Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om avverkningsskyldighet, dels ock i ämnet väckta motioner.

1942-06-18 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1942:44, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om avverkningsskyldighet, dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

1

Nr 44,

Ankom till riksdagens kansli den 18 juni 1942 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om avverkningsskyldighet, dels ock i ämnet

väckta motioner.

Genom en den 15 maj 1942 dagtecknad proposition, nr 277, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag

till lag örn avverkningsskyldighet.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft fyra

i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen motionerna

i första kammaren nr 258 av herr Mannerskantz m. fl. och nr 269 av

herr Heiding m. fl. samt motionerna i andra kammaren nr 374 av herr

Jonsson i Skedsbygd m. fl. och nr 387 av herr Werner.

I motionen 1: 258 har hemställts, att den föreslagna lagen måtte erhålla

rubriken »Lag örn skyldighet att avverka ved till avsalu», att andra stycket

1 1 § måtte få följande lydelse: »Med ved förstås i denna lag brännved, kolved

och massaved», att sista stycket i 1 § skall utgå, att i sista meningen av

2 § första stycket orden »del av egendomen avverkningen skall företagas

samt den» skola utgå, att i 2 § andra stycket första meningen skall utgå tilllika

med ordet »dock» i nästa mening, att i 5 § ordet »garantipris» utbytes

mot »normalpris» samt att sista meningen i 9 § andra stycket skall utgå.

Motionerna I: 269 och II: 374, vilka äro likalydande, ävensom motionen

II: 387 utmynna i ett yrkande, att riksdagen för sin del måtte — med avslag

å propositionen — besluta om förlängd giltighetstid under ytterligare ett år

av nu gällande tvångsavverkningslag. I motionen II: 387 framhålles tillika

såsom ett önskemål, att i lagen vidtagas de jämkningar, vilka kunna befinnas

nödiga för att åt skogsägaren trygga ett skäligt rotvärde å bränslevirket.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen

framlagda förslaget, ävensom i fråga örn de skäl, som motionärerna andragit

till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke

lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

Lagen den 12 april 1940 (nr 199) om skyldighet att avverka ved till avsalu

gäller enligt lag den 4 april 1941 (nr 185) till och med den 30 juni

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr 44. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

1942. Enligt lagen åligger det ägare av skogsmark samt innehavare av avverkningsrätt

att avverka ved till avsalu till den myckenhet och enligt de

föreskrifter, som vederbörande kristidsstyrelse enligt anvisningar av statens

bränslekommission bestämmer. Underlåter någon att verkställa sådan avverkning,

må tvångsutsyning ske och avverkning äga rum för kronans

räkning.

I en till innevarande riksdag avlämnad proposition, nr 276, angående anslag

till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m. har närmare

redogjorts för en av bränslekommissionen i skrivelse till Kungl. Maj:t

den 14 april 1942 framlagd plan för avverkningarna under avverkningsåret

1942/43. Enligt denna plan borde avverkningarna under nämnda år taga

sikte på att tillgodose ett behov av 37 å 38 miljoner kubikmeter (travat

mått) ved för bränsleändamål och kolning, cirka 16 miljoner kubikmeter

(travat mått) massaved som råvara för massaindustrien, 9,6 miljoner kubikmeter

(fast mått) sågtimmer samt 0,96 miljoner kubikmeter (fast mått) slipers,

stolpar och diverse annat virke.

Efter att hava erinrat om att tvångsavverkningslagen gällde endast i fråga

örn ved, har bränslekommissionen i sin förenämnda skrivelse vidare anfört, att

det alltmer skärpta försörjningsläget, nödvändigheten att trygga en tillräcklig

produktion av råvara för framställning av fodercellulosa och andra för

försörjningen och försvaret viktiga produkter samt vikten av att byggnadsverksamheten

icke hämmades av brist på trävaror hade föranlett överväganden,

huruvida en lag om avverkningsskyldighet för tiden den 1 juli

1942—den 30 juni 1943 borde omfatta icke blott ved för avsalu utan även

annat virke. Kommissionen har — efter närmare utveckling av sina synpunkter

härutinnan — sammanfattningsvis anfört, att avverkningsskyldighet

borde för avverkningsåret 1942/43 fastställas för såväl ved för

bränsleändamål och kolning som massaved. Kommissionen har i anslutning

härtill anfört, att de erforderliga kvantiteterna sågtimmer och annat

gagnvirke kunde beräknas bliva avverkade utan att åläggande därom utfärdades,

men kommissionen har dock förutskickat, att försörjningsläget

kunde komma att möjliggöra produktionsplikt även för sådant rundvirke.

Kommissionen hade därför kommit till den uppfattningen, att tvångsavverkningslagen

borde ändras på så sätt, att lagen omfattade allt virke för

avsalu. Lagen borde dock tills vidare icke träda i kraft beträffande andra

sortiment än ved för bränsleändamål och kolning samt massaved. Kungl.

Majit syntes dock böra befullmäktigas att, då försörjningsläget så krävde,

utfärda föreskrift örn lagens utsträckning jämväl till andra sortiment.

Föredragande statsrådet har i propositionen anfört i huvudsak följande:

»Lagen om skyldighet att avverka ved till avsalu gäller, efter en föregående

år vidtagen förlängning av giltighetstiden, till och med den 30 juni

detta år. Lagen har utan tvivel varit av mycket stor betydelse för vedför
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr ii.

3

sörjningen. Den skogsägarna med stöd av lagen ålagda avverkningsskyldigheten

har fullgjorts tillfredsställande oell icke i något fall har tvångsavverkning

för kronans räkning förekommit; dock har i ett antal fall vederbörande

skogsägare ombesörjt honom åliggande avverkningsskyldighet först efter det

beslut meddelats om tvångsavverkning. Då en lagstiftning av förevarande

slag uppenbarligen alltjämt är av nöden, bör dess giltighetstid ytterligare

förlängas, förslagsvis till och med den 30 juni 1943.

1 samband med förlängningen av giltighetstiden torde böra tili behandling

upptagas frågan om en utvidgning av lagens giltighetsområde. Tvångsavverkningslagen

gäller för närvarande endast beträffande ved — varmed

i detta sammanhang är att förstå brännved och kolved — medan man i

fråga om försörjningen med övriga virkessortiment är helt beroende av

skogsägarnas frivilliga insatser. De ökade svårigheterna för vedavverkningen

i fråga örn arbetskraft och transporter måste emellertid med nödvändighet

medföra ogynnsamma återverkningar beträffande avverkningen av andra

sortiment. Därav följer ett allt starkare behov att behandla hela avverkningsproblemet

såsom en enda fråga. Vedavverkningen kan icke i längden betraktas

fristående utan måste — såsom jag anfört vid anmälan av förut

omnämnda frågor rörande anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen

m. m. — de hithörande spörsmålen behandlas och lösas inom

ramen för en gemensam försörjningsplan, gällande även andra sortiment än

bränn- och kolved.

Kraven på samordning torde för närvarande, såsom bränslekommissionen

anfört, göra sig särskilt gällande med avseende å massaveden med dess alltmera

ökade betydelse för folkhushållningen. Jag torde i detta sammanhang

få erinra om den utomordentliga betydelse massaveden fått för framställning

av fodercellulosa ävensom motorsprit och liknande produkter. Med

hänsyn till massavedens betydelse för folkhushållningen synes det därför

i hög grad önskvärt såväl att staten får möjlighet att bestämma de minimikvantiteter,

som böra avverkas, som att tvångsavverkning kan komma till

stånd i de fall där så finnes erforderligt. Jag är därför beredd att tillstyrka

en sådan utvidgning av tvångsavverkningslagen, att lagen göres tillämplig

även i fråga om massaved. Då produktionsplikt beträffande massaved likväl

icke bör föreligga under längre tid än som av tvingande skäl är påkallat,

torde lagen böra så utformas, att det ligger i Kungl. Maj:ts hand att bestämma

örn och under vilken tid lagen skall gälla i fråga örn sådant virke.

I den mån lagen skall gälla beträffande massaved torde, såsom bränslekommissionen

anfört, någon skillnad icke böra göras mellan massaved, avsedd

för framställning av fodercellulosa, och annan massaved utan bör produktionsplikten

avse massaved överhuvud. Fördelningen av den avverkade

massaveden å olika förbrukningsändamål är en senare fråga, som får lösas

med hänsyn till förhållandena vid den tid då veden skall lagas i anspråk.

Bränslekommissionen har, beträffande frågan om eventuellt utsträckande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4i.

av produktionsplikten till att avse även sågtimmer samt slipers, stockar och

liknande specialsortiment, kommit till den slutsatsen att det för närvarande

icke vöre erforderligt att införa produktionsplikt i fråga örn de nämnda

sortimenten, då behövliga kvantiteter kunde förväntas stå till förfogande

även utan tvångsåtgärder. Kommissionen har dock samtidigt framhållit, att

ett förändrat försörjningsläge kunde komma att nödvändiggöra produktionsplikt

även för sådant rundvirke varom nu är tal. Gentemot dessa kommissionens

uttalanden har jag — i överensstämmelse med vad jag förut

anfört — intet att erinra. Jag förordar förty, att tvångsavverkningslagen

gives sådan utformning, att produktionsplikt skall föreligga beträffande

brännved och kolved samt att Kungl. Majit skall äga förordna om produktionsplikt

även beträffande andra slag av virke. Förordnande torde för närvarande

icke böra meddelas utom i fråga om massaved.

Jag torde i detta sammanhang även få upptaga en annan fråga rörande

lagens tillämpningsområde. Enligt nu gällande bestämmelser må avverkning

ej åläggas i strid mot inskränkning i rätten därtill, som må finnas stadgad

i lag eller hava med stöd av lag föreskrivits. Denna inskränkning i avverkningsplikten

torde hittills icke hava förorsakat mera kännbara olägenheter.

Emellertid är det möjligt att i ett än mera skärpt läge inskränkningen

kan befinnas vara till icke obetydligt hinder för genomförande av sådana

avverkningar, som med hänsyn till bränsleförsörjningen anses nödvändiga.

En uppmjukning av stadgandet synes därför önskvärd. Härvid

torde motsvarande bestämmelser i allmänna förfogandelagen kunna i huvudsak

tjäna som förebild. Enligt 8 § andra stycket sistnämnda lag gäller

att, då växande skog tages i anspråk genom förfogande, som avses i 4 eller

5 § samma lag, avverkning må bedrivas av kronan eller åläggas ägaren eller

innehavaren utan hinder av de inskränkningar i rätten därtill, som må finnas

i lag stadgade, dock att avvikelse från vad som är förenligt med god

skogshushållning ej må ske utan tvingande skäl. I överensstämmelse härmed

torde böra i tvångsavverkningslagen stadgas, att avverkning må åläggas

utan hinder av inskränkning i rätten därtill, som må finnas stadgad i

lag eller hava med stöd av lag föreskrivits. Från denna regel torde emellertid

undantag böra göras för det fall, att inskränkningen föreskrivits med

stöd av lagen den 6 juni 1930 om begränsning av rätten att avverka skog å

intecknad fastighet. En dylik undantagsbestämmelse synes nödvändig med

hänsyn till att enligt tvångsavverkningslagen avverkningen regelmässigt

företages icke av kronan utan av fastighetsägaren-låntagaren, som även försäljer

virket och uppbär köpeskillingen; långivaren har sålunda ingen som

helst garanti för att köpeskillingen användes till gäldande av den fordran,

till vars skydd den ifrågavarande föreskriften tillkommit. Den nu angivna

undantagsbestämmelsen torde icke i nämnvärd grad minska lagstiftningens

effektivitet, detta i all synnerhet som — enligt vad jag inhämtat — hypoteksföreningarna

pläga lämna medgivande till att utan hinder av meddelade

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr ii.

5

föreskrifter sådana vedavverkningar må företagas, som kunna ske genom

gallring eller rensningshuggning, utan att föreningarna därvid kräva extra

avbetalningar å lånen. Vidare må erinras att, därest i särskilt fall tvångsavverkning

anses böra ske i strid mot föreskrift, varom nu är fråga, man

i sista hand kan falla tillbaka på förfogandelagens regler.

Utöver den absoluta undantagsbestämmelse från regeln örn rätt att ålägga

tvångsavverkning utan hinder av i lag eller med stöd av lag föreskrivna

inskränkningar, som i det föregående behandlats, torde vidare böra upptagas

ett stadgande därom att avvikelse från vad som är förenligt med god skogshushållning

icke må ske utan tvingande skäl. Med hänsyn till att enligt nu

ifrågavarande lag avverkningsskyldigheten ålägges av kristidsstyrelserna

men det näppeligen bör ankomma på dem att avgöra örn sådana tvingande

skäl föreligga, att avvikelse bör få ske från vad som är förenligt med god

skogshushållning, torde den ytterligare inskränkningen böra göras, att sådan

avvikelse icke må ske med mindre Kungl. Maj:t det medgivit. Dylikt medgivande

bör kunna lämnas beträffande viss eller vissa fastigheter eller beträffande

visst län eller annat område.

I anslutning till vad nu anförts torde jag få behandla frågan huruvida avverkningsskyldig

bör äga besvärsrätt över kristidsstyrelses beslut angående

produktionsplikt. Jag vill därvid till en början erinra om att enligt gällande

lag besvärsrätt över kristidsstyrelses beslut jämlikt tvångsavverkningslagen

icke föreligger utom beträffande frågan om ersättning för tvångsavverkad

ved. Föredragande departementschefen anförde härom i propositionen nr 171

till 1940 års lagtima riksdag att, därest möjlighet funnes till överklagande

av verkställd fördelning av avverkningskvantiteten de skilda skogsägarna

emellan, det kunde befaras att avverkningarna till viss del skulle ligga nere

under en betydande del av avverkningsperioden i avbidan på utgången av

anförda besvär. Då skogsvårdsstyrelsernas medverkan erbjöde en god garanti

för att fördelningen skedde på ändamålsenligaste sätt samt skogsägaren

bereddes möjlighet att draga ersättningsfrågan under högre myndighets

prövning, ansågs skogsägaren tillförsäkrad skydd för sina intressen i den

utsträckning som i rådande läge kunde anses rimligt och möjligt. Det sålunda

anförda skälet mot införande av besvärsrätt finner jag — såvitt angår

beslut om avverkningsskyldighet jämlikt 2 § — alltjämt bärande även

då hänsyn tages till att avverkningsskyldigheten föreslås skola kunna

utsträckas till gagnvirkessortiment. Å andra sidan lärer det likväl icke

kunna förnekas, att med de alltmera ökade avverkningskvantiteterna och

därav följande svårigheter att fullgöra produktionsplikten betänkligheterna

mot förbudet att överklaga av kristidsstyrelse meddelat avverkningsföreläggande

göra sig starkare gällande. Det torde därför vara önskvärt

att, samtidigt som lagens tillämpningsområde vidgas, man i någon form

stärker skyddet för de enskilda gentemot alltför härda ingripanden från

kristidsstyrelsernas sida. Detta synes lämpligen kunna ske genom omlägg
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr ii.

ning av förfaringssättet vid fattande av beslut om tvångsavverkning för

kronans räkning och införande av besvärsrätt i viss omfattning i fråga om

sådana beslut. Därest beslutanderätten i fråga om tvångsavverkning överflyttas

från kristidsstyrelserna till bränslekommissionen, torde ökade garantier

vinnas för en likformig och ändamålsenlig tillämpning av lagen och

de betänkligheter, som eljest skulle vara förknippade med förbudet mot

överklagande av själva avverkningsföreläggandet, torde få anses till väsentlig

del undanröjda. Man har nämligen därigenom vunnit, att beslut om

tvångsvis genomförande av meddelat avverkningsföreläggande ankommer

på annan — och högre — myndighet än den som meddelat föreläggandet;

skulle i något fall avverkningsföreläggandet avse större myckenhet än som

rimligen kan uttagas, har skogsägaren givetvis möjlighet att hos kommissionen

visa att så är förhållandet, därvid beslut om tvångsavverkning självfallet

icke bör meddelas. Bränslekommissionens beslut i ärendet torde böra

få överklagas hos Kungl. Majit; dock torde beslutet utan hinder av förd

klagan böra lända till efterrättelse intill dess annorlunda förordnas.

Vissa detaljbestämmelser i lagen hava blivit föremål för uttalanden från

bränslekommissionens sida. Kommissionen har sålunda anfört, att enligt

dess förmenande kristidsstyrelserna enligt gällande lag ägde befogenhet att

närmare angiva den plats å viss fastighet, varå den fastighetsägaren ålagda

avverkningen skulle verkställas; då föreskrifter av angiven art på grund av

transportförhållanden eller andra omständigheter framdeles kunde bliva

erforderliga i större utsträckning vore det emellertid enligt kommissionens

uppfattning av värde om ett direkt uttalande i frågan gjordes i motiven till

lagen. För egen del vill jag i denna del anföra att, även om bränslekommissionen

till stöd för sin mening kan åberopa ordalagen i den nu gällande

författningen, en föreskrift av angiven art likväl måste anses innebära ett

sådant ytterligare ingrepp i skogsägarens handlingsfrihet, att åtgärden icke

lämpligen bör vidtagas utan uttryckligt stadgande därom. Med hänsyn till

angelägenheten att i görligaste mån rationalisera transporterna kan det

emellertid bliva erforderligt att i viss omfattning meddela dylika föreskrifter.

Bestämmelse torde därför nu böra meddelas örn rätt för kristidsstyrelse

att, i den mån så finnes erforderligt, bestämma å vilken del av viss egendom

den å egendomen belöpande avverkningen skall företagas. Ett dylikt

beslut torde böra fattas i enahanda ordning som gäller för själva avverkningsbeslutet,

d. v. s. efter samråd med vederbörande skogsvårdsstyrelse

eller stiftsnämnd eller med domänstyrelsen.

Även i ett annat hänseende synes det önskvärt med viss ändring av gällande

bestämmelser. Liksom kristidsstyrelsen bör äga befogenhet att bestämma

den del av egendomen, å vilken avverkningen skall företagas, bör

kristidsstyrelsen även, i den mån så finnes erforderligt och i den ordning

nyss är sagt, få bestämma den plats där virket skall uppläggas. Ur träns
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

7

portsynpunkt lärer den sist angivna befogenheten vara lika betydelsefull

som den av kommissionen berörda. Det torde emellertid böra understrykas,

att befogenheten icke avses skola innefatta rätt att ålägga en transportplikt

i egentlig mening, d. v. s. skyldighet att transportera virket till annan

ort och där upplägga detsamma, utan allenast en rätt att bestämma den

plats å eller i närheten av egendom, där virket — med hänsyn till rådande

transportförhållanden —- skall uppläggas. Även med en dylik begränsad

innebörd kommer självfallet den föreslagna befogenheten att medföra en

ytterligare inskränkning i skogsägarens handlingsfrihet. Denna inskränkning

synes dock förhållandevis obetydlig jämförd med de betydande fördelar

i transporthänseende, som därmed kunna vinnas. Jag vill i detta

sammanhang även erinra om att enligt förfogandelagstiftningen Kungl.

Majit eller, efter Kungl. Majits uppdrag, vederbörande statskommission

äger bestämma den ort, till vilken förnödenhet, som skall avstås, skall av

vederbörande ägare eller innehavare forslas.

Därest kristidsstyrelse tillerkännes befogenhet, varom i det föregående

nämnts, torde det även vara erforderligt att i lagen upptaga bestämmelser

örn påföljd för avverkningsskyldig, som uraktlåter att följa meddelade föreskrifter

angående uppläggningsplats. Att straffbelägga dylik uraktlåtenhet

— i likhet med som skett i förfogandelagstiftningen — torde emellertid

icke böra ifrågakomma. Jag förordar i stället att bränslekommissionen tillerkännes

befogenhet att, efter anmälan av kristidsstyrelsen, vid vite förelägga

den försumlige att forsla virket till den bestämda upplagsplatsen. Jag

förutsätter emellertid därvid, att sådant vitesföreläggande icke skall behöva

tillgripas annat än i rena undantagsfall. Beslut om vitesföreläggande torde

böra få överklagas hos Kungl. Majit. Därest fråga uppkommer om utdömande

av förelagt vite, torde ärendet böra ankomma på domstol i vanlig

ordning.

Bränslekommissionen har vidare fäst uppmärksamheten på frågan om

vem som slutligen skall bära kostnaderna för utsyning m. m. i sådana fall,

där vederbörande myndighet beslutat om tvångsavverkning och låtit verkställa

utsyning men skogsägaren det oaktat själv verkställer avverkningen.

Enligt kommissionens uppfattning vöre skogsägaren på grund av allmänna

rättsgrundsatser skyldig betala de ifrågavarande kostnaderna, men ansåge

kommissionen det likväl önskvärt att uttrycklig bestämmelse därom

meddelades. Det synes mig uppenbart alt, därest en skogsägare genom

uraktlåtenhet att inom föreskriven tid fullgöra ålagd produktionsplikt föranlett

vederbörande myndighet att besluta örn tvångsavverkning men skogsägaren

därefter själv verkställer avverkningen, skogsägaren bör vara betalningsskyldig

gentemot det allmänna för de utsynings- och andra kostnader,

som föranletts av beslutet örn tvångsavverkning. Det torde vara

lämpligt att i lagen intaga uttrycklig bestämmelse härom.»

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

Utskottet.

Jämlikt 1940 års tvångsavverkningslag, vilken efter en vidtagen förlängning

gäller till och med den 30 juni 1942, kan ägare av skogsmark och innehavare

av avverkningsrätt åläggas att i viss omfattning avverka ved till avsalu.

Det ankommer å kristidsstyrelserna att efter anvisningar av statens

bränslekommission och i samråd med vissa skogsvårdande myndigheter för

varje särskilt fall bestämma den myckenhet ved som skall avverkas samt

meddela erforderliga föreskrifter för avverkningens bedrivande. Underlåter

någon att utföra den avverkning, som blivit honom ålagd, kan tvångsutsyning

verkställas och avverkning ske för kronans räkning.

Genom förevarande proposition har framlagts förslag till lag om avverkningsskyldighet,

avsedd att träda i stället för den nu gällande tvångsavverkningslagen.

De bestämmelser, vilka innefattas uti ifrågavarande förslag,

hava i viss mån en vidare syftning än de som för närvarande äro i kraft.

Sålunda förordas, att giltighetsområdet för lagstiftningen — vilket hittills

varit begränsat till ved för bränsleändamål och kolning — skall genom förordnande

av Kungl. Majit kunna utsträckas till att omfatta även andra slag

av virke. Jämväl i övrigt föreslås vissa ändringar och tillägg i förhållande

till nu gällande föreskrifter i ämnet för att erhålla möjlighet till en mera

fullständig och effektiv reglering inom hithörande område.

I de föreliggande motionerna bär bland annat givits uttryck åt den uppfattningen,

att tillräckliga skäl saknades för att på sätt i propositionen föreslagits

utvidga och skärpa här berörda tvångslagstiftning. Till följd härav

har i motionen 1: 258 hemställts om vissa jämkningar i det nu framlagda

lagförslaget, medan i övriga motioner framställts yrkande om avslag å propositionen

och om förlängd giltighetstid för 1940 års lag i ämnet.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår erfordras i nuvarande

tidsläge mycket betydande mängder ved och annat virke för förbrukning

inom landet. Härav föranledes — särskilt beträffande veden -— ett synnerligen

omfattande avverkningsprogram. Även om detta kan i huvudsak

genomföras på frivillighetens väg, synes det allmänna under nu rådande

förhållanden böra hava möjlighet ingripa för avverkningens genomförande

genom därför lämpade åtgärder. Behov måste alltså anses föreligga av en

lagstiftning om avverkningsskyldighet. Med hänsyn härtill vill utskottet

tillstyrka att, såsom föreslagits, giltighetstiden för nämnda lagstiftning förlänges

till och med den 30 juni 1943.

Vad angår spörsmålet örn lagens tillämpningsområde delar utskottet föredragande

statsrådets mening, att de ökade svårigheterna för vedavverkningen

i fråga örn arbetskraft och transporter med nödvändighet måste medföra

ogynnsamma återverkningar beträffande avverkningar av andra sortiment

och att därav följer ett allt starkare behov att behandla hela avverkningsproblemet

såsom en enda fråga. I anslutning till nämnda synpunkter

synes det angeläget, att tvångsavverkningslagen i mån av behov må kunna

tillämpas jämväl å annat virke än brännved och kolved. Utskottet kan där
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr ii.

9

för icke, såsom skett i motionerna 1:269, 11:374 och 11:387, helt avvisa

denna tanke. Självfallet bör emellertid en dylik utvidgning ej företagas

utan tvingande skäl. Enligt vad av utredningen framgår torde för närvarande

endast behöva ifrågakomma att utsträcka produktionsplikten till

massaved. Såsom bränslekommissionen framhållit kan dock ett förändrat

försörjningsläge komma att nödvändiggöra produktionsplikt även för sågtimmer

och vissa specialsortiment. Försiktigheten torde därför bjuda att

icke -—• såsom förordats i motionen I: 258 — stanna vid att föra massaveden

under lagens bestämmelser med uteslutande av möjligheten därtill

beträffande annat virke. Med hänsyn till det anförda och för att medgiva

en smidig anpassning efter förhållandena är det enligt utskottets mening

lämpligt att, på sätt i propositionen föreslagits, lägga i Kungl. Maj:ts hand

att avgöra, huruvida och i vad mån tvångsavverkningslagen skall gälla även

i fråga om andra virkessortiment än bränn- och kolved. Utskottet förutsätter

härvid att vid bestämmande av de sortiment, i vilka en skogsägare skall

fullgöra sin produktionsplikt, vederbörlig hänsyn tages till skogens beskaffenhet,

så att skogsägaren icke utan kompensation tvingas exempelvis att

för fullgörande av produktionsplikt beträffande ved avverka för gagnvirke

lämplig skog.

I propositionen har föreslagits, att avverkning i princip skall kunna åläggas

utan hinder av inskränkning i rätten därtill, som må finnas stadgad i

lag eller hava med stöd av lag föreskrivits. En dylik bestämmelse har ansetts

erforderlig för att i ett mera skärpt läge kunna i full utsträckning

genomföra sådana avverkningar, som med hänsyn till bränsleförsörjningen

befinnas nödvändiga. Härav torde framgå, att bestämmelsen är avsedd att

tillämpas allenast, då så är av behovet oundgängligen påkallat. I lagtexten

lia också upptagits vissa begränsningar i den allmänna regeln av hänsyn

till vissa inteckningshavares rätt och skogsvårdens krav. 1 sistnämnda hänseende

har stadgats, att avvikelse från vad som är förenligt med god skogshushållning

ej må ske utan tvingande skäl och med mindre Konungen det

medgivit. Enligt utskottets mening kan det bliva erforderligt med en bestämmelse

av innebörd, att avverkning i undantagsfall må äga rum även

då därigenom vissa i skogsvårdens intresse meddelade föreskrifter åsidosättas.

Med den begränsning i avseende å tillämpningen, som stadgandet

innebär, kan utskottet därför ansluta sig till Kungl. Maj:ts förslag på denna

punkt.

Utskottet har vid behandlingen av nu ifrågavarande spörsmål uppmärksammat,

att det enligt här berörda stadgande synes bliva beroende av kristidsstyrelsens

uppfattning, huruvida i det särskilda fallet avvikelse kan anses

föreligga från god skogshushållning. Med anledning härav ha inom

utskottet uttalats vissa betänkligheter mot den ordning som sålunda föreslagits,

därvid särskilt påpekats, att enligt propositionen icke medgivits rätt

att överklaga kristidsstyrelses beslut i fall varom här är fråga. Emellertid

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr

må i detta sammanhang erinras därom, att, enligt vad uttryckligen föreskrivits,

kristidsstyrelsen har att fatta sitt beslut i samråd med skogsvårdsstyrelsen

eller annan myndighet, under vars uppsikt skogsmarken står. Man

torde kunna förvänta, att med de upplysningar, som på detta sätt stå att

vinna, kristidsstyrelsen skall, så snart skälig anledning därtill föreligger,

finna frågan vara av beskaffenhet att böra liänskjutas till prövning av

Kungl. Majit. Under dessa förhållanden finnes grundad anledning antaga,

att vid avverkningspliktens fullgörande hänsyn till god skogsvård och den

framtida skogsproduktionen kommer att tagas i den utsträckning, som i

varje särskilt fall blir möjlig.

Såsom tidigare anmärkts äger kristidsstyrelse enligt 1940 års lag att meddela

föreskrifter med avseende å avverkningens bedrivande. I det föreliggande

lagförslaget har kristidsstyrelsen därjämte uttryckligen tillagts befogenhet

att, i den mån så finnes erforderligt, i samråd med skogsvårdsstyrelsen

eller därmed jämställd myndighet bestämma såväl å vilken del av

egendomen avverkningen skall företagas som ock den plats å eller i närheten

av egendomen, å vilken veden skall uppläggas. Nu berörda bestämmelser

äro avsedda att giva myndigheterna möjlighet att meddela anvisningar

i syfte att samordna de olika transporterna och i övrigt underlätta framfor

slingen av virket.

Helt naturligt är det ägnat att ingiva vissa betänkligheter att meddela

bestämmelser, som inskränka jordägarens rätt att fritt få bestämma platsen

för avverkningen. Med hänsyn till rådande knapphet på transportmedel

synes emellertid möjlighet böra föreligga för det allmänna att i fall

av behov kunna bestämma var avverkningen skall ske. Utskottet förutsätter

dock, att stadgandet härom skall vinna tillämpning endast i de fall,

då försörjningen med ved och annat virke samt tillgången på transportmedel

göra det oundgängligen nödvändigt. Att det i allmänhet bör överlämnas

åt skogsägaren att själv träffa avgörande i fråga om avverkningsplatsen,

synes desto mera befogat som denne i de flesta fall torde bäst känna

till beskaffenheten av sin skog ävensom vägförhållandena och således hava

god möjlighet att träffa ett även ur allmän synpunkt lämpligt avgörande.

Enligt vad föredragande departementshefen framhållit åsyftas icke att genom

stadgandet örn bestämmande av uppläggningsplats ålägga en transportplikt

i egentlig mening, varmed då avses skyldighet att transportera virket

till annan ort och där upplägga detsamma. I stadgandet utsäges ock

uttryckligen att platsen för leveransen skall vara belägen å eller i närheten

av den egendom, varå avverkningen skett. I enlighet härmed torde i första

hand kunna fordras av skogsägaren, att han —- eventuellt efter närmare

bestämmande från kristidsstyrelsens sida — skall avlämna virket vid närmaste

med bil farbara väg eller å annan s. k. normal leveransplats. Där med

hänsyn till transportförhållandena ifrågasättes att ålägga skogsägaren att

framforsla virket längre sträcka än till normal leveransplats, bör enligt ut
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

11

skottets åsikt ägnas särskild uppmärksamhet åt frågan örn skogsägarens förmåga

att under sådana betingelser fullgöra sin leveransplikt och att därjämte

i de fall, då han driver jordbruk, ombesörja detta. Beträffande den

ersättning, varå skogsägaren kan göra anspråk, vill utskottet erinra om, att

i en den 17 oktober 1941 utfärdad kungörelse fastställts normalpriser å

vissa vedsortiment, vilka priser skola gälla vid leverans på normal leveransplats.

I samma kungörelse stadgas tillika att, då ved levereras å annan

plats, normalpriset skall jämkas med hänsyn till den ökade eller minskade

transportkostnaden. Enligt utskottets mening synes motsvarande princip

böra komma till tillämpning även då ersättning skall utgå i enlighet med

reglerna om garantipris.

Vad härefter beträffar frågan om påföljd för underlåtenhet att fullgöra

avverkningsskyldighet har i förslaget upptagits 1940 ars lags bestämmelse

angående tvångsavverkning för kronans räkning. I syfte att vinna ökade

garantier för en likformig och ändamålsenlig tillämpning av lagen föreslås

emellertid att rätten att besluta örn tvångsavverkning skall överflyttas från

kristidsstyrelserna till bränslekommissionen. Utskottet finner, att den föreslagna

omläggningen av förfaringssättet pa denna punkt mäste anses

lämplig.

Därjämte har i propositionen föreslagits befogenhet för bränslekommissionen

att, där virke upplägges i strid mot av kristidsstyrelse meddelad föreskrift,

på anmälan av kristidsstyrelsen vid vite förelägga den försumlige ati

forsla virket till den bestämda upplagsplatsen. Såsom föredragande statsrådet

framhållit torde sådant vitesföreläggande icke behöva tillgripas annat

än i rena undantagsfall. För att icke äventyra syftet med myndigheternas

dispositioner beträffande virkets uppläggning synes det emellertid vara

ofrånkomligt, att de skola äga möjlighet att —- i sista hand genom tvångsmedel

— kräva åtlydnad för sina beslut. Med hänsyn härtill har utskottet

funnit sig i princip böra biträda förslaget örn en vitesbestämmelse.

Enligt utskottets mening bör, då fråga örn vite uppkommer, synnerligt

beaktande skänkas åt omständigheterna i det särskilda fallet. Vid prövning

av hithörande spörsmål måste det vara av värde, örn den beslutande

myndigheten äger närmare inblick i de med orten sammanhängande förhållandena

och kan träda i mera personlig förbindelse med dem, vilka

saken berör. Ur denna synpunkt torde det få anses mindre tillfredsställande

att tillägga ett centralt organ såsom bränslekommissionen befogenhet att

ålägga vite, varom här är fråga. Utskottet vill i stället föreslå, att uppgiften

anförtros åt länsstyrelserna, vilka även med hänsyn till sin organisation

och ställning i övrigt torde vara väl lämpade härför.

I det nu föreliggande lagförslaget bär vidare bland annat upptagits ett

stadgande av innehåll att skogsägare, sorn fullgjort honom alagd avverkningsskyldighet

först efter det beslut örn tvångsavverkning meddelats, skall

vara pliktig ersätta kronan de utgifter som ma bava föranletts av beslutet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

Såsom förut framhållits förutsättes, för att tvångsavverkning skall kunna

tillgripas, underlåtenhet från skogsägarnas sida att verkställa föreskriven

avverkning. Enligt utskottets mening kan emellertid dylik underlåtenhet icke

anses föreligga, om skogsägaren förgäves gjort vad som rimligen kan ankomma

på honom för att anskaffa erforderlig arbetskraft och eljest sörja

för att avverkningen skall komma till utförande. Med hänsyn härtill vill

utskottet ansluta sig till den princip, vilken kommit till uttryck i förevarande

stadgande.

I övrigt har det genom propositionen framlagda lagförslaget icke givit

anledning till erinran från utskottets sida.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts genom

förevarande proposition framlagda förslag till lag om

avverkningsskyldighet ej kunnat av riksdagen i oförändrat

skick antagas, måtte för sin del antaga följande förslag till

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Lag

om avverkningsskyldighet.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Det åligger ägare av annan skogsmark än sådan som står under domänstyrelsens

förvaltning eller, i den mån avverkningsrätt tillkommer annan

än ägaren, den, som innehar avverkningsrätten, att å skogsmarken avverka

ved till avsalu enligt föreskrifter, som meddelats på sätt i 2 § angives.

Med ved förstås i denna lag brännved och kolved.

Vad i lagen stadgas angående ved skall, i den mån Konungen därom förordnar,

äga tillämpning även beträffande virke av annat slag.

2 §■

Varje kristidsstyrelse har att inom sitt verksamhetsområde enligt de närmare

anvisningar, som statens bränslekommission meddelar, och efter samråd

med skogsvårdsstyrelsen eller, där skogsmark står under domänstyrelsens

eller stiftsnämnds uppsikt, denna myndighet bestämma den myckenhet

ved, ägare av skogsmark eller innehavare av avverkningsrätt skall avverka

till avsalu, ävensom de tider, inom vilka avverkningsskyldigheten

skall vara till angivna delar fullgjord. Kristidsstyrelsen äger jämväl, i den

ordning nyss är sagt och i den mån så finnes erforderligt, bestämma å

vilken del av egendomen avverkningen skall företagas samt den plats å

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

13

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

eller i närheten av egendomen, å vilken veden skall uppläggas, så ock i

övrigt meddela föreskrifter med avseende å avverkningens bedrivande.

Avverkning må åläggas utan hinder av inskränkning i rätten därtill, som

må finnas stadgad i lag eller hava med stöd av lag föreskrivits. Avverkning

må dock ej åläggas i strid mot föreskrift, som meddelats jämlikt lagen

den 6 juni 1930 örn begränsning av rätten att avverka skog å intecknad

fastighet. Ej heller må utan tvingande skäl och med mindre Konungen

det medgivit avvikelse ske från vad som är förenligt med god skogshushållning.

Om statsgaranti för ved gäller vad därom särskilt är stadgat.

3 §.

Underlåter någon att inom bestämd tid fullgöra avverkningsskyldighet,

som jämlikt 2 § blivit för samma tid fastställd, äger bränslekommissionen

på anmälan av kristidsstyrelsen besluta om avverkning för kronans räkning

ej mindre av den ved, som vederbörande sålunda underlåtit avverka, än

även av vad som enligt av kristidsstyrelsen meddelade föreskrifter ålegat

honom att i fortsättningen avverka.

Upplägger någon ved i strid mot

bestämmelse, som meddelats jämlikt

2; §, äger bränslekommissionen på

anmälan av kristidsstyrelsen vid vite

förelägga honom att upplägga veden

å den bestämda uppläggningsplatsen.

Upplägger någon ved i strid mot

bestämmelse, som meddelats jämlikt

2 §, äger länsstyrelsen på anmälan

av bränslekommissionen vid vite

förelägga honom att upplägga veden

å den bestämda uppläggningsplatsen.

4 §•

Har bränslekommissionen meddelat beslut som i 3 § första stycket sägs,

åligger det skogsvårdsstyrelsen eller, där skogsmark står under domänstyrelsens

eller stiftsnämnds uppsikt, denna myndighet att utsyna den för avverkning

bestämda myckenheten eller, örn sådant finnes vara tillräckligt,

anvisa den trakt därå avverkningen skall ske.

Vederbörande kristidsstyrelse äger därefter verkställa avverkningen genom

kristidsstyrelsens egen eller, efter överenskommelse med domänstyrelsen,

genom domänverkets försorg eller ock i annan lämplig ordning.

Kristidsstyrelsen äger upplägga veden på lämplig plats å den egendom, där

avverkningen skett. Det åligger den, som enligt 2 § varit skyldig att verkställa

avverkningen, att taga vård örn den avverkade veden till dess den

bortförts eller kronan eljest förfogar över veden. Kan den vårdnadsskyldige

ej fullgöra vårdnadsplikten, skall han därom ofördröjligen göra anmälan

hos kristidsstyrelsen.

Ilar ägare av skogsmark eller innehavare av avverkningsrätt fullgjort

honom jämlikt 2 § ålagd avverkningsskyldighet efter det bränslekommis
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr M.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

sionén meddelat beslut som i 3 § första stycket sägs, vare han skyldig ersätta

kronan de utgifter som må hava föranletts av beslutet.

5 §■

Ersättning för ved, som avverkats för kronans räkning, skall utgå med

ett belopp motsvarande skillnaden mellan, å ena sidan, för orten gällande

garantipris för sådan ved varom fråga är och, å andra sidan, den beräknade

kostnaden för vedens avverkning och uppläggning å lämplig leveransplats.

Varje kristidsstyrelse har att, i enlighet med av bränslekommissionen

givna anvisningar, fastställa det belopp, vartill förenämnda kostnad skall

beräknas.

6 §•

Räkning å ersättning enligt 5 § ingives till kristidsstyrelsen, som fastställer

ersättningens belopp och utbetalar detsamma.

7

Det åligger kristidsstyrelse att tillställa

den, som beröres av sådant av

kristidsstyrelsen meddelat beslut som

i 2 § avses, skriftligt besked om beslutet.

Enahanda skyldighet åligger

bränslekommissionen med avseende

å sådant av kommissionen meddelat

beslut som i 3 § sägs.

§•

Det åligger kristidsstyrelse att tillställa

den, som beröres av sådant av

kristidsstyrelsen meddelat beslut som

i 2 § avses, skriftligt besked om beslutet.

Enahanda skyldighet åligger

bränslekommissionen och länsstyrelse

med avseende å sådant av kommissionen

eller länsstyrelsen meddelat

beslut som i 3 § första eller andra

stycket sägs.

8 §•

Vitén, som utdömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

9 §•

Talan mot kristidsstyrelses beslut rörande ersättning för ved, som avverkats

för kronans räkning, må hos bränslekommissionen förås genom

besvär, vilka skola hava inkommit till kristidsstyrelsen inom tjugu dagar

från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet. Då besvär sålunda inkommit,

skall kristidsstyrelsen skyndsamt med eget yttrande översända

besvärshandlingarna till bränslekommissionen.

Talan mot bränslekommissionens Talan mot bränslekommissionens

beslut jämlikt 3 § må föras hos beslut jämlikt 3 § första stycket samt

mot länsstyrelses beslut jämlikt 3 §

andra stycket må föras hos Konungen

genom besvär, vilka skola hava

inkommit till folkhushållningsdepar
-

Konungen genom besvär, vilka skola

hava inkommit till folkhushållningsdepartementet

före klockan tolv å

trettionde dagen efter den, då kla
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

15

(Kungl. Maj.ts förslag:)

ganden erhöll del av beslutet. Utan

hinder av däröver förd klagan skall

bränslekommissionens beslut jämlikt

3 § första stycket lända till efterrättelse,

intill dess annorlunda förordnas.

(Utskottets förslag:)

tementet före klockan tolv å trettionde

dagen efter den, då klaganden erhöll

del av beslutet. Utan hinder av

däröver förd klagan skall bränslekommissionens

beslut jämlikt 3 §

första stycket lända till efterrättelse,

intill dess annorlunda förordnas.

I andra fall än ovan sägs må klagan över kristidsstyrelses eller bränslekommissionens

beslut enligt denna lag icke föras.

10 §.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, bränslekommissionen

äger meddela närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag,

så ock meddela undantag från de i 1 § första stycket och 2 § första stycket

givna bestämmelserna.

Vad i denna lag är stadgat om bränslekommissionen och kristidsstyrelserna

skall, i händelse de på dem ankommande arbetsuppgifterna av

Konungen uppdragas åt andra myndigheter, efter Konungens förordnande

gälla beträffande myndigheter varom sist är sagt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942 och gäller till och med den 30

juni 1943; dock att i fråga örn ved, som med stöd av lagen avverkats för

kronans räkning under lagens giltighetstid, lagen skall äga tillämpning

även efter det den i övrigt upphört att gälla.

Förordnande enligt 1 § sista stycket samt beslut jämlikt 2 §, avseende

tiden efter lagens ikraftträdande, må meddelas dessförinnan.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagen

den 12 april 1940 örn skyldighet att avverka ved till avsalu, skall hänvisningen

i stället avse denna lag.

B. att motionerna 1:258, 1:269, 11:374 och 11:387 måtte

anses besvarade genom vad utskottet under A. hemställt.

Stockholm den 18 juni 1942.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Forslund, Olof Carlsson, Sten,

Holstenson, Beck-Friis och Näslund;

från andra kammaren: herrar Hage, Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken,

Hermansson, fru Johansson, herrar Barnekow*, Håstad och Hedlund i

Rådom.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Holstenson, Näslund och Hedlund i Rådom, vilka ansett utskottets

utlåtande bort hava följande lydelse:

»Jämlikt 1940 års tvångsavverkningslag — — — (lika med utskottet)

---— till och med den 30 juni 1943.

Vad angår spörsmålet om utvidgning av lagens tillämplighet till att avse

även andra sortiment än brännved och kolved anser utskottet icke tillräckliga

skäl ha förebragts för en dylik utsträckning av avverkningsskyldigheten.

En sådan utvidgning kan enligt utskottets mening icke medföra något tillskott

i den sammanlagda avverkningskvantiteten, utan dess betydelse inskränker

sig till att på sin höjd påverka avverkningsresultatet i riktning mot

en något större avverkning av industrivirke på brännvedens och kolvedens

bekostnad. Det förtjänar framhållas att den under senare åren inträdda

minskningen i industrivirkesavverkningarna till huvudsaklig del berott på

att skogsbrukets arbetskraft och dragare tagits i anspråk för avverkning

av brännved och kolved, önskvärdheten av en sådan förskjutning i proportionerna

mellan avverkningskvantiteterna för olika sortiment, varigenom

industrivirket tilldelas en större anpart av den totala avverkningen, har emellertid

icke blivit påvisad. Tvärtom är det välbekant att betydande mängder

högklassigt och för industriellt bruk berett rundvirke under senare åren

använts som bränsle. Skulle i allt fall en ökning i industrivirkets anpart i den

totala avverkningsvolymen eftersträvas, torde detta kunna vinnas genom en

härför lämpad avvägning av priserna för olika sortiment.

Det synes så mycket mer angeläget att för de värdefullare virkessortimenten

icke utan tvingande skäl tillgripa avverkningstvång som gällande skattelagstiftning

ofta leder till beskattning som för inkomst av vad som egentligen

är att betrakta såsom intäkt vid realisation av skogskapitalet eller till dubbelbeskattning

om avverkningarna icke anpassas så att garantiskatteavdragen

kunna utnyttjas varje år. Dessa oegentligheter ifråga om skogsbeskattningen,

vilka redan under normala tider medfört betänkliga resultat, kunna vid nuvarande

skattetryck leda till synnerligen kännbara och orättvisa pålagor,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr AA. 17

därest avverkningskvantiteterna av dyrare sortiment skola bestämmas av

myndigheterna.

I propositionen har föreslagits —--(lika med utskottet)---

förslag på denna punkt. Emellertid förutsätter utskottet att skogsägare som

tillskyndas förlust genom sådan avverkning hålles skadeslös härför.

Utskottet har vid behandlingen---— (lika med utskottet)---all
män

synpunkt lämpligt avgörande.

Beträffande den föreslagna rätten för kristidsstyrelse att bestämma platsen

för virkets uppläggande finner utskottet att behovet av en sådan rätt

icke blivit på något sätt ådagalagt vare sig i propositionen eller under ärendets

behandling i utskottet. Med hänsyn härtill kan utskottet icke förorda antagandet

av bestämmelser i detta hänseende.

I det nu föreliggande--— (lika med utskottet)---skall komma

till utförande. Ej heller kan åsidosättande av avverkningsplikten anses föreligga

örn avverkningskostnaderna icke täckas av det gällande garantipriset.

Med hänsyn härtill vill utskottet ansluta sig till den princip, vilken kommit

till uttryck i förevarande stadgande.

I övrigt har det genom propositionen framlagda lagförslaget icke givit anledning

till erinran från utskottets sida.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts genom

förevarande proposition framlagda förslag till lag om

avverkningsskyldighet ej kunnat av riksdagen i oförändrat

skick antagas, måtte för sin del antaga följande förslag till

Lag

om avverkningsskyldighet.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Det åligger---(lika med Kungl. Majis förslag)---— 2 § angives.

Med ved---(lika med Kungl. Majis förslag)---och kolved.

2 §■

Varje kristidsstyrelse har att inom sitt verksamhetsområde enligt de

närmare anvisningar, som statens bränslekommission meddelar, och efter

samråd med skogsvårdsstyrelsen eller, där skogsmark står under domänstyrelsens

eller stiftsnämnds uppsikt, denna myndighet bestämma den

myckenhet ved, ägare av skogsmark eller innehavare av avverkningsrätt

skall avverka till avsalu, ävensom de tider, inom vilka avverkningsskyldig
Bihang

till riksdagens protokoll 19A2. 9 sami. 2 avd. Nr AA. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 44.

heten skall vara till angivna delar fullgjord. Kristidsstyrelsen äger jämväl,

i den ordning nyss är sagt och i den mån så finnes erforderligt, bestämma

å vilken del av egendomen avverkningen skall företagas, så ock i övrigt

meddela föreskrifter med avseende å avverkningens bedrivande.

Avverkning må---(lika med Kungl. Maj:ts förslag)---god

skogshushållning.

Om statsgaranti---(lika med Kungl. Maj:ts förslag) ---— är

stadgat.

3 §•

Underlåter någon---(lika med Kungl. Maj:tS förslag)---fort
sättningen

avverka.

4 §•

Har bränslekommissionen meddelat beslut Som i 3 § sägs, åligger det

skogsvårdsstyrelsen eller, där skogsmark står under domänstyrelsens eller

stiftsnämnds uppsikt, denna myndighet att utsyna den för avverkning bestämda

myckenheten eller; örn sådant finnes vara tillräckligt, anvisa den

trakt därå avverkningen skall ske.

Vederbörande kristidsStyrelse---— (lika med Kungl. Majrts förslag)

---hos kristidsstyrelsen.

Har ägare av skogsmark eller innehavare av avverkningsrätt fullgjort

honom jämlikt 2 § ålagd avverkiiingsskyldighet efter det bränslekommissionen

meddelat beslut som i 3 § sägs, vare han skyldig ersätta kronan de

utgifter som må hava föranletts av beslutet.

5-7 §§•

(Lika med Kungl. Maj:ts förslag.)

8 §■

Talan mot kristidsstyrelses beslut rörande ersättning för ved, som avverkats

för kronans räkning, må hos bränslekommissionen förås genom

besvär, vilka skola hava inkommit till kristidsstyrelsen inom tjugu dagar

från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet. Då besvär sålunda inkommit,

skall kristidsstyrelsen skyndsamt med eget yttrande översända

besvärshandlingarna till bränslekommissionen.

Talan mot bränslekommissionens beslut jämlikt 3 § må föras hos Konungen

genom besvär, vilka skola hava inkommit till folkhushållningsdepartementet

före klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll

del av beslutet. Utan hinder av däröver förd klagan skall bränslekommissionens

beslut jämlikt 3 § lända till efterrättelse, intill dess annorlunda förordnas.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr AA.

19

I andra fall än ovan sägs må klagan över kristidsstyrelses eller bränslekommissionens

beslut enligt denna lag icke föras.

9§-

(Lika med 10 § i Kungl. Maj:ts förslag.)

Denna lag---(lika med Kungl. Maj:ts förslag)----att gälla.

Beslut jämlikt 2 §, avseende tiden efter lagens ikraftträdande, må meddelas

dessförinnan.

Där i---(lika med Kungl. Maj:ts förslag)---denna lag.

B. att motionerna 1:258, 1:269, 11:374 och 11:387 måtte

anses besvarade genom vad utskottet under A. hemställt.»

2) av herrar Forslund, Pettersson i Hällbacken och Hermansson samt fru

Johansson, vilka beträffande 3 § i förevarande lagförslag ansett tillräckliga

skäl icke hava förebragts för ändring av Kungl. Maj:ts förslag och alltså hemställt

örn bifall till detsamma i oförändrat skick.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1942:442 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om avverkningsskyldighet. a1 i texten