Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring i 7 kapitlet vattenlagen. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 104 i företa kammaren av herr Andersson, Albert, m. fl. och nr 76 i andra kammaren av herrar Hansson i Skediga och Andersson i Vigelsbo.

1942-05-28 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1942:34, Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring i 7 kapitlet vattenlagen. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 104 i företa kammaren av herr Andersson, Albert, m. fl. och nr 76 i andra kammaren av herrar Hansson i Skediga och Andersson i Vigelsbo.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

1

Nr 34.

Ankom till riksdagens kansli den 29 maj 1942 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring

i 7 kapitlet vattenlagen.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom

riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 104 i företa

kammaren av herr Andersson, Albert, m. fl. och nr 76 i andra kammaren av

herrar Hansson i Skediga och Andersson i Vigelsbo.

I motionerna, vilka äro likalydande, har riktats anmärkning mot vissa i

7 kapitlet vattenlagen intagna bestämmelser om dämningsrätt, vilka ansetts

hindra en önskvärd torrläggning av försumpade marker. Motionärerna hava

i anslutning härtill hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville

begära skyndsam, allsidig utredning av i motionen berörda spörsmål samt

framläggande av de förslag, som erfordrades för en lösning av frågan.

Beträffande den närmare motiveringen för detta yrkande får utskottet hänvisa

till motionerna.

över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

begärt yttrande från lantbruksstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och

vattenrättsdomarna. Yttranden hava inkommit från nämnda myndigheter.

Samtliga yttranden finnas såsom bilagor A—E fogade vid detta utlåtande.

Utskottet får hänvisa til] innehållet i bilagorna.

7 kapitlet i vattenlagen den 28 juni 1918, vilket kapitel erhållit sin nuvarande

lydelse enligt lag den 11 juni 1920, innehåller rättsregler om torrläggning

av mark genom dikning, vattenavledning eller invallning. 1—36 §§

avse dikning. 37—48 §§ innehålla särskilda bestämmelser om vattenavledning.

En beskrivning på de åtgärder, som skola vara att anse som vattenavledning,

lämnas i 37 §. Där talas bland annat örn att för torrläggning av

mark sänka eller uttappa sjö eller annan vattensamling, fördjupa, utvidga

eller räta älv, å eller annat vattendrag eller eljest avleda vatten därifrån. Å

sådan vattenavledning skola med iakttagande av vissa föreskrifter i 38—47 §§

tillämpas rörande dikning meddelade bestämmelser. Vidare uttalas i 37 §,

att vattenlagens stadganden örn vattenavledning skola lända till efterrättelse

även i fråga örn vissa andra åtgärder, som huvudsakligen avse torrläggning

av mark och på vilka dc i 3 kapitlet av lagen innefattade bestämmelserna

örn vattenreglering icke äro tillämpliga.

Bestämmelser om rätten att för ett vattenavledningsföretags genomförande

vidtaga åtgärd, som vållar intrång i enskildas intressen, återfinnas i 38 §.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr 34.

1141 4»

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

För tillåtligheten av en dylik åtgärd uppställes i allmänhet endast kravet,

att nyttan av åtgärden efter avdrag av kostnaden för dess verkställande

skall överstiga skadan eller intrånget å annans egendom. Endast för sådana

fall, då fråga är om förlust av tillgodogjord vattenkraft eller av icke

tillgodogjord dylik kraft, som uppenbarligen är avsedd för befintlig eller

under byggnad varande anläggning, eller av annan förmån, som i fråga örn

vattenhushållning eller vattentillgång tillkommer ägare av byggnad för uttagande

av vattenkraft, ävensom då fråga är örn skada eller intrång å fiskeverk,

bevattningsanstalt eller annan därmed eller med byggnad för uttagande

av vattenkraft jämförlig inrättning, skärpes detta krav därhän, att förlusten,

skadan eller intrånget skall vid jämförelsen med nyttan tagas i beräkning två

gånger. I kostnaden för åtgärden skall inräknas det belopp, vartill skadan och

intrånget å egendom, tillhörig dem, för vars räkning företaget sker, må

skattas. Där fråga är om företag, som verkställes för samfälld räkning, skall

dock skadan eller intrånget å egendom, tillhörig annan deltagare än sökanden

till företaget eller den, som förenat sig med sökanden, likställas med

skada eller intrång å annans egendom.

Det må erinras, att vattenavledningsföretagen äro underkastade väsentligt

mindre stränga villkor än de företag, som avse byggande i vatten. Beträffande

företag av sistnämnda slag finnas motsvarande bestämmelser meddelade

i 2 kapitlet 3 § vattenlagen. I detta lagrum föreskrives, att ingen

får bygga i vatten så, att genom inverkan på vattenförhållandena skada tillfogas

eller intrång göres å annan tillhörig egendom, utan så är att nyttan

av byggnaden eller den del därav, som föranleder skadan eller intrånget,

prövas efter avdrag av byggnadskostnaden uppgå till ett värde, motsvarande

tre gånger den skada och det intrång, som göres å åker och äng, samt två

gånger skadan och intrånget å annan egendom. I byggnadskostnaden skall

inräknas det belopp, vartill skadan och intrånget å den byggande tillhörig

egendom må skattas.

Av hänsyn till intressen av allmän natur stadgas beträffande vattenavledningar

i 7 kapitlet 39 § undantag i två riktningar från förut angivna regler

för sådana företags tillåtlighet. Sålunda föreskrives å ena sidan att, oaktat

nyttan av vattenavledning uppgår till värde, som i 38 § omförmäles, åtgärden

likväl icke må ske, för den händelse därigenom större fabrik eller annan

anläggning, varav många hava sitt uppehälle, måste nedläggas eller dess drift

väsentligt minskas eller ock fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt

förfång. Detsamma gäller, där genom vattenavledningen skulle förorsakas

sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad

trevnad för närboende eller betydande förlust för landets djur- eller växtvärld

är att befara. Å andra sidan har Konungen tillagts befogenhet att, utan hinder

av nu återgivna bestämmelser i 38 och 39 §§, lämna medgivande i viss ordning

till vattenavledningsföretag. Såsom förutsättning härför gäller, att företaget

prövas vara av synnerlig betydelse för jordbruksnäringen eller för orten eller

eljest från allmän synpunkt. Yad angår byggande i vatten upptagas i 2 kapitlet

3 § vattenlagen liknande bestämmelse!1 om där åsyftade företags tillåtlighet av

hänsyn till allmänna intressen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

3

För genomförande av torrläggningsföretag stadgas såväl beträffande dikning

som vattenavledning skyldighet i viss utsträckning för markägare

att taga del i dylikt företag. Skyldighet härtill föreligger i princip, så snart

företaget medför båtnad för marken i fråga, dock med viss begränsning då

företaget avser sänkning eller uttappning av sjö (7 kapitlet 20 och 44§§).

Frågor örn ersättning för skada och intrång bedömas enligt 9 kapitlet

vattenlagen. Ersättning i penningar skall jämlikt 49 § i princip bestämmas till

belopp, motsvarande full gottgörelse för skada eller intrång, som föranletts av

åtgärden. Dock skall för vissa i 48 § angivna fall ersättningen beräknas till

fulla värdet och hälften därutöver. Denna förhöjda beräkningsgrund skall

tillämpas bland annat, då fråga är örn ersättning för tillgodogjord vattenkraft

så ock icke tillgodogjord, som uppenbarligen är avsedd för befintlig

eller under byggnad varande anläggning. Vidare utgår på angivet sätt förhöjd

ersättning beträffande fiskeverk, bevattningsanstalt samt annan därmed

eller med byggnad för uttagande av vattenkraft jämförlig anläggning för vattnets

utnyttjande.

Ansökan örn tillstånd att utföra vattenavledningsföretag skall ingivas till

Konungens befallningshavande (7 kapitlet 45 §). Frågan skall därefter prövas

vid syneförrättning i den ordning, som stadgas i vattenlagens 10 kapitel. I

vissa fall skall synemännens utlåtande underställas vattendomstolens prövning.

Så sker exempelvis när företaget innefattar sänkning eller uttappning

av sjö. Till att handlägga syneförrättning rörande företag, som avses i 7

kapitlet, skall enligt 32 § 1 mom. i 10 kapitlet förordnas statens lantbruksingenjör

eller annan (enligt särskilda bestämmelser) behörig person.

Till utförande av sådana torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan

hos mark med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller

ständig slåtter- och betesvall, kan enligt kungörelse den 30 juni 1939 (nr 431)

angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag anvisas bidrag.

För att statsbidrag skall kunna beviljas förutsättes som regel, att lantbruksstyrelsen

finner kostnaden för företaget understiga eller högst uppgå

till värdet av båtnaden. Bidrag kan beviljas till högst hälften av den godkända

kostnaden såväl för torrläggningsarbetet, tegdikning eller dränering

däri ej inberäknad, som ock för vissa förberedande åtgärder.

Utöver bidrag kan enligt kungörelse den 30 juni 1939 (nr 432) angående

villkoren för lån från statens avdikningslånefond jämväl erhållas lån för utförande

av sådana torrläggningsföretag, som nyss nämnts. Lån kan beviljas

intill sistnämnda kostnad efter avdrag för det bidrag, som för samma företag

kan vara lämnat från statens avdikningsanslag. Lånet må dock ej för någon

i företaget ingående fastighet överstiga sjuttio procent av det genom torrläggningsarbetet

uppkommande, av lantbruksstyrelsen godkända båtnadsvärdet.

De sakkunniga, som 1919 avgåvo betänkande med förslag till ny lagstiftning

angående torrläggning av mark m. m., anförde rörande vattenavledningsföretagens

tillåtlighet bland annat följande:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

■indra lagutskottets utlåtande Nr 34.

De företag, varom nu ifrågavarande del av vattenlagen rör sig, torrläggningsföretagen,

hava i främsta rummet till uppgift att höja jordbruksnäringen.

Ett fullföljande av den grundtanke, som är innesluten i de redan antagna

bestämmelserna i 2 kapitlet, måste alltså enligt vårt förmenande leda

till, att dessa företag komma i åtnjutande av en väsentligt gynnsammare

ställning i förevarande hänseende än vattenbyggnadsföretag i allmänhet.

Under de närmast förflutna åren har också jordbruksnäringens stora samhälleliga

betydelse framträtt allt skarpare. Vid sådana förhållanden anse vi,

att man bör stanna vid att för tillåtligheten av åtgärd för vattenavledning

såsom allmän regel uppställa, att nyttan av åtgärden överstiger skadan å

annans egendom. I denna regel kräves dock en skärpning i vissa fall. Liksom

vid vattenbyggnadsföretagen i allmänhet den för odling i anspråk tagna

jorden tillerkänts ett ökat skydd, torde goda skäl föreligga att skapa en motsvarande

garanti med avseende å de värden i fråga örn vattnets tillgodogörande,

som kommit till användning för produktionen. Den uppfattning, varåt

redan gällande dikningslag i detta hänseende giver uttryck, synes oss välgrundad.

38 § i 7 kapitlet vattenlagen har — bortsett från en formell skiljaktighet —

samma lydelse som motsvarande paragraf i sakkunnigförslaget.

Vissa frågor rörande möjligheterna att få till stånd vattenavledningsföretag

hava berörts i motioner, som väckts vid tidigare riksdagar. Sålunda hemställdes

i motionen II: 128 vid 1935 års riksdag av herr Hansson i Vännäsby,

att riksdagen måtte besluta hos Kungl. Majit anhålla örn utredning angående

sådan ändring av vattenlagen, att tillstånd till avtappning av sjö i syfte att

därigenom utvinna odlingsbar mark kunde erhållas utan hinder av att i lagen

föreskrivna villkor om viss majoritet icke uppfyllts, ävensom att begreppet

sjö i detta sammanhang närmare klarlades i huvudsaklig överensstämmelse

med ett i motionen angivet förslag.

Andra lagutskottet, som behandlade motionen, anförde i sitt utlåtande

nr 10 bland annat, att enligt utskottets mening bärande skäl icke förebragts

för ett lagstadgande rörande tvångsdelaktighet av den innebörd, att sådan

skulle föreligga under förutsättning allenast att sakkunnig person funne, att

vinsten av företaget i och för sig vore avsevärt större än kostnaderna för

detsamma, utan att samtidigt skulle erfordras, att den för närvarande i lagen

föreskrivna majoriteten förefunnes. Utskottet hemställde, att motionen icke

måtte föranleda till någon åtgärd, och riksdagen biföll denna hemställan.

I en motion, II: 2, som väcktes vid 1937 års riksdag av herrar Thorell och

Lundqvist, yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn

utredning och förslag rörande sådana ändringar i vattenlagen att, bland annat,

villkoren för vattenavledningsföretags tillåtlighet komme att skärpas. Till

stöd för yrkandet anfördes, att under de senaste årtiondena i vårt land kommit

till stånd ett flertal vattenavledningsföretag, vilka måste betecknas såsom

ur ekonomiska synpunkter misslyckade och vid vilka båtnaden ofta beräknats

alltför högt.

Andra lagutskottet uttalade i sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 29, bland

annat, att vad vid utskottets behandling av föreliggande spörsmål före
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. <3

kommit syntes tyda på att handläggningen av ärenden rörande vattenavledningsföretag

i många fall varit behäftad med allvarliga brister. Utskottet erinrade

emellertid örn att 1934 års avdikningssakkunniga i betänkande den 28

december 1936 framlagt vissa förslag i ämnet, samt förklarade sig förutsätta,

att de i motionen berörda spörsmålen toges under närmare övervägande i samband

med prövningen av de sakkunnigas förslag. På grund härav hemställde

utskottet, att motionen icke måtte föranleda till någon åtgärd. Riksdagen biföll

denna hemställan.

I detta sammanhang torde böra anmärkas, att ifrågavarande sakkunnigförslag

lagts till grund för bland annat vissa i 1939 års ovan berörda kungörelser

upptagna bestämmelser i syfte att tillgodose ekonomiska synpunkter

vid torrläggningsföretagens understödjande med statsmedel. Därjämte hava

på grund av de sakkunnigas förslag genomförts vissa mindre ändringar i

vattenlagens 10—12 kapitel, avseende förfarandet i torrläggningsärenden.

I förevarande motioner har framhållits, att i vissa fall åtgärder för önskvärd

torrläggning av mark förhindrades av hänsynstagande till bestående

dämningsrättigheter. Därvid har särskilt erinrats om, att enligt vattenlagen

samma skydd åtnjötes för anläggningar för uttagande av vattenkraft oavsett

vattenkraftens mer eller mindre prima eller sekunda beskaffenhet. Motionärerna

hava med hänsyn härtill ifrågasatt en gränsdragning ur denna synpunkt

mellan olika slag av vattenkraft. Med anledning av vad i motionerna

anförts har påyrkats framställning till Kungl. Majit angående utredning av

däri berörda spörsmål.

Enligt utskottets mening är det — särskilt under nu rådande förhållanden

— otvivelaktigt av stor vikt för folkförsörjningen att alla möjligheter prövas,

varigenom kan erhållas ökad utvinning av jordbruksprodukter. Härvid kan

uppenbarligen frågan örn torrläggning av vattensjuk mark vara av betydelse.

T deli mån en dylik åtgärd medför intrång eller skada å andra intressen, måste

emellertid de olika intressena vägas emot varandra. Vad då särskilt angår

intresset av vattenkraftens utnyttjande må erinras, att även tillgodoseendet

av kraftbehovet inom landet kommit att utgöra ett alltmera betydelsefullt lod

i folkets försörjning.

Vid utarbetande av nu gällande bestämmelser beträffande avvägningen

mellan torrläggnings- och vattenkraftsintressena har särskilt beaktats jordbruksnäringens

stora samhälleliga vikt. I anslutning härtill kräves i princip

för tillstånd till åtgärd för vattenavledning — i motsats till vad som gäller

beträffande vattenbyggnadsföretag i allmänhet — allenast att nyttan av åtgärden

överstiger skadan å annans egendom. För vissa fall, avseende huvudsakligen

förlust av tillgodogjord vattenkraft, skärpes emellertid kravet därhän,

att vid nämnda jämförelse förlusten tages i beräkning två gånger. Detta

han ansetts motiverat för att tillbörligen skydda dc värden i fråga om vattnets

tillgodogörande, vilka redan kommit till användning för produktionen.

Det torde endast i sällsynta fall kunna ifrågakomma att vattenavledningsföretag,

som eljest bort komma till stånd, förhindras på grund därav att skada

Utskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

även beträffande utbyggt strömfall av sekunda beskaffenhet skall beräknas

dubbelt. Då fråga är om sådana anläggningar torde nämligen som regel värdet

vara jämförelsevis ringa. För övrigt synes erfarenheten giva vid handen, att

en viss försiktighet kan vara påkallad vid igångsättandet av vattenavledningsföretag.

Statsmakternas uppmärksamhet har sålunda vid upprepade tillfällen

varit riktad på frågan om undvikande av att ekonomiskt sett mindre bärkraftiga

vattenavledningsföretag komma till utförande. Med hänsyn till det

anförda och då några olägenheter av vikt ej kunnat påvisas av de i motionen

berörda lagbestämmelserna, finner utskottet — i likhet med de hörda myndigheterna

—- ej påkallat, att för närvarande vidtages någon utredning i det av

motionärerna angivna syftet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 28 maj 1942.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Wistrand, Olof Carlsson,

Sten, Holstenson, Näslund och Näsström;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Hage*, Hermansson, von

Seth*, Larsson i Östersund, Lundgren*, Jansson i Hällefors* och Hedlund i Rådom

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34; bilagor.

7

Bilaga A.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom beslut den 6 februari 1942 har Kungl. Majit anbefallt kungl, lantbruksstyrelsen

att till Eder avgiva yttrande över de inom riksdagen väckta,

till Eder hänvisade likalydande motionerna I: 104 och II: 76 angående utredning

örn ändring i vissa delar av vattenlagen.

Med anledning härav får lantbruksstyrelsen anföra följande.

Den av motionärerna väckta frågan berör en av vattenlagens grundprinciper,

innefattande viss företrädesrätt för redan befintlig anläggning för tillgodogörande

av vattenkraft i strömfall eller för annan därmed jämförlig inrättning

gentemot ifrågasatt åtgärd för torrläggning av mark, såsom sjösänkning

och dylikt. En uppluckring av sagda grundprincip torde icke böra komma

ifråga, med mindre särskilt starka skäl därtill förefinnas. Enligt lantbruksstyrelsens

uppfattning kan denna förutsättning knappast sägas vara uppfylld

i nu förevarande fall.

Lantbruksstyrelsen finner sig därför böra avstyrka bifall till motionerna.

Stockholm den 19 mars 1942.

Olof Fredholm.

H. Sylvan.

Bilaga B.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Kungl. Majit har genom resolution den 6 februari 1942 anbefallt vattenfallsstyrelsen

att avgiva och till riksdagens andra lagutskott överlämna yttrande

över två vid årets riksdag väckta motioner, nr 104 i första kammaren och

nr 76 i andra kammaren, angående utredning örn ändring i vissa delar av

vattenlagen.

Vattenlagen har velat skapa en viss garanti för att ett företag, som får

tvångsrätt mot enskilda, verkligen är ur nationalekonomisk synpunkt av den

betydelse, att andra intressen av enskild natur böra vika för detsamma. Därför

har för den, som vill bygga i vatten, i 2 kap. 3 § stadgats, att nyttan av företaget,

efter avdrag av byggnadskostnaden, skall motsvara minst tre gånger

skadan på åker och äng och två gånger skadan å annan egendom. Beträffande

vattenavledningsföretag åter, som ansetts böra få en väsentligt gynnsammare

ställning än vattenbyggnadsföretag i allmänhet, föreskrives i 7 kap. 38 § vatten

lagen endast, att nyttan skall överstiga skadan, med det av motionärerna anmärkta

undantaget att skada å utbyggd vattenkraft skall beräknas dubbelt.

Denna föreskrift fanns redan i dikningslagen av 1879 (§ 17), och de sakkunniga

av 1920 hava uttalat, att de funnit den välgrundad. Detta om tillåtligheten

av företaget; beträffande ersättningen flir skada å vattenverk stadgas, att ersättningen

skall utgå med fulla värdet och hälften därutöver (vattenlagen

9 kap. 48 §).

Motionärerna framhålla, att det rent siffermässigt ofta kan väga jämnt

mellan kostnaderna och jordförbättringen, och att det då kan vara vanskligt att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34; bilagor.

framvisa någon vinst. Det kan lätt hända, att ett sådant företag ej skulle anses

tillåtlig!, om en skada å ett vattenverk enligt lag skall beräknas dubbel. Man

kan emellertid starkt sätta i fråga, örn dylika, rätt svagt motiverade företag

böra med statens hjälp komma till stånd. Det kan knappast vara ekonomiskt

försvarbart att i stor utsträckning lägga ned statens medel på svagt motiverade

torrläggningsföretag.

Riksdagen har flera gånger förut haft sin uppmärksamhet riktad på svårigheten

att rätt beräkna jordförbättring vid vattenavledningsföretag och på de

risker och förluster, statsverket kan få vidkännas vid beviljande av understöd

och lån åt nationalekonomiskt ej motiverade företag.

Vattenfallsstyrelsen anser därför, att det saknas skäl för sådan ändring i

vattenlagen, som motionärerna påyrka.

Stockholm den 11 mars 1942.

Kungl. Vattenfallsstyrelsen.

W. Borgquist.

Fr. Mahn.

Bilaga C.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Av Kungl. Majit anbefalld att avgiva yttrande över två vid årets riksdag

väckta motioner, nr 104 i första kammaren och nr 76 i andra kammaren, angående

utredning om ändring i vissa delar av vattenlagen får undertecknad,

vattenrättsdomare vid Norrbygdens vattendomstol, anföra följande.

Värdet av vattenkraften, som tillgodogöres vid t. ex. en kvarn, synes böra

beräknas med ledning av kvarnföretagets nettoavkastning, därvid den del av

nettoavkastningen som belöper å de egentliga kvarnbyggnaderna (kvarnhus,

finmalningsmaskineri, siktar nr. m.) skall lämnas a sido. Endast den del av

nettoavkastningen, som belöper å byggnaderna för vattenkraftens uttagande

(damm, vattenväg, vattenhjul, turbin etc.), kommer här i fråga. Härjämte är

att märka att den tillgodogjorda vattenkraften aldrig kan värderas högre än

kostnaden för anskaffande av motsvarande mängd elektrisk eller annan kraft

å platsen.

Sådana smärre anläggningar (kvarnar, sågar etc.), som endast kunna drivas

en mindre del av året nied vattenkraft, kunna givetvis under vissa förhållanden

ha ett icke obetydligt värde, framför allt örn de äro belägna i trakter, där elektrisk

kraft för anläggningarnas drift ej kan på rimliga villkor erhållas, men

i de flesta fall torde den utbyggda kraften vid anläggningar av detta slag vara

av ringa värde. I sådana fall där den utbyggda kraften vid en mindre anlägg

ning verkligen har ett betydande värde ur ägarens synpunkt är anläggningens

bibehållande jämväl ofta av betydelse för orten.

I den mån den utbyggda vattenkraften är av ringa värde torde vid bedömande

av ett torrläggningsföretags tillåtlighet den omständigheten att intrånget

å vattenkraften räknas två gånger i allmänhet icke hindra andra före

tag an sådana vars genomförande ur ekonomisk synpunkt måste anses mer eller

mindre tvivelaktigt. Det skydd, som de nuvarande bestämmelserna bereda ut

byggd vattenkraft av värde, synes böra bibehållas. Att märka är att tillåtlig

heten av byggande i vatten i allmänhet enligt 2 kap. 3 § vattenlagen prövas

efter avsevärt strängare grunder än tillåtligheten av torrläggningsföretagen.

På grund av vad sålunda anförts anser jag att motionerna icke böra bi

fallas.

Umeå den 17 februari 1942.

F. Löwing.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34; bilagor.

9

Bilaga D.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Anbefallda att till utskottet avgiva yttrande över två vid innevarande års

riksdag väckta motioner, nr 104 i första kammaren och nr 76 i andra kammaren,

angående utredning och ändring av vattenlagens bestämmelser rörande torrläggning

av mark genom vattenavledning få vi härmed anföra följande.

Såsom i motionerna anmärkts föreskrives i 7 kap. 38 § vattenlagen, bland

annat, att, örn för torrläggning av mark erfordras att annan tillhörigt strömfall

borttages eller dess fallhöjd minskas, dylik åtgärd icke är tillåten med

mindre nyttan därav efter avdrag av kostnaden för dess verkställande finnes

överstiga skadan genom samma åtgärd, men att, örn fråga är om ett strömfall,

vars vattenkraft redan blivit tillgodogjord eller uppenbarligen är avsedd att

tillgodogöras vid en redan befintlig eller under byggnad varande anläggning,

vid jämförelsen mellan nyttan och skadan till följd av åtgärden den därav

uppkommande förlusten av vattenkraften skall räknas två gånger.

I motionerna framhålles att den vattenkraft, som för närvarande tillgodogöres

vid ett flertal ofta i äldre tid tillkomna kvarnar och andra mindre anläggningar,

numera förlorat sin betydelse, sedan de stora kraftkällorna i landet

till följd av teknikens utveckling kunnat tagas i anspråk. Med hänsyn därtill

ifrågasättes huruvida dylika mindre anläggningar böra vid omförmälda jämförelse

mellan nytta och skada intaga den gynnade ställning gentemot det

betydelsefulla jordbruksintresset, att värdet av kraftförlust vid desamma skall

räknas två gånger.

Därvid framhålles att vattenlagen icke gör skillnad mellan prima och

sekunda kraft utan att alla strömfall, stora eller små, betydelsefulla eller mindre

betydelsefulla, beredas samma skydd gentemot motstående intressen.

Sistnämnda uttalande synes tarva ett förtydligande. Uttalandet är så till

vida riktigt som nämnda båda slag av vattenkraft skola bedömas enligt enhetliga

grunder. Men uppenbarligen måste vid värdesättningen därav åtskillnad

göras dem emellan. Sekunda kraft får givetvis icke i värde jämställas med

prima, och motionärernas mening är sannolikt ej heller att gällande bestämmelser

skulle innebära något annat.

Emellertid torde den av motionärerna åsyftade klassificeringen av den mer

och den mindre betydelsefulla vattenkraften icke kunna enligt allmänna rättsgrundsatser

godkännas. Bortsett från att gränsdragningen mellan dem måste

bliva tämligen godtycklig, synes det uppenbart att likheten inför lagen kräver

att ägaren av en mindre kraftanläggning icke försättes i ett sämre rättsligt läge

än ägaren av en större. I det förra fallet torde man skäligen icke kunna tilllämpa

annan jämförelsegrund än i det senare. Med hänsyn härtill och då vad

i motionerna i övrigt anförts icke synes oss utgöra tillräcklig grund för en

ändring av gällande bestämmelser, kunna vi icke förorda bifall till motionerna.

Stockholm i österbygdens och Söderbygdens vattendomstolars kanslier den

18 februari 1942.

Fabian Appelberg. Anton Thelin.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr 34.

1144 42 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34; bilagor.

Bilaga E.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom nådig remiss den 6 februari 1942 har vattenrättsdomaren i Västerbygdens

vattendomstol anbefallts att till utskottet avgiva yttrande över två

vid årets riksdag väckta, lika lydande motioner, nr 104 i första kammaren och

nr 76 i andra kammaren, angående utredning örn ändring i vissa delar av

vattenlagen.

Med anledning härav får undertecknad anföra följande.

I motionerna uttalas, att de bestämmelser i nu gällande vattenlag, som reglerade

dämningsrätten, icke vore tillfredsställande, i det de förhindrade en eljest

önskvärd torrläggning av försumpade marker. För att få en tillfredsställande

lösning av frågan måste enligt motionärernas mening en ändring av den urgamla

rätten till dämning ske. Denna hade icke heller samma betydelse som

förut, då genom den moderna tekniken tillgodogörande av vattenkraften kunde

äga rum på ett mycket effektivare sätt än som tidigare skett. Motionärerna förmena,

att med den utveckling, som ägt rum på elektroteknikens område —

särskilt möjligheten att överföra kraft långa sträckor från stora kraftkällor —

i mellersta och södra Sverige förefintliga gamla kvarnar och små kraftstationer

kommit att förlora den betydelse för kraftförsörjningen, som de tidigare möjligen

haft. Ofta vore fallet, att en liten kvarn eller ett mindre kraftverk, som

i gamla tider kunde haft stor betydelse för orten, alltjämt vidmakthölles och

brukades ett pär månader av året men i övrigt finge sitt kraftbehov försett

genom energi, överförd från stabilare kraftkällor. Det förefölle motionärerna

rätt omotiverat, att den dåliga kvarnen eller sekunda kraftanläggningen skulle

åtnjuta det skydd gentemot jordbruksintresset att för dess utrivning erfordrades

att vinsten av torrläggningsföretaget skulle överstiga dubbla värdet av

strömfallsanläggningen — såsom följer av bestämmelserna i 7 kap. 38 §.

I nämnda lagrum stadgas, att därest för torrläggning av mark tarvas, att

annan tillhörigt strömfall borttages eller dess fallhöjd minskas eller att till

men för annans egendom, vare sig jord, hus, fiske eller annat, vattenförhållandena

i vattendrag, sjö eller annan vattensamling eljest förändras, vare dylik

åtgärd ej tilläten utan så är att nyttan därav efter avdrag av kostnaden för dess

verkställande finnes överstiga skadan och intrånget å annans egendom. Tillskyndas

ägare av strömfall förlust av tillgodogjord vattenkraft eller av icke

tillgodogjord, som uppenbarligen är avsedd för ''befintlig eller under byggnad

varande anläggning, eller av annan förmån, som i fråga örn vattenhushållning

eller vattentillgång tillkommer honom såsom ägare av byggnad för uttagande

av vattenkraft, eller vållas skada eller intrång å fiskeverk, bevattningsanstalt

eller annan därmed eller med byggnad för uttagande av vattenkraft jämförlig

inrättning, skall vid ovannämnda jämförelse förlust, skada eller intrång, som

nu sagts, beräknas två gånger. I kostnaden för åtgärden skall inräknas det

belopp, vartill skadan och intrånget å egendom tillhörig den, för vars räkning

företaget sker, må skattas. Vid företag, som verkställes för fleras samfällda

räkning, skall dock skada och intrång å egendom, tillhörig annan deltagare än

sökanden till företaget eller den, som förenat sig med sökanden, likställas

med skada eller intrång å annans egendom.

Motionärerna hava ansett, att man borde efter någon ur nationalekonomisk

synpunkt mera rationell metod väga fördelen ur landets synpunkt av den

ena och den andra naturtillgången. Man borde i fråga örn olika utbyggda

strömfall draga en gräns, under vilken sådana strömfall icke bereddes samma

skydd som anläggningar av prima beskaffenhet.

För min del anser jag en sådan uppdelning av kraftverken vara ytterst svår

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34; bilagor.

att göra. Är det icke så att redan den värdering av förefintlig kraftanläggning,

som i varje förekommande fall måste verkställas för den nödvändiga jämförelsen

mellan nyttan och skadan av ifrågasatt torrläggningsföretag, utgör en

lämplig och tillräcklig gradering? Att låta kraftverkets storlek i avseende å

uttagen eller uttagbar kraft eller dylikt vara utslagsgivande i nu förevarande

hänseende torde icke vara tillfredsställande. Betydelsen av ett kraftverk kan

ju vara till stor del beroende på ortsförhållandena, och man har på andra

ställen i vattenlagen velat just skydda ortens berättigade intresse att få draga

nytta av därinom förefintliga kraftkällor.

Det må även framhållas, att i fråga örn tillåtligheten vattenavledmngsföretagen

äro underkastade väsentligt mindre stränga villkor än de företag, som

avse byggande i vatten för kraftändamål. För de senare företagen gäller enligt

2 kap. 3 § första stycket att nyttan av byggnaden — efter avdrag av byggnadskostnaden

samt skada och intrång å den byggande tillhörig egendom - skall uppgå till ett värde, motsvarande tre gånger den skada och det intrång,

som göres å åker och äng, samt två gånger skadan och intrånget å annan

egendom.

Vidare må nämnas, att därest ett vattenavledningsf öretag provas vara av

synnerlig betydelse för jordbruksnäringen eller för orten eller eljest från

allmän synpunkt, kan Kungl. Maj:t enligt 7 kap. 39 §, ända att hinder n^ot

företaget skulle möta av bestämmelserna i 38 §, efter hemställan av vattendomstolen

lämna medgivande till företaget. ....

I anledning av uttalandet i slutet av motionerna, att man kunde tänka sig

att ersättning för mindervärdiga kraftanläggningar kunde bestämmas till fulla

värdet utan något tillägg därutöver, anser jag mig böra framhålla följande.

Enligt 9 kap. 48 § skall ersättning bland annat för tillgodogjord vattenkraft

så ock icke tillgodogjord, som uppenbarligen är avsedd för befintlig eller

under byggnad varande anläggning, utgå med fulla värdet och hälften däiutöver.

Vid jämförelse mellan nyttan och skadan av ett vattenavledningsf o retag

för att pröva tillåtligheten därav har man såvitt angår skada å tillgodogjord

och därmed i nu förevarande hänseende likställd vattenkraft att räkna

nied två gånger fulla värdet av denna skada, vilket emellertid icke innebär att

man härvid skall taga någon hänsyn till nyssnämnda i 9 kap. 48 § stadgade

förhöjning av ersättningen med 50 procent. Huruvida sådan förhöjning av

ersättningen skall utgå eller icke, kan således icke inverka på ett vattenavlednings-

eller annat företags tillåtlighet.

På grund av vad ovan anförts och då jag icke finner tillräckliga skal tore

ligga att frångå sättet för den avvägning mellan torrläggnings- och vattenkraftintressena,

som vattenlagen stadgar, anser jag mig icke kunna tillstyrka sådan

lagändring, som i motionerna avsetts.

Jag kan icke underlåta att i detta sammanhang framhålla ett spörsmål

angående de gamla rättigheterna att dämma, som icke direkt berörts i motionerna.

Det har inom rättstillämpningen ansetts, att en gammal dämnmgsratt,

även om den under lång tid icke utövats och. kanske alldeles fallit i glömska,

fortfarande är gällande och kan på nytt utövas. Ett dylikt så att säga återupplivande

av en gammal rättighet kan mången gång leda till konsekvenser

för därav berörd jordbruksmark m. m., som synas kunna betecknas som

obilliga. I detta avseende synes mig en utredning i fråga örn de gamla damningsrättigheterna

vara väl motiverad. Ett separat lösande av detta spörsmål,

som torde hava ett vidare sammanhang inom det allmänna rättsområdet, kanske

emellertid kan vålla betänkligheter.

Vänersborg den 16 februari 1942.

Nils Lindberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.