Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk, dels ock i ämnet väckta motioner.

1942-06-11 · 28 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 28 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1942:39, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk, dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

1

Nr 39.

Ankom till riksdagens kansli den 11 juni 1942 kl. 6 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk,

dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 maj 1942 dagtecknad proposition, nr 275, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under

åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,

föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Finnes å brukningsdel odlad jord till en vidd överstigande ett hektar, skall

uppsikt hållas däröver att brukningsdelen ej vanhävdas, vare sig därigenom

att jorden så vanskötes, att dess avkastningsförmåga äventyras, eller därigenom

att nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll.

2 §.

Till vanhävd är ej att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, om med

hänsyn till dennas naturliga beskaffenhet eller belägenhet eller annan omständighet

det måste anses olämpligt att där driva jordbruk.

Ej heller skall den omständigheten att byggnad bortföres eller lämnas utan

underhåll anses såsom vanhävd, om byggnaden till följd av förändringar i

driften av jordbruket eller på grund av sådan sammanslagning av brukningsdelar,

som medför väsentliga fördelar för jordbruksdriften, eller ock av annan

dylik anledning blivit obehövlig; dock må, om i sammanslagningen ingår

brukningsdel, som avses i lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å

vissa jordbruk, å sådan brukningsdel befintlig byggnad, som genom sammanslagningen

blivit obehövlig, bortföras eller lämnas utan underhåll en
Bihang

till riksdagens protokoll 19i2. 9 sami. 2 avd. Nr 39.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

dast såvida brukningsdelarna till beskaffenhet eller omfattning äro sådana,

att först genom deras sammanslagning uppkommer jordbruk, därav brukaren

kan erhålla sin huvudsakliga bärgning.

3 §•

För avhjälpande av vanhävd som avses i denna lag är ägaren av brukningsdelen

ansvarig, dock att, om brukningsdelen brukas av annan än ägaren, ansvarigheten

för avhjälpande av vanhävd av jorden åvilar brukaren.

Att i vissa fall ansvarigheten för avhjälpande av vanhävd kan åvila annan

än i första stycket sägs, därom stadgas i 8 § andra stycket samt 10 §

första och andra styckena.

4 §•

Den i denna lag föreskrivna uppsikten skall utövas av de enligt lagen den

27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk tillsatta jordbrukskommissionerna.

5 §•

Där på grund av inkommen anmälan eller eljest jordbrukskommissionen

finner skälig anledning antaga att å brukningsdel förekommer vanhävd, åligger

det kommissionen att verkställa utredning i ärendet.

Finner kommissionen erforderligt att syn företages å brukningsdelen eller

påkallas syn av den, som enligt 3 § första stycket är ansvarig för avhjälpande

av vanhävden, skall sådan syn hållas av tre gode män, vilka efter

framställning av kommissionen skola av länsstyrelsen utses bland dem som

i orten äro valda till nämndemän, ägodelningsnämndemän eller gode män

vid lantmäteriförrättning. En av synemännen må, där så finnes lämpligt, i

stället vara lantbruksingenjör eller tjänsteman hos hushållningssällskap eller

egnahemsnämnd. Synemännen skola å stället undersöka förhållandet samt

däröver snarast möjligt och senast inom fjorton dagar efter erhållet förordnande

till kommissionen avgiva redogörelse jämte förslag till de åtgärder, som

för vanhävdens avhjälpande må finnas nödiga.

6 §.

Finner jordbrukskommissionen efter övervägande av den utredning som

förebragts, att å brukningsdelen föreligger vanhävd, skall kommissionen omedelbart

söka med den, som är ansvarig för avhjälpande av vanhävden,

träffa skriftlig överenskommelse, varigenom denne åtager sig att inom viss

tid vidtaga erforderliga åtgärder till vanhävdens avhjälpande. I överenskommelsen

skola angivas de särskilda åtgärder som skola vidtagas ävensom

i fråga om varje särskild åtgärd utsättas tid, inom vilken åtgärden

skall vara verkställd. Tiden bör i allmänhet ej överstiga två år men må,

där så anses oundgängligen erforderligt, utsträckas till fyra år. Tillika må i

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

3

överenskommelsen fastställas vite, dock högst femhundra kronor, för underlåtenhet

att fullgöra överenskommelsen.

Kan överenskommelse ej träffas eller fullgöres ej åtagande i överenskommelse,

skall kommissionen utan dröjsmål anmäla förhållandet till länsstyrelsen

och därvid angiva de åtgärder, som kommissionen finner nödiga för vanhävdens

avhjälpande.

7 §•

Har anmälan jämlikt 6 § andra stycket skett, skall länsstyrelsen höra den,

som är ansvarig för avhjälpande av vanhävden, samt, örn denne påkallar

syn enligt 5 § andra stycket och sådan syn tidigare icke hållits eller länssty-''

reisen eljest finner anledning därtill, förordna om syn. Länsstyrelsen skall därefter

föreskriva de åtgärder, som erfordras för vanhävdens avhjälpande, samt

förelägga den, som är därför ansvarig, för en var av åtgärderna viss tid, inom

vilken åtgärden skall vara verkställd. Tiden bestämmes i enlighet med vad

i 6 § första stycket sägs. Länsstyrelse må i fråga om byggnadsbeståndet å

brukningsdelen ej föreskriva andra åtgärder än sådana, som äro oundgängligen

nödvändiga för att å brukningsdelen skola finnas byggnader av den

beskaffenhet, som fordras för jordbrukets ändamålsenliga bedrivande. Har

i överenskommelse som avses i 6 § första stycket fastställts vite, må länsstyrelsen,

om skäl därtill föreligga, utdöma vitet.

Försittes tid som i första stycket nämnts, äger länsstyrelsen på yrkande

av jordbrukskommissionen giva det nya föreläggande ifråga om vanhävdens

avhjälpande, som med avseende å brukningsdelens skick då må finnas

erforderligt.

Vid meddelande av föreläggande enligt denna paragraf äger länsstyrelsen

fastställa vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet till efterrättelse

ävensom fälla till sådant vite.

8 §•

Vad i 5 7 §§ stadgats äger ej tillämpning, där den för vanhävden ansvarige

finnes vara pa grund av medellöshet eller annan giltig orsak urståndsatt

att avhjälpa vanhävden.

Föreligger fall som i första stycket sägs och är fråga örn vanhävd av jorden

å brukningsdel som brukas av annan än ägaren, äger jordbrukskommissionen,

därest ägaren kan antagas vara i stånd att avhjälpa vanhävden,

mot denne företaga ingripande enligt denna lag på samma sätt som örn han

vore brukare.

9 §•

Då för säkerställande av sådd eller skörd å brukningsdel så är oundgängligen

nödvändigt, må efter anmälan av jordbrukskommissionen länsstyrelsen

förordna att för nämnda ändamål nödig åtgärd skall verkställas genom

kommissionens försorg. Innan sådant förordnande gives, skall länsstyrelsen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

bereda brukaren tillfälle att yttra sig i ärendet, såvida det utan märklig

tidsutdräkt kan ske. Kostnaden för åtgärden skall förskjutas av allmänna

medel och slutligen gäldas av brukaren.

10 §.

Har brukningsdel varit föremål för syn varom ovan sagts eller har, utan

att syn förekommit, överenskommelse om avhjälpande av vanhävd enligt

6 § första stycket träffats eller föreläggande enligt 7 § första eller andra

stycket meddelats och överlåter ägaren därefter äganderätten till brukningsdelen

till annan, medför överlåtelsen icke befrielse för överlåtaren från

•den ansvarighet för den vid synen befintliga eller med överenskommelsen

eller föreläggandet avsedda vanhävden, som före överlåtelsen åvilat honom,

där ej jordbrukskommissionen finner anledning befria honom från ansvarigheten.

Annan brukare än ägaren vare även efter det brukningsrätten upphört

ansvarig för verkställandet av sådan åtgärd till avhjälpande av vanhävd,

som det på grund av överenskommelse eller föreläggande ålegat honom

att vidtaga, där han ej av jordbrukskommissionen befrias från ansvarigheten.

Innehavare av jord är skyldig tåla att annan, som är ansvarig för avhjälpande

av befintlig vanhävd, vidtager de åtgärder å brukningsdelen som

därför erfordras.

Vad i första och andra styckena här ovan stadgats angående den ansvarighet

för vanhävd, som åvilar förutvarande ägare eller brukare, medför

ej inskränkning i den ansvarighet för vanhävden, som jämlikt denna lag

må åligga annan.

11 §•

Vite, som ådömes enligt denna lag, tillfaller kronan och må i händelse av

bristande tillgång till dess gäldande ej förvandlas till frihetsstraff.

12 §.

För syneförrättning skola synemännen njuta ersättning av allmänna medel

enligt vad särskilt stadgas.

Har överenskommelse enligt 6 § första stycket eller föreläggande enligt

7 § första eller andra stycket ägt rum, är den, vilken avhjälpandet av vanhävden

enligt överenskommelsen eller föreläggandet åligger, där ej särskilda

skäl till annat föranleda, skyldig att gälda kostnaden för syn, som på

grund av stadgandet i 5 § andra stycket eller 7 § första stycket företagits

i ärendet.

13 §.

Brukningsdel må tagas i anspråk för bostadsändamål eller för beredande

av plats för industriell anläggning eller i annat liknande syfte; dock må

detta, då fråga är örn brukningsdel, som avses i lagen den 27 juni 1927

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

5

angående uppsikt å vissa jordbruk, icke ske, med mindre länsstyrelsen efter

jordbrukskommissionens hörande prövar det nödigt.

Prövas i andra fall än i 2 § andra stycket avses synnerliga skäl föreligga,

att brukningsdel sammanslås med annan, äger länsstyrelsen efter jordbrukskommissionens

hörande tillåta att byggnad, som genom sammanslagningen

blir obehövlig, bortföres eller lämnas utan underhåll.

14 §.

Klagan över beslut, som enligt denna lag meddelas av länsstyrelse, må

föras hos Konungen genom besvär, vilka skola hava inkommit till jordbruksdepartementet

före klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden

erhöll del av beslutet.

Har länsstyrelse meddelat sådant förordnande som avses i 9 § gånge

förordnandet i verkställighet utan hinder av klagan över detsamma.

15 §.

Vad i denna lag finnes stadgat skall ej äga tillämpning beträffande bruk->

ningsdel som tillhör kronan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling, och skall äga

giltighet till och med den 30 juni 1947; dock att, om under nämnda tid

överenskommelse rörande vanhävds avhjälpande enligt 6 § träffats eller

föreläggande enligt 7 § meddelats, lagen även efter den 30 juni 1947 skall,

i fråga örn brukningsdel som överenskommelsen eller föreläggandet avser,

gälla intill dess i överenskommelsen eller föreläggandet angivna åtgärder vidtagits.

Så länge denna lag äger gällande kraft, skola lagen den 27 juni 1927 (nr

287) angående uppsikt å vissa jordbruk samt lagen den 25 juni 1909 (nr

57 s. 13) angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland, Dalarne och Värmland,

sistnämnda lag i de fall den på grund av övergångsbestämmelserna till

lagen den 27 juni 1927 fortfarande kunnat tillämpas, med de undantag nedan

angivas icke vinna tillämpning.

Bestämmelserna i 4 § lagen den 27 juni 1927 skola fortfarande tillämpas.

Örn före den nya lagens trädande i kraft jämlikt lagen den 25 juni 1909 eller

lagen den 27 juni 1927 anhängiggjorts talan om föreläggande att avhjälpa

vanhävd, skall den lag, på grund varav denna talan anhängiggjorts, fortfarande

vinna tillämpning i avseende å sådan talan intill dess den blivit slutligen

avgjord. Syn, som företagits enligt 5 § lagen den 27 juni 1927, så ock

överenskommelse enligt 6 § första stycket och föreläggande, som skett enligt

7 § samma lag, skola hava samma verkan som om synen, överenskommelsen

eller föreläggandet skett enligt den nya lagen. Detsamma gäller även beträffande

syn, överenskommelse och föreläggande, som skett enligt lagen den

25 juni 1909.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Den nya lagen skall ej äga tillämpning med avseende å jord, varå redan

vid lagens ikraftträdande jordbruket var fullständigt förfallet, och ej heller,

såvitt angår ägarens ansvarighet för avhjälpande av vanhävd å brukningsdel,

som genom avtal, träffat före nämnda tidpunkt, är till annan upplåten

med nyttjanderätt på sådana villkor, att brukaren icke i händelse av brukningsdelens

vanvårdande kan skiljas från nyttjanderätten; dock att lagen

även i nu nämnda fall skall tillämpas, därest vid lagens ikraftträdande lagen

den 25 juni 1909 eller lagen den 27 juni 1927 var tillämplig å brukningsdelen.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagen den

25 juni 1909 eller lagen den 27 juni 1927, skall hänvisningen i stället avse

denna lag.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft sju i

anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionerna i första kammaren

nr 257 av herr Andersson, Alfred, och nr 261 av herr Bengtsson m. fl.

samt motionerna i andra kammaren nr 363 av herr Hansson i Skediga, nr

367 av herrar Carlström och Boman, nr 368 av herrar Nilson i Spånstad och

Svensson i Ljungskile, nr 369 av herr Lundell och nr 370 av herr Janson i

Frändesta m. fl.

I motionerna 1:257 och 11:368, vilka äro likalydande, hemställes — under

framhållande bl. a. att 2 § andra stycket i den föreslagna lagen borde erhålla

samma lydelse som 3 § andra stycket i lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt

å vissa jordbruk — att riksdagen vid behandling av propositionen måtte

besluta sådan ändring av Kungl. Maj:ts förslag, att de i motionerna anförda

synpunkterna bleve tillgodosedda.

I motionerna I: 261 och II: 370, vilka äro likalydande, yrkas, att riksdagen

vid behandling av propositionen måtte beakta de i motionerna anförda synpunkterna

samt att utskottet måtte utarbeta nödiga författningsändringar.

I motionerna anföres bl. a. följande:

Vi anse alltså för vår del, att sådan ändring skulle vidtagas i förevarande

lagförslag, att föreskrifterna örn uppsikt över byggnaders hävd utgå. Såsom

konsekvens därav följer att gällande uppsiktslag bör bibehållas i vad den avser

byggnader å därav berörda brukningsdelar.

Skulle riksdagen icke godtaga ett sådant ändringsyrkande, anse vi det dock

nödvändigt att första paragrafen gives sådan lydelse, att uppsikt å byggnader

endast må hållas, när anledning föreligger till ingripande med anledning av

jordbrukets vanhävd. Om jordbruket är väl hävdat finnes det med den föreslagna

provisoriska lagens syfte icke någon som helst anledning att separat

vidtaga åtgärder mot bristfälliga byggnader. I själva lagtexten bör sålunda utsägas

att endast smärre förbättringsåtgärder må kunna åläggas, dock blott i

fråga om ekonomibyggnader och därvid ej i större omfattning än att därigenom

skadeverkningar å inbärgad gröda eller husdjur förhindras.

För så vitt riksdagen principiellt skulle godtaga bestämmelser om uppsikt

även å byggnader, måste vi emellertid framhålla angelägenheten av att de

därav berörda grupperna minskas i antal genom en höjning av arealgränsen

från ett till två hektar. Härigenom skulle avskiljas sammanlagt 25 procent av

antalet brukningsdelar i landet. Den av kontrollen berörda odlade arealen

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

7

skulle däremot endast nedgå med 3.8 procent. Detta skulle innebära en avsevärd

minskning i uppsiktsmyndighetens arbete.

Motionen II: 363 utmynnar i ett yrkande, att riksdagen måtte besluta dels

att byggnader måtte undantagas från den föreslagna lagens tillämpningsområde

och dels att lagen måtte tillämpas även på fastigheter, som tillhöra

kronan.

I motionen II: 367 hemställes, att riksdagen vid behandlingen av propositionen

måtte besluta att bestämmelserna om byggnadernas hävd måtte utgå

ur lagens allmänna avfattning men bibehållas för jordbruk, som avses i 1927

års uppsiktslag, och att den lägsta gränsen för brukningsdel, som skall falla

under lagen, sättes vid odlad jord överstigande två hektar, samt att vederbörande

utskott måtte vidtaga de omredigeringar av lagtexten som föranledas

av sålunda framställda yrkanden.

I motionen 11:369 yrkas, att riksdagen måtte avslå propositionen.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i propositionen framlagda

förslaget, ävensom i fråga örn de skäl, motionärerna andragit till stöd för

sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i detta

utlåtande, hänvisa till propositionen och motionerna.

I skrivelse den 17 maj 1941 (nr 236) anhöll riksdagen, under åberopande

av andra lagutskottets utlåtande nr 17, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa

skyndsam utredning angående en provisorisk lagstiftning mot vanhävd med

giltighet tills vidare under rådande krisförhållanden, därvid de i utskottets

motivering angivna synpunkterna borde beaktas, ävensom för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Den 20 juni 1941 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet

att tillkalla dels en utredningsman för verkställande av utredning

rörande utvidgad vanhävdslagstiftning m. m., dels ock högst fem sakkunniga

personer att med utredningsmannen deltaga i överläggningar i ämnet. Med

stöd av detta bemyndigande tillkallades dels den 20 juni 1941 häradshövdingen

N. Wihlborg såsom utredningsman, dels ock den 27 augusti 1941 ledamoten

av riksdagens första kammare lantbrukaren O. L. Tjällgren i Multrå

samt ledamöterna av riksdagens andra kammare lantbrukarna G. K Pettersson

i Hällbacken, A. Nilsson i Steneberg och S. Janson i Frändesta ävensom

godsägaren K. Klinker i Månstorp att såsom sakkunniga deltaga i överläggningar

rörande den ifrågasatta lagstiftningen.

Med skrivelse den 27 februari 1942 har utredningsmannen överlämnat promemoria

med förslag till utvidgad vanhävdslagstiftning (SOU 1942: 5). I

promemorian har intagits ett särskilt yttrande av en av de sakkunniga, herr

Janson, vari denne anmält, att han i vissa hänseenden vore av skiljaktig

mening. Över promemorian lia utlåtanden avgivits av lantbruksstyrelsen,

egnahemsstyrelsen, statens livsmedelskommission, samtliga länsstyrelser,

jordbrukskommissioner och hushållningssällskaps förvaltningutskott ävensom

Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens folk och småbrukarnas

riksförbund.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39-

Gällande bestämmelser m. m.

Den nu gällande lagstiftningen angående uppsikt över vissa jordbruk leder

sitt första ursprung från det betänkande som år 1904 avgavs av den s. k.

norrlandskommittén. Av denna kommitté framlagda förslag ledde till antagande

av bland annat lagen den 25 juni 1909 örn arrende av viss jord å landet

inom Norrland och Dalarna (den norrländska arrendelagen) och lagen

samma dag angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarna (norrländska

uppsiktslagen). I samband med 1927 års reform av arrendelagstiftningen

tillkom den nu gällande lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående

uppsikt å vissa jordbruk.

1927 års uppsiktslag gäller för hela riket men har i likhet med vad förhållandet

var med 1909 års uppsiktslag fått karaktären av ett komplement till

den gällande sociala arrendelagstiftningen, vilken innehålles i dels norrländska

arrendelagen eller, såsom den numera sedan dess tillämplighetsområde

utvidgats betecknas, lagen om arrende av viss jord å landet i Norrland och

vissa delar av Svealand, och dels de i allmänna nyttjanderättslagen intagna

bestämmelserna om jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda

jordägare. Lagen vänder sig således endast mot vanhävd å dylika jordägare

tillhöriga fastigheter av en viss storleksordning, nämligen i de delar av riket,

där norrländska arrendelagen är gällande, brukningsdelar, som innehålla

högst 25 hektar odlad jord och minst 4 hektar inrösningsjord, samt i riket

i övrigt brukningsdelar, som innehålla minst 4 och högst 25 hektar odlad

jord. Uppsiktslagen är, såvitt angår brukningsdel, som är utarrenderad, i regel

tillämplig endast beträffande nödiga byggnader.

Vid flera tillfällen sedan lagens tillkomst har inom riksdagen väckts fråga

om mer eller mindre omfattande ändringai i ifrågavarande lagstiftning. I utredningens

betänkande (sid. 15—24) har lämnats en redogörelse härför, till

vilken utskottet får hänvisa.

Utredningens förslag.

Utredningens förslag innebär i huvudsak följande.

Under den tid den nuvarande krisen varar skall gällande uppsiktslag ersättas

av en ny lag av provisorisk karaktär. I lagförslaget har vanhävdsbegreppet

i huvudsak lämnats orubbat. Den skillnad har dock gjorts i förhållande

till gällande uppsiktslag, att vanhävd enligt förslaget förklarats

skola anses vara för handen, då jordbruket så vanskötes att dess avkastningsförmåga

äventyras (1 §). I nuvarande lag sägs, att vanhävd föreligger,

då jordbruket så vanskötes, att dess vidmakthållande äventyras. Enligt förslaget

skall till vanhävd ej hänföras nedläggande av jordbruk å äga, som

på grund av sin naturliga beskaffenhet, belägenhet eller annan omstän
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

9

dighet är olämplig för jordbruk (2 § första stycket). Denna bestämmelse är

något mildare än motsvarande föreskrift i 1927 års uppsiktslag. Ej heller

skall såsom vanhävd anses den omständigheten, att byggnad bortföres eller

lämnas utan underhåll, om byggnaden blivit obehövlig till följd av sådan

sammanslagning av brukningsdelar, som medför väsentliga fördelar för jordbruksdriften.

Även detta stadgande är mindre strängt än motsvarande i gällande

uppsiktslag. I lagförslaget har emellertid därjämte upptagits ett stadgande

av innebörd, att bestämmelsen i 1927 års lag i sistberörda hänseende

skall gälla oförändrad, därest i sammanslagningen ingår brukningsdel, som

avses i nämnda lag (2 § andra stycket).

Vanhävdslagstiftningens tillämplighetsområde har i förslaget väsentligen

utsträckts. Lagstiftningen avses sålunda skola gälla för alla kategorier jordägare

med undantag av kronan (1 och 17 §§). I fråga om storleken av de fastigheter,

som skola falla under lagen, har föreslagits, att lagen skall vara tilllämplig

å brukningsdel med odlad jord till en vidd överstigande en hektar

(1 §). Lagen skall tillika vara tillämplig å en fastighet vare sig den brukas av

ägaren själv eller av annan enligt upplåtelse från ägaren eller av annan grund.

Enligt lagförslaget har ansvarigheten för vanhävd i fråga om byggnaderna

lagts å brukningsdelens ägare och ansvarigheten för vanhävd å jorden i första

hand å brukaren (3 §). Under vissa förhållanden kan dock ansvarigheten

för vanhävden av jorden å en fastighet, som brukas av annan än ägaren, läggas

å denne (11 §). «*

Uppsikten över efterlevnad skall liksom för närvarande handhavas av

jordbrukskommissionerna (4 §). Då på grund av inkommen anmälan eller

eljest jordbrukskommission finner skälig anledning antaga att å brukningsdel

förekommer vanhävd, skall kommissionen på sätt den finner lämpligt

verkställa utredning i saken. Sådan utredning kan verkställas genom att

kommission förordnar örn syn å brukningsdelen av tre gode män, vilka skola

utses bland dem som i orten äro valda till nämndemän eller till ägodelningsnämndemän

eller till gode män vid lantmäteriförrättning. En av synemännen

må, där så finnes lämpligt, i stället vara lantbruksingenjör, jordbrukskonsulent

eller vandringsrättare (5 §).

För den händelse jordbrukskommissionen efter övervägande av den utredning

som kan hava förebragts finner, att å brukningsdelen föreligger vanhävd,

skall kommissionen omedelbart söka med den, som är ansvarig för avhjälpande

av vanhävden, träffa skriftlig överenskommelse, varigenom han

åtager sig att inom viss tid vidtaga erforderliga åtgärder till vanhävdens avhjälpande.

I överenskommelsen skola angivas de särskilda åtgärder som skola

vidtagas ävensom i fråga örn varje särskild åtgärd utsättas tid, inom vilken

åtgärden skall vara verkställd. Tiden bör i allmänhet bestämmas till högst

två år men må, där så anses oundgängligen erforderligt, utsträckas till fyra

år. Kan överenskommelse ej träffas eller fullgöres ej åtagande i sådan överenskommelse,

skall kommissionen utan dröjsmål anmäla förhållandet till

länsstyrelsen och därvid angiva de åtgärder, som kommissionen linner nödiga

för vanhävdens avhjälpande. Innan sådan anmälan göres, skall kommissio
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

nen ha föranstaltat om syn å brukningsdelen, där syn förut icke hållits (6 §).

För att få ett snabbare förfarande till stånd har i lagförslaget i stället för

domstol länsstyrelsen insatts såsom den myndighet, som har att meddela föreläggande

rörande vanhävdens avhjälpande (6 och 7 §§). Tiden inom vilken

åtgärd till vanhävdens avhjälpande bör vara vidtagen bör i regel bestämmas

till högst två år; där så anses oundgängligen erforderligt må den dock utsträckas

till fyra år (6 och 7 §§). Fullgöres ej överenskommelse eller eftersättes

åtgärd som förelagts är påföljden i regel dagsböter (9 §). För framtvingande

av verkställigheten av givet föreläggande må länsstyrelsen i vissa

fall förelägga vite (7 §).

Där den för vanhävden ansvarige på grund av medellöshet eller annan giltig

orsak är urståndsatt att avhjälpa vanhävden skall ingripande enligt lagen

däremot icke ske. Föreligger sådant fall och är fråga om vanhävd av jorden

å brukningsdel som brukas av annan än ägaren, äger jordbrukskommissionen,

därest ägaren kan antagas vara i stånd att avhjälpa vanhävden, mot denne

företaga ingripande på samma sätt som om han vore brukare (8 §). Då

det för sådd eller skörd å brukningsdel finnes oundgängligen nödvändigt, må

efter anmälan av jordbrukskommissionen länsstyrelsen förordna, att för

nämnda ändamål nödig åtgärd skall verkställas genom kommissionens försorg.

Kostnaden för åtgärden skall förskjutas av allmänna medel och slutligen

gäldas av brukaren (10 §).

I övrigt ansluter sig lagförslaget i stort sett tili. gällande bestämmelser i

ämnet.

Utredningen har rörande behovet av en utvidgad vanhävdslagstiftning —

efter att lia lämnat en redogörelse för vissa av utredningen från jordbrukskommissionerna

inhämtade statistiska uppgifter örn förekomsten av vanhävd

m. m. (sid. 25—28) — anfört i huvudsak följande.

Det torde vara givet att av utredningen inhämtade uppgifter angående vanhävd

å fastigheter, som icke falla under 1927 års uppsiktslag, ingalunda

fullständigt avspegla det verkliga förhållandet i det hänseende varom fråga

är. Då det ligger i sakens natur, att jordbrukskommissionerna icke kunna

ha erhållit kännedom om alla de fall av vanhävd av jordbruksfastigheter,

som i verkligheten förekommit, lärer det kunna antagas att vanhävdsfallen

varit icke obetydligt flera än de av kommissionen uppgivna. Härmed är dock

ingalunda sagt att vanhävd av jordbruk är en vanlig företeelse i vårt land;

något sådant har ej heller gjorts gällande vare sig i de i riksdagen väckta

motioner, som föranlett riksdagens hemställan örn den förevarande utredningen,

eller från annat håll. Tager man så i betraktande att enligt senast

tillgängliga jordbruksräkning, som avser år 1937, i landet finnes 307,319

brukningsdelar med en åkerareal över 2 hektar, omfattande 96.2 procent av

landets åkerareal, som angives till 3,731,038 hektar, framgår det att, även om

vanhävdsfallen äro betydligt flera än de omförmälda, det dock i allt fall är

en mycket ringa del av landets jordbruksjord, som är uppenbart vanhävdad.

Frågan är då, örn en så föga omfattande vanhävd kan anses göra en allmän

vanhävdslagstiftning mera motiverad nu än före kristidens inträdande.

Det kan visserligen knappast påstås att den vanhävd av jordbruksjord,

som faktiskt är till finnandes, kan ha någon större betydelse för folkförsörjningen.

Men å andra sidan kan det icke bestridas, att med nu rådan
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

11

de krav på största möjliga produktion av inhemska jordbruksalster det

gäller att utnyttja den odlade jorden till det yttersta. Härav följer att vanhävden,

även om den ej är av större omfattning, icke kan anses betydelselös

utan bör i största möjliga utsträckning avhjälpas och motverkas. En

annan omständighet som också bör beaktas är den kritiska uppmärksamhet,

som varje fall av vanhävd, särskilt under nu rådande kristid, i regel

väcker. Allmänhetens inställning mot vanhävden är under rådande krisläge

en annan än under normala förhållanden på det försörjningspolitiska området.

Helt naturligt väcker det berättigad harm att, då knapphet råder på

de flesta jordbruksprodukter, en möjlighet att framställa sådana uppenbart

försummas. På detta det psykologiska området har säkerligen en eventuellt

utvidgad vanhävdslagstiftning sitt största värde. Ingripande mot vanhävd

å en fastighet torde också kunna förväntas verka uppryckande på jordbruket

även å kringliggande brukningsdelar, där vanvård möjligen hotar.

Antagas kan härjämte att blotta förekomsten av en lag, som möjliggör ingripande

mot så gott som all vanhävd, kommer att ha fördelaktiga verkningar

på åtskilliga dåligt skötta jordbruk och på detta sätt motverka att en begynnande

vanskötsel fortskrider till uppenbar vanhävd. Vidare torde lagen

såsom en önskvärd biverkan i flera fall föranleda att odlad jord, som innehaves

av personer vilka icke intressera sig för dess ändamålsenliga skötsel,

åter kommer i bondehand. Slutligen må framhållas att ett avhjälpande av

förefintlig vanhävd, särskilt å mindre jordbruk, även om det icke är av

större betydelse för folkförsörjningen, dock torde vara av värde såsom bidragande

till försörjningen av de familjer, som inneha ifrågakomna jordbruk.

Ett jordbruk, om det också ej är så stort att det under normala tider

kan giva en familj full bärgning, kan dock under bekymmersamma tider,

då andra försörjningsmöjligheter svika, vara en värdefull reserv att

falla tillbaka på. Med hänsyn till vad nu anförts torde icke kunna bestridas

att en utvidgad vanhävdslagstiftning kan ha en viktig uppgift att fylla.

En invändning häremot att en dylik lagstiftning skulle vara onödig på den

grund att allmänna förfogandelagen ger möjlighet för det allmänna att, där

så finnes erforderligt för folkförsörjningen, ingripa mot vanhävd å jordbruksfastigheter

torde icke ha fog för sig. Såsom andra lagutskottet vid 1941

års riksdag i sitt utlåtande anfört, är sagda lag icke tillfyllest för det ändamål

varom fråga är, i vilket hänseende särskilt må framhållas att intet sakkunnigt

organ för konstaterande av vanhävd är anvisat, och att lagens ersättningsbestämmelser

ej torde passa för fall av vanhävd.

Mot en vanhävdslagstiftning som drabbar alla jordbrukare har vidare invänts

att den på ett oberättigat sätt skulle ingripa i den fria förfoganderätt,

som plägat anses förenad med äganderätten till jord, samt innebära att jordbrukarna

ställas under elt förmynderskap, som icke existerar för andra näringsidkare.

Ehuruväl en invändning av den omförmälda innebörden numera torde åberopas

endast i undantagsfall bör det dock framhållas att den ifrågasatta utvidgade

vanhävdslagstiftningen är avsedd att rikta sig mot endast den uppenbara

och verkliga vanhävden, varför den i ingen mån kommer att drabba

sådana jordbrukare, som sköta sitt jordbruk så gott omständigheterna det

medgiva. I nuvarande kristid, då de flesta näringar på många sätt av statsmakterna

tvångsreglerats och fått sin frihet kringskuren, torde det icke kunna

med fog påstås att genom införandet av en allmän vanhävdslagstiftning beträffande

jordbruket utövarna av denna näring skulle komma i särställning i

förhållande till andra näringsidkare.

Den verkställda utredningen har således givit det resultat att en vanhävdslagstiftning

av vidsträcktare omfattning än den, som innehålles i 1927 års upp
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

siktslag, är av rådande förhållanden betingad och förty bör komma till stånd.

Det förutsattes dock att denna utvidgade lagstiftning skall ha provisorisk

karaktär. Den bör följaktligen erhålla en sådan avfattning, att den i görligaste

mån lämpar sig för de från det normala avvikande förhållanden på jordbrukets

och folkförsörjningens område, som kristiden medfört. Frågan huruvida

en vanhävdslagstiftning med bestående giltighet att träda i kraft då kristiden

upphört bör genomföras torde icke kunna avgöras endast på grundval av den

hittills verkställda utredningen, vilken endast tagit siklö på en provisorisk

vanhävdslagstiftning med giltighetstiden begränsad till kristiden.

Beträffande omfattningen av den nya vanhävdslagstiftning

e n har utredningen anfört, att någon tvekan icke torde råda därom,

att under densamma borde falla jordbruksfastigheter oavsett vem som vore

ägare. Lagstiftningen borde således gälla för alla kategorier jordägare, vilket

också syntes ha förutsatts av andra lagutskottet vid 1941 års riksdag. Undantag

borde dock göras för kronan, för vilken någon lagstiftning i det hänseende

varom fråga vore uppenbarligen icke kunde ifrågakomma.

Vidare har utredningen funnit det vara klart att lagstiftningen borde vara

tillämplig å en fastighet vare sig den brukades av ägaren själv eller av annan

enligt upplåtelse från ägaren eller av annan grund. Lagstiftningen grundade

sitt berättigande på den skada för det allmänna, som vanhävden i och för sig

medförde. Då denna skada vore densamma vem som än brukade fastigheten

krävde följdriktigheten att i fråga om möjligheten till ingripande mot vanhävd

en fastighet som brukades av annan än ägaren likställdes med en fastighet

som ägaren själv brukade. Utredningen har framhållit, att det härvidlag

icke borde förbises att den ifrågasatta utvidgade vanhävdslagstiftningen vore

avsedd att vara fullt självständig och att den icke utgjorde endast ett komplement

till gällande nyttjanderättslagstiftning.

I nu förevarande hänseende har utredningen härefter anfört följande.

Vad angår frågan örn fastigheternas storlek torde man utan vidare kunna

utgå från att de arealgränser, som gälla för 1927 års uppsiktslag, eller för fastigheter,

som falla under de sociala arrendebestämmelserna i allmänna nyttjanderättslagen,

minst 4 och högst 25 hektar odlad jord samt för fastigheter,

som falla under norrländska arrendelagen, minst 4 hektar inrösningsjord och

högst 25 hektar odlad jord, icke böra följas i den utvidgade vanhävdslagstiftning

varom nu är fråga. Det torde först och främst vara klart att det icke kan

ifrågakomma att från lagstiftningen utesluta fastigheter som innehålla över

25 hektar odlad jord. Krisårens erfarenheter lia nogsamt givit vid handen att

även dylika större fastigheter kunna vara utsatta för allvarlig vanhävd, och

givet är att produktionsmöjlighetens uppehållande å dessa fastigheter är av

större vikt för folkhushållningen än vad angår mindre fastigheter. Någon övre

arealgräns för vanhävdslagstiftningens tillämplighet bör förty icke fastställas.

Vidare synes anledning saknas till att vad angår den nedre arealgränsen

göra åtskillnad mellan fastigheter i olika delar av landet. Begreppet inrösningsjord

har icke någon avgörande betydelse, då det gäller att avgränsa tilllämpligheten

för en vanhävdslagstiftning som icke är i något som helst hänseende

anknuten till arrendelagstiftningen. Det är omfattningen av den odlade

jorden som bör vara det bestämmande för den nedre arealgränsen om överhuvud

taget en sådan skall fastställas. Det har under utredningen övervägts,

huruvida icke vanhävdslagstiftningens tillämplighet skulle utsträckas till att

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39-

13

avse alla fastigheter, som innehölle odlad jord av sådan omfattning, att jordbruk

därå kunde idkas, vid vilket förhållande fastställandet av en nedre arealgräns

icke bleve erforderligt. Mot en så allmänt hållen avgränsning av^ lagstiftningens

giltighetsområde tala dock de svårigheter, som skulle uppstå för

avgörande av när det uppställda villkoret skulle anses föreligga. Vidare vöre

det att befara att någon enhetlig tillämpning av lagen icke vore att förvänta

vid bestämmandet av de fastigheter, som skulle falla under lagen. Olika

uppfattning i fråga örn vilka fastigheter som kunde anses vara av beskaffenhet

och omfattning, att jordbruk därå kunde idkas, komme säkerligen att göra

sig gällande hos de olika organ, som hade lagens tillämpning åt sig anförtrodd.

Med hänsyn till vad sålunda anförts angående de olägenheter, som

komme att bliva förenade med den ifrågasatta icke lill någon viss nedre arealgräns

anknutna bestämningen av lagens räckvidd, har det befunnits lämpligast

att dock i lagen fastställa en dylik arealgräns för de fastigheter som skulle

falla under lagen. Vilken arealgräns som härvidlag bör väljas kan helt naturligt

diskuteras. För varje fall synes emellertid gränsen böra sättas lägre än

vid 4 hektar. Givet är att även jordbruk under denna areal hava en icke

ringa betydelse för folkförsörjningen. Men å andra sidan torde man i det hänseende

varom nu är fråga kunna bortse från de allra minsta ställena. En arealgräns

av ett hektar odlad jord torde i huvudsak kunna anses tillfredsställande.

Angående frågan huruvida den nya lagstiftningen bör

möjliggöra ingripande endast mot van hävd av den

odlade jorden å brukningsdelen eller jämväl mot

brukningsdelens åbyggnader har utredningen yttrat:

Då uppmärksamheten riktas på frågan huruvida en vanhävdslagstiftning

avsedd att gälla under nu rådande kristid skall möjliggöra ingripande ej

blott mot vanhävd av den odiade jorden å en brukningsdel utan även mot

vanvård av brukningsdelens åbyggnader, må det erinras örn att andra lagutskottet

vid 1941 års riksdag i sitt utlåtande över de beträffande vanhävdsspörsmålet

väckta motionerna vid förordandet av en utvidgad vanhävdslagstiftning

uttalade att densamma torde böra i första hand taga sikte på hävden

av själva jorden och att frågan om bevarandet av de för en fastighet såsom

särskild brukningsdel nödiga byggnaderna däremot vid en lagstiftning

sådan som den ifrågasatta icke torde vara av samma betydelse. Detta utskottets

uttalande kunde möjligen giva anledning till att vid förevarande utredning

alldeles lämna frågan örn vanvård av åbyggnaderna åsido. Då så

emellertid ansetts icke böra ske, har detta sin grund i den stora betydelse som

åbyggnader^ lia för ett jordbruk. Endast i undantagsfall är det möjligt

att driva ett jordbruk utan åbyggnader. Klart är också att just på grund av

detta sammanhang, som existerar mellan själva jorden och byggnaderna på

en brukningsdel, en vanhävd på den förra oftast motsvaras av en vanvård

av de senare. Erfarenheten bekräftar också att så är förhållandet. Det ma

härutinnan erinras därom alt i de fall, då fråga uppstått örn tillämpning av

allmänna förfogandelagen å vanhävdade jordbruksfastigheter, det i allmänhet

gällt vanhävd av såväl jord som åbyggnader. Ofta, måhända i de flesta

fall, torde det också vara åbyggnaderna som visa de första tecknen på en begynnande

vanvård. Förfallna eller illa underhållna byggnader pa en jordbruksfastighet

äro ett tydligt symtom på att jordbruket å fastigheten befinner

sig i lägervall eller i vanhävdat tillstånd. Med hänsyn till nu anförda svnpunkter

torde det icke kunna antagas att en vanhävdslagstiftning, som icke

tar sikte även på åbyggnaderna, skall kunna fylla det med densamma av
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

sedda syftet. Förty torde även den vanhävdslagstiftning varom nu är fråga

böra möjliggöra ingripande jämväl mot vanvård av byggnaderna å en jordbruksfastighet.

Såsom skäl för att så bör vara förhållandet må även åberopas

att den nya lagstiftningen, på sätt i det följande kommer att utvecklas, är

avsedd att under den tid den är gällande ersätta 1927 års uppsiktslag, vilken såvitt

angår de fastigheter som falla därunder stadgar uppsikt även beträffande

vanhävd av byggnaderna. All anledning saknas till ett suspenderande av

berörda stadgande under den tid den provisoriska lagen är i kraft. Och att

beträffande en sådan kardinalpunkt i vanhävdslagstiftningen som den senast

berörda göra åtskillnad mellan olika slag av fastigheter synes icke böra

ifrågakomma.

Vad angår vanhävdsbegreppet i fråga örn byggnaderna har detta i förslaget

bestämts på samma sätt som i 1927 års uppsiktslag, d. v. s. brukningsdelen

får icke vanskötas därigenom att nödiga byggnader bortföras eller lämnas

utan underhåll. Såsom närmare motivering till detta stadgande har anförts

följande.

Vilka byggnader som skola anses såsom nödiga för ett jordbruk får bedömas

efter föreliggande förhållanden i varje särskilt fall. Det är tydligt att under

begreppet nödiga byggnader falla såväl sådana, som äro behövliga till

bostad åt brukaren och hans familj samt för jordbrukets skötsel erforderliga

arbetare, som ock byggnader för den för jordbruksdriften erforderliga djurbesättningen

samt för förvaring av redskap och gröda. Samtliga dylika nödiga

byggnader böra bibehållas i sådant skick att de äro användbara för sitt ändamål.

Dock torde böra framhållas dels att det icke bör ställas krav på högre

standard å byggnaderna eller deras inredning än som för jordbrukets rationella

bedrivande är absolut nödvändigt och dels att, då fråga är om byggnaderna,

ingripande enligt lagen icke bör ske utan tvingande skäl samt att,

särskilt med hänsyn till nu rådande höga byggnadskostnader, vid meddelande

av föreläggande rörande avhjälpande av brister å byggnaderna den största

varsamhet bör iakttagas. Någon nybyggnadsskyldighet torde icke böra ifrågakomma,

såframt icke nybyggnad blivit ofrånkomlig på grund av att vederbörande

mot stadgandena i denna lag bortfört eller lämnat utan underhåll

redan befintlig byggnad.

Herr Janson har beträffande frågan huruvida ingripandet mot vanhävd

jämväl borde omfatta brukningsdelens åbyggnader varit av skiljaktig mening

och uttalat sig för att så icke borde vara förhållandet. Såsom motivering för

denna ståndpunkt har herr Janson anfört i huvudsak följande.

I föreliggande förslag förutsättes, att uppsikt skall hållas även över brukningsdelens

byggnader. Vägande skäl härför anföras i utredningsmannens

motivering. I och för sig torde den kapitalförstöring som uppkommer genom

eftersatt byggnadsunderhåll vara lika allvarlig som den, vilken uppkommer

genom att åkerjorden ej hålles i hävd. Dock torde de betänkligheter som

kunna anföras mot att låta den föreslagna provisoriska lagstiftningen omfatta

även byggnaderna vara så allvarliga, att man för närvarande ej bör

medtaga bestämmelsen om dessa i lagen.

I skrivelse nr 236/1941 beslöt riksdagen hos Kungl. Majit anhålla om skyndsam

utredning angående en provisorisk lagstiftning mot vanhävd med giltighet

tillsvidare under nu rådande krisförhållanden. Andra lagutskottet uttalade

i sitt utlåtande nr 17/1941 bl. a., att då den av utskottet ifrågasatta lagstiftningens

syfte vore att under nuvarande kristidsförhållanden vidmakthålla

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

15

jordbrukets avkastningsförmåga, densamma borde i första hand taga sikte på

hävden av själva jorden. Såsom framgår av utlåtandet, är det i första hand

hävden av jorden, på vilken den här behandlade provisoriska lagstiftningen

bör inriktas. Det gäller att under nu rådande förhållanden på livsmedelsförsörjningens

område uppehålla avkastningen hos all odlingsvärd jord. Ett

medtagande även av byggnaderna i vanhävdslagstifhången torde i vissa fall

t. o. m. kunna försvåra denna strävan. Enligt vad som framgår av utredningsmannens

undersökningar, torde vid fall av vanhävd oftast både jorden och

byggnaderna vara vanvårdade. Vanligen är den för vanhävden ansvarige

ekonomiskt svag. Ett åläggande, som innebär, att han skall iordningställa

såväl jorden som byggnaderna, torde ofta komma att medföra, att möjligheterna

att snabbt återställa jordens växtkraft minskas. Det kan visserligen

tänkas, att föreläggandet att iordningställa byggnaderna skulle kunna utsträckas

under en längre tidrymd, men detta synes med hänsyn till lagförslagets

provisoriska karaktär ej lämpligt.

Beträffande bostadshus bör också observeras, att gällande hälsovårdsstadga

innehåller stadganden som möjliggöra ingripande från myndigheternas

sida, därest byggnad är av hälsovådlig karaktär.

En synnerligen viktig faktor, när det gäller att bedöma lämpligheten av att

i denna provisoriska lagstiftning taga med byggnaderna, torde även vara

de bekanta missförhållandena i samband med byggnadsverksamheten på

landsbygden. Byggnadskostnadernas höjd är sådan, att i varje fall för det

stora flertalet av de jordbrukare, å vilka lagen kan komma att tillämpas, ett

föreläggande att nu iordningställa förfallna hus skulle få rent ruinerande konsekvenser.

Nu stadgas i lagförslaget, att detsamma ej äger tillämpning, där

den för vanhävden ansvarige på grund av medellöshet eller annan giltig orsak

är urståndsatt att avhjälpa vanhävden. Detta torde i praktiken få den

följden, att därest vanhävden av byggnader skall hävas, allmänna förfogandelagen

måste tillämpas och staten förskottera kostnaderna för byggnadernas

iståndsättande. Huruvida de ekonomiska uppoffringar, som detta kan komma

att medföra, skulle motsvaras av de vinster, som skulle kunna göras ur

försörjningssynpunkt, torde allvarligt kunna ifrågasättas.

Vad som här anförts motsäger icke, att det även i en provisorisk lag vöre

berättigat att införa sådana bestämmelser, som möjliggjorde ingripande för

vidtagande av smärre förbättringsåtgärder i ekonomibyggnader, då därigenom

skadeverkningar å bärgad gröda eller å husdjur kunde förhindras. Detta

måste t. o. m. anses önskvärt. Någon godtagbar lagtext för ett sådant stadgande

har emellertid under utredningen icke framkommit.

Med hänvisning till det anförda och med understrykande av lagstiftningens

provisoriska karaktär, föreslås således, att bestämmelserna örn byggnaderna

utgå ur en eventuell vanhävdslagstiftning.

Beträffande förhållandet mellan 1927 års uppsiktslag

och den nya vanhävdslagstif tningen har utredningen anfört

följande.

Vid bestämmande av förhållandet mellan den nya lagstiftningen och den

för närvarande gällande vanhävdslagstiftning som innehålles i 1927 års uppsiktslag

ligger onekligen den frågan nära till hands, om icke det enklaste sättet

för lösningen av det föreliggande lagstiftningsspörsmålet vore att giva 1927

års lag utvidgad tillämpning i de hänseenden förut berörts. Vore fråga örn stiftandet

av en bestående vanhävdslag med en i förhållande till 1927 års uppsiktslag

utvidgad omfattning, skulle detta helt naturligen lämpligen kunna

ske genom erforderlig omarbetning av sistnämnda lag. Men annorlunda stäk

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

ler sig obestridligen saken då det, såsom nu är förhållandet, gäller införandet

av en vanhävdslagstiftning av endast provisorisk karaktär. Med denna karaktär

hos lagstiftningen följer att densamma är avsedd att gälla under en

begränsad tid. Om också ej denna tid med nödvändighet behöver vara fixerad

i själva lagen, förutsättes dock att lagstiftarna förr eller senare skola

besluta att lagen ej vidare skall vara gällande. I avseende å det fall att så

kommer att ske utan att samtidigt en motsvarande ny lag, som icke bär provisorisk

karaktär, beslutas, bör man, om överhuvud taget det fortfarande

anses att under alla förhållanden en vanhävdslagstiftning med 1927 års uppsiktslags

innehåll är behövlig, ha denna lag att falla tillbaka på. Förty torde

någon omarbetning av sagda lag för möjliggörande av dess provisoriska tilllämpning

å vanhävd som nu ej faller under lagen ej böra ske, utan torde lagen

böra till sitt innehåll lämnas oberörd av den lagstiftning varom nu är

fråga.

I detta sammanhang uppstår också spörsmålet, om icke den ifrågasatta provisoriska

lagstiftningen kunde utformas på sådant sätt, att den endast omfattade

vanhävd, varå 1927 års lag ej är tillämplig, vid vilket förhållande

berörda lag skulle beträffande vad därmed nu avses alltjämt tillämpas vid

sidan av den nya lagen. En dylik begränsning av den nya lagens räckvidd

torde dock ej lämpligen kunna ifrågakomma. Att märka är härvidlag att

åt den nya lagen måste givas en avfattning, som i icke oväsentliga delar

skiljer sig från 1927 års lag. Så synes böra ske bl. a. beträffande bestämningen

av vanhävdsbegreppet och i vad angår ordningen för föreläggande

om avhjälpande av vanhävd. De sålunda nödiga befunna skiljaktigheterna

i den nya lagen i jämförelse med den nuvarande lagen äro betingade huvudsakligen

av de rådande kristidsförhållandena och syfta till att vanhävdslagstiftningen

må bliva i görligaste mån smidig, effektiv och snabbt verkande.

Givet lärer vara att ett tillgodoseende av dessa syftemål är lika motiverat

ifråga örn all vanhävd. Att t. ex. bestämma det allmänna vanhävdsbegreppet

på annat sätt för fastigheter av en viss storleksordning, tillhöriga

bolag och med dem likställda jordägare, än för andra fastigheter eller att

låta i vissa fall domstol och i andra fall förvaltande myndighet meddela

föreläggande örn vanhävds avhjälpande vöre uppenbarligen i hög grad irrationellt.

Med hänsyn härtill och då, i enlighet med vad här nyss anförts,

1927 års lag torde böra till sitt innehåll lämnas oberörd av den nya lagstiftningen,

synes denna senare böra göras tillämplig å all vanhävd, således

även den som nu faller under 1927 års lag. En given följd härav blir att

sistnämnda lag visserligen icke upphäves men dock sättes ur gödande

kraft under den tid den provisoriska lagstiftningen varder gällande, därvid

dock undantag bör ske i vissa hänseenden på sätt kommer att omförmälas

i samband med behandlingen av promulgationsbestämmelserna till den nya

lagen.

En redogörelse för yttrandena över utredningens förslag återfinnes å sid.

22—33 i propositionen, vartill utskottet får hänvisa.

Föredragande departementschefen, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, har i

propositionen anfört i huvudsak följande:

»---Behovet av en mera omfattande vanhävdslagstiftning, som har till

ändamål att förhindra vanhävd å all jord oavsett dess storlek och vem som är

jordens ägare, har tidigare icke framträtt med någon större skärpa. Såsom ett

allmänt omdöme torde man kunna uttala, att jordbruket i landet i stort sett

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

17

är tillfredsställande skött och motsvarar tidens krav. De i detta hänseende

verkställda utredningarna giva vid handen att så är förhållandet. Det

fåtal fall då verklig vanhävd förekommit ha icke varit av den storleksordning

eller betydenhet, att det ansetts påkallat att ur sociala eller jordpolitiska

synpunkter ingripa med lagstiftning mot vanhävden i och för sig.

I en tid då världsmarknaden kännetecknades av överproduktion på livsmedel

och bekymret för landets jordbruk snarast gällde att finna avsättning

för jordbrukets produkter, spelade frågan örn vanhävd ur försörjningssynpunkt

icke någon roll. Annorlunda är förhållandet i nuvarande läge, då

landet på grund av avspärrningen är för sin försörjning med livsmedel så

gott som helt och hållet hänvisat till sina egna resurser och försörjningsläget

blivit bekymmersamt i följd av felslagna skördar. Visserligen förekommer

såsom utredningen framhållit knappast vanhävd i sådan omfattning, att

densamma ur folkförsörjningssynpunkt är av någon större betydelse. Men

a andra sidan måste med nu rådande krav på största möjliga produktion av

inhemska jordbruksalster den odlade jorden utnyttjas till det yttersta. Även

de minsta jordbruk kunna bidraga till innehavarnas försörjning och böra

därför icke tillåtas att förfalla eller vanhävdas. Såsom utredningen framhållit

kan det även antagas att blotta förekomsten av en lag, som möjliggör

ingripande mot så gott som all vanhävd, kommer att ha fördelaktiga verkningar

i fråga om åtskilliga mindre välskötta jordbruk och på så sätt motverka

att en begynnande vanskötsel fortskrider till uppenbar vanhävd. Det

torde icke heller vara uteslutet att tillkomsten av en mera omfattande vanhävdslagstiftning

kan få till följd att jordägare, som av en eller annan anledning

sakna intresse för jordbruket, avyttra detsamma och detta sålunda kommer

i lämpligare händer. I nuvarande krisläge måste emellertid även andra

synpunkter tagas i betraktande vid bedömande av frågan huruvida en utvidgad

vanhävdslagstiftning bör genomföras eller ej. Man kan sålunda icke

bortse från det missnöje och den indignation, som uppväckes hos befolkningen,

då den i den föreliggande svåra försörjningssituationen ser möjligheter

lill livsmedelsproduktion lämnas outnyttjade eller illa tillvaratagna. Även av

psykologiska motiv påkallas sålunda en mera utvidgad vanhävdslagstiftning.

Så gott som undantagslöst har en sådan lagstiftning också tillstyrkts i de

över utredningens förslag avgivna yttrandena. Starka skäl synas även enligt

min mening tala för en sådan lagstiftning och jag förordar därför att densamma

nu kommer till stånd.

Vad angår utformningen av den förordade lagstiftningen kan jag i huvudsak

ansluta mig till utredningens förslag. Utredningen synes på ett tillfredsställande

sätt lia avvägt de olika intressena på ifrågavarande område. Vederbörlig

hänsyn har tagits till det allmännas önskan att i nuvarande krisiäge

få tillgänglig jord brukad i behörig ordning. Å andra sidan har den

enskildes intresse att icke onödigt betungas med åtgärder i sådant syfte

beaktats, liksom hänsyn tagits till den enskilde odlarens behov av rörelsefrihet

vid drivandet av sitt jordbruk. Emellertid anser jag förslaget i vissa

hänseenden behöva underkastas jämkningar eller förtydliganden. Framför

[Wiring lill riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 aud. Nr .VI. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

allt lärer detta gälla beträffande frågan i vad mån lagen skall avse jämväl

vanvård av fastighetens åbyggnader. Det gäller här att gå fram med varsamhet

och under behörigt beaktande av de växlande förhållandena i de särskilda

fallen. Vid bedömande av frågan huruvida vanhävd föreligger eller ej

måste sålunda hänsyn tagas till bland annat jordens beskaffenhet, de klimatiska

förhållandena och avsättningsmöjligheterna. Man torde sålunda böra

beakta, att även i trakter med i allmänhet tillfredsställande avsättningsförhållanden

kunna förekomma jordbruk eller delar därav med så ringa odlingsvärde

eller så ofördelaktigt läge, att det både ur allmän och enskild synpunkt

måste vara lämpligare att ifrågavarande område användes för skogsbruk

än för jordbruk. Under vissa förhållanden kan en omläggning av jordbruk

till betesbruk anses ändamålsenlig och fullt berättigad. Givet är, att

det icke är att betrakta såsom vanhävd om jorden på grund av torka eller

andra ogynnsamma väderleksförhållanden icke kunnat brukas ordentligt.

Överhuvud taget bör vid tillämpning av en lagstiftning av förevarande slag

tillses, att densamma icke lägger hinder i vägen för ett rationellt utnyttjande

av jorden. Å andra sidan torde i anslutning till vad hushållningssällsskapets

förvaltningsutskott i Stockholms län och stad anfört böra tillses, att jordbruket

icke nedlägges å brukningsdelar under motivering att dessa skola användas

till tomter. Det som lagstiftningen framför allt syftar till är att förebygga

att jordbruk, som äro av betydelse för folkförsörjningen och i varje

läll kunna bereda utkomst för en brukare och hans familj eller bidraga därtill,

vanhävdas därför att ägaren icke anser det ligga i sitt ekonomiska intresse

att uppehålla jordbruket.

I likhet med utredningen anser även jag, att vanhävdslagstiftningen bör

få provisorisk karaktär. Densamma påkallas av de nuvarande extraordinära

förhållandena med avseende på landets försörjning med livsmedel och måste

utformas under hänsynstagande härtill. För genomförande av en bestående

vanhävdslagstiftning torde en mera omfattande utredning rörande

förekomsten av vanhävd och dess orsaker vara erforderlig. Man skulle med

hänsyn härtill kunna ifrågasätta att göra lagstiftningen uttryckligen tidsbegränsad.

Tiden för lagstiftningens giltighet kan emellertid i betraktande av

de åtgärder, som densamma åsyftar att framtvinga, icke bliva alltför kort.

Innan den tid lagen sålunda bör gälla gått till ända, torde utarbetandet av

förslag till en ny lagstiftning, avsedd att definitivt träda i stället för 1927

års uppsiktslag, ha ägt rum och bättre möjlighet synes då finnas att få de

olika lagstiftningarna att på ett smidigt sätt övergå i varandra.

Med hänsyn till lagstiftningens syftemål synes såsom utredningen ock föreslagit

lagstiftningen böra gälla för alla kategorier jordägare med undantag

av kronan. De skäl som i vissa yttranden åberopats för att även kronan

skulle vara underkastad vanhävdslagstiftningen synas icke bärande. Med

den inställning statsmakterna ha till ifrågavarande spörsmål torde man utan

vidare kunna utgå ifrån att de komma att tillse att vanhävd icke tillåtes förekomma

å statens egendomar.

I de över utredningens förslag avgivna yttrandena ha framför allt två frå
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

19

gor blivit föremål för särskild uppmärksamhet, nämligen frågan örn storleken

av de jordbruksfastigheter, som skola falla under lagstiftningen, och frågan

om lagen skall avse även vanvård av fastighetens åbyggnader.

Utredningen har för sin del föreslagit en nedre arealgräns av ett hektar

odlad jord. I åtskilliga yttranden har ifrågasatts, att arealgränsen skulle bestämmas

till två hektar. Närmast till hands synes ligga att i en lag, som har

till syfte att i möjligaste mån få till stånd ett utnyttjande av den odlade jorden,

icke alls bestämma någon nedre arealgräns. Emellertid torde en dylik

ståndpunkt av praktiska skäl icke kunna förordas. Uet skulle sålunda knappast

vara möjligt att utan en alltför vidlyftig administrativ apparat hålla uppsikt

över alla landets smärre brukningsdelar. Den praktiska nyttan av att låta

uppsikten omfatta även de allra minsta brukningsdelarna, vilkas antal är synnerligen

betydande, skulle under alla förhållanden icke motsvara kostnaderna

och besväret med uppsikten. Med hänsyn härtill torde man böra bestämma

en undre arealgräns. Vilken gräns som härvid är att anse såsom lämpligast

kan givetvis bliva föremål för diskussion. Valet måste alltid bliva i viss mån

godtyckligt. För min del anser jag den av utredningen föreslagna gränsen av

ett hektar odlad jord kunna godtagas. Med hänsyn till lagens syfte är uppenbart

att någon övre arealgräns icke kan ifrågakomma.

Vad angår frågan huruvida den nya lagen skall avse även vanvård av

åbyggnader har denna fråga såsom framgår av vad förut anförts varit

föremål för mycket delade meningar. Såväl inom utredningen som i de avgivna

yttrandena ha på denna punkt skilda uppfattningar gjort sig gällande. I

vissa yttranden har man starkt understrukit nödvändigheten av att byggnaderna

omfattades av lagen; eljest skulle denna icke få åsyftad verkan. I andra

utlåtanden har man däremot, framför allt under åberopande av de höga byggnadskostnaderna,

bestämt avstyrkt att den nya lagstiftningen skulle få tilllämpning

å byggnaderna. I ett flertal yttranden har man intagit en mera förmedlande

ståndpunkt och förordat, att skyldigheterna beträffande byggnaderna

borde inskränkas endast till det oundgängliga underhållet och

att allenast ekonomibyggnaderna borde omfattas av lagen. Att i den nu

ifrågasatta lagstiftningen helt utesluta byggnaderna från uppsikten finner

jag icke tillrådligt. Med hänsyn till det samband som i allmänhet råder mellan

byggnaderna och jordbruket torde det vara nödvändigt att äga möjlighet

att ingripa mot vanhävd av byggnaderna. Därest byggnaderna tillåtas förfalla

utan ingrepp från det allmännas sida, kan syftet med lagen äventyras, i det

att grödan kan förstöras och kreaturen vanvårdas. Det torde även såsom

utredningen påpekat vara olämpligt att beträffande skilda kategorier fastigheter

lia olika bestämmelser rörande byggnaderna. Att upphäva de bestämmelser

rörande uppsikt över byggnaderna, som nu gälla enligt 1927 års

uppsiktslag, torde uppenbarligen icke kunna ifrågakomma. Å andra sidan

kan man icke bortse från de farhågor, som kommit till uttryck i reservationen

och vissa yttranden, att ett medtagande av byggnaderna under vanlhivdsbegreppet

skulle kunna medföra, att ägaren eller brukaren av fastigheten kunde

åliiggas betungande byggnadsarbeten. I likhet med utredningen vill jag

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

emellertid härvid framhålla, att det icke får ställas krav på högre standard

å byggnaderna eller deras inredning än som för jordbrukets rationella

bedrivande är absolut nödvändigt och att, då fråga är om byggnaderna, ingripande

enligt lagen icke bör ske utan tvingande skäl samt att, särskilt

i betraktande av nu rådande höga byggnadskostnader, vid meddelande av

föreläggande rörande avhjälpande av brister å byggnaderna, den största

varsamhet bör iakttagas. Någon nybyggnadsskyldighet bör icke ifrågakomma,

så framt icke nybyggnad blivit ofrånkomlig på grund av att vederbörande

mot lagens stadgande bortfört eller lämnat utan underhåll för brukningsdelen

oundgängligen nödig byggnad. Någon skyldighet att vidmakthålla

eller återuppföra förut befintlig byggnad, vilken på grund av jordbrukets

rationalisering eller annan omläggning icke längre är behövlig, bör icke

ifrågakomma. För att i lagtexten giva tydligt uttryck för den av mig nu förordade

tolkningen av vanhävdsbegreppet, såvitt detta avser byggnaderna,

synes en viss omredigering av lagtexten i 2 och 7 §§ av förslaget böra vidtagas.

Den av utredningen förordade jämkningen av vanhävdsbegreppet så till

vida, att såsom vanhävd skall betraktas, att jorden så vanskötes, att dess avkastningsförmåga

äventyras, föranleder icke någon erinran från min sida.

Denna ändring i vanhävdsbegreppet torde endast understryka lagens syfte att

tillse, att jordens förmåga att i nu rådande krisläge lämna avkastning upprätthålles.

Erinras må, att samma definition på vanhävd funnits upptagen i

1909 års vanhävdslag.

Likaledes finner jag icke något att erinra mot vad utredningen föreslagit

och anfört rörande förhållandet mellan 1927 års uppsiktslag och den nya

vanhävdslagstiftningen. Det synes sålunda lämpligt, att den nya lagstiftningen

helt ersätter den nuvarande uppsiktslagen under den tid krisen varar. En

dylik anordning torde i hög grad underlätta överskådligheten av lagstiftningen

på detta område samt dess tillämplighet.»

Utskottet. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen finnes för närvarande

icke någon lag med syfte att förhindra vanhävd å jordbruksjord i allmänhet.

Den nu gällande lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk

avser endast brukningsdelar, som falla under den sociala arrendelagstiftningen,

d. v. s. sådana som omfatta odlad jord eller inrösningsjord till

en vidd av lägst fyra och högst tjugufem hektar och som ägas av bolag,

ekonomiska föreningar eller enskilda s. k. spekulanter. Uppsiktslagen är ett

komplement till denna lagstiftning och har till uppgift att förhindra de i

socialt hänseende skadliga verkningar som kunna bliva en följd därav att

jordägare, för att undgå de för dessa brukningsdelar gällande skärpta arrendebestämmelserna,

nedlägga eller vanvårda jordbruket å brukningsdelarna.

Vid föregående års riksdag väcktes ett flertal motioner med yrkande om

en utvidgad vanhävdslagstiftning. Utskottet, som behandlade motionerna,

hemställde i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 17, att Kungl. Majit

ville låta verkställa skyndsam utredning angående en provisorisk lagstiftning

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

21

mot vanhävd med giltighet tillsvidare under nu rådande krisförhållanden.

Sedan verkställandet av den utav riksdagen sålunda begärda utredningen

anförtrotts åt en särskild utredningsman jämte fem sakkunniga, har utredningsmannen

den 27 februari 1942 överlämnat promemoria med förslag till

utvidgad vanhävdslagstiftning. Detta förslag ligger till grund för den nu

framlagda propositionen i ämnet.

På sätt framgår av den utav utredningen verkställda undersökningen äro

fall av vanhävd i egentlig mening jämförelsevis sällsynta inom landet. Med

hänsyn härtill kan en lagstiftning med syfte att förhindra vanhävd knappast

få någon större betydelse för folkförsörjningen. Men å andra sidan måste

enligt utskottets mening under nu rådande förhållanden, då vårt land på

grund av förhindrade tillförselmöjligheter från utlandet praktiskt taget

uteslutande måste lita till egen produktion, det allmänna hava möjlighet att

genom lämpliga anordningar beivra vanhävd i de fall, där sådan verkligen

förekommer. Allmänna förfogandelagen erbjuder visserligen vissa möjligheter

i detta hänseende men denna lag torde icke — även efter de ändringar

som nyligen genomförts — vara tillfyllest för det ändamål, varom här

är fråga. Ej minst ur psykologisk synpunkt torde en utvidgad vanhävdslagstiftning

vara motiverad. Enligt utskottets mening tala alltså starka skäl

för att en sådan lagstiftning nu kommer till stånd. Häremot synas de skäl,

som i motionen II: 369 anförts till stöd för det däri framställda yrkandet

örn avslag å propositionen, icke kunna tillmätas vitsord. Utskottet får alltså,

med avstyrkande av detta yrkande, ansluta sig till Kungl. Maj:ts förslag att

en vanhävdslagstiftning av provisorisk karaktär nu genomföres.

Enligt det genom propositionen framlagda förslaget gäller såsom huvudregel,

att den nya vanhävdslagstiftningen skall avse alla kategorier jordägare.

Att en lagstiftning sådan som den ifrågasatta skall hava denna allmängiltiga

karaktär framstår för utskottet som uppenbart. Från denna huvudregel

har i Kungl. Maj:ts förslag stadgats undantag för brukningsdel,

som tillhör kronan. I motionen II: 363 har däremot yrkats, att även kronans

fastigheter måtte falla under lagens tillämpningsområde. Enligt utskottets

mening synes det emellertid icke kunna ifrågakomma att ställa statens

egendomar under särskild uppsikt enligt den föreslagna lagstiftningen. Med

hänsyn härtill får utskottet hemställa örn avslag å detta yrkande. Utskottet

förutsätter emellertid, att vederbörande förvaltande myndigheter skola finna

det angeläget tillse att kronan tillhöriga brukningsdelar ej hållas i sämre

hävd än som beträffande andra fastigheter anses böra upprätthållas genom

särskilda lagbestämmelser.

Vad angår storleken av de fastigheter, som skola falla under den nya lagstiftningen,

anser utskottet i likhet med utredningen och föredragande departementschefen

att med hänsyn till lagens syfte någon övre arealgräns

icke kan ifrågakomma. Såsom nedre arealgräns har i propositionen föreslagits

ett hektar odlad jord. Motionsvis har framställts yrkande, alt gränsen

i stället måtte sättas till två hektar odlad jord. Enligt utskottets åsikt är det

av praktiska skill påkallat att bestämma en undre arealgräns. I)å de allra

s. 22 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

22

minsta brukningsdelarnas antal är jämförelsevis betydande, skulle eljest en

alltför vidlyftig förvaltningsapparat vara erforderlig. Frågan om vilken gräns

som härvid är att anse som lämpligast kan givetvis vara föremål för delade

uppfattningar. Enligt utskottets mening kan den av Kungl. Maj:t föreslagna

gränsen av ett hektar odlad jord godtagas. Utskottet får alltså, med avstyrkande

av yrkandena örn en annan gränsdragning, ansluta sig till propositionen

på denna punkt.

Den föreslagna lagen har gjorts tillämplig beträffande vanhävd å all jord,

alltså även sådana brukningsdelar, som nu falla under 1927 års uppsiktslag.

Sistnämnda lag har i enlighet härmed föreslagits skola sättas ur gällande

kraft under den tid den nya lagen äger giltighet. De i den nya lagen givna föreskrifterna,

sorn i åtskilliga hänseenden skilja sig från motsvarande bestämmelser

i 1927 års lag, komma alltså att under nämnda tid äga tillämpning

även å brukningsdelar, som omfattas av de sociala arrendebestämmelsema.

Enligt utskottets mening kunna vissa skäl anföras till stöd för att den nya

lagstiftningen bort inbegripa endast sådana fastigheter, som ej falla under

uppsiktslagen. Härvid hade det varit möjligt att utforma den nya lagstiftningen

utan hänsynstagande till de synpunkter, som ligga till grund'' för uppsiktslagen.

Emellertid finner utskottet de av utredningen anförda skälen till

stöd för att den nya vanhävdslagstiftningen helt ersätter den nuvarande

uppsiktslagen under den tid krisen varar böra tillmätas avgörande betydelse.

Den nya lagstiftningen syftar nämligen till att under rådande kristidsförhållanden

såvitt möjligt på ett smidigt och snabbt verkande sätt komma till

rätta med vanhävd, och tillgodoseendet av detta syftemål är lika motiverat

beträffande vanhävd å brukningsdelar, som falla under uppsiktslagen. Och

att — eventuellt efter vidtagande av vissa ändringar i sistnämnda lag — tilllämpa

två lagar på samma område vid sidan av varandra synes ägnat att

motverka överskådligheten av lagstiftningen och dess ändamålsenlighet.

Beträffande frågan örn den nya lagstiftningen bör möjliggöra ingripande

ej endast mot vanhävd av den odlade jorden utan även mot vanhävd av

brukningsdelens åbyggnader hava såväl inom utredningen som i de avgivna

yttrandena yppats skiljaktiga meningar. Enligt Kungl. Maj:ts förslag gäller

på denna punkt, att byggnaderna i princip äro underkastade uppsikt jämlikt

lagen; i lagförslagets 1 § stadgas sålunda bl. a., att uppsikt skall hållas

däröver att brukningsdel ej vanhävdas därigenom att nödiga byggnader bortföras

eller lämnas utan underhåll. 2 § innehåller emellertid stadgande därom,

att den omständigheten att byggnad bortföres eller lämnas utan underhåll

icke skall anses som vanhävd, om byggnaden av vissa angivna anledningar

blivit obehövlig. Enligt 7 § i lagförslaget gäller slutligen, att — sedan

till länsstyrelse anmälan örn vanhävd å brukningsdel skett — länsstyrelsen

i fråga om byggnadsbeståndet å brukningsdelen ej må föreskriva andra

åtgärder än sådana, som äro oundgängligen nödvändiga för att å brukningsdelen

skola finnas byggnader av den beskaffenhet, som fordras för jordbrukets

ändamålsenliga bedrivande. Såsom framgår av den förut lämnade

redogörelsen har en från förslaget i nu angivna hänseenden avvikande stånd
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39. 23

punkt intagits i de i ämnet väckta motionerna I: 261, II: 363, II: 367, II: 369

och II: 370.

Enligt utskottets mening står det i överensstämmelse med den ifrågasatta

lagstiftningens syftemål, att densamma i första hand tager sikte på hävden

av själva jorden. Å andra sidan kan icke bortses från det förhållandet, att

ett nära samband i regel förefinnes mellan jorden och byggnaderna på en

brukningsdel samt att på grund härav vanhävd å den förra ofta motsvaras

av en vanvård av de senare. Syftet med lagen skulle alltså kunna i viss mån

förfelas, därest byggnaderna bleve helt uteslutna från uppsikten. Med hänsyn

härtill finner utskottet att möjlighet bör föreligga att ingripa mot vanhävd

även å byggnader. Härtill kommer, att det på sätt utredningen påpekat

skulle vara olämpligt att beträffande olika kategorier fastigheter hava

skilda bestämmelser rörande byggnaderna. Och att sätta de enligt 1927 års

lag nu gällande bestämmelserna rörande uppsikt å där avsedda byggnader

helt ur kraft torde, såsom departementschefen påpekat, icke kunna ifrågakomma.

Den kritik som i vissa remissyttranden och i nu förevarande motioner

kommit till uttryck beträffande byggnadernas medtagande under vanhävdsbegreppet

torde i första hand hava sin grund i att jordägare därigenom skulle

åläggas betungande byggnadsarbeten. Med den utformning av bestämmelserna

i detta hänseende som Kungl. Maj:t föreslagit torde emellertid fara

icke förefinnas att lagstiftningen beträffande åbyggnader skall tillämpas i

andra fall än det är oundgängligen påkallat med hänsyn till lagens syfte.

I sådant hänseende må särskilt framhållas den nyss återgivna bestämmelsen

i 7 § av det framlagda lagförslaget. Att såsom i motionerna I'': 261 och II: 370

ifrågasatts i lagtexten begränsa möjligheten till ingripande mot vanhävd

i fråga om byggnadsbeståndet att avse endast ekonomibyggnader synes icke

lämpligt, i all synnerhet som på grund av lagens konstruktion en sådan begränsning

skulle hava avseende jämväl å fastigheter, som för närvarande

falla under 1927 års uppsiktslag. Det må erinras örn att även andra byggnader

än s. k. ekonomibyggnader kunna vara nödiga för jordbrukets bedrivande.

Ej heller kan utskottet förorda att — såsom jämväl i motionerna ifrågasatts

—- giva lagtexten en sådan utformning, att ingripande mot vanhävd

skulle få ske uteslutande i de i motionerna speciellt angivna fallen, nämligen

då fråga gäller att hindra skada å bärgad gröda eller husdjur. Härutinnan

må framhållas, att vanhävd av beskaffenhet att med utgångspunkt från

lagens ändamål böra undanröjas kan tänkas förekomma även i andra fall

än motionärerna sålunda angivit. Beträffande de allmänna principer, som

böra tjäna till ledning vid den nya lagstiftningens tillämpning, vill utskottet

instämma i departementschefens uttalande, att det icke får ställas krav på

högre standard å byggnaderna eller deras inredning än som för jordbrukets

rationella bedrivande är absolut nödvändigt och att ingripande icke bör ske

utan tvingande skäl samt att, särskilt i betraktande av nu rådande höga

byggnadskostnader, vid meddelande av föreläggande rörande avhjälpande av

brister å byggnaderna den största varsamhet bör iakttagas.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

På sätt förut berörts må enligt lagförslaget under vissa förutsättningar

byggnad å brukningsdel bortföras eller lämnas utan underhåll utan att detta

skall anses som vanhävd. Såsom sådana förutsättningar har i 2 § beträffande

brukningsdelar i allmänhet upptagits, att byggnaden blivit obehövlig

till följd av förändringar i driften av jordbruket elier på grund av sådan

sammanslagning av brukningsdelar, som medför väsentliga fördelar för

jordbruksdriften, eller ock av annan dylik anledning. Om i sammanslagning-,

en ingår brukningsdel, som omfattas av de sociala arrendebestämmelserna,

må dock, i överensstämmelse med nu gällande stadgande i uppsiktslagen,

å sådan brukningsdel befintlig byggnad, som genom sammanslagningen

blivit obehövlig, bortföras eller lämnas utan underhåll endast såvida brukningsdelarna

till beskaffenhet eller omfattning äro sådana att först genom

deras sammanslagning uppkommer jordbruk, därav brukaren kan erhålla

sin huvudsakliga bärgning. På denna punkt har i motionerna 1:257 och

II: 368 föreslagits, att sistnämnda strängare bestämmelse måtte avse samtliga

fastigheter. Enligt utskottets mening kan det emellertid — även om vissa

socialpolitiska skäl kunna anses tala härför — icke anses tillrådligt att i en

provisorisk lagstiftning när fråga gäller fastigheter, vilka hittills icke varit

underkastade några som helst föreskrifter i förevarande hänseende, införa

stadgande av den av motionärerna föreslagna innebörden. Härigenom skulle

jordägare i allmänhet kunna bliva tvungna att underhålla byggnader, vilka

ur jordbruksekonomisk synpunkt blivit helt överflödiga Då den av Kungl.

Maj :t föreslagna bestämmelsen synes taga tillbörlig hänsyn till det allmännas

intresse i förevarande hänseende, får utskottet biträda Kungl. Maj:ts förslag

på denna punkt.

Enligt 3 § i lagförslaget är ägaren av brukningsdel, oavsett om denna är

utarrenderad, ansvarig för avhjälpande av vanhävd, som hänför sig till försummat

underhåll av nödiga byggnader. De skäl som i propositionen anförts

till stöd för att ägaren gentemot det allmänna alltid skall svara för vanhävd

å byggnader äro enligt utskottets mening bärande. Inom utskottet har

emellertid uppmärksammats, att fall kunna förekomma, då arrendatorn i

arrendekontrakt eller eljest gentemot jordägarna åtagit sig att avhjälpa förefintliga

brister å byggnaderna. Därest i dylikt fall jordägaren på grund av

den nya lagstiftningen måste bota dessa brister, synes kostnaden härför, i

den mån den eljest enligt överenskommelse skolat åvila arrendatorn, även

böra slutligen drabba denne.

Under åberopande av vad sålunda anförts och då det framlagda lagförslaget

i övrigt icke givit anledning till erinran från utskottets sida får utskottet

hemställa,

A. att riksdagen, med avslag å motionen 11:369, måtte

antaga Kungl. Maj:ts i propositionen framlagda förslag till

lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk; samt

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

25

B. att motionerna 1:257, 1:261, 11:363, 11:367, 11:368

och II: 370 måtte anses besvarade genom vad utskottet under

A. hemställt.

Stockholm den 11 juni 1942.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Löfvander, Forslund, Sten, Beck-Friis,

Näslund och Näsström;

från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Hallagård, Pettersson L Hällbacken,

Hermansson, fru Johansson*, herrar Larsson i Östersund, Barnekow och Håstad.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Tamm, Löfvander, Beck-Friis, Näslund, Hallagård och Barnekow,

vilka ansett att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:

Såsom framgår----lika med utskottet---å brukningsdelarna.

Vid föregående---lika med utskottet---i ämnet.

På sätt---lika med utskottet---nu genomföres.

Enligt det---- lika med utskottet---särskilda lagbestämmelser.

Vad angår---lika med utskottet —- — — denna punkt.

Beträffande frågan om den nya lagstiftningen bör möjliggöra ingripande ej

endast mot vanhävd av den odlade jorden utan även mot vanhävd av brukningsdelens

åbyggnader hava såväl inom utredningen som i de avgivna yttrandena

yppats skiljaktiga meningar. Enligt Kungl. Maj:ts förslag gäller på

denna punkt, att byggnaderna i princip äro underkastade uppsikt jämlikt lagen.

Såsom utskottet yttrade i sitt vid 1941 års riksdag avgivna utlåtande är

syftet med en lagstiftning sådan som den ifrågasatta att under nuvarande

kristidsförhållandcn vidmakthålla jordbrukets avkastningsförmåga. I anslutning

härtill torde lagstiftningen i första hand böra taga sikte på hävden av

själva jorden. För ståndpunkten att ingripande från det allmännas sida skall

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 9 sand. 2 avd. Nr 39. 3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

kunna äga rum ej endast beträffande hävden av jorden utan även i fråga om

byggnaderna kunna uppenbarligen vissa skäl anföras. De erinringar mot

byggnadernas medtagande under vanhävdsbegreppet, som kommit till uttryck

såväl under remissbehandlingen som i de väckta motionerna, äro emellertid

enligt utskottets mening av den beskaffenhet och styrka, att de motivera

ett annat ställningstagande till frågan än som intagits i propositionen.

Härutinnan må bl. a. framhållas, att genom byggnadernas medtagande den

mera angelägna uppgiften att bringa jorden i kultur i vissa fall skulle kunna

försvåras samt att, då frågan om vad som är att hänföra till nödiga byggnader

och deras ändamålsenliga beskaffenhet, kan vara föremål för delade meningar,

betungande byggnadsarbeten skulle kunna åläggas jordägare utan att

detta vore erforderligt för uppnående av lagstiftningens syfte.

Vad utskottet sålunda anfört har avsett sådana brukningsdelar, vilka ej

omfattas av 1927 års uppsiktslag. Beträffande i denna lag avsedda fastigheter

synes anledning ej föreligga att utesluta byggnaderna från uppsikt.

Den nu föreslagna lagen har gjorts tillämplig beträffande vanhävd å all

jord, alltså även sådana brukningsdelar, som nu falla under 1927 års uppsiktslag.

Sistnämnda lag har i enlighet härmed föreslagits skola sättas ur gällande

kraft under den tid den nya lagen äger giltighet. De i denna lag givna föreskrifterna,

som i åtskilliga hänseenden skilja sig från motsvarande bestämmelser

i 1927 års lag, äro alltså avsedda att under nämnda tid äga tillämpning

även å brukningsdelar, som omfattas av de sociala arrendebestämmelserna.

För utskottet framstår denna sammankoppling såsom mindre lämplig.

Härigenom har den nya lagstiftningen måst utformas under hänsynstagande

även till de synpunkter, som ligga till grund för uppsiktslagen. Visserligen

äro vissa bestämmelser i den nu föreslagna mera ändamålsenliga för

att på snabbt sätt komma till rätta med vanhävd än motsvarande stadganden

i uppsiktslagen. En omarbetning av denna lag i dessa hänseenden hade emellertid

kunnat verkställas. Den av utskottet föreslagna ändringen beträffande

byggnadernas medtagande under vanhävdsbegreppet låter sig därjämte knappast

genomföras med bibehållande av den utav Kungl. Maj:t förordade konstruktionen

av lagstiftningen.

En omarbetning av lagstiftningen i överensstämmelse med de av utskottet

sålunda framförda synpunkterna synes emellertid näppeligen kunna vidtagas

i ärendets nuvarande läge. Med hänsyn till frågans vikt torde ej heller lagstiftningens

genomförande kunna anstå. Utskottet får därför föreslå, att den

av Kungl. Maj:t föreslagna lagen nu antages med en giltighetstid av ett år

samt att under denna tid genom Kungl. Maj:ts försorg en omarbetning av lagstiftningen

verkställes i enlighet med de synpunkter, till vilka utskottet anslutit

sig eller, bl. a., att 1927 års uppsiktslag lämnas i princip orubbad av en

utvidgad vanhävdslagstiftning. Vid denna prövning finner utskottet det icke

påkallat att ingå i någon närmare granskning av de särskilda bestämmelserna,

vilka synas kunna godtagas för den sålunda föreslagna giltighetstiden av

lagen.

Enligt 3 §---lika med utskottet —--drabba denne.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

27

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med avslag å motionen II: 369 samt med

förklarande att riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas

i det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till lag om åtgärder

mot vanhävd av jordbruk, måtte för sin del antaga följande

förslag till

Lag

om åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Härigenom förordnas som följer.

1—15 §§.

Lika med Kungl. Maj:ts förslag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt

därå meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling,

och skall äga giltighet till och med den 30

juni 1943; dock att,---lika med Kungl. Maj:ts förslag

---i stället avse denna lag.

B. att motionerna I: 257, I: 261, II: 363, II: 367, II: 368

och II: 370, i den mån de icke kunna anses besvarade genom

vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

2) av herr Håstad, som anfört:

Jag instämmer i den av herr Tamm med flera avgivna reservationen utom

i ett avseende. Jag anser det önskligt och möjligt att göra en sådan mindre

omarbetning av lagförslaget i anslutning till de motionsvis framställda yrkandena,

att byggnader å brukningsdelar, som falla utanför 1927 års uppsiktslag,

med viss inskränkning måtte undantagas i lagen under dennas av

reservanterna föreslagna ettåriga giltighetstid. Utöver det av herr Tamm

med flera framställda yrkandet örn ändring av stadgandet angående lagens

giltighetstid föreslår jag sålunda, att riksdagen för sin del måtte besluta att

1 och 7 §§ skola erhålla följande lydelse:

1 §•

Finnes å---eller därigenom att, i fråga om brukningsdel, som avses

i lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk, nödiga byggnader

bortföras eller lämnas utan underhåll eller, beträffande annan brukningsdel,

byggnader, som äro oundgängligen nödvändiga för att förekomma skada

å husdjur eller bärgad gröda, bortföras eller lämnas utan underhåll.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

7 §•

Har anmälan —--stycket sägs. Länsstyrelse må i fråga örn byggnads
beståndet

å brukningsdel, som avses i lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt

å vissa jordbruk, ej föreskriva---ändamålsenliga bedrivande. Å

annan brukningsdel må länsstyrelse i fråga om befintliga byggnader ej föreskriva

andra åtgärder än oundgängligen erforderliga mindre reparationer.

Har i —--utdöma vitet.

Försittes tid---finnas erforderligt.

Vid meddelande---sådant vite.

428132. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1942.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1942:370 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. a1 i texten