Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

1942-07-07 · 54 sidor, varav 52 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 52 av 54 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1942:49, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

1

Nr 49.

Ankom till riksdagens kansli den 8 juli 1942 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition

med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, m. m.,

dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 5 juni 1942 dagtecknad proposition, nr 349, vilken hänvisats

tdl lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under

åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll,

föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1. arbetstidslag för detaljhandeln,

2. lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138)

örn arbetstidens begränsning samt

3. butikstängningslag.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft fjorton

i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen motionerna
inom

första kammaren

nr 295 av herr Lindström m. fl., *

» 296 » » Wagnsson rn. fl.,

» 297 » » Holmström,

» 298 » » Holmström m. fl.,

» 299 » » Holmström m. fl.,

» 300 » » Nordenson, samt

inom andra kammaren

nr 431 av herr Åqvist,

» 434 » » Hallén,

» 435'' » » Nilsson i Göteborg m. fl.,

» 436 » » Lindén m. fl.,

» 438 » » Henriksson m. fl.,

» 439 » » Henriksson m. fl.,

» 440 » » Henriksson m. fl. och

» 441 » » andre vice talmannen Österström m. fl.

För de i motionerna framställda yrkandena kommer redogörelse att lämnas

i det följande.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen

framlagda förslagen, ävensom i fråga örn de skäl, vilka motionärerna andragit

till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke

lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr 49.

1544 49

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

Inledning.

Särskilda år 1935 tillkallade sakkunniga, den s. k. arbetstidsutredningen angående

affärs- och kontorsanställda, avgåvo den 31 december 1937 betänkande

med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln och butikstängningslag (statens

off. utredn. 1937:55).

På grundval av nämnda betänkande samt däröver avgivna yttranden upprättade

förslag till lagar i ämnet framlades genom proposition nr 96 för 1939 års

lagtima riksdag, som med vissa mindre jämkningar antog desamma. Därefter

utfärdades den 22 juni 1939 arbetstidslag för detaljhandeln, lag angående

ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning

samt butikstängningslag. Samtliga författningar erhöllo tre års giltighetstid.

Denna tid utgår den 31 december 1942.

Med hänsyn härtill torde statsmakterna innevarande år böra taga ståndpunkt

till spörsmålen, huruvida och i så fall i vilken form arbetstidslagen

för detaljhandeln och butikstängningslagen skola förnyas.

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 26 september 1941 givna bemyndigande

tillkallades samma dag åtta sakkunniga med uppdrag att verkställa skyndsam

undersökning, huruvida och i vad mån ändringar borde vidtagas i de rättsregler,

som gällande arbetstidslag för detaljhandeln och butikstängningslag

innehålla, ävensom framlägga de förslag, till vilka denna undersökning kunde

föranleda. De sakkunniga hava antagit benämningen »1941 års arbetstids- och

butikstängningssakkunniga».

De sakkunniga hava, i syfte att erhålla allsidig kännedom örn verkningarna

av nu gällande arbetstidslag för detaljhandeln och butikstängningslag samt

örn förefintliga önskemål i fråga örn ny lagstiftning, berett ett stort antal

organisationer på de områden, som beröras av nämnda lagar, tillfälle att inkomma

med yttrande till de sakkunniga. De hörda organisationerna hava utgjorts

av centrala arbetsgivar- och arbetslagar sammanslutningar, köpmannaoch

företagarsammanslutningar, kvinnoföreningar och husmodersföreningar

samt såsom representanter för det kommunala intresset på området svenska

stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund. Sedan därutöver viss

annan utredning införskaffats, hava de sakkunniga med skrivelse den 24

februari 1942 överlämnat av motiv åtföljda, på gällande lagar i ämnet byggda

förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen

den 16 maj 1930 (nr 138) örn arbetstidens begränsning samt butikstängningslag.

Över de sakkunnigas förslag hava, efter remiss, yttranden avgivits av ett

flertal myndigheter och sammanslutningar.

Av det anförda framgår, att de sakkunniga funnit fortsatt lagstiftning på

förevarande områden erforderlig.

En av de sakkunniga, vice verkställande direktören i Sveriges Köpmannaförbund

G. Borgström, har såvitt angår arbetstidslagen för detaljhandeln i

princip gjort en annan mening gällande samt i särskilt yttrande anfört följande:

Efter krigsutbrottet på hösten 1939 har svensk handel haft att kämpa med

ständigt växande svårigheter. De statliga ransoneringsåtgärderna ha undan

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49. 3

för undan utvidgats och skärpts och dessa i förening med omsättningsskatternas

införande ha kraftigt bidragit till att inskränka detaljhandelns försäljningsvolym.

Omkostnaderna ha emellertid icke tillnärmelsevis i motsvarande

mån kunnat reduceras utan tvärtom i en mängd fall stigit. Bland annat må

uppmärksamheten fästas på, att detaljhandeln icke alls eller endast i obetydlig

utsträckning har möjlighet att på sätt som sker inom industrien permittera

sina anställda vid sjunkande konjunktur. Överhuvud är handeln bunden vid

fasta kostnader, vilka icke utan avsevärda olägenheter kunna nedbringas.

De principer, som följts av den statliga priskontrollen, hava vidare gjort det

ogörligt för detaljhandeln att kompensera sig för den starkt försämrade detaljhandelsmarginalen.

Samtidigt har detalj affärernas arbetsbörda undergått en oroväckande ökning

efter ransoneringarnas och omsättningsskatternas genomförande. För detta

merarbete, som självfallet driver omkostnaderna ytterligare i höjden, får

detaljhandeln själv ingen som helst ersättning.

Det torde räcka med dessa korta påpekanden för att klargöra, att den sedan

1 januari 1940 gällande arbetstidslagen för detaljhandeln kommit i tillämpning

vid en från köpmännens synpunkt ytterligt olämplig tidpunkt. Denna lag har

blivit en extra tunga till alla de andra bördor, som krisen medfört för detaljhandeln.

Det riktigaste hade i angivna läge varit, att arbetstidslagen för ^detaljhandeln

tillsvidare hade blivit försatt ur kraft.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har förklarat sig oförbehållsamt

giva sin anslutning till de sakkunnigas i remissvaren allmänt

understödda uppfattning, att fortsatt lagstiftning på förevarande område är

erforderlig.

Utskottet delar den sålunda av departementschefen uttalade uppfattningen.

Utskottet vill alltså tillstyrka en fortsatt lagstiftning på ifrågavarande område.

Denna synes såsom i propositionen föreslagits kunna till sina allmänna riktlinjer

utformas i anslutning till de nu gällande lagarna i ämnet.

Utskottet övergår nu till att behandla de särskilda bestämmelserna i de

framlagda lagförslagen. I den mån bestämmelserna ej särskilt omnämnas hava

de av utskottet lämnats utan erinran.

Förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln.

Gällande bestämmelser.

1 §■

Enligt första stycket äger lagen tillämpning å rörelse, som avser detaljhandel

och i omedelbar anslutning därtill bedriven verksamhet eller som drives

å rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning, för såvitt i rörelsen

till arbete av annat slag än i andra stycket under a)—g) avses för arbetsgivares

räkning i regel användas flera än en arbetstagare. Under a)—g) uppräknas

vissa slag av arbeten, som äro helt undantagna från lagens tillämpning. Vid

beräkning av arbetstägarantalet skall hänsyn däremot tagas även till arbetstagare,

som enligt 2 § är undantagen från lagen, d. v. s. medlem av arbetsgivarens

familj, företagsledare eller annan befattningshavare i överordnad

ställning samt den, som är anställd å apotek såsom farmacevt.

Utskottet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

Vid tillkomsten av gällande lag erinrades (propositionen 96/1939 L., sid 68)

därom, att svensk lagstiftning örn begränsning av arbetstiden endast omfattade

företag, som i regel sysselsatte visst minimiantal arbetstagare. Detta antal

vore i allmänna arbetstidslagen bestämt till »flera än fyra», i lantarbetstidslagen

beträffande jordbruksarbete till »minst tre» och såvitt anginge trädgårdsarbete

till »minst en». Den svenska ståndpunkten att medgiva undantag för

mindre företag avveke från den i andra länder i allmänhet gällande och som

regel även från de internationella konventionerna på området. — Föredragande

departementschefen påpekade (sid. 84), att skäl talade såväl för som

emot undantag beträffande de minsta företagen. Under hänvisning till att

lagen avsåges skola erhålla provisorisk karaktär, föreslogs, att i densamma

skulle — liksom i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen — införas

sådant undantag. Slutligen betonades emellertid, att, sedan erfarenhet under

lagens treåriga giltighetstid vunnits rörande lämpligheten av den gränsdragning,

som därvid infördes mellan företag som folie inom och utanför lagen,

mera bestämd ståndpunkt borde kunna intagas i frågan.

De sakkunnigas utredning.

De sakkunniga hava ansett det vara av stort värde att få kännedom örn

hur arbetstagarna inom detaljhandeln och därmed i arbetstidslagen för detaljhandeln

jämställd rörelse fördelade sig på företag av olika storleksordning

samt därför funnit påkallat att företaga en undersökning i dessa hänseenden.

Resultatet av undersökningen har sammanställts i en vid utredningen fogad

bilaga, vilken i propositionen finnes intagen såsom Bilaga B.

I åtskilliga av de till de sakkunniga inkomna yttrandena har föreslagits, att

undantaget för vissa småföretag borde utgå och att lagen skulle göras tilllämplig

på varje i lagen avsedd rörelse, oberoende av det däri anställda antalet

arbetstagare.

Be sakkunniga hava beträffande de skäl, som tala för och emot införandet

av laglig arbetstidsreglering även för de minsta företagen, anfört:

Införandet av laglig arbetstidsreglering även för arbetstagarna i de minsta

företagen är utan tvivel önskvärt, och enligt de sakkunnigas mening tala flera

skäl härför. Sett ur arbetarskyddssynpunkt lär en arbetstidsreglering inom de

minsta företagen ej vara mindre motiverad än inom de större. Ett undantagande

av småföretagen från arbetstidslagen innebär vidare, att dessa ur

konkurrenssynpunkt komma i ett gynnsammare läge än större företag. Den i

lagen dragna gränsen mellan företag, som falla under lagen, och sådana, som icke

omfattas av arbetstidsregleringen — »flera än en arbetstagare» — synes, enligt

vad som under hand inhämtats från arbetsrådet, medföra svårigheter vid tolkningen

och i praktiken giva anledning till tveksamhet vid tillämpningen. Den

av de sakkunniga företagna utredningen angående fördelningen av arbetstagarna

på företag av olika storleksordning har givit vid handen, att det är ett

avsevärt antal företag, som befinna sig i det gränsområde, där det föreligger

svårighet att avgöra, örn lagen är tillämplig eller icke. Det är givet, att detta

förhållande både för ifrågavarande näringsidkare och för myndighet, som utövar

tillsyn över lagens efterlevnad, måste medföra ett icke önskvärt osäkerhetstillstånd.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49. 5

Som skäl mot ett inordnande av de minsta företagen under lagen har icke

utan fog anförts, dels att det för dessa skulle medföra särskilda olägenheter

att följa en i lag bestämd arbetstidsreglering, dels att en utökning av lagens

tillämpningsområde genom borttagande av undantaget för småföretag skulle

innebära svårigheter ur kontrollsynpunkt.

De sakkunniga hava för sin del ansett, att övervägande skäl talade för att

lagen gjordes tillämplig på alla företag oavsett arbetstagarantalet. Ur kontrollsynpunkt

torde sålunda de olägenheter, som utvidgningen av lagens tilllämpningsområde

medförde, i avsevärd omfattning uppvägas av den lättnad,

som vunnes därigenom, att gränsdragningen mellan företag, som folie under

lagen, och sådana, som vore därifrån undantagna, med de sakkunnigas förslag

helt bortfölle. Det förtjänade vidare omnämnas, att lantarbetstidslagen beträffande

självständigt bedriven trädgårdsskötsel omfattade alla företag med

minst en arbetare. Då emellertid ett införande av laglig arbetstidsreglering

inom de minsta företagen i vissa hänseenden komme att medföra svårigheter,

hade de sakkunniga i 4 och 9 §§ föreslagit vissa modifierade bestämmelser

för sådana företag.

Föredragande departementschefen har på denna punkt anfört i huvudsak

följande.

»Vid tillkomsten av nu gällande lag betonades, att erfarenhet under lagens

giltighetstid borde kunna vinnas rörande frågan örn den rätta gränsdragningen

mellan å ena sidan rörelser, å vilka lagen skulle vara tillämplig, samt å

andra sidan rörelser, som skulle falla utanför lagen. De sakkunniga hava nu

efter övervägande av vunna erfarenheter enhälligt funnit sig kunna föreslå,

att lagen skall bliva tillämplig å varje rörelse, i vilken överhuvud användes

arbetstagare, som icke är undantagen från lagens tillämpning. De sakkunnigas

förslag har tillstyrkts i det stora flertalet remissyttranden.

För en utvidgning av lagens tillämpningsområde av nyss angiven innebörd

tala åtskilliga skäl, i första hand sådana av arbetarskydds- och konkurrensregleringsnatur.

Mot densamma har främst anförts, att småföretagen hava särskilda

svårigheter att anpassa sig efter arbetstidslagens bestämmelser. För denna

invändning finnes otvivelaktigt fog, men den mister avsevärd del av sin vikt,

örn, på sätt de sakkunniga föreslagit och jag är beredd att tillstyrka, vissa lättnader

för de små företagarna beredas. Då fördelarna vid ett genomförande

av de sakkunnigas förslag enligt min mening vida överväga nackdelarna, tillstyrker

jag detsamma. Lagen skall sålunda givas tillämplighet i princip i

fråga örn all detaljhandel och därmed jämställd rörelse, i vilken arbetstagare

användes.»

Enligt utskottets mening tala starka skäl ur såväl arbetarskydds- som konkurrensregleringssynpunkt

för att arbetstidslagen bör omfatta även de mindre

företagen. Å andra sidan måste beaktas de särskilda svårigheter som kunna

förefinnas för småföretagen att anpassa sig efter den bundenhet, som följer

av en lagstadgad arbetstidsreglering. De erfarenheter, som vunnits under den

nuvarande lagens giltighetstid, synas emellertid giva vid handen, att dessa

Ulsliotiet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

svårigheter icke behöva bliva alltför betydande. Med hänsyn härtill och då

i propositionen föreslagits vissa enligt utskottets mening lämpliga lättnader

för de små företagen, får utskottet ansluta sig till Kungl. Maj:ts förslag, att

lagen i princip skall äga tillämpning i fråga om all detaljhandel och därmed

jämställd rörelse, i vilken arbetstagare användes.

8 §■

Gällande bestämmelser.

I 2 § föreskrives, att vad i följande paragrafer i lagen stadgas icke äger tilllämpning

å arbetstagare, som är a) medlem av arbetsgivarens familj, b) företagsledare

eller annan befattningshavare i överordnad ställning eller c) anställd

å apotek som farmacevt.

De sakkunnigas utredning.

De sakkunniga hava, utan särskild motivering, upptagit gällande bestämmelser

oförändrade i sitt lagförslag.

I särskilt yttrande av herr Borgström har behandlats det under b) omförmälda

undantaget.

I nu förevarande sammanhang må emellertid först nämnas, att herr Borgström

inledningsvis framhållit, att, då man ej velat vara med örn att tills vidare

sätta arbetstidslagen för detaljhandeln ur kraft, med desto större skäl måste

hävdas det berättigade i att lagen i varje fall till sina verkningar väsentligt

mildrades och anpassades efter rådande förhållanden inom detaljhandeln. De

förslag, som de sakkunnigas majoritet framlagt, kunde icke anses motsvara

de önskemål, som köpmännen i sådant syfte med fog kunde uppställa. Icke

heller hade de sakkunniga vid förslagets utformning i tillräcklig utsträckning

beaktat de erinringar mot lagen, vilka — utan att äga direkt samband med

krisläget — gjorts från köpmannahåll.

Såvitt nu närmast är fråga har herr Borgström framhållit, att överordnad

befattningshavare i 2 § under b) definierats efter mönster av arbetsledarebegreppet

inom industrien. En arbetsledarefunktion på detaljhandelns område

kunde emellertid icke bedömas efter samma synpunkter som i en

fabrik. Denna funktion kunde icke för detaljhandelns vidkommande bindas

vid de snäva bestämningar, som vore utslagsgivande i industriföretagen. Hade

man icke nu velat medverka till en omprövning av arbetsledarebegreppet efter

detaljhandelns särskilda betingelser, borde åtminstone den ändringen hava

skett, att butiksföreståndarna, oavsett om de regelmässigt deltoge i expedieringsarbetet

eller icke, generellt undantagits från lagens tillämpning.

Även en annan av de sakkunniga, ordföranden i svenska handelsarbetareförbundet

O. Friman har avgivit särskilt yttrande, vari han förklarat sig icke

kunna biträda sakkunnigmajoritetens uppfattning, att 2 § borde förbliva oförändrad.

Det rimliga borde vara, att man undantoge företagsledare eller andra

befattningshavare i överordnad ställning, där det ansåges uppenbart, att vederbörande

i sin tjänsteutövning hade sådana befogenheter, som möjliggjorde för

honom själv att undgå en orimligt utsträckt arbetstid.

Föredragande departementschefen har beträffande denna paragraf anfört.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49. 7

»I likhet med de sakkunnigas majoritet har jag icke funnit skäl föreslå

någon ändring av 2 §. Yad särskilt beträffar det från köpmannahåll framställda

yrkandet, att butiksföreståndare under alla förhållanden skulle vara

undantagen från lagens tillämpning, vill jag erinra därom, att förhållandena

mången gång äro sådana, att butiksföreståndarens arbete endast obetydligt

skiljer sig från det, som vanliga arbetstagare inom detaljhandeln utföra. Å

andra sidan är jag icke heller beredd att —- såsom jämväl yrkats — skärpa

bestämmelserna i motsatt riktning. — Gränsdragningen mellan personer, som

falla under lagens bestämmelser, och sådana, som ej beröras av lagen, kan

uppenbarligen icke i detalj angivas vare sig i lagtexten eller i motiveringen

till densamma, utan det måste överlåtas åt arbetsrådet att i huvudsaklig

överensstämmelse med hittills tillämpad praxis med hänsyn till föreliggande

omständigheter träffa avgörande från fall till fall.»

I motionerna I: 300 och II: 439, vilka äro likalydande, har yrkats, att butiksföreståndare

måtte undantagas från lagens tillämpning.

Beträffande ifrågavarande undantagsstadgande anföres i en av chefen för

arbetsrådet John Nordin utgiven redogörelse angående »Arbetsrådet och

arbetstidslagen för detaljhandeln» bland annat följande.

Ett stort antal arbetsgivare hava hos Rådet gjort förfrågan, huruvida vissa

hos dem anställda arbetstagare kunde anses undantagna från lagen enligt

detta lagrum. Av de hittills avgjorda ärendena kunna vissa riktlinjer för

frågans bedömande anses hava framkommit. Såsom befattningshavare i överordnad

ställning har i allmänhet räknats arbetstagare, som självständigt har

hand om inköp av varor, självständigt sköter kalkylering och prissättning

samt har rätt att antaga och avskeda personal. Till befattningshavare i överordnad

ställning har vidare i vissa fall hänförts arbetstagare, som visserligen

icke i alla avseenden uppfyller ovan angivna krav men med hänsyn till omständigheterna

i övrigt befunnits intaga en överordnad ställning. De omständigheter,

som därvid särskilt komma i betraktande, äro affärens storlek och.

omsättning, antalet under ifrågavarande arbetstagare hörande personal, dennes

löneförmåner jämförda med de övriga anställdas etc. —- Yad ovan angivits

gäller närmast butikspersonal. I fråga örn övriga arbetstagare på kontor, lager

m. m. inom detaljhandeln hava förhållandena varit så skiftande, att några

allmängiltiga regler icke kunnat uppställas.

Såsom exempel på arbetstagare, som enligt detta lagrum av Rådet förklarats

vara undantagna från lagen, må nämnas föreståndare i systembolagens

utminuteringsaffärer, disponenter och avdelningsföreståndare i vissa varuhus,

föreståndare för filialföretag av betydande omfattning, vissa lagerchefer,

som obetydligt deltaga i underordnades arbete, vissa chefsdekoratörer, kontorschefer

oell dylik personal i självständig ställning.

Såsom icke undantagna från lagen enligt detta lagrum hava däremot i allmänhet

ansetts butiksföreståndare, »förste man», »förste biträde» etc., som

visserligen intaga en viss förtroendeställning men icke självständigt hava

hand örn inköp, prissättning och dylikt, vilket ombesörjes av innehavaren

själv, avdelningschef o. s. v. I den mån för sådan »förste man» etc. erfordras

längre arbetstid än den enligt lagen tillåtna har behovet härav i vissa fall tillgodosetts

genom dispens av Arbetsrådet enligt 5 § 3 mom.

Undantagsstadgandet beträffande företagsledare eller annan befattningshavare

i överordnad ställning, vilket stadgande står i nära överensstämmelse

Utskottet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

ö Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

med motsvarande föreskrifter i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen,

var under förarbetena till den nu gällande arbetstidslagen för detaljhandeln

föremål för ingående överväganden. Yad särskilt angår stadgandets

tillämplighet beträffande butiksföreståndare yttrade andra lagutskottet i sitt

utlåtande över Kungl. Maj:ts förslag i ämnet, att sådana föreståndare, som

regelmässigt deltoge i de underordnades arbete, i allmänhet borde falla under

lagen, men att givetvis de faktiska omständigheterna i de särskilda fallen

kunde vara sådana, att tveksamhet uppstode. Utskottet framhöll vidare, att

det i sådant fall skulle ankomma på arbetsrådet att träffa avgörande i saken. Att

såsom i motionerna yrkats införa ett allmängiltigt undantag för butiksföreståndare

synes ur arbetarskyddssynpunkt icke böra ske, enär såsom departementschefen

framhållit förhållandena mången gång äro sådana, att föreståndarnas

arbete endast obetydligt skiljer sig från det, som vanliga arbetstagare

inom detaljhandeln utföra. Med hänsyn till det anförda får utskottet,

med avstyrkande av motionerna, hemställa örn bifall till Kungl. Maj :ts förslag,’

enligt vilket undantagsstadgandet skall i oförändrat skick upptagas i den nya

arbetstidslagen.

* §■

Gällande bestämmelser.

Denna paragraf innehåller huvudbestämmelser rörande ordinarie arbetstid.

Däri stadgas, att arbetsgivare icke får använda arbetstagare till arbete under

längre tid, raster oräknade, än 48 timmar i veckan samt att arbetstiden icke

något dygn får överstiga 10 timmar.

De sakkunnigas utredning.

De sakkunniga hava erinrat därom, att en utvidgning av lagen till att omfatta

även de minsta företagen torde komma att medföra vissa svårigheter för

dessa företag att följa lagens bestämmelser. En viss för nämnda företag avsedd

uppmjukning av arbetstidsbestämmelserna syntes därför, åtminstone

under den tid av de tre år, för vilken lagen vore föreslagen att gälla, vara berättigad.

Beträffande innebörden av uppmjukningen, som utformats i ett

nytt andra stycke i paragrafen, hava de sakkunniga anfört:

För de företag, som hava endast en arbetstagare anställd, synes framför

allt den nu gällande begränsningen av den ordinarie arbetstiden till 10 timmar

för dygn komma att medföra olägenheter. Det har anförts, att mycket skulle

vara vunnet, örn arbetstiden finge utsträckas till 11 timmar för dygn några

gånger i veckan. Därigenom skulle nämligen möjligheterna att ordna med

avbytare för den anställde underlättas. Dylik avlösning i arbetet skulle då icke

behöva ske varje dag utan kunna koncentreras till en eller ett par dagar i

veckan. Då det i dessa minsta företag i de flesta fall torde förhålla sig så,

att avlösning kan ske genom medverkan av affärsinnehavaren själv eller någon

medlem av dennes familj, synes möjligheten att vissa dagar utsträcka den ordinarie

arbetstiden till 11 timmar medföra, att behov av att för avlösning anställa

ny arbetskraft i regel icke uppkommer. De sakkunniga hava med hänsyns
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

tagande härtill i ett nytt andra stycke i paragrafen intagit en bestämmelse om

att den ordinarie arbetstiden skall kunna få utsträckas till 11 timmar under

högst två dagar i veckan å arbetsställen, där i regel icke användas flera än en

arbetstagare.

I ett nytt tredje stycke hava de sakkunniga för en viss grupp av arbetstagare

föreslagit en modifiering i arbetstidsbestämmelserna, innebärande att

den ordinarie arbetstiden skall få beräknas i genomsnitt på två veckor. Det

gäller här arbetstagare, som äro sysselsatta vid sådana försäljningsställen,

vilka på grund av butikstängningslagens bestämmelser få hållas öppna kortare

eller längre tid på sön- och helgdagar, exempelvis mjölkaffärer, brödbutiker,

konditorier och kiosker.

I det särskilda yttrandet av herr Borgström har framhållits, att de av de

sakkunniga föreslagna jämkningarna givetvis i och för sig vore tacknämliga,

men därjämte har tillagts följande:

Man har icke alls velat tillgodose önskemålet, att detaljhandelsfirmorna i

säsongbranscherna icke skola behöva vara bundna av den snäva arbetstidsberäkningen

per kalendervecka. Gång på gång har det visat sig, att denna

beräkningsmetod förorsakar avsevärda besvärligheter för säsongföretagen. I

arbetstidsutredningens angående affärs- och kontorsanställda enhälliga betänkande

hade man förordat, att ordinarie arbetstiden skulle utgöra 48 timmar

i veckan i genomsnitt för varje åttaveckor speriod. Den kungl, propositionen

till 1939 års riksdag övergav utan vidare detta förslag och följde linjen örn

arbetstidens reglering inom kalenderveckans ram. Detta var en av de från

köpmannasynpunkt ödesdigraste ändringarna i kommittéförslaget, helst som

redan åttaveckorsperioden för arbetstidens beräkning syntes för knappt tillmätt

och ansågs böra utsträckas till 13 veckor. I nuvarande krisläge tala ännu

starkare skäl än förut för 13-veckorsperiodens upptagande i lagen. Det är beklagligt,

att detta önskemål icke vunnit de sakkunnigas beaktande.

Föredragande departementschefen har beträffande förevarande paragraf

yttrat.

»Vid tillkomsten av gällande lag var frågan örn rätt till viss överflyttning

av ordinarie arbetstid föremål för ivrig diskussion. Då — liksom nu — framfördes

förslag örn reglering av arbetstiden för längre tidrymd än en vecka.

Arbetstidsutredningen angående affärs- och kontorsanställda hade föreslagit

åttaveckorsperioder, men förslag framställdes även örn tolv- eller trettonveckorsperioder.

I propositionen nr 96 till 1939 års lagtima riksdag framhöll

föredragande departementschefen, som för sin del tillstyrkte reglering av den

ordinarie arbetstiden per vecka, bland annat, att säsongpåfrestningar icke

kunde anses vara något för detaljhandeln särskilt utmärkande. Sådana förekomma

i stor utsträckning även inom den allmänna arbetstidslagens giltighetsområde.

För att bemästra den vid säsong uppkommande anhopningen

av arbete borde i första hand tillgripas den just för detta ändamål avsedda

s. k. allmänna övertiden, vilken finge uttagas av arbetsgivaren, då det ansåges

erforderligt, utan tillstånd av arbetsrådet. Skulle detta visa sig otillräckligt,

kunde efter tillstånd av rådet ytterligare övertid få utnyttjas. För övertidsarbete

skulle emellertid utgå övertidsersättning, vilket torde vara den viktigaste

orsaken till att överflyttning av arbetstid från arbetsgivarsynpunkt

s. 10 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

syntes fördelaktigare. Ett viktigt skäl mot rätten till överflyttning av arbetstid

vore vidare, att genom en bestämmelse därom kontrollen över lagens efterlevnad

försvårades. Att märka vore även, att rätten till överflyttning icke

syntes vara i praktiken oundgängligen nödvändig. I det då gällande riksavtalet

mellan köpmännens garantiförening och handelsarbetareförbundet

stadgades nämligen 48-timmars arbetsvecka utan någon genomsnittlig beräkning

för längre period. Ett annat skäl vore även, att det för de anställda måste

vara av betydelse, att arbetstiden regelmässigt vore begränsad på sådant sätt,

att den på förhand tryggade en viss bestämd fritid. Medgivande av rätt till

överflyttning föranledde slutligen även föreskrift örn journalföring av all

arbetstid, ej blott övertid. Yad sålunda anfördes vid tillkomsten av gällande

lag synes fortfarande i huvudsak äga giltighet. Jag finner därför ej skäl att

i fråga örn huvudbestämmelserna rörande den ordinarie arbetstiden föreslå

ändring av nu gällande stadgande!!.

Den av de sakkunniga i ett andra stycke av 4 § föreslagna uppmjukningen

av regeln om en högsta dygnsarbetstid av 10 timmar för arbetsställen, där i

regel icke användas flera än en arbetstagare, synes böra upptagas i

lagen. Möjlighet beredes därigenom att under två av veckans dygn utsträcka

arbetstiden till 11 timmar. Ehuruväl vissa svårigheter att avgränsa de mindre

arbetsställena från de större därigenom komma att kvarstå, synes dock någon

anledning icke föreligga att av det skälet utsträcka undantagsbestämmelsen

till alla arbetsställen.

Jag finner mig även kunna tillstyrka de sakkunnigas i yttrandena utan

erinran lämnade förslag rörande den ordinarie arbetstidens beräkning för tvåveckorsperioder

i fråga örn arbetstagare å försäljningsställe, som i regel hålles

öppet såväl söckendag som sön- och helgdag. Att märka är att samtidig tillämpning

av såväl andra som tredje stycket ej kan ifrågakomma.»

I likalydande motionerna 1: 300 och 11:439 har yrkats, att den ordinarie

arbetstiden enligt 4 § skulle utgöra i genomsnitt 48 timmar i veckan för varje

period örn tretton veckor.

Enligt utskottets mening hava tillräckliga skäl icke förebragts att i fråga

örn huvudbestämmelserna rörande den ordinarie arbetstiden vidtaga ändring

av nu gällande stadganden. Under alla förhållanden synes den i motionerna

föreslagna perioden örn 13 veckor för arbetstidens beräkning vara alltför lång.

Utskottet vill erinra örn, att, därest i vissa fall berättigad anledning skulle

förefinnas för överflyttning av arbetstid, arbetsrådet enligt 5 § 1 mom. äger

rätt att medgiva, att arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på

annat sätt än enligt huvudstadgandena. Den sålunda föreliggande dispensmöjligheten

ävensom de enligt lagförslaget förefintliga möjligheterna att uttaga

övertid med rätt för parterna att överenskomma om utbyte av övertidsersättningen

mot ledighet å ordinarie tid synas utskottet ägnade att i erforderlig

utsträckning tillgodose ändamålet med den ifrågasatta överflyttningsrätten.

Med hänsyn härtill får utskottet ansluta sig till Kungl. Maj:ts förslag

på denna punkt.

De i propositionen föreslagna, i paragrafens andra och tredje stycke upp
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

tagna undantagen från huvudbestämmelserna om den ordinarie arbetstiden

hava icke givit anledning till erinran från utskottets sida.

8 §■

Gällande bestämmelser.

Enligt folsta stycket är arbetsgivare pliktig att för arbete å övertid utgiva

särskild ersättning.

Vill arbetstagare fordra sådan ersättning, skall han jämlikt andra stycket

dels inom två månader från det att arbetet utförts underrätta arbetsgivaren

om sitt anspråk, dels ock inom ett år från samma tidpunkt anhängiggöra sin

talan. Underlåtes det är arbetstagaren sin rätt förlustig.

De sakkunnigas utredning.

Beträffande första stycket hava de sakkunniga anfört:

Enligt vad de sakkunniga inhämtat hava inom arbetsrådet olika meningar

gjort sig gällande, huru första stycket skall tolkas. Det har sålunda varit

oklart i vilken utsträckning bestämmelsen ifråga varit av tvingande natur.

Detta gäller särskilt frågan örn huruvida övertidsersättning kan utgå i form

av ledighet från arbetet under ordinarie arbetstid, ett spörsmål, som har ej

ringa praktisk betydelse. Av vissa av arbetsrådet i nämnda spörsmål avgivna

utlåtanden torde framgå, att rådet med stöd av vissa uttalanden under förarbetena

till lagen ansett, att en mellan arbetsgivare och arbetstagare efter

övertidsarbetets utförande träffad överenskommelse örn att ersättning för övertidsarbete

skall utbytas mot ledighet under ordinarie arbetstid är för arbetstagaren

bindande. Däremot har rådet med hänsyn till andra uttalanden under

förarbetena icke funnit en dylik överenskommelse, som träffats före övertidsarbetets

utförande, t. ex. vid ett anställningsavtals ingående, vara bindande

för arbetstagaren. De sakkunniga hava för sin del från rent praktiska utgångspunkter

funnit det önskvärt att lämna parterna full avtalsfrihet på detta område.

Det torde sålunda mången gång för båda parterna vara värdefullt att i

förväg kunna träffa uppgörelse örn i vilken form ett väntat övertidsarbete skall

ersättas. En effektiv kontroll av efterlevnaden av bestämmelsen, såsom den

nu tolkas, torde vidare knappast vara möjlig att genomföra. Med hänsyn härtill

hava de sakkunniga föreslagit, att arbetsgivare och arbetstagare skola äga

att — före eller efter det övertidsarbete utförts — överenskomma örn att ersättning

för dylikt arbete skall utgå i form av ledighet under ordinarie arbetstid.

Enligt de sakkunnigas uppfattning bör sådan överenskommelse kunna

träffas jämväl i kollektivavtal.

I fråga om preskriptionsbestämmelserna i andra stycket hava de sakkunniga

yttrat:

Erån arbetsgivarhåll har anförts, att det mellan handelns arbetsgivareorganisation

och svenska handelsarbetareförbundet träffade riksavtalet, som

ligger till grund för flertalet kollektivavtal inom handelns område, i vissa fall

ur ordningssynpunkt stadgar, att anmälan om övertidsarbete skall göras inom

väsentligt kortare tid än i lagen föreskrives; det gäller här sådana fall, då

arbetsgivarens möjlighet att kontrollera uttagen övertid eljest skulle väsentligen

försvåras. De sakkunniga hava ansett det värdefullt, att i lagen införes

en bestämmelse, som möjliggör tillämpning av en dylik kortare preskriptionstid,

och därför i sitt förslag upptagit föreskrift om att underrättelse örn utfört

övertidsarbete skall lämnas arbetsgivaren inom två månader från det att

arbetet utförts eller inom den kortare tid därefter, som genom kollektivavtal

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

må vara bestämd. En mellan arbetsgivare och arbetstagare träffad enskild

överenskommelse örn tillämpning av kortare preskriptionstid bör däremot icke

anses giltig.

I det särskilda yttrandet av herr Borgström har framhållits, att det varken

i allmänna arbetstidslagen eller lantarbetstidslagen funnes någon motsvarighet

till bestämmelsen i 8 § första stycket att särskild ersättning skulle utgå

för arbete på övertid. En sådan bestämmelse vore överflödig även i handelsarbetstidslagen.

Det vore principiellt oriktigt, att staten inblandade sig i lönebildningen

på den privata arbetsmarknaden. I längden gagnades alla mest,

örn parterna själva finge göra upp i lönefrågorna, och därvid hade man icke

anledning att göra undantag för övertidsersättningen.

Föredragande departementschefen har beträffande denna paragraf i huvudsak

anfört följande.

»Beträffande den i lagen nu inskrivna principen, att särskild ersättning skall

utgå för arbete å övertid, har i en reservation samt i vissa yttranden påyrkats,

att bestämmelser därom borde utgå. Örn bestämmelser i ämnet ej inflyta i

lagen, synes emellertid kunna riskeras, att åtminstone för vissa slag av övertidsarbete

särskild ersättning mången gång icke kommer att utgivas. De farhågor

för skadliga verkningar av bestämmelse örn övertidsersättning, vilka

uttalats i vissa yttranden, torde vara överdrivna. Jag anser mig därför sakna

anledning föreslå, att bestämmelserna skola utgå ur lagen. Någon tvekan torde

icke råda därom, att det endast är sådant övertidsarbete, som utföres på arbetsgivarens

anmodan, som skall särskilt ersättas. Jämkning av första punkten i

första stycket synes dock icke böra vidtagas.

Erfarenheten har visat, att det av praktiska skäl är lämpligt att medgiva,

att ersättning för utfört övertidsarbete skall få utbytas mot ledighet under

ordinarie arbetstid, givetvis dock under förutsättning att parterna äro ense

därom. Överenskommelse i saken bör, såsom de sakkunniga föreslagit, vara

bindande, oavsett örn den träffats före eller efter det att övertidsarbetet

utförts. Överenskommelse måste givetvis anses föreligga, även örn avtal ej

träffats direkt mellan parterna utan bestämmelse i ämnet finnes intagen i det

kollektivavtal, som reglerar arbetstagarens anställning.

I förarbetena till gällande lag har såväl av lagrådet som föredragande departementschefen

betonats, att bestämmelserna i 8 § andra stycket äro av

tvingande natur. Stipulerandet i avtal av kortare preskriptionstid för anmälan

till arbetsgivaren av anspråk på övertidsersättning kan sålunda icke

bryta lagens bestämmelse. Under den tid lagen varit gällande har det emellertid

visat sig, att en, i vissa fall avsevärt, kortare preskriptionstid för anmälanav

ifrågavarande slag är lämplig. I enlighet med förslag av de sakkunniga

föreslår jag därför en bestämmelse därom, att en sådan förkortning av tvåmånaderspreskriptionstiden,

örn vilken överenskommelse träffats i kollektivavtalets

form, skall vara giltig. Så bör däremot med hänsyn till bevissvårigheter

icke vara fallet i fråga örn en enskild överenskommelse i ämnet. Anledning

att låta tvåmånaderspreskriptionstiden kunna förlängas genom kollektivavtal

synes mig ej föreligga.»

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49. 13

I likalydande motionerna 1:300 och II: 439 har yrkats, att bestämmelserna

örn övertidsersättning måtte utgå ur lagen.

Såsom framhållits i det av herr Borgström avgivna särskilda yttrandet

saknas i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen motsvarighet till

det i förevarande paragraf givna stadgandet örn att särskild övertidsersättning

skall utgå. Som motivering till stadgandets upptagande i den nu gällande

arbetstidslagen för detaljhandeln angavs vid lagens tillkomst, att förhållandena

inom detaljhandeln vore sådana, att särskild ersättning för det tämligen

vanliga övertidsarbetet ofta icke utginge. Då detta skäl för särskilda

lagbestämmelser i ämnet allt fortfarande torde äga giltighet, synes enligt utskottets

mening stadgandet böra bibehållas i den nya lagen. Att parterna

härvid, på sätt i propositionen föreslagits, lämnas möjlighet att träffa överenskommelse

örn utbyte av ersättning för utfört övertidsarbete mot ledighet

under ordinarie arbetstid synes utskottet lämpligt. Utskottet har ej heller

funnit anledning till erinran mot den föreslagna ändringen beträffande den

tid, inom vilken arbetstagaren skall, för att bevara sin rätt, underrätta arbetsgivaren

örn sitt anspråk på övertidsersättning.

9 §■

Gällande bestämmelser.

Första stycket i 9 § innehåller huvudregeln angående raster under arbetet.

Fortgår arbetstagares arbete under minst sex timmar av dygnet skall, såframt

ej är fråga örn arbete, varom i 6 § förmäles, eller sjukdomsfall eller

annan oförutsedd händelse tillfälligtvis föranleder till undantag, under arbetstiden

infalla en sammanhängande rast örn minst en timme. Örn arbetsgivare

och arbetstagare äro ense därom, får sådan rast utbytas mot två raster

om sammanlagt minst en timme 15 minuter.

I andra stycket stadgas, att arbetsrådet, när skäl därtill äro, äger medgiva

undantag från föreskrifterna i första stycket.

Det må i detta sammanhang erinras därom, att 1912 års lag örn arbetarskydd

i 5 § i) innehåller en allmän regel av innebörd, att ett arbete bör,

där dess natur medgiver det, avbrytas genom en eller flera lämpligt förlagda

raster av tillräcklig varaktighet.

De sakkunnigas utredning.

De sakkunniga hava icke föreslagit ändring av huvudregeln men däremot

förordat undantag från densamma i två hänseenden. I första hand har

anförts:

Av uppgifter, som inhämtats från arbetsrådet, framgår, att enskilda näringsidkare

i många fall begärt och erhållit dispens från rastbestämmelsen. Detta

har givetvis sin grund i de skiftade förhållanden, som råda inom det område

lagen omspänner. Det kan också mången gång ur arbetstagarens synpunkt

te sig fördelaktigare att i stället för rast erhålla en sammanhängande ledighet

en gång i veckan. Arbetsrådet har vidare i åtskilliga fall ansett sig böra bifalla

kollektiva ansökningar om dispens, som berört en betydande del av

Utskottet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

landets näringsidkare inom detaljhandeln. Sådana ansökningar hava inkommit

från Sveriges köpmannaförbund, handelns arbetsgivareorganisation

och kooperativa förbundet samt avsett till nämnda organisationer anslutna

medlemmar. Det har härvid varit fråga om tillstånd att under vissa särskilt

brådskande dagar vid de stora helgerna eller under de helgdagsaftnar, då

butikerna ej få hålla öppet längre än till kl. 16, få befrielse från bestämmelserna

om rast eller få rasten inskränkt till 30 minuter. Från köpmannaorganisationer

hava vidare exempelvis inkommit kollektiva framställningar,

innebärande ansökan örn rätt att sommartid under lördagar, då butikerna efter

lokal överenskommelse stängas kl. 16, inskränka rasten till 30 minuter.

De sakkunniga hava för sin del funnit, att det behov av förkortad rast

vissa dagar, som kommit till uttryck i nyss nämnda kollektiva dispensansökningar,

av praktiska skäl lämpligen borde tillgodoses genom en direkt

lagbestämmelse av innebörd, att rasten under nämnda dagar skulle få förkortas

till 30 minuter.

Vid behandlingen av 1 § hava de sakkunniga framhållit, att i fråga örn de

minsta företagen viss uppmjukning vore av behovet påkallad jämväl i fråga

örn rastbestämmelserna. Härom har anförts:

I de minsta företagen, d. v. s. sådana, som i regel icke sysselsätta flera än en

arbetstagare, uppstå särskilda svårigheter att ordna med avlösning dagligen

under det ordinarie biträdets måltidsrast. Däremot möter det ofta intet hinder

att en dag i veckan lämna en sammanhängande längre ledighet. Med hänsyn

till de speciella förhållanden, som härutinnan göra sig gällande inom de

minsta företagen, hava de sakkunniga föreslagit en särskild undantagsbestämmelse.

Denna innebär i första hand, att rasttiden får förkortas till 30 minuter.

Örn det av en eller annan anledning icke låter sig göra att anordna rast,

åligger det arbetsgivaren att i stället bereda arbetstagaren nödig ledighet för

intagande av förtäring och dylikt. Det må i anslutning härtill anföras, att

arbetsrådet vid meddelande av kollektiva dispenser, som inneburit befrielse

från rastbestämmelsen, såsom villkor för eftergiften föreskrivit, att arbetstagarna

skulle beredas erforderlig ledighet under arbetstiden för intagande

av förtäring.

Med hänsyn till att de sakkunniga i av dem föreslagna bestämmelser gjort

skillnad på rast och ledighet för intagande av förtäring å arbetsplatsen eller

dylikt hava de sakkunniga funnit nödvändigt att i paragrafen intaga en definition

på begreppet rast. De sakkunniga hava i anslutning till av arbetsrådet

härutinnan avgivna utlåtanden ansett, att med rast borde förstås ett sådant avbrott

i arbetstiden, vars varaktighet vore på förhand bestämd och under vilket

arbetstagaren fritt förfogade över sin tid och icke vore skyldig att tvärstanna

på arbetsplatsen. Sådan ledighet som nyss nämnts innebure däremot enligt de

sakkunnigas förslag ett uppehåll i arbetet, under vilket arbetstagaren visserligen

avbröte arbetet men icke fritt förfogade över sin tid utan vöre skyldig

att tvärstanna på arbetsplatsen eller i dess närhet för att vid behov återupptaga

arbetet.

De sakkunniga hava slutligen erinrat därom, att raster enligt 4 § icke skulle

inräknas i arbetstiden. Däremot skulle enligt arbetsrådets praxis i arbetstiden

inräknas andra mer eller mindre tillfälliga uppehåll i arbetet, under

vilka arbetstagaren måste kvarstanna å arbetsplatsen eller eljest icke fritt

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

förfogade över sin tid, d. v. s. vad de sakkunniga betecknat som ledighet från

arbetet. De sakkunniga hade velat framhålla skillnaden i detta avseende mellan

rast och sådan ledighet därigenom, att i lagtexten utsädes, att dylik ledighet

icke skulle frånräknas arbetstiden. Arbetsrådets erfarenhet örn lagens tilllämpning

hade, enligt vad som inhämtats, givit vid handen, att ett uttryckligt

stadgande därom vore erforderligt.

I det särskilda yttrandet av herr Borgström har erinrats därom, att rastbestämmelserna

icke hade någon motsvarighet i de andra arbetstidslagarna.

Det vore utan tvivel till fördel, örn principaler och anställda sinsemellan finge

överenskomma örn, hur rasterna skulle regleras. Köpmännen, som ginge sida

vid sida med sina anställda i butiksarbetet, hade säkerligen icke mindre förståelse

än industriens och jordbrukets företagare för de anställdas behov av

rimlig ledighet under arbetsdagen. Vid sådant förhållande funnes icke heller

någon anledning att lägga hinder i vägen för arbetsgivare och arbetstagare

inom detaljhandeln att gemensamt ordna rasternas längd och förläggning med

hänsyn till vad som i varje särskilt fall kunde vara mest lämpligt från bägge

parternas synpunkter. Stadgandena örn raster borde därför utgå ur handelsarbetstidslagen.

De mindre jämkningar, som föreslagits av sakkunnigmajoriteten,

syntes icke vara tillfyllest.

Föredragande departementschefen har beträffande denna paragraf anfört

i huvudsak följande.

»Vid tillkomsten av gällande arbetstidslag för detaljhandeln ansågos vissa

bestämmelser örn raster för de av lagstiftningen berörda erforderliga till deras

skydd. Av anförda skäl befanns det lämpligt att upptaga ifrågavarande bestämmelser

i arbetstidslagen och icke i arbetarskyddslagen, där de rätteligen

hörde hemma. Av en reservant inom de sakkunniga samt i åtskilliga yttranden

har nu yrkats, att rastbestämmelserna måtte utmönstras ur arbetstidslagen,

därvid det betonats, att berörda spörsmål bättre reglerades genom avtal

mellan parterna än genom lagstadganden. Yad sålunda anförts synes mig

emellertid icke böra föranleda ett frångående av den ståndpunkt, som statsmakterna

intogo för tre år sedan. Då i lagen intagna rastbestämmelser i vissa

fall otvivelaktigt kunna vara av värde för de anställda utan att de samtidigt

kunna anses vara alltför besvärande för arbetsgivarna, synas sådana bestämmelser

fortfarande böra finnas i lagen.

De sakkunniga hava emellertid i syfte att för vissa fall underlätta tillämpningen

av lagen, med bibehållande av gällande huvudregler, föreslagit uppmjukning

av rastbestämmelserna i två hänseenden. Därvid hava de sakkunniga

enligt min mening funnit lämpliga anordningar för att tillgodose det praktiska

livets krav. Jag kan såvitt angår undantaget för sådana arbetsställen, där

i regel icke användas flera än en arbetstagare, helt samt beträffande undantaget

i fråga örn dag före sön- eller helgdag med förkortad arbetstid eller dag i

viss anslutning till två sön- eller helgdagar med viss jämkning godtaga de sakkunnigas

förslag. I flera yttranden har påpekats, att möjligheten till avsteg

från huvudreglerna rörande raster å dag före sön- eller helgdag med förkortad

arbetstid borde anknytas icke enbart till stängningstiden utan till längden av

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

Utskottet.

tiden för öppethållandet. Jag finner vad sålunda anförts riktigt och tillstyrker

ändring av de sakkunnigas förslag i enlighet därmed. I undantagsregeln torde

emellertid »försäljningslokal» böra utbytas mot »försäljningsställe». Nu ifrågavarande

undantagsregel blir något mera omfattande än vad de sakkunniga torde

hava tänkt sig, i det att den kommer att gälla även trettondagsafton, dagen före

Marie bebådelsedag, skärtorsdagen, valborgsmässoaftonen samt dagen före

Kristi himmelfärdsdag, allt givetvis under förutsättning att tiden för öppethållandet

uppgår till högst åtta timmar. Att undantagsregeln får denna innebörd

synes emellertid lämpligt för att ernå en enhetlig reglering.

Att i lagen utsäges vad som avses med rast samt i vad mån inräkning eller

ej av ledighet och rast i arbetstiden skall äga rum synes mig lämpligt i tydlighetens

intresse.»

I likalydande motionerna I: 300 och II: 439 har hemställts, att bestämmelserna

angående raster måtte utgå ur lagen.

Enligt utskottets mening äro bestämmelser örn raster ur arbetarskyddssynpunkt

erforderliga. Utskottet kan alltså icke ansluta sig till motionärernas

yrkande örn rastbestämmelsernas borttagande ur lagstiftningen. Däremot

har utskottet icke något att erinra emot att, på sätt föreslagits i propositionen,

vissa uppmjukningar av nuvarande rastbestämmelser vidtagas i syfte att, med

bibehållande av gällande huvudregler, för vissa fall underlätta tillämpningen

av lagen.

Utskottet delar den av föredragande departementschefen uttalade uppfattningen,

att det i tydlighetens intresse är lämpligt, att i lagen direkt utsäges

vad som avses med rast samt i vad mån inräkning eller ej av ledighet och

rast i arbetstiden skall äga rum.

Förslaget till butikstängningslag.

2 §.

Gällande bestämmelser.

I 2 § finnas i 12 punkter uppräknade de fall, då butikstängningslagen icke

alls äger tillämpning å viss butik eller viss försäljning. Punkten 6) upptager

försäljning av konfektyrer i förpackning eller färsk frukt från automatapparat,

som är uppsatt utanför butik, där sådana varor saluföras, och som handhaves

av butiksinnehavaren.

De sakkunnigas utredning.

De sakkunniga hava beträffande punkten 6) icke föreslagit någon ändring

av gällande stadgande.

I särskilt yttrande av revisions chef en hos kooperativa förbundet E. Wingård

har anförts:

Försäljningen av varor från automatapparater på annan tid än butikstid

begränsades i 1939 års lag till att gälla endast konfektyrer i förpackning samt

färsk frukt. Bestämmelsen har bibehållits oförändrad i de sakkunnigas lagförslag.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

Den inskränkning, som företogs i 1939 års butikstängningslag, torde främst

ha betingats av en sådan syn på automathandeln, som utgick från att denna

vore ett avsteg från detaljhandelns önskvärda utveckling i bland annat sani

tärt avseende. Därjämte påverkades inställningen till automathandeln även

av hänsyn till konkurrensförhållandena med butikshandeln samt av vissa

sociala synpunkter, såsom t. ex. att automaterna vore ägnade att motverka ungdomens

fostran till sparsamhet och att de i vissa fall utgjorde anledning till

brottsliga handlingar av minderåriga.

Denna allmänna syn på automathandeln anser jag mig icke kunna dela.

Vad beträffar de sanitära vådor, vilka skulle kunna föreligga vid varuförsäljning

genom automat, äro påtagligen dessa begränsade till livsmedel eller i

allmänhet för förtäring avsedda varor, och det är synbarligen ur denna synpunkt

inkonseqvent att i en lagstiftning tillåta automathandel endast för vissa

slag av just sådana varor men förbjuda den för alla övriga. Det finnes påtagligen

en hel del artiklar, som väl lämpa sig för automatförsäljning utan

att några som helst sanitära vådor kunna påvisas vid en sådan försäljningsform,

t. ex. tekniska och kosmetiska artiklar, såsom munvatten, tandkräm, hårvatten

etc.; tandborstar och rakblad i förpackningar; fotografisk film; brevpapper,

skosnören, näsdukar och vissa andra standardiserade ekiperingsartiklar

etc. De sanitära vådorna för automatförsäljning av livsmedel kunna

säkerligen i hög grad begränsas genom användning av lämpliga förpackningar.

Med den rikedom på moderna förpackningsmaterial, som finnes — såsom

t. ex. plåt, glas, papp, cellofan etc. — behöver på intet sätt den sanitära risken

eller faran för kvalitetsförsämring bli större än vid vanlig butikshandel, vare

sig det gäller varor i originalförpackningar eller på annat sätt omsorgsfullt

förpackade varor för förtäring. I betraktande av den snabba utveckling, i

vilken tillverkningen av automater för närvarande befinner sig i tekniskt avseende,

kan man också förvänta, att automaternas konstruktion stadigt förbättras

i syfte att förebygga sådan varuförsämring, som kan tänkas ske genom

damm, nederbörd eller särskilt häftiga temperaturväxlingar.

En annan invändning, vilken riktats mot automathandeln och som torde

ha varit medverkande vid tillkomsten av de inskränkande bestämmelserna

rörande denna, är att den skulle föranleda en ojämn konkurrens med butikshandeln

och därigenom i viss mån motverka dennas möjligheter att utveckla

sig affärsmässigt rationellt. Jag vill i detta avseende hänvisa till ett påpekande,

som gjordes av kooperativa förbundets styrelse^ i dess år 1941 avgivna

yttrande över 1938 års tobakshandelsutrednings betänkande. Detta betänkande

hade särskilt funnit varuutlämningen genom kiosker utgöra ett

hinder för en affärsmässigt rationell utveckling inom tobakshandeln. Styrelsen

framhöll, huru den grundläggande missuppfattningen hos utredningen på

denna punkt syntes vara, att den i alltför hög grad föreställde sig den enda

möjliga formen av rationalisering inom varudistributionen som en koncentration,

d. v. s. som en minskning eller ett tillbakahållande av försäljningspunkternas

antal och en motsvarande ökning av deras företagsstorlek. Helt visst

kan en för folkhushållet nyttig rationalisering inom varudistributionen ske

även på detta sätt, men endast när det gäller härför lämpade varubranscher

samt under förutsättning, att inköpsförhållanden och varuvägar inom dessa

äro sådana, att koncentrationen betyder en nämnvärd^ förenkling och förkortning

av varuvägen, räknad i hola dess sträckning fran producent till konsument.

Eör det sig å andra sidan om dagliga behovsvaror, där en långt driven

standardisering genomförts redan inom produktionen och mellanstadierna pa

vägen lill detaljdistributören i praktiken eliminerats, behöver varans tillhandahållande

i ett mycket stort antal försäljningspunktcr ingalunda vara ett

kriterium på en mindre långt framskriden rationalisering än örn forsilljnings
Biliang

lill riksdagens protokoll 1914. 9 sand. dard. Nr 19. iS44 i! 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

punkterna äro färre, allt under förutsättning att de totala förmedlingskostnaderna

kunna hållas relativt små. Skulle ett övervägande antal av våra dagliga

behovsartiklar, framhöll styrelsen, komma att tillhandahållas i hållbara

och hygieniska förpackningar av tillverkare med stadgat anseende för omsorg

om kvaliteten, synes distributionen till den konsumerande allmänheten

också kunna komma att ske genom en detaljhandelsapparat av i huvudsak

helt annat utseende och med väsentligen andra funktioner än nu och beträffande

vilken en mer eller mindre mekaniserad utlämning i ett stort antal

försäljningspunkter, motsvarande konsumenternas berättigade anspråk på bekvämlighet

måste antas bli ett av de dominerande dragen.

Dessa synpunkter, vilka i det anförda sammanhanget särskilt avsågo

kioskhandeln, ha enligt min åsikt visst berättigande även beträffande automathandeln.

Inom alla delar av varuproduktionen försöker man i ständigt

stigande utsträckning att genom ökad mekanisering underlätta och förbättra

tillverkningen för att härigenom nedbringa kostnaden för varuframställningen.

Dessa rationaliseringssträvanden omfatta också, både när det gäller livsmedel

och andra varor, framställning av varor i direkt till kunderna färdigställda

förpackningar. Dessa strävanden, vilka hunnit betydligt längre i andra

länder än i vårt, men som även hos oss omfatta en växande mängd av de dagliga

förnödenheterna, avse just att genom en mekanisering av själva distributionssättet

kunna tillhandahålla varorna på ett billigare sätt än vad nu är

fallet. Örn handelns utövare äro så fångna i uppfattningen örn behovet av

skydd för sina respektive näringsgrenar, att de på allt sätt söka förhindra en

utveckling, som står helt i överensstämmelse med den moderna tiden, bör

dock en lagstiftning, som avser att reglera handeln även i konsumenternas

och folkhushållets intressen, icke ens oavsiktligt skänka ett stöd åt

dylika tendenser. Liksom fallet varit på andra områden, där man med stöd

av liknande betraktelsesätt sökt förhindra eller fördröja en rationalisering, är

även motståndet mot en i möjligaste mån mekaniserad varuutlämning inom

handeln uttryck för en kortsynt blick på utvecklingen hos näringsidkarna

själva. Det är redan sedan lång tid tillbaka påtagligt, huru genom originalförpackningarnas

utbredning inom t. ex. livsmedelsproduktionen och handeln

expedieringsarbete inom den vanliga butikshandeln kunnat på ett vinstgivande

sätt rationaliseras, vilket i andra länder, främst i Förenta staterna,

lett till uppkomsten av en i vittomfattande utsträckning automatiserad butikshandel,

de s. k. självexpedieringsbutikerna. I växande utsträckning omlägga

i Förenta staterna framåtgående företagare inom detaljhandeln, små likaväl

som stora, sitt försäljningssätt efter de här vunna erfarenheterna. Det synes

under sådana förhållanden helt ligga i butikshandelns eget intresse att främja

i stället för att motsätta sig en sådan utveckling av varuutlämningen, vilken

måste bidraga till att antalet för standardiserad varuutlämning lämpade förpackningar

stadigt ökas, detta så mycket mera som butikshandelns utövare

ligga närmast till att själva omhänderha och draga nytta av en vidgad automatförsäljning.

Såsom ett av de förnämsta skälen mot automathandelns utveckling har

vidare anförts, att den bidragit till en ökning av ungdomsbrottsligheten. Utan

att på något sätt vilja förringa den sociala betydelsen av att alla de åtgärder

vidtagas, som kunna förebygga eller begränsa en sådan ökning, vill jag dock

uttala, att jag finner det i hög grad tvivelaktigt, huruvida det verkliga botemedlet

mot en tilltagande ungdomsbrottslighet ligger i ett förbud eller en begränsning

av vissa former av varuutlämning, vilka förutsättas innebära särskilda

frestelser för ungdomen, beroende på att varor och pengar äro särskilt

lättåtkomliga.

Den av centralförbundet för socialt arbete tillsatta kommittén för utred
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande Xr 49.

ningen av ungdomsbrottsligheten har nyligen i en redogörelse framhållit, att de

främsta kriminalitetsalstrande faktorerna för ungdomen äro tillgrepp av motorfordon

och cyklar samt frestelser till stölder i konfektautomater, konfektyrkiosker

och varuhus. Kommittén framhåller dock samtidigt, att motåtgärderna

för att minska frestelsetillfällena icke få drivas så långt, att de verka

hämmande på den tekniska samhällsutvecklingen. Att cyklar äro begärligt

tjuvgods kan enligt kommitténs mening sålunda inte tagas till intäkt för rigorösa

åtgärder, som försvåra för gemene man att få ut den största möjliga praktiska

nytta av detta färdemedel, och att förbjuda de öppna diskarna i varuhusen

kan naturligtvis ej heller komma i fråga endast av den orsaken, att det

finns folk, för vilka en öppen och obevakad disk kan bli en frestelse till

tjuvnad. Konfektautomaterna anser kommittén utgöra en allvarlig brottsorsak

för många ungdomar, enär godsakerna fresta ungdomen mer än de

äldre. Ehuru jag icke delar uppfattningen, att man ens i fråga om konfektautomaterna

bör tillgripa förbud, synes det mig likväl ur de synpunkter, som

kommittén anfört, vara i slående grad inkonsekvent att i lagen upprätthålla

en bestämmelse, som förbjuder ali slags automatförsäljning utom just den,

vilken enligt uppgift innebär den största frestelsen för ungdomen, nämligen

frukt- och godsaksförsäljningen. Vöre det så, att inskränkningen i rätten att

sälja varor från automatapparater hade sitt starkaste motiv i önskemålet att

förebygga en ökning av ungdomsbrottsligheten, borde väl nämligen konfektautomaterna

vara de, som i första hand drabbades av förbudet.

Ej heller torde man genom förbud mot eller begränsning av automatförsäljning

av varor — vare sig dessa utgöra frukt, godsaker eller andra särskilt

begärliga artiklar — effektivt kunna skydda yngre eller andra särskilt

oförståndiga personer mot att slösa bort sina tillgångar på dylika varor. Bli

dessa ej längre åtkomliga i automater, står det ju vederbörande fritt att inköpa

dem i butikshandeln och det enda medlet att effektivt reglera sådana

inköp vore då absolut förbud mot försäljning av vissa varor till barn under

viss ålder eller också införande av en ordnad ransonering med hithörande

administrativa anordningar. Något dylikt torde dock ej på något håll ha

ifrågasatts.

Undertecknad har därför för sin del ansett önskvärt, att bestämmelsen i

det framlagda lagförslaget ändras därhän, att från butikstängningslagens

giltighetsområde undantages försäljning från automatapparater av sådana

paketerade varor, vilkas tillhandahållande på dylikt sätt icke är på grund av

bestämmelse i annan lag inskränkt eller förbjudet eller som på grund av

hygieniska skäl kan befinnas vara olämplig.

Föredragande departementschefen har beträffande förevarande undantagsstadgande

anfört.

»Enligt undantaget under G) äger butikstängningslagen icke tillämpning

å försäljning av konfektyreri förpackning eller färsk frukt från

automatapparat, som är uppsatt utanför butik, där sådana varor saluföras,

och som handhaves av butiksinnehavaren. Annan försäljning från automatapparat

faller däremot under lagens bestämmelser. Vad åtminstone Stockholm

beträffar får enligt meddelade dispensbeslut försäljning av nyss omnämnda

varor från friliggande automater ske praktiskt taget dygnet runt.

De sakkunnigas majoritet har icke föreslagit ändring beträffande nu ifrågavarande

undantag; en reservant bland de sakkunniga har emellertid framlagt

förslag rörande avsevärd utvidgning av möjligheterna för handel från automatapparater.

s. 20 Kontrollera mot PDF

TJtskottet.

20 Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

Åtskilliga skäl tala enligt min mening för mindre restriktiva bestämmelser

än de för närvarande gällande i fråga örn handeln från automatapparater såväl

med hänsyn till omfattningen av de varuslag, som skola få försäljas, som med

hänsyn till de för detta slags handel i övrigt gällande bestämmelserna. Å

andra sidan vill jag medgiva, att mot ifrågavarande slags handel med visst fog

kan anföras, att densamma är ägnad att medföra vissa ur sociala och andra

synpunkter mindre tillfredsställande förhållanden.

Vid övervägande av vad som anförts för och emot automathandeln har jag

stannat för att nu icke föreslå någon ändring av gällande bestämmelser.»

I motionen 11: 434 har hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Majit hemställa örn åtgärder i syfte att skapa reglerande och restriktiva bestämmelser

i fråga örn rätten att uppsätta s. k. sötsaksautomater.

Utskottet ansluter sig till föredragande departementschefens uppfattning,

att för närvarande någon ändring av gällande bestämmelser beträffande

automathandeln icke bör vidtagas.

I motionen II: 434 har yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.

Majit hemställa om åtgärder i syfte att åstadkomma reglerande och restriktiva

bestämmelser i fråga örn rätten att uppsätta s. k. sötsaksautomater. Enligt

utskottets mening äro de i motionen framförda synpunkterna värda beaktande.

Utskottet vill emellertid erinra örn att med stöd av Kungl. Majits bemyndigande

den 9 juni 1939 tillkallats särskilda sakkunniga för att verkställa utredning

rörande åtgärder för bekämpande av ungdomsbrottsligheten m. m. I

direktiven för de sakkunnigas arbete framhålles bland annat, att det bör övervägas,

huruvida något kan göras för att minska de nu för tiden mer än tidigare

talrika frestelser till brott som uppkomma genom att för ungdomen begärlig

egendom lämnas tämligen lätt åtkomlig. Såsom sådan egendom angives bland

annat automatapparaternas innehåll. Enligt uttalande i direktiven borde samråd

sökas med en av centralförbundet för socialt arbete igångsatt utredning angående

ungdomsbrottsligheten. Såsom i motionen framhållits är denna undersökning

numera slutförd. Då sålunda de i motionen berörda spörsmålen redan

i annat sammanhang äro föremål för utredning, finner utskottet ej skäl föreligga

att föreslå riksdagen att i anledning av motionen göra någon särskild

framställning i ämnet till Kungl. Majit.

3 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande butikstängningslag,

reglerar arbetsrådets befattning med frågor rörande tillämpningen av butikstängningslagen.

Paragrafen har i de sakkunnigas förslag avfattats i nära överensstämmelse

med motsvarande lagrum (3 §) i allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen

och arbetstidslagen för detaljhandeln. Enligt sakkunnigförslaget

har paragrafen däri upptagits såsom 13 §.

I detta sammanhang må omnämnas, dels att beslut enligt 5 § i gällande lag

om kommunal avvikelse jämlikt 7 § skall underställas vederbörande länsstyrelse,

dels ock att i 11 §, som innehåller bestämmelser om tillstånd i vissa fall

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

för näringsidkare att hålla butik öppen för allmänheten eller att annorstädes

idka försäljning till allmänheten å tid, då sådant eljest icke är förenligt med

bestämmelserna i lagen, beträffande tillståndsmyndighet stadgas, att tillstånd

meddelas för Stockholm av Överståthållarämbetet, för övriga städer av

magistrat eller, där sådan ej finnes, av kommunalborgmästare och för landet

av länsstyrelse.

Arbetstidsutredningen angående affärs- och kontorsanställda föreslog på

sin tid, att endast länsstyrelserna skulle vara tillståndsmyndigheter enligt 11 §. I

propositionen nr 96 till lagtima riksdagen 1939 föreslogs, med hänsyn till länsstyrelsernas

arbetsbörda, att polismyndigheterna i orterna skulle vara tillståndsmyndigheter.

Med polismyndighet avsågs därvid i Stockholm Överståthållarämbetet,

i annan stad, där poliskammare funnes, denna, i övriga städer

magistrat eller, där sådan ej funnes, kommunalborgmästare samt å landet

polischefen i orten (landsfiskalen). Riksdagen antog emellertid nyss återgivna

lagbestämmelser i ämnet.

De sakkunnigas utredning.

De sakkunniga hava i sin utredning, under rubriken »Allmänna bestämmelser»,

förordat, att frågor örn lagens tillämpningsområde skola avgöras av

en central myndighet, arbetsrådet, samt att arbetsrådet jämväl skall fungera

som tillståndsmyndighet vid prövning av ansökningar enligt 11 § i lagen. Med

hänsyn till önskvärdheten av att en och samma myndighet finge handlägga

samtliga ärenden enligt butikstängningslagen, hava de sakkunniga tillika föreslagit,

att beslut örn kommunala avvikelser skola underställas arbetsrådet.

Det har synts lämpligt att redan vid nu förevarande paragraf i ett sammanhang

behandla nämnda spörsmål örn den centrala myndigheten enligt

butikstängningslagen.

De sakkunniga hava härom anfört:

Av de till de sakkunniga inkomna yttrandena framgår, att bestämmelserna

örn lagens omfattning och räckvidd — särskilt de i 2 § intagna undantagsstadgandena

— vållat betydande svårighet och ojämnhet vid den praktiska

tillämpningen. Detta synes sammanhänga med den osäkerhet, som på många

håll råder angående innebörden av nyssnämnda bestämmelser. Detta torde i

sin tur framför allt bero på svårigheten att med nuvarande ordning erhålla

en någorlunda fast, för hela landet enhetlig praxis på ifrågavarande område.

För närvarande gäller, att den myndighet, som utövar tillsyn över lagens

efterlevnad, d. v. s. vederbörande polismyndighet, har att vid förment förseelse

mot lagen anställa åtal vid polisdomstol, poliskammare eller allmän

underrätt. Utslag i dylika mål torde i regel icke dragas under högre rätts

prövning, och det kan därför dröja länge, kanske åratal, innan det föreligger

några prejudicerande avgöranden från den högsta instansen.

Enligt de sakkunnigas mening är det av stort allmänt intresse att finna en

väg, som möjliggör att dessa spörsmål kunna lösas genom ett enklare förfarande

än som för närvarande är fallet, utan att dock rättssäkerheten därigenom

äventyras. De sakkunniga hava från dessa utgångspunkter funnit, att frågorna

om lagens tillämpningsområde lämpligen borde avgöras i

samma ordning som gäller för motsvarande spörsmål enligt arbetstidslagarna,

d. v. s. av en central myndighet, i vars beslut deltaga representanter för

de intressen, som äro berörda av butikstängningslagens regler. Genom en

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

dylik ordning skulle åtskilliga fördelar vinnas. Näringsidkare, åklagare eller

annan, som har intresse av att en fråga om lagens tillämpning löses, kan

genom ett enkelt ansökningsförfarande erhålla ett avgörande härutinnan. Då

det på grund härav kan förväntas, att den centrala myndigheten får ett relativt

stort antal spörsmål för bedömande, kan inom ganska kort tid utbildas

en fast praxis. Genom att representanter för de inom området förefintliga

intressegrupperna deltaga i ärendenas avgörande åstadkommes vidare, att

den centrala myndigheten tillförsäkras erforderlig sakkunskap.

Då det synts de sakkunniga särskilt viktigt att representanter för berörda

intressen med beslutanderätt deltaga i avgörandena, anse de sakkunniga, att

handläggningen av nu ifrågavarande ärenden bör överlämnas åt en myndighet,

som är organiserad efter samma grunder som exempelvis arbetsdomstolen,

arbetsrådet eller försäkringsrådet. Efter övervägande hava de sakkunniga

för sin del funnit det ligga närmast till hands att anförtro dessa uppgifter åt

arbetsrådet. Det är två omständigheter, som framför allt tala härför. Arbetsrådet

har sålunda redan nu att taga befattning med arbetstidslagen för detaljhandeln,

som har nära samband med butikstängningslagen. Bestämmelserna

i sistnämnda lag innebära, från arbetstagarnas sida sett, en i lag reglerad förläggning

av den i arbetstidslagen för detaljhandeln medgivna arbetstiden. Det

möter vidare inga särskilda svårigheter att inom ramen för arbetsrådets nuvarande

organisation låta rådet fungera som central myndighet vid handläggningen

av ärenden enligt butikstängningslagen; de ledamöter, som representera

arbetsgivare respektive arbetare vid behandlingen av ärenden enligt allmänna

arbetstidslagen, skulle därvid ersättas av representanter för de intressegrupper,

som göra sig gällande inom området för detaljhandeln och därmed

i butikstängningslagen jämställd verksamhet.

Bestämmelser i nu ifrågavarande ämne skulle enligt de sakkunnigas förslag

upptagas i en ny 13 § i lagen.

Beträffande tillståndsmyndigheten enligt 11 § — för medgivanden

till öppethållande eller försäljning utom vanlig affärstid —- hava de sakkunniga

utöver vad nyss anförts framhållit, att det nu gällande systemet med

särskilda tillståndsmyndigheter icke fungerat på ett fullt tillfredsställande sätt.

Detta sammanhängde enligt de sakkunnigas mening med att antalet tillståndsgivande

myndigheter vore så stort, att en ganska betydande ojämnhet vid tilllämpningen

av lagens regler knappast kunde undvikas. Från skilda håll hade

sålunda framhållits, att ansökningar, som avsett väsentligen enahanda förhållanden,

bedömts på ett sätt av en tillståndsmyndighet och på ett annat sätt

av en annan. Därigenom hade ett visst osäkerhetstillstånd uppkommit. Det

hade vidare anförts, att den nu gällande ordningen i många fall medförde alltför

stor tidsutdräkt vid behandlingen av hithörande ärenden.

De sakkunniga hava funnit övervägande skäl tala för att handläggningen

av nämnda ärenden överlämnades åt en central myndighet. Därigenom skulle

framför allt vinnas en önskvärd enhetlighet vid tillämpningen av paragrafen.

Inom en ej alltför lång tid efter den nya lagens ikraftträdande torde nämligen

en relativt stadgad praxis hava hunnit utbildas. Detta system skulle vidare

medföra en lättnad i de nuvarande tillståndsmyndigheternas, särskilt länsstyrelsernas,

av andra arbetsuppgifter starkt betungade verksamhet. Såsom

central myndighet borde arbetsrådet fungera. Då det vore givet, att arbetsrådet

i regel icke kunde fatta beslut i ärende av nu angivet slag utan att hava

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

23

tillgång till nöjaktig utredning, hava de sakkunniga föreslagit en särskild bestämmelse

av innebörd, att till arbetsrådet inkommen ansökning skulle överlämnas

till vederbörande polismyndighet i orten, som hade att verkställa utredning

i ärendet. Vid arbetsrådets behandling av ärendet kunde det visa sig

nödvändigt att företaga ytterligare utredning genom hörande av organisationer

på området, genom förnyad polisundersökning, genom infordrande av yttrande

från sökanden, genom direkt undersökning från arbetsrådets sida av

förhållandena på ort och ställe etc. Sådan utredning kunde uppenbarligen

företagas av arbetsrådet, utan att något särskilt stadgande därom behövde införas

i lagen.

De sakkunniga hava vidare anfört, att, örn ett överflyttande av tillståndsgivningen

till arbetsrådet skulle medföra en tillfällig anhopning av ansökningsärenden

i samband med den nya lagens ikraftträdande, rådet hade möjlighet

att undgå därmed förenade olägenheter genom att bevilja provisoriska

tillstånd, som ägde giltighet till dess slutliga beslut fattats.

Yad slutligen angår underställningsmyndighet rörande beslut

örn kommunala avvikelser (7 § i gällande lag) hava de sakkunniga föreslagit,

att arbetsrådet skulle i stället för länsstyrelse, som nu är fallet, fungera

såsom sådan. Därigenom skulle enligt de sakkunnigas mening vinnas enhetlighet

vid tillämpningen och en välbehövlig avlastning av länsstyrelsernas

arbetsbörda.

En redogörelse för innehållet i yttrandena över sakkunnigförslaget återfinnes

å sid. 57—60 i propositionen, vartill utskottet får hänvisa. Här må

endast återgivas följande sammanfattning av de olika skäl emot de sakkunnigas

förslag, som anförts i de avstyrkande yttrandena.

Det vore helt naturligt, att under den första tiden av tillämpningen av en

ny lag, i vilken vissa föreskrifter icke vore fullt exakta, önskvärd konsekvens

de olika tillståndsmyndigheterna emellan icke förelåge. Det kunde emellertid

ifrågasättas, huruvida olägenheterna verkligen varit så stora med hänsyn

till att samma praxis dock tillämpats inom varje stad och inom varje läns

landsbygd. Förekommande divergenser kunde för övrigt äga sin naturliga

förklaring, då varje fall måste bedömas med hänsyn till bland annat hälsovårds-,

ordnings-, säkerhets- eller liknande lokalbetonade synpunkter. I fortsättningen

kunde i varje händelse icke någon mera betydande olägenhet på

grund av att tillståndsmyndigheterna vore många väntas framträda. En fast

praxis komme nämligen att utbilda sig tämligen snart, grundad främst på

prejudicerande utslag från Kungl. Maj:t. Möjligheten att anföra besvär syntes

för övrigt utgöra tillräcklig garanti mot befarade ojämnheter i lagtillämpningen.

En överflyttning av tillståndsgivningen till central myndighet skulle icke

föranleda någon snabbare handläggning av förekommande ärenden utan

snarare tvärtom. Dröjsmålet för närvarande med ärendenas handläggning vore

i de flesta fall beroende på det föreskrivna remissförfarandet. Viss möjlighet

till förenkling därav hade emellertid föreslagits av de sakkunniga. Det torde

icke kunna undvikas, att ärendenas behandling inom arbetsrådet toge längre

tid i anspråk än behandlingen hos de nuvarande tillståndsmyndigheterna. Enbart

sändandet av ansökningar och rapporter fram och tillbaka till Stockholm

komme att kräva åtskillig tid, som nu icke ifrågakomme. Skulle arbetsrådet

göra undersökning på ort och ställe skulle åtgå ännu mera tid. Det

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

korinne att bliva en massanhopning av ärenden hos arbetsrådet. Nuvarande

tillståndsmyndigheter kunde lättare än rådet genom telefonsamtal med polisoch

kommunalmyndigheter inhämta kompletterande upplysningar; själva hade

de dessutom tillgång till handels- och näringsregistren.

Det vore av särskilt stor vikt, att den myndighet, som hade avgörandet i

sin hand, kunde på grund av kännedom örn ortsförhållandena bilda sig ett

självständigt omdöme i förekommande frågor. Örn den prövande myndigheten

vore hänvisad att bygga på de kommunala myndigheternas och polismyndigheternas

inställning, förelåge risk för att denna bleve avgörande, med påföljd

att den enhetlighet, som åsyftats, bleve mera av formell än av reell art. Det

vore emellertid av stor betydelse, att de lokala synpunkterna vunne beaktande.

Särskilt kioskhandeln och annan försäljning utomhus måste bedömas jämväl

ur trafik- och ordningssynpunkt i varje särskilt fall.

Hithörande ärenden vore ofta av obetydlig art, t. ex. ansökning av korvhandlare

örn försäljningstillstånd eller ansökning örn utsträckt försäljningstid

vid tillställning eller idrottstävling viss angiven dag; det förefölle onödigt,

att en central myndighet i huvudstaden skulle behöva taga befattning

med desamma.

Allmänhetens möjlighet att personligen inför tillståndmyndigheten muntligen

framföra sina synpunkter och bekymmer i samband med ansökningsärenden

— vilket då och då förekomme — skulle praktiskt taget omöjliggöras.

Att sökanden icke skulle hava rätt att överklaga tillståndsmyndighetens

beslut innebure en princip, som hittills varit i stort sett främmande för svensk

statsförvaltning.

En centralisering skulle föranleda ganska betydande kostnader, bland annat

på grund av erforderlig väsentlig utökning av arbetsrådets personal.

Intressemotsättningarna inom arbetsrådet vid behandling av hithörande

ärenden måste bliva mycket stora.

Att länsstyrelsernas arbetsbörda lindrades kunde visserligen vara av behovet

påkallat, men det borde lämpligare ske på andra vägar.

Än efring av tillståndsmyndighet enligt 11 § stöde slutligen icke i något

nödvändigt sammanhang med den föreslagna bestämmelsen örn arbetsrådet

såsom avgörande instans i fråga örn lagens tillämpningsområde.

Föredragande departementschefen har under ifrågavarande paragraf anfört.

»Av utredningen i ärendet framgår, att nu gällande ordning för avgörandet

av spörsmål, som hava avseende å lagens omfattning och räckvidd, icke kan

anses tillfredsställande. Lösningen av sådana spörsmål måste nämligen nu

sökas domstolsvägen. Det skulle otvivelaktigt vara förenat med avsevärda

fördelar, örn berörda frågor kunde, såsom de sakkunniga föreslagit,

avgöras av arbetsrådet. Då arbetsrådet enligt gällande bestämmelser har att

taga befattning med motsvarande spörsmål på arbetstidslagens för detaljhandeln

område, skulle rådet, örn de sakkunnigas förslag genomfördes, icke

ställas inför någon för detsamma främmande uppgift. Sakkunnigförslaget

tillstyrkes i det stora flertalet yttranden och jag ansluter mig till detsamma.

Bestämmelser i ämnet, vilka av de sakkunniga upptagits bland allmänna

bestämmelser i en ny 13 §, synas dock böra hava sin plats i den avdelning

av butikstängningslagen, som handlar om lagens tillämpningsområde

m. m. Jag föreslår därför, att nu ifrågavarande bestämmelser intagas såsom 3 §

i lagen, avfattad i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Till frågan

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49. 25

om arbetsrådets sammansättning vid behandling av spörsmål, som tillhöra

butikstängningslagens tillämpningsområde, återkommer jag i det följande.

De sakkunniga hava vidare, sedan arbetsrådet sålunda i ett hänseende införts

såsom myndighet i butikstängningslagen, föreslagit, att åt arbetsrådet

jämväl skulle anförtros att vara underställningsmyndighet i fråga örn beslut

rörande kommunala avvikelser samt tillståndsmyndighet för medgivanden till

öppethållande eller försäljning utom vanlig affärstid. Huvudskälet för detta

förslag har för de sakkunniga varit, att — på grund av underställnings- och

tillståndsmyndigheternas stora antal — viss ojämnhet vid tillämpningen av

lagens regler förekommit. Såsom framgår av den i det föregående lämnade

redogörelsen hava i fråga örn dessa spörsmål meningarna i remissyttrandena

varit delade. Efter övervägande av vad från ömse sidor anförts har jag

för egen del icke blivit övertygad örn att det skulle vara fördelaktigt med en

överflyttning till arbetsrådet av befogenheterna såsom ensam underställningsoch

tillståndsmyndighet i butikstängningslagen. Det må anmärkas, att

en sådan överflyttning ingalunda kan anses stå i något nödvändigt sammanhang

med att, på sätt nyss anförts, i lagen upptagas bestämmelser örn arbetsrådet

såsom den myndighet, vilken har att avgöra frågor rörande lagens tilllämpningsområde.

Av redogörelsen för innehållet i remissyttrandena framgå

klart de skäl, som tala emot att arbetsrådet upptages såsom underställnings- och

tillståndsmyndighet. Jag vill hänvisa till den gjorda sammanfattningen av

dessa skäl och därvid, med hänsyn till tidsläget, särskilt påpeka, att ett realiserande

av de sakkunnigas förslag otvivelaktigt skulle förorsaka avsevärt ökade

kostnader för det allmänna. Med avstyrkande av sakkunnigförslaget föreslår

jag därför, att länsstyrelserna fortfarande skola vara underställningsmyndigheter

beträffande beslut örn kommunala avvikelser. Även beträffande tillståndsgivningen

enligt 11 § tillstyrker jag, att nu gällande bestämmelser bibehållas

i huvudsak oförändrade. Till vissa modifikationer beträffande tillståndsmyndigheterna

enligt 11 § återkommer jag emellertid vid behandlingen av nämnda

paragraf.»

Redan i detta sammanhang må här omnämnas, att enligt Kungl. Majlis

förslag de befogenheter såsom tillståndsmyndighet, som för närvarande enligt

11 § 1 mom. andra stycket tillkomma magistrater och kommunalborgmästare,

överflyttats på länsstyrelserna samt att alltså nämnda stycke icke upptagits

i det genom propositionen framlagda förslaget.

I motionerna 1:299 och 11: 441, vilka äro likalydande, har yrkats, att riksdagen

måtte besluta att nedan angivna paragrafer i förslaget till butikstängningslag

måtte erhålla följande lydelse samt att 18 § i Kungl. Maj:ts förslag

måtte utgå.

8 §•

Beslut om bestämmelse enligt 6 § skall underställas arbetsrådet.

9 §•

Arbetsrådet äger att ----inom orten.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

11 §•

1 mom. Arbetsrådet må under nedan i denna paragraf angivna förutsättningar

meddela näringsidkare tillstånd att hålla butik öppen för allmänheten

eller att annorstädes idka försäljning till allmänheten å tid, då sådant eljest

icke är förenligt med bestämmelserna i denna lag.

Ansökning örn tillstånd skall innehålla uppgift om den tid och de varuslag,

som framställningen avser, samt de närmare omständigheter, under

vilka öppethållandet eller försäljningen avses skola äga rum.

Erforderlig utredning skall av arbetsrådet införskaffas från vederbörande

polismyndighet, som, där ej fråga är örn öppethållande eller försäljning under

allenast kort tid, skall bereda stads- eller kommunalfullmäktige eller, där

kommunalfullmäktige ej finnas, kommunalnämnden tillfälle att avgiva yttrande.

Kommunens beslutande myndighet må uppdraga åt kommunal nämnd,

beredning eller styrelse att avgiva sådant yttrande.

2 mom. Tillstånd, varom---liknande synpunkt.

3 mom. Föreligger ej---därtill äro.

4 morn. Tillstånd meddelas---därtill äro.

I tillståndet---få försäljas.

Arbetsrådet äger meddela — — — finnas erforderliga.

Arbetsrådet skall till--— bedriver försäljning.

13 §.

För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärende, som anses i

denna lag, utser Konungen för viss tid sex med förhållandena inom denna

lags verksamhetsområde förtrogna ledamöter. Två ledamöter skola utses

bland personer, som kunna anses företräda näringsidkare inom den egentliga

butikshandeln, en ledamot utses bland personer, som kunna anses företräda

näringsidkare inom kioskhandeln, en ledamot bland personer, som kunna anses

företräda de anställda inom detaljhandeln, en ledamot bland personer,

som kunna anses företräda konsumenternas intressen, samt en ledamot bland

personer, som kunna anses företräda tidningsutgivarna. För var och en av

dessa ledamöter, som vid tjänstgöring i arbetsrådet skola ersätta de ledamöter,

som jämlikt lagen örn arbetstidens begränsning den 16 maj 1930 utsetts

efter förslag av arbetsgivar- och arbetarsammanslutningar, skola nises minst

två suppleanter.

Vid arbetsrådets behandling av ärende, som avses i denna lag, skola närvara

minst fyra av de jämlikt bestämmelserna i denna lag utsedda ledamöterna

eller för dem utsedda suppleanter samt minst en lagfaren ledamot bland dem,

som jämlikt 9 § lagen örn arbetstidens begränsning den 16 maj 1930 utsetts

utan förslag. I övrigt skola bestämmelserna i nyssnämnda paragraf, med

undantag av vad i 6 mom. stadgas, i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.

Vad i 8 mom. sägs skall äga tillämpning å beslut, som jämlikt 11 §

3 mom. 3) denna lag ankommer på arbetsrådet.

14 §.

Hålles butik---med dagsböter

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

21

Har näringsidkare---under fem.

Avskrift av---översändes till arbetsrådet.

16 §.

Beträffande verksamhet — — — verksamhetens föreståndare.

Lag samma vare, där arbetsrådet efter framsställning---närings
idkarens

ställe.

övergångsbestämmelserna.

Denna lag--— sistnämnda dag.

Beslut, varigenom---lag föreskriver.

Beslut enligt--— lags ikraftträdande.

I motionerna I: 296 och II: 436, vilka äro likalydande, har bland annat hemställts,

att 11 § 1 mom. andra stycket i gällande lag måtte upptagas i den nya

butikstängningslagen.

Utskottet har icke någon erinran mot den i 3 § upptagna bestämmelsen, att

arbetsrådet skall vara central myndighet för avgörande av frågor örn lagens

tillämpningsområde, vilken bestämmelse tillstyrkts i det stora flertalet av

remissyttrandena. Vad åter angår det av de sakkunniga — huvudsakligen för

vinnande av en enhetlig praxis — framlagda förslaget, att arbetsrådet skulle

vara tillståndsmyndighet för medgivande till öppethållande eller försäljning

utom vanlig affärstid m. m. ävensom underställningsmyndighet beträffande

beslut örn kommunala avvikelser har, såsom framgår av redogörelsen i propositionen,

meningarna varit mycket delade. Vid övervägande av de skäl, som

anförts för och emot sakkunnigförslaget i denna del, har utskottet funnit avgörande

vikt böra tillmätas de skäl, som andragits för att den nuvarande ordningen

i princip bör bibehållas. Särskilt vill utskottet framhålla, att vid en

överflyttning av befogenheterna i dessa hänseenden å en central myndighet

hänsyn i tillbörlig utsträckning ofta icke skulle kunna tagas till de

lokala synpunkterna på hithörande frågor. För att dock i viss mån öka möjligheterna

att få en enhetlig tillämpning av lagen synas, såsom Kungl. Maj:t

föreslagit, de befogenheter, som för närvarande tillkomma magistrater och

kommunalborgmästare, utan större olägenheter kunna överflyttas på länsstyrelserna.

I överensstämmelse med det anförda får utskottet, med avstyrkande

av motionärernas ändringsyrkanden, ansluta sig till Kungl. Maj:ts förslag,

att länsstyrelserna skola handhava tillståndsgivningen enligt 11 § samt vara

underställningsmyndigheter beträffande beslut örn kommunala avvikelser.

6 och 7 §§.

Dessa paragrafer motsvara 5 och 6 §§ i gällande lag.

Gällande bestämmelser.

5 § i gällande lag innehåller huvudbestämmelserna örn kommunala avvikelser

från eljest stadgade affärstider. Enligt huvudstadgandet i första

Utskottet.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

stycket må i kommun, där det finnes lämpligt ur allmän synpunkt och prövas

kunna ske utan otillbörligt förfång för företag inom kommunen, som driva

rörelse i butik, eller för företag, som driva sådan rörelse av visst slag, bestämmas,

att den vanliga affärstiden skall inskränkas eller helt eller delvis

förläggas till annan del av dygnet än den i 3 eller 4 § föreskrivna, å sön- eller

helgdag dock ej under högmässogudstjänst.

I 6 § första stycket stadgas, att örn bestämmelse enligt 5 § (i gällande lag)

den myndighet beslutar, som utövar kommunens beslutanderätt. När fråga örn

sådan bestämmelse uppkommit hos den kommunala myndigheten, skall enligt

andra stycket tillfälle beredas näringsidkare och arbetstagare, som skulle beröras

av bestämmelsen, att genom sina sammanslutningar eller på annat sätt

uttala sig i ärendet.

De sakkunnigas utredning.

Till en början hava de sakkunniga framhållit, att, även örn den vanliga

affärstiden — såsom de sakkunniga förordat — i allmänhet inskränktes med

en timme, nu gällande bestämmelser i 5 §, som innebure möjlighet att genom

kommunalt beslut ytterligare förkorta affärstiden, borde bibehållas.

Likaså borde kommun fortfarande hava rätt att besluta örn sådan omläggning

av affärstiden, som inom kommunen eller för vissa företagsformer inom

densamma kunde vara påkallade. Enligt gällande lag syntes en dylik omläggning

av affärstiden endast kunna ske på det sätt, att den för öppethållande

medgivna tiden inom samma dygn förlädes till annan tid än vad som enligt

reglerna i 3 eller 4 § vore tillåtet. De sakkunniga hade emellertid — bland

annat med hänsyn till förslaget örn allmän 18-stängning — ansett, att viss

ytterligare frihet borde lämnas kommunerna vid bestämmandet av annan förläggning

av affärstiden. Såsom under 3 § i sakkunnigförslaget anmärkts kunde

det exempelvis inom vissa kommuner vara önskvärt, att livsmedelsbutikerna

finge hålla öppet till klockan 19 å fredagar. Ett bibehållande av nu gällande

ordning skulle medföra, att vid kommunalt beslut örn dylikt öppethållande

samtidigt måste bestämmas, att ifrågavarande affärer skulle öppna först klockan

9 eller hålla stängt en timme mitt på dagen. Då en dylik inskränkning av

tiden för öppethållandet å fredagar i regel torde vara mindre lämplig, hava de

sakkunniga ansett, att lagen borde medgiva rätt för kommun att kompensera

den förlängda affärstiden å viss dag t. ex. fredag genom motsvarande förkortning

under annan dag i samma vecka t. ex. lördag.

Den enligt nu gällande lag medgivna rätten för kommuner att bestämma

örn utsträckt affärstid i vissa i 5 paragrafens andra stycke närmare angivna fall

har icke bibehållits i de sakkunnigas lagförslag. De sakkunniga hava nämligen

ansett, att behovet av dylik utsträckt affärstid kunde tillgodoses på

annat sätt.

I andra stycket av 7 § hava de sakkunniga föreslagit ändring av innebörd

att, då fråga om ändrad affärstid väckts hos den kommunala myndigheten,

tillfälle att uttala sig i ärendet skulle beredas ej blott — såsom för närvarande

gällde — näringsidkare och arbetstagare utan även andra, vilkas intressen

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49. 29

skulle beröras av beslutet. De sakkunniga hade härmed närmast åsyftat, att

representanter för den konsumerande allmänheten, t. ex. husmodersorganisationer,

innan kommunalt beslut fattats, skulle äga möjlighet att framlägga

sina synpunkter i ärendet.

I detta sammanhang må erinras örn, att av de i ärendet hörda myndigheterna

länsstyrelsen i Malmöhus län, med hänsyn till gjorda erfarenheter

vid handläggning av frågor örn fastställelse av beslut örn kommunala avvikelser,

föreslagit, att bestämmelserna härom måtte avfattas på sådant sätt,

att det klart framginge, att även den konsumerande allmänhetens intressen

hörde till dem, som borde beaktas vid avvikelser från den vanliga affärstiden.

Föredragande departementschefen har under 6 § i förslaget anfört följande.

»De sakkunnigas förslag till huvudregler rörande kommunala avvikelser

skiljer sig, såsom framgår av den nyss lämnade redogörelsen, i vissa hänseenden

från vad som nu gäller. Särskilt torde böra uppmärksammas, att de

möjligheter, som enligt andra stycket i gällande lag förefinnas till utsträckning

av affärstiden, föreslås skola utgå ur lagen.

Ehuru viss tveksamhet kan råda rörande lämpligheten av vad de sakkunniga

sålunda föreslagit, synas med hänsyn till de möjligheter till utsträckning

av affärstiden, som dock fortfarande skulle förefinnas enligt lagen, de

föreslagna bestämmelserna böra upptagas i lagen. Det bör påpekas, att

utsträckning av tiden för öppethållande på sön- och helgdagar kan ske genom

kommunalt beslut — jämlikt den nya lydelsen av första stycket — under förutsättning

att affärstiden under annan eller andra dagar med motsvarande tid

inskränkes, t. ex. genom stängning under lunchtid.

Länsstyrelsens i Malmöhus län önskemål hava tillmötesgåtts genom ändring

i 7 §.»

I motionen 11:431 har föreslagits,

att 6 § i Kungl. Maj:ts förslag till ny butiksstängningslag angående kommunala

avvikelser får följande lydelse: »I kommun må, där det finnes lämpligt

ur allmänhetens synpunkt och prövas kunna ske utan otillbörligt förfång för

företag inom kommunen, som driva rörelse i butik, eller för företag, som

driva sådan rörelse av visst slag, bestämmas, att den vanliga affärstiden, i

vad gäller tiden för öppnandet på morgnarna och stängandet på kvällarna,

skall inskränkas, eller att densamma må, utan att förlängas för vecka räknat,

helt eller delvis förläggas å annan tid än den i 4 § eller 5 § medgivna, på söneller

helgdagar; dock ej under högmässogudstjänst»; och

att till 7 § fogas följande slutsats: »Tillbörlig hänsyn skall tagas till därvid

framförda synpunkter från allmänheten, näringsidkare och arbetstagare».

Utskottet finner det icke lämpligt, att genom en bestämmelse i lagen förhindra

kommunala beslut örn sådan avvikelse från den ordinarie affärstiden,

att affärerna skola hållas stängda under lunchtid. Det kan enligt utskottets

åsikt förväntas, att beslut av dylik innebörd — vilka skola fattas av den myndighet,

som utövar kommunens beslutanderätt — icke tillkomma i strid mot

allmänhetens berättigade intressen. För övrigt må erinras, att lunchstäng
-

Utskottet.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

ning även kan komma till stånd genom frivillig överenskommelse mellan

affärsidkarna. På grund av det anförda finner utskottet ej skäl tillstyrka de

av motionären förordade jämkningarna i 6 §.

Enligt 7 § i förslaget gäller, att när fråga örn bestämmelse örn kommunal

avvikelse uppkommit hos den kommunala myndigheten, tillfälle skall beredas

näringsidkare, arbetstagare och andra, som skulle beröras av bestämmelsen,

att genom sina sammanslutningar eller på annat sätt uttala sig i ärendet. I

motionen har föreslagits ett tillägg till detta stadgande av innehåll, att tillbörlig

hänsyn skall tagas till därvid framförda synpunkter från allmänheten,

näringsidkare och arbetstagare. Att så skall ske torde emellertid enligt utskottets

åsikt icke behöva uttryckligen angivas i lagtexten.

Under åberopande av det anförda och då utskottet ej heller i övrigt funnit

anledning till erinran mot de genom propositionen föreslagna bestämmelserna

i 6 och 7 §§, får utskottet, med avstyrkande av förevarande motion, hemställa

örn bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

U §■

Denna paragraf motsvarar paragrafen med samma nummer i gällande butikstängningslag.

Gällande bestämmelser.

11 § butikstängningslagen har för närvarande följande lydelse:

1 mom. Under nedan i denna paragraf angivna förutsättningar må tillstånd

meddelas näringsidkare att hålla butik öppen för allmänheten eller att annorstädes

idka försäljning till allmänheten å tid, då sådant eljest icke är förenligt med bestämmelserna

i denna lag.

Tillstånd, varom i första stycket förmäles, meddelas för Stockholm av Överståthållarämbetet,

för övriga städer av magistrat eller, där sådan ej finnes, av kommunalborgmästare

och för landet av länsstyrelse (tillståndsmyndighet).

Ansökning örn tillstånd skall innehålla uppgift örn den tid och de varuslag, som

framställningen avser, samt de närmare omständigheter, under vilka öppethållandet

eller försäljningen avses skola äga rum.

Tillfälle att avgiva yttrande över gjord ansökning skall, där ej fråga är örn

öppethållande eller försäljning under allenast kort tid, av tillståndsmyndigheten

beredas stads- eller kommunalfullmäktige eller, där kommunalfullmäktige ej finnas,

kommunalnämnden.

2 mom. Ansökning örn tillstånd, varom i 1 mom. förmäles, skall avslås, örn

sökanden icke uppfyller de villkor, som gälla för idkande av handel i allmänhet,

eller anledning finnes till antagande, att han icke är lämplig att utöva verksamheten,

så ock örn hinder prövas föreligga ur hälsovårds-, ordnings-, säkerhets- eller

liknande synpunkt.

3 mom. Föreligger ej hinder enligt 2 morn., skall tillståndsmyndigheten pröva,

örn det sökta tillståndet ur andra synpunkter lämpligen bör meddelas, därvid tillbörlig

hänsyn skall tagas till å ena sidan det gagn för allmänheten och å andra

sidan de olägenheter för annan handel, som skulle uppkomma vid bifall till framställningen.

Tillstånd, varom i 1 mom. sägs, må endast givas, örn synnerliga skäl därtill äro,

med mindre ansökningen avser något av nedannämnda fall. I sådan händelse skola

följande regler lända till efterrättelse:

1) försäljning av konfektyrer, alkoholfria drycker, färsk frukt, levande blommor,

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

31

tryckta skrifter och tändstickor, vilken bedrives från kiosk, stånd, bord eller annat

sådant försäljningsställe, där under bela försäljningsdagen endast dessa varor

saluhållas, må medgivas, såframt icke särskilda skäl till annat föranleda, i allmänhet

dock icke någon veckodag längre än till kl. 22; sådant medgivande må

ock lämnas för försäljning av dessa varor annorledes än från särskilt försäljningsställe,

örn försäljningen icke är förbunden med bandel med andra varor och i

övrigt skäl därtill anses föreligga;

2) försäljning av konfektyrer, alkoholfria drycker, färsk frukt och periodiska

skrifter från annan butik än under 1) sägs, där under bela försäljningsdagen

endast dessa varor saluhållas, må medgivas, såframt icke särskilda skäl till annat

föranleda, i allmänhet dock icke någon veckodag längre än till kl. 22;

3) försäljning i samband med nöjestillställning, idrottstävling, friluftsbad eller

dylikt må medgivas i den utsträckning, som med hänsyn till förhållandena anses

erforderlig; dock må tillståndet i regel avse försäljning endast av de under 1)

nämnda varuslagen samt lagad mat och tobaksvaror;

4) försäljning i direkt anslutning till station för järnvägs- eller lufttrafik eller

för mer betydande sjö-, spårvägs- eller busstrafik må medgivas i den utsträckning,

som kan anses betingad av de resandes behov; dock må tillståndet i

regel avse försäljning endast av de under 1) nämnda varuslagen samt lagad mat,

tobaksvaror och mindre pappersartiklar;

5) försäljning utomhus av varm korv samt bröd, potatis och senap, som tillhandahållas

i samband med korven, må medgivas i den utsträckning, som anses

lämplig, dock endast från fastställd plats.

4 morn. Tillstånd meddelas för viss tid eller tills vidare och må återkallas,

när skäl därtill äro.

I tillståndet skall angivas den tid på dygnet, under vilken öppethållande eller

försäljning får äga rum, samt de varuslag, som därunder få försäljas. Tillståndsmyndigheten

äger meddela de ytterligare föreskrifter rörande försäljningens

anordnande, som finnas erforderliga.

Tillståndsmyndigheten skall till den, som erhåller tillstånd, utfärda bevis

härom, vari villkoren för tillståndet skola angivas. Detta bevis skall, örn rörelsen

drives å särskilt försäljningsställe, vara uppsatt å väl synlig plats därstädes, samt

i annat fall ständigt vara tillgängligt hos den, som bedriver försäljningen.

5 moni. Klagan över beslut, som enligt denna paragraf meddelas av magistrat

eller kommunalborgmästare, må föras hos länsstyrelsen i den ordning, som

för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.

Klagan över beslut, som enligt denna paragraf meddelas av Överståthållarämbetet

eller länsstyrelse, må föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement

i den ordning, som nyss sagts.

Beslut, varigenom meddelas tillstånd, som i 1 mom. sägs, skall utan hinder

av besvär lända till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda förordnat.

De sakkunnigas utredning.

De sakkunniga hava i sin utredning återgivit en sammanställning av uppgifter,

som inhämtats från länsstyrelser, magistrater och kommunalborgmästare,

rörande tillstånd, meddelade med stöd av 11 § butikstängningslagen.

Sammanställningen utvisar följande:

ii §

3 moni. 1)

11 §

3 morn. 2)

11 §

3 mom. 3)

11 § ,

3 mom. 4)

U §

3 mom. 5)

11 § 3 mom.

» synnerliga

skäl»

335 •

19

182

457

176

64

Antal till stin djst^der

740

738

300

293

425

120

Summa

1,075

757

542

750

601

184

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

Uppgifterna avse, med undantag för vad nedan angives, förhållandena vid

slutet av år 1941. Siffrorna torde, åtminstone vad gäller tillstånd enligt 11 §

3 mom. 1), komma att gestalta sig annorlunda under innevarande år med hänsyn

till att den i butikstängningslagen stadgade övergångstiden av två år utgick den

31 december 1941.

Uppgifterna under 11 § 3 mom. 3) avse samtliga sedan 1 januari 1940 meddelade

tillstånd.

Uppgifter rörande antalet kiosker i landet och antalet i kioskrörelse

sysselsatta personer framgå av den vid propositionen fogade Bilagan B.

De sakkunniga hava därefter i fråga om förevarande paragraf framlagt

följande förslag.

1 mom. I ett första stycke — motsvarande första och andra styckena i

gällande lag — har stadgats, att arbetsrådet skall vara tillståndsmyndighet.

Andra stycket överensstämmer med tredje stycket i gällande lag. I tredje

stycket har föreskrivits, att arbetsrådet skall införskaffa erforderlig utredning

från vederbörande polismyndighet.

I 2 mom. har föreslagits endast en mindre redaktionell ändring av

gällande lydelse.

3 morn., som innehåller paragrafens centrala bestämmelser örn de olika

fall, då utsträckt affärstid kan medgivas, överensstämmer enligt sakkunnigförslaget

i sak i stort sett med samma moment i gällande lag. Enligt momentets

nuvarande lydelse hade såsom huvudregel angivits, att för tillstånd

fordrades »synnerliga skäl», under det att de fall, då en mildare bedömningsgrund

skulle tillämpas, upptagits såsom undantag under punkterna 1)—5).

Med hänsyn bland annat till att denna utformning gjort momentet svårläst

och understundom förorsakat missförstånd —- man hade sålunda på sina håll

förmenat, att jämväl för tillstånd enligt punkterna 1)—5) skulle erfordras

»synnerliga skäl» — hava de sakkunniga föreslagit en omformulering av momentet.

— I detta sammanhang hava de sakkunniga framhållit, att uttrycket

»olägenheter för annan handel» enligt de sakkunnigas mening avsåge sådan

handel, som dreves i närheten av den i ansökningen avsedda platsen och som

vore direkt berörd i konkurrenshänseende.

Beträffande de olika fall, då tillstånd till utsträckt affärstid kunde medgivas,

hava de sakkunniga anfört följande:

Punkterna 1) och 2) överensstämma med motsvarande stadganden i nu

gällande lag.

I punkt 3) har föreslagits den ändringen, att uttrycket »i den utsträckning,

som» utbytts mot »under den utsträckta tid, som». De sakkunniga hava härigenom

velat framhålla, att tillståndsmyndigheten endast hade att med hänsyn

till omständigheterna bestämma, under vilken tid försäljning finge ske,

men däremot icke borde göra någon inskränkning i det tillåtna varusortimentet;

detta senare med hänsyn till att en enhetlig behandling av här ifrågavarande

ansökningar såvitt möjligt borde eftersträvas.

I punkt 4) hava de sakkunniga av samma skäl som nyss angivits förordat,

att orden i »den utsträckning, som» ersättes med »under den utsträckta tid,

:Som». De sakkunniga hava vidare från de tillåtna varorna uteslutit »lagad

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

33

mat». Enligt vad de sakkunniga inhämtat förekomme det ej, att i denna punkt

avsedda försäljningsställen, de s. k. trafikkioskerna, saluförde nämnda vara.

Punkt 5) har i oförändrat skick upptagits från nu gällande lag.

Under en ny punkt 6) hava de sakkunniga föreslagit, att tillstånd till utsträckt

affärstid skall kunna medgivas butiker i egentlig mening för försäljning

av konfektyrer, färsk frukt och levande blommor. Förutsättning för tillstånd

vore, att endast nu uppräknade varor saluhölles, och tillstånd skulle

kunna lämnas endast för högst två timmar å sön- eller helgdag. De sakkunniga

hade ansett sig böra införa denna bestämmelse med hänsyn till att de sakkunniga,

såsom förut angivits, i 5 § uteslutit nu gällande bestämmelse, enligt

vilken butik, varom här vore fråga, efter kommunalt beslut kunde få hållas

öppen två timmar å sön- eller helgdag. — Av samma skäl hava de sakkunniga

föreslagit, att tillstånd skall kunna lämnas att hålla fotografiateljé öppen två

timmar å sön- eller helgdag. Rent formellt sett borde denna punkt möjligen

i lagtexten hava placerats efter punkt 2). Att så icke skett berodde på att de

sakkunniga icke utan tvingande skäl velat omkasta ordningen på de nu

gällande punkterna 1)—5).

Under en ny punkt 7) har slutligen angivits, att öppethållande eller försäljning

må medgivas, då synnerliga skäl därtill föreligga. Denna punkt hade

karaktären av ett slags reservbestämmelse, som kunde tillgripas i sådana fall,

som icke inrymdes under någon av punkterna 1)—6) men i vilka dock alldeles

speciella skäl kunde åberopas för bifall till ansökningen. Vid tillämpningen

av motsvarande bestämmelse i nu gällande lag syntes en viss tveksamhet hava

yppats rörande bestämmelsens innebörd. Det skulle med hänsyn härtill enligt

de sakkunnigas mening givetvis vara önskvärt, örn det kunde närmare angivas,

vad som avsåges med »synnerliga skäl». Det syntes emellertid bland annat

på grund av de vitt skiftande förhållandena inom detaljhandel och därmed

jämställd verksamhet knappast vara möjligt att i detta hänseende uppdraga

några allmänna riktlinjer. Det läge emellertid i sakens natur, att bestämmelsen

borde tolkas snävt och endast i undantagsfall komma till användning,

så att icke alltför stort avbräck vållades annan handel, särskilt sådan handel,

som måste iakttaga den vanliga affärstiden.

De sakkunniga hava härom vidare anfört:

Det är givet, att tillståndsmyndigheten har att vid bedömandet av huruvida

»synnerliga skäl» föreligga taga i betraktande alla de omständigheter,

som kunna åberopas för tillämpning av lagrummet. Redan av inledningen

till 3 mom. framgår, att bland annat konsumenternas intresse bör beaktas.

Det är sålunda -— för att taga ett exempel — tänkbart, att på vissa platser

synnerliga skäl kunna tala för att medgiva tillstånd till försäljning av de under

punkt 4) angivna varorna, om allmänhetens berättigade krav på att utom den

vanliga affärstiden kunna inköpa tidningar och tidsskrifter icke kan nöjaktigt

tillgodoses på annat sätt än genom en dylik kombination av saluhållna varor.

Det från fotografernas håll framförda önskemålet att erhålla möjlighet att

utom butikstid i ateljéerna utföra fotografering i samband med bröllop eller

liknande synes vidare kunna beaktas genom tillämpning av denna punkt. Men

även andra omständigheter än den konsumerande allmänhetens intresse

kunna komma i betraktande. Sålunda synes i förekommande fall hänsyn

fhhang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avil. Nr 49. ir>u 42 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

böra tagas till ömmande personliga omständigheter hos sökanden, även örn

bifall till ansökningen skulle medföra visst intrång i annan handel. I nyssnämnda

fall torde dock i möjligaste mån böra tillses, att tillstånd icke medgives

person, som endast uppträder som bulvan för annan person, som själv

icke kan åberopa »synnerliga skäl». — De sakkunniga vilja slutligen framhålla

det önskvärda i att den ifrågasatta centrala tillståndsmyndigheten erhåller

tämligen fria händer vid prövning av ärenden, som här avses.

I 4 mom. hava de sakkunniga endast föreslagit de formella ändringar, som

betingats därav, att arbetsrådet skulle vara tillståndsmyndighet.

5 worn. har föreslagits skola utgå.

I detta sammanhang må vidare erinras örn, att de sakkunniga icke funnit

skäl att i sitt lagförslag upptaga den i andra stycket under 2) i övergångsbestämmelserna

till nu gällande butikstängningslag stadgade bestämmelsen

örn särskilt tillstånd till utsträckt affärstid för viss kategori av näringsidkare.

Enligt de sakkunnigas åsikt kunde ifrågavarande undantagsbestämmelse

utan större olägenhet undvaras, framför allt örn medgivande av tillstånd enligt

11 § överlämnades till en central myndighet, där bedömningen skedde

efter för hela landet enhetliga grunder, övergångsbestämmelsernas syfte

nåddes nämligen genom en tillämpning av punkten 7) i 11 § 3 morn., som

toge hänsyn till ifrågavarande kategori av näringsidkare.

Av den i propositionen (sid. 83—86) lämnade redogörelsen för innehållet

i de avgivna yttrandena över sakkunnigförslaget må följande här återgivas.

Angående de särskilda bestämmelserna örn »kioskhandeln» i 3

mom. 1) erinras i vissa yttranden därom, att föredragande departementschefen

i propositionen nr 96/1939 L framhållit, att spörsmålet örn att i lagen

inskriva rätt att giva tillstånd till tobakshandel i kiosker då icke kunde upptagas

till prövning, enär utredning påginge inom 1938 års tobakshandelsutredning.

Utredningen hade avgivit betänkande den 16 december 1940 (statens off.

utredn. 1940:34), vari anförts, att den lösning frågan örn kioskhandeln med

tobaksvaror erhöll år 1939 — nämligen att andra kiosker än trafikkiosker i

regel måste antingen helt avstå från tobakshandel eller ock iakttaga den för

butikshandeln stadgade stängningstiden — obetingat måste betecknas såsom

tillfredsställande. Det syntes lika litet med hänsyn till tobakskonsumenternas

intressen som ur statsfinansiell synpunkt kunna vara lämpligt, att betingelser

skapades för en ökning av kioskernas andel i tobaksförsäljningen och därmed

förutsättningarna för en butikshandel med tobaksvaror av god standard

minskades.

De sakkunnigas förslag, enligt vilket nu gällande bestämmelser bibehållas,,

tillstyrkes i flertalet yttranden. För ett upptagande av tobaksvaror bland de

i 3 mom. 1) uppräknade kioskvarorna göras uttalanden i tre yttranden. Socialstyrelsen

framhåller, att den köpande allmänhetens intressen borde träda i

förgrunden vid prövning av förevarande spörsmål. Det syntes ovedersägligt,

att allmänhetens tillgång till tobaksvaror på annan tid än vanlig affärstid

minskades genom 1939 års lag, då från början avsedd ersättning genom automathandeln

icke kom till stånd. Det vore därför rimligt, att tobak upptoges

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

35

bland kioskvarorna. Svenska tidning sutgivare] öreningen anför, att. tobaken

normalt vore den största kioskvaran och en vara, som till sin natur vore en

s. k. fritidsvara. Kioskägarnas riksförbund anser, att ett hänsynstagande till

såväl allmänhetens intressen som sociala och statsfinansiella skäl bort föranleda

till en bestämmelse, som klart angåve, att tobaksvarorna skulle hänföras

till kioskvarorna, eftersom de måste anses som typiska »impulsvaror». Skulle

ej detta önskemål bifallas, borde dock tobaksvaror få försäljas i kioskerna

under vanlig butikstid med rätt för kioskägarna att det oaktat hålla öppet för

försäljning av övriga kioskvaror å såväl kvällar som å sön- och helgdagar.

Vidare borde fotografisk film och vykort få försäljas i kioskerna. Dessa vore

också »impulsvaror» och efterfrågades ofta i kioskerna.

Beträffande dispensbestämmelserna i 3 mom. 2) framhåller Sveriges

frukt- och konféktyrhandlareförbund, att de sakkunnigas förslag innebure, att

försäljarna av frukt- och konfektyrvaror i större utsträckning än hittills bleve

hänvisade till att söka utsträckt affärstid enligt 3 mom. 2). Förslaget rörande

3 mom. 6) komme nämligen icke att få någon praktisk betydelse för den

bransch, som förbundet företrädde, utan förmodligen blott för rena blomsteraffärer.

Förbundet yrkar vidare, till säkerställande av kårens lagenliga rätt

och till förebyggande av en oriktig begränsning av varusortimenten, en omformulering

och utvidgning av bestämmelserna i 3 mom. 2). De varor, som

skulle få försäljas efter den ordinarie affärstiden, borde uppräknas på sådant

sätt, att icke någon som helst tvetydighet uppstode örn varans karaktär och

sammansättning, varigenom en enhetlig praxis möjliggjordes. Förbundet föresloge,

att stadgandet i 3 mom. 2) skulle omfatta konfektyrer, kex, alkoholfria

drycker, safter och extrakter, färsk frukt, nötter, fikon och sådana övriga

frukter, vilka regelmässigt konsumerades utan att dessförinnan tillagas, samt

produkter av svensk frukt ävensom periodiska skrifter. Förbundet har särskilt

framhållit, att produkter av svensk frukt av skilda skäl skulle medtagas

i uppräkningen.

Föredragande departementschefen har — efter att bland annat hava

erinrat örn att han på sätt vid 3 § framhållits icke kunnat tillstyrka sakkunnigförslaget,

att arbetsrådet skulle vara tillståndsmyndighet -— vidare huvudsakligen

anfört följande.

»I fråga örn 2 mom. finnér jag anledning till erinran mot de sakkunnigas

förslag icke föreligga.

Den omformulering av 3 morn., som de sakkunniga föreslagit för att göra

momentet mindre svårläst, synes mig lämplig.

Punkten 1) i detta moment avser den egentliga kioskhandeln. Den fråga,

som härvid påkallar uppmärksamhet, är givetvis den, huruvida tobaksvaror —

i motsats till vad nu gäller — skola upptagas bland de varor, som skola få

säljas i vanlig kiosk efter den eljest gällande affärstiden. Från konsumenternas

synpunkt sett skulle det givetvis vara önskvärt, att tillgång till en sådan »impulsvara»

som tobak funnes i kioskerna efter den tidpunkt, då tobaksaffärerna

stängas. Förevarande spörsmål sammanhänger emellertid intimt med frågan

örn reglering av tobaksförsäljningen överhuvud. 1938 års tobakshandelsutred
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

nings betänkande med däröver avgivna yttranden är fortfarande föremål för

prövning i finansdepartementet. På grund härav och då under den tid, som

nu närmast följer, med hänsyn till knappheten pa tobaksvaror mindre anled*

ning än eljest synes föreligga att vidtaga ändring av nuvarande bestämmelser,

torde desamma, i överensstämmelse med sakkunnigförslaget, böra fortfarande

gälla även under den nu föreslagna lagens treåriga giltighetstid. — Tillräckliga

skäl att utöka de vanliga kioskernas varusortiment med fotografisk film

synes mig icke föreligga. Däremot torde produkter av svensk frukt, på skäl

som under punkten 2) närmare omförmälas, ävensom vykort böra upptagas

bland de tillåtna varorna.

Icke heller i fråga örn ''punkten 2) hava de sakkunniga föreslagit någon ändring

av gällande lag. Sveriges frukt- och konfektyrhandlareförbund har emellertid

hemställt dels örn viss utvidgning av gällande bestämmelser såvitt angår

de varuslag, som skulle få försäljas av butiker med stöd av tillstånd enligt

förevarande punkt, och dels örn närmare precisering i lagtexten av varusortimentet.

Med hänsyn till nuvarande försörjningsläge anser jag, att i lagtexten

den utvidgningen av sortimentet bör kunna göras, att där införes »produkter

av svensk frukt», varmed avses fruktmos, fruktkonserver och dylikt. Däremot

synas kex, extrakter, essenser, fikon och russin icke böra upptagas bland de

tillåtna varorna. Nötter och dadlar torde däremot vara tillåtna redan på grund

av gällande lags bestämmelse, att färsk frukt får försäljas. Utöver vad nyss anförts

finner jag ej skäl föreslå ändring av punkten 2).

Beträffande punkterna 3) och 4) finner jag ej skäl till ändring av de sakkunnigas

förslag.

På sätt slakthus- och saluhallsstyrelsen i Stockholm föreslagit synes i nuvarande

försörjningsläge genom ändring av punkten 5) möjlighet böra beredas

till försäljning utomhus av varm fisk.

Med hänsyn till de ändringar, som vidtagits i 5 § av gällande lag (6 § i

departementsförslaget) synes anledning till erinran icke förefinnas mot vad

de sakkunniga föreslagit under punkten 6). I överensstämmelse med det i

punkten 2) gjorda tillägget torde dock »produkter av svensk frukt» böra upptagas

även i punkten 6). För ytterligare ifrågasatta ändringar härutinnan synas

mig tillräckliga skäl icke föreligga.

Även reservbestämmelsen i punkten 7) har synts mig böra godtagas. Ett

närmare angivande av innebörden i uttrycket »synnerliga skäl» torde icke

lämpligen kunna inskrivas i lagtexten. Tillämpningen av denna punkt kan

emellertid, då tillståndsmyndigheternas antal är relativt stort, bliva i viss mån

skiftande.»

I detta sammanhang må vidare återgivas följande av departementschefen

i samband med behandlingen av övergångsbestämmelserna gjorda uttalande.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att motsvarighet till de i andra

stycket under 2) av övergångsbestämmelserna till 1939 års lag upptagna stadgandena

icke erfordras i den nya lagen, då hänsyn till de fall, som där reglerats,

kan tagas genom tillämpning av 11 § 3 mom. 7) i nya lagen. Därvid

bör tillstånd att bedriva sin rörelse utan ändring beviljas näringsidkare, som

på grund av sjuklighet, invaliditet eller hög ålder eller som eljest för sin

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49. 37

egen eller sin familjs försörjning har särskilt stort behov av att få bedriva

rörelsen utan ändring och som bedrivit sin rörelse sedan den 1 juni 1937.

I motionerna 1: 297 och 11: 440, vilka äro likalydande, har yrkats, att riksdagen

vid behandling av Kungl. Maj:ts förslag till butiksstängningslag måtte

besluta sådan ändring i förslagets 11 § 3 mom. 1), 2) och 6) punkterna, att

orden »produkter av svensk frukt» utgå.

I motionerna 1:295 och 11: 435, vilka äro likalydande, har hemställts, att

riksdagen med godkännande i övrigt av vad Kungl. Maj:ts proposition nr 349

föreslagit måtte besluta

dels ett uttalande, att vid tillståndsgivning enligt 11 § 3 mom. 2) försäljning

må medgivas i samma utsträckning och efter enahanda grunder som vid

tillståndsgivning enligt samma moment, punkt 1),

dels att giva 11 § 3 mom. 2) nedanstående formulering;

2) försäljning av konfektyrer (inbegripet kex), alkoholfria drycker jämte

saft och extrakter, färsk frukt (inbegripet nötter, fikon, dadlar och konfektrussin)

samt produkter av svensk frukt ävensom periodiska skrifter från

annan butik än under 1) sägs, där under hela försäljningsdagen endast dessa

varor saluhållas, må medgivas, såframt icke särskilda skäl till annat föranleda,

i allmänhet dock icke någon veckodag längre än till kl. 22.

1 de likalydande motionerna 1: 296 och 11: 436 har bland annat yrkats, att

riksdagen med godkännande i övrigt av vad Kungl. Maj:ts proposition nr 349

föreslagit måtte besluta

dels att fotografisk film måtte upptagas bland de under punkt 1 i 3 mom.

av 11 § nämnda varuslagen,

dels att i sistnämnda lagpunkt satsen: »där under hela försäljningsdagen

endast dessa varor saluhållas» må utbytas mot satsen »där under hela försäljningsdagen

endast dessa varor och tobaksvaror saluhållas»,

dels att riksdagen måtte besluta att göra det uttalandet att de näringsidkare,

som jämlikt övergångsbestämmelserna till gällande lag på grund av

sjuklighet, invaliditet eller hög ålder eller som eljest för sin egen och sin

familjs försörjning ha särskilt stort behov av att även i fortsättningen få

bedriva rörelsen utan ändring, med stöd av punkt 7 i 3 mom. av 11 § i Kungl.

Maj:ts proposition nr 349 skola röna samma hänsjmstagande som i gällande

lag.

Här må vidare erinras örn, att vissa motionsvis framförda yrkanden örn

ändring i 11 § upptagits till behandling i samband med 3 § i förslaget till

butikstängningslag.

Vad först angår bestämmelserna i 1 mom. av 11 § vill utskottet erinra örn,

att utskottet vid behandlingen av 3 § tillstyrkt Kungl. Majlis förslag, att

länsstyrelserna skola vara tillståndsmyndighet för medgivande till öppethållande

eller försäljning utom vanlig affärstid.

Under remissbehandlingen och i flera av de i ämnet väckta motionerna

har omfattningen av varusortimenten i vissa av de olika punkterna under

3 mom. i paragrafen blivit föremål för uppmärksamhet. Vad först beträffar

Utskottet.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

punkten 1), som avser den egentliga kioskhandeln, har bland annat väckts den

frågan, huruvida tobaksvaror skola upptagas bland de varor, som få säljas i

sådana kiosker vilka äga rätt att hålla öppet efter vanlig affärstid; i motionerna

I: 296 och II: 436 har sålunda yrkats, att tobaksvaror böra få försäljas

i kioskerna under vanlig affärstid men därefter endast övriga angivna varuslag.

Departementschefen har erinrat om, att förevarande spörsmål nära sammanhängde

med frågan örn reglering av tobaksförsäljningen överhuvud samt

att 1938 års tobakshandelsutrednings betänkande med däröver avgivna yttranden

vore föremål för prövning i finansdepartementet. På grund härav och

då under den tid, som nu närmast följer, med hänsyn till knappheten på

tobaksvaror mindre anledning än eljest syntes föreligga att vidtaga ändring

av nuvarande bestämmelser har departementschefen ansett, att desamma

borde fortfarande gälla under den föreslagna lagens treåriga giltighetstid.

Utskottet, som finner dessa skäl bärande, vill ansluta sig till denna departementschefens

ståndpunkt samt kan alltså icke biträda motionärernas ändringsyrkande

på denna punkt. Ej heller finner utskottet tillräckliga skäl hava förebragts

för det i motionerna framförda förslaget att utöka de vanliga kioskernas

varusortiment med fotografisk film.

I Kungl. Maj:ts förslag hava bland de under punkterna 1), 2) och 6) angivna

varuslagen även upptagits produkter av svensk frukt. I motionerna I: 297

och II: 440 har däremot — under framhållande av bland annat de olägenheter

ett bifall till förslaget skulle medföra för speceri- och livsmedelsbranschen

— yrkats, att dylika produkter icke skulle få försäljas i de kiosker och

specialaffärer med utsträckt affärstid, varom här är fråga. Då rättigheten att

från dessa försäljningsställen sälja produkter av svensk frukt torde innebära

ökade avsättningsmöjligheter för den svenska frukten, vilket särskilt i nuvarande

försörjningsläge är av betydelse, anser utskottet likväl någon ändring

i Kungl. Maj:ts förslag i nu ifrågavarande avseende icke böra vidtagas. Det

må emellertid i detta sammanhang erinras örn, att vid prövning av ansökning

örn öppethållande efter vanlig affärstid tillståndsmyndigheten jämlikt föreskrift

i 3 mom. har att taga hänsyn till bland annat de olägenheter för annan

handel, som skulle uppkomma vid bifall till framställningen.

I propositionen och motionerna I: 295 och II: 435 hava skilda meningar

kommit till uttryck beträffande omfattningen av begreppet »färsk frukt».

Utskottet delar departementschefens uppfattning, att nötter kunna hänföras

under detta begrepp. Vad angår fikon, dadlar och russin anser utskottet dessa

varor i förevarande hänseende vara av så likartad beskaffenhet, att åtskillnad

dem emellan ej bör äga rum. Enligt utskottets mening tillhöra desamma de

varuslag, av vilka försäljning bör få äga rum även utom vanlig affärstid. På

grund härav och för att undanröja tveksamhet vid tillämpningen får utskottet

föreslå, att fikon, dadlar och russin upptagas bland de enligt punkterna 1),

2) och 6) tillåtna varorna. I motionerna har vidare yrkats, att kex måtte upptagas

bland de tillåtna varorna, varvid framhållits, att kex inginge som en betydande

ingrediens i chokladfabrikernas tillverkningar. Då enligt utskottets

mening skäl tala för att även kex bör få säljas från ifrågavarande försäljningsställen,

vill utskottet vidare förorda en utvidgning av sortimentet

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49. 39

härutinnan. Däremot synas skäl ej föreligga att, såsom i nyssnämnda motioner

jämväl ifrågasatts, medtaga även extrakter.

Jämlikt punkten 7) i 3 mom. må öppethållande eller försäljning medgivas

i andra fall än ovan under punkterna 1)—6) avses, då synnerliga skäl därtill

äro. Enligt vad departementschefen i samband med behandlingen av övergångsbestämmelserna

uttalat bör med stöd av detta stadgande tillstånd att

bedriva sin rörelse utan ändring beviljas näringsidkare, som på grund av

sjuklighet, invaliditet eller hög ålder eller som eljest för sin egen eller sin

familjs försörjning har särskilt stort behov av att få bedriva rörelsen utan

ändring och som bedrivit sin rörelse sedan den 1 juni 1937. Utskottet, som

ej har någon erinran mot detta departementschefens uttalande, finner ej

erforderligt att — såsom i motionerna I: 296 och II: 436 ifrågasatts — föreslå

riksdagen att göra något ytterligare uttalande beträffande det under punkten

7) upptagna stadgandets tillämplighet å ifrågavarande näringsidkare.

I motionerna I: 295 och II: 435 har yrkats, att riksdagen måtte göra ett

uttalande av innehåll, att vid tillståndsgivning enligt 11 § 3 mom. 2) försäljning

måtte medgivas i samma utsträckning och efter enahanda grunder som

vid tillståndsgivning enligt punkten 1) i samma moment. Då emellertid tillståudsmyndigheten

har att avgöra hithörande ärenden med hänsyn till förhållandena

i de särskilda fallen, finner utskottet ej lämpligt att föreslå riksdagen

att göra något dylikt uttalande av allmängiltig innebörd.

13 §.

Liksom i arbetstidslagen för detaljhandeln hava i en första paragraf under

allmänna bestämmelser upptagits stadganden rörande arbetsrådets sammansättning.

Bestämmelserna i förevarande hänseende hava utformats i nära

överensstämmelse med de i 11 § arbetstidslagen för detaljhandeln föreslagna.

I motionerna 1:298 och 11:438, vilka äro likalydande, har hemställts, att

13 § första stycket måtte erhålla följande lydelse.

För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärenden, som avses i

denna lag, utser Konungen för viss tid två med förhållandena inom lagens

tillämpningsområde förtrogna ledamöter. En ledamot skall utses bland personer,

föreslagna av Sveriges köpmannaförbund, och vid tjänstgöring i arbetsrådet

ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetsgivarsammanslutningar;

en ledamot skall utses bland personer, föreslagna av landsorganisationen

i Sverige, samt vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en av

dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetarsammanslutningar. För var

och en av ledamöterna utses i enahanda ordning minst två suppleanter.

Enligt utskottets mening kunna vissa skäl anföras till stöd för det i motionerna

framförda förslaget, att den ene ledamoten skall utses bland personer,

föreslagna av Sveriges köpmannaförbund. Å andra sidan må emellertid

erinras örn det mindre lämpliga däri, att den ene ledamoten skulle utses efter

förslag av en organisation, som ej kari sägas direkt företräda arbetsgivare,

medan den andre ledamoten skulle utses bland personer, föreslagna av landsorganisationen.

Då hithörande ärenden ofta torde innefatta frågor berörande

Utskottet.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

såväl arbetstidslagen för detaljhandeln som butikstängningslagen, synes det

för övrigt av praktiska skäl mest lämpligt att bestämmelserna örn utseende

av ledamöter äro utformade på samma sätt i de båda lagarna. Det finns enligt

utskottets mening anledning förvänta att arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd,

i vilken handelns arbetsgivareorganisation är representerad, vid uppgörande

av förslag å ledamöter uppehåller erforderlig kontakt med andra intresserade

organisationer på området. Vidare må erinras örn, att enligt uttrycklig

bestämmelse i paragrafen till ledamöter skola av Konungen utses med förhållandena

inom butikstängningslagens tillämpningsområde förtrogna personer.

Under hänvisning till det anförda får utskottet, med avstyrkande av

motionerna, ansluta sig till Kungl. Maj:ts förslag på förevarande punkt.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts i propositionen

framlagda, nedan intagna förslag till

1) Arbetstidslag för detaljhandeln.

Härigenom förordnas som följer.

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å rörelse, som avser detaljhandel och i omedelbar

anslutning därtill bedriven verksamhet eller som drives å rakstuga, frisersalong,

fotografiateljé eller badinrättning, för såvitt i rörelsen arbetstagare

användes för arbetsgivares räkning till arbete av annat slag än i andra stycket

under a)—g) avses.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma

arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande; -

b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas

till bestämda tider;

c) arbete såsom handelsresande eller platsförsäljare;

d) arbete, som bedrives av staten;

e) husligt arbete;

f) sådant arbete i samband med hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som

är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, under förutsättning att

arbetstagaren uteslutande sysselsättes med nämnda arbete eller endast undantagsvis

deltager i arbete, å vilket lagen äger tillämpning; samt

g) arbete, varå sjöarbetstidslagen äger tillämpning.

2 §.

Vad nedan i denna lag stadgas äger icke tillämpning å arbetstagare, som är

a) medlem av arbetsgivarens familj;

b) företagsledare eller annan befattningshavare i överordnad ställning; eller

c) anställd å apotek såsom farmacevt.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

41

3 §•

På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vars

rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet att avgöra, örn eller i vad mån lagen

äger tillämpning å visst arbete eller viss arbetstagare.

Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom i första

stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part

sådant äskar eller domstolen finner det nödigt, och må slutligt utslag av domstolen

ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.

I annan fråga rörande lagens tillämpning än som i första stycket avses har

arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller

den, vars rätt av frågan beröres, avgiva utlåtande.

Ordinarie arbetstid.

4 §•

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare till arbete under längre tid,

raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Arbetstiden må ej något dygn överstiga

10 timmar.

Å arbetsställe, där i regel icke användas flera än en arbetstagare, må dock,

därest den i första stycket stadgade begränsningen av arbetstiden för vecka

icke därigenom överskrides, arbetstiden under högst två av veckans dygn utsträckas

till 11 timmar.

Beträffande arbetstagare å försäljningsställe, som i regel hålles öppet såväl

söckendag som sön- och helgdag, skall i stället för vad i första och andra

styckena stadgas gälla, att arbetstiden icke må överstiga för dygn 10 timmar

och för två veckor i följd 96 timmar.

5 §■

1 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva, att den i 4 § angivna

arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat sätt än i nämnda

paragraf sägs.

2 mom. Finnes i visst fall av särskilda skäl påkallat, att arbetstiden utsträckes

längre än i 4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande därtill.

3 mom. Undantag från de i 4 § angivna begränsningarna må ock av arbetsrådet

medgivas, då det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning eller

sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetstagare,

som skulle beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt och arbetstiden

ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

Arbete å övertid.

6 §•

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat

förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande

fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må arbetstagare,

i den mån det är nödigt med hänsyn till berörda förhållande, användas

till arbete å övertid. Om sådant arbete samt dess anledning, omfattning

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess

början göra anmälan till arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill

sökts bos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet att

ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom bär är sagt, må anses gjord, när densamma

i betalt brev avlämnats till posten.

7 §•

1 mom. Till betjäning av kunder, som vid stängning av försäljningslokal,

rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning befinna sig i lokalen,

samt till sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten, som för driftens

obindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna

arbetstiden, må nödigt antal arbetstagare användas å övertid under högst sju

timmar i veckan, dock icke något dygn mer än en och en halv timme. Ordinarie

arbetstid och övertid enligt detta moment må tillhopa icke utan tillstånd av

arbetsrådet något dygn överstiga 10 timmar.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall än som avses i 6 § med hänsyn till

särskilt förhållande påkallat att använda arbetstagare till arbete å övertid,

vare därtill berättigad för högst 48 timmar under loppet av fyra kalenderveckor

och 200 timmar under loppet av ett kalenderår.

3 mom. Är ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, må sådan,

dock för högst 150 timmar under loppet av ett kalenderår, meddelas av arbetsrådet.

4 mom. I fråga örn arbetstagares skyldighet att utföra arbete, som avses i

denna paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet,

men åligger det arbetsgivaren tillse, att icke arbetstagaren genom

användande till dylikt arbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.

8 §•

För arbete å övertid är arbetsgivare pliktig att utgiva särskild ersättning.

Sådan ersättning må utbytas mot ledighet å ordinarie arbetstid, såframt arbetsgivare

och arbetstagare äro ense därom.

Vill arbetstagare fordra särskild ersättning för arbete å övertid, skall han

dels inom två månader från det att arbetet utförts eller inom den kortare tid,

som genom kollektivavtal må vara bestämd, underrätta arbetsgivaren örn sitt

anspråk, dels ock inom ett år från tiden för arbetets utförande anhängiggöra

sin talan. Underlåtes det, vare arbetstagaren sin rätt förlustig.

Raster.

9 §•

1 mom. Med rast förstås i denna lag sådant avbrott i arbetstiden, vars

varaktighet är på förhand bestämd och under vilket arbetstagaren fritt förfogar

över sin tid och icke är skyldig att kvarstanna på arbetsplatsen.

Utför arbetstagare arbete under minst sex timmar av dygnet, skall, såframt ej

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

är fråga om arbete, varom i 6 § förmäles, eller sjukdomsfall eller annan oförutsedd

händelse tillfälligtvis föranleder till undantag, arbetet avbrytas av en

sammanhängande rast örn minst en timme. Sådan rast må, om arbetsgivare

och arbetstagare äro ense därom, utbytas mot två raster örn sammanlagt minst

en timme 15 minuter.

Från vad i andra stycket stadgas må dock följande avvikelser göras:

a) å dag före sön- eller helgdag, under vilken tiden för öppethållande av försäljningsställe,

rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning uppgår

till högst åtta timmar, samt å dag, som infaller omedelbart före två på varandra

följande sön- eller helgdagar eller som omedelbart föregås och efterföljes av

sön- eller helgdag, må rast inskränkas till 30 minuter;

b) å arbetsställe, där i regel icke användas flera än en arbetstagare, må rast

inskränkas till 30 minuter eller ock utbytas mot ledighet för intagande av förtäring

å arbetsplatsen eller i dess omedelbara närhet, och skall, därest rast

utbytes mot sådan ledighet, tiden för ledigheten icke frånräknas arbetstiden.

2 mom. Arbetsrådet må, nar skäl därtill äro, medgiva undantag från föreskrifterna

i 1 mom.

Anteckning örn arbetstid m. m.

10 §.

Arbetsgivare bör anskaffa och å arbetsstället förvara övertidsjournal, upprättad

enligt formulär, som fastställes av arbetsrådet.

Har övertid uttagits, skall anteckning härom göras i sådan övertidsjournal

senast den första söckendagen i näst därpå följande kalendervecka eller därest

då icke kan avgöras, huruvida övertid uttagits, så snart sådant kan bedömas.

Arbetsrådet äger dock föreskriva, att anteckning örn arbete å övertid får verkställas

å annan tid och på annat sätt än nu angivits. I fråga örn sådant arbete

å övertid, som avses i 7 § 1 morn., är arbetsgivaren icke pliktig att göra dylik

anteckning, där övertiden finnes behörigen upptagen å arbetstidsschema,

anslaget å arbetsstället och angivande tiden för det dagliga arbetets början

och slut samt längden av raster, som avbryta arbetstiden.

Arbetstagare äge rätt att själv eller genom utsedd representant på anfordran

erhålla del av övertids journalen såvitt honom rörer.

Beslut av arbetsrådet enligt 6 eller 7 § skall biläggas journal eller annan

handling, däri anteckning enligt andra stycket skall göras, och skall journalen

eller handlingen jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället under minst tre

år, räknat beträffande journalen eller handlingen från den tid, då sista anteckningen

gjordes däri, och beträffande beslutet från detsammas datum.

Allmänna bestämmelser.

11 §•

För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärende, som avses i

denna lag, utser Konungen för viss tid två med detaljhandelns förhållanden

förtrogna ledamöter. En ledamot skall utses bland personer, föreslagna av

de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd, och vid tjänstgöring i

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

arbetsrådet ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetsgivarsammanslutningar;

en ledamot skall utses bland personer, föreslagna av

landsorganisationen i Sverige, samt råd tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en

av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetarsammanslutningar. För

var och en av ledamöterna utses i enahanda ordning minst två suppleanter, förtrogna

med förhållandena inom detaljhandel eller annan verksamhet, som

avses i denna lag.

Vid arbetsrådets behandling av ärende, som avses i denna lag, skola, med

iakttagande av vad i 9 § 6 mom. lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning

stadgas, närvara båda de ledamöter, vilka utsetts i här nämnd ordning,

eller för dem utsedda suppleanter. I övrigt skola bestämmelserna i

nämnda paragraf i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.

12 §.

1 mom. Äro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare,

som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetstagare inom visst

verksamhetsområde, som i denna lag avses, ense örn viss eftergift i något avseende,

varom stadgas i 5 § eller 7 § 3 ipom., må Konungen på framställning

av arbetsrådet eller efter dess hörande förordna, att eftergiften må inom

verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas.

2 mom. Skulle tillämpningen av denna lag medföra särskilda svårigheter

inom viss del av riket eller ock sådana svårigheter för visst arbete eller företag,

att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, må Konungen på

framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande medgiva av förhållandena

påkallat undantag från lagens tillämpning.

13 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionen. Därvid

skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes stadgat rörande

tillsyn å efterlevnaden av lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd.

14 §.

Använder arbetsgivare arbetstagare till arbete i strid mot vad i denna lag

är stadgat eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes

med dagsböter. Yar arbetstagaren under 18 år, vare den, som har vårdnaden

örn arbetstagaren, där användandet skett med hans vetskap och vilja, förfallen

till böter från och med fem till och med femtio kronor.

15 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives

i 6 §, eller att iakttaga vad enligt 10 § andra, tredje eller fjärde stycket åligger

honom, straffes med dagsböter.

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning,

som avses i 10 § andra stycket, straffes med dagsböter ej under fem.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

45

16 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där sådan är inrättad,

men eljest vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

17 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i denna lag

är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

Lag samma vare, där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit

viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.

18 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande

användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning

lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft, såvitt den avser arbetsrådets befogenhet och

verksamhet, den 1 augusti 1942 och i övrigt den 1 januari 1943 samt gäller till

och med den 31 december 1945. Beträffande förseelse mot lagen, som begåtts

under tiden för dess giltighet, skall vad i lagen är stadgat fortfara att gälla

efter sistnämnda dag.

2) Lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138)

om arbetstidens begränsning.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning

skall under tiden från och med den 1 januari 1943 till och med den

31 december 1945 hava ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Denna lag---här nedan.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som---allmän trafik,

j) arbete, varå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning,

k) sådant arbete---hans bostad.

B. att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts i propositionen

framlagda förslag till butikstängningslag icke kunnat i

oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga följande förslag

till

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Butikstängningslag.

Härigenom förordnas som följer.

Lagens tillämpningsområde m. m.

1 §•

1 mom. Med butik förstås i denna lag försäljningsställe, där detaljhandel

idkas. Såsom butik betraktas i denna lag även rakstuga, frisersalong och

fotografiateljé.

2 mom. Butik må hållas öppen för allmänheten endast under tid, då det

enligt denna lag är medgivet (affärstid).

Utan hinder av bestämmelserna i lagen må dock kund betjänas, som inkommit

i försäljningslokal, rakstuga, frisersalong eller fotografiateljé å affärstid,

samt vara utlämnas eller försändas, som sålts i butik under affärstid eller

till kund, som nyss sagts.

3 mom. Yrkesmässig försäljning till allmänheten av viss vara annorstädes

än i butik må ske endast å affärstid för handel med dylik vara.

2 §•

Denna lag äger icke tillämpning å:

1) försäljning, som bedrives under utövning av eller i samband med ordnad

restaurang-, kafé- eller konditorirörelse, såframt därvid till avhämtning eller

försändning icke försäljas andra varor än lagad mat, bageri- och konditorivaror,

alkoholfria drycker eller tryckta skrifter;

2) försäljning å apotek;

3) försäljning av motor- eller smörjoljor eller andra för framförande av

motorfordon nödvändiga varor, såframt försäljningen sker från upplagsställe,

där andra varor ej saluföras;

4) försäljning i järnvägsvagn eller å annat trafikmedel till resande;

5) försäljning av program eller liknande trycksaker, konfektyrer, färsk

frukt eller levande blommor i teatrar, biografer och andra nöjeslokaler;

6) försäljning av konfektyrer i förpackning eller färsk frukt från automatapparat,

som är uppsatt utanför butik, där sådana varor saluföras, och som

handhaves av butiksinnehavaren;

7) försäljning, som lantbrukare, trädgårdsodlare eller fiskare i ringa omfattning

och utan samband med annan handel bedriver med egna lantmanna-

eller trädgårdsprodukter eller fisk av egen fångst;

8) försäljning av leksaksballonger eller andra smärre leksaker, örn försäljningen

sker utomhus och i ringa omfattning samt utan samband med

annan handel;

9) försäljning, utan samband med annan handel, dels av periodiska skrifter

och dels utomhus jämväl av andra tryckta skrifter;

10) försäljning av kataloger, fotografier, minnessaker eller dylikt i museer

eller utställningslokaler eller å andra sådana platser;

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

47

{Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

11) tillfällig försäljning för välgörande eller annat ideellt ändamål; samt

12) öppethållande av lokal, där utställningar av verk av bildande konst

ävensom alster av konsthantverk och konstindustri, avsedda för försäljning,

anordnas, för visning av dessa konstverk.

3 §•

På begäran av domstol, allmän åklagare eller den, vars rätt därav beröres,

åligger det arbetsrådet att avgöra, huruvida denna lag äger tillämpning å viss

försäljning eller visst öppethållande av butik.

Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom i första

stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part

sådant äskar eller domstolen finner det nödigt, och må slutligt utslag av domstolen

ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.

I annan fråga rörande lagens tillämpning än som i första stycket avses har

arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare eller den, vars rätt av

frågan beröres, avgiva utlåtande.

Den vanliga affärstiden.

4 §•

Å söckendag må butik hållas öppen för allmänheten från klockan 8 till

klockan 19. Under tiden från och med den 10 till och med den 23 december

må dock tiden för öppethållandet utsträckas till klockan 20.

Butik, där handel idkas huvudsakligen med mejerivaror, ägg, margarin

eller bageri- och konditorivaror, må å söckendag hållas öppen för allmänheten

jämväl mellan klockan 7.30 och klockan 8.

Å påskafton, pingstafton, midsommarafton, julafton och nyårsafton må

butik ej hållas öppen för allmänheten efter klockan 16.

5 §•

Å sön- eller helgdag må butik ej hållas öppen för allmänheten. Butik, där

handel idkas huvudsakligen med mejerivaror, ägg, margarin, bageri- och konditorivaror,

pilsnerdricka, alkoholfria drycker, färsk frukt eller levande blommor,

må dock hållas öppen för allmänheten mellan klockan 8 och klockan 10.

Inträffa sön- eller helgdagar i följd, må rakstuga eller frisersalong hållas

öppen för allmänheten en av dessa dagar mellan klockan 8 och klockan 10.

Kommunala avvikelser.

6 §•

I kommun må, där det finnes lämpligt ur allmän synpunkt och prövas kunna

ske utan otillbörligt förfång för företag inom kommunen, som driva rörelse i

butik, eller för företag, som driva sådan rörelse av visst slag, bestämmas, att

den vanliga affärstiden skall inskränkas eller att densamma må, utan att förlängas

för vecka räknat, helt eller delvis förläggas å annan tid än den i 4 eller

5 § medgivna, å sön- eller helgdag dock ej under högmässogudstjänst.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Där det inom viss kommun kan anses erforderligt för att möjliggöra för

skogs- och flottningsarbetare samt andra långt från hemmet sysselsatta personer

att göra inköp å fritid, må bestämmas, att butik å sön- eller helgdag får

hållas öppen under högst två timmar, dock ej under högmässogudstjänst.

Bestämmelse, varom i denna paragraf förmäles, skall gälla hela kommunen,

där ej synnerliga skäl till annat föranleda. Olika bestämmelser må meddelas

för butiker av skilda slag. Bestämmelser må även meddelas för endast butiker

av visst slag men må däremot icke begränsas till en eller flera angivna butiker.

" §•

Om bestämmelse enligt 6 § beslutar den myndighet, som utövar kommunens

beslutanderätt.

När fråga örn sådan bestämmelse uppkommit hos den kommunala myndigheten,

skall tillfälle beredas näringsidkare, arbetstagare och andra, som

skulle beröras av bestämmelsen, att genom sina sammanslutningar eller på

annat sätt uttala sig i ärendet.

8 §•

Beslut örn bestämmelse enligt 6 § skall underställas länsstyrelsen och för

sådant ändamål överlämnas, där det avser annan stad än Stockholm, till magistraten

eller kommunalborgmästaren och beträffande kommun å landet till

landsfiskalen i orten. Magistraten, kommunalborgmästaren eller landsfiskalen

skall insända beslutet till länsstyrelsen med eget utlåtande.

9 §•

Länsstyrelsen äger att helt eller delvis fastställa eller ock ogilla beslut örn

bestämmelse enligt 6 §. Fastställt beslut skall på vederbörande kommuns bekostnad

ofördröjligen kungöras genom dess införande i länskungörelserna.

Därjämte skall genom vederbörande kommunala myndighets försorg tillkännagivande

örn kungörelsen med angivande av dess huvudsakliga innehåll införas

i minst en tidning inom orten.

10 §.

Med avseende å ändring eller upphävande av beslut örn bestämmelse enligt

6 § skall gälla vad i 6—9 §§ är stadgat.

Särskilt tillstånd till annan affärstid än den vanliga.

11 §■

1 mom. Länsstyrelsen må under nedan i denna paragraf angivna förutsättningar

meddela näringsidkare tillstånd att hålla butik öppen för allmänheten

eller att annorstädes idka försäljning till allmänheten å tid, då sådant eljest

icke är förenligt med bestämmelserna i denna lag.

Ansökning örn tillstånd skall innehålla uppgift örn den tid och de varuslag,

som framställningen avser, samt de närmare omständigheter, under vilka

öppethållandet eller försäljningen avses skola äga rum.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

49

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Tillfälle att avgiva yttrande över gjord ansökning skall, där ej fråga är om

öppethållande eller försäljning under allenast kort tid, av länsstyrelsen beredas

stads- eller kommunalfullmäktige eller, där kommunalfullmäktige ej

finnas, kommunalnämnden. Kommunens beslutande myndighet må uppdraga

åt kommunal nämnd, beredning eller styrelse att avgiva sådant yttrande.

. ,S mom■ anstånd, varom i 1 mom. förmäles, må ej medgivas, om sökanden

icke uppfyller de villkor, som gälla för idkande av handel i allmänhet, eller

anledning finnes till antagande, att han icke är lämplig att utöva verksamheten,

så ock om hinder prövas föreligga ur hälsovårds-, ordnings-, säkerhetseller

liknande synpunkt.

3 morn. Föreligger ej hinder enligt 2 morn., skola vid prövning av ansökning

följande regler lända till efterrättelse, därvid hänsyn bland annat skall

tagas å ena sidan till det gagn för allmänheten och å andra sidan till de olägenheter

för annan handel, som skulle uppkomma vid bifall till framställningeni)

försäljning av konfektyrer, alko- 1) försäljning av konfektyrer, kex,

bolina drycker-, färsk frukt, predrik

ter av svensk frukt, levande blommor,

tryckta skrifter, vykort och tändstickor,

vilken bedrives från kiosk, stånd,

bord eller annat sådant försäljningsställe,

där under hela försäljningsdagen

endast dessa varor saluhållas,

må medgivas, såframt icke särskilda

skäl till annat föranleda, i allmänhet

dock icke någon veckodag längre än

till klockan 22; sådant medgivande

må ock lämnas för försäljning av

dessa varor annorledes än från särskilt

försäljningsställe, örn försäljningen

icke är förbunden med handel

med andra varor och i övrigt skäl därtill

anses föreligga;

2) försäljning av konfektyrer, alkoholfria

drycker, färsk frukt och produkter

av svensk frukt ävensom periodiska

skrifter från annan butik än

under 1) sägs, där under hela försäljningsdagen

endast dessa varor

saluhållas, må medgivas, såframt icke

särskilda skäl till annat föranleda, i

allmänhet dock icke någon veckodag

längre än till klockan 22;

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami.

alkoholfria drycker, färsk frukt, fiko?,

dadlar, russin, produkter av svensk

frukt, levande blommor, tryckta skrifter,

vykort och tändstickor, vilken bedrives

från kiosk, stånd, bord eller

annat sådant försäljningsställe, där

under hela försäljningsdagen endast

dessa varor saluhållas, må medgivas,

såframt icke särskilda skäl till annat

föranleda, i allmänhet dock icke någon

veckodag längre än till klockan 22;

sådant medgivande må ock lämnas

för försäljning av dessa varor annorledes

än från särskilt försäljningsställe,

örn försäljningen icke är förbunden

med handel med andra varor

och i övrigt skäl därtill anses föreJigga;
2)

försäljning av konfektyrer, kex,

alkoholfria drycker, färsk frukt, fikon,

dadlar, russin och produkter av svensk

frukt ävensom periodiska skrifter från

annan butik än under 1) sägs, där

under hela försäljningsdagen endast

dessa varor saluhållas, må medgivas,

såframt icke särskilda skäl till annat

föranleda, i allmänhet dock icke någon

veckodag längre än till klockan 22;

2 avd. Nr 49.

1544 42 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

3) försäljning i samband med nöjestillställning, idrottstävling, friluftsbad

eller dylikt må medgivas under den utsträckta tid, som med hänsyn till förhållandena

anses erforderlig; dock må tillståndet i regel avse försäljning

endast av de under 1) nämnda varuslagen samt lagad mat och tobaksvaror,

4) försäljning i direkt anslutning till station för järnvägs- eller lufttrafik

eller för mer betydande sjö-, spårvägs- eller busstrafik må medgivas under

den utsträckta tid, som kan anses betingad av de resandes behov; dock må

tillståndet i regel avse försäljning endast av de under 1) nämnda varuslagen

samt tobaksvaror och mindre pappersartiklar;

5) försäljning utomhus av varm korv eller varm fisk samt bröd, potatis

och senap, som tillhandahållas i samband därmed, må medgivas i den ut

sträckning, som anses lämplig, dock endast från fastställd plats;

6) försäljning av levande blommor 6) försäljning av levande blommor

samt konfektyrer, färsk frukt och pro samt konfektyrer, kex, färsk frukt,

dukter av svensk frukt från annan

butik än under 1) sägs, där under

den vanliga affärstiden endast dessa

varor saluhållas, ävensom öppethållande

av fotografiateljé må medgivas

under högst två timmar under söneller

helgdag, såframt icke särskilda

skäl till annat föranleda;

fikon, dadlar, russin och produkter av

svensk frukt från annan butik än

under 1) sägs, där under den vanliga

affärstiden endast dessa varor salu

hällas, ävensom öppethållande av

fotografiateljé må medgivas under

högst två timmar under sön- eliel''

helgdag, såframt icke särskilda skäl

till annat föranleda;

7) öppethållande eller försäljning i andra fall må medgivas, då synnerliga

skäl därtill äro.

4 mom. Tillstånd meddelas för viss tid eller tills vidare och må återkallas,

när skäl därtill äro.

I tillståndet skall angivas den tid på dygnet, under vilken öppethållande

eller försäljning får äga rum, samt de varuslag, som därunder få försäljas.

Länsstyrelsen äger meddela de ytterligare föreskrifter rörande försäljningens

anordnande, som finnas erforderliga.

Länsstyrelsen skall till den, som erhåller tillstånd, utfärda bevis

härom, vari villkoren för tillståndet skola angivas. Detta bevis skall, örn

rörelsen drives å särskilt försäljningsställe, vara uppsatt å väl synlig plats

därstädes, samt i annat fall ständigt vara tillgängligt hos den, som bedriver

försäljningen.

12 §.

Är eftergift från vad i denna lag är stadgat påkallad av särskilt trängande

behov, äger Konungen förordna, att sådan eftergift må tillgodonjutas för visst

tillfälle, viss plats eller visst slag av rörelse. I förordnandet skola meddelas

de närmare föreskrifter, som i samband med eftergiften finnas erforderliga.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

51

(Kungl. Maj-.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Allmänna bestämmelser.

13 §•

För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärende, som avses i

denna lag, utser Konungen för viss tid två med förhållandena inom lagens

tillämpningsområde förtrogna ledamöter. En ledamot skall utses bland personer,

föreslagna av de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd, och

vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter

förslag av arbetsgivarsammanslutningar; en ledamot skall utses bland personer,

föreslagna av landsorganisationen i Sverige, samt vid tjänstgöring i arbetsrådet

ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetarsammanslutningar.

För var och en av ledamöterna utses i enahanda ordning minst

två suppleanter.

Vid arbetsrådets behandling av ärende, som avses i denna lag, skola, med

iakttagande av vad i 9 § 6 mom. lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning

stadgas, närvara båda de ledamöter, vilka utsetts i här nämnd ordning,

eller för dem utsedda suppleanter. I övrigt skola bestämmelserna i

nämnda paragraf i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.

14 §.

Hålles butik öppen för allmänheten eller idkas försäljning till allmänheten

i fall, då sådant enligt denna lag eller enligt föreskrift, som meddelats med

stöd av lagen, icke är tillåtet, straffes näringsidkaren med dagsböter.

Har näringsidkare tidigare, dock ej mer än två år före det stämning delgivits,

dömts för förseelse mot denna lag, må antalet dagsböter ej sättas under

fem.

Avskrift av utslag, varigenom den, som erhållit tillstånd enligt 11 §, dömts

för förseelse mot denna lag, skall utan dröjsmål översändas till länsstyrelsen.

15 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men

eljest vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

16 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av staten eller kommun, skall vad i

14 § är stadgat angående näringsidkare gälla verksamhetens föreståndare.

Lag samma vare, där länsstyrelsen efter framställning av näringsidkare godtagit

viss person såsom verksamhetens föreståndare i näringsidkarens ställe.

17 §.

I fråga om köping, som icke utgör egen kommun, samt municipalsamhälle

skall vad i denna lag sägs örn kommun äga motsvarande tillämpning; och må

förty av kommunen enligt denna lag fattat beslut ej gälla köpingen eller samhället.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

18 §.

Klagan över beslut av länsstyrelse enligt denna lag må föras hos Konungen

i vederbörande statsdepartement i den ordning, som för överklagande av förvaltande

myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.

Beslut, varigenom meddelas tillstånd, som i 11 § 1 mom. sägs, skall utan

hinder av besvär lända till efterrättelse, intill dess annorlunda kan vara förordnat.

19 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande

öppethållande eller försäljningstid, skall sådan begränsning lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft, såvitt den avser arbetsrådets befogenhet och verksamhet,

den 1 oktober 1942 och i övrigt den 1 januari 1943 samt gäller till och

med den 31 december 1945. Beträffande förseelse mot lagen, som begåtts

under tiden för dess giltighet, skall dock vad i lagen är stadgat fortfara att

gälla efter sistnämnda dag.

Beslut, varigenom i kommun med stöd av lagen den 30 maj 1919 örn begränsning

av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse eller med

stöd av butikstängningslagen den 22 juni 1939 fastställts kortare affärstid än

den i 4 eller 5 § av denna lag medgivna, förbliver i denna del giltigt till dess

det upphävts i den ordning, som denna lag föreskriver.

Tillstånd jämlikt 11 § butikstängningslagen den 22 juni 1939, vilket avser

viss tid efter den 31 december 1942 eller som meddelats att gälla tills vidare,

förbliver giltigt intill den bestämda tidens utgång eller till dess att tillståndet

återkallats.

Beslut enligt 3, 6, 9, 11, 12 och 16 §§ av denna lag må meddelas efter den

1 oktober 1942, dock med verkan tidigast från denna lags ikraftträdande.

C. att motionerna I: 300 och II: 439 måtte anses besvarade

genom vad utskottet under A. hemställt;

D. att motionerna I: 297, I: 298, I: 299, II: 431, II: 438, II: 440

och II: 441 måtte anses besvarade genom vad utskottet under B.

hemställt;

E. att motionerna I: 295, I: 296, II: 435 och II: 436, i den mån

de icke blivit besvarade genom vad utskottet under B. hemställt,

icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd; samt

F. att motionen II: 434, i den mån den icke kan anses beaktad

s. 53 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49. 53

genom vad utskottet i det föregående anfört, icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 7 juli 1942.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm, Forslund, Wistrand,

Olof Carlsson, Strand och Holstenson*;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Hage, fröken Andersson, herr

Holm, fru Johansson, herrar Larsson i Östersund, Jansson i Hällefors* och Hedlund

i Rådom*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

beträffande förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln av herrar Tamm och

Wistrand samt fröken Andersson, vilka anfört:

Företagen i detaljhandeln förorsakas betydande svårigheter av att för fastställandet

av arbetstidens längd en så kort period som en vecka sättes som

norm. Icke minst under nuvarande förhållanden bliva dessa svårigheter påtagliga,

i synnerhet för säsonghandeln. Behovet av smidigare lagstiftning i

detta avseende kan enligt vår mening förenas med de anställdas skäliga krav

på skyddsbestämmelser i fråga om arbetstiden, örn denna fixeras på det sätt

som en enhällig kommittéutredning föreslagit, då den första arbetstidslagstiftningen

för detaljhandeln år 1939 vidtogs, eller att den ordinarie arbetstiden

fastställes till 48 timmar i veckan i genomsnitt för varje åttaveckorsperiod.

Med hänsyn härtill få vi förorda en ändring av Kungl. Maj:ts förslag på

denna punkt samt hemställa, att 4 § i arbetstidslagen för detaljhandeln måtte

erhålla följande lydelse:

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare till arbete under längre tid,

raster oräknade, än 48 timmar i veckan, räknat i genomsnitt för en period

av 8 veckor. Arbetstiden må ej något dygn överstiga 10 timmar.

Å arbetsställe, där i regel icke användas flera än en arbetstagare, må

dock, därest den i första stycket stadgade begränsningen av arbetstiden

för åttaveckorsperiod icke därigenom överskrides, arbetstiden under högst

två av varje veckas dygn utsträckas till 11 timmar.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

Bestämmelser angående ersättning för övertidsarbete synas — i detta fall

som i allmänhet i gällande arbetslagstiftning — vara av beskaffenhet att böra

avgöras genom överenskommelse mellan parterna och icke påfordra reglering

genom lagbestämmelser. På grund härav få vi föreslå, att 8 § i förslaget till

arbetstidslag för detaljhandeln utgår samt däremot svarande ändring beträffande

paragrafnumreringen vidtages.

Stockholm 1942, K. I*. Beckman® Boktryckeri,

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1942:485 Skrivelse till Konungen i anledning av konstitutionsutskottets memorial med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § stadgan den 21 februari 1941 s. 8 i texten