Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om tryggande av handelsagenternas förhandlingsrätt enligt lagen örn föreningsoch förhandlingsrätt.

1942-02-17 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1942:3, Utlåtande i anledning av väckt motion om tryggande av handelsagenternas förhandlingsrätt enligt lagen örn föreningsoch förhandlingsrätt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

1

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 18 februari 1942 kl. 10 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om tryggande av handelsagenternas

förhandlingsrätt enligt lagen örn förenings-

och förhandlingsrätt.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 114,

vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Håstad och Arnemark

hemställt, att riksdagen hos Kungl. Majit måtte anhålla om utredning och

framläggande av förslag till ändring av lagen örn förenings- och förhandlingsrätt

i syfte att bereda sådana handelsagenter, vilka nu anses som självständiga

företagare, men i verkligheten intaga en med övriga grupper av

arbetstagare jämförlig ställning, förhandlingsrätt jämlikt nämnda lag.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

Lagen om förenings- och förhandlingsrätt upptager i 1 kap. (1—3 §§) inledande

bestämmelser. Enligt 1 § äger lagen tillämpning å förhållandet

mellan arbetsgivare och arbetstagare, dock icke beträffande sådana

arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar.

Med förening av arbetstagare förstås i lagen — på sätt i

2 § stadgas — förening, som består av arbetstagare och enligt stadgarna har

till uppgift att tillvarataga arbetstagarnas intressen rörande anställningsvillkor

och förhållandet i övrigt till arbetsgivaren. Med förening av arbetsgivare

förstås en motsvarande sammanslutning å arbetsgivarsidan. Bestämmelser

i lagen, som ha avseende å förening av arbetsgivare eller arbetstagare,

skola äga motsvarande tillämpning å förening eller förbund av flera sådana

föreningar (huvudorganisation). Då fråga är om huvudorganisation, gäller

vad i lagen sägs beträffande medlem i förening örn de anslutna föreningarna

och örn deras medlemmar.

I 2 kap. (4—7 §§) stadgas om förhandlingsrätt och i 3 kap.

(8—19 §§) örn förhandlingsrätts utövande i visst fall. Med

förhandlingsrätt förstås enligt 4 § rätt att påkalla förhandling rörande reglering

av anställningsvillkoren ävensom rörande förhållandet i övrigt mellan

arbetsgivare och arbetstagare. Förhandlingsrätt tillkommer å ena sidan arbetsgivaren

eller förening av arbetsgivare, vari han är medlem, samt å andra

sidan förening av arbetstagare, vari de ifrågavarande arbetstagarna äro medlemmar.

Förhandlingsrätt för en part medför skyldighet för andra parten

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr 3. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

att träda i förhandling. Denna skyldighet innebär åliggande att, själv eller

genom ombud, inställa sig vid förhandlingssammanträde samt att, där så

erfordras, med angivande av skäl framlägga förslag till lösning av fråga,

varom förhandling påkallats. Jämlikt 8 § må tillämpning av de i 3 kap. givna

bestämmelserna påkallas av huvudorganisation av arbetstagare genom

anmälan hos socialstyrelsen. Därest dylik anmälan godkännes av socialstyrelsen,

bli enligt 9 § bestämmelserna ifråga från viss angiven tidpunkt tilllämpliga

såväl å den organisation som gjort anmälan jämte till denna organisation

anslutna underföreningar som ock å arbetstagarnas arbetsgivare, såvida

dessa erhållit kännedom därom. Detta medför bl. a., att stridsåtgärd icke

får vidtagas från någondera sidan. Därest enighet i viss fråga icke kan uppnås

vid förhandling mellan parterna, må jämlikt 10 § på begäran av huvudorganisation

för part, å vilken bestämmelserna i 3 kap. äga tillämpning,

socialstyrelsen utse opartisk ordförande att leda förhandlingen. Har så

skett, åligger det parterna att sammankomma på ordförandens kallelse;

försummar part att hörsamma sådan kallelse, må ordföranden på hemställan

av andra parten anmäla försummelsen hos arbetsdomstolen, som äger

att genom vite tillhålla parten att fullgöra sitt åliggande. Hos socialstyrelsen

skall föras register för inskrivning av uppgifter, som enligt ifrågavarande bestämmelser

lämnas styrelsen.

Definitionen å handelsagent återfinnes i 65 § kommissionslagen.

Med handelsagent förstås sålunda dea som åtagit sig uppdrag att för annans

(huvudmannens) räkning verka för avsättning av varor genom att upptaga

köpeanbud (order) till huvudmannen eller att i dennes namn sluta försäljningsavtal

och som icke är anställd i huvudmannens tjänst utan driver verksamheten

såsom självständig yrkesidkare med eget kontor eller annan egen

lokal för sin rörelse, dit meddelanden angående denna kunna sändas.

Med handelsresande förstås enligt 85 § kommissionslagen den

som åtagit sig uppdrag att för en köpmans räkning resa från ort till annan

och därvid, genom upptagande av köpeanbud (order) till huvudmannen

eller slutande av försäljningsavtal i dennes namn, verka för avsättning av

varor, som icke medföras å resan. Beträffande rättsförhållandet mellan en

handelsresande och tredje man (köparen) har kommissionslagen gemensamma

regler för alla handelsresande. I avseende å rättsförhållandet mellan

en handelsresande och hans huvudman gälla däremot väsentligen olika

regler, allteftersom den resande är anställd i huvudmannens tjänst eller ej.

För handelsresande, som är anställd i huvudmannens tjänst, äro bestämmelser

i förevarande hänseende givna i 86 §, medan för handelsresande, som

icke är anställd i huvudmannens tjänst, motsvarande bestämmelser återfinnas

i 87 §.

Såsom förut nämnts äger lagen om förenings- och förhandlingsrätt endast

tillämpning å förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Någon

definition å begreppet arbetstagare finnes icke i lagen. Ej heller lagens

förarbeten ge någon ledning för en närmare bestämning av innebörden i

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

3

detta begrepp. I det av kommittén angående privatanställda avgivna, till

grund för lagen liggande betänkandet (Stat. off. utr. 1935: 59) uttalades visserligen,

att den föreslagna lagen skulle äga tillämplighet å all enskild tjänst,

men tjänstebegreppets innehåll utvecklades icke närmare.

Vid 1937 års riksdag väcktes en motion (11:352) med hemställan, att

riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla örn utredning avseende revision

av kommisionslagens bestämmelser om handelsresande och för riksdagen

framlägga det förslag, till vilket denna utredning kunde komma. I motionen

framhölls bl. a., att en utredning i fråga om gränsdragningen mellan 86 och

87 §§ i kommissionslagen efter tillkomsten av 1936 års lag om föreningsoch

förhandlingsrätt syntes än mer påkallad än tidigare. En följd av de nuvarande

bestämmelserna torde nämligen bliva, att alla mot enbart provision

anställda eller stora grupper därav icke skulle äga möjlighet att deltaga i sådana

organisationer, som i sistnämnda lag avses. Första lagutskottet hemställde

på anförda skäl i sitt utlåtande i ärendet (nr 48), att motionen icke

måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll denna hemställan.

Även vid 1938 års riksdag voro kommissionslagens bestämmelser om handelsresande

föremål för riksdagens prövning i anledning av tvenne motioner

(1:106 och 11:204). I dessa motioner, vilka voro likalydande, hemställdes

att riksdagen måtte besluta vidtaga ändringar i kommissionslagen i enlighet

med ett i motionerna framlagt lagutkast. På hemställan av första lagutskottet

(uti. nr 22) blevo jämväl dessa motioner avslagna av riksdagen.

I skrivelse till chefen för socialdepartementet av den 11 december 1938

har bensindistributörers riksförbund hemställt antingen örn sådan ändring av

lagen om förenings- och förhandlingsrätt, att den bleve gällande även för

handelsagenter i förhållande till deras huvudmän, eller om en särskild förhandlingslagstiftning

för »den kategori anställda som med stöd av otydlighet

i lagen om kommission, handelsagentur och handelsresande kunna göras till

självständiga företagare». Till stöd för denna hemställan har förbundet hl. a.

framhållit, att arbetsdomstolen genom dom nr 112/1938, enär förbundets medlemmar

icke vore att anse som arbetstagare, funnit vissa bolag icke vara

pliktiga att ingå i förhandlingar med förbundet rörande anställnings- och

lönevillkor för andra medlemmar av förbundet än bolagen medgivit.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att föreningen Sveriges aktiva

handelsresande i en den 4 juli 1939 till chefen för socialdepartementet avlåten

framställning hemställt örn sådan ändring i gällande lagstiftning, att

jämväl de handelsresande, vilka enligt kommissionslagens bestämmelser äro

att anse som självständiga yrkesidkare, erhålla förenings- och förhandlingsrätt

i förhållande till sina huvudmän.

På hemställan av andra lagutskottet anhöll 1939 års lagtima riksdag i skrivelse

den 22 april 1939 (nr 197), att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning

angående ändring av lagen om förenings- och förhandlingsrätt i syfte

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

att närmare bestämma begreppet föreningsrätt ävensom att för riksdagen

framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Vid anmälan i statsrådet

av riksdagens skrivelse den 22 juni 1939 förklarade dåvarande chefen

för socialdepartementet, statsrådet Forslund, att han i likhet med riksdagen

ansåge det i skrivelsen omnämnda spörsmålet, vilket visat sig äga avsevärd

praktisk betydelse, böra bli föremål för närmare undersökning, samt tillstyrkte

med hänsyn härtill en utredning i ämnet. Departementschefen framhöll

vidare, att vid utredningen torde även vad som anförts i bensindistributörers

riksförbunds ovannämnda skrivelse den 11 december 1938 böra upptagas

till övervägande. På dennes hemställan bemyndigade Kungl. Maj:t chefen

för socialdepartementet att tillkalla en sakkunnig för verkställande av utredning

rörande spörsmålet. Såsom sådan tillkallades den 26 juni 1939 revisionssekreteraren

Ove Hesselgren. Enligt beslut av chefen för socialdepartementet

den 10 juli 1939 skulle vid utredningen jämväl tagas i övervägande den

av föreningen Sveriges aktiva handelsresande den 4 i samma månad till departementschefen

avlåtna framställningen.

Den sakkunnige har sedermera avlämnat ett den 30 december 1939 dagtecknat

betänkande med förslag till ändring i lagen om förenings- och förhandlingsrätt

(statens offentliga utredningar 1939:49). Frågan örn föreningsoch

förhandlingsrätt för handelsagenter och vissa handelsresande behandlas

å sid. 78—100 i betänkandet, vartill utskottet får hänvisa. Följande uttalanden

av den sakkunnige må dock här återgivas.

Efter att hava framhållit, att endast huvudorganisation av arbetstagare

kan vinna registrering enligt 3 kap. lagen om förenings- och förhandlingsrätt,

anför den sakkunnige vidare:

Ett beslut av socialstyrelsen varigenom en förening registreras såsom en

dylik organisation behöver emellertid icke innebära, att organisationens

samtliga medlemmar även äro att anse såsom arbetstagare. Den omständigheten

att en förening inrymmer jämväl personer, vilka äro att betrakta såsom

självständiga företagare, torde nämligen icke utgöra hinder mot registrering

av föreningen. Av socialstyrelsens beslut i registreringsärenden av förevarande

slag synes framgå, att örn en förening vid sidan av en klar majoritet av arbetstagare

såsom medlemmar även har vissa självständiga företagare inom samma

yrkesområde, denna omständighet icke i och för sig utgör tillräckligt skäl

att vägra registrering. Det torde emellertid i sådana fall böra förutsättas, icke

blott att arbetstagarelementen inom föreningen äro de övervägande utan även

att en klar intressegemenskap är för handen mellan de olika medlemsgrupperna.

----

Av socialstyrelsens praxis i förevarande hänseende följer, att styrelsen,

sedan densamma beslutat registrera en förening såsom huvudorganisation av

arbetstagare, kan bli nödsakad ingå i prövning av frågan, huruvida viss

medlemsgrupp av föreningen även utgöres av arbetstagare. En sådan prövning

måste nämligen äga rum, när en registrerad organisation, som inrymmer

såväl arbetstagare som självständiga företagare, hos socialstyrelsen begär

utseende av opartisk ordförande att leda föifhandlingar mellan organisationen

och viss eller vissa arbetsgivare. En framställning i dylikt fall torde

kunna vinna bifall endast där de personer, rörande vilka förhandlingar påkallats,

äro att anse såsom arbetstagare. Till belysande av socialstyrelsens

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

5

ställning till förevarande spörsmål må omnämnas, att socialstyrelsen genom

beslut den 8 februari 1939 lämnade utan bifall en från handelsagenternas yrkesförbund

— vilken sammanslutning registrerats såsom en huvudorganisation

av arbetstagare -— gjord framställning örn utseende av opartisk ordförande

att leda förhandlingar mellan yrkesförbundet och Singer Co. symaskinsaktiebolag

rörande arbetsavtal för av bolaget antagna, till yrkesförbundet

anslutna försäljnings- och inkassoombnd. Socialstyrelsen fann nämligen, att

dessa ombud icke kunde i förhållande till bolaget anses intaga ställningen

av arbetstagare. Vidare må anföras, att socialstyrelsen under 1938 haft en

liknande framställning från samma yrkesförbund under behandling. Denna

framställning avsåg begäran örn utseende av opartisk ordförande att leda

förhandlingar melian yrkesförbundet och sex av Husqvarna vapenfabriks

aktiebolags depotbolag rörande för depotbolagen arbetande symaskinsagenters

löne- och arbetsvillkor. Vapenfabriksaktiebolaget och depotbolagen, vilka

av socialstyrelsen bereddes tillfälle att yttra sig över yrkesförbundets framställning,

bestredo, att de berörda agenterna vore att anse såsom arbetstagare,

men framhöllo, att bolagen likväl icke motsatte sig vare sig att träda i

förhandling med yrkesförbundet beträffande ifrågavarande agenter eller att

dylik förhandling skedde under opartisk ledning. Genom beslut den 11 maj

1938 fann socialstyrelsen att, ehuru tveksamhet kunde råda beträffande förevarande

yrkeskårs ställning i förhållande till depotbolagen, det likväl i° förhållandet

mellan bolagen och agenterna inginge åtskilliga moment av sådan

natur, som plägade vara utmärkande för ett anställningsförhållande. Med

hänsyn härtill och då yrkeskåren genom ett avslag å den gjorda framställningen

skulle betagas laglig förhandlingsrätt utan möjlighet att få frågan

om dylik rätt prövad av vederbörande domstol, d. v. s. av arbetsdomstolen,

ansåg socialstyrelsen sig icke böra vägra utse opartisk ordförande. I detta

fall bifölls sålunda yrkesförbundets hemställan. Någon prövning i domstolsväg

av ifrågavarande agenters ställning har icke kommit till stånd.

I detta sammanhang torde här böra antecknas, att socialstyrelsen genom

beslut den 11 oktober 1941 lämnat utan bifall av handelsagenternas yrkesförbund

gjord framställning örn förordnande av opartisk ordförande i uppkommen

tvist med sex av Husqvarna vapenfabriks aktiebolags depotbolag

samt att socialstyrelsen den 1 december 1941 på hemställan av yrkesförbundet

beslutit, att yrkesförbundet skulle avföras ur det hos socialstyrelsen förda

registret över registrerade arbetstagareföreningar.

Under rubriken synpunkter på frågans vidare utredning

anför den sakkunnige bl. a. följande:

Förevarande fråga gäller såsom förut nämnts, huruvida handelsagenter,

vartill enligt kommissionslagens bestämmelser blott räknas självständiga yrkesidkare,

ävensom sådana likaledes som självständiga yrkesidkare ansedda

handelsresande, varom bestämmelser äro meddelade i 87 § kommissionslagen,

böra tillförsäkras förenings- och förhandlingsrätt i förhållande till sina

huvudmän. Såvitt angår handelsagenterna har spörsmålet aktualiserats närmast

på grund av den ställning i förevarande hänseende, vilken vissa mellanhänder

vid bensinförsäljningen — .de s. k. bensindistributörerna —- i arbetsdomstolens

rättstillämpning anses intaga.

Bärande skäl för en utvidgning av tillämpningsområdet för lagen örn

törenings- och förhandlingsrätt till att omfatta jämväl förhållandet mellan

i frågakomna yrkesutövare och deras huvudmän sknlle tvivelsutan föreligga,

örn det kunde påvisas, att dessa yrkesutövare allmänt intaga en ställ
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

liing, vilken i betydelsefulla avseenden är likartad med en arbetstagares.

Härvid torde främst komma i fråga arten och graden av den beroendeställning

de intaga till sina huvudmän. Men även deras sociala och ekonomiska

ställning bör i förevarande hänseende tågås i betraktande. Vad särskilt beträffar

mellanhänderna vid bensindistribueringen — av vilka flertalet såvitt

gäller lagen om förenings- och förhandlingsrätt av arbetsdomstolen ansetts

som självständiga företagare — lär väl svårligen kunna bestridas, att dessa i

sin yrkesutövning ha sin handlingsfrihet starkt heskuren till följd av de ingående

regleringar som de i sin verksamhet underkastats av vederbörande

oljebolag. Förhållandet mellan bensindistributörerna och oljebolagen synes

ock i olika avseenden vara att likställa med förhållandet mellan arbetstagare

och arbetsgivare. Vissa skäl kunna därför obestridligen åberopas till stöd

för att utvidga lagen om förenings- och förhandlingsrätt att omfatta även

förhållandet mellan nyssnämnda yrkesutövare och deras huvudmän. Därmed

är dock icke sagt, att samma skäl tala för att utsträcka lagens tilllämpningsområde

till att avse förhållandet mellan handelsagenter överhuvud

och deras huvudmän. Inom handelsagenternas kår rymmas ett flertal yrkesutövare,

som sinsemellan intaga en olika ställning i förhållande till sina

huvudmän, och handelsagenternas ekonomiska och sociala villkor äro skiftande.

Vad nu sagts örn handelsagenter torde äga motsvarande tillämpning

i fråga om de handelsresande, vilka icke äro anställda i huvudmannens tjänst.

Av det anförda framgår, att för bedömande av förevarande fråga i första

hand kräves en fullständig inventering av de villkor, varunder de omförmälda

yrkesutövarna driva sin verksamhet. Först härefter kan det vara möjligt

att bedöma erforderligheten och lämpligheten av att tillförsäkra dem förenings-

och förhandlingsrätt. -----------------

Jämväl i ett annat avseende synes ett beredande av förenings- och förhandlingsrätt

för nämnda yrkesutövare medföra konsekvenser av beskaffenhet

att kunna påverka frågans bedömande. Det lär nämligen icke låta sig göra

att i förevarande sammanhang lämna åsido sådana andra yrkesutövare, vilka

i sin verksamhet intaga en med handelsagenter och handelsresande likartad

ställning. Den närmaste anledningen till att handelsagenter och de såsom

självständiga yrkesutövare ansedda handelsresandena skulle beredas

förenings- och förhandlingsrätt vore såsom förut nämnts den beroendeställning,

vari de stå till sina huvudmän. Men motsvarande bundenhet för självständiga

yrkesutövare torde återfinnas även utanför handelsagenternas och

handelsresandenas krets. Särskilt inom handeln lär förekomma, att personer,

vilka äro att beteckna som köpmän, gentemot sina leverantörer äro förbundna

att hålla vissa priser samt att även eljest i olika avseenden rätta

sig efter leverantörernas föreskrifter. Vidare må erinras örn de förut omnämnda

mellanhänderna inom skogsbruket, byggnadsindustrin och restaurangnäringen.

Samtliga dessa mellanhänder stå otvivelaktigt i starkt affärsmässigt

och ekonomiskt beroende till sina medkontrahenter, och deras

sociala och ekonomiska ställning lär i många fall ej nämnvärt skilja sig

Irån en arbetstagares. Därest i enlighet med de i ärendet gjorda framställningarna

handelsagenter ävensom handelsresande, som icke äro anställda

i sina huvudmäns tjänst, skulle i förhållande till sina huvudmän komma

i åtnjutande av förenings- och förhandlingsrätt, synes det därför med fullt

fog kunna göras gällande, att även ett flertal andra personer, vilkas verksamhet

för och ställning till sina uppdragsgivare äro jämförbara med handelsagenternas

och handelsresandenas, böra åtnjuta samma förmån.

Utredningen torde sålunda icke kunna begränsas till den krets av yrkesutövare,

som framställningarna i ärendet avse. Frågan kommer härmed att

gälla en allmän utvidgning av tillämpningsområdet för lagen om förenings
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

7

och förhandlingsrätt. Härvid synes i första hand böra undersökas lämpligheten

av att överhuvud utsträcka lagens giltighetsområde till att omfatta

även förhållandet mellan vissa självständiga yrkesutövare och dessas uppdragsgivare.

Vidare bör undersökas vilka kategorier yrkesutövare här närmast

kunna komma i fråga. Arten och graden av den beroendeställning,

de må intaga till sina uppdragsgivare, torde väl härutinnan främst vara avgörande.

Men även andra synpunkter, såväl sociala som samhällsekonomiska,

lära som redan nämnts böra komma under beaktande.

I anslutning till det anförda hemställde den sakkunnige, att frågan om en

utvidgning av tillämpningsområdet för lagen om förenings- och förhandlingsrätt

gjordes till föremål för en särskild utredning.

Sedan ifrågavarande betänkande varit föremål för remiss till ett stort antal

myndigheter och sammanslutningar, har den sakkunniges förslag i fråga

om föreningsrättens reglering med ledning av inkomna yttranden

överarbetats och i sitt nya skick framlagts för 1940 års lagtima riksdag

genom proposition nr 106, innefattande förslag till ändrad lydelse av 3

och 29 §§ lagen örn förenings- och förhandlingsrätt. I sitt i anledning av propositionen

avgivna, av riksdagen godkända utlåtande (nr 24) erinrade andra

lagutskottet — sedan utskottet bl. a. omnämnt den av den sakkunnige förberedelsevis

behandlade frågan om lämpligheten av att utsträcka lagens giltighetsområde

till att omfatta även förhållandet mellan vissa självständiga

yrkesutövare samt dessas uppdragsgivare — örn att vissa spörsmål beträffande

ifrågavarande problemkomplex alltjämt återstode att pröva.

Den 29 augusti 1941 har Kungl. Majit funnit gott uppdraga åt socialstyrelsen

att verkställa utredning av spörsmålet om erforderliga åtgärder för ernående

av rättslig likställighet i olika hänseenden mellan handelsagenter

och sådana handelsresande som avses i 87 § lagen om kommission, handelsagentur

och handelsresande, å ena, samt arbetstagare, å andra sidan, ävensom

att till Kungl. Majit avgiva de förslag, till vilka utredningen kan föranleda.

Uppdraget är ännu icke slutfört.

Såsom av utskottets redogörelse framgår äger lagen om förenings- och

förhandlingsrätt endast tillämpning å förhållandet mellan arbetsgivare och

arbetstagare. Någon definition av begreppet arbetstagare finnes emellertid

ej i lagen. Det torde därför hava överlämnats åt rättspraxis att bestämma

arbetstagarbegreppets innebörd och därmed även avgöra vilka yrkesutövare

som hava laglig rätt att genom sina organisationer öva inflytande å fastställandet

av anställningsvillkor och å förhållandet i övrigt till arbetsgivaren.

Av redogörelsen framgår vidare, att i vissa fall vid lagens tillämpning

handelsagenter ansetts ej vara att hänföra till arbetstagare i lagens mening.

Enligt utskottets mening är det i motionen berörda spörsmålet örn förhandlingsrätt

för handelsagenter i förhållande lill deras huvudmän förtjänt

av största uppmärksamhet från statsmakternas sida. På sätt framgår av den

ovan lämnade redogörelsen har även denna fråga jämte motsvarande spörs
-

JJtskottet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

mål beträffande vissa handelsresande i olika sammanhang upptagits till

behandling. Sedan under år 1939 en särskild sakkunnig tillkallats för utredning

av bland annat hithörande frågor, har den sakkunnige i avgivet

betänkande förklarat sig anse, att frågan om lämpligheten av att utsträcka

giltighetsområdet för lagen om förenings- och förhandlingsrätt till att omfatta

även förhållandet mellan vissa självständiga yrkesutövare samt dessas

uppdragsgivare borde göras till föremål för särskild utredning under direkt

medverkan av representanter för de intresserade yrkesgrupperna. Kungl.

Majit har sedermera i augusti 1941 uppdragit åt socialstyrelsen att verkställa

utredning av spörsmålet om erforderliga åtgärder för ernående av

rättslig likställighet i olika hänseenden mellan handelsagenter och i 87 §

kommissionslagen avsedda handelsresande, å ena, samt arbetstagare, å andra

sidan. I avvaktan på resultatet av denna utredning finner utskottet det

icke vara påkallat att föreslå riksdagen att för närvarande vidtaga någon

åtgärd i anledning av motionen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 februari 1942.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder*, Tamm, Löfvander, Forslund, Olof

Carlsson, Beck-Friis* och Näslund*;

från andra kammaren: fröken Hesselgren*, herrar Hage, Olovson i Västerås*, Hallagård,

fru Johansson, herrar Hagård*, Lundgren* och Håstad.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

427250. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1942.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.