Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i 4 kapitlet vattenlagen m. m. Andra lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 74, av herr Hedlund i Östersund m. fl.
1942-05-28 · 45 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 43 av 45 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1942:35, Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i 4 kapitlet vattenlagen m. m. Andra lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 74, av herr Hedlund i Östersund m. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
1
Nr 35.
Ankom till riksdagens kansli den 28 maj 1942 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar
i 4 kapitlet vattenlagen m. m.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 74, av herr Hedlund i Östersund
m. fl. I motionen hava berörts vissa förhållanden avseende vattenbyggnadsföretag
för kraftändamål. I samband härmed hava i första rummet riktats
anmärkningar mot vissa i 4 kapitlet vattenlagen upptagna stadganden örn
särskilda villkor beträffande större vattenkraftanläggningar och vattenregleringar.
Motionärerna hava hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla örn en allsidig utredning av i motionen berörda frågor.
Beträffande den närmare motiveringen för denna hemställan får utskottet
hänvisa till motionen.
Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttranden från kammarkollegiet, vattenfallsstyrelsen och vattenrättsdomarna,
varjämte svenska vattenkraftföreningen och Indalsälvens regleringsförening
u. p. a. beretts tillfälle att yttra sig över motionerna. Yttranden
hava inkommit från nämnda myndigheter och sammanslutningar. Vattenkraftföreningen
har vid sitt yttrande fogat en av civilingenjören Erik Upmark utarbetad
promemoria rörande de jämtländska kraftanläggningarnas betydelse
för bygdens ekonomi. Samtliga nu berörda handlingar finnas såsom bilagor
A—H fogade vid detta utlåtande. Utskottet får hänvisa till innehållet i bilagorna.
Vattenlagen den 28 juni 1918, som trädde i kraft den 1 januari 1919, innehåller
under 2 kapitlet 1—41 §§ vissa bestämmelser örn byggande i vatten.
Vad med sådant byggande avses angives i 1 §. Där talas till en början örn
uppförande av damm, bro, brygga, vall, hus eller annan anläggning ävensom
verkställande av fyllning eller pålning i vattendrag, sjö eller mindre vattensamling
eller havet eller ock på land så nära strandbrädden, att inverkan kan ske på
vattenståndet. Till byggande i vatten hänföres även varje ändrings- eller reparationsarbete
å byggnad av angiven beskaffenhet nedom högsta kända vattenståndet.
Vidare uttalas i paragrafen att vad i vattenlagen stadgas om byggande
i vatten skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn bortledande av vatten ur
Bihang till riksdagens protokoll 194%. 9 sami. % avd. Nr 35.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
vattenområde, som ovan nämnts, grävning och sprängning i sådant vattenområde
samt annan åtgärd till förändring av vattnets djup eller läge därstädes.
Ett vattenbyggnadsföretag må på vissa villkor genomföras oaktat därvid
vidtages åtgärd, som vållar intrång i annans rätt. Bestämmelser härom återfinnas
i 3 §. Enligt första stycket i denna paragraf må ingen bygga i vatten så,
att genom inverkan på vattenförhållandena skada tillfogas eller intrång göres
å annan tillhörig egendom utan så är att nyttan av byggnaden eller den del
därav, som föranleder skadan eller intrånget, prövas efter avdrag av byggnadskostnaden
uppgå till ett värde, motsvarande tre gånger den skada och det intrång,
som göres å åker och äng, samt två gånger skadan och intrånget å annan
egendom. I byggnadskostnaden skall inräknas det belopp, vartill skadan och
intrånget å den byggande tillhörig egendom må skattas.
Från den angivna regeln stadgas i andra och tredje styckena av 3 § undantag
i två riktningar av hänsyn till intressen av allmän natur. Sålunda föreskrives
i andra stycket att, oaktat nyttan av vattenbyggnad uppgår till värde, som
nyss sagts, företaget likväl icke må komma till stånd, därest det skulle hava
till följd, att ett avsevärt antal bofasta personer berövas sina bostäder, eller
att större fabrik eller annan anläggning, varav många hava uppehälle, måste
nedläggas eller dess drift väsentligt minskas, eller att odlad jord till en efter
ortsförhållandena betydande omfattning sättes under vatten eller eljest väsentligt
skadas, eller att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång.
Detsamma gäller, där genom byggande i vatten skulle förorsakas sådan
bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad trevnad
för närboende eller betydande förlust för landets djur- eller växtvärld är
att befara. Å andra sidan har jämlikt tredje stycket Konungen tillagts befogenhet
att, utan hinder av vad i första och andra styckena sägs, lämna medgivande
i viss ordning till byggnaden. Såsom förutsättning härför gäller, att företaget
prövas vara av synnerlig betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest
från allmän synpunkt.
Prövning, huruvida och under vilka villkor byggande i vatten må ske,
verkställes av vattendomstol (2 kapitlet 20 §). Örn vid sådan prövning vattendomstolen
finner, att tillämnad byggnad med hänsyn till stadgandet i 3 §
tredje stycket bör tillåtas, skall frågan därom av domstolen hemställas Konungens
avgörande.
Frågor örn ersättning för skada och intrång bedömas enligt 9 kapitlet vattenlagen.
Ersättning i penningar skall jämlikt 49 § i princip bestämmas till
belopp, motsvarande full gottgörelse för skada eller intrång, som föranletts
av åtgärden. Dock skall för vissa i 48 § angivna fall ersättningen beräknas till
fulla värdet och hälften därutöver. Denna förhöjda beräkningsgrund skall tilllämpas,
bland annat, i fråga om mark, vartill äganderätt avstås, ävensom skada
å mark till följd av vattenuppdämning eller annan ändring i vattenståndsförhållandena.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
3
Utöver ersättningsskyldighet varom nu nämnts kan företagare åläggas vissa
förpliktelser av allmän natur. Sålunda stadgas i 2 kapitlet 10 §, att där
byggnad verkställes, varigenom de naturliga vattenståndsförhållandena ändras,
byggnadens ägare skall vara pliktig att till befrämjande av fisket inom landet
erlägga viss årlig avgift, så länge byggnaden bibehålies.
Vad angår större vattenkraftanläggningar och vattenregleringar upptagas
vissa särskilda villkor under 4 kapitlet vattenlagen. I fråga örn kraftanläggningar,
som där avses, gäller bland annat viss skyldighet att tillhandahålla
kraft åt kringliggande bygd, s. k. bygdekraft. Bestämmelser härom
återfinnas i 1—4 §§. Under 1 § stadgas att, där strömfall varder bebyggt jämlikt
vattenlagen och den vattenkraft, som vid oreglerat lågvatten kan uttagas
vid byggnaden, uppgår till minst 500 turbinhästkrafter, byggnadens ägare skall
vara pliktig att tillhandahålla intill en tiondel av den årliga kraftmängd,
som kan uttagas vid kraftverket, för tillgodoseende av vissa behov inom
den kringliggande bygden. Storleken av nämnda andel bestämmes av vattendomstolen.
Därvid skall hänsyn tagas dels till omfattningen av den rätt anläggningens
ägare erhållit att för vattenkraftens tillgodogörande förändra förut
rådande vattenstånds- och avrinningsförhållanden, dels ock å ena sidan till det
behov av kraft, som inom bygden redan föreligger eller i en nära framtid
är att motse, och å andra sidan till den tillgång på kraft, som må eljest vara att
påräkna för ändamålet. Avgörandet gäller för tjugu år i sänder. 2 och 3 §''§
avse skyldighet att tillhandahålla bygdekraft i vissa särskilda fall, vilka äga
samband med byggande i vatten enligt äldre lag. I 4 § hänvisas den, som vill
komma i åtnjutande av bygdekraft, att göra ansökan därom hos vattendomstolen.
Därutöver meddelas i denna paragraf i huvudsak följande föreskrifter.
Där ej annorlunda överenskommes, är ägaren icke pliktig att tillhandahålla
sökanden kraft tidigare än två år efter det ansökningen delgivits honom. Kraften
skall efter vattendomstolens bestämmande uttagas antingen vid kraftstationen
eller, där det lämpligen kan ske, å ägaren tillhörig ledning. I den mån
kraft, varom nu är fråga, tages i anspråk skall ersättning därför givas med det
belopp, som motsvarar ägarens självkostnad med tillägg av två procent å anläggningskapitalet.
I fråga örn storleken av nämnda ersättning ävensom villkoren
i övrigt för kraftens tillhandahållande skall vattendomstolen meddela
bestämmelser i samband med beslut i anledning av ansökningen.
4 kapitlets bestämmelser beträffande vattenregleringar avse bland
annat vissa avgifter, kallade reglering sav gifter. Enligt 14 § skall sålunda —
örn genom reglering enligt vattenlagen den uttagbara vattenkraften i det eller
de strömfall, för vilkas räkning regleringen utföres, ökas med i medeltal femhundra
turbinhästkrafter — ägare av sådant strömfall vara pliktig att erlägga
en årlig avgift. Denna bestämmes till minst tio öre och högst tre kronor för
varje turbinhästkraft, varmed genom regleringen den uttagbara vattenkraften
i strömfallet i medeltal blivit ökad. Beloppet av avgiften skall av vattendom
-
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
stolen bestämmas särskilt för varje strömfall. Därvid bör hänsyn tagas dels till
den större eller mindre förändring av vattenstånds- och avrinningsförhållanden,
som genom företaget förorsakas, och den olägenhet eller fördel, vilken härigenom
uppkommer för den kringliggande bygden, dels ock till den större eller
mindre kostnad, som är förenad med företaget, samt företagets ekonomiska
betydelse för varje särskilt strömfall.'' Även här gäller avgörandet för tjuga år
i sänder. I fråga örn användningen av influtna avgifter stadgas i 15 § att de i
första hand skola användas till förebyggande eller minskande av skada eller
olägenhet, som vållas genom företaget och för vilken ersättning icke blivit av
vattendomstolen bestämd, så ock till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet.
I den mån medlen förslå därtill, må de ock användas för tillgodoseende
av annat ändamål beträffande den bygd, som beröres av företaget, såsom jordbrukets
främjande, särskilt genom jords torrläggning, eller beredande av tillgång
till elektrisk kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri
eller eljest för befolkningens behov. Vidare hava föreskrifter angående indrivningen
och användningen av bland annat ifrågavarande avgifter meddelats
genom kungörelse den 11 juni 1920.
I detta sammanhang må anmärkas att enligt 13 § i 4 kapitlet vattenlagen
Konungen tillagts prövningsrätt beträffande vissa mera betydande vattenregleringsföretags
tillåtlighet av hänsyn till allmänna intressen. Så är i första
hand förhållandet i fråga örn reglering av vattnets avrinning ur någon av
sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller
Siljan. Detsamma gäller beträffande annan vattenreglering som med hänsyn
till dess inverkan på vattnets avrinning är av synnerlig omfattning, såframt
Konungen förbehåller sig sådan prövning.
Genom lag den 20 oktober 1939 hava införts särskilda bestämmelser
angående tillfällig vattenreglering.
Enligt 1 § kan vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest
under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden meddelas förordnande
för viss tid eller tills vidare, att vad i lagen stadgas örn meddelande av tillstånd
till tillfällig vattenreglering skall äga tillämpning. Dylikt förordnande meddelas
av Konungen. Under tid, då riksdagen är samlad, erfordras dess samtycke.
Eljest skall förordnandet för att förbliva gällande godkännas av nästföljande
riksdag.
1 samband med lagens utfärdande har med riksdagens samtycke genom särskild
kungörelse meddelats förordnande som här avses att gälla tills vidare.
2 § i 1939 års lag innehåller den grundläggande bestämmelsen att för bättre
utnyttjande av vattenkraft tillstånd må — utan hinder av vad i 2 kapitlet
3 § första stycket vattenlagen stadgas — meddelas till tillfällig reglering av
avrinningen ur sjö eller annan vattensamling eller i vattendrag, därest sådan
åtgärd prövas ur allmän och enskild synpunkt medföra fördel som väsentligt
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
5
överväger därmed förenade olägenheter. Ansökan örn sådant tillstånd sker hos
vattendomstolen. Tillstånd skall enligt 3 § meddelas för viss tid, högst tre år.
För skada eller intrång med anledning av vattenregleringcn skall utgå ersättning
enligt 9 kapitlet vattenlagen (5 § i 1939 års lag). Emellertid äger vattendomstolen,
där det kräves för att undvika dröjsmål med vattenregleringen,
vid meddelande av tillstånd därtill uppskjuta prövningen av uppkomna ersättningsfrågor
till senare tidpunkt. Kan det antagas, att någon sakägare kommer
att lida skada eller intrång, som medför svårighet för honom att vinna sin utkomst
eller att fullgöra honom åvilande förpliktelser, skall dock ersättning till
honom helt eller delvis fastställas på förhand (8 §).
Bland övriga i 1939 års lag upptagna undantagsbestämmelser beträffande
tillfällig vattenreglering må nämnas, att med anledning av sådan reglering ej
skall utgå fiskeavgift, varom stadgas i 2 kapitlet 10 § vattenlagen, samt att vad
i 4 kapitlet vattenlagen är stadgat örn särskilda villkor beträffande större vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar ej heller skall äga tillämpning (4
och 7 §§).
Under förarbetena till vattenlagen uttalade föredragande departementschefen
— efter att hava berört innehållet i av vissa kommittéer och sakkunniga
framlagda förslag i ämnet — i fråga om de allmänna intressenas tillgodoseende
bland annat följande:
Tillgodogörandet av vattenkraften utgör numera otvivelaktigt ett av de mest
betydelsefulla av de allmänna intressen, som äro förknippade med vattendragen.
Från denna förutsättning hava såväl kommittéerna som de sakkunniga utgått
vid utarbetande av sina förslag. Men av samma skäl som enligt dessa förslag
den enskilde kan förpliktas att till förmån för ett företag, som har vattenkraftens
utnyttjande till ändamål, tåla intrång i sin rätt, av samma skäl måste
också den enskilde företagaren finna sig i, att hans egen rätt begränsas med
hänsyn till samhällets intresse. Grunden till lagstiftarens befogenhet i såväl
det ena som det andra hänseendet är uppenbarligen densamma, nämligen vattenkraftsintressets
natur av allmänt intresse.
I själva verket är det för den moderna lagstiftningen långt ifrån främmande,
att den enskilda företagsamheten, särskilt då den är bärare av viktigare
samhällsintressen, underkastas ganska väsentliga inskränkningar. Så är enligt
vår rätt förhållandet t. ex. i fråga örn anläggande och drift av enskild järnväg,
som är avsedd för allmän trafik. De förbehåll, som Kungl. Maj :t plägar
föreskriva vid koncession å enskild järnväg, äro i och för sig icke annat än ett
uttryck för samfärdselintressets stora betydelse ur allmän synpunkt.
Uppenbarligen få dock de ifrågavarande inskränkningarna icke givas en
sådan omfattning, att det enskilda initiativet härigenom skulle komma att alltför
mycket tyngas. Ej minst med hänsyn till samhällets egen fördel uppställer
sig den fordran, att åt den enskilda företagsamheten lämnas en icke alltför
snävt begränsad frihet.
Vad särskilt angår frågan örn tillhandahållande av kraft åt kringliggande
bygd hava ifrågavarande sakkunniga anfört:
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
Såsom bekant har genom de sista årtiondenas stora framsteg å det elektrotekniska
området möjlighet beretts att överföra den av vattenkraften alstrade
energien till platser, belägna fjärran från det strömfall, varur kraften hämtats.
Denna utveckling kan — hur glädjande den ur andra synpunkter än må vara
— understundom leda därhän, att den ort, där kraften tidigare kompiit till
användning, vanligen för förädling av ortens produkter av ena eller andra
slaget såsom för sågverksdrift, kvarnrörelse, hemslöjd eller småindustri, går
miste om de förmåner, som förut kommit orten till godo till följd av kraftkällans
belägenhet inom densamma. En dylik situation kan också komma att föreligga
såsom en följd därav, att hela den förefintliga krafttillgången, även örn
densamma icke bortledes från orten, dock uteslutande tages i anspråk för de
större industriella kraftbehovens tillgodoseende. Det kan sålunda inträffa att,
ehuru själva kraftkällan är belägen inom orten och de ledningar, varigenom
kraften överföres, äro dragna mitt igenom dess bebyggda delar, befolkningen
inom orten dock saknar tillgång på de jämförelsevis små kraftbelopp, som erfordras
för tillgodoseende av behovet av kraft för jordbruk, hantverk, småindustri,
belysningsändamål m. m. Ett dylikt förhållande kan enligt de sakkunnigas
mening icke anses vara ur allmän synpunkt tillfredsställande.
Beträffande förarbetena till 1939 års krislag må här återgivas följande av
vad föredragande departementschefen — efter att hava redogjort för vad i
ärendet förekommit, därvid även berörts en av vattenrättsdomaren i Söderbygdens
vattendomstol utarbetad promemoria — för egen del anfört:
Av den lämnade redogörelsen framgår, att genom införande av möjlighet
att snabbt vidtaga åtgärder för ökat tillgodogörande av vattenkraft betydande
besparingar kunna göras i förbrukningen av kol och annat bränsle. Detta
är uppenbarligen av stor betydelse under nu rådande förhållanden.---
Det är angeläget, att den ifrågasatta lagstiftningen får ett sådant innehåll,
att icke blott det allmännas intresse utan även den enskildes rätt tryggas.
Därest lagstiftningen utformas i huvudsaklig anslutning till de riktlinjer som
uppdragits i förenämnda promemoria, lärer emellertid allmän eller enskild
rätt icke trädas för nära. En avvägning bör liksom eljest företagas mellan nyttan
av åtgärden i fråga, å ena, samt skadeverkningarna, å andra sidan, till
förekommande av att tillstånd till åtgärden medgives i andra fall än då skadan
uppenbarligen är av underordnad betydelse. Det är för övrigt tydligt, att
skadeverkningarna genom sådana provisoriska åtgärder som omnämnas i promemorian
kunna antagas bliva mycket begränsade. Som regel kan endast bliva
fråga om åtgärder beträffande redan befintliga dammbyggnader eller örn ändringar
i vattenhushållningsbestämmelserna för sådana. Man torde kunna utgå
från att åtgärder, som skulle medföra varaktiga olägenheter eller som skulle
vara förenade med större kostnader, icke komma att vidtagas, då här åsyftas
att vinna endast en tillfällig ökning av vattenkraften. I promemorian har bland
annat framhållits, att en tillfällig ändring av förut gällande villkor för vattenreglering
kan vara påkallad för att giva vederbörande möjlighet att erhålla
en sådan säkerhetsmarginal att han vågar utnyttja förut meddelat tillstånd
i avsedd utsträckning. I dylika fall skulle något intrång i annans rätt överhuvud
ej behöva uppkomma. Det kan även nämnas, att en vattenreglering för vattenkraftändamål
ej sällan är till båtnad även för andra intressenter, t. ex. därigenom
att vattenavrinningen blir jämnare än förut, i följd varav översvämningar
nedanför regleringsanordningarna kunna förebyggas.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
7
Här må slutligen anmärkas att, enligt vad utskottet inhämtat, till Kungl. Majit
gjorts vissa framställningar angående delvis samma frågor, som berörts i förevarande
motion. Sålunda hava från länsstyrelsen i Jämtlands län inkommit
två skrivelser i ämnet, dagtecknade den 19 januari 1942 och den 5 februari
1942. I ärendet hava yttranden infordrats från olika myndigheter. Framställningarna
äro fortfarande beroende på Kungl. Maj :ts prövning.
I 1918 års vattenlag meddelas bland annat bestämmelser örn rätt utskottet.
att utnyttja vattenkraft. Ifrågavarande bestämmelser hava utarbetats med
utgångspunkt från den uppfattningen, att tillgodogörandet av vattenkraften
utgör ej endast ett enskilt utan även ett betydelsefullt allmänt intresse.
Av denna anledning kan enligt nämnda lag den enskilde förpliktas
att tåla intrång i sin rätt, då så erfordras för genomförande av företag,
som har till ändamål att utnyttja vattenkraft. För sådant fall är den skadelidande
berättigad till ersättning av företaget. Emellertid har av det till
vattenkraften knutna allmänna intresset jämväl ansetts följa skyldighet för
företagaren att finna sig i en begränsning av sin egen rätt med hänsyn till
samhällets krav. En dylik begränsning har befunnits i särskilt hög grad
påkallad i fråga örn anläggningar av mera betydande omfattning. I anslutning
till dessa synpunkter hava under 4 kapitlet i vattenlagen upptagits
särskilda villkor beträffande större vattenkraftanläggningar och vattenregleringar.
Sålunda stadgas i nämnda kapitel skyldighet för ägare av
kraftanläggning utöver viss storlek att mot självkostnadspris jämte ett
mindre tillägg tillhandahålla kraft för tillgodoseende i viss omfattning av
ortens kraftbehov, »bygdekraft». Vad härefter angår vattenregleringsföretag
givas i samma kapitel — för det fall att genom regleringen vinnes ett
mera avsevärt tillskott av kraft — föreskrifter örn bland annat viss avgiftsplikt,
som bestämmes i förhållande till kraftökningen. Dessa s. k. reglering
sav gifter skola i första hand användas till förebyggande, minskande
eller gottgörande av skada eller olägenhet, som vållas genom företaget och
för vilken ersättning eljest ej utgår. I den mån medlen förslå därtill, må
de därjämte användas för tillgodoseende av annat ändamål beträffande den
bygd, som beröres av företaget.
Genom lag den 20 oktober 1939 — vilken enligt meddelat förordnande
skall äga tillämpning tillsvidare — har införts möjlighet att, efter
ett mera summariskt förfarande än som förutsättes enligt vattenlagen,
giva tillstånd till tillfällig vattenreglering. Bestämmelser härom hava ansetts
erforderliga för att under nu rådande förhållanden med därav föranledd
knapphet på kol och annat bränsle kunna snabbt vidtaga åtgärder för
ökat tillgodogörande av vattenkraft. Tillstånd som här avses kan meddelas
för viss tid, högst tre år. För skada och intrång skall i princip utgå ersättning
enligt föreskrifterna i vattenlagen. För att undvika dröjsmål med reg
-
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
leringen må emellertid vid meddelande av tillstånd jämlikt 1939 års lag
prövningen av ersättningsfrågorna uppskjutas till senare tidpunkt. Vidare
undantagas i dessa fall från tillämpning vissa i vattenlagen upptagna stadganden
till förmån för motstående, mera allmänna intressen, såsom bestämmelserna
örn bygdekraft och regleringsavgifter.
I den till behandling föreliggande motionen har — närmast med anledning
av vissa erfarenheter från det under de senare åren snabbt fortgående
utbyggandet av Indalsälvens flodsystem för kraftändamål — framförts
frågan, huruvida gällande vattenlagstiftning kan anses på ett tillfredsställande
sätt tillgodose berättigade anspråk på ersättning för de av
vattenbyggnadsföretagen föranledda skador och olägenheter, som drabba
mera samhälleligt och allmänt. I samband härmed har från motionärernas
sida jämväl ifrågasatts att i vidare mån än hittills skett låta den kringliggande
bygden och länet bliva delaktiga av de ofta betydande värden,
som utvinnas vid dylika företag. Motionen utmynnar i en hemställan, att
riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla örn en allsidig utredning av i
motionen berörda frågor. I motionen uttalas den önskan att vid en blivande
utredning i främsta rummet de nu gällande bestämmelserna örn bygdekraft,
vilka motionärerna finna mindre ändamålsenliga, göras till föremål
för översyn. Med motionsyrkandet åsyftas därjämte att få till stånd en omarbetning
av de nuvarande föreskrifterna rörande regleringsavgifter, så
att dessa i vidgad utsträckning må kunna tagas i anspråk för allmänna
ändamål.
Utskottet vill i anledning av motionen till en början påpeka, att vissa
av däri berörda förhållanden synas äga samband med den år 1939 utfärdade
krislagen, innefattande särskilda bestämmelser örn tillfällig vattenreglering.
Såsom ock i motionen antytts hava nämligen flertalet av de regleringsföretag,
som under senare år igångsatts beträffande olika till Indalsälven
anknutna sjöar, vidtagits med stöd av sistnämnda lag.
Enligt vad tidigare framhållits har 1939 års lag tillkommit för att snabbt
bereda möjlighet till ökat tillgodogörande av vattenkraft och därigenom
medverka till besparingar i bränsleförbrukningen. Detta är uppenbarligen
av stor betydelse under nu rådande förhållanden. För att uppnå syftet med
lagen har däri vattenkraftsintresset givits en i hög grad gynnad ställning.
Så har dock icke helt kunnat ske utan att andra allmänna och enskilda
intressen i viss utsträckning kommit att sättas i efterhand. Särskilt anmärkningsvärt
är, att enligt nyss återgivna bestämmelser i 1939 års lag
regleringsföretag kunna komma till stånd, medförande skada och intrång å
annans egendom, utan att ersättning samtidigt utdömes, ävensom att företag
som här avses helt befriats från vissa i vattenlagen för liknande företag
stadgade förpliktelser mot det allmänna. Under förarbetena till lagen
synes man vid godtagandet av en dylik ordning hava antagit, att skade
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
9
verkningarna genom de provisoriska åtgärder, som åsyftades med lagen,
skulle bliva mycket begränsade. Därvid torde hava förutsatts, bland annat,
att åtgärder, som skulle medföra varaktiga olägenheter eller som skulle
vara förenade med större kostnader, icke komme att vidtagas, då bär åsyftades
att vinna endast en tillfällig ökning av vattenkraften.
Såvitt av utredningen framgår har emellertid 1939 års krislag — åtminstone
vad angår Jämtland — vunnit en i vissa hänseenden vidare tilllämpning
än nyss angivits. Sålunda synes med stöd av denna lag hava
företagits även mera betydande regleringsåtgärder beträffande mycket
stora vattenmagasin. Vissa därvid vidtagna anordningar torde icke kunna
betecknas såsom enbart provisoriska. Vederbörande intressenter synas också
utgå ifrån, att ifrågavarande regleringar skola bliva bestående för
längre tid. Under nu angivna omständigheter kan man svårligen bortse
från faran för att genom dessa regleringar kunna vållas vittgående skador
av allmän och enskild natur, för vilka ersättning åtminstone tillsvidare
kan utebliva. Förhållandet är ägnat att ingiva desto större betänkligheter
som det för närvarande torde vara ovisst, när en återgång till normala
förhållanden sker, och 1939 års lag alltså kan komma att gälla under många
år framåt. I sådant fall torde uppkomma möjlighet för regleringsintressenterna
att vid utgången av den treåriga tillståndsperioden åt sig utverka
nytt tillstånd enligt denna lag utan att ersättningsfrågorna lösas.
Med hänsyn till vad sålunda anförts finner utskottet starka skäl tala för
att de i 1939 års lag meddelade bestämmelserna angående tillfällig vattenreglering
snarast göras till föremål för omprövning i syfte att vid dylika
regleringsföretag må skänkas större beaktande åt motstående allmänna
och enskilda intressen utan att likväl välbehövliga nytillskott till kraftproduktionen
förhindras. I fråga örn möjligheterna att få till stånd en lagändring
i angiven riktning vill utskottet här endast hänvisa till de förslag
i ämnet, vilka framlagts av vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol
i dennes till utskottet avgivna yttrande. Vid den närmare utredning,
som torde erfordras för frågans lösning, kunna måhända ytterligare utvägar
yppa sig. Slutligen må i detta sammanhang påpekas, att enligt uttalande
av nämnde vattenrättsdomare en mera ingående undersökning av
ifrågavarande företags bärighet sannolikt skulle utvisa, att företagen väl
äro i stånd både att fullgöra den naturliga skyldigheten att ge full kompensation
för intrång å allmänna och enskilda intressen och att, såsom
fallet är vid motsvarande sjöregleringar enligt vattenlagen, åtminstone i
någon mån låta en del av vinsten komma den av företaget berörda bygden
till godo.
Vad härefter angår det i motionen mera direkt berörda spörsmålet om
införande i vattenlagen av ändrade bestämmelser i syfte att i samband
med byggande i vatten taga ökad hänsyn till vissa för den omgivande byg
-
10
Andra lagutskottets xitlåtande Nr 35.
den gemensamma intressen, må till en början erinras, att dessa intressen
helt naturligt kunna komma i en viss motsatsställning till sådana med vattendragen
förbundna offentliga intressen, vilka mera allmänt anknyta till
riket i dess helhet. Vidare kunna i fråga örn utnyttjande av vattenkraft
ekonomiska och ideella krav göra sig gällande mot varandra. I motionen
har såsom exempel på behov, vilka särskilt borde tillgodoses, nämnts behovet
av allmän elektrifiering samt av kompensation för genom kraftföretag
skövlade skönhetsvärden.
Såsom förut framhållits hava de med bygden sammanhängande intressena
vunnit visst beaktande i vattenlagen genom bland annat bestämmelser
örn bygdekraft och regleringsavgifter. Mot sistnämnda bestämmelser
sådana dessa för närvarande äro utformade hava i vissa av de till utskottet
inkomna yttrandena riktats anmärkningar delvis även ur andra synpunkter
än dem motionärerna anlagt.
Beträffande bygdekraftsinstitutet har sålunda bland annat framhållits,
att bestämmelserna härom visat sig vara otillfredsställande i flera hänseenden,
i det de giva alltför liten ledning vid besvarandet av en mängd
uppkommande frågor. Nämnda förhållande har ansetts utgöra bidragande
orsak till den ytterst ringa användning, som bygdekraftsinstitutet fått.
I detta sammanhang må nämnas att, såvitt känt, endast i ett fall förekommit
saklig prövning av ansökning örn utbekommande av bygdekraft. Med
anledning av de anmärkningar som förekommit har i ett yttrande till och
med uppställts den frågan, örn överhuvud detta institut bör bibehållas i sin
nuvarande utformning eller örn icke i stället andra utvägar böra prövas
för att bereda möjligheter för befolkningen inom den bygd, varom fråga är
i det särskilda fallet, att erhålla kraft för skäliga kostnader.
Yad angår stadgandena örn regleringsavgifter hava dessa givit anledning
till erinringar såväl beträffande grunden för avgiftsskyldigheten som
i fråga örn avgifternas storlek och användning. I förstnämnda hänseende
har bland annat framhållits, att beloppet av ifrågavarande avgifter icke,
såsom skäligt vore, bestämdes i förhållande till båtnaden av det regleringsföretag,
som komme i fråga, utan i stället anknutits till ökningen i vattenkraft.
På detta sätt undginge de regleringsföretag helt avgiftsplikt, vid
vilka båtnaden utgjordes av en lämpligare fördelning till olika perioder av
tillgänglig kraft.
Enligt utskottets mening är ett närmare ställningstagande till det komplex
av frågor, som i anslutning till det nu sagda framställa sig för besvarande,
icke möjligt utan en ingående och allsidig utredning av de här berörda
instituten angående bygdekraft och regleringsavgifter. Med hänsyn
till vikten av de intressen som komma i fråga samt till arten av de anmärkningar,
som riktats mot nu gällande bestämmelser på området, vill utskottet
för sin del föreslå, att en dylik utredning snarast kommer till stånd.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.
11
I fråga om förhållandet mellan den sist föreslagna utredningen samt den
av utskottet ovan förordade översynen av 1939 års krislag må anmärkas,
att då betydande regleringsföretag redan utförts med stöd av sistnämnda
lag och ytterligare sådana torde vara under utförande eller planeras, det
synes vara särskilt angeläget, att de beträffande denna lag ifrågasatta
ändringarna skyndsamt genomföras. Med hänsyn härtill torde böra övervägas
lämpligheten av att, i den mån så blir möjligt, frågan örn revision
av 1939 års lag löses utan att resultatet avvaktas av den utredning, som
påkallas rörande i vattenlagen intagna bestämmelser i ämnet.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av motionen II: 74, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville
A. låta föranstalta örn skyndsam översyn av lagen den 20
oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående tillfällig
vattenreglering samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kan föranleda; och
B. låta snarast möjligt verkställa utredning av frågan, huruvida
de i vattenlagen upptagna bestämmelserna örn bygdekraft
och regleringsavgifter kunna anses tillfyllest för det
med dem avsedda syftet, samt för riksdagen framlägga det
förslag, vartill denna utredning kan föranleda.
Stockholm den 28 maj 1942.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren; herrar Norman, Tamm, Wistrand, Olof Carlsson, Sten, Näslund,
Söderkvist* och Verner Andersson*;
från andra kammaren; fröken Nesselgren, herrar Hage*, von Seth*, fru Johansson,
herrar Larsson i Östersund, Witsell*, Lundgren* och Nedlund i Rådom.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35; bilagor.
KAMMAEKOLLEGITJM.
Bilaga A.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom beslut den 6 februari 1942 har Kungl. Majit anbefallt kammarkollegiet
att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över en vid årets
riksdag i andra kammaren väckt motion, nr 74, angående utredning om ändring
i vissa delar av vattenlagen.
Med anledning härav får kollegiet anföra följande.
Motionen, som närmast föranletts av vissa förhållanden sammanhängande
med utbyggandet av Indalsälvens strömfall och regleringen av dess större
sjöar för ökning av vattenkrafttillgången, ställer under debatt vissa frågor berörande
de i 4 kapitlet vattenlagen förekommande bestämmelserna om bygdekraft
samt regleringsavgifter. Motionen utmynnar i en hemställan, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla örn en allsidig utredning av
de frågor, vilka berörts i motionen.
Bygdekraft.
Motionärerna anse, att frågan om tillhandahållande av bygdekraft i främsta
rummet bör bli föremål för utredning, och synas åsyfta en sådan översyn
av bestämmelserna i 4 kap. 4 § vattenlagen, att möjlighet beredes till billigare
bygdekraft.
Skyldighet att tillhandahålla bygdekraft åvilar för närvarande omkring
nittio vattenkraftanläggningar från Lule älv i norr till Lagan och Helgeån i
söder. De förväntningar man vid vattenlagens tillkomst ställde på bygdekraftsinstitutet
synas knappast hava infriats. I detta hänseende kan erinras,
att ansökan om erhållande av bygdekraft, såsom motionärerna påpekat, hittills
gjorts endast i något enstaka fall. Härtill torde finnas flera anledningar.
Åtskilliga av de anläggningar, vilka ålagts att på ansökan tillhandahålla
bygdekraft, torde sålunda vara belägna inom orter, där behovet av elektrisk
kraft efter överenskommelse tillfredsställande tillgodoses antingen från själva
anläggningen eller från andra kraftkällor. Där så icke är fallet, torde man få
söka en av huvudorsakerna till den uteblivna efterfrågan på bygdekraft i de
nuvarande bestämmelserna i 4 kap. 4 § vattenlagen. För att kunna komma i
åtnjutande av bygdekraft måste vederbörande sökande tillhöra »bygdekraftsområdet».
Enär dettas omfattning icke rättsgiltigt bestämmes förrän i samband
med talan enligt 4 kap. 4 § vattenlagen, ligger redan häri ett osäkerhetsmoment
ej blott för den, som önskar åtnjuta bygdekraft, utan även för kraftverksägaren.
Då anspråket skall väckas i ansökningsmålets form, torde sökanden
vara pliktig att förskjuta och slutligen vidkännas vissa kostnader för
vattendomstolens behandling av målet (11 kap. 97 §) ävensom gottgöra motparten
dennes kostnader (11 kap. 65 §). Sökanden kan icke på förhand veta,
till vilka belopp dessa kostnader stiga. Anläggningens ägare är icke skyldig
att tillhandahålla bygdekraften tidigare än två år, efter det ansökningen delgivits
honom, en i och för sig lång väntetid för sökanden, som riskerar ytterligare
dröjsmål genom målets dragande under högre instans. Sökanden har
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35; bilagor.
13
ingen möjlighet att förutse det blivande priset på den eventuella bygdekraften
enär prisbestämningen skall ske på ett sätt, som i praktiken torde visa sig
synnerligen svårtillämpligt. Invecklade beräkningar rörande priset torde ofta
bli erforderliga, särskilt örn bygdekraftsskyldiglieten åvilar anläggningen endast
beträffande viss eller vissa utbyggnadsetapper. Anläggningens ägare, som
förfogar över materialet, har härvid alla fördelar på hand. Den viktigaste av
de i bygdekraftspriset ingående faktorerna, kraftanläggningens produktionskostnad,
är icke konstant utan kan omprövas vart femte år. Under anförda
förhållanden måste en ansökan örn erhållande av bygdekraft i allmänhet te
sig så riskfylld, att endast en sökande med större ekonomiska resurser kan
väntas inlåta sig därpå. I det enda fall, där en sådan ansökan veterligen skett,
var sökanden en kommun (Trollhättans stad).
Det torde vara förhastat att av de gångna årens erfarenheter draga slutsatsen,
att bygdekraftsinstitutet i sin nuvarande utformning saknat betydelse.
Även om någon leverans av bygdekraft icke kommit till stånd, torde redan
möjligheten att sådan kunnat påfordras, hava påverkat kraftverksägaren att
ställa sig mera förstående för den kringliggande bygdens tillgodoseende med
elektrisk kraft till borgerliga behov i rimlig omfattning och till icke oskäliga
priser. Emellertid måste den indirekta betydelse, som må kunna tillskrivas
rätten att uttaga bygdekraft, anses i hög grad obestämd och oviss. Behov av
bygdekraft torde på sina håll ha gjort sig gällande. Hos kollegiets advokatfiskalsämbete
ha vid några tillfällen framställts förfrågningar angående möjligheterna
och villkoren att utfå bygdekraft, men de därvid erhållna upplysningarna
örn de med ansökningen förknippade riskerna och kostnaderna ha
tydligen icke uppmuntrat till fullföljd av initiativet. Anmärkas må att bygdekraftsinstitutet
från kraftproducenternas egen sida icke synes betraktas såsom
betydelselöst, enär frågor örn bygdekraftsskyldighet och bygdekraftsandel
av dem ofta fullföljts till högsta instans. Anläggningarnas ägare torde
därvid fästa största vikten vid det osäkerhetstillstånd i fråga om kraftdispositionen,
som icke i anspråk tagen bygdekraft innebär och som ej kan elimineras
ens genom en allmän elektrifiering av bygden.
För att bygdekraftsinstitutet må bättre kunna fylla sin uppgift synes en
omarbetning av de nuvarande bestämmelserna i 4 kap. 4 § vattenlagen ofrånkomlig.
Närmare riktlinjer för en sådan ändring torde icke kunna anges utan
en allsidig utredning av frågan. Vad ovan anförts torde emellertid lämna en
antydan om några av de olägenheter, vilka äro förenade med den nuvarande
utformningen av bygdekraftsbestämmelserna. Därutöver torde böra beaktas
de vidgade möjligheter till ekonomiskt stöd för bygdekraftens utnyttjande,
som yppa sig enligt den av motionärerna i andra ledet av motionen framförda
tanken på en revision av gällande bestämmelser om regleringsavgifter.
Reglering sav gifter.
Beträffande de i 4 kap. 14 och 15 §§ vattenlagen upptagna bestämmelserna
om regleringsavgifter uttala motionärerna såsom allmänt omdöme, att paragrafernas
nuvarande materiella innehåll samt utformning icke ge de möjligheter
till kompensation för skador och olägenheter, som äro önskvärda och
berättigade, vilket av motionärerna belyses från åtskilliga synpunkter. Motionärerna
syfta till en sådan reglering av dessa avgifter, att såväl behovet av en
reserv för oförutsedda lokala skador säkerställes som ock att medel komma
att stå till förfogande för kompensation i skälig omfattning av olägenheter av
mera allmän natur.
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35; bilagor.
Kollegiets erfarenheter rörande tillämpningen av de nuvarande bestämmelserna
om regleringsavgifter bestyrka — delvis ur andra synpunkter än dem
motionärerna anlagt — behovet av en revision av ifrågavarande bestämmelser.
Vad först beträffar grunderna för avgiftsskyldigheten lia de nuvarande bestämmelserna
i vissa hänseenden visat sig mindre tillfredsställande.
För att avgiftsskyldighet skall inträda fordras enligt 14 § första stycket, att
vattenkraften i det eller de strömfall, för vilkas räkning regleringen utföres,
ökas med i medeltal 500 turbinhästkrafter. Denna bestämmelse tar endast
sikte på det överskottsvatten, som före regleringen icke kunnat nyttiggöras
vid de av företaget berörda strömfallen men som genom regleringen kommer
dessa till godo i form av ökning av den totala vattenkrafttillgången. En väsentlig
del av nyttan av en vattenreglering ligger emellertid däri, att flöden,
som förut kunnat tillgodogöras endast under en del av året, genom regleringen
utjämnas under hela eller större delen av året och därmed kunna ekonomiskt
nyttiggöras eller bättre nyttiggöras än förut, med andra ord att sekunda
kraft omvandlas till prima kraft. Ju högre utbyggnadsgraden är vid
de av regleringen berörda strömfallen, desto större del av båtnaden faller på
en ökning av den uttagbara kraftens värde genom dess omvandling från sekunda
kraft till prima kraft. Till en sådan båtnad av regleringen kan emellertid
enligt de nuvarande bestämmelserna om regleringsavgifter hänsyn icke
tagas. Såsom exempel må anföras Bolmens reglering, där enligt vattendomstolens
nyligen meddelade dom fyra av de största kraftanläggningarna, representerande
ungefär 46 procent av företagets båtnad, blevo fria från regleringsavgifter,
enär de voro utbyggda för tillgodogörande av så stora vattenmängder,
att regleringen icke kunde beräknas medföra någon ökning av den
i strömfallen redan i medeltal uttagbara vattenkraften; vidare Dellensjöarnas
reglering, där den tidigare höga utbyggnadsgraden vid de av regleringen berörda
strömfallen medförde, att företaget i sin helhet undgick avgiftsskyldighet.
Något sakligt skäl att icke anknyta regleringsavgifterna till båtnaden av
regleringen, oavsett om denna består i en ökning i medeltal av den uttagbara
vattenkraften eller i ökad tillgång på prima kraft, torde ej finnas. En ändring
synes jämväl kunna ifrågasättas beträffande korttidsregleringar (dygns- och
veckoregleringar), vilka för närvarande gå fria från regleringsavgifter, då de
icke medföra ökning i medeltal av uttagbar vattenkraft, men vilka till sina
verkningar stundom torde vara jämförbara med årsregleringar. I detta sammanhang
torde vidare böra uppmärksammas de s. k. profilregleringarna. Då
dessa senare icke betraktas som egentliga vattenregleringar, utdömas icke
regleringsavgifter, ehuru de kunna på ett ganska ingripande sätt beröra stora
sjömagasin (exempelvis Gesunden i Jämtland).
Enligt 14 § första stycket skall vidare den ökning i vattenkraften, som utgör
grund för avgiftsskyldigheten, avse det eller de strömfall, för vilkas räkning
regleringen utföres. Vederbörande departementschef har under förarbetena
till vattenlagen (N. J. A. 1919 II sid 247) uttalat, att vid en tvångsreglering
härvid bomme i beaktande samtliga de till regleringssamfälligheten hörande
strömfallen. Vore det fråga om ett företag utan tvångsdelaktighet,
skulle däremot hänsyn tagas allenast till båtnaden för de strömfall, vilkas
ägare varit sökande till eller eljest frivilligt anslutit sig till företaget. Denna
olikhet vore, enligt departementschefen, visserligen ur praktisk synpunkt
mindre tillfredsställande men syntes, ej minst av formella skäl, vara ofrånkomlig.
Enligt kollegiets mening bör frågan om avgiftsskyldighet beträffande
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35; bilagor.
15
regleringsföretag utan tvångsdelaktighet tagas under omprövning. Det synes
icke vara lämpligt, att avgiftsskyldigheten i detta fall göres beroende av företagets
omfattning vid regleringsmålets avgörande. Om exempelvis ansökan
göres av strömfallsägare allenast i den utsträckning att avgiftsskyldighet icke
omedelbart inträder eller inträder för t. ex. blott ett av de sökanden tillhöriga
två eller flera kraftverken i vattendraget, så synas, efter det målet slutligen
avgjorts, nuvarande bestämmelser icke möjliggöra ett framtida åläggande av
avgiftsskyldighet.
Vissa av de av motionärerna berörda frågorna avse de nuvarande avgifternas
storlek och användning.
Förarbetena till vattenlagen visa, att två huvudsynpunkter varit bestämmande
för införandet av regleringsavgifter. Dels har man ansett att större
vattenregleringar medförde risk för kränkning av sådana intressen, som svårligen
läte sig uppskattas enligt vanliga skadeståndsregler men för vilka kompensation
borde utgå, dels har ansetts att den ort, som utsattes för de skadliga
verkningarna av ett större vattenregleringsföretag, borde tillförsäkras
skälig andel av regleringsvinsten såsom vederlag för den förmån lagen tillerkände
företaget genom tvångsrätt till regleringsbassängen. Skillnaden mellan
dessa båda synpunkter har kommit till uttryck i 15 §, vilken tillerkänner
skadeståndsintressena förhandsrätt till regleringsavgifterna i förhållande till
de allmänna ortsintressena, samt i kungörelsen den 11 juni 1920 (nr 280) angående
indrivningen och användningen av vissa enligt vattenlagen utgående
avgifter, vilken kungörelse (§§ 7—11) föreskriver olika förfaringssätt i de
båda fallen för prövning av anspråk på bidrag eller gottgörelse av avgiftsmedel.
Enligt 14 § skola regleringsavgifterna fastställas särskilt för varje strömfall,
även för outbyggda, och bestämmas till minst 10 öre och högst 3 kronor
för varje turbinhästkraft, varmed den genom regleringen uttagbara vattenkraften
i strömfallet i medeltal blivit ökad. Vid beloppets bestämmande skall
hänsyn tagas till vissa i paragrafens tredje stycke angivna omständigheter,
bland annat företagets ekonomiska betydelse för varje särskilt strömfall.
Erfarenheten har visat, att regleringsavgifterna inom den angivna latituden
i allmänhet fastställts till låga belopp. Anledningen torde måhända delvis
vara att söka däri att, då avgifterna efter förloppet av en tjuguårsperiod
kunna höjas, domstolarna ställt sig avvaktande till dess erfarenhet vunnits
om behovet av medel för hithörande ändamål. Endast i något enstaka fall ha
belopp upp till 2 kronor för turbinhästkraft utdömts. I regel lia fastställts
lägre belopp, ofta under en krona. Följden har blivit, att de vid olika regleringsföretag
utdömda regleringsavgifterna i allmänhet representera en mycket
obetydlig del av regleringsvinsten. Såsom exempel må nämnas Vänerns
reglering med en beräknad regleringsvinst av 11,8 millioner kronor och årliga
regleringsavgifter å 9.809 kronor samt Bolmens reglering med en regleringsvinst
av omkring 4 millioner kronor och årliga regleringsavgifter å 1.130
kronor. De jämförelsevis låga summorna torde i sin tur lett till ringa intresse
för deras utnyttjande. Man torde icke undgå intrycket, att de hittills utdömda
avgifterna ligga på för lågt plan och skulle kunna icke oväsentligt ökas, varvid
eventuellt en förhöjning av lagens nuvarande maximum må komma i
fråga.
I detta sammanhang bör beröras det av motionärerna uppmärksammade
förhållandet, att i vissa utslag rörande vattenregleringar stadgats lägre avgifter
för vid tiden för utslaget outbyggda än för då utbyggda strömfall samt att
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35; bilagor.
under löpande avgiftsperiod om 20 år de lägre avgifterna utginge för de
förstnämnda fallen sedan de blivit utbyggda. Utdömandet av lägre avgift för
outbyggda strömfall torde ha föranletts av ovanberörda bestämmelse, att vid
avgiftens bestämmande hänsyn jämväl skall tagas till regleringsföretagets
ekonomiska betydelse för varje särskilt strömfall. Det kan ifrågasättas, om en
sådan ordning är tillfredsställande. Skyldighet att betala avgift för outbyggt
strömfall inträder icke förrän strömfallet blivit så bebyggt, att regleringsvinsten
kan tillgodogöras. Det torde ha varit andra ekonomiska förhållanden
som vid lagens tillkomst avsetts, såsom strömfallets byggvärdighet, avstånd
från regleringsbassängen m. m. I varje fall synes ett förtydligande på denna
punkt vara önskvärt. Det synes kunna övervägas, huruvida icke beträffande
outbyggda strömfall endast avgiftsskyldigheten i princip bör fastställas i regleringsmålet
samt avgiftens belopp prövas först i mål om strömfallets bebyggande,
då man har bättre möjligheter att bedöma de på avgiftens storlek inverkande
faktorerna.
Beträffande användningen av regleringsavgifterna åsyfta motionärerna sådan
ändring av bestämmelserna i 15 §, att de allmänna ortsintressena jämställas
med skadeståndsintressena i fråga om rätt till bidrag eller gottgörelse.
I detta sammanhang framföra motionärerna tanken på en sådan utsträckning
av användningsområdet för avgifterna, att dessa skulle få tagas i anspråk
för kompensation av mera allmän art eller till gagn för hela den bygd
som beröres av det reglerade vattendraget i dess helhet.
Ett närmare ställningstagande till de vittgående reformförslag, motionärerna
framlagt ifråga om regleringsavgifterna, torde förutsätta en allsidig utredning
av hela detta institut. Kollegiet finner en sådan utredning välmotiverad
med hänsyn till de anmärkningar, vartill de nuvarande bestämmelserna
om regleringsavgifter givit anledning, såväl beträffande grunden för avgiftsskyldigheten
som avgifternas storlek och användning. Vid en utredning torde
böra beaktas jämväl de administrativa bestämmelser rörande avgifternas användning,
som intagits i ovan omförmälda kungörelse den 11 juni 1920 och
vilka förefalla innebära en alltför lång omgång med prövningen av anspråk
på bidrag eller gottgörelse av avgiftsmedel. Prövningens förläggande till två
helt skilda instanser synes särskilt ha verkat mindre lyckligt.
I detta utlåtande ha, utom undertecknade, deltagit kammarråden Schalling
och Grönvall samt t. f. kammarråden Gavelius och Åberg. Vid ärendets föredragning
ha närvarit förste advokatfiskalen Wickbom och andre advokatfiskal
Adelborg.
Stockholm den 30 mars 1942.
LENNART BERGLÖF.
H. SKOTTE.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35; bilagor.
17
KUNGL. VATTENFALLSSTYRELSEN.
Bilaga B.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Kungl. Majit har genom resolution den 6 februari 1942 anbefallt Vattenfallsstyrelsen
att avgiva och till Riksdagens Andra Lagutskott överlämna yttrande
över en vid årets riksdag i Andra Kammaren väckt motion, nr 74, angående
utredning om ändring i vissa delar av vattenlagen. De delar av vattenlagen,
däri motionärerna önska ändring, äro 4 kap. 4 § samt 14 och 15 §§.
Det förstnämnda lagrummet avser tillhandahållande av bygdekraft. Motionärerna
framhålla, att ansökan om bygdekraft förekommit endast i något enstaka
fall, oaktat sådan i flera fall blivit utdömd. Anledningen härtill finna
motionärerna ligga i, att elektrifieringskostnaden för bygden, särskilt i glest
befolkade trakter, ställer sig för dyr.
Enligt nu gällande vattenlag skall domstolen vid byggnadslov för vattenkraftanläggningar
över 500 turbinhästkrafter eller tillbyggnader om minst
300 hästkrafter till äldre anläggningar lämna föreskrift örn reserverande av
kraft för bygdens behov, högst 1/10 av maskineffekten. Sådana föreskrifter
hava också säkerligen i alla dylika fall lämnats. Att begäran enligt 4 kap. 4 §
vattenlagen om utbekommande av bygdekraft så sällan framställts, kan hava
flera orsaker, men i övervägande antalet fall är orsaken att söka i att bygden
redan blivit elektrifierad. Motionärernas påstående, att utbekommandet av
bygdekraft skulle förhindrats genom att detta i regel ställer sig för dyrt för
mottagaren, som ensam måste svara för erforderliga ledningar eller i varje
fall för delar av sådana, är sålunda oriktigt. Det är endast för glest befolkade
bygder, som ledningsfrågan kunnat spela en sådan roll. I dylika fall hade
icke hindret kunnat undanröjas genom vad som i 4 kap. 4 § avsetts nied
bygdekraftsinstitutet. Detta har tillkommit för att trygga bygdens tillgång på
kraft från inom bygden beläget vattenfall, men utan förpliktelse för krafverksägaren
att bekosta ledningar. För byggande av ledningsnät inom glest
befolkade områden hava statsmakterna på senare år sökt i annan ordning
träda hjälpande till. Denna form för hjälp med ledningarnas bekostande synes
Vattenfallsstyrelsen vara den mest ändamålsenliga och riktiga. Motionärernas
avsikt synes nu vara, att kostnaderna för dylika, för bygdekraftens
fördelande inom glesbebeyggda områden erforderliga, relativt förlustbringande
ledningar genom lagändring i 4 kap. 4 § skola överflyttas på kraftverksägaren.
Denna tanke strider mot den i vattenlagen uttryckta grundsatsen, att
kraftverk sägaren skall hava icke endast sina kostnader täckta utan även en
skälig vinst av bygdekraften. Den vid sådan distribution uppkommande förlusten
.skulle därjämte drabba kraftföretagen ytterst ojämnt. Exempelvis
skulle en stor kraftstation i en trakt, som redan är väl elektrifierad, icke betungas
med några uppoffringar för bygdeelektrifiering, medan en mindre
kraftstation i en oelektrifierad bygd kunde drabbas av väsentliga förluster.
Lagens bestämmelser örn tilldelande av bygdekraft äro skrivna med tanke
på närmast ett belt nybebyggt vattenfall i en bygd, vars elektrifiering ännu
högst ofullständigt ordnats. Gäller det åter alt utfå bygdekraft från en tillBihang
till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr S5, 2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35; bilagor.
byggnad till ett äldre kraftverk — som alltså till sina tidigare byggda delar ej
är underkastat bygdekraftsskyldighet — eller från ett komplex av med varandra
förbundna stationer, verka lagbestämmelserna i § 4 föga genomtänkta
och medföra vid sin tillämpning betydande svårigheter. Så var förhållandet
vid det enda kända fall, då frågan örn utbekommande av bygdekraft varit
föremål för domstols bedömande, nämligen vid Trollhätte kraftverk. De besvär
och kostnader, som detta mål förorsakade både domstol och parter, stodo
ej i rimlig proportion till frågans betydelse.
I andra rummet önska motionärerna ändring i 14 och 15 §§ i 4 kap. på det
sätt, att regleringsavgifterna ersättas av en på väsentligt högre avgifter grundad
accis, att tagas i anspråk för ungefär samma ändamål som regleringsavgifterna.
Motionen är i huvudsak grundad på en underdånig framställning
från Länsstyrelsen i Jämtlands län, som icke talar örn accis, men väl om höjning
av regleringsavgifterna och deras nyprövning inom kortare tidsperioder
än 20 år. I båda fallen torde dock åsyftas detsamma, nämligen skapandet av
nya skattekällor för bygden eller länet.
Vattenlagen har nu varit i kraft sedan den 1 januari 1919. Sedan dess hava
icke oväsentliga belopp influtit i regleringsavgifter, som till en del hava fonderats.
Vattenfallsstyrelsen har erhållit uppgift örn de belopp, som intill den
30 juni 1941 inbetalts i regleringsavgifter och som av dessa medel för skilda
ändamål utbetalts. En sammanställning av dessa belopp och den då återstående
behållningen visar följande siffror.
Inbetalt Behållning
+ räntor Utgifter 30/6 1941
Östergötlandslän.......... 70.026:41 15.500:-—- 54.526:41
Jönköping län ............ 69.214:38 13.510: 50 55.703:88
Kopparbergs län .......... 121.465:44 32.487:20 88.978:24
Västernorrlands län........ 39.314:86 18.866:93 20.447:93
Norrbottens län ........... 352.151:23 236.851:93 115.299:30
S:a Kr. 652.172:32 317.216:56 334.955:76
Vid studiet av denna tabell bör man hålla i minne, att avgifterna från de
flesta större regleringarna ännu ej börjat inflyta. Det råder intet tvivel därom,
att med den tillämpning, lagens bestämmelser vunnit, de avgifter, som komma
att inflyta, bliva mycket betydande. Man torde gott kunna räkna med en
mångdubbling av dessa årligen inflytande avgifter inom en närliggande
framtid.
Vattenfallsstyrelsen vill i detta sammanhang erinra om, att denna fråga
varit föremål för riksdagsrevisorernas uppmärksamhet, nämligen i deras berättelse
till 1938 års riksdag (§ 50). Revisorerna ifrågasatte lämpligheten att
under en lång följd av år fondera regleringsavgifterna på sätt som skett i de
flesta fall. Då medlen fonderas för att i en obestämd framtid användas för ett
icke närmare angivet ändamål, komma avgifterna lätt att för de avgiftspliktiga
företagen framstå som en onödig pålaga. Revisorerna framhöllo fördenskull,
att det vore angeläget med en utredning, huru de fonderade medlen
lämpligen kunde nyttiggöras. Det var sålunda redan då uppenbart, att de nu
gällande bestämmelserna komma att leda till en bildning av betydande
fonder.
Regleringsavgifterna skola enligt 4 kap. 15 § i första hand användas till
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35; bilagor.
19
förebyggande av eller gottgörelse för skador genom regleringen, vilka ej blivit
genom Vattendomstolens utslag gottgjorda. Avgifterna för Suorvaregleringen
bava exempelvis enligt Vattendomstolens uttryckliga hänvisning använts
till avhjälpande av skador och intrång för lapparna, vilka ej personligen
tillerkänts några skadestånd. Detta är anledningen till, att regleringsavgifterna
för Norrbottens län äro så betydande och jämväl till stor utsträckning
blivit tagna i anspråk.
Motionärerna framhålla vidare, att regleringsavgifterna i anledning av en
sjöreglering för ett outbyggt vattenfall fastställas för hela 20-årsperioden,
även om vattenfallet utbygges under perioden. Då regleringsavgifterna för
outbyggda fall utmätas lägre än för utbyggda, kommer trots fallets utbyggnad
fortfarande även under återstoden av 20-årsperioden endast den lägre avgiften
att belasta anläggningen. Motionärerna lämna härvid utan avseende,
dels att regleringsavgift får erläggas även under den del av 20-årsperioden,
under vilken fallet var outbyggt, dels att sådan avgift får erläggas även för
fall, sorn förbliva outbyggda under hela 20-årsperioden; detta under förutsättning
att fallets ägare är medsökande till regleringen. Det förefaller, som
om lagen mindre åsyftat, att alla vattenfall skola belastas med regleringsavgifter
så likformigt som möjligt, än att regleringsavgifter skola uttagas i
den omfattning, att medel till förebyggande eller reglering av framtida skador
skola vara tillgängliga, då de erfordras. Givet är, att en avkortning av den
nu lill 20 år fastställda regleringsperioden kan medgiva en likformigare fördelning
av dessa avgifter, men en sådan medför en icke önskvärd ökning i
arbetsbördan för Vattendomstolen och kraftindustriens män.
I andra hand få enligt vattenlagen avgifterna — väl att märka, om de förslå
— användas för tillgodoseende av annat ändamål beträffande den bygd,
som beröres av företaget, och bland de uppräknade ändamålen finns även beredande
av tillgång till elektrisk kraft för befolkningens behov. Det må i detta
sammanhang anmärkas, att man av praktiska skäl icke kan undvika att utmäta
regleringsavgifterna med en betydande säkerhetsmarginal. Det är ogörligt
att från början avväga regleringsavgifterna så, att de å ena sidan helt
täcka ersättningarna för de skador och olägenheter, som senare eventuellt
komma att framträda, och å andra sidan ej väsentligt överstiga dessa belopp.
Lagen har då valt den utvägen att medgiva, att eventuellt överskott skulle få
användas till bygdens fromma på annat sätt, men detta är något helt annat
än motionärernas påstående, nämligen att lagen i princip erkänner det berättigade
i tillgodoseendet av dylika ändamål med regleringsavgifter.
Med hänsyn till den marginal, med vilken regleringsavgifterna måste utmätas,
bliva medel i betydande utsträckning tillgängliga för det ändamål, som
lagen i 4 kap. 15 § nämner såsom ändamål i andra hand. Dessa medel räcka
för täckande av omfattande behov, örn man blott giver »den bygd, som beröres
av företaget», en rimlig utsträckning. Motionärerna antyda, att det ej råder
full klarhet, örn med bygden menas enbart bygden kring den reglerade
sjön, eller örn avgifterna kunna utnyttjas i vidare omfattning. Begreppet
»bygd» får enligt Vattenfallsstyrelsens mening ej fattas alltför vidsträckt. Det
är ej i enlighet med lagens föreskrift, att man till bygden skulle hänföra
någon del av länet, som ligger utanför det vattenområde, som påverkas av
regleringen. Sålunda böra regleringsavgifter, som tillkommit på grund av
regleringar inom Kallsjögruppen, icke kunna användas till främjande av allmänna
ändamål inom exempelvis Åreälvens, Långans (dier Ilårkans vattenområden.
Den bygd, som skall främjas genom regleringsavgifterna, bör na
-
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35; bilagor.
turligtvis hava ett intimt samband med den sjö, som regleras, så att icke avgifterna
från Kallsjögruppen användas t. ex. för elektrifieringsåtgärder i
Storsjöbygden.
Örn man i trots av den mening, som den nu gällande lagen företräder,
skulle vidtaga en höjning av regleringsavgifterna för att främja allmänna
intressen eller ersätta dessa avgifter med en respektive län tillfallande, väsentligt
högre accis, bör man betänka, att bygden redan åtnjuter stora fördelar
genom de avsevärda medel, som i form av arbetsförtjänster vid kraftverkens
tillkomst, drift och underhåll ävensom skatter tillföras bygden. Det är Vattenfallsstyrelsen
bekant, att dessa synpunkter närmare utvecklas i det yttrande
över motionen, som avgives av Svenska Vattenkraft!öreningen.
De allmänna motiv, som motionärerna inledningsvis anfört för ökning av
avgifterna, äro enligt Vattenfallsstyrelsens mening mindre lyckligt valda.
Föreställningen, att regleringarna inom Indalsälvens flodområde skulle verka
skadliga för turistattraktionerna, är säkerligen oriktig. Överdrivna äro även
farhågorna, att vintervägarna över isarna skulle i någon nämnvärd grad påverkas
av regleringarna; i vissa fall komma tvärtom kommunikationsmöjligheterna
över isarna att avsevärt förbättras, och, i den mån de bliva försämrade,
gives genom Vattendomstolen ersättning för intrång och besvär vid målets
slutliga avgörande. Även om fisket pä sina håll skulle gå helt förlorat, för
vilket då ersättning till den enskilde fiskerättsinnehavaren lämnas, kan likväl
fisket för det reglerade sjö- och flodsystemet i dess helhet giva i stort sett oförändrat
resultat. Erfarenheterna från Suorvaregleringen i Lule älv, som varit
i gång i 15 år, giva icke fog för annat påstående. Utöver ersättningar till enskilda
för skada och intrång i fisket skola kraftföretagen därjämte dels erlägga
fiskeavgifter till främjande av fisket inom landet, dels vanligen i stor
omfattning bekosta anläggandet och driften av fiskodlingsanstalter till
fromma för fisket i orten. Det samarbete, som genom dessa anstalter kommit
till stånd mellan kraftverksintresset och fiskeintresset, har ofta varit givande
och har såsom en positiv åtgärd till näringslivets förbättrande i allmänhet beredvilligt
understötts av kraftverksintresset.
Vid övervägande av eventuella höjningar i regleringsavgifterna torde vara
skäl att framgå med varsamhet, ty en ökning av kraftverkens omkostnader
leder ofrånkomligen till en höjning av kraftpriset. Sedan de billigast utbyggbara
och bäst belägna vattenfallen tagits i anspråk, bliva kraftanläggningarna
allt dyrare att bygga och kräva allt längre och dyrbarare överföringsledningar
för kraftens tillgodogörande. De anläggningar, som just nu utföras,
bliva på grund av den allmänna fördyringen mycket svåra att nöjaktigt förränta.
Statsmakterna söka å andra sidan under nu föreliggande tidsförhållanden
att få till stånd anläggningar för tillverkning av vissa för landet behövliga
förnödenheter, vilka i flera fall kräva stora energimängder till särskilt
lågt pris. Dessa anläggningar, som taga i anspråk betydande kapital, äro avsedda
att även i framtiden bestå, men en nödvändig förutsättning härför är
bibehållandet av det låga kraftpriset. En höjning av kraftkostnaden genom
belastningar av det ifrågasatta slaget kan äventyra framgången av dessa
strävanden.
Inför de högljudda och enligt Vattenfallsstyrelsens mening överdrivna
klagomål, som framställts i anledning av pågående eller planerade regleringar
i Jämtland, kan det vara skäl erinra sig, att i Dalälvens flodsystem genomförts
betydande regleringar, utan att sådana skador och olägenheter, som
motionärerna åberopat, efteråt kunnat påvisas.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35; bilagor.
21
Motionärerna hava påyrkat en allsidig utredning av de av dem berörda
frågorna. Det synes Vattenfallsstyrelsen, som om tidpunkten just nu, då sär
skilt kraftförsörjningens ledande män äro överhopade med annat och för landet
livsviktigt arbete, såtillvida är mindre lämplig för igångsättande av en
utredning örn och ett eventuellt omarbetande av 4 kap. vattenlagen, varmed
bör kunna anstå, tills lugnare tider inträtt.
Stockholm den 13 mars 1942.
KUNGL. VATTENFALLSSTYRELSEN
W. BORGQUIST.
FR. MALM.
Bilaga C.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Av Kungl. Maj:t anbefalld att avgiva yttrande över en vid årets riksdag i
andra kammaren väckt motion, nr 74, angående utredning om ändring i vissa
delar av vattenlagen, får undertecknad, vattenrättsdomare vid Norrbygdens
vattendomstol, anföra följande.
De under senare år i Jämtland genomförda sjöregleringsföretag, varom här
närmast är fråga, hava till större delen kommit till utförande med stöd av
lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående tillfällig
vattenreglering. Endast beträffande sjön Torrön i Kalls socken har 1935 och
1940 meddelats tillstånd till reglering enligt vattenlagen.
1939 års lag, som tillkommit för att bemästra av kriget föranledda krisförhållanden,
ålägger den bygd, som beröres av tillfälliga vattenregleringar, uppoffringar
i flera hänseenden. På grund av bestämmelser i 1939 års lag gälla
icke vid tillfälliga vattenregleringar åtskilliga stadganden i vattenlagen, som
avse att bereda kompensation för intrång å allmänna intressen, t. ex. bestämmelser
om fiskeavgift, regleringsavgilter och bygdekraft. Vid företag, som utföras
enligt vattenlagen, uppskattas skada i regel på förhand och den skadelidande
erhåller i allmänhet ersättning innan han utsättes för intrång. Vid de
tillfälliga vattenregleringar, som hitintills genomförts i Jämtland, ha tillstånd
till regleringarna lämnats mycket snabbt, medan ersättningsfrågorna i regel
uppskjutits. Det har visat sig, att uppskoven med prövningen av ersättningsfrågorna
tendera att bliva långvariga, och det förefaller för närvarande
ovisst, örn den vanliga uppskovstiden kommer att understiga tre år. Uppenbart
är att ett så avsevärt dröjsmål åtminstone i en del fall medför avsevärda
olägenheter för sakägare, även örn därigenom deras utkomst ej direkt äventyras.
Enär det sålunda enligt 1939 års lag är vida sämre sörjt för kompensation
åt allmänna och enskilda intressen än enligt vattenlagen, är det naturligt
att erfarenheterna av tillämpningen av 1939 års lag pä sina håll framkallat
en viss oro.
Denna oro är än mer förklarlig, örn man betänker, att befolkningen i Norrland
icke saknar erfarenhet av att ökat utnyttjande av naturtillgångar och
industriella företag kunna för den därav berörda bygden medföra icke endast
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35; bilagor.
fördelar utan även olägenheter, att olägenheterna stundom icke varit förutsedda
och att i sådana fall svårigheter mött anspråk å ersättning. Såsom
exempel å vad här avses kan nämnas inverkan å fiske genom dammbyggnader
och vattenföroreningar samt markskador genom dämning för flottningens
behov. (Närmare örn sistnämnda skador, se uppsats i Svensk Juristtidning,
1937 sid. 148). Troligen har man dock i Jämtland haft mindre erfarenhet av
dylika olägenheter än i andra kanske mera utsatta områden. Onekligen är
det med hänsyn till vad här berörts icke lyckligt att — såsom nu är fallet i
Jämtland — synnerligen omfattande regleringsföretag genomföras med stöd
allenast av en krislag, som låter de skadelidandes intressen komma i efterhand.
Kristidens hårda tvång nödvändiggör förvisso att utnyttjandet av vattenkraften
för närvarande i hög grad främjas. Detta viktiga riksintresse synes
emellertid väl kunna tillgodoses även om de skadelidandes intressen tillgodoses
bättre än som skett i 1939 års lag. Som den föreliggande motionen uppenbarligen
är föranledd av erfarenheter från tillämpningen av 1939 års lag,
synes anledning föreligga att undersöka eventuella brister i denna lag.
I de till vattendomstolen från vederbörande sökandeparter inkomna ansökningarna
örn tillfälliga vattenregleringar har man vanligen varit anmärkningsvärt
förbehållsam, då det gällt att lämna uppgifter örn nyttan av företagen.
Det torde emellertid vara riktigt, såsom i motionen anföres, att genom
de redan genomförda sjöregleringarna i Jämtland utvunnits mycket stora
värden för jämförelsevis ringa kostnader. Det är sannolikt, att en mera ingående
undersökning av dessa företags bärighet skulle utvisa att företagen väl
äro i stånd både att fullgöra den naturliga skyldigheten att ge full kompensation
för intrång å allmänna och enskilda intressen och att, såsom fallet är vid
motsvarande sjöregleringar enligt vattenlagen, åtminstone i någon mån låta
en del av vinsten komma den av företaget berörda bygden till godo. Åtminstone
för den händelse 1939 års lag skulle komma att gälla under många år
framåt och regleringsintressenterna få tillfälle att förnya enligt denna lag
meddelade regleringstillstånd, synes det vara rimligt att lämpligt avpassade
regleiängsavgifter och fiskeavgifter kunde utdömas jämväl vid de tillfälliga
sjöregleringarna.
I ansökningsmål åligger det i regel sökanden att i första hand svara för att
all erforderlig utredning förebringas. Svårigheterna att någorlunda snabbt
erhålla utredning i ersättningsfrågorna i de vid vattendomstolen handlagda
målen om tillfälliga regleringar sammanhänga — vad Jämtland beträffar —
bl. a. därmed att markskadorna avse mycket vidsträckta områden, att markundersökningar
måste ske under den begränsade tid marken är bar, att brist
råder å arbetskraft, som är kvalificerad att utföra erforderliga undersökningar,
samt att sökandena — för undvikande av dubbelutredningar — äro
angelägna att få på en gång utföra all den utredning som är behövlig icke endast
för de närmast aktuella tillfälliga regleringarna utan även för definitiva
regleringar, avsedda att avlösa de tillfälliga. Särskilt i den mån förhållandena
ur kraftförsörjningens synpunkt äro kritiska torde sökandeparterna, förklarligt
nog, mera inrikta krafterna på att förskaffa sig ytterligare regleringstillstånd
än att ägna uppmärksamhet åt ersättningsfrågorna i anledning av redan
givna tillstånd.
För att skadelidande snabbare skola få kompensation för sina skador böra
bestämmelser snarast införas i 1939 års lag, varigenom vattendomstolen uttryckligen
ges befogenhet att provisoriskt ordna ersättningsfrågor, som icke
utan olägenhet kunna tills vidare uppskjutas. Detta bör ske genom att lämp
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35; bilagor.
23
ligt tilltagna ersättningar, i engångsbelopp eller periodiska avgifter, utdömas
att utgå i avräkning på den ersättning, som slutligen kan bliva den skadelidande
tillerkänd i målet. Ett sådant beslut bör få gå i verkställighet utan hinder
av att det ej äger laga kraft. Som en ersättningstagare bör vara oförhindrad
att förbruka sålunda utdömd ersättning, bör stadgas att han icke bär
återbetalningsskyldighet, om han i förväg fått uppbära högre ersättning än
han slutligen blir tillerkänd.
I 1939 års lag finnas inga föreskrifter som vattendomstolen kan använda för
att på lämpligt sätt vid behov påskynda den utredning, sökandeparter ha att
förebringa. Att göra tillståndet att utöva en tillfällig reglering beroende av att
sökanden fullgör vad på honom ankommer i utredningsavseende torde vara
att gå för långt. Att använda böter och vitén såsom påtryckningsmedel i detta
avseende synes icke böra ifrågakomma. Utvägen att provisoriskt utdöma
skadeersättningar på sätt här antytts skulle ge domstolen möjlighet att motverka
dröjsmål med framläggande av skadeutredningar. Möjligheten att
överklaga beslut örn provisoriskt bestämda ersättningar bör inskränkas. Behovet
av rätt att överklaga sådana beslut minskas redan därav att dylika ersättningar
böra avräknas å slutligt bestämd ersättning. Sökanden bör icke
hava möjlighet att genom överklagande utverka sig ytterligare anstånd med
utrednings förebringande. På grund härav föreslås, att sökandens rätt att
överklaga beslut om provisoriskt bestämd ersättning begränsas så att sökanden
ej må i högre instans förebringa nya skäl eller ny bevisning. I den mån
sökanden — efter det vattendomstolen bestämt om ersättning provisoriskt —
önskar förebringa ny utredning i syfte att åvägabringa nedsättning i de provisoriskt
bestämda beloppen, bör denna utredning framläggas vid vattendomstolen,
som bör kunna efter behov ändra sina beslut om ersättning av detta
slag.
Bestämmelserna i 4 kap. 14 och 15 §§ vattenlagen om regleringsavgifter
äro i första hand avsedda att reservera medel för gottgörande av sådana skador,
som ej blivit ersatta, oaktat möjlighet finnes att jämlikt 2 kap. 24 §
vattenlagen få ersättning för oförutsedda skador. Sannolikt torde oförutsedda
skador — i den mån sådana förekomma — i allmänhet bliva reglerade i den
ordning som stadgas i 2 kap. 24 § vattenlagen. Det förefaller därför antagligt,
att regleringsavgifterna huvudsakligen komma att användas till fördel för
den bygd som bero res av företaget på sätt anges i 4 kap. 15 § sista punkten
vattenlagen. Den omständigheten att regleringsavgifterna i första hand avsetts
för att motverka oförutsedda olägenheter inverkar onekligen därhän att
en jämförelsevis lång tid kommer att förflyta, innan dessa medel kunna tillgodoföras
bygden. Vid den tid då medlens användning till bygdens bästa blir
aktuell, kan det emellertid vara en fördel att ett större kapital på en gång
står till förfogande.
I målen om Torröns regleringar har av vattendomstolen genom utslag 1935
och 1940 utdömts årliga regleringsavgifter örn tillhopa 13.704 kr., motsvarande
efter fyra procents räntefot ett kapitalbelopp av 344.100 kr. Med hänsyn
till den glesa bebyggelsen i den bygd, som beröres av dessa regleringar,
förefaller det som örn detta belopp väl borde räcka till för de ändamål, för
vilka det är avsett. I 1935 års utslag beräknades regleringsavgifterna leir varje
vunnen turbinhästkraft för utbyggda strömfall efter i huvudsak 50 öre och
för outbyggda strömfall i ett fall, där utbyggnad antogs vara nära förestående,
efter 40 ine och i övriga fall efter 15 öre. I 1940 års utslag utdömdes avgifter
för utbyggda strömfall efter (i huvudsak) 50 öre per turbinhästkraft
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35; bilagor.
och för outbyggda strömfall i ett fall, där utbyggnad beräknades vara nära
förestående, efter 30 öre och i övriga fall efter 15 öre.
Vid bestämmandet av regleringsavgifternas storlek lärer domstolen bl. a.
hava att tillse att det belopp, vartill regleringsavgifterna sammanlagt uppgå,
kan anses skäligt med hänsyn till de ändamål, för vilka avgifterna må användas.
Man kan därför icke utan vidare taga för avgjort att vid ny prövning av
avgifternas storlek dessas sammanlagda belopp kommer att ökas i anledning
av att vid tiden för den nya prövningen en del förut icke utbyggda strömfall
blivit utbyggda. Det är ej uteslutet, att den nya prövningen av avgifternas
storlek allenast resulterar däri, att det förut utgående sammanlagda beloppet
fördelas annorlunda mellan strömfallen. Det mycket summariska sätt, som
enligt vattenlagen skall tillämpas vid regleringsavgifternas bestämmande för
perioder örn 20 år, kan — såsom i motionen påpekats — stundom föra med
sig att strömfall, som bebyggas under den löpande perioden, få lindrigare avgifter
än de strömfall, som voro utbyggda vid periodens början. Detta förhållande
torde man ingalunda ha förbisett vid vattenlagens tillkomst. Därest bestämmelserna
om regleringsavgifter ändras så att —- i en situation som den
nyssnämnda — högre regleringsavgifter komma att tillämpas på ett under
löpande period utbyggt strömfall så snart utbyggnaden är färdig, medför
detta obestridligen en ökning av regleringsavgifterna som i och för sig ingalunda
ä oväsentlig. Det synes dock knappast kunna göras gällande att vad
som förekommit i samband med vattendomstolens prövning av regleringsavgifterna
för Torröns reglering motiverar någon lagändring av hänsyn till motstående
intressen och bygdeintresset.
Den möjlighet att tillgodose behovet av en reserv för oförutsedda skador
och av kompensation för olägenheter av mera allmän natur, som nu gällande
vattenlag erbjuder, torde i själva verket vara mycket god. Att denna möjlighet
genom lagändringar kan göras än bättre är självklart.
Den som erhåller bygdekraft enligt 4 kap. vattenlagen har icke i princip
annan ställning än vilken annan kraftkonsument som helst som tager kraft
direkt från ett kraftverk. Den som åtnjuter bygdekraft är dock enligt vattenlagen
tillförsäkrad förmånen att vid kraftverket få kraften till ett lågt pris.
Om ledningskostnaderna utgöra hinder för en orts elektrifiering kunna därför
bestämmelserna om bygdekraft icke undanröja detta hinder. Däremot
står i fråga örn den bygd, som beröres av en sjöreglering, den möjligheten
öppen, att regleringsavgifter kunna användas såsom bidrag till kostnaderna
för ledningar.
De mål angående bygdekraft, som handlagts vid Norrbygdens vattendomstol,
ha merendels avsett bestämmande av storleken av den kraftmängd, som
kraftverk enligt 4 kap. 1 § vattenlagen har skyldighet att tillhandahålla såsom
bygdekraft. Endast något enstaka mål örn uttagande av bygdekraft enligt 4 §
i samma kapitel har förekommit vid denna vattendomstol.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag tillstyrka att bestämmelserna
i 1939 års lag bliva föremål för översyn.
Umeå i Norrbygdens vattendomstols kansli den 17 februari 1942.
F. LÖWING.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35; bilagor.
25
Bilaga D.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Anbefallda att till utskottet avgiva yttrande över en vid innevarande års
riksdag i andra kammaren väckt motion nr 74 angående utredning om ändring
i vissa delar av vattenlagen få vi anföra följande.
Även om de uttalanden och påståenden, som enligt motionen under den allmänna
diskussionen gjorts angående omfattningen och betydelsen av vissa
vattenregleringars skadeverkningar på samhälleliga intressen och om de ringa
möjligheter nu gällande lagstiftning erbjuder till beredande av kompensation
härför, måste betecknas såsom i viss mån överdrivna eller missvisande, så
torde likväl de i motionen berörda frågorna få anses äga den vikt och det allmänintresse,
att de förtjäna att av statsmakterna övervägas; mot den ifrågasatta
utredningen hava vi fördenskull intet att erinra.
Vad särskilt angår bygdekraftinstitutet har detsamma kommit till praktisk
användning i en anmärkningsvärt ringa omfattning. Alltsedan vattenlagens
ikraftträdande har således endast ett mål om utfående av bygdekraft varit
föremål för vattendomstols prövning. Under behandlingen av detta mål uppkom
en rad tvistiga frågor av synnerligen invecklad beskaffenhet — till en
del av sådan art, att de näppeligen kunnat av lagstiftaren förutses — för vilkas
lösning nu gällande bestämmelser lämna ingen eller ringa vägledning;
frågorna voro av den natur, att de kunna väntas återkomma i flertalet mål om
bygdekraft. Nu anmärkta förhållanden synas oss böra föranleda en omprövning
av bygdekraftinstitutet i hela dess vidd eller åtminstone en allmän översyn
av bestämmelserna om detsamma även ur andra synpunkter än motionärernas.
Stockholm i österbygdens och Söderbygdens vattendomstolars kanslier den
18 februari 1942.
FABIAN APPELBERG. ANTON THELIN.
Bilaga E.
Till Riksdagens andia lagutskott.
Genom nådig remiss den 6 februari 1942 har vattenrättsdomaren i Västerbygdens
vattendomstol anbefallts att till utskottet snarast avgiva yttrande
över en vid årets riksdag i andra kammaren väckt motion, nr 74, angående
utredning om ändring i vissa delar av vattenlagen avseende att medföra ett
bättre tillgodoseende av berättigade anspråk på ersättning och kompensation
för skador och olägenheter m. m. av mera samhällelig och allmän natur, vilka
kunna uppkomma till följd av vattenkraftanläggningar eller vattenrcgleringar.
I anledning härav får undertecknad anföra följande.
Bestämmelser till skydd för allmänna intressen återfinnas på skilda ställen
26
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35; bilagor.
i vattenlagen. I det följande skola beröras sådana stadganden, vilka hava tilllämpning
å här ifrågavarande slag av företag, dock icke de lagrum, som
huvudsakligen avse allmänna farleds- och flottledsintressens skyddande. En
del av de bestämmelser, som nu kunna ifrågakomma, avse att förhindra att
intressen i en mera avsevärd grad skadas eller att i dylikt fall förbehålla
Kungl. Majit rätten att pröva, huruvida företaget må komma till stånd och i
vad mån särskilda villkor därför böra uppställas. Till denna grupp av stadganden
kunna räknas 2 kap. 3 och 12 §§ samt 4 kap. 13 §.
1 2 kap 3 § stadgas till en början i första stycket, att ingen må bygga så i
vatten, att genom uppdämning, sänkning av vattenståndet eller annan inverkan
på vattenförhållandena skada tillfogas eller intrång göres å annan tillhörig
egendom, vare sig jord, hus, fiske, bebyggt eller obebyggt strömfall eller
annat, utan så är att nyttan av byggnaden eller den del därav, som föranleder
skadan eller intrånget, prövas efter avdrag av byggnadskostnaden uppgå till
ett värde, motsvarande tre gånger den skada och det intrång, som göres å
åker och äng, samt två gånger skadan och intrånget å annan egendom. I
byggnadskostnaden skall inräknas det belopp, vartill skadan och intrånget å
den byggande tillhörig egendom må skattas, i andra stycket av samma paragraf
utsäges, att därest byggande i vatten skulle hava till följd, att ett avsevärt
antal bofasta personer berövas sina bostäder, eller att större fabrik eller annan
anläggning, varav många hava uppehälle, måste nedläggas eller dess
drift väsentligt minskas, eller att fiskerinäring av större betydenhet lider
väsentligt förfång, må byggnaden, ändå att nyttan uppgår till värde, som nyss
sagts, icke ske. Detsamma gäller, därest genom byggande i vatten skulle förorsakas
sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt
minskad trevnad för närboende eller betydande förlust för landets djureller
växtvärld är att befara. Prövas byggnad i vatten vara av synnerlig betydelse
för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt, må enligt
tredje stycket i paragrafen Konungen, ändå att hinder mot byggnaden
skulle möta av vad i första och andra styckena sägs, efter hemställan av vattendomstolen
lämna medgivande till byggnaden. Vid beviljande av dylikt tillstånd
torde Kungl. Majit vara oförhindrad att uppställa erforderliga villkor.
Förhållandena lära väl emellertid endast i undantagsfall vara sådana, att
paragrafens andra och tredje stycken kunna tillämpas. Inom Västerbygdens
vattendomstol hava dessa sistnämnda lagrum, såvitt jag känner, icke i något
fall kommit till användning.
2 kap. 12 § innehåller förbud att så bygga i vatten, att menlig inverkan på
klimatet eller på allmänna hälsotillståndet vållas eller eljest allmänna intressen
i avsevärd mån förnärmas. Vidare stadgas, att där naturminnesmärke ej
är i laga ordning fridlyst, likväl till bevarande därav vid byggande i vatten sådana
anordningar böra vidtagas, som utan att för företaget medföra kostnader
av betydenhet må anses för ändamålet lämpliga.
Örn Konungens prövningsrätt ifråga om vattenregleringar stadgar 4 kap
13 §: Där fråga är om reglering av vattnets avrinning ur någon av sjöarna
Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön : Jämtland eller Siljan, äger
Konungen pröva, huruvida av militära skäl eller av hänsyn till viss orts allmänna
ekonomiska intressen eller på grund av vad bland annat i 2 kap. 3 §
andra stycket samt 12 § första stycket är stadgat hinder möter mot företaget
eller särskilda villkor böra föreskrivas för dess utförande; och skall förty,
innan frågan av vattendomstolen slutligen avgöres, densamma hemställas
Konungens prövning. Detsamma gäller beträffande annan vattenreglering,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35; bilagor.
27
som med hänsyn till dess inverkan på vattnets avrinning är av synnerlig omfattning,
såframt Konungen förbehåller sig sådan prövning och besked därom
lämnas vattendomstolen före det målet av domstolen slutligen avgjorts.
En annan grupp bestämmelser innefattar föreskrifter örn vidtagande av
särskilda åtgärder till skydd för allmänna intressen. Av dessa bestämmelser
må bär endast framhållas de i 2 kap. 8 § till förmån för fisket givna. Vill
någon i vatten, där fisken har sin gång, göra damm eller annan byggnad, vare
han pliktig att utan ersättning vidtaga eller för framtiden underhålla nödiga
anordningar för fiskens framkomst eller eljest för tryggande av fiskets bestånd
samt tillsläppa för ändamålet nödigt vatten så ock att ställa sig till
efterrättelse de särskilda föreskrifter i övrigt, vilka till följd av byggnaden må
erfordras till skydd för fisket. Kan nyttan av ifrågasatt anordning icke skäligen
anses motsvara den förlust och kostnad, som därigenom skulle tillskyndas
byggnadens ägare, må dock efter inhämtat yttrande av statens fiskeritjänsteman
befrielse från sagda skyldighet medgivas. Vid medgivande av sådan
befrielse plägar fästas som villkor för företagets utförande, att företagaren
erlägger viss avgift, utgående antingen såsom ett engångsbelopp eller årligen,
till odling eller transport av fisk eller dylikt.
Då menlig inverkan sker på intressen av den natur, som i motionen avses,
torde det oftast icke kunna ifrågakomma att ålägga vederbörande företagare
någon förpliktelse att vidtaga direkta åtgärder för dessa intressens skydd och
icke heller att fastställa någon ersättningsplikt motsvarande skyldigheten att
direkt ersätta uppkommande skada å mark, skog, byggnader eller dylikt. Man
har då gått den vägen att ålägga företagaren vissa avgifter eller andra prestationer
gentemot det allmänna. Bestämmelser om avgift i detta hänseende
återfinnas i 2 kap. 10 § — angående s. k. fiskeavgifter — och i 4 kap. 14 och
15 §§ om regleringsavgifter. I fråga örn andra prestationer finnas stadganden
i 4 kap. 1—4 §§ om tillhandahållande av kraft från större vattenkraftanläggningar
åt kringliggande bygd. Hit torde även i viss mån kunna räknas kungsådreinstitutet,
varom bestämmelser givas i 1 kap. 5—13 §§.
Fiskeavgift skall enligt 2 kap. 10 § erläggas bland annat av den, som bygger
damm för tillgodogörande av vattnet såsom drivkraft, och den, som gör
byggnad i vattnet för reglering av vattnets avrinning. Avgiften är årlig och
utgör i förra fallet minst 10 öre och högst 1 krona för varje hästkraft, som
vid lågvatten kan uttagas vid byggnaden, och i senare fallet minst 10 öre och
högst 100 kronor för varje kubikmeter i sekunden före regleringen framrinnande
lågvattenmängd. Avgiften skall inom de sålunda fastställda gränserna
bestämmas med fäst avseende bland annat därå, örn fiske finnes, som genom
byggnaden skadas, om med hänsyn till byggnadens storlek och beskaffenhet
i övrigt samt dess belägenhet inverkan därav å fisket är mer eller mindre
menlig, örn byggnadens ägare jämlikt stadgandet i 8 § förpliktats att vidtaga
och underhålla anordningar för fiskets bestånd, samt örn föreskrivna dylika
anordningar för ägaren medföra större eller mindre kostnad. Där genom
byggnaden allenast obetydlig ändring i vattenståndsförhållandena förorsakas,
må befrielse från skyldigheten medgivas. Skyldigheten att erlägga fiskeavgift
gäller även för det fall att byggnad, som tillkommit genom äldre lag,
bliver ombyggd eller ändrad, och ombyggnaden eller ändringen medför väsentligt
större skada å fisket än den byggnaden förut orsakat. Huru de genom
avgifterna influtna medlen skola användas förordnar Konungen.
Regleringsavgift enligt 4 kap. 14 § utgår endast vid större regleringsföretag.
Avgiften skall utgå med ett årligt belopp för varje strömfall, för vars räk
-
28
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35; bilagor.
ning regleringen utföres, och utgöra ett årligt belopp av minst 10 öre och
högst 3 kronor för varje turbinhästkraft, varmed genom regleringen den uttagbara
kraften i strömfallet i medeltal blivit ökad. Inom nämnda gränser
skall beloppet av avgiften bestämmas med hänsyn tagen dels till den större
eller mindre förändring av vattenstånds- och avrinningsförhållanden, som
genom företaget förorsakas, och den olägenhet eller fördel, vilken härigenom
uppkommer för den kringliggande bygden, dels ock till den större eller
mindre kostnad, som är förenad med företaget, samt företagets ekonomiska
betydelse för varje särskilt strömfall. Avgörandet gäller för en tidrymd av
tjugu år i sänder, första gången räknat från det kalenderår, under vilket företaget
skall hava fullbordats. Enligt 15 § i samma kapitel skola influtna avgifter
efter de närmare bestämmelser, som härutinnan meddelas av Konungen,
i första hand användas till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet,
som vållas genom företaget och för vilket ersättning icke blivit av vattendomstolen
bestämd, så ock till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet.
I den män medlen förslå därtill, må de ock användas för tillgodoseende av
annat ändamål beträffande den bygd, som beröres av företaget, såsom jordbrukets
främjande, särskilt genom jords torrläggning, eller beredande av tillgång
till elektrisk kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri
eller eljest för befolkningens behov.
Bestämmelserna om bygdekraft (4 kap. 1—4 §§) innebära i korthet, att vattenbyggnadens
ägare är pliktig att för tillgodoseende av kringliggande bygds
behov av kraft till användning i hantverk, småindustri eller lantbruk eller till
belysning eller uppvärmning tillhandahålla intill 1/10 av den årliga kraftmängd,
som kan med det installerade maskineriet bliva uttagen. Kraften skall
av den berättigade uttagas antingen vid kraftstationen eller, där det lämpligen
kan ske, å ägaren tillhörig ledning. Ersättning för kraften skall givas med
det belopp, som motsvarar ägarens självkostnad med tillägg av 2 % å anläggningskapitalet.
Leverans av kraft skall dock icke ske förrän saken prövats
efter särskild ansökan från bygdekraftsberättigads sida.
Enligt bestämmelserna örn kungsådra i 1 kap. 5—13 §§, vilka gälla endast
i fråga örn de större vattendragen i landet, kan en strömfallsägare under närmare
angivna villkor bliva förpliktad att för ett allmänt ändamål utan ersättning
avstå viss vattenmängd.
I förevarande sammanhang må vidare allenast erinras örn de angående nyprövning
och Kronans lösningsrätt i 4 kai», givna föreskrifterna.
Med anledning av vissa uttalanden i motionen torde ytterligare böra nämnas
några stadganden i ersättningskapitlet, nämligen 9 kap. 8, 10 och 48 §§.
I 8 § stadgas, att vid avgörande om och i vilken mån skada tillskyndas någon
genom företag eller åtgärd enligt vattenlagen hänsyn skall tagas jämväl
till skada eller lidande av annan beskaffenhet än rent ekonomisk (exempelvis
förlust av skönhetsvärde). 13 § innehåller bestämmelser örn skyldighet folden,
som berättigats att tillgodogöra sig annan tillhörig vattenkraft att såsom
ersättning härför leverera kraft. Enligt 48 § slutligen skall ersättning som
regel beräknas till fulla värdet och hälften därutöver, då fråga är örn ersättning
bland annat för fiskeverk, för mark, vartill äganderätt avstås, ävensom
för skada å mark till följd av vattenuppdämning eller annan ändring i vattenståndsförhållandena
samt för fiske eller skada därå.
Såsom framgår av det sagda torde vattenlagens bestämmelser i stor utsträckning
taga hänsyn till kravet att skydda mera allmänna intressen. Frågan
huruvida förekommande bestämmelser äro tillräckliga för att i skälig
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35; bilagar.
29
grad giva kompensation för de skador och olägenheter av allmän natur, som
må tillåtas och som ofta torde förorsakas av större vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar, är naturligtvis mycket svår att besvara med hänsyn till
de många olika synpunkter, som här kunna anläggas, och blir till sist att avgöra
genom en skälighetsprövning.
Vad först angår den i motionen särskilt berörda frågan om regleringsavgifterna
vill jag understryka däri angivna synpunkter rörande önskvärdheten av
ett större hänsynstagande till förhållanden i avseende å hela det vattendrag
eller vattensystem som regleras. Ofta är det så att vid bedömandet av ett särskilt
företag för sig några större ingrepp på intressen av mera allmän natur
icke kunna anses föreligga. Betraktas däremot den inverkan flera företag i
samma vattendrag eller vattensystem i sin helhet utöva på befolkningens levnadsomständigheter,
naturen m. m., kan denna inverkan kanske te sig mera
allvarlig. I motionen givet uppslag att bestämma regleringsavgiften och principerna
för dess användande på annat sätt än nu är fallet torde måhända
vara värt beaktande. I avsaknad av uppgifter örn användningen av redan influtna
regleringsavgifter och av material för bedömande av frågan, huruvida
de genom regleringsavgifter vunna medlen visat sig vara otillräckliga för att
giva skälig kompensation för skada och olägenheter genom regleringar, är det
icke möjligt att göra något bestämt uttalande i ämnet, och framläggandet av
en utredning i nu berörda hänseenden vore därför av värde.
Vidkommande härefter ifrågasatt behov av ändring i bestämmelserna örn
bygdekraft må framhållas, att dessa i flera hänseenden visat sig vara otillfredsställande,
i det de giva alltför liten ledning vid besvarandet av en mängd
uppkommande frågor, varigenom vid rättstillämpningen ojämnheter och
orättvisor lätt kunna uppstå. Nämnda förhållande har nog också i viss mån
bidragit till den ytterst ringa användning, som bygdekraftsinstitutet fått. Såvitt
mig är bekant har hittills endast ett mål med saklig prövning av ansökningar
örn utbekommande av bygdekraft förekommit vid vattendomstol,
nämligen ett vid Västerbygdens vattendomstol på hösten 1927 anhängiggjort
och den 28 april 1941 avgjort mål örn erhållande av dylik kraft från Trollhätte
kraftverk. Med hänsyn till den mångfald av svårlösta problem, som där
uppstodo, ifrågasattes det emellertid om icke en överenskommelse mellan
parterna vore att föredraga. Underhandlingar härom inleddes och vunno resultat
i stort sett. Avtalen mellan Kungl, vattenfallsstyrelsen såsom kraftverksägare,
å ena, och de olika bygdekraftsberättigade, å andra sidan, inneburo
i princip att vattenfallsstyrelsen skulle lämna vederbörande viss rabatt å
de eljest tillämpade krafttaxorna. Varje part skulle stå sina rättegångskostnader.
Här må i fråga örn bygdekraftsbestämmelserna och dess tillämpning endast
pekas pä en sak. Stadgandet alt kraftverksägaren skall vara skyldig tillhandahålla
intill 1/10 »av den årliga kraftmängd, som kan med det installerade
maskineriet bliva uttagen» vållar stora svårigheter redan vid fastställandet
av denna kvotdel. Den årliga kraftmängden — jag utgår nu ifrån att med
»årlig kraftmängd» icke torde kunna förstås effektstorleken — kan ju nämligen
sägas bestå dels av primakraft, tillgänglig året örn, och dels sekundakraft,
uttagbar allenast under vissa tider alltifrån exempelvis elva månader
ned till en månad av året. Vidare skiljer man på dag- och nattkraft. Skillnaden
i värde på dessa olika slag av kraft är icke ringa. Den enligt ovan stadgade
maximala kvoldelen av den årliga kraftmängden torde sålunda knappast
kunna sägas vara entydigt bestämd i så måtto alt denna kvotdel kan re
-
30
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35; bilagor.
presentera ett högst olika relativt värde för olika kraftverk, beroende i främsta
rummet på dess utbyggnadsgrad i förhållande till den tillgängliga vattenmängden.
Att uppmärksamma i detta sammanhang är förhållandet, att bygdekraftsbehovet
till stor del torde vara sådant att för dess tillgodogörande erfordras
prima kraft och dagkraft. Då det skulle föra för långt att här närmare
ingå på nu berörda problem eller på alla de övriga spörsmål, som uppställa
sig vid praktisk tillämpning av bygdekraftsbestämmelserna, tillåter jag mig
att härutinnan hänvisa till följande i Svenska vattenkraftföreningens publikationer
tryckta bidrag till bygdekraftsinstitutets belysning, nämligen av advokaten
Otto R. Alrutz rörande »Synpunkter på bygdekraftinstitutet» (publikation
nr 204 eller 1928: 4), av advokaten Jan Otto Alrutz angående »Hur bestämmes
procenten för bygdekraft?» (nr 333 eller 1940: 9) samt av byråchefen
Fr. Malm örn »Målet angående leverans av bygdekraft från Trollhätte
kraftverk, avdömt av Västerbygdens vattendomstol den 28 april 1941, jämte
några reflexioner med anledning av detta mål» (nr 341 eller 1941:7). Den
frågan kan ställas örn överhuvud institutet bör bibehållas i sin nuvarande utformning
eller örn icke i stället andra utvägar böra prövas för att bereda möjligheter
för befolkningen inom den bygd, varom fråga kan vara i det särskilda
fallet, att erhålla kraft för skäliga kostnader.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får jag därför såsom min mening
uttala, att en utredning ifråga örn regleringsavgifterna torde kunna vara motiverad
och att jag livligt tillstyrker en utredning angående bygdekraftsinstitutet.
Vid en utredning i nämnda avseenden må emellertid hänsyn i erforderlig
grad tagas till hela komplexet av bestämmelser i vattenlagen till förmån för
intressen av samhällelig och allmän natur. Detta torde nämligen vara av vikt
för en riktig avvägning av förhållandet mellan de allmänna och enskilda intressen,
som kunna vara förknippade med företag av här ifrågavarande slag.
Man får ej heller bortse från det faktum att även vattenkraftens utnyttjande
på ett rationellt sätt är ett samhälleligt intresse av stor betydelse. Det
måste tillses, att kraftföretagen icke bliva så betungade med förpliktelser, att
detta förhållande kan verka hämmande på utvecklingen inom kraftförsörjningens
område eller medföra en höjning av kraftpriset för konsumenterna i
gemen.
Vänersborg den 16 februari 1942.
NILS LINDBERG.
Bilaga F.
Till Andra Lagutskottet.
Svenska Vattenkraftföreningen har bereus tillfälle avgiva yttrande över
motion nr 74 av herr Hedlund i Östersund m. fl. angående utredning örn ändring
av vattenlagens stadganden om bygdekraft och regleringsavgifter. Föreningen
får med anledning härav vördsamt anföra följande.
Motionen syftar ytterst till en omprövning av den redan i samband med
vattenlagens tillkomst grundligt utredda frågan hur nyttan av en vattenkraft
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35; bilagor.
31
anläggning eller en sjöreglering skall fördelas mellan å ena sidan bygden, där
kraftverket eller sjöregleringsmagasinet är beläget, och å andra sidan kraftföretaget
och därigenom indirekt dess konsumenter, antingen dessa äro att
finna inom vederbörande bygd eller i helt andra landsdelar. Enligt vattenlagen
regleras bygdens och kraftföretagets inbördes förhållande i stort sett
sålunda. Alla av kraftföretaget åsamkade skador skola ersättas, flertalet ersättningar
utgå med en förhöjning med hälften utöver fulla värdet av skadan.
Ägaren av större kraftanläggning är vidare skyldig att mot i vattenlagen
fastställd ersättning efter ansökan tillhandahålla av vattendomstolen bestämt
kraftbelopp till bygden. För sjöregleringsföretag utgår en årlig regleringsavgift,
som i första hand är avsedd att användas för att förebygga, minska
eller gottgöra skada eller olägenhet, för vilken vattendomstolen icke bestämt
någon ersättning, men som i den mån medlen förslå därtill även må användas
för jordbrukets främjande, elektrifiering eller eljest för befolkningens behov.
Regleringsavgifterna innebära således till den del som icke tages i anspråk
för framtida skadereglering, att en företagare enligt vattenlagen har
större skyldigheter vid genomförandet av en sjöreglering än vid utbyggandet
av en kraftanläggning.
Skyldigheten för ägare av större vattenkraftverk att tillhandahålla kraft åt
kringliggande bygd har tillkommit för att inom bygden skapa en kraftreserv
för dess behov. Vid tiden för vattenlagens tillkomst befarade man nämligen
på en del håll, att ägare av större kraftverk skulle vilja för egna syften disponera
all kraft, så att vederbörande bygd bleve lottlös. Bygdekraftinstitutet ansågs
också kunna bli i viss mån prisreglerande. Såsom motionärerna framhållit,
har erfarenheten emellertid sedermera visat, att de kraftbelopp, som av
vattendomstolarna reserverats för bygdens behov, ej visat sig eftersökta. Härvidlag
torde av motionärerna omnämnda leveranser av ersättningskraft till
de ursprungliga fallägarna icke varit avgörande utan den omständigheten,
att bygderna kring de större kraftverken erhållit kraft till rimligt pris och på
gängse villkor, varför behov ej förelegat att utnyttja den för dem reserverade
bygdekraften. I det veterligen enda fall, där bygdekraft nu utgår, hade de
bygdekraftsberättigade redan innan detta institut anlitades erhållit kraft från
samme kraftleverantör enligt taxor, som allmänt ansetts vara låga i jämförelse
med normalt tillämpade enhetstaxor.
Även örn vattendomstolarna enligt motionärernas förmodan men i motsats
till föreningens erfarenhet skulle fastställa ett lägre bygdekraftsbelopp i sådana
fall då ersättningskraft skall utgå, bör en dylik omständighet ej minska
möjligheterna för den övriga befolkningen att örn den så önskar abonnera på
bygdekraft. Det kan nämligen knappast förutsättas, att mottagare av ersättningskraft
under dylika omständigheter skulle vara berättigade att abonnera
på bygdekraft, vars storlek fastställts med hänsyn till att deras kraftbehov
redan täckts genom ersättningskraft.
Motionärerna uttala, att gällande bestämmelser rörande bygdekraft uppenbarligen
ej tillgodose det avsedda syftet. De måste då avse ett annat syfte än
som uttalades, då vattenlagen antogs. Enligt denna skall bygdekraften uttagas
vid kraftstationen eller, där så lämpligen kan ske, å ägaren tillhörig ledning.
Sistnämnda bestämmelse tillkom under riksdagsbehandlingen av lagförslaget,
varvid särskilt angavs, att bygdekraftförbrukarna mot ersättning .skulle
få använda sig av företagets ledningar från kraftverket ned till bygden. Däremot
uttalades icke, att kraftföretaget skulle vara skyldigt bygga ledning till
en avnämare av bygdekraft eller att denne skulle befrias från alt gälda en mot
32
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35; bilagor.
kraftöverföringen svarande ökning av krafthyran. Enligt föreningens uppfattning
kan det icke heller vara rimligt att ålägga ägare av kraftverk att utan
kostnad tillhandahålla ledningar för tillgodoseende av bygdekrafthehov och
därigenom i detta avseende ställa bygdens befolkning i gynnsammare ställning
än alla andra kraftabonnenter i landet. En översyn av bygdekraftbestämmelserna
i detta avseende synes därför ej böra ifrågakomma.
Föreningen vill i detta sammanhang erinra örn att någon oelektrifierad
bygd ej finnes vid den egentliga Indalsälven, där storkraftverken äro belägna.
Älvdalen har elektrifierats från dessa eller i allmänhet redan före dessas tillkomst
genom lokala mindre kraftföretag, sorn nu genom tillskottsleveranser
från storkraftverken få möjligheter till ökad kraftavsättning. Däremot finnes
på sina håll i de stora skogsområdena på ömse sidor om älven oelektrifierad
spridd bebyggelse, som med hänsyn till sitt ringa kraftbehov ej kan
bära kostnaderna för erforderliga ledningar från älvdalen. Vid ett par av de
nu reglerade källsjöarna finnes också oelektrifierad bygd. Denna ligger ännu
på betydande avstånd från färdiga storkraftverk, men det torde icke vara
uteslutet att det största området, som är beläget vid Kallsjön, skall kunna erhålla
kraft från det under utförande varande storkraftverket i Järpströmmen.
Motionärerna önska att regleringsavgifterna skola normaliseras eller rent
av utan behovsprövning fastställas vattendragsvis till visst belopp per utvunnen
hästkraft, varigenom avgiften skulle få karaktären av accis. En sådan
åtgärd skulle verka mycket godtyckligt. Nuvarande latitud för regleringsavgifterna,
lägst tio öre och högst tre kronor per i medeltal uttagbar hästkraft,
är vid men ger möjlighet att för varje strömfall avpassa avgiften efter
de mycket växlande förhållanden som kunna råda. Enligt vattenlagen skall
vid avgiftens bestämmande hänsyn tagas till: den större eller mindre förändring
av vattenstånds- och avrinningsförhållanden och den olägenhet eller
fördel, vilken uppkommer för den kringliggande bygden, den större eller
mindre kostnad, som är förenad med företaget, samt regleringsföretagets ekonomiska
betydelse för varje särskilt strömfall. Samma förhållanden synas
även böra påverka en normaliserad beräkning. 1 motsatt fall riskeras med
nyssnämnda växlande förhållanden, att regleringsavgifterna i särskilda fall
kunna bliva prohibitiva, vilket ju icke torde vara avsikten. Största trygghet
mot en sådan eventualitet vinnes örn vattendomstolarna med sin erfarenhet
örn de lokala förhållandena liksom hittills få fastställa regleringsavgifterna
inom i lagen fastställda gränser.
Regleringsavgifterna behöva icke tagas i anspråk för täckande av utgifter
för oförutsedda skador och olägenheter under de första feni till tolv åren efter
den fastställda tiden för företagets utförande. Ersättning kan nämligen härvidlag
erhållas direkt från regleringsföretaget, om skadan anmäles till vattendomstolen
inom denna tid. Det är föga sannolikt, att skador och olägenheter
icke skulle visa sig härunder och därför föga sannolikt, att regleringsavgifterna
behöva anlitas för utgifter, föranledda av oförutsedda skador och
olägenheter. Skulle ändock efter de första årens utgång oförutsedda skador
och olägenheter yppa sig och vad som då återstår av tidigare inbetalda regleringsavgifter
jämte vad därefter kan beräknas inflyta icke vara tillräckligt
för att täcka det i anledning härav erforderliga beloppet, kan i regel icke
återstå mer än åtta år, i allmänhet avsevärt mindre, innan regleringsavgifterna
efter den första 20-årsperiodens slut kunna justeras av vattendomstolen
och erforderliga medel sålunda erhållas. All hittillsvarande erfarenhet talar
för att regleringsavgifterna icke blott skola visa sig tillräckliga för bestri
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35; bilagor.
33
dande av oförutsedda skador utan även lämna ett betydande överskott för
tillgodoseende av de allmännyttiga ändamål, som omtalas i vattenlagen.
Motionärerna referera även uttalade farhågor för att Jämtlands län skulle
bli mindre lockande för turismen genom att sjöarna bli reglerade och vattenfallen
utbyggda. Föreningen vill därtill erinra, att även kraftverken ha visat
sig vara stora turistattraktioner innan i nuvarande situation och av skyddshänsyn
besök ej kunde tillåtas. Härom vittna de stora skaror av kanske främst
ungdom, som under de gångna åren besökt exempelvis Krångede kraftverk
och med största intresse tagit del av anordningarna vid ett modernt kraftverk.
Beträffande det av motionärerna omnämnda förslaget att ersätta regleringsavgiften
med en till länet utgående accis, vill föreningen framhålla, att
därigenom mera direkt anges syftet att på länet överföra en större del av vinsten
av ett regleringsföretag, vilken annars skulle tillfalla kraftföretagen och
dessas abonnenter såväl inom som utom länet. Regleringsavgiften i den mån
den ej kommer till användning för direkt eller indirekt skadereglering har
samma ändamål. Bakom kraven på kompensation för svårbedömliga samhälleliga
och allmänna skador ligger sålunda en oro hos länets befolkning att
bliva lottlös, när till hela landets gagn den jämtländska vattenkraften utnyttjas.
Härvidlag är det mänskligt, örn man överskattar företagarnas vinst och
underskattar egna fördelar. Dessa äro som längre fram kommer att visas mycket
betydande.
Föreningen vill icke bestrida, att vattenkraftindustrien i Indalsälven och
avnämarna av kraften ha betydande fördelar av genomförda regleringar. Däremot
kan föreningen icke dela den uppfattningen, att den genom regleringarna
ökade krafttillgången i regel kunnat förvärvas utan förhöjd köpeskilling
för naturkraften. De latenta regleringsmöjligheterna voro säkerligen en
bidragande orsak till att kraftintresset tidigt inriktades på Indalsälven med
förbigående av den ur regleringssynpunkt väsentligt sämre Ljusnan. Naturkraften
i Indalsälven fick på detta sätt tidigt ett högt penningvärde just beroende
på att tidpunkten för dess utnyttjande låg relativt nära i tiden på grund
av de goda regleringsmöjligheterna. Tidigare köpeskillingar voro visserligen
oftast nominellt lägre än de nuvarande, men inräknar man räntekostnaderna
under de år de inköpta vattenfallen legat oanvända skall man för många av
dem finna, att de i dag stå köparna till ungefär samma höga pris per hästkraft
som senare inköpta vattenfall, vilkas prissättning ännu mera markant
påverkats av de goda sjöregleringsmöjligheterna. Föreningen vill även erinra
om att vinsterna av de norrländska sjöregleringarna, när de t. ex. angivas i så
och så många milj. kilowattimmar, icke äro några nettovinster. Betydande
kapital lia måst nedläggas i form av höga naturkraftpris, kostnader för regleringsdammar
och rensningar, skador och intrång av olika slag, fiskeavgifter,
regleringsavgifter samt kostnader för kraftverksbyggnader för att taga hand
örn de genom regleringarna ökade vattenmängderna.
På grund av Jämtlands läns läge i del inre av landet och härav betingade
höga fraktkostnader har den industriella utvecklingen i länet varit svag. Industrien
svarar i Sverige normalt för omkring tre fjärdedelar av deli totala
kraftförbrukningen, men i Jämtland är behovet av industrikraft jämförelsevis
obetydligt och länets rika krafttillgångar mäste för att överhuvudtaget bli
utnyttjade överföras antingen till det industriellt mera utvecklade kustlandet
eller lill sydligare kraftfattiga provinser. T. o. m. länets största industri bär
icke behov av mer än en elei av sin krafttillgång ulan försäljer kraft söderut.
1 Östersund, som i jämförelse med flertalet svenska släder har en mycket stor
Dih (tuff lill rik fida f/ens protokoll 1012. 0 sami. 2 avd. Nr Sfi, 3
34
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35; bilagor.
energiförbrukning per invånare för borgerliga behov, har energiförsörjningens
utveckling tryggats genom att Östersunds Elektriska AB. är delägare i
kraftverket vid Kattstrupeforsen. Dennas utbyggnad har genom Vattenfallsstyrelsens
medverkan kommit till stånd väsentligt mycket tidigare än eljest
hade blivit fallet, vilket enbart har varit till gagn för staden och länet. Från
det under byggnad varande kraftverket i Järpströmmen ha upplåtarna av
vattenkraften utöver betydande kontant köpeskilling betingat sig ersättningskraft
till ett värde av omkring två milj. kronor, vilken kraft står till förfogande,
så snart kraftverket, vilket de säkerligen icke själva mäktat utföra, blivit
färdigt.
Enligt motionärerna skulle fördelarna för bygden av kraftutbyggnader och
sjöregleringar i stort sett inskränka sig till de arbetstillfällen som beredas befolkningen
under en jämförelsevis kort byggnadstid samt till de i och för sig
betydande skatteobjekt, som de stora kraftverken och i viss män även regleringsdammarna
utgöra för de särskilda kommuner dit de förläggas. Förespråkarna
för de jämtländska kraven ha naturligt nog icke haft anledning att
i detta sammanhang närmare ingå på vad dessa arbetstillfällen och skatteobjekt
kvantitativt betyda för ifrågavarande bygder. Bifogade utredning av
civilingenjör Erik Upmark visar emellertid, att de äro högst betydande. Under
tioårsperioden 1931—1940 utbetalades sålunda vid kraftverksbyggen och sjöregleringsarbeten
i löner och för körslor och virke sammanlagt 25 milj. kronor
och därav enbart under år 1940 6,5 milj. kronor. För fyraårsperioden
1941—1944 kunna motsvarande utbetalningar uppskattas till i medeltal 7
milj. kronor per år. Avlöningar till driftspersonalen vid häri ingående åtta
storkraftverk beräknas år 1944 komma att uppgå till en milj. kronor per år
och avlöningen till den för reparations- och underhållsarbeten erforderliga
personalen till samma belopp. På grund av kraftverkspersonalens relativt
säkra anställningsförhållanden kommer den genom egna skatter att fullt bidraga
till egen anpart i kostnaden för skol- och sjukhusväsen m. m., varför
kraftföretagens egna skatter bliva en direkt nettoinkomst för kommun och
landsting m. m. För 1944 komma dessa åtta kraftverk att betala uppskattningsvis
2/3 milj. kronor i kommunal, landstings- och vägskatt.
Under byggnadstiden för Krångede kraftverk i Ragunda socken var index
för det till inkomstskatt taxerade beloppet i socknen 131 mot 79 som samtidigt
medeltal för flertalet socknar i Jämtland. Under byggnadstiden för
Stadsforsens kraftverk i Fors socken voro motsvarande tal för Fors och övriga
socknar 199 resp. 124. Enbart på grund av kraftverksbyggnadsverksamheten
kan den till kommunal inkomstskatt taxerade inkomsten i länet beräknas
ökad med 3—4 milj. kronor per år under perioden 1941—-1944, motsvarande
3—4 % av den totalt till inkomstskatt taxerade inkomsten i länet.
De större kraftföretagen betala i Ragunda socken 36 % och i Fors socken
28 % av kommunalskatten. Utdebiteringen i dessa socknar, kronor 6: 50, är
också lägst i länet. Även inom andra socknar komma kraftföretagen vid 1944
års slut att spela en liknande roll. De åtta storkraftverkens totala taxeringsvärde
kan då förväntas bli av storleksordningen 100 milj. kronor, motsvarande
inemot 30 % av totala antalet skattekronor för länets skattepliktiga
fastigheter år 1940. Exklusive eventuell rörelsevinst skulle kraftverkens och
personalens skattekronor då bli av storleksordningen 60.000 å 70.000 skattekronor,
svarande mot omkring 13 % av alla socknarnas och 9 c/o av länets
samtliga skattekronor under år 1940.
Från och med i år betalas i regleringsavgift enbart för Torröns första och
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35; bilagor.
35
andra reglering omkring 14.000 kronor årligen. För samtliga nu permanent
och provisoriskt reglerade sjöar komma regleringsavgifterna sannolikt att per
år gå till mångdubbelt detta belopp.
Även om dessa framtidssiffror endast kunna representera ungefärliga uppskattningar,
visa dock deras storleksordning, att länet tack vare kraftverksindustrien
tillföres ekonomiska värden i en omfattning som för länet som helhet
är av väsentlig betydelse. Mycket av den oro, som nu vållas av kraftutbyggnaderna
och sjöregleringarna i Jämtland, skulle enligt föreningens uppfattning
stillas, om man ville göra klart för sig vad dessa reellt betyda för länets
ekonomiska liv.
I 1918 års vattenlag avväges enligt föreningens mening på ett lyckligt sätt
förhållandet mellan å ena sidan kraft- och sjöregleringsföretagen och å den
andra de lokala intressen, som beröras av dessa företags tillkomst. De inkomster,
som av företagen stadigvarande tillföras kommun och landsting äro
också mycket betydande. Under sådana förhållanden kan föreningen jämväl
under åberopande av vad förut anförts icke finna den av motionärerna begärda
utredningen påkallad.
Stockholm den 14 mars 1942.
SVENSKA VATTENKRAFTFÖRENINGEN
CARL KLEMAN.
Erik Upmark.
Bilaga G.
P, M. rörande de jämtländska kraftanläggningarnas betydelse
för bygdens ekonomi.
Talesmän för Jämtland ha på senare tid i olika sammanhang krävt att
länet skulle få större nytta än hittills av den inom länet utvunna vattenkraften.
Man har därvid påpekat, att kraften vid de senast tillkomna eller under
utbyggnad varande anläggningarna så gott som uteslutande är avsedd att
utnyttjas i sydligare trakter av landet och därför sagt sig, att bygden och
länet i stort sett endast få två fördelar av kraftanläggningarna, nämligen
arbetstillfällen under en jämförelsevis kort byggnadstid samt skatteobjekt
i fortsättningen.
Förespråkarna för de jämtländska kraven ha naturligt nog icke haft anledning
att i detta sammanhang närmare ingå på vad dessa arbetstillfällen
och skatteobjekt kvantitativt betyda för ifrågavarande bygder. Den i det
följande refererade undersökningen har tillkommit för att få denna och närliggande
frågor något närmare belysta.
Utredningen har begränsats att omfatta större vattenkraftutbyggnader och
sjöregleringsarbeten efter år 1930. Tidigare funnos endast ett fåtal medelstora
och större vattenkraftanläggningar i länet: Äggfors träsliperi i Mörsils
socken, Hissmofors kraftverk i Rödöns socken samt Hammarforsens kraft
-
36
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35; bilagor.
verk i Ragunda socken, varjämte sjön Hotagen var det enda större regleringsmagasinet.
Senare har emellertid en hel serie stora vattenkraftanläggningar
och sjöregleringsarbeten utförts eller påbörjats inom länet, särskilt i
samband med den forcerade vattenkraftutbyggnaden i landet under senare
delen av trettiotalet och början av fyrtiotalet, vilken till väsentlig del ägt rum
i Jämtland (tabell 1).
Tabell 1.
Effekt, kW resp. Arbetena
Anläggning Socken
(ntr.=ntvidgni3g)
Vattenkraftverk.
Järpströmmen
Undersåker
109.500 kW
sept.
1939
1944
Hissmofors IV
Rödön
utv.
37.800 »
1937
1941
Kattstrupeforsen
Ås och Aspås
36.000 »
okt.
1939
1941
Midskogsforsen
Lit och Stugun
90.000 »
nov.
1941
1944
Krångede
Ragunda
70.000 >
fehr.
1931
juli
1936
utv.
35.000 »
1937
1938
»
35.000 »
1939
1942
Gammelängsforsen
Ragunda
42.600 >
1941
1943
Hammarforsen
Ragunda
utv.
26.000 »
jan.
1939
febr.
1941
Stadsforsen
Fors
90.000 >
1935
mars
1940
S:a
571.900 kW
Sjöregleringar.
Torrön
Kall
715 milj. m3
juli
1935
1936
utv.
490 » >
1937
1940
Stora och Lilla
Rensjön (provisor.) Åre och Kall
85 » »
1940
1940
Juveln (provisor.) Kall
235 » »
sept.
1940
1941
Anjan ( >
) Kall
143 > »
1940
1941
Kallsjön ( »
) Kall
132 » >
1940
1941
Näckten ( »
) Hackås-Näs
145 » »
1941
Storsjön
Rödön m. fl.
1.250 > >
1938
1941
S:a 3.195 milj. ms
Av kraftverksbyggena ligger Järpströmmen ovanför och övriga sju nedanför
Storsjön. Dammen för Hissmofors kraftverk och Storsjöns reglering är
gemensam. Alla övriga reglerade sjöar ligga ovanför Storsjön och, med
undantag av Näckten, i fjälltrakter i Kall och Åre socknar.
Penningutbetalningar under byggnadstiden.
Kraftverksbyggenas penningutbetalningar inom bygden gå i första hand
till de vid bygget direkt sysselsatta. I orten uppköpes vidare virke och sandoch
stenmaterialier och utföras körslor av olika slag.
Omfattningen av dessa penningutbetalningar vid förut omnämnda anläggningar
framgår av tabell 2. Den alldeles övervägande delen av angivna
årssummor är baserad på direkta uppgifter från vederbörande byggherrar
och entreprenörer. För ett par av de mindre anläggningarna ha uppskattningar
måst göras, men de fel, som kunna ha inkommit härigenom, äro
oväsentliga i jämförelse med totalbeloppen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35; bilagor.
37
Tabell 2.
Miljoner kronor utbetalade vid jämtländska kraftanläggningar för:
År
Arbetslöner
Körslor
Virke
Samma
1931
0,49
0,02
0,05
0,56
1932
0,79
0,02
0,12
0,93
1933
0,82
0,05
0,09
0,96
1934
1,61
0,06
0,26
1,93
1935
1,98
0,07
0,19
2,24
1936
1,43
0,11
0,20
1,74
1937
1,86
0,31
0,19
2,36
1938
3,44
0,46
0,28
4,18
1939
3,24
0,47
0,22
3,93
1940
5,31
0,69
0,46
6,46
20,97
2,26
2,06
25,29
Det är således väsentliga belopp som på detta sätt utbetalats inom Jämtlands
län. I medeltal under en tioårsperiod ha således per år utbetalats i
arbetslöner över 2 milj. kronor och för körslor och virke vardera över
200.000 kronor. Beloppen ha ökats år från år till sammanlagt 6,5 milj. kronor
år 1940.
För de redan färdigställda kraftverken kan man notera, att de vid kraftverksbyggena
utbetalade arbetslönerna uppgått till 70—80 kr/kW turbineffekt
vid de helt nybyggda stationerna och till 35—45 kr/kW turbineffekt
vid de utvidgade verken. Körslorna ha i bägge fallen varierat mellan 3 och
11 kr/kW och det inköpta virket mellan 4 och 9 kr/kW.
överslagsvis kan hela det i tabell 1 anförda byggnadsprogrammet för
kraftverkens del vid tidigare prisnivå beräknas motsvara över 40 milj. kronor
i arbetslöner på byggnadsplatsen, 4 å 5 milj. kronor körslor och 4 milj.
kronor virke och andra i orten inköpta byggnadsmaterialier. Medräknas
även sjöregleringsmagasinen skulle penningutbetalningarna under byggnadstiden
även utan framtida dyrtidstillägg således bli av storleksordningen
50—55 milj. kronor för hela byggnadsprogrammet. Härav hade 25 milj.
kronor utbetalats före 1940 års slut. För 1941 och de följande tre åren kan
man således för återstående delen av utbyggnadsprogrammet i medeltal
räkna med utbetalningar uppgående till ca 7 milj. kronor per år.
Avlöningar till driftspersonalen m. m.
Den sammanlagda avlöningen till den för driften erforderliga personalen
vid de åtta kraftverken i tabellen kan beräknas komma att uppgå till i runt
tal en miljon kronor per år. Avlöningarna till den personal, som under årens
lopp blir erforderlig för reparations- och underhållsarbeten, torde i medeltal
för en följd av år även komma att uppgå till en miljon kronor.
För avlöning av den fåtaliga personalen vid regleringsdammarna åtgår
jämförelsevis mindre belopp.
Skatter.
Skatterna till kommun och landsting samt vägskatten för de tre största
kraftverken i drift uppgingo år 1940 till 245.000 kronor. Med samma skattebelopp
per kilowatt installerad turbineffekt skulle dessa skatter för samtliga
åtta kraftverk i tabell 1 komma att uppgå till två tredjedels milj. kronor.
Även för regleringsdammarna betalas skatt. Totalbeloppen äro emellertid
avsevärt mindre än för kraftverken.
38
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35; bilagor.
Återverkningar på det ekonomiska livet.
Kraftföretagens utbetalningar.
Av de betydande penningbelopp, som kraftföretagen ge ut i bygden under
anläggningarnas byggnadstid, gå en del ut ur länet igen, bl. a. i form av
penningförsändelser från anställda, som lia sina hem utanför länet. Men
även dessa anställda måste använda en väsentlig del av sin inkomst inom
länet. Antalet anställda, som äro mantalsskrivna utom länet är vidare jämförelsevis
litet att döma av uppgifter från två större byggen. Procenttalet
uppgick i medeltal för ett bygge under hela byggnadstiden till 14 °/o och
under första byggnadsåret vid ett annat till 23 %. Man synes med ledning
härav kunna räkna med att en mycket väsentlig del av utbetalda löner
kommer att användas inom länet. Uppskattningsvis synes man kunna räkna
med minst 80 å 90 %>.
Det ökade penningtillflödet till bygden avspeglar sig i tn allmän höjning
av den ekonomiska standarden. Den till kommunal inkomstskatt taxerade
inkomsten påverkas även mycket påtagligt av ett större kraftverksbygge
under byggnadstiden, fig. I1. Sålunda låg index för inkomstskattetaxeringen
under åren 1932—1936 för flertalet socknar i Jämtland 21 °/o under 1930
års värde, men för Ragunda socken 31 °/o över detsamma. Anledningen härtill
är att tillskriva Krångede kraftverksbyggnad, som under åren 1931—
1935 pågick för fullt. Även under åren 1938—1940 kan ett dylikt inflytande
på inkomstskattetaxeringen skönjas av de pågående utvidgningarna vid
Krångede och Hammarforsen. Arbetena voro ej så omfattande och följaktligen
ej heller inverkan på taxeringen. Inkomstindex för Fors socken hade
före 1937 i stort sett följt medelvärdet för flertalet socknar i länet, men steg
å.ten 1937—1940 på grund av byggnadsarbetena vid Stadsforsen till en
nivå, som låg 75 % högre än medeltalet för flertalet socknar. För industrisocknen
Rödön sjönk inkomstindex från 1930 alltmera under medelvärdet
för flertalet socknar i länet fram till år 1938. Arbetena vid Hissmofors kraftverk
ha bidragit till att differensen sedermera minskat. Det är även möjligt,
att den i grannsocknarna Aspås och Ås i synnerhet för år 1940 konstaterade
förhöjningen av index i förhållande till medelvärdet för flertalet socknar i
länet även kan tillskrivas byggnadsverksamheten vid Hissmofors samt Kattstrupeforsen.
Inom de två andra på fig. 1 berörda socknarna, Kall och Undersåker,
har byggnadsverksamheten t. o. m. 1939 icke varit av sådan omfattning,
att den direkt avspeglat sig i den fram till 1940 förda indexserien
för den till kommunal inkomstskatt taxerade inkomsten.
Både för Ragunda och Fors socknar finnes åtskilliga års jämförelsematerial
mellan beloppet av utbetalningar vid kraftverksbyggen och till kommunal
inkomstskatt taxerad inkomst. En analys av detta material har antytt,
att en krona utbetalad arbetslön vid kraftverksbygget det ena året, året
därpå motsvaras av en till kommunal inkomstskatt taxerad inkomst, som
är 60—70 öre högre än den som sannolikt skulle ha förefunnits, om kraftverksbygget
icke funnits. Örn detta ungefärliga samband äger generell giltighet,
vilket förefaller sannolikt, skulle man kunna räkna med att enbart
byggnadsarbetena för det nuvarande arbetsprogrammet skulle tillföra länet
en ökning av den till kommunal inkomstskatt taxerade inkomsten av 3—4
milj. kronor per år under vart och ett av åren 1941—1944. Vad detta bety
-
1 Här utesluten.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35; Utägor.
39
der för de närmast berörda socknarna står i öppen dag. Även för länet som
sådant blir denna ökning icke betydelselös. Den motsvarar 3—4 % av den
totalt till kommunal inkomstskatt taxerade inkomsten i länet år 1940 (92
milj. kronor). f
På samma sätt kan man räkna med att avlöningarna till personal för drift
och reparationer vid samtliga åtta kraftverk kommer att för all framtid ge
länet en ökning av den till kommunal inkomstskatt taxerade inkomsten,
uppgående till inemot 2 % av den taxerade inkomsten 1940.
Kraftanläggningarnas taxeringsvärde.
Taxeringsvärdena inom flertalet socknar i Jämtland ha endast stigit obetydligt
under perioden 1930—1940, fig. 21. Jämförelsevis betydande stegringar
ha emellertid förekommit i Rödöns socken (Hissmofors utvidgning),
Kall socken (Torrön) och Undersåker (inga kraftverk) samt procentuellt
mycket stora stegringar i Ragunda socken 81 °/o (Krångede samt Hammarforsens
utvidgning) samt Fors socken 254 % (Stadsforsen).
Inom flertalet jämtlandssocknar utgör taxeringsvärdet för »annan egendom»,
till vilken kraftverken räknas, endast ca en sjättedel av totala taxeringsvärdet,
men inom vattenkraft- och industrisocknarna stiger procenttalet
enligt tabell 3 till 65—80 %>.
Tabell 3.
Taxeringsvärde å “annan egendom*
Procent av totala
milj. kr. taxeringsvärdet
Ragunda socken .................... 21,7 (70 %>)
Fors » 18,5 (81 %>)
Rödön » 6,5 (65 °/o)
Undersåker » 6,0 (65 °/o)
Kall » 1,1 (28 »/o)
Ås » 0,8 (23 »/o)
Aspås» .....................0J5(ll %)
Summa »annan egendom» i dessa socknar 54,9 (66 %>)
Taxeringsvärde miljoner kronor
Jordbruksfastighet Annan egendom Summa
7 kraftverkssocknar .............. 28,2 (34 %>) 54,9 (66 °/o) 83,1
Alla övriga socknar utom Frösön 193,7 (83 °/o) 40,4 (17 °/o) 234,1
De sju kraftverkssocknarna ha således redan nu ett taxeringsvärde för
annan egendom, som är större än i övriga socknar tillsamman. Tendensen
kommer att bli än mera påtaglig under de närmaste åren, sedan de nu påbörjade
kraftverksbyggnaderna färdigställts och åsatts taxeringsvärden.
Ännu så länge ingå nämligen några större kraftverksvärden endast i taxeringssiffrorna
för Ragunda, Fors och Rödöns socknar.
Fig. 31 visar ökningen av taxeringsvärdet för annan egendom dels i var
och en av de sju socknarna, dels i länets övriga socknar. Ökningen i enbart
Ragunda och Fors socknar har sammanlagt varit mycket större än i hela
länet i övrigt. Utbyggnaden av vattenkraften i dessa två socknar har såle
-
1 Ilar utesluten.
40
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35; bilagor.
des sedan 1931 givit väsentligt större ökning i garantiskatteunderlaget i länet
än all annan verksamhet av icke jordbruksnatur.
Inom Ragunda socken utgör taxeringsvärdet för de större kraftverken
21,2 milj. kronor och inom Fors socken 16,5 milj. kronor, motsvarande 68
resp. 72 °/o av det totala taxeringsvärdet å fastighetsskattepliktig inkomst.
Kraftverken ha således ett dominerande inflytande på garantiskatteunderlaget
inom dessa socknar. Under förutsättning att även de övriga kraftverken
i byggnadsprogrammet äro eller komma att bliva taxerade till samma
belopp i kronor per kilowatt installerad turbineffekt, skulle de åtta storkraftverkens
totala taxeringsvärde bli 103 milj. kronor, motsvarande mer
än 26,5 % av totala fastighetstaxeringsvärdet för länets fastighetsskattepliktiga
fastigheter år 1940.
Kraftföretagens rörelsevinst.
Utöver garantiskatten kunna kommunerna i vissa fall även påräkna inkomstskatt
på sin andel av vederbörande kraftföretags rörelsevinst.
Kraftföretagens sammanlagda kommunalskatt.
Inom Ragunda kommun betalade kraftföretagen 1940 36 °/o av skatten
och inom Fors kommun 28 %. Det kan förväntas, att liknande eller högre
procenttal komma att uppnås i Undersåkers samt Ås och Aspås socknar.
Utdebitering inom kraf tverkssocknarna.
Allteftersom kraftverken med åren kommit att spela en större roll, har
utdebiteringen per skattekrona inom Ragunda och Fors socknar alltmera
kommit att underskrida medelutdebiteringen inom flertalet socknar i länet,
fig. 41, och den är nu inom Ragunda och Fors socknar lägre än inom någon
annan socken i länet (6: 50 kr).
Sammanfattning.
Vid byggnadsplatser för större vattenkraftverk och sjöregleringar i Jämt
lands län ha i arbetslöner, för körslor och för virke utbetalats 2,5 milj. kronor
per år i medeltal för åren 1931—1940 och 6,5 milj. kronor år 1940t
7,0 milj. kronor beräknas med ledning härav åtgå i medeltal per år för att
fullfölja den återstående delen av byggnadsprogrammet under åren 1941—
1944. Avlöningen till driftspersonalen vid dessa åtta kraftverk beräknas
1944 komma att uppgå till en milj. kronor per år och avlöningen till den
för reparations- och underhållsarbeten erforderliga personalen till ytterligare
en milj. kronor per år. Tre storkraftverk betalade 1940 245.000 kronor
i skatt till kommun, landsting och till vägar. Framdeles uppskattas med ledning
härav de åtta kraftverken komma att betala 670.000 kronor per år i
dylika skatter.
Krångede kraftverksbyggnad medförde en förhöjning av inkomstskatteindex
i Ragunda åren 1932—1936 till 121 (1930 = 100) mot 69 som medeltal
för flertalet socknar i Jämtland. Stadsforsens kraftverksbyggnad medförde
en inkomstskatteindex i Fors åren 1937—1940 av 199 mot 124 som
medeltal för flertalet socknar i Jämtland. På grund av kraftverksbyggnadsverksamheten
kan den till kommunal inkomstskatt taxerade inkomsten i
1 Här utesluten.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35; bilagor.
41
länet beräknas ökad med 3—4 milj. kronor per år under perioden 1941—
1944, motsvarande 3—4 °/o av den totalt till inkomstskatt taxerade inkomsten
i länet.
De större kraftföretagen betala i Ragunda socken 36 % och i Fors socken
28 °/o av kommunalskatten. Dessa socknar ha också den lägsta kommunalskatten
i länet, kr 6:50 (1940). Även inom andra socknar komma kraftföretagen
att spela en liknande roll. De åtta storkraftföretagens totala taxeringsvärde
kan 1944 förväntas bli 103 milj. kronor, motsvarande 26,5 % av
totala fastighetstaxeringsvärdet för länets fastighetsskattepliktiga fastigheter
år 1940 och 28,5 % av fastigheternas skattekronor. Om man förutsätter, att
inget kraftföretag skulle uppvisa skattepliktig rörelsevinst, blir antalet
skattekronor för kraftverken 51.500. Läggas härtill skattekronorna för personalens
inkomster av tjänst, kommer man upp till att kraftföretagen efter
sitt färdigställande direkt och indirekt skulle bidraga med mellan 60.000
och 70.000 skattekronor, svarande mot 13 °/o av socknarnas och 9 °/o av
länets samtliga skattekronor under år 1940. Det är emellertid möjligt, att
kraftföretag även i fortsättningen kunna få rörelsevinst, varigenom nämnda
siffror ökas.
Stockholm den 28 februari 1942.
ERIK UPMARK
Bilaga H.
Till Riksdagens Andra Lagutskott.
Indalsälvens Regleringsförening u. p. a. har genom skrivelse från Andra
lagutskottets sekreterare bereus tillfälle att yttra sig angående herr Hedlunds
i Östersund m. fl. motion nr 74 rörande utredning örn ändring i vissa
delar av vattenlagen.
Vi ansluta oss till vad Kungl. Vattenfallsstyrelsen och Svenska Vattenkraftföreningen
anfört i sina skrivelser till Andra lagutskottet rörande samma
motion och få därutöver vördsamt anföra följande.
Hittills ha inom Indalsälvens flodområde följande sjöar reglerats, nämligen
Torrön, Juveln, Storrensjön, Anjan, Kallsjön, Näckten, Storsjön, Hotagen
och Gesunden. Hotagens reglering genomfördes av Högbroforsens Industriaktiebolag,
och rätten till denna reglering har, sedan detta bolag trädde
i likvidation, förvärvats av Indalsälvens Vattenregleringsföretag. Enär
målet örn denna reglering anhängiggjordes före vattenlagens tillkomst, behandlades
detta mål enligt äldre lag och sålunda av vederbörande häradsrätt.
Torröns första och andra regleringar hava medgivits enligt vattenlagen,
under det att Torröns tredje reglering samt övriga här ovan angivna företag
äro medgivna enligt lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser
angående tillfällig vattenreglering, i det följande benämnd 1939 års lag.
Frågan om tillåtligheten av Storsjöns reglering har underställts Konungen,
som förklarat, att hinder icke möter mot detta företags genomförande.
Omfattningen av hittills utförda regleringar samt regleringsgränsernas
läge i förhållande till oreglerade hög- och lågvattenstånd framgår av efterBihang
till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr S5.
42
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35; bilagor.
följande tabell. I denna anges såsom exempel på regleringarnas inverkan
även de markarealer, som beröras vid de olika företagen, utom beträffande
Hotagen, för vilken sjö säkra uppgifter härom ej finnas tillgängliga.
Dämning utöver
2 tidigare normalt
högvattenatånd
Sänkning under
B tidigare normalt
lågvatten9tånd
tO
ja
So
0
«
*60
O
«
m
B
TJ
a
s
el
tu
«
2
mill. m3
e r ö r
Aker, tomt,
betean
"B
s
:*
O
har
da are
äng och
i rk
*0
«
_/ä
Cfl
har
aler
J3
£ 5
« 0
S -a -a
= S4
« ~ a
g s-
bär
Torrön
5,8
4,6
12,5
1.180
12
5
858
Juveln
1,1
5,34
8,5
270
2
1
330
Storrens jon
1,2
0,2
1,8
85
1,4
0,6
76
Anjan
3,1
4,8
9,2
210
14
4
474
Kallsjön
0
0
1,2
180
1,5
15
58
Näckten
0
1,34
1,8
145
0
0
0
Storsjön
0
0,69
2,75
1.250
68*)
240**)
330
Hotagen
k:
ca. 0,2
ca. 1,5
3,5
145
~
~
Endast vid Torrön och Anjan förekommer sålunda någon mera betydande
dämning. Vid Näckten har vattenståndet icke ens höjts över förut tillämpad
dämning, och vid Storsjön är som synes dämningsgränsen icke förlagd högre
än vid oreglerat normalt högvatten, vilket motsvarar 1,04 m under högsta
förekommande högvattenstånd. Vid övriga sjöar äro som synes dämningarna
mycket måttfulla. De överdämda arealerna äro icke stora i förhållande
till regleringarnas omfattning.
Vad särskilt inägorna beträffar, beröras dessa, såsom framgår av tabellen,
i mycket liten omfattning i förhållande till de genom regleringarna sammanlagt
vunna magasinen, vilket sammanhänger med att bebyggelsen kring
sjöarna i regel är gles. Vid Torröns reglering, som ofta åberopats i presspolemiken,
är som synes skadan på inägor ytterst obetydlig. Om också vid
Storsjön förhållandevis mer mark beröres än vid de övriga sjöarna, är den
berörda arealen likväl proportionsvis väsentligt mindre än vid flera andra
reglerade sjöar inom landet.
Motionärerna ange, att utnyttjandet av Indalsälvens flodområde för
kraftproduktionen är för företagen synnerligen förmånligt ur ekonomisk
synpunkt. Det må här erinras örn, att ett regleringsföretag skall betraktas
såsom en del av kraftverkens utbyggnad och böra behandlas såsom en delkostnad
för dessa på samma sätt som kostnaderna för exempelvis kraftverkens
maskinella utrustning. De angivna siffrorna rörande regleringsvinsten
kunna därför icke direkt användas för att bedöma regleringsföretagens
ekonomi. I stället bör den ekonomiska vinsten sammanlagt av kraftverkens
utbyggnad och sjöregleringarnas genomförande läggas till grund
vid ett dylikt bedömande.
Det må erinras om (se bilagan till Svenska Vattenkraftföreningens yttrande)
att betydande värden tillföras bygden genom kraftverken och regleringsföretagen
dels genom ökade arbetsförtjänster, varav en del för all framtid,
dels i form av skatter, reglerings- och fiskeavgifter.
*) Åker och tomt 8 har
Äng och med gräs bevuxet strandplan 60 har.
**) Åker och tomt 140 har
Äng och med gräs bevuxet strandplan 100 har.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35; bilagor.
43
Huvudparten av arbetsförtjänsterna inflyta visserligen endast under e t
begränsat antal år, men man kan i många fall räkna med att markägare i
små omständigheter tack vare dessa förtjänster kunnat gora sig skuldfria
och på så sätt fått varaktig nytta av den tillfälliga lnkomstforbattringen
I utslaget angående Torrom reglering har, ehuru det ar meddelat enil,,
vattenlagen, behandlingen av vissa frågor uppskjuta till dess okad erfarenhet
vunnits, och vid de regleringar, som tillåtits enligt 1939 ars lag, aro ersättningsfrågor
och frågor angående åtgärder till förebyggande av skada
cenora regleringarna i relativt stor utsträckning ännu icke slutbehandlade.
Avsikten har emellertid varit, att tillstånd enligt vattenlagen skall kunna
meddelas innan de provisoriska tillstånden utlöpa, och återstående frågor
angående ersättning och åtgärder komma sålunda att regleras en igt va - tenlagen inom den närmaste tiden. Därvid komma ersättningar att utdömas
eller åtgärder att föreskrivas för att förebygga även sådana skador pa vintervägar,
fiske o. dyl., vilka motionärerna beteckna såsom skador av samhällelig
och allmän art och vilka enligt deras förmenande icke skulle hilva
direkt ersatta eller kompenserade på annat sätt. . ,.
Vattendomstolen har uppdragit åt Statens Meteorologisk-Hydrografiska
Anstalt att snarast utreda frågan angående regleringarnas inverkan pa vintervägar.
På vissa platser i älvsträckorna nedanför sjöarna komma olagenheter
att uppstå, men i regel göra sig olägenheterna gällande endast under
tiden intill dess ifrågavarande forssträckor blivit utbyggda. De skador, som
uppstå, bliva, som ovan framhållits, ersatta eller neutraliserade genom åtgärder.
Genom de dämningar, som utföras vid kraftverken, bildas lugnvatten
i stället för de förut befintliga forsarna, och eftersom dessa lugnvatten
tillfrysa, kunna vintervägar numera framdragas på platser, där sådana icke
funnits förut. Redan då de nu påbörjade kraftverksbyggnaderna slutforts,
torde dessa fördelar för vintertrafiken komma att överväga de olägenheter,
som vintertrafiken fått vidkännas på andra håll och som i vederbörlig ordning
bliva ersatta. ..
Vi hava varit angelägna att i törsta hand söka finna en utväg att torebygga
skada på fisket, även om detta för oss ställer sig dyrbarare än att
lämna ersättningar, och det är var förhoppning, att detta skall lyckas i vad
gäller det egentliga nyttofisket. Utredningen om regleringarnas inverkan på
fisket har av vattendomstolen i väsentliga delar anförtrotts åt Kungl. Lantbruksstyrelsen.
Ännu torde intet hava framkommit, som ger belägg för att
fisket skall skadas i nämnvärd omfattning, än mindre gå helt förlorat. Detta
bestyrkes även av erfarenheterna från Suorvaregleringen samt av de undersökningar,
som utförts i Norge, där regleringsföretag av liknande omfattning
varit i drift sedan lang tid tillbaka. Däremot är det i manga fall
icke möjligt att förebygga skada på sportfiske.
1 syfte ätt förebygga minskning av fiskbeståndet i Torrön hava vi 1939
utfört en provisorisk fiskodlingsanstalt vid denna sjö och komma till instundande
höst att lia färdig en central fiskodlingsanstalt med betydande
kapacitet, varifrån yngel kan levereras till samtliga de reglerade sjöarna.
Vi hava även etablerat samarbete med hushållningssällskapet, i det att sällskapet
tillförsäkrats rätt att kostnadsfritt odla viss kvantitet yngel i anstalten.
Icke obetydliga avgifter skola dessutom utgå till fisket trån vattenkraften,
oell av de medel som härigenom inflyta torde betydande belopp ställas till
förfogande för fiskets förkovran inom länet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
44
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35; bilagor.
Vi kunna icke finna, att turisttrafiken påverkas ogynnsamt av de hittills
genomförda regleringarna. Under den viktigaste delen av turistsäsongen
nämligen under vintern, da snö täcker stränderna, torde det för den oinvigde
icke ens vara möjligt att avgöra örn en sjö är reglerad eller icke, och de
åtgärder, som utförts vid utloppen av sjöarna, äro icke av sådan omfattning
att de nämnvärt påverka totalintrycket. När sommarturisttrafiken börjar,
hava en del sjöar redan fyllts till dämningsgränsen, och vid de övriga
sjöarna har vattenståndet i varje fall stigit till relativt höga nivåer. Det må
i detta sammanhang framhållas, att en del sjöregleringar inverka gynnsamt
ur skönhetssynpunkt. Exempel härpå äro Siljan i Dalälven och Storsjön i
Indalsälven. Båda dessa sjöar fyllas snabbt under vårfloden till dämningsgränsen
och härefter hålles vattenståndet högt och jämnt under sommaren
och hösten. Pa sa sätt döljas de sterila stränderna, och många markägare
vid Storsjön hava redan uttalat sin tillfredsställelse häröver.
Motionärerna framhålla som anmärkningsvärt, att åtskilliga bygder, som
äro belägna kring Indalsälven eller kring dess reglerade källsjöar, sakna
elektrisk belysning, och anföra detta som skäl för revidering av vattenlagens
bestämmelser angående bygdekraft. Vi hänvisa i detta avseende till
skrivelserna från Kungl. Vattenfallsstyrelsen och Svenska Vattenkraftföreningen,
varav framgår, att det icke är brist på tillräcklig mängd kraft till
skäligt pris utan i stället de höga kostnaderna för kraftledningarna som är
orsaken härtill.
Motionärerna yrka även ändring av vattenlagens bestämmelser angående
regleringsavgifter. Hittills bär sådan avgift endast utdömts vid Torröns
forsta och andra regleringar. För dessa regleringsföretag skola regleringsintressenterna
fr. o. m. innevarande år utbetala årligen sammanlagt kr.
13.764: . För övriga nu genomförda regleringar torde regleringsavgifter
komma att utdömas inom de närmaste tva arén, och då dessa regleringars
sammanlagda magasinsrymd uppgår till mer än dubbla magasinsrymden
vid Torrons första och andra regleringar, bör man räkna med att redan
efter ett par år högst betydande belopp komma att ytterligare utgå. Härtill
komma efter ännu några år regleringsavgifter för nu påbörjade och planerade
regleringsföretag.
Det må här framhållas, att den omständigheten att vissa regleringar först
genomförts enligt 1939 års lag icke kommer att medföra att regleringsavgifterna
börja utgå vid senare tidpunkt än om ansökan om reglering från
början behandlats enligt vattenlagen, utan snarare tvärtom.
Det finnes intet skäl räkna med att regleringsavgifterna i nämnvärd utsträckning
skola behöva tagas i anspråk i anledning av skada, som icke
blivit reglerad eller bevakad i vattendomstol på sätt och inom tid som i
2:24 vattenlagen föreskrives för oförutsedd skada. Den tid, inom vilken sådan
skada kan anmälas hos vattendomstolen, blir nämligen på grund av
lagens stadgande eller domstols utslag så rundligt tilltagen, att det är högst
sannolikt, att oförutsedda skador, om sådana finnas, visa sig inom samma
tids utgång och föranleda skyldighet för vattenregleringsföretaget att betala
ersättning eller bestrida kostnader utan att regleringsavgifterna behöva
anlitas. I allmänhet lära också efter utgången av tiden för anmälning av
oförutsedda skador endast några få år förflyta före den tid, då regleringsavgifternas
belopp kunna justeras. Att regleringsavgifterna icke behöva tagas
i anspråk i anledning av oförutsedda skador, gäller i all synnerhet vid
de inom Indalsälven genomförda regleringsföretagen, där vattendomstolen
Andra lagutskottets utlåtande Nr 35; bilagor.
45
enligt överenskommelse mellan sökande och vederbörande sakägare icke
kommer att slutgiltigt behandla frågan angående regleringens inverkan på
flottning, vintervägar och utvältning förrän erfarenhet vunnits. Vid Torröns
reglering har dessutom, ävenledes enligt överenskommelse, föreskrivits, att
regleringens inverkan på fisket skall bedömas först då resultatet föreligger
av nu hos Kungl. Lantbruksstyrelsen pågående utredningar.
Vi kunna ej finna, att det för närvarande föreligger behov att ändra ifrågavarande
bestämmelser i vattenlagen. Om en utredning härom likväl skulle
anses önskvärd, bör den icke lämpligen verkställas under en tid då all tillgänglig
arbetskraft bör anlitas i arbeten med att förstärka landets beredskap,
i all synnerhet som de företag och organisationer, som svara för landets
kraftförsörjning, i likhet med vad fallet är inom så många övriga
verksamhetsområden, hava pålagts betydligt större arbetsuppgifter än de
planerats för i fredstid
Stockholm den 14 mars 1942.
INDALSÄLVENS REGLERINGSFÖRENING U. P. A.
N. JAKOBSON
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr S5.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1942:312 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i 4 kapitlet vattenlagen m. m. a1 i texten