tillämpningen av lagen å skogsarbetare, som trots förlängningen av kvalifikationsperioden

bliva berättigade till semester, väsentligen överdrivits, och å

andra sidan att allt för många arbetstagare genom den utsträckta kvalifikationsperioden

komma att gå förlustiga semesterrätt, torde en minskning av

kvalifikationsperioden böra övervägas.»

Erfarenheterna under den tid, lagen varit i kraft, bestyrka, att de flesta

skogsarbetarna icke uppnått stadgad kvalifikationstid. I vilken utsträckning

detta beror på att de icke haft samma arbetsgivare under olika delar av året

kan icke exakt angivas. Det ligger i öppen dag, att en skogsarbetare, under

nuvarande förhållanden på denna arbetsmarknad, har större möjligheter än

eljest att få arbete i mer än sammanlagt sex månader, men även att dessa

arbetstillfällen äro fördelade på ännu flera arbetsgivare än under normala förhållanden,

på grund av att ett stort antal mindre skogsägare behöva hjälp med

att fullgöra sin leveransplikt i fråga örn brännved. Orättvisan gentemot de

skogsarbetare, som icke ha en och samma arbetsgivare under året, blir alltså

ännu mera markerad.

Beträffande erfarenheterna för övrigt under de år lagen varit i kraft synas

dessa icke bestyrka de under lagens tillkomst från arbetsgivarehåll anförda

svårigheterna att över huvud tillämpa semesterlagen på skogsarbetare. Däremot

har förbundet haft viss känning av de svårigheter, som uppkommit på

grund av den vid samma tidpunkt från dess sida kritiserade tolkning av

arbetsgivarebegreppet, som de sakkunniga beklagligtvis inläto sig på. Utvecklingen

sedan dess på avtalsväsendets område torde visserligen ha i viss

mån eliminerat dessa olägenheter, men rent principiellt vidhåller förbundet

den uppfattningen, att frågan om vilka som äro att betrakta som arbetare och

som arbetsgivare bör avgöras med ledning av de principer och den praxis,

som varit vägledande, när det gäller olycksfallsförsäkringslagen. Då denna

iråga är omnämnd i en av de väckta motionerna, torde hinder icke möta, att

den blir föremål för uppmärksamhet vid en blivande utredning.

Yi vilja även erinra örn att lagen är ofördelaktigare för arbetare, som åtnjuta

semesterlön, än för dem, som åtnjuta semester, vilket bör beaktas vid

en utredning.

De förhållanden, som varit rådande på skogsarbetarnas arbetsmarknad,

osäkerheten både i fråga örn arbetstillgången och arbetsanställningen, har

gjort, att skogsarbetarna varit mycket blygsamma i sina krav på socialt skydd

och sociala förmåner. Icke endast det nuvarande läget med avseende på

bränsleförsörjningen, utan även den skönjbara utvecklingen med avseende på

befolkningsfrågan, torde emellertid giva fullgoda skäl för att vara lyhörd för

deras berättigade krav oell angelägen om att söka övervinna de svårigheter,

sorn tvivelsutan resa sig i vägen för deras tillmötesgående.

Både reellt och psykologiskt är det av största vikt att kunna så långt som

möjligt erbjuda likvärdiga villkor på skilda arbetsområden. Kunde man övervinna

svårigheterna att bereda skogsarbetarna möjlighet till semester, så

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.

35

skulle detta i icke ringa mån medverka till att trygga skogsbrukets tillgång

till erforderlig arbetskraft av bästa beskaffenhet. Även örn det kan sägas att

det mera gäller en löneförmån än tid till rekreation, så förhåller det sig dock

så, att möjligheten till resor och rekreation för en arbetargrupp med i vanliga

fall låga dags- och årsinkomster i första hand är en ekonomisk fråga.

Med åberopande härav får förbundet tillstyrka att en utredning företages

i motionernas syfte och förklarar sig beredvilligt att lämna sin medverkan

både i fråga örn semesterlagens verkningar för skogsarbetarnas vidkommande

och utarbetande av former för att även reellt likställa säsongarbetarna med

övriga arbetargrupper. Vare sig detta skall ske genom en förkortning av kvalifikationsperioden,

sammanläggning av arbetad tid hos olika arbetsgivare, bildandet

av semesterkassor, eller på annat sätt, ser förbundet helst, att man

tar sikte på samtliga säsongarbetargrupper.

Gävle den 25 februari 1942.

Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet.

Adolf Englund.

Bilaga K.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Svenska Lantarbetsgivareföreningen, som företräder arbetsgivareintresset

vid jord- och skogsbruk i mellersta och södra Sverige samt i viss mån även

i norra delen av vårt land, får i anledning av motionerna nils 71, 72 och 77

i Riksdagens andra kammare göra följande uttalande.

Som motivering för det statliga ingrepp i förhållandet mellan parterna på

arbetsmarknaden, som en lagligen reglerad semester innebär, framhölls

under förarbetena till 1938 års semesterlag statens skyldighet att till folkhälsans

vårdande tillgodose samhällsmedlemmarnas behov av ledighet för

vila och rekreation.

Endast den arbetstagare, som kontinuerligt arbetar under viss ej alltför

kort tidsperiod, är i behov av sådan avkoppling, som en semesterledighet

avser att ge. Det säger sig självt att en arbetstagare, som på grund av arbetsbrist

eller annan orsak har ett mera sporadiskt arbete, ej genom lagstiftning

behöver tillförsäkras ytterligare ledighet utöver sin nödtvungna eller självtagna

ledighet.

Semesterns egentliga ändamål skall sålunda vara att tjäna den allmänna

hälsovården bland arbetstagarna, ej att tillförsäkra dessa en löneförmån. Att

lön måste utgå under ledigheten för att denna skall kunna rätt utnyttjas,

är en omständighet, som icke kan anföras som motivering för semesterlön,

där förutsättningar för semesterledighet ej föreligga.

1938 års semesterlag har visserligen såtillvida genombrutit denna princip

som lagen föreskriver att semesterlön skall utgå till hemarbetare och vissa

andra arbetstagare, vilka själva bestämma över sin arbetstid och ledighet.

Med därmed har man ej helt släppt sambandet med semestern såsom befogad

endast för arbetstagare med viss längre tids anställning. Även för semesterersättning

fordras nämligen fortlöpande anställning under minst 180 dagar

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.

och vidare att arbetstagaren därunder haft en arbetsförtjänst, som normalt

kräver 18 dagars arbete per månad.

I de förslag, som framförts genom ovan angivna motioner, har semesterfrågan

mera ohöljt än tidigare framställts som en ren lönefråga. Hälsovårdssynpunkten

har skjutits åt sidan; arbetstagarnas behov av vila och rekreation

lämnas utan närmare beaktande; någon längre sammanhängande tjänstgöring

såsom semestergrund anses inte erforderlig. Motionärerna utgå blott ifrån

att när en arbetare, som arbetat i sex månader, är lagligen berättigad till

sex dagars semester respektive semesterersättning, så bör lagen också tillerkänna

den, som arbetat i tre månader, löneökning med ett belopp, som motsvarar

tre dagars semesterersättning.

I sin strävan att via semesterlagen förbättra arbetarnas löneförhållanden

söka motionärerna sålunda rycka undan den grund, på vilken den lagligen

reglerade semestern är uppbyggd, nämligen det hälsovårdande motivet för

ledigheten. Örn så sker kommer semesterfrågan att hänga i luften. Örn

rätten till semester ej såsom hittills skall stå och falla med behovet av ledighet

för vila och rekreation utan skall göras till en ren lönefråga, saknas varje

grund för bedömande av var gränsen för kvalifikationstiden skall dragas.

Föreningen anser det vara av stor vikt att man bibehåller hälsovårdsmotivet

såsom grund för semestern och alltså med hänsyn härtill bedömer

kvalifikationstidens längd. För sin del anser föreningen att gällande kvalifikationsperiod

om 180 dagar är alltför kort. En arbetare, som har kontinuerligt

arbete under sex månader och som under återstoden av året går arbetslös

eller har tillfälligt arbete, kail icke av hälsoskäl behöva tillerkännas semesterledighet.

Det synes föreningen som örn en kvalifikationsperiod om ett

år närmast skulle svara mot behovet. I vart fall finner föreningen det uppenbart

att en sänkning av kvalifikationsperioden under sex månader skulle vara

fullständigt obefogad.

Oavsett vad nu anförts om det ur semestersynpuukt principiellt obefogade

i en sänkning av kvalifikationstiden, kommer en sådan att föranleda stora

praktiska olägenheter. Vid tillkomsten av 1938 års lag anförde föreningen

starka betänkligheter mot en kvalifikationsperiod om allenast fyra månader,

som då var föreslagen. Föreningen motiverade sitt ställningstagande på

denna punkt bland annat med svårigheten att beräkna semesterrätten dels

för mera löst anställda ackordsavlönade skogsarbetare, dels för betarbetare,

som med familjens hjälp skötte betor Hjot ackordsbetalning. Departementschefen

framhöll att de gjorda anmärkningarna förtjänade beaktande och

förordade i anledning därav en kvalifikationsperiod av sex månader, detta

under motiveringen att det syntes »angeläget att undvika bestämmelser, som

kunna förutses giva upphov till svårlösta tvister».

Någon ändring i de faktiska förhållanden, varå departementschefen

grundade sitt bedömande och riksdagen sitt beslut, har sedan icke inträffat.

Tvärtom torde det, under de år som gått sedan semesterlagen kom till stånd,

ha blivit allt inora klart att en sänkning av den redan förut alltför korta

kvalifikationsperioden skulle föranleda svårigheter, som sannolikt icke skulle

kunna bemästras. De praktiska erfarenheterna peka snarare på önskvärdheten

av en utökad kvalifikationsperiod.

Vad beträffar inrättandet av semesterkassor vill föreningen ansluta sig till

den uppfattning, som chefen för socialdepartementet i proposition till 1938

års riksdag uttalat som motivering till sitt då gjorda avståndstagande från

semesterkassesystemet, nämligen att detta, i vart fall örn det anbefalles i lag,

är mycket svåradministrerbart. För jordbrukets del, särskilt det mindre

jordbruket, skulle svårigheterna bli så stora att systemet närmast får betecknas

såsom ogenomförbart.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.

37

Föreningen vill dessutom framhålla att man genom tillämpning av semesterkassesystemet

når det resultat, som föreningen här ovan i annat sammanhang

motsatt sig, nämligen att semesterfrågan göres till en ren lönefråga. Enligt

föreningens mening böra lönefrågor lösas av parterna på arbetsmarknaden,

ej av statsmakterna.

Under hänvisning till vad här anförts, får föreningen avstyrka såväl den

i motionerna nris 71 och 72 föreslagna utredningen som den i motion nr 77

föreslagna ändringar av semesterlagen och utredningen om inrättandet av

semesterkassor.

Stockholm den 14 mars 1942.

Svenska Lantarbetsgivareföreningen.

G. Sämund.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1942:245 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tolfte huvudtiteln gjorda framställning om anslag för budgetåret 1942/43 ti a1 i texten