Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
1942-07-07 · 54 sidor, varav 52 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 52 av 54 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1942:49, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
1
Nr 49.
Ankom till riksdagens kansli den 8 juli 1942 kl. 11 f. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 5 juni 1942 dagtecknad proposition, nr 349, vilken hänvisats
tdl lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
1. arbetstidslag för detaljhandeln,
2. lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138)
örn arbetstidens begränsning samt
3. butikstängningslag.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft fjorton
i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen motionerna
inom
första kammaren
nr 295 av herr Lindström m. fl., *
» 296 » » Wagnsson rn. fl.,
» 297 » » Holmström,
» 298 » » Holmström m. fl.,
» 299 » » Holmström m. fl.,
» 300 » » Nordenson, samt
inom andra kammaren
nr 431 av herr Åqvist,
» 434 » » Hallén,
» 435'' » » Nilsson i Göteborg m. fl.,
» 436 » » Lindén m. fl.,
» 438 » » Henriksson m. fl.,
» 439 » » Henriksson m. fl.,
» 440 » » Henriksson m. fl. och
» 441 » » andre vice talmannen Österström m. fl.
För de i motionerna framställda yrkandena kommer redogörelse att lämnas
i det följande.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen
framlagda förslagen, ävensom i fråga örn de skäl, vilka motionärerna andragit
till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke
lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr 49.
1544 49
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
Inledning.
Särskilda år 1935 tillkallade sakkunniga, den s. k. arbetstidsutredningen angående
affärs- och kontorsanställda, avgåvo den 31 december 1937 betänkande
med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln och butikstängningslag (statens
off. utredn. 1937:55).
På grundval av nämnda betänkande samt däröver avgivna yttranden upprättade
förslag till lagar i ämnet framlades genom proposition nr 96 för 1939 års
lagtima riksdag, som med vissa mindre jämkningar antog desamma. Därefter
utfärdades den 22 juni 1939 arbetstidslag för detaljhandeln, lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning
samt butikstängningslag. Samtliga författningar erhöllo tre års giltighetstid.
Denna tid utgår den 31 december 1942.
Med hänsyn härtill torde statsmakterna innevarande år böra taga ståndpunkt
till spörsmålen, huruvida och i så fall i vilken form arbetstidslagen
för detaljhandeln och butikstängningslagen skola förnyas.
Med stöd av Kungl. Maj:ts den 26 september 1941 givna bemyndigande
tillkallades samma dag åtta sakkunniga med uppdrag att verkställa skyndsam
undersökning, huruvida och i vad mån ändringar borde vidtagas i de rättsregler,
som gällande arbetstidslag för detaljhandeln och butikstängningslag
innehålla, ävensom framlägga de förslag, till vilka denna undersökning kunde
föranleda. De sakkunniga hava antagit benämningen »1941 års arbetstids- och
butikstängningssakkunniga».
De sakkunniga hava, i syfte att erhålla allsidig kännedom örn verkningarna
av nu gällande arbetstidslag för detaljhandeln och butikstängningslag samt
örn förefintliga önskemål i fråga örn ny lagstiftning, berett ett stort antal
organisationer på de områden, som beröras av nämnda lagar, tillfälle att inkomma
med yttrande till de sakkunniga. De hörda organisationerna hava utgjorts
av centrala arbetsgivar- och arbetslagar sammanslutningar, köpmannaoch
företagarsammanslutningar, kvinnoföreningar och husmodersföreningar
samt såsom representanter för det kommunala intresset på området svenska
stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund. Sedan därutöver viss
annan utredning införskaffats, hava de sakkunniga med skrivelse den 24
februari 1942 överlämnat av motiv åtföljda, på gällande lagar i ämnet byggda
förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen
den 16 maj 1930 (nr 138) örn arbetstidens begränsning samt butikstängningslag.
Över de sakkunnigas förslag hava, efter remiss, yttranden avgivits av ett
flertal myndigheter och sammanslutningar.
Av det anförda framgår, att de sakkunniga funnit fortsatt lagstiftning på
förevarande områden erforderlig.
En av de sakkunniga, vice verkställande direktören i Sveriges Köpmannaförbund
G. Borgström, har såvitt angår arbetstidslagen för detaljhandeln i
princip gjort en annan mening gällande samt i särskilt yttrande anfört följande:
Efter krigsutbrottet på hösten 1939 har svensk handel haft att kämpa med
ständigt växande svårigheter. De statliga ransoneringsåtgärderna ha undan
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49. 3
för undan utvidgats och skärpts och dessa i förening med omsättningsskatternas
införande ha kraftigt bidragit till att inskränka detaljhandelns försäljningsvolym.
Omkostnaderna ha emellertid icke tillnärmelsevis i motsvarande
mån kunnat reduceras utan tvärtom i en mängd fall stigit. Bland annat må
uppmärksamheten fästas på, att detaljhandeln icke alls eller endast i obetydlig
utsträckning har möjlighet att på sätt som sker inom industrien permittera
sina anställda vid sjunkande konjunktur. Överhuvud är handeln bunden vid
fasta kostnader, vilka icke utan avsevärda olägenheter kunna nedbringas.
De principer, som följts av den statliga priskontrollen, hava vidare gjort det
ogörligt för detaljhandeln att kompensera sig för den starkt försämrade detaljhandelsmarginalen.
Samtidigt har detalj affärernas arbetsbörda undergått en oroväckande ökning
efter ransoneringarnas och omsättningsskatternas genomförande. För detta
merarbete, som självfallet driver omkostnaderna ytterligare i höjden, får
detaljhandeln själv ingen som helst ersättning.
Det torde räcka med dessa korta påpekanden för att klargöra, att den sedan
1 januari 1940 gällande arbetstidslagen för detaljhandeln kommit i tillämpning
vid en från köpmännens synpunkt ytterligt olämplig tidpunkt. Denna lag har
blivit en extra tunga till alla de andra bördor, som krisen medfört för detaljhandeln.
Det riktigaste hade i angivna läge varit, att arbetstidslagen för ^detaljhandeln
tillsvidare hade blivit försatt ur kraft.
Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har förklarat sig oförbehållsamt
giva sin anslutning till de sakkunnigas i remissvaren allmänt
understödda uppfattning, att fortsatt lagstiftning på förevarande område är
erforderlig.
Utskottet delar den sålunda av departementschefen uttalade uppfattningen.
Utskottet vill alltså tillstyrka en fortsatt lagstiftning på ifrågavarande område.
Denna synes såsom i propositionen föreslagits kunna till sina allmänna riktlinjer
utformas i anslutning till de nu gällande lagarna i ämnet.
Utskottet övergår nu till att behandla de särskilda bestämmelserna i de
framlagda lagförslagen. I den mån bestämmelserna ej särskilt omnämnas hava
de av utskottet lämnats utan erinran.
Förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln.
Gällande bestämmelser.
1 §■
Enligt första stycket äger lagen tillämpning å rörelse, som avser detaljhandel
och i omedelbar anslutning därtill bedriven verksamhet eller som drives
å rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning, för såvitt i rörelsen
till arbete av annat slag än i andra stycket under a)—g) avses för arbetsgivares
räkning i regel användas flera än en arbetstagare. Under a)—g) uppräknas
vissa slag av arbeten, som äro helt undantagna från lagens tillämpning. Vid
beräkning av arbetstägarantalet skall hänsyn däremot tagas även till arbetstagare,
som enligt 2 § är undantagen från lagen, d. v. s. medlem av arbetsgivarens
familj, företagsledare eller annan befattningshavare i överordnad
ställning samt den, som är anställd å apotek såsom farmacevt.
Utskottet.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
Vid tillkomsten av gällande lag erinrades (propositionen 96/1939 L., sid 68)
därom, att svensk lagstiftning örn begränsning av arbetstiden endast omfattade
företag, som i regel sysselsatte visst minimiantal arbetstagare. Detta antal
vore i allmänna arbetstidslagen bestämt till »flera än fyra», i lantarbetstidslagen
beträffande jordbruksarbete till »minst tre» och såvitt anginge trädgårdsarbete
till »minst en». Den svenska ståndpunkten att medgiva undantag för
mindre företag avveke från den i andra länder i allmänhet gällande och som
regel även från de internationella konventionerna på området. — Föredragande
departementschefen påpekade (sid. 84), att skäl talade såväl för som
emot undantag beträffande de minsta företagen. Under hänvisning till att
lagen avsåges skola erhålla provisorisk karaktär, föreslogs, att i densamma
skulle — liksom i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen — införas
sådant undantag. Slutligen betonades emellertid, att, sedan erfarenhet under
lagens treåriga giltighetstid vunnits rörande lämpligheten av den gränsdragning,
som därvid infördes mellan företag som folie inom och utanför lagen,
mera bestämd ståndpunkt borde kunna intagas i frågan.
De sakkunnigas utredning.
De sakkunniga hava ansett det vara av stort värde att få kännedom örn
hur arbetstagarna inom detaljhandeln och därmed i arbetstidslagen för detaljhandeln
jämställd rörelse fördelade sig på företag av olika storleksordning
samt därför funnit påkallat att företaga en undersökning i dessa hänseenden.
Resultatet av undersökningen har sammanställts i en vid utredningen fogad
bilaga, vilken i propositionen finnes intagen såsom Bilaga B.
I åtskilliga av de till de sakkunniga inkomna yttrandena har föreslagits, att
undantaget för vissa småföretag borde utgå och att lagen skulle göras tilllämplig
på varje i lagen avsedd rörelse, oberoende av det däri anställda antalet
arbetstagare.
Be sakkunniga hava beträffande de skäl, som tala för och emot införandet
av laglig arbetstidsreglering även för de minsta företagen, anfört:
Införandet av laglig arbetstidsreglering även för arbetstagarna i de minsta
företagen är utan tvivel önskvärt, och enligt de sakkunnigas mening tala flera
skäl härför. Sett ur arbetarskyddssynpunkt lär en arbetstidsreglering inom de
minsta företagen ej vara mindre motiverad än inom de större. Ett undantagande
av småföretagen från arbetstidslagen innebär vidare, att dessa ur
konkurrenssynpunkt komma i ett gynnsammare läge än större företag. Den i
lagen dragna gränsen mellan företag, som falla under lagen, och sådana, som icke
omfattas av arbetstidsregleringen — »flera än en arbetstagare» — synes, enligt
vad som under hand inhämtats från arbetsrådet, medföra svårigheter vid tolkningen
och i praktiken giva anledning till tveksamhet vid tillämpningen. Den
av de sakkunniga företagna utredningen angående fördelningen av arbetstagarna
på företag av olika storleksordning har givit vid handen, att det är ett
avsevärt antal företag, som befinna sig i det gränsområde, där det föreligger
svårighet att avgöra, örn lagen är tillämplig eller icke. Det är givet, att detta
förhållande både för ifrågavarande näringsidkare och för myndighet, som utövar
tillsyn över lagens efterlevnad, måste medföra ett icke önskvärt osäkerhetstillstånd.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49. 5
Som skäl mot ett inordnande av de minsta företagen under lagen har icke
utan fog anförts, dels att det för dessa skulle medföra särskilda olägenheter
att följa en i lag bestämd arbetstidsreglering, dels att en utökning av lagens
tillämpningsområde genom borttagande av undantaget för småföretag skulle
innebära svårigheter ur kontrollsynpunkt.
De sakkunniga hava för sin del ansett, att övervägande skäl talade för att
lagen gjordes tillämplig på alla företag oavsett arbetstagarantalet. Ur kontrollsynpunkt
torde sålunda de olägenheter, som utvidgningen av lagens tilllämpningsområde
medförde, i avsevärd omfattning uppvägas av den lättnad,
som vunnes därigenom, att gränsdragningen mellan företag, som folie under
lagen, och sådana, som vore därifrån undantagna, med de sakkunnigas förslag
helt bortfölle. Det förtjänade vidare omnämnas, att lantarbetstidslagen beträffande
självständigt bedriven trädgårdsskötsel omfattade alla företag med
minst en arbetare. Då emellertid ett införande av laglig arbetstidsreglering
inom de minsta företagen i vissa hänseenden komme att medföra svårigheter,
hade de sakkunniga i 4 och 9 §§ föreslagit vissa modifierade bestämmelser
för sådana företag.
Föredragande departementschefen har på denna punkt anfört i huvudsak
följande.
»Vid tillkomsten av nu gällande lag betonades, att erfarenhet under lagens
giltighetstid borde kunna vinnas rörande frågan örn den rätta gränsdragningen
mellan å ena sidan rörelser, å vilka lagen skulle vara tillämplig, samt å
andra sidan rörelser, som skulle falla utanför lagen. De sakkunniga hava nu
efter övervägande av vunna erfarenheter enhälligt funnit sig kunna föreslå,
att lagen skall bliva tillämplig å varje rörelse, i vilken överhuvud användes
arbetstagare, som icke är undantagen från lagens tillämpning. De sakkunnigas
förslag har tillstyrkts i det stora flertalet remissyttranden.
För en utvidgning av lagens tillämpningsområde av nyss angiven innebörd
tala åtskilliga skäl, i första hand sådana av arbetarskydds- och konkurrensregleringsnatur.
Mot densamma har främst anförts, att småföretagen hava särskilda
svårigheter att anpassa sig efter arbetstidslagens bestämmelser. För denna
invändning finnes otvivelaktigt fog, men den mister avsevärd del av sin vikt,
örn, på sätt de sakkunniga föreslagit och jag är beredd att tillstyrka, vissa lättnader
för de små företagarna beredas. Då fördelarna vid ett genomförande
av de sakkunnigas förslag enligt min mening vida överväga nackdelarna, tillstyrker
jag detsamma. Lagen skall sålunda givas tillämplighet i princip i
fråga örn all detaljhandel och därmed jämställd rörelse, i vilken arbetstagare
användes.»
Enligt utskottets mening tala starka skäl ur såväl arbetarskydds- som konkurrensregleringssynpunkt
för att arbetstidslagen bör omfatta även de mindre
företagen. Å andra sidan måste beaktas de särskilda svårigheter som kunna
förefinnas för småföretagen att anpassa sig efter den bundenhet, som följer
av en lagstadgad arbetstidsreglering. De erfarenheter, som vunnits under den
nuvarande lagens giltighetstid, synas emellertid giva vid handen, att dessa
Ulsliotiet.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
svårigheter icke behöva bliva alltför betydande. Med hänsyn härtill och då
i propositionen föreslagits vissa enligt utskottets mening lämpliga lättnader
för de små företagen, får utskottet ansluta sig till Kungl. Maj:ts förslag, att
lagen i princip skall äga tillämpning i fråga om all detaljhandel och därmed
jämställd rörelse, i vilken arbetstagare användes.
8 §■
Gällande bestämmelser.
I 2 § föreskrives, att vad i följande paragrafer i lagen stadgas icke äger tilllämpning
å arbetstagare, som är a) medlem av arbetsgivarens familj, b) företagsledare
eller annan befattningshavare i överordnad ställning eller c) anställd
å apotek som farmacevt.
De sakkunnigas utredning.
De sakkunniga hava, utan särskild motivering, upptagit gällande bestämmelser
oförändrade i sitt lagförslag.
I särskilt yttrande av herr Borgström har behandlats det under b) omförmälda
undantaget.
I nu förevarande sammanhang må emellertid först nämnas, att herr Borgström
inledningsvis framhållit, att, då man ej velat vara med örn att tills vidare
sätta arbetstidslagen för detaljhandeln ur kraft, med desto större skäl måste
hävdas det berättigade i att lagen i varje fall till sina verkningar väsentligt
mildrades och anpassades efter rådande förhållanden inom detaljhandeln. De
förslag, som de sakkunnigas majoritet framlagt, kunde icke anses motsvara
de önskemål, som köpmännen i sådant syfte med fog kunde uppställa. Icke
heller hade de sakkunniga vid förslagets utformning i tillräcklig utsträckning
beaktat de erinringar mot lagen, vilka — utan att äga direkt samband med
krisläget — gjorts från köpmannahåll.
Såvitt nu närmast är fråga har herr Borgström framhållit, att överordnad
befattningshavare i 2 § under b) definierats efter mönster av arbetsledarebegreppet
inom industrien. En arbetsledarefunktion på detaljhandelns område
kunde emellertid icke bedömas efter samma synpunkter som i en
fabrik. Denna funktion kunde icke för detaljhandelns vidkommande bindas
vid de snäva bestämningar, som vore utslagsgivande i industriföretagen. Hade
man icke nu velat medverka till en omprövning av arbetsledarebegreppet efter
detaljhandelns särskilda betingelser, borde åtminstone den ändringen hava
skett, att butiksföreståndarna, oavsett om de regelmässigt deltoge i expedieringsarbetet
eller icke, generellt undantagits från lagens tillämpning.
Även en annan av de sakkunniga, ordföranden i svenska handelsarbetareförbundet
O. Friman har avgivit särskilt yttrande, vari han förklarat sig icke
kunna biträda sakkunnigmajoritetens uppfattning, att 2 § borde förbliva oförändrad.
Det rimliga borde vara, att man undantoge företagsledare eller andra
befattningshavare i överordnad ställning, där det ansåges uppenbart, att vederbörande
i sin tjänsteutövning hade sådana befogenheter, som möjliggjorde för
honom själv att undgå en orimligt utsträckt arbetstid.
Föredragande departementschefen har beträffande denna paragraf anfört.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49. 7
»I likhet med de sakkunnigas majoritet har jag icke funnit skäl föreslå
någon ändring av 2 §. Yad särskilt beträffar det från köpmannahåll framställda
yrkandet, att butiksföreståndare under alla förhållanden skulle vara
undantagen från lagens tillämpning, vill jag erinra därom, att förhållandena
mången gång äro sådana, att butiksföreståndarens arbete endast obetydligt
skiljer sig från det, som vanliga arbetstagare inom detaljhandeln utföra. Å
andra sidan är jag icke heller beredd att —- såsom jämväl yrkats — skärpa
bestämmelserna i motsatt riktning. — Gränsdragningen mellan personer, som
falla under lagens bestämmelser, och sådana, som ej beröras av lagen, kan
uppenbarligen icke i detalj angivas vare sig i lagtexten eller i motiveringen
till densamma, utan det måste överlåtas åt arbetsrådet att i huvudsaklig
överensstämmelse med hittills tillämpad praxis med hänsyn till föreliggande
omständigheter träffa avgörande från fall till fall.»
I motionerna I: 300 och II: 439, vilka äro likalydande, har yrkats, att butiksföreståndare
måtte undantagas från lagens tillämpning.
Beträffande ifrågavarande undantagsstadgande anföres i en av chefen för
arbetsrådet John Nordin utgiven redogörelse angående »Arbetsrådet och
arbetstidslagen för detaljhandeln» bland annat följande.
Ett stort antal arbetsgivare hava hos Rådet gjort förfrågan, huruvida vissa
hos dem anställda arbetstagare kunde anses undantagna från lagen enligt
detta lagrum. Av de hittills avgjorda ärendena kunna vissa riktlinjer för
frågans bedömande anses hava framkommit. Såsom befattningshavare i överordnad
ställning har i allmänhet räknats arbetstagare, som självständigt har
hand om inköp av varor, självständigt sköter kalkylering och prissättning
samt har rätt att antaga och avskeda personal. Till befattningshavare i överordnad
ställning har vidare i vissa fall hänförts arbetstagare, som visserligen
icke i alla avseenden uppfyller ovan angivna krav men med hänsyn till omständigheterna
i övrigt befunnits intaga en överordnad ställning. De omständigheter,
som därvid särskilt komma i betraktande, äro affärens storlek och.
omsättning, antalet under ifrågavarande arbetstagare hörande personal, dennes
löneförmåner jämförda med de övriga anställdas etc. —- Yad ovan angivits
gäller närmast butikspersonal. I fråga örn övriga arbetstagare på kontor, lager
m. m. inom detaljhandeln hava förhållandena varit så skiftande, att några
allmängiltiga regler icke kunnat uppställas.
Såsom exempel på arbetstagare, som enligt detta lagrum av Rådet förklarats
vara undantagna från lagen, må nämnas föreståndare i systembolagens
utminuteringsaffärer, disponenter och avdelningsföreståndare i vissa varuhus,
föreståndare för filialföretag av betydande omfattning, vissa lagerchefer,
som obetydligt deltaga i underordnades arbete, vissa chefsdekoratörer, kontorschefer
oell dylik personal i självständig ställning.
Såsom icke undantagna från lagen enligt detta lagrum hava däremot i allmänhet
ansetts butiksföreståndare, »förste man», »förste biträde» etc., som
visserligen intaga en viss förtroendeställning men icke självständigt hava
hand örn inköp, prissättning och dylikt, vilket ombesörjes av innehavaren
själv, avdelningschef o. s. v. I den mån för sådan »förste man» etc. erfordras
längre arbetstid än den enligt lagen tillåtna har behovet härav i vissa fall tillgodosetts
genom dispens av Arbetsrådet enligt 5 § 3 mom.
Undantagsstadgandet beträffande företagsledare eller annan befattningshavare
i överordnad ställning, vilket stadgande står i nära överensstämmelse
Utskottet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
ö Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
med motsvarande föreskrifter i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen,
var under förarbetena till den nu gällande arbetstidslagen för detaljhandeln
föremål för ingående överväganden. Yad särskilt angår stadgandets
tillämplighet beträffande butiksföreståndare yttrade andra lagutskottet i sitt
utlåtande över Kungl. Maj:ts förslag i ämnet, att sådana föreståndare, som
regelmässigt deltoge i de underordnades arbete, i allmänhet borde falla under
lagen, men att givetvis de faktiska omständigheterna i de särskilda fallen
kunde vara sådana, att tveksamhet uppstode. Utskottet framhöll vidare, att
det i sådant fall skulle ankomma på arbetsrådet att träffa avgörande i saken. Att
såsom i motionerna yrkats införa ett allmängiltigt undantag för butiksföreståndare
synes ur arbetarskyddssynpunkt icke böra ske, enär såsom departementschefen
framhållit förhållandena mången gång äro sådana, att föreståndarnas
arbete endast obetydligt skiljer sig från det, som vanliga arbetstagare
inom detaljhandeln utföra. Med hänsyn till det anförda får utskottet,
med avstyrkande av motionerna, hemställa örn bifall till Kungl. Maj :ts förslag,’
enligt vilket undantagsstadgandet skall i oförändrat skick upptagas i den nya
arbetstidslagen.
* §■
Gällande bestämmelser.
Denna paragraf innehåller huvudbestämmelser rörande ordinarie arbetstid.
Däri stadgas, att arbetsgivare icke får använda arbetstagare till arbete under
längre tid, raster oräknade, än 48 timmar i veckan samt att arbetstiden icke
något dygn får överstiga 10 timmar.
De sakkunnigas utredning.
De sakkunniga hava erinrat därom, att en utvidgning av lagen till att omfatta
även de minsta företagen torde komma att medföra vissa svårigheter för
dessa företag att följa lagens bestämmelser. En viss för nämnda företag avsedd
uppmjukning av arbetstidsbestämmelserna syntes därför, åtminstone
under den tid av de tre år, för vilken lagen vore föreslagen att gälla, vara berättigad.
Beträffande innebörden av uppmjukningen, som utformats i ett
nytt andra stycke i paragrafen, hava de sakkunniga anfört:
För de företag, som hava endast en arbetstagare anställd, synes framför
allt den nu gällande begränsningen av den ordinarie arbetstiden till 10 timmar
för dygn komma att medföra olägenheter. Det har anförts, att mycket skulle
vara vunnet, örn arbetstiden finge utsträckas till 11 timmar för dygn några
gånger i veckan. Därigenom skulle nämligen möjligheterna att ordna med
avbytare för den anställde underlättas. Dylik avlösning i arbetet skulle då icke
behöva ske varje dag utan kunna koncentreras till en eller ett par dagar i
veckan. Då det i dessa minsta företag i de flesta fall torde förhålla sig så,
att avlösning kan ske genom medverkan av affärsinnehavaren själv eller någon
medlem av dennes familj, synes möjligheten att vissa dagar utsträcka den ordinarie
arbetstiden till 11 timmar medföra, att behov av att för avlösning anställa
ny arbetskraft i regel icke uppkommer. De sakkunniga hava med hänsyns
-
9
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
tagande härtill i ett nytt andra stycke i paragrafen intagit en bestämmelse om
att den ordinarie arbetstiden skall kunna få utsträckas till 11 timmar under
högst två dagar i veckan å arbetsställen, där i regel icke användas flera än en
arbetstagare.
I ett nytt tredje stycke hava de sakkunniga för en viss grupp av arbetstagare
föreslagit en modifiering i arbetstidsbestämmelserna, innebärande att
den ordinarie arbetstiden skall få beräknas i genomsnitt på två veckor. Det
gäller här arbetstagare, som äro sysselsatta vid sådana försäljningsställen,
vilka på grund av butikstängningslagens bestämmelser få hållas öppna kortare
eller längre tid på sön- och helgdagar, exempelvis mjölkaffärer, brödbutiker,
konditorier och kiosker.
I det särskilda yttrandet av herr Borgström har framhållits, att de av de
sakkunniga föreslagna jämkningarna givetvis i och för sig vore tacknämliga,
men därjämte har tillagts följande:
Man har icke alls velat tillgodose önskemålet, att detaljhandelsfirmorna i
säsongbranscherna icke skola behöva vara bundna av den snäva arbetstidsberäkningen
per kalendervecka. Gång på gång har det visat sig, att denna
beräkningsmetod förorsakar avsevärda besvärligheter för säsongföretagen. I
arbetstidsutredningens angående affärs- och kontorsanställda enhälliga betänkande
hade man förordat, att ordinarie arbetstiden skulle utgöra 48 timmar
i veckan i genomsnitt för varje åttaveckor speriod. Den kungl, propositionen
till 1939 års riksdag övergav utan vidare detta förslag och följde linjen örn
arbetstidens reglering inom kalenderveckans ram. Detta var en av de från
köpmannasynpunkt ödesdigraste ändringarna i kommittéförslaget, helst som
redan åttaveckorsperioden för arbetstidens beräkning syntes för knappt tillmätt
och ansågs böra utsträckas till 13 veckor. I nuvarande krisläge tala ännu
starkare skäl än förut för 13-veckorsperiodens upptagande i lagen. Det är beklagligt,
att detta önskemål icke vunnit de sakkunnigas beaktande.
Föredragande departementschefen har beträffande förevarande paragraf
yttrat.
»Vid tillkomsten av gällande lag var frågan örn rätt till viss överflyttning
av ordinarie arbetstid föremål för ivrig diskussion. Då — liksom nu — framfördes
förslag örn reglering av arbetstiden för längre tidrymd än en vecka.
Arbetstidsutredningen angående affärs- och kontorsanställda hade föreslagit
åttaveckorsperioder, men förslag framställdes även örn tolv- eller trettonveckorsperioder.
I propositionen nr 96 till 1939 års lagtima riksdag framhöll
föredragande departementschefen, som för sin del tillstyrkte reglering av den
ordinarie arbetstiden per vecka, bland annat, att säsongpåfrestningar icke
kunde anses vara något för detaljhandeln särskilt utmärkande. Sådana förekomma
i stor utsträckning även inom den allmänna arbetstidslagens giltighetsområde.
För att bemästra den vid säsong uppkommande anhopningen
av arbete borde i första hand tillgripas den just för detta ändamål avsedda
s. k. allmänna övertiden, vilken finge uttagas av arbetsgivaren, då det ansåges
erforderligt, utan tillstånd av arbetsrådet. Skulle detta visa sig otillräckligt,
kunde efter tillstånd av rådet ytterligare övertid få utnyttjas. För övertidsarbete
skulle emellertid utgå övertidsersättning, vilket torde vara den viktigaste
orsaken till att överflyttning av arbetstid från arbetsgivarsynpunkt
Utskottet.
10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
syntes fördelaktigare. Ett viktigt skäl mot rätten till överflyttning av arbetstid
vore vidare, att genom en bestämmelse därom kontrollen över lagens efterlevnad
försvårades. Att märka vore även, att rätten till överflyttning icke
syntes vara i praktiken oundgängligen nödvändig. I det då gällande riksavtalet
mellan köpmännens garantiförening och handelsarbetareförbundet
stadgades nämligen 48-timmars arbetsvecka utan någon genomsnittlig beräkning
för längre period. Ett annat skäl vore även, att det för de anställda måste
vara av betydelse, att arbetstiden regelmässigt vore begränsad på sådant sätt,
att den på förhand tryggade en viss bestämd fritid. Medgivande av rätt till
överflyttning föranledde slutligen även föreskrift örn journalföring av all
arbetstid, ej blott övertid. Yad sålunda anfördes vid tillkomsten av gällande
lag synes fortfarande i huvudsak äga giltighet. Jag finner därför ej skäl att
i fråga örn huvudbestämmelserna rörande den ordinarie arbetstiden föreslå
ändring av nu gällande stadgande!!.
Den av de sakkunniga i ett andra stycke av 4 § föreslagna uppmjukningen
av regeln om en högsta dygnsarbetstid av 10 timmar för arbetsställen, där i
regel icke användas flera än en arbetstagare, synes böra upptagas i
lagen. Möjlighet beredes därigenom att under två av veckans dygn utsträcka
arbetstiden till 11 timmar. Ehuruväl vissa svårigheter att avgränsa de mindre
arbetsställena från de större därigenom komma att kvarstå, synes dock någon
anledning icke föreligga att av det skälet utsträcka undantagsbestämmelsen
till alla arbetsställen.
Jag finner mig även kunna tillstyrka de sakkunnigas i yttrandena utan
erinran lämnade förslag rörande den ordinarie arbetstidens beräkning för tvåveckorsperioder
i fråga örn arbetstagare å försäljningsställe, som i regel hålles
öppet såväl söckendag som sön- och helgdag. Att märka är att samtidig tillämpning
av såväl andra som tredje stycket ej kan ifrågakomma.»
I likalydande motionerna 1: 300 och 11:439 har yrkats, att den ordinarie
arbetstiden enligt 4 § skulle utgöra i genomsnitt 48 timmar i veckan för varje
period örn tretton veckor.
Enligt utskottets mening hava tillräckliga skäl icke förebragts att i fråga
örn huvudbestämmelserna rörande den ordinarie arbetstiden vidtaga ändring
av nu gällande stadganden. Under alla förhållanden synes den i motionerna
föreslagna perioden örn 13 veckor för arbetstidens beräkning vara alltför lång.
Utskottet vill erinra örn, att, därest i vissa fall berättigad anledning skulle
förefinnas för överflyttning av arbetstid, arbetsrådet enligt 5 § 1 mom. äger
rätt att medgiva, att arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på
annat sätt än enligt huvudstadgandena. Den sålunda föreliggande dispensmöjligheten
ävensom de enligt lagförslaget förefintliga möjligheterna att uttaga
övertid med rätt för parterna att överenskomma om utbyte av övertidsersättningen
mot ledighet å ordinarie tid synas utskottet ägnade att i erforderlig
utsträckning tillgodose ändamålet med den ifrågasatta överflyttningsrätten.
Med hänsyn härtill får utskottet ansluta sig till Kungl. Maj:ts förslag
på denna punkt.
De i propositionen föreslagna, i paragrafens andra och tredje stycke upp
-
11
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
tagna undantagen från huvudbestämmelserna om den ordinarie arbetstiden
hava icke givit anledning till erinran från utskottets sida.
8 §■
Gällande bestämmelser.
Enligt folsta stycket är arbetsgivare pliktig att för arbete å övertid utgiva
särskild ersättning.
Vill arbetstagare fordra sådan ersättning, skall han jämlikt andra stycket
dels inom två månader från det att arbetet utförts underrätta arbetsgivaren
om sitt anspråk, dels ock inom ett år från samma tidpunkt anhängiggöra sin
talan. Underlåtes det är arbetstagaren sin rätt förlustig.
De sakkunnigas utredning.
Beträffande första stycket hava de sakkunniga anfört:
Enligt vad de sakkunniga inhämtat hava inom arbetsrådet olika meningar
gjort sig gällande, huru första stycket skall tolkas. Det har sålunda varit
oklart i vilken utsträckning bestämmelsen ifråga varit av tvingande natur.
Detta gäller särskilt frågan örn huruvida övertidsersättning kan utgå i form
av ledighet från arbetet under ordinarie arbetstid, ett spörsmål, som har ej
ringa praktisk betydelse. Av vissa av arbetsrådet i nämnda spörsmål avgivna
utlåtanden torde framgå, att rådet med stöd av vissa uttalanden under förarbetena
till lagen ansett, att en mellan arbetsgivare och arbetstagare efter
övertidsarbetets utförande träffad överenskommelse örn att ersättning för övertidsarbete
skall utbytas mot ledighet under ordinarie arbetstid är för arbetstagaren
bindande. Däremot har rådet med hänsyn till andra uttalanden under
förarbetena icke funnit en dylik överenskommelse, som träffats före övertidsarbetets
utförande, t. ex. vid ett anställningsavtals ingående, vara bindande
för arbetstagaren. De sakkunniga hava för sin del från rent praktiska utgångspunkter
funnit det önskvärt att lämna parterna full avtalsfrihet på detta område.
Det torde sålunda mången gång för båda parterna vara värdefullt att i
förväg kunna träffa uppgörelse örn i vilken form ett väntat övertidsarbete skall
ersättas. En effektiv kontroll av efterlevnaden av bestämmelsen, såsom den
nu tolkas, torde vidare knappast vara möjlig att genomföra. Med hänsyn härtill
hava de sakkunniga föreslagit, att arbetsgivare och arbetstagare skola äga
att — före eller efter det övertidsarbete utförts — överenskomma örn att ersättning
för dylikt arbete skall utgå i form av ledighet under ordinarie arbetstid.
Enligt de sakkunnigas uppfattning bör sådan överenskommelse kunna
träffas jämväl i kollektivavtal.
I fråga om preskriptionsbestämmelserna i andra stycket hava de sakkunniga
yttrat:
Erån arbetsgivarhåll har anförts, att det mellan handelns arbetsgivareorganisation
och svenska handelsarbetareförbundet träffade riksavtalet, som
ligger till grund för flertalet kollektivavtal inom handelns område, i vissa fall
ur ordningssynpunkt stadgar, att anmälan om övertidsarbete skall göras inom
väsentligt kortare tid än i lagen föreskrives; det gäller här sådana fall, då
arbetsgivarens möjlighet att kontrollera uttagen övertid eljest skulle väsentligen
försvåras. De sakkunniga hava ansett det värdefullt, att i lagen införes
en bestämmelse, som möjliggör tillämpning av en dylik kortare preskriptionstid,
och därför i sitt förslag upptagit föreskrift om att underrättelse örn utfört
övertidsarbete skall lämnas arbetsgivaren inom två månader från det att
arbetet utförts eller inom den kortare tid därefter, som genom kollektivavtal
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
må vara bestämd. En mellan arbetsgivare och arbetstagare träffad enskild
överenskommelse örn tillämpning av kortare preskriptionstid bör däremot icke
anses giltig.
I det särskilda yttrandet av herr Borgström har framhållits, att det varken
i allmänna arbetstidslagen eller lantarbetstidslagen funnes någon motsvarighet
till bestämmelsen i 8 § första stycket att särskild ersättning skulle utgå
för arbete på övertid. En sådan bestämmelse vore överflödig även i handelsarbetstidslagen.
Det vore principiellt oriktigt, att staten inblandade sig i lönebildningen
på den privata arbetsmarknaden. I längden gagnades alla mest,
örn parterna själva finge göra upp i lönefrågorna, och därvid hade man icke
anledning att göra undantag för övertidsersättningen.
Föredragande departementschefen har beträffande denna paragraf i huvudsak
anfört följande.
»Beträffande den i lagen nu inskrivna principen, att särskild ersättning skall
utgå för arbete å övertid, har i en reservation samt i vissa yttranden påyrkats,
att bestämmelser därom borde utgå. Örn bestämmelser i ämnet ej inflyta i
lagen, synes emellertid kunna riskeras, att åtminstone för vissa slag av övertidsarbete
särskild ersättning mången gång icke kommer att utgivas. De farhågor
för skadliga verkningar av bestämmelse örn övertidsersättning, vilka
uttalats i vissa yttranden, torde vara överdrivna. Jag anser mig därför sakna
anledning föreslå, att bestämmelserna skola utgå ur lagen. Någon tvekan torde
icke råda därom, att det endast är sådant övertidsarbete, som utföres på arbetsgivarens
anmodan, som skall särskilt ersättas. Jämkning av första punkten i
första stycket synes dock icke böra vidtagas.
Erfarenheten har visat, att det av praktiska skäl är lämpligt att medgiva,
att ersättning för utfört övertidsarbete skall få utbytas mot ledighet under
ordinarie arbetstid, givetvis dock under förutsättning att parterna äro ense
därom. Överenskommelse i saken bör, såsom de sakkunniga föreslagit, vara
bindande, oavsett örn den träffats före eller efter det att övertidsarbetet
utförts. Överenskommelse måste givetvis anses föreligga, även örn avtal ej
träffats direkt mellan parterna utan bestämmelse i ämnet finnes intagen i det
kollektivavtal, som reglerar arbetstagarens anställning.
I förarbetena till gällande lag har såväl av lagrådet som föredragande departementschefen
betonats, att bestämmelserna i 8 § andra stycket äro av
tvingande natur. Stipulerandet i avtal av kortare preskriptionstid för anmälan
till arbetsgivaren av anspråk på övertidsersättning kan sålunda icke
bryta lagens bestämmelse. Under den tid lagen varit gällande har det emellertid
visat sig, att en, i vissa fall avsevärt, kortare preskriptionstid för anmälanav
ifrågavarande slag är lämplig. I enlighet med förslag av de sakkunniga
föreslår jag därför en bestämmelse därom, att en sådan förkortning av tvåmånaderspreskriptionstiden,
örn vilken överenskommelse träffats i kollektivavtalets
form, skall vara giltig. Så bör däremot med hänsyn till bevissvårigheter
icke vara fallet i fråga örn en enskild överenskommelse i ämnet. Anledning
att låta tvåmånaderspreskriptionstiden kunna förlängas genom kollektivavtal
synes mig ej föreligga.»
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49. 13
I likalydande motionerna 1:300 och II: 439 har yrkats, att bestämmelserna
örn övertidsersättning måtte utgå ur lagen.
Såsom framhållits i det av herr Borgström avgivna särskilda yttrandet
saknas i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen motsvarighet till
det i förevarande paragraf givna stadgandet örn att särskild övertidsersättning
skall utgå. Som motivering till stadgandets upptagande i den nu gällande
arbetstidslagen för detaljhandeln angavs vid lagens tillkomst, att förhållandena
inom detaljhandeln vore sådana, att särskild ersättning för det tämligen
vanliga övertidsarbetet ofta icke utginge. Då detta skäl för särskilda
lagbestämmelser i ämnet allt fortfarande torde äga giltighet, synes enligt utskottets
mening stadgandet böra bibehållas i den nya lagen. Att parterna
härvid, på sätt i propositionen föreslagits, lämnas möjlighet att träffa överenskommelse
örn utbyte av ersättning för utfört övertidsarbete mot ledighet
under ordinarie arbetstid synes utskottet lämpligt. Utskottet har ej heller
funnit anledning till erinran mot den föreslagna ändringen beträffande den
tid, inom vilken arbetstagaren skall, för att bevara sin rätt, underrätta arbetsgivaren
örn sitt anspråk på övertidsersättning.
9 §■
Gällande bestämmelser.
Första stycket i 9 § innehåller huvudregeln angående raster under arbetet.
Fortgår arbetstagares arbete under minst sex timmar av dygnet skall, såframt
ej är fråga örn arbete, varom i 6 § förmäles, eller sjukdomsfall eller
annan oförutsedd händelse tillfälligtvis föranleder till undantag, under arbetstiden
infalla en sammanhängande rast örn minst en timme. Örn arbetsgivare
och arbetstagare äro ense därom, får sådan rast utbytas mot två raster
om sammanlagt minst en timme 15 minuter.
I andra stycket stadgas, att arbetsrådet, när skäl därtill äro, äger medgiva
undantag från föreskrifterna i första stycket.
Det må i detta sammanhang erinras därom, att 1912 års lag örn arbetarskydd
i 5 § i) innehåller en allmän regel av innebörd, att ett arbete bör,
där dess natur medgiver det, avbrytas genom en eller flera lämpligt förlagda
raster av tillräcklig varaktighet.
De sakkunnigas utredning.
De sakkunniga hava icke föreslagit ändring av huvudregeln men däremot
förordat undantag från densamma i två hänseenden. I första hand har
anförts:
Av uppgifter, som inhämtats från arbetsrådet, framgår, att enskilda näringsidkare
i många fall begärt och erhållit dispens från rastbestämmelsen. Detta
har givetvis sin grund i de skiftade förhållanden, som råda inom det område
lagen omspänner. Det kan också mången gång ur arbetstagarens synpunkt
te sig fördelaktigare att i stället för rast erhålla en sammanhängande ledighet
en gång i veckan. Arbetsrådet har vidare i åtskilliga fall ansett sig böra bifalla
kollektiva ansökningar om dispens, som berört en betydande del av
Utskottet.
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
landets näringsidkare inom detaljhandeln. Sådana ansökningar hava inkommit
från Sveriges köpmannaförbund, handelns arbetsgivareorganisation
och kooperativa förbundet samt avsett till nämnda organisationer anslutna
medlemmar. Det har härvid varit fråga om tillstånd att under vissa särskilt
brådskande dagar vid de stora helgerna eller under de helgdagsaftnar, då
butikerna ej få hålla öppet längre än till kl. 16, få befrielse från bestämmelserna
om rast eller få rasten inskränkt till 30 minuter. Från köpmannaorganisationer
hava vidare exempelvis inkommit kollektiva framställningar,
innebärande ansökan örn rätt att sommartid under lördagar, då butikerna efter
lokal överenskommelse stängas kl. 16, inskränka rasten till 30 minuter.
De sakkunniga hava för sin del funnit, att det behov av förkortad rast
vissa dagar, som kommit till uttryck i nyss nämnda kollektiva dispensansökningar,
av praktiska skäl lämpligen borde tillgodoses genom en direkt
lagbestämmelse av innebörd, att rasten under nämnda dagar skulle få förkortas
till 30 minuter.
Vid behandlingen av 1 § hava de sakkunniga framhållit, att i fråga örn de
minsta företagen viss uppmjukning vore av behovet påkallad jämväl i fråga
örn rastbestämmelserna. Härom har anförts:
I de minsta företagen, d. v. s. sådana, som i regel icke sysselsätta flera än en
arbetstagare, uppstå särskilda svårigheter att ordna med avlösning dagligen
under det ordinarie biträdets måltidsrast. Däremot möter det ofta intet hinder
att en dag i veckan lämna en sammanhängande längre ledighet. Med hänsyn
till de speciella förhållanden, som härutinnan göra sig gällande inom de
minsta företagen, hava de sakkunniga föreslagit en särskild undantagsbestämmelse.
Denna innebär i första hand, att rasttiden får förkortas till 30 minuter.
Örn det av en eller annan anledning icke låter sig göra att anordna rast,
åligger det arbetsgivaren att i stället bereda arbetstagaren nödig ledighet för
intagande av förtäring och dylikt. Det må i anslutning härtill anföras, att
arbetsrådet vid meddelande av kollektiva dispenser, som inneburit befrielse
från rastbestämmelsen, såsom villkor för eftergiften föreskrivit, att arbetstagarna
skulle beredas erforderlig ledighet under arbetstiden för intagande
av förtäring.
Med hänsyn till att de sakkunniga i av dem föreslagna bestämmelser gjort
skillnad på rast och ledighet för intagande av förtäring å arbetsplatsen eller
dylikt hava de sakkunniga funnit nödvändigt att i paragrafen intaga en definition
på begreppet rast. De sakkunniga hava i anslutning till av arbetsrådet
härutinnan avgivna utlåtanden ansett, att med rast borde förstås ett sådant avbrott
i arbetstiden, vars varaktighet vore på förhand bestämd och under vilket
arbetstagaren fritt förfogade över sin tid och icke vore skyldig att tvärstanna
på arbetsplatsen. Sådan ledighet som nyss nämnts innebure däremot enligt de
sakkunnigas förslag ett uppehåll i arbetet, under vilket arbetstagaren visserligen
avbröte arbetet men icke fritt förfogade över sin tid utan vöre skyldig
att tvärstanna på arbetsplatsen eller i dess närhet för att vid behov återupptaga
arbetet.
De sakkunniga hava slutligen erinrat därom, att raster enligt 4 § icke skulle
inräknas i arbetstiden. Däremot skulle enligt arbetsrådets praxis i arbetstiden
inräknas andra mer eller mindre tillfälliga uppehåll i arbetet, under
vilka arbetstagaren måste kvarstanna å arbetsplatsen eller eljest icke fritt
15
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
förfogade över sin tid, d. v. s. vad de sakkunniga betecknat som ledighet från
arbetet. De sakkunniga hade velat framhålla skillnaden i detta avseende mellan
rast och sådan ledighet därigenom, att i lagtexten utsädes, att dylik ledighet
icke skulle frånräknas arbetstiden. Arbetsrådets erfarenhet örn lagens tilllämpning
hade, enligt vad som inhämtats, givit vid handen, att ett uttryckligt
stadgande därom vore erforderligt.
I det särskilda yttrandet av herr Borgström har erinrats därom, att rastbestämmelserna
icke hade någon motsvarighet i de andra arbetstidslagarna.
Det vore utan tvivel till fördel, örn principaler och anställda sinsemellan finge
överenskomma örn, hur rasterna skulle regleras. Köpmännen, som ginge sida
vid sida med sina anställda i butiksarbetet, hade säkerligen icke mindre förståelse
än industriens och jordbrukets företagare för de anställdas behov av
rimlig ledighet under arbetsdagen. Vid sådant förhållande funnes icke heller
någon anledning att lägga hinder i vägen för arbetsgivare och arbetstagare
inom detaljhandeln att gemensamt ordna rasternas längd och förläggning med
hänsyn till vad som i varje särskilt fall kunde vara mest lämpligt från bägge
parternas synpunkter. Stadgandena örn raster borde därför utgå ur handelsarbetstidslagen.
De mindre jämkningar, som föreslagits av sakkunnigmajoriteten,
syntes icke vara tillfyllest.
Föredragande departementschefen har beträffande denna paragraf anfört
i huvudsak följande.
»Vid tillkomsten av gällande arbetstidslag för detaljhandeln ansågos vissa
bestämmelser örn raster för de av lagstiftningen berörda erforderliga till deras
skydd. Av anförda skäl befanns det lämpligt att upptaga ifrågavarande bestämmelser
i arbetstidslagen och icke i arbetarskyddslagen, där de rätteligen
hörde hemma. Av en reservant inom de sakkunniga samt i åtskilliga yttranden
har nu yrkats, att rastbestämmelserna måtte utmönstras ur arbetstidslagen,
därvid det betonats, att berörda spörsmål bättre reglerades genom avtal
mellan parterna än genom lagstadganden. Yad sålunda anförts synes mig
emellertid icke böra föranleda ett frångående av den ståndpunkt, som statsmakterna
intogo för tre år sedan. Då i lagen intagna rastbestämmelser i vissa
fall otvivelaktigt kunna vara av värde för de anställda utan att de samtidigt
kunna anses vara alltför besvärande för arbetsgivarna, synas sådana bestämmelser
fortfarande böra finnas i lagen.
De sakkunniga hava emellertid i syfte att för vissa fall underlätta tillämpningen
av lagen, med bibehållande av gällande huvudregler, föreslagit uppmjukning
av rastbestämmelserna i två hänseenden. Därvid hava de sakkunniga
enligt min mening funnit lämpliga anordningar för att tillgodose det praktiska
livets krav. Jag kan såvitt angår undantaget för sådana arbetsställen, där
i regel icke användas flera än en arbetstagare, helt samt beträffande undantaget
i fråga örn dag före sön- eller helgdag med förkortad arbetstid eller dag i
viss anslutning till två sön- eller helgdagar med viss jämkning godtaga de sakkunnigas
förslag. I flera yttranden har påpekats, att möjligheten till avsteg
från huvudreglerna rörande raster å dag före sön- eller helgdag med förkortad
arbetstid borde anknytas icke enbart till stängningstiden utan till längden av
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
Utskottet.
tiden för öppethållandet. Jag finner vad sålunda anförts riktigt och tillstyrker
ändring av de sakkunnigas förslag i enlighet därmed. I undantagsregeln torde
emellertid »försäljningslokal» böra utbytas mot »försäljningsställe». Nu ifrågavarande
undantagsregel blir något mera omfattande än vad de sakkunniga torde
hava tänkt sig, i det att den kommer att gälla även trettondagsafton, dagen före
Marie bebådelsedag, skärtorsdagen, valborgsmässoaftonen samt dagen före
Kristi himmelfärdsdag, allt givetvis under förutsättning att tiden för öppethållandet
uppgår till högst åtta timmar. Att undantagsregeln får denna innebörd
synes emellertid lämpligt för att ernå en enhetlig reglering.
Att i lagen utsäges vad som avses med rast samt i vad mån inräkning eller
ej av ledighet och rast i arbetstiden skall äga rum synes mig lämpligt i tydlighetens
intresse.»
I likalydande motionerna I: 300 och II: 439 har hemställts, att bestämmelserna
angående raster måtte utgå ur lagen.
Enligt utskottets mening äro bestämmelser örn raster ur arbetarskyddssynpunkt
erforderliga. Utskottet kan alltså icke ansluta sig till motionärernas
yrkande örn rastbestämmelsernas borttagande ur lagstiftningen. Däremot
har utskottet icke något att erinra emot att, på sätt föreslagits i propositionen,
vissa uppmjukningar av nuvarande rastbestämmelser vidtagas i syfte att, med
bibehållande av gällande huvudregler, för vissa fall underlätta tillämpningen
av lagen.
Utskottet delar den av föredragande departementschefen uttalade uppfattningen,
att det i tydlighetens intresse är lämpligt, att i lagen direkt utsäges
vad som avses med rast samt i vad mån inräkning eller ej av ledighet och
rast i arbetstiden skall äga rum.
Förslaget till butikstängningslag.
2 §.
Gällande bestämmelser.
I 2 § finnas i 12 punkter uppräknade de fall, då butikstängningslagen icke
alls äger tillämpning å viss butik eller viss försäljning. Punkten 6) upptager
försäljning av konfektyrer i förpackning eller färsk frukt från automatapparat,
som är uppsatt utanför butik, där sådana varor saluföras, och som handhaves
av butiksinnehavaren.
De sakkunnigas utredning.
De sakkunniga hava beträffande punkten 6) icke föreslagit någon ändring
av gällande stadgande.
I särskilt yttrande av revisions chef en hos kooperativa förbundet E. Wingård
har anförts:
Försäljningen av varor från automatapparater på annan tid än butikstid
begränsades i 1939 års lag till att gälla endast konfektyrer i förpackning samt
färsk frukt. Bestämmelsen har bibehållits oförändrad i de sakkunnigas lagförslag.
17
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
Den inskränkning, som företogs i 1939 års butikstängningslag, torde främst
ha betingats av en sådan syn på automathandeln, som utgick från att denna
vore ett avsteg från detaljhandelns önskvärda utveckling i bland annat sani
tärt avseende. Därjämte påverkades inställningen till automathandeln även
av hänsyn till konkurrensförhållandena med butikshandeln samt av vissa
sociala synpunkter, såsom t. ex. att automaterna vore ägnade att motverka ungdomens
fostran till sparsamhet och att de i vissa fall utgjorde anledning till
brottsliga handlingar av minderåriga.
Denna allmänna syn på automathandeln anser jag mig icke kunna dela.
Vad beträffar de sanitära vådor, vilka skulle kunna föreligga vid varuförsäljning
genom automat, äro påtagligen dessa begränsade till livsmedel eller i
allmänhet för förtäring avsedda varor, och det är synbarligen ur denna synpunkt
inkonseqvent att i en lagstiftning tillåta automathandel endast för vissa
slag av just sådana varor men förbjuda den för alla övriga. Det finnes påtagligen
en hel del artiklar, som väl lämpa sig för automatförsäljning utan
att några som helst sanitära vådor kunna påvisas vid en sådan försäljningsform,
t. ex. tekniska och kosmetiska artiklar, såsom munvatten, tandkräm, hårvatten
etc.; tandborstar och rakblad i förpackningar; fotografisk film; brevpapper,
skosnören, näsdukar och vissa andra standardiserade ekiperingsartiklar
etc. De sanitära vådorna för automatförsäljning av livsmedel kunna
säkerligen i hög grad begränsas genom användning av lämpliga förpackningar.
Med den rikedom på moderna förpackningsmaterial, som finnes — såsom
t. ex. plåt, glas, papp, cellofan etc. — behöver på intet sätt den sanitära risken
eller faran för kvalitetsförsämring bli större än vid vanlig butikshandel, vare
sig det gäller varor i originalförpackningar eller på annat sätt omsorgsfullt
förpackade varor för förtäring. I betraktande av den snabba utveckling, i
vilken tillverkningen av automater för närvarande befinner sig i tekniskt avseende,
kan man också förvänta, att automaternas konstruktion stadigt förbättras
i syfte att förebygga sådan varuförsämring, som kan tänkas ske genom
damm, nederbörd eller särskilt häftiga temperaturväxlingar.
En annan invändning, vilken riktats mot automathandeln och som torde
ha varit medverkande vid tillkomsten av de inskränkande bestämmelserna
rörande denna, är att den skulle föranleda en ojämn konkurrens med butikshandeln
och därigenom i viss mån motverka dennas möjligheter att utveckla
sig affärsmässigt rationellt. Jag vill i detta avseende hänvisa till ett påpekande,
som gjordes av kooperativa förbundets styrelse^ i dess år 1941 avgivna
yttrande över 1938 års tobakshandelsutrednings betänkande. Detta betänkande
hade särskilt funnit varuutlämningen genom kiosker utgöra ett
hinder för en affärsmässigt rationell utveckling inom tobakshandeln. Styrelsen
framhöll, huru den grundläggande missuppfattningen hos utredningen på
denna punkt syntes vara, att den i alltför hög grad föreställde sig den enda
möjliga formen av rationalisering inom varudistributionen som en koncentration,
d. v. s. som en minskning eller ett tillbakahållande av försäljningspunkternas
antal och en motsvarande ökning av deras företagsstorlek. Helt visst
kan en för folkhushållet nyttig rationalisering inom varudistributionen ske
även på detta sätt, men endast när det gäller härför lämpade varubranscher
samt under förutsättning, att inköpsförhållanden och varuvägar inom dessa
äro sådana, att koncentrationen betyder en nämnvärd^ förenkling och förkortning
av varuvägen, räknad i hola dess sträckning fran producent till konsument.
Eör det sig å andra sidan om dagliga behovsvaror, där en långt driven
standardisering genomförts redan inom produktionen och mellanstadierna pa
vägen lill detaljdistributören i praktiken eliminerats, behöver varans tillhandahållande
i ett mycket stort antal försäljningspunktcr ingalunda vara ett
kriterium på en mindre långt framskriden rationalisering än örn forsilljnings
Biliang
lill riksdagens protokoll 1914. 9 sand. dard. Nr 19. iS44 i! 2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
punkterna äro färre, allt under förutsättning att de totala förmedlingskostnaderna
kunna hållas relativt små. Skulle ett övervägande antal av våra dagliga
behovsartiklar, framhöll styrelsen, komma att tillhandahållas i hållbara
och hygieniska förpackningar av tillverkare med stadgat anseende för omsorg
om kvaliteten, synes distributionen till den konsumerande allmänheten
också kunna komma att ske genom en detaljhandelsapparat av i huvudsak
helt annat utseende och med väsentligen andra funktioner än nu och beträffande
vilken en mer eller mindre mekaniserad utlämning i ett stort antal
försäljningspunkter, motsvarande konsumenternas berättigade anspråk på bekvämlighet
måste antas bli ett av de dominerande dragen.
Dessa synpunkter, vilka i det anförda sammanhanget särskilt avsågo
kioskhandeln, ha enligt min åsikt visst berättigande även beträffande automathandeln.
Inom alla delar av varuproduktionen försöker man i ständigt
stigande utsträckning att genom ökad mekanisering underlätta och förbättra
tillverkningen för att härigenom nedbringa kostnaden för varuframställningen.
Dessa rationaliseringssträvanden omfatta också, både när det gäller livsmedel
och andra varor, framställning av varor i direkt till kunderna färdigställda
förpackningar. Dessa strävanden, vilka hunnit betydligt längre i andra
länder än i vårt, men som även hos oss omfatta en växande mängd av de dagliga
förnödenheterna, avse just att genom en mekanisering av själva distributionssättet
kunna tillhandahålla varorna på ett billigare sätt än vad nu är
fallet. Örn handelns utövare äro så fångna i uppfattningen örn behovet av
skydd för sina respektive näringsgrenar, att de på allt sätt söka förhindra en
utveckling, som står helt i överensstämmelse med den moderna tiden, bör
dock en lagstiftning, som avser att reglera handeln även i konsumenternas
och folkhushållets intressen, icke ens oavsiktligt skänka ett stöd åt
dylika tendenser. Liksom fallet varit på andra områden, där man med stöd
av liknande betraktelsesätt sökt förhindra eller fördröja en rationalisering, är
även motståndet mot en i möjligaste mån mekaniserad varuutlämning inom
handeln uttryck för en kortsynt blick på utvecklingen hos näringsidkarna
själva. Det är redan sedan lång tid tillbaka påtagligt, huru genom originalförpackningarnas
utbredning inom t. ex. livsmedelsproduktionen och handeln
expedieringsarbete inom den vanliga butikshandeln kunnat på ett vinstgivande
sätt rationaliseras, vilket i andra länder, främst i Förenta staterna,
lett till uppkomsten av en i vittomfattande utsträckning automatiserad butikshandel,
de s. k. självexpedieringsbutikerna. I växande utsträckning omlägga
i Förenta staterna framåtgående företagare inom detaljhandeln, små likaväl
som stora, sitt försäljningssätt efter de här vunna erfarenheterna. Det synes
under sådana förhållanden helt ligga i butikshandelns eget intresse att främja
i stället för att motsätta sig en sådan utveckling av varuutlämningen, vilken
måste bidraga till att antalet för standardiserad varuutlämning lämpade förpackningar
stadigt ökas, detta så mycket mera som butikshandelns utövare
ligga närmast till att själva omhänderha och draga nytta av en vidgad automatförsäljning.
Såsom ett av de förnämsta skälen mot automathandelns utveckling har
vidare anförts, att den bidragit till en ökning av ungdomsbrottsligheten. Utan
att på något sätt vilja förringa den sociala betydelsen av att alla de åtgärder
vidtagas, som kunna förebygga eller begränsa en sådan ökning, vill jag dock
uttala, att jag finner det i hög grad tvivelaktigt, huruvida det verkliga botemedlet
mot en tilltagande ungdomsbrottslighet ligger i ett förbud eller en begränsning
av vissa former av varuutlämning, vilka förutsättas innebära särskilda
frestelser för ungdomen, beroende på att varor och pengar äro särskilt
lättåtkomliga.
Den av centralförbundet för socialt arbete tillsatta kommittén för utred
-
19
Andra lagutskottets utlåtande Xr 49.
ningen av ungdomsbrottsligheten har nyligen i en redogörelse framhållit, att de
främsta kriminalitetsalstrande faktorerna för ungdomen äro tillgrepp av motorfordon
och cyklar samt frestelser till stölder i konfektautomater, konfektyrkiosker
och varuhus. Kommittén framhåller dock samtidigt, att motåtgärderna
för att minska frestelsetillfällena icke få drivas så långt, att de verka
hämmande på den tekniska samhällsutvecklingen. Att cyklar äro begärligt
tjuvgods kan enligt kommitténs mening sålunda inte tagas till intäkt för rigorösa
åtgärder, som försvåra för gemene man att få ut den största möjliga praktiska
nytta av detta färdemedel, och att förbjuda de öppna diskarna i varuhusen
kan naturligtvis ej heller komma i fråga endast av den orsaken, att det
finns folk, för vilka en öppen och obevakad disk kan bli en frestelse till
tjuvnad. Konfektautomaterna anser kommittén utgöra en allvarlig brottsorsak
för många ungdomar, enär godsakerna fresta ungdomen mer än de
äldre. Ehuru jag icke delar uppfattningen, att man ens i fråga om konfektautomaterna
bör tillgripa förbud, synes det mig likväl ur de synpunkter, som
kommittén anfört, vara i slående grad inkonsekvent att i lagen upprätthålla
en bestämmelse, som förbjuder ali slags automatförsäljning utom just den,
vilken enligt uppgift innebär den största frestelsen för ungdomen, nämligen
frukt- och godsaksförsäljningen. Vöre det så, att inskränkningen i rätten att
sälja varor från automatapparater hade sitt starkaste motiv i önskemålet att
förebygga en ökning av ungdomsbrottsligheten, borde väl nämligen konfektautomaterna
vara de, som i första hand drabbades av förbudet.
Ej heller torde man genom förbud mot eller begränsning av automatförsäljning
av varor — vare sig dessa utgöra frukt, godsaker eller andra särskilt
begärliga artiklar — effektivt kunna skydda yngre eller andra särskilt
oförståndiga personer mot att slösa bort sina tillgångar på dylika varor. Bli
dessa ej längre åtkomliga i automater, står det ju vederbörande fritt att inköpa
dem i butikshandeln och det enda medlet att effektivt reglera sådana
inköp vore då absolut förbud mot försäljning av vissa varor till barn under
viss ålder eller också införande av en ordnad ransonering med hithörande
administrativa anordningar. Något dylikt torde dock ej på något håll ha
ifrågasatts.
Undertecknad har därför för sin del ansett önskvärt, att bestämmelsen i
det framlagda lagförslaget ändras därhän, att från butikstängningslagens
giltighetsområde undantages försäljning från automatapparater av sådana
paketerade varor, vilkas tillhandahållande på dylikt sätt icke är på grund av
bestämmelse i annan lag inskränkt eller förbjudet eller som på grund av
hygieniska skäl kan befinnas vara olämplig.
Föredragande departementschefen har beträffande förevarande undantagsstadgande
anfört.
»Enligt undantaget under G) äger butikstängningslagen icke tillämpning
å försäljning av konfektyreri förpackning eller färsk frukt från
automatapparat, som är uppsatt utanför butik, där sådana varor saluföras,
och som handhaves av butiksinnehavaren. Annan försäljning från automatapparat
faller däremot under lagens bestämmelser. Vad åtminstone Stockholm
beträffar får enligt meddelade dispensbeslut försäljning av nyss omnämnda
varor från friliggande automater ske praktiskt taget dygnet runt.
De sakkunnigas majoritet har icke föreslagit ändring beträffande nu ifrågavarande
undantag; en reservant bland de sakkunniga har emellertid framlagt
förslag rörande avsevärd utvidgning av möjligheterna för handel från automatapparater.
TJtskottet.
20 Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
Åtskilliga skäl tala enligt min mening för mindre restriktiva bestämmelser
än de för närvarande gällande i fråga örn handeln från automatapparater såväl
med hänsyn till omfattningen av de varuslag, som skola få försäljas, som med
hänsyn till de för detta slags handel i övrigt gällande bestämmelserna. Å
andra sidan vill jag medgiva, att mot ifrågavarande slags handel med visst fog
kan anföras, att densamma är ägnad att medföra vissa ur sociala och andra
synpunkter mindre tillfredsställande förhållanden.
Vid övervägande av vad som anförts för och emot automathandeln har jag
stannat för att nu icke föreslå någon ändring av gällande bestämmelser.»
I motionen 11: 434 har hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Majit hemställa örn åtgärder i syfte att skapa reglerande och restriktiva bestämmelser
i fråga örn rätten att uppsätta s. k. sötsaksautomater.
Utskottet ansluter sig till föredragande departementschefens uppfattning,
att för närvarande någon ändring av gällande bestämmelser beträffande
automathandeln icke bör vidtagas.
I motionen II: 434 har yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Majit hemställa om åtgärder i syfte att åstadkomma reglerande och restriktiva
bestämmelser i fråga örn rätten att uppsätta s. k. sötsaksautomater. Enligt
utskottets mening äro de i motionen framförda synpunkterna värda beaktande.
Utskottet vill emellertid erinra örn att med stöd av Kungl. Majits bemyndigande
den 9 juni 1939 tillkallats särskilda sakkunniga för att verkställa utredning
rörande åtgärder för bekämpande av ungdomsbrottsligheten m. m. I
direktiven för de sakkunnigas arbete framhålles bland annat, att det bör övervägas,
huruvida något kan göras för att minska de nu för tiden mer än tidigare
talrika frestelser till brott som uppkomma genom att för ungdomen begärlig
egendom lämnas tämligen lätt åtkomlig. Såsom sådan egendom angives bland
annat automatapparaternas innehåll. Enligt uttalande i direktiven borde samråd
sökas med en av centralförbundet för socialt arbete igångsatt utredning angående
ungdomsbrottsligheten. Såsom i motionen framhållits är denna undersökning
numera slutförd. Då sålunda de i motionen berörda spörsmålen redan
i annat sammanhang äro föremål för utredning, finner utskottet ej skäl föreligga
att föreslå riksdagen att i anledning av motionen göra någon särskild
framställning i ämnet till Kungl. Majit.
3 §.
Denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande butikstängningslag,
reglerar arbetsrådets befattning med frågor rörande tillämpningen av butikstängningslagen.
Paragrafen har i de sakkunnigas förslag avfattats i nära överensstämmelse
med motsvarande lagrum (3 §) i allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen
och arbetstidslagen för detaljhandeln. Enligt sakkunnigförslaget
har paragrafen däri upptagits såsom 13 §.
I detta sammanhang må omnämnas, dels att beslut enligt 5 § i gällande lag
om kommunal avvikelse jämlikt 7 § skall underställas vederbörande länsstyrelse,
dels ock att i 11 §, som innehåller bestämmelser om tillstånd i vissa fall
21
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
för näringsidkare att hålla butik öppen för allmänheten eller att annorstädes
idka försäljning till allmänheten å tid, då sådant eljest icke är förenligt med
bestämmelserna i lagen, beträffande tillståndsmyndighet stadgas, att tillstånd
meddelas för Stockholm av Överståthållarämbetet, för övriga städer av
magistrat eller, där sådan ej finnes, av kommunalborgmästare och för landet
av länsstyrelse.
Arbetstidsutredningen angående affärs- och kontorsanställda föreslog på
sin tid, att endast länsstyrelserna skulle vara tillståndsmyndigheter enligt 11 §. I
propositionen nr 96 till lagtima riksdagen 1939 föreslogs, med hänsyn till länsstyrelsernas
arbetsbörda, att polismyndigheterna i orterna skulle vara tillståndsmyndigheter.
Med polismyndighet avsågs därvid i Stockholm Överståthållarämbetet,
i annan stad, där poliskammare funnes, denna, i övriga städer
magistrat eller, där sådan ej funnes, kommunalborgmästare samt å landet
polischefen i orten (landsfiskalen). Riksdagen antog emellertid nyss återgivna
lagbestämmelser i ämnet.
De sakkunnigas utredning.
De sakkunniga hava i sin utredning, under rubriken »Allmänna bestämmelser»,
förordat, att frågor örn lagens tillämpningsområde skola avgöras av
en central myndighet, arbetsrådet, samt att arbetsrådet jämväl skall fungera
som tillståndsmyndighet vid prövning av ansökningar enligt 11 § i lagen. Med
hänsyn till önskvärdheten av att en och samma myndighet finge handlägga
samtliga ärenden enligt butikstängningslagen, hava de sakkunniga tillika föreslagit,
att beslut örn kommunala avvikelser skola underställas arbetsrådet.
Det har synts lämpligt att redan vid nu förevarande paragraf i ett sammanhang
behandla nämnda spörsmål örn den centrala myndigheten enligt
butikstängningslagen.
De sakkunniga hava härom anfört:
Av de till de sakkunniga inkomna yttrandena framgår, att bestämmelserna
örn lagens omfattning och räckvidd — särskilt de i 2 § intagna undantagsstadgandena
— vållat betydande svårighet och ojämnhet vid den praktiska
tillämpningen. Detta synes sammanhänga med den osäkerhet, som på många
håll råder angående innebörden av nyssnämnda bestämmelser. Detta torde i
sin tur framför allt bero på svårigheten att med nuvarande ordning erhålla
en någorlunda fast, för hela landet enhetlig praxis på ifrågavarande område.
För närvarande gäller, att den myndighet, som utövar tillsyn över lagens
efterlevnad, d. v. s. vederbörande polismyndighet, har att vid förment förseelse
mot lagen anställa åtal vid polisdomstol, poliskammare eller allmän
underrätt. Utslag i dylika mål torde i regel icke dragas under högre rätts
prövning, och det kan därför dröja länge, kanske åratal, innan det föreligger
några prejudicerande avgöranden från den högsta instansen.
Enligt de sakkunnigas mening är det av stort allmänt intresse att finna en
väg, som möjliggör att dessa spörsmål kunna lösas genom ett enklare förfarande
än som för närvarande är fallet, utan att dock rättssäkerheten därigenom
äventyras. De sakkunniga hava från dessa utgångspunkter funnit, att frågorna
om lagens tillämpningsområde lämpligen borde avgöras i
samma ordning som gäller för motsvarande spörsmål enligt arbetstidslagarna,
d. v. s. av en central myndighet, i vars beslut deltaga representanter för
de intressen, som äro berörda av butikstängningslagens regler. Genom en
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
dylik ordning skulle åtskilliga fördelar vinnas. Näringsidkare, åklagare eller
annan, som har intresse av att en fråga om lagens tillämpning löses, kan
genom ett enkelt ansökningsförfarande erhålla ett avgörande härutinnan. Då
det på grund härav kan förväntas, att den centrala myndigheten får ett relativt
stort antal spörsmål för bedömande, kan inom ganska kort tid utbildas
en fast praxis. Genom att representanter för de inom området förefintliga
intressegrupperna deltaga i ärendenas avgörande åstadkommes vidare, att
den centrala myndigheten tillförsäkras erforderlig sakkunskap.
Då det synts de sakkunniga särskilt viktigt att representanter för berörda
intressen med beslutanderätt deltaga i avgörandena, anse de sakkunniga, att
handläggningen av nu ifrågavarande ärenden bör överlämnas åt en myndighet,
som är organiserad efter samma grunder som exempelvis arbetsdomstolen,
arbetsrådet eller försäkringsrådet. Efter övervägande hava de sakkunniga
för sin del funnit det ligga närmast till hands att anförtro dessa uppgifter åt
arbetsrådet. Det är två omständigheter, som framför allt tala härför. Arbetsrådet
har sålunda redan nu att taga befattning med arbetstidslagen för detaljhandeln,
som har nära samband med butikstängningslagen. Bestämmelserna
i sistnämnda lag innebära, från arbetstagarnas sida sett, en i lag reglerad förläggning
av den i arbetstidslagen för detaljhandeln medgivna arbetstiden. Det
möter vidare inga särskilda svårigheter att inom ramen för arbetsrådets nuvarande
organisation låta rådet fungera som central myndighet vid handläggningen
av ärenden enligt butikstängningslagen; de ledamöter, som representera
arbetsgivare respektive arbetare vid behandlingen av ärenden enligt allmänna
arbetstidslagen, skulle därvid ersättas av representanter för de intressegrupper,
som göra sig gällande inom området för detaljhandeln och därmed
i butikstängningslagen jämställd verksamhet.
Bestämmelser i nu ifrågavarande ämne skulle enligt de sakkunnigas förslag
upptagas i en ny 13 § i lagen.
Beträffande tillståndsmyndigheten enligt 11 § — för medgivanden
till öppethållande eller försäljning utom vanlig affärstid —- hava de sakkunniga
utöver vad nyss anförts framhållit, att det nu gällande systemet med
särskilda tillståndsmyndigheter icke fungerat på ett fullt tillfredsställande sätt.
Detta sammanhängde enligt de sakkunnigas mening med att antalet tillståndsgivande
myndigheter vore så stort, att en ganska betydande ojämnhet vid tilllämpningen
av lagens regler knappast kunde undvikas. Från skilda håll hade
sålunda framhållits, att ansökningar, som avsett väsentligen enahanda förhållanden,
bedömts på ett sätt av en tillståndsmyndighet och på ett annat sätt
av en annan. Därigenom hade ett visst osäkerhetstillstånd uppkommit. Det
hade vidare anförts, att den nu gällande ordningen i många fall medförde alltför
stor tidsutdräkt vid behandlingen av hithörande ärenden.
De sakkunniga hava funnit övervägande skäl tala för att handläggningen
av nämnda ärenden överlämnades åt en central myndighet. Därigenom skulle
framför allt vinnas en önskvärd enhetlighet vid tillämpningen av paragrafen.
Inom en ej alltför lång tid efter den nya lagens ikraftträdande torde nämligen
en relativt stadgad praxis hava hunnit utbildas. Detta system skulle vidare
medföra en lättnad i de nuvarande tillståndsmyndigheternas, särskilt länsstyrelsernas,
av andra arbetsuppgifter starkt betungade verksamhet. Såsom
central myndighet borde arbetsrådet fungera. Då det vore givet, att arbetsrådet
i regel icke kunde fatta beslut i ärende av nu angivet slag utan att hava
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
23
tillgång till nöjaktig utredning, hava de sakkunniga föreslagit en särskild bestämmelse
av innebörd, att till arbetsrådet inkommen ansökning skulle överlämnas
till vederbörande polismyndighet i orten, som hade att verkställa utredning
i ärendet. Vid arbetsrådets behandling av ärendet kunde det visa sig
nödvändigt att företaga ytterligare utredning genom hörande av organisationer
på området, genom förnyad polisundersökning, genom infordrande av yttrande
från sökanden, genom direkt undersökning från arbetsrådets sida av
förhållandena på ort och ställe etc. Sådan utredning kunde uppenbarligen
företagas av arbetsrådet, utan att något särskilt stadgande därom behövde införas
i lagen.
De sakkunniga hava vidare anfört, att, örn ett överflyttande av tillståndsgivningen
till arbetsrådet skulle medföra en tillfällig anhopning av ansökningsärenden
i samband med den nya lagens ikraftträdande, rådet hade möjlighet
att undgå därmed förenade olägenheter genom att bevilja provisoriska
tillstånd, som ägde giltighet till dess slutliga beslut fattats.
Yad slutligen angår underställningsmyndighet rörande beslut
örn kommunala avvikelser (7 § i gällande lag) hava de sakkunniga föreslagit,
att arbetsrådet skulle i stället för länsstyrelse, som nu är fallet, fungera
såsom sådan. Därigenom skulle enligt de sakkunnigas mening vinnas enhetlighet
vid tillämpningen och en välbehövlig avlastning av länsstyrelsernas
arbetsbörda.
En redogörelse för innehållet i yttrandena över sakkunnigförslaget återfinnes
å sid. 57—60 i propositionen, vartill utskottet får hänvisa. Här må
endast återgivas följande sammanfattning av de olika skäl emot de sakkunnigas
förslag, som anförts i de avstyrkande yttrandena.
Det vore helt naturligt, att under den första tiden av tillämpningen av en
ny lag, i vilken vissa föreskrifter icke vore fullt exakta, önskvärd konsekvens
de olika tillståndsmyndigheterna emellan icke förelåge. Det kunde emellertid
ifrågasättas, huruvida olägenheterna verkligen varit så stora med hänsyn
till att samma praxis dock tillämpats inom varje stad och inom varje läns
landsbygd. Förekommande divergenser kunde för övrigt äga sin naturliga
förklaring, då varje fall måste bedömas med hänsyn till bland annat hälsovårds-,
ordnings-, säkerhets- eller liknande lokalbetonade synpunkter. I fortsättningen
kunde i varje händelse icke någon mera betydande olägenhet på
grund av att tillståndsmyndigheterna vore många väntas framträda. En fast
praxis komme nämligen att utbilda sig tämligen snart, grundad främst på
prejudicerande utslag från Kungl. Maj:t. Möjligheten att anföra besvär syntes
för övrigt utgöra tillräcklig garanti mot befarade ojämnheter i lagtillämpningen.
En överflyttning av tillståndsgivningen till central myndighet skulle icke
föranleda någon snabbare handläggning av förekommande ärenden utan
snarare tvärtom. Dröjsmålet för närvarande med ärendenas handläggning vore
i de flesta fall beroende på det föreskrivna remissförfarandet. Viss möjlighet
till förenkling därav hade emellertid föreslagits av de sakkunniga. Det torde
icke kunna undvikas, att ärendenas behandling inom arbetsrådet toge längre
tid i anspråk än behandlingen hos de nuvarande tillståndsmyndigheterna. Enbart
sändandet av ansökningar och rapporter fram och tillbaka till Stockholm
komme att kräva åtskillig tid, som nu icke ifrågakomme. Skulle arbetsrådet
göra undersökning på ort och ställe skulle åtgå ännu mera tid. Det
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
korinne att bliva en massanhopning av ärenden hos arbetsrådet. Nuvarande
tillståndsmyndigheter kunde lättare än rådet genom telefonsamtal med polisoch
kommunalmyndigheter inhämta kompletterande upplysningar; själva hade
de dessutom tillgång till handels- och näringsregistren.
Det vore av särskilt stor vikt, att den myndighet, som hade avgörandet i
sin hand, kunde på grund av kännedom örn ortsförhållandena bilda sig ett
självständigt omdöme i förekommande frågor. Örn den prövande myndigheten
vore hänvisad att bygga på de kommunala myndigheternas och polismyndigheternas
inställning, förelåge risk för att denna bleve avgörande, med påföljd
att den enhetlighet, som åsyftats, bleve mera av formell än av reell art. Det
vore emellertid av stor betydelse, att de lokala synpunkterna vunne beaktande.
Särskilt kioskhandeln och annan försäljning utomhus måste bedömas jämväl
ur trafik- och ordningssynpunkt i varje särskilt fall.
Hithörande ärenden vore ofta av obetydlig art, t. ex. ansökning av korvhandlare
örn försäljningstillstånd eller ansökning örn utsträckt försäljningstid
vid tillställning eller idrottstävling viss angiven dag; det förefölle onödigt,
att en central myndighet i huvudstaden skulle behöva taga befattning
med desamma.
Allmänhetens möjlighet att personligen inför tillståndmyndigheten muntligen
framföra sina synpunkter och bekymmer i samband med ansökningsärenden
— vilket då och då förekomme — skulle praktiskt taget omöjliggöras.
Att sökanden icke skulle hava rätt att överklaga tillståndsmyndighetens
beslut innebure en princip, som hittills varit i stort sett främmande för svensk
statsförvaltning.
En centralisering skulle föranleda ganska betydande kostnader, bland annat
på grund av erforderlig väsentlig utökning av arbetsrådets personal.
Intressemotsättningarna inom arbetsrådet vid behandling av hithörande
ärenden måste bliva mycket stora.
Att länsstyrelsernas arbetsbörda lindrades kunde visserligen vara av behovet
påkallat, men det borde lämpligare ske på andra vägar.
Än efring av tillståndsmyndighet enligt 11 § stöde slutligen icke i något
nödvändigt sammanhang med den föreslagna bestämmelsen örn arbetsrådet
såsom avgörande instans i fråga örn lagens tillämpningsområde.
Föredragande departementschefen har under ifrågavarande paragraf anfört.
»Av utredningen i ärendet framgår, att nu gällande ordning för avgörandet
av spörsmål, som hava avseende å lagens omfattning och räckvidd, icke kan
anses tillfredsställande. Lösningen av sådana spörsmål måste nämligen nu
sökas domstolsvägen. Det skulle otvivelaktigt vara förenat med avsevärda
fördelar, örn berörda frågor kunde, såsom de sakkunniga föreslagit,
avgöras av arbetsrådet. Då arbetsrådet enligt gällande bestämmelser har att
taga befattning med motsvarande spörsmål på arbetstidslagens för detaljhandeln
område, skulle rådet, örn de sakkunnigas förslag genomfördes, icke
ställas inför någon för detsamma främmande uppgift. Sakkunnigförslaget
tillstyrkes i det stora flertalet yttranden och jag ansluter mig till detsamma.
Bestämmelser i ämnet, vilka av de sakkunniga upptagits bland allmänna
bestämmelser i en ny 13 §, synas dock böra hava sin plats i den avdelning
av butikstängningslagen, som handlar om lagens tillämpningsområde
m. m. Jag föreslår därför, att nu ifrågavarande bestämmelser intagas såsom 3 §
i lagen, avfattad i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Till frågan
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49. 25
om arbetsrådets sammansättning vid behandling av spörsmål, som tillhöra
butikstängningslagens tillämpningsområde, återkommer jag i det följande.
De sakkunniga hava vidare, sedan arbetsrådet sålunda i ett hänseende införts
såsom myndighet i butikstängningslagen, föreslagit, att åt arbetsrådet
jämväl skulle anförtros att vara underställningsmyndighet i fråga örn beslut
rörande kommunala avvikelser samt tillståndsmyndighet för medgivanden till
öppethållande eller försäljning utom vanlig affärstid. Huvudskälet för detta
förslag har för de sakkunniga varit, att — på grund av underställnings- och
tillståndsmyndigheternas stora antal — viss ojämnhet vid tillämpningen av
lagens regler förekommit. Såsom framgår av den i det föregående lämnade
redogörelsen hava i fråga örn dessa spörsmål meningarna i remissyttrandena
varit delade. Efter övervägande av vad från ömse sidor anförts har jag
för egen del icke blivit övertygad örn att det skulle vara fördelaktigt med en
överflyttning till arbetsrådet av befogenheterna såsom ensam underställningsoch
tillståndsmyndighet i butikstängningslagen. Det må anmärkas, att
en sådan överflyttning ingalunda kan anses stå i något nödvändigt sammanhang
med att, på sätt nyss anförts, i lagen upptagas bestämmelser örn arbetsrådet
såsom den myndighet, vilken har att avgöra frågor rörande lagens tilllämpningsområde.
Av redogörelsen för innehållet i remissyttrandena framgå
klart de skäl, som tala emot att arbetsrådet upptages såsom underställnings- och
tillståndsmyndighet. Jag vill hänvisa till den gjorda sammanfattningen av
dessa skäl och därvid, med hänsyn till tidsläget, särskilt påpeka, att ett realiserande
av de sakkunnigas förslag otvivelaktigt skulle förorsaka avsevärt ökade
kostnader för det allmänna. Med avstyrkande av sakkunnigförslaget föreslår
jag därför, att länsstyrelserna fortfarande skola vara underställningsmyndigheter
beträffande beslut örn kommunala avvikelser. Även beträffande tillståndsgivningen
enligt 11 § tillstyrker jag, att nu gällande bestämmelser bibehållas
i huvudsak oförändrade. Till vissa modifikationer beträffande tillståndsmyndigheterna
enligt 11 § återkommer jag emellertid vid behandlingen av nämnda
paragraf.»
Redan i detta sammanhang må här omnämnas, att enligt Kungl. Majlis
förslag de befogenheter såsom tillståndsmyndighet, som för närvarande enligt
11 § 1 mom. andra stycket tillkomma magistrater och kommunalborgmästare,
överflyttats på länsstyrelserna samt att alltså nämnda stycke icke upptagits
i det genom propositionen framlagda förslaget.
I motionerna 1:299 och 11: 441, vilka äro likalydande, har yrkats, att riksdagen
måtte besluta att nedan angivna paragrafer i förslaget till butikstängningslag
måtte erhålla följande lydelse samt att 18 § i Kungl. Maj:ts förslag
måtte utgå.
8 §•
Beslut om bestämmelse enligt 6 § skall underställas arbetsrådet.
9 §•
Arbetsrådet äger att ----inom orten.
26
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
11 §•
1 mom. Arbetsrådet må under nedan i denna paragraf angivna förutsättningar
meddela näringsidkare tillstånd att hålla butik öppen för allmänheten
eller att annorstädes idka försäljning till allmänheten å tid, då sådant eljest
icke är förenligt med bestämmelserna i denna lag.
Ansökning örn tillstånd skall innehålla uppgift om den tid och de varuslag,
som framställningen avser, samt de närmare omständigheter, under
vilka öppethållandet eller försäljningen avses skola äga rum.
Erforderlig utredning skall av arbetsrådet införskaffas från vederbörande
polismyndighet, som, där ej fråga är örn öppethållande eller försäljning under
allenast kort tid, skall bereda stads- eller kommunalfullmäktige eller, där
kommunalfullmäktige ej finnas, kommunalnämnden tillfälle att avgiva yttrande.
Kommunens beslutande myndighet må uppdraga åt kommunal nämnd,
beredning eller styrelse att avgiva sådant yttrande.
2 mom. Tillstånd, varom---liknande synpunkt.
3 mom. Föreligger ej---därtill äro.
4 morn. Tillstånd meddelas---därtill äro.
I tillståndet---få försäljas.
Arbetsrådet äger meddela — — — finnas erforderliga.
Arbetsrådet skall till--— bedriver försäljning.
13 §.
För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärende, som anses i
denna lag, utser Konungen för viss tid sex med förhållandena inom denna
lags verksamhetsområde förtrogna ledamöter. Två ledamöter skola utses
bland personer, som kunna anses företräda näringsidkare inom den egentliga
butikshandeln, en ledamot utses bland personer, som kunna anses företräda
näringsidkare inom kioskhandeln, en ledamot bland personer, som kunna anses
företräda de anställda inom detaljhandeln, en ledamot bland personer,
som kunna anses företräda konsumenternas intressen, samt en ledamot bland
personer, som kunna anses företräda tidningsutgivarna. För var och en av
dessa ledamöter, som vid tjänstgöring i arbetsrådet skola ersätta de ledamöter,
som jämlikt lagen örn arbetstidens begränsning den 16 maj 1930 utsetts
efter förslag av arbetsgivar- och arbetarsammanslutningar, skola nises minst
två suppleanter.
Vid arbetsrådets behandling av ärende, som avses i denna lag, skola närvara
minst fyra av de jämlikt bestämmelserna i denna lag utsedda ledamöterna
eller för dem utsedda suppleanter samt minst en lagfaren ledamot bland dem,
som jämlikt 9 § lagen örn arbetstidens begränsning den 16 maj 1930 utsetts
utan förslag. I övrigt skola bestämmelserna i nyssnämnda paragraf, med
undantag av vad i 6 mom. stadgas, i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.
Vad i 8 mom. sägs skall äga tillämpning å beslut, som jämlikt 11 §
3 mom. 3) denna lag ankommer på arbetsrådet.
14 §.
Hålles butik---med dagsböter
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
21
Har näringsidkare---under fem.
Avskrift av---översändes till arbetsrådet.
16 §.
Beträffande verksamhet — — — verksamhetens föreståndare.
Lag samma vare, där arbetsrådet efter framsställning---närings
idkarens
ställe.
övergångsbestämmelserna.
Denna lag--— sistnämnda dag.
Beslut, varigenom---lag föreskriver.
Beslut enligt--— lags ikraftträdande.
I motionerna I: 296 och II: 436, vilka äro likalydande, har bland annat hemställts,
att 11 § 1 mom. andra stycket i gällande lag måtte upptagas i den nya
butikstängningslagen.
Utskottet har icke någon erinran mot den i 3 § upptagna bestämmelsen, att
arbetsrådet skall vara central myndighet för avgörande av frågor örn lagens
tillämpningsområde, vilken bestämmelse tillstyrkts i det stora flertalet av
remissyttrandena. Vad åter angår det av de sakkunniga — huvudsakligen för
vinnande av en enhetlig praxis — framlagda förslaget, att arbetsrådet skulle
vara tillståndsmyndighet för medgivande till öppethållande eller försäljning
utom vanlig affärstid m. m. ävensom underställningsmyndighet beträffande
beslut örn kommunala avvikelser har, såsom framgår av redogörelsen i propositionen,
meningarna varit mycket delade. Vid övervägande av de skäl, som
anförts för och emot sakkunnigförslaget i denna del, har utskottet funnit avgörande
vikt böra tillmätas de skäl, som andragits för att den nuvarande ordningen
i princip bör bibehållas. Särskilt vill utskottet framhålla, att vid en
överflyttning av befogenheterna i dessa hänseenden å en central myndighet
hänsyn i tillbörlig utsträckning ofta icke skulle kunna tagas till de
lokala synpunkterna på hithörande frågor. För att dock i viss mån öka möjligheterna
att få en enhetlig tillämpning av lagen synas, såsom Kungl. Maj:t
föreslagit, de befogenheter, som för närvarande tillkomma magistrater och
kommunalborgmästare, utan större olägenheter kunna överflyttas på länsstyrelserna.
I överensstämmelse med det anförda får utskottet, med avstyrkande
av motionärernas ändringsyrkanden, ansluta sig till Kungl. Maj:ts förslag,
att länsstyrelserna skola handhava tillståndsgivningen enligt 11 § samt vara
underställningsmyndigheter beträffande beslut örn kommunala avvikelser.
6 och 7 §§.
Dessa paragrafer motsvara 5 och 6 §§ i gällande lag.
Gällande bestämmelser.
5 § i gällande lag innehåller huvudbestämmelserna örn kommunala avvikelser
från eljest stadgade affärstider. Enligt huvudstadgandet i första
Utskottet.
28
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
stycket må i kommun, där det finnes lämpligt ur allmän synpunkt och prövas
kunna ske utan otillbörligt förfång för företag inom kommunen, som driva
rörelse i butik, eller för företag, som driva sådan rörelse av visst slag, bestämmas,
att den vanliga affärstiden skall inskränkas eller helt eller delvis
förläggas till annan del av dygnet än den i 3 eller 4 § föreskrivna, å sön- eller
helgdag dock ej under högmässogudstjänst.
I 6 § första stycket stadgas, att örn bestämmelse enligt 5 § (i gällande lag)
den myndighet beslutar, som utövar kommunens beslutanderätt. När fråga örn
sådan bestämmelse uppkommit hos den kommunala myndigheten, skall enligt
andra stycket tillfälle beredas näringsidkare och arbetstagare, som skulle beröras
av bestämmelsen, att genom sina sammanslutningar eller på annat sätt
uttala sig i ärendet.
De sakkunnigas utredning.
Till en början hava de sakkunniga framhållit, att, även örn den vanliga
affärstiden — såsom de sakkunniga förordat — i allmänhet inskränktes med
en timme, nu gällande bestämmelser i 5 §, som innebure möjlighet att genom
kommunalt beslut ytterligare förkorta affärstiden, borde bibehållas.
Likaså borde kommun fortfarande hava rätt att besluta örn sådan omläggning
av affärstiden, som inom kommunen eller för vissa företagsformer inom
densamma kunde vara påkallade. Enligt gällande lag syntes en dylik omläggning
av affärstiden endast kunna ske på det sätt, att den för öppethållande
medgivna tiden inom samma dygn förlädes till annan tid än vad som enligt
reglerna i 3 eller 4 § vore tillåtet. De sakkunniga hade emellertid — bland
annat med hänsyn till förslaget örn allmän 18-stängning — ansett, att viss
ytterligare frihet borde lämnas kommunerna vid bestämmandet av annan förläggning
av affärstiden. Såsom under 3 § i sakkunnigförslaget anmärkts kunde
det exempelvis inom vissa kommuner vara önskvärt, att livsmedelsbutikerna
finge hålla öppet till klockan 19 å fredagar. Ett bibehållande av nu gällande
ordning skulle medföra, att vid kommunalt beslut örn dylikt öppethållande
samtidigt måste bestämmas, att ifrågavarande affärer skulle öppna först klockan
9 eller hålla stängt en timme mitt på dagen. Då en dylik inskränkning av
tiden för öppethållandet å fredagar i regel torde vara mindre lämplig, hava de
sakkunniga ansett, att lagen borde medgiva rätt för kommun att kompensera
den förlängda affärstiden å viss dag t. ex. fredag genom motsvarande förkortning
under annan dag i samma vecka t. ex. lördag.
Den enligt nu gällande lag medgivna rätten för kommuner att bestämma
örn utsträckt affärstid i vissa i 5 paragrafens andra stycke närmare angivna fall
har icke bibehållits i de sakkunnigas lagförslag. De sakkunniga hava nämligen
ansett, att behovet av dylik utsträckt affärstid kunde tillgodoses på
annat sätt.
I andra stycket av 7 § hava de sakkunniga föreslagit ändring av innebörd
att, då fråga om ändrad affärstid väckts hos den kommunala myndigheten,
tillfälle att uttala sig i ärendet skulle beredas ej blott — såsom för närvarande
gällde — näringsidkare och arbetstagare utan även andra, vilkas intressen
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49. 29
skulle beröras av beslutet. De sakkunniga hade härmed närmast åsyftat, att
representanter för den konsumerande allmänheten, t. ex. husmodersorganisationer,
innan kommunalt beslut fattats, skulle äga möjlighet att framlägga
sina synpunkter i ärendet.
I detta sammanhang må erinras örn, att av de i ärendet hörda myndigheterna
länsstyrelsen i Malmöhus län, med hänsyn till gjorda erfarenheter
vid handläggning av frågor örn fastställelse av beslut örn kommunala avvikelser,
föreslagit, att bestämmelserna härom måtte avfattas på sådant sätt,
att det klart framginge, att även den konsumerande allmänhetens intressen
hörde till dem, som borde beaktas vid avvikelser från den vanliga affärstiden.
Föredragande departementschefen har under 6 § i förslaget anfört följande.
»De sakkunnigas förslag till huvudregler rörande kommunala avvikelser
skiljer sig, såsom framgår av den nyss lämnade redogörelsen, i vissa hänseenden
från vad som nu gäller. Särskilt torde böra uppmärksammas, att de
möjligheter, som enligt andra stycket i gällande lag förefinnas till utsträckning
av affärstiden, föreslås skola utgå ur lagen.
Ehuru viss tveksamhet kan råda rörande lämpligheten av vad de sakkunniga
sålunda föreslagit, synas med hänsyn till de möjligheter till utsträckning
av affärstiden, som dock fortfarande skulle förefinnas enligt lagen, de
föreslagna bestämmelserna böra upptagas i lagen. Det bör påpekas, att
utsträckning av tiden för öppethållande på sön- och helgdagar kan ske genom
kommunalt beslut — jämlikt den nya lydelsen av första stycket — under förutsättning
att affärstiden under annan eller andra dagar med motsvarande tid
inskränkes, t. ex. genom stängning under lunchtid.
Länsstyrelsens i Malmöhus län önskemål hava tillmötesgåtts genom ändring
i 7 §.»
I motionen 11:431 har föreslagits,
att 6 § i Kungl. Maj:ts förslag till ny butiksstängningslag angående kommunala
avvikelser får följande lydelse: »I kommun må, där det finnes lämpligt
ur allmänhetens synpunkt och prövas kunna ske utan otillbörligt förfång för
företag inom kommunen, som driva rörelse i butik, eller för företag, som
driva sådan rörelse av visst slag, bestämmas, att den vanliga affärstiden, i
vad gäller tiden för öppnandet på morgnarna och stängandet på kvällarna,
skall inskränkas, eller att densamma må, utan att förlängas för vecka räknat,
helt eller delvis förläggas å annan tid än den i 4 § eller 5 § medgivna, på söneller
helgdagar; dock ej under högmässogudstjänst»; och
att till 7 § fogas följande slutsats: »Tillbörlig hänsyn skall tagas till därvid
framförda synpunkter från allmänheten, näringsidkare och arbetstagare».
Utskottet finner det icke lämpligt, att genom en bestämmelse i lagen förhindra
kommunala beslut örn sådan avvikelse från den ordinarie affärstiden,
att affärerna skola hållas stängda under lunchtid. Det kan enligt utskottets
åsikt förväntas, att beslut av dylik innebörd — vilka skola fattas av den myndighet,
som utövar kommunens beslutanderätt — icke tillkomma i strid mot
allmänhetens berättigade intressen. För övrigt må erinras, att lunchstäng
-
Utskottet.
30
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
ning även kan komma till stånd genom frivillig överenskommelse mellan
affärsidkarna. På grund av det anförda finner utskottet ej skäl tillstyrka de
av motionären förordade jämkningarna i 6 §.
Enligt 7 § i förslaget gäller, att när fråga örn bestämmelse örn kommunal
avvikelse uppkommit hos den kommunala myndigheten, tillfälle skall beredas
näringsidkare, arbetstagare och andra, som skulle beröras av bestämmelsen,
att genom sina sammanslutningar eller på annat sätt uttala sig i ärendet. I
motionen har föreslagits ett tillägg till detta stadgande av innehåll, att tillbörlig
hänsyn skall tagas till därvid framförda synpunkter från allmänheten,
näringsidkare och arbetstagare. Att så skall ske torde emellertid enligt utskottets
åsikt icke behöva uttryckligen angivas i lagtexten.
Under åberopande av det anförda och då utskottet ej heller i övrigt funnit
anledning till erinran mot de genom propositionen föreslagna bestämmelserna
i 6 och 7 §§, får utskottet, med avstyrkande av förevarande motion, hemställa
örn bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
U §■
Denna paragraf motsvarar paragrafen med samma nummer i gällande butikstängningslag.
Gällande bestämmelser.
11 § butikstängningslagen har för närvarande följande lydelse:
1 mom. Under nedan i denna paragraf angivna förutsättningar må tillstånd
meddelas näringsidkare att hålla butik öppen för allmänheten eller att annorstädes
idka försäljning till allmänheten å tid, då sådant eljest icke är förenligt med bestämmelserna
i denna lag.
Tillstånd, varom i första stycket förmäles, meddelas för Stockholm av Överståthållarämbetet,
för övriga städer av magistrat eller, där sådan ej finnes, av kommunalborgmästare
och för landet av länsstyrelse (tillståndsmyndighet).
Ansökning örn tillstånd skall innehålla uppgift örn den tid och de varuslag, som
framställningen avser, samt de närmare omständigheter, under vilka öppethållandet
eller försäljningen avses skola äga rum.
Tillfälle att avgiva yttrande över gjord ansökning skall, där ej fråga är örn
öppethållande eller försäljning under allenast kort tid, av tillståndsmyndigheten
beredas stads- eller kommunalfullmäktige eller, där kommunalfullmäktige ej finnas,
kommunalnämnden.
2 mom. Ansökning örn tillstånd, varom i 1 mom. förmäles, skall avslås, örn
sökanden icke uppfyller de villkor, som gälla för idkande av handel i allmänhet,
eller anledning finnes till antagande, att han icke är lämplig att utöva verksamheten,
så ock örn hinder prövas föreligga ur hälsovårds-, ordnings-, säkerhets- eller
liknande synpunkt.
3 mom. Föreligger ej hinder enligt 2 morn., skall tillståndsmyndigheten pröva,
örn det sökta tillståndet ur andra synpunkter lämpligen bör meddelas, därvid tillbörlig
hänsyn skall tagas till å ena sidan det gagn för allmänheten och å andra
sidan de olägenheter för annan handel, som skulle uppkomma vid bifall till framställningen.
Tillstånd, varom i 1 mom. sägs, må endast givas, örn synnerliga skäl därtill äro,
med mindre ansökningen avser något av nedannämnda fall. I sådan händelse skola
följande regler lända till efterrättelse:
1) försäljning av konfektyrer, alkoholfria drycker, färsk frukt, levande blommor,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
31
tryckta skrifter och tändstickor, vilken bedrives från kiosk, stånd, bord eller annat
sådant försäljningsställe, där under bela försäljningsdagen endast dessa varor
saluhållas, må medgivas, såframt icke särskilda skäl till annat föranleda, i allmänhet
dock icke någon veckodag längre än till kl. 22; sådant medgivande må
ock lämnas för försäljning av dessa varor annorledes än från särskilt försäljningsställe,
örn försäljningen icke är förbunden med bandel med andra varor och i
övrigt skäl därtill anses föreligga;
2) försäljning av konfektyrer, alkoholfria drycker, färsk frukt och periodiska
skrifter från annan butik än under 1) sägs, där under bela försäljningsdagen
endast dessa varor saluhållas, må medgivas, såframt icke särskilda skäl till annat
föranleda, i allmänhet dock icke någon veckodag längre än till kl. 22;
3) försäljning i samband med nöjestillställning, idrottstävling, friluftsbad eller
dylikt må medgivas i den utsträckning, som med hänsyn till förhållandena anses
erforderlig; dock må tillståndet i regel avse försäljning endast av de under 1)
nämnda varuslagen samt lagad mat och tobaksvaror;
4) försäljning i direkt anslutning till station för järnvägs- eller lufttrafik eller
för mer betydande sjö-, spårvägs- eller busstrafik må medgivas i den utsträckning,
som kan anses betingad av de resandes behov; dock må tillståndet i
regel avse försäljning endast av de under 1) nämnda varuslagen samt lagad mat,
tobaksvaror och mindre pappersartiklar;
5) försäljning utomhus av varm korv samt bröd, potatis och senap, som tillhandahållas
i samband med korven, må medgivas i den utsträckning, som anses
lämplig, dock endast från fastställd plats.
4 morn. Tillstånd meddelas för viss tid eller tills vidare och må återkallas,
när skäl därtill äro.
I tillståndet skall angivas den tid på dygnet, under vilken öppethållande eller
försäljning får äga rum, samt de varuslag, som därunder få försäljas. Tillståndsmyndigheten
äger meddela de ytterligare föreskrifter rörande försäljningens
anordnande, som finnas erforderliga.
Tillståndsmyndigheten skall till den, som erhåller tillstånd, utfärda bevis
härom, vari villkoren för tillståndet skola angivas. Detta bevis skall, örn rörelsen
drives å särskilt försäljningsställe, vara uppsatt å väl synlig plats därstädes, samt
i annat fall ständigt vara tillgängligt hos den, som bedriver försäljningen.
5 moni. Klagan över beslut, som enligt denna paragraf meddelas av magistrat
eller kommunalborgmästare, må föras hos länsstyrelsen i den ordning, som
för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.
Klagan över beslut, som enligt denna paragraf meddelas av Överståthållarämbetet
eller länsstyrelse, må föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement
i den ordning, som nyss sagts.
Beslut, varigenom meddelas tillstånd, som i 1 mom. sägs, skall utan hinder
av besvär lända till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda förordnat.
De sakkunnigas utredning.
De sakkunniga hava i sin utredning återgivit en sammanställning av uppgifter,
som inhämtats från länsstyrelser, magistrater och kommunalborgmästare,
rörande tillstånd, meddelade med stöd av 11 § butikstängningslagen.
Sammanställningen utvisar följande:
ii §
3 moni. 1)
11 §
3 morn. 2)
11 §
3 mom. 3)
11 § ,
3 mom. 4)
U §
3 mom. 5)
11 § 3 mom.
» synnerliga
skäl»
335 •
19
182
457
176
64
Antal till stin djst^der
740
738
300
293
425
120
Summa
1,075
757
542
750
601
184
32
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
Uppgifterna avse, med undantag för vad nedan angives, förhållandena vid
slutet av år 1941. Siffrorna torde, åtminstone vad gäller tillstånd enligt 11 §
3 mom. 1), komma att gestalta sig annorlunda under innevarande år med hänsyn
till att den i butikstängningslagen stadgade övergångstiden av två år utgick den
31 december 1941.
Uppgifterna under 11 § 3 mom. 3) avse samtliga sedan 1 januari 1940 meddelade
tillstånd.
Uppgifter rörande antalet kiosker i landet och antalet i kioskrörelse
sysselsatta personer framgå av den vid propositionen fogade Bilagan B.
De sakkunniga hava därefter i fråga om förevarande paragraf framlagt
följande förslag.
1 mom. I ett första stycke — motsvarande första och andra styckena i
gällande lag — har stadgats, att arbetsrådet skall vara tillståndsmyndighet.
Andra stycket överensstämmer med tredje stycket i gällande lag. I tredje
stycket har föreskrivits, att arbetsrådet skall införskaffa erforderlig utredning
från vederbörande polismyndighet.
I 2 mom. har föreslagits endast en mindre redaktionell ändring av
gällande lydelse.
3 morn., som innehåller paragrafens centrala bestämmelser örn de olika
fall, då utsträckt affärstid kan medgivas, överensstämmer enligt sakkunnigförslaget
i sak i stort sett med samma moment i gällande lag. Enligt momentets
nuvarande lydelse hade såsom huvudregel angivits, att för tillstånd
fordrades »synnerliga skäl», under det att de fall, då en mildare bedömningsgrund
skulle tillämpas, upptagits såsom undantag under punkterna 1)—5).
Med hänsyn bland annat till att denna utformning gjort momentet svårläst
och understundom förorsakat missförstånd —- man hade sålunda på sina håll
förmenat, att jämväl för tillstånd enligt punkterna 1)—5) skulle erfordras
»synnerliga skäl» — hava de sakkunniga föreslagit en omformulering av momentet.
— I detta sammanhang hava de sakkunniga framhållit, att uttrycket
»olägenheter för annan handel» enligt de sakkunnigas mening avsåge sådan
handel, som dreves i närheten av den i ansökningen avsedda platsen och som
vore direkt berörd i konkurrenshänseende.
Beträffande de olika fall, då tillstånd till utsträckt affärstid kunde medgivas,
hava de sakkunniga anfört följande:
Punkterna 1) och 2) överensstämma med motsvarande stadganden i nu
gällande lag.
I punkt 3) har föreslagits den ändringen, att uttrycket »i den utsträckning,
som» utbytts mot »under den utsträckta tid, som». De sakkunniga hava härigenom
velat framhålla, att tillståndsmyndigheten endast hade att med hänsyn
till omständigheterna bestämma, under vilken tid försäljning finge ske,
men däremot icke borde göra någon inskränkning i det tillåtna varusortimentet;
detta senare med hänsyn till att en enhetlig behandling av här ifrågavarande
ansökningar såvitt möjligt borde eftersträvas.
I punkt 4) hava de sakkunniga av samma skäl som nyss angivits förordat,
att orden i »den utsträckning, som» ersättes med »under den utsträckta tid,
:Som». De sakkunniga hava vidare från de tillåtna varorna uteslutit »lagad
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
33
mat». Enligt vad de sakkunniga inhämtat förekomme det ej, att i denna punkt
avsedda försäljningsställen, de s. k. trafikkioskerna, saluförde nämnda vara.
Punkt 5) har i oförändrat skick upptagits från nu gällande lag.
Under en ny punkt 6) hava de sakkunniga föreslagit, att tillstånd till utsträckt
affärstid skall kunna medgivas butiker i egentlig mening för försäljning
av konfektyrer, färsk frukt och levande blommor. Förutsättning för tillstånd
vore, att endast nu uppräknade varor saluhölles, och tillstånd skulle
kunna lämnas endast för högst två timmar å sön- eller helgdag. De sakkunniga
hade ansett sig böra införa denna bestämmelse med hänsyn till att de sakkunniga,
såsom förut angivits, i 5 § uteslutit nu gällande bestämmelse, enligt
vilken butik, varom här vore fråga, efter kommunalt beslut kunde få hållas
öppen två timmar å sön- eller helgdag. — Av samma skäl hava de sakkunniga
föreslagit, att tillstånd skall kunna lämnas att hålla fotografiateljé öppen två
timmar å sön- eller helgdag. Rent formellt sett borde denna punkt möjligen
i lagtexten hava placerats efter punkt 2). Att så icke skett berodde på att de
sakkunniga icke utan tvingande skäl velat omkasta ordningen på de nu
gällande punkterna 1)—5).
Under en ny punkt 7) har slutligen angivits, att öppethållande eller försäljning
må medgivas, då synnerliga skäl därtill föreligga. Denna punkt hade
karaktären av ett slags reservbestämmelse, som kunde tillgripas i sådana fall,
som icke inrymdes under någon av punkterna 1)—6) men i vilka dock alldeles
speciella skäl kunde åberopas för bifall till ansökningen. Vid tillämpningen
av motsvarande bestämmelse i nu gällande lag syntes en viss tveksamhet hava
yppats rörande bestämmelsens innebörd. Det skulle med hänsyn härtill enligt
de sakkunnigas mening givetvis vara önskvärt, örn det kunde närmare angivas,
vad som avsåges med »synnerliga skäl». Det syntes emellertid bland annat
på grund av de vitt skiftande förhållandena inom detaljhandel och därmed
jämställd verksamhet knappast vara möjligt att i detta hänseende uppdraga
några allmänna riktlinjer. Det läge emellertid i sakens natur, att bestämmelsen
borde tolkas snävt och endast i undantagsfall komma till användning,
så att icke alltför stort avbräck vållades annan handel, särskilt sådan handel,
som måste iakttaga den vanliga affärstiden.
De sakkunniga hava härom vidare anfört:
Det är givet, att tillståndsmyndigheten har att vid bedömandet av huruvida
»synnerliga skäl» föreligga taga i betraktande alla de omständigheter,
som kunna åberopas för tillämpning av lagrummet. Redan av inledningen
till 3 mom. framgår, att bland annat konsumenternas intresse bör beaktas.
Det är sålunda -— för att taga ett exempel — tänkbart, att på vissa platser
synnerliga skäl kunna tala för att medgiva tillstånd till försäljning av de under
punkt 4) angivna varorna, om allmänhetens berättigade krav på att utom den
vanliga affärstiden kunna inköpa tidningar och tidsskrifter icke kan nöjaktigt
tillgodoses på annat sätt än genom en dylik kombination av saluhållna varor.
Det från fotografernas håll framförda önskemålet att erhålla möjlighet att
utom butikstid i ateljéerna utföra fotografering i samband med bröllop eller
liknande synes vidare kunna beaktas genom tillämpning av denna punkt. Men
även andra omständigheter än den konsumerande allmänhetens intresse
kunna komma i betraktande. Sålunda synes i förekommande fall hänsyn
fhhang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avil. Nr 49. ir>u 42 3
34
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
böra tagas till ömmande personliga omständigheter hos sökanden, även örn
bifall till ansökningen skulle medföra visst intrång i annan handel. I nyssnämnda
fall torde dock i möjligaste mån böra tillses, att tillstånd icke medgives
person, som endast uppträder som bulvan för annan person, som själv
icke kan åberopa »synnerliga skäl». — De sakkunniga vilja slutligen framhålla
det önskvärda i att den ifrågasatta centrala tillståndsmyndigheten erhåller
tämligen fria händer vid prövning av ärenden, som här avses.
I 4 mom. hava de sakkunniga endast föreslagit de formella ändringar, som
betingats därav, att arbetsrådet skulle vara tillståndsmyndighet.
5 worn. har föreslagits skola utgå.
I detta sammanhang må vidare erinras örn, att de sakkunniga icke funnit
skäl att i sitt lagförslag upptaga den i andra stycket under 2) i övergångsbestämmelserna
till nu gällande butikstängningslag stadgade bestämmelsen
örn särskilt tillstånd till utsträckt affärstid för viss kategori av näringsidkare.
Enligt de sakkunnigas åsikt kunde ifrågavarande undantagsbestämmelse
utan större olägenhet undvaras, framför allt örn medgivande av tillstånd enligt
11 § överlämnades till en central myndighet, där bedömningen skedde
efter för hela landet enhetliga grunder, övergångsbestämmelsernas syfte
nåddes nämligen genom en tillämpning av punkten 7) i 11 § 3 morn., som
toge hänsyn till ifrågavarande kategori av näringsidkare.
Av den i propositionen (sid. 83—86) lämnade redogörelsen för innehållet
i de avgivna yttrandena över sakkunnigförslaget må följande här återgivas.
Angående de särskilda bestämmelserna örn »kioskhandeln» i 3
mom. 1) erinras i vissa yttranden därom, att föredragande departementschefen
i propositionen nr 96/1939 L framhållit, att spörsmålet örn att i lagen
inskriva rätt att giva tillstånd till tobakshandel i kiosker då icke kunde upptagas
till prövning, enär utredning påginge inom 1938 års tobakshandelsutredning.
Utredningen hade avgivit betänkande den 16 december 1940 (statens off.
utredn. 1940:34), vari anförts, att den lösning frågan örn kioskhandeln med
tobaksvaror erhöll år 1939 — nämligen att andra kiosker än trafikkiosker i
regel måste antingen helt avstå från tobakshandel eller ock iakttaga den för
butikshandeln stadgade stängningstiden — obetingat måste betecknas såsom
tillfredsställande. Det syntes lika litet med hänsyn till tobakskonsumenternas
intressen som ur statsfinansiell synpunkt kunna vara lämpligt, att betingelser
skapades för en ökning av kioskernas andel i tobaksförsäljningen och därmed
förutsättningarna för en butikshandel med tobaksvaror av god standard
minskades.
De sakkunnigas förslag, enligt vilket nu gällande bestämmelser bibehållas,,
tillstyrkes i flertalet yttranden. För ett upptagande av tobaksvaror bland de
i 3 mom. 1) uppräknade kioskvarorna göras uttalanden i tre yttranden. Socialstyrelsen
framhåller, att den köpande allmänhetens intressen borde träda i
förgrunden vid prövning av förevarande spörsmål. Det syntes ovedersägligt,
att allmänhetens tillgång till tobaksvaror på annan tid än vanlig affärstid
minskades genom 1939 års lag, då från början avsedd ersättning genom automathandeln
icke kom till stånd. Det vore därför rimligt, att tobak upptoges
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
35
bland kioskvarorna. Svenska tidning sutgivare] öreningen anför, att. tobaken
normalt vore den största kioskvaran och en vara, som till sin natur vore en
s. k. fritidsvara. Kioskägarnas riksförbund anser, att ett hänsynstagande till
såväl allmänhetens intressen som sociala och statsfinansiella skäl bort föranleda
till en bestämmelse, som klart angåve, att tobaksvarorna skulle hänföras
till kioskvarorna, eftersom de måste anses som typiska »impulsvaror». Skulle
ej detta önskemål bifallas, borde dock tobaksvaror få försäljas i kioskerna
under vanlig butikstid med rätt för kioskägarna att det oaktat hålla öppet för
försäljning av övriga kioskvaror å såväl kvällar som å sön- och helgdagar.
Vidare borde fotografisk film och vykort få försäljas i kioskerna. Dessa vore
också »impulsvaror» och efterfrågades ofta i kioskerna.
Beträffande dispensbestämmelserna i 3 mom. 2) framhåller Sveriges
frukt- och konféktyrhandlareförbund, att de sakkunnigas förslag innebure, att
försäljarna av frukt- och konfektyrvaror i större utsträckning än hittills bleve
hänvisade till att söka utsträckt affärstid enligt 3 mom. 2). Förslaget rörande
3 mom. 6) komme nämligen icke att få någon praktisk betydelse för den
bransch, som förbundet företrädde, utan förmodligen blott för rena blomsteraffärer.
Förbundet yrkar vidare, till säkerställande av kårens lagenliga rätt
och till förebyggande av en oriktig begränsning av varusortimenten, en omformulering
och utvidgning av bestämmelserna i 3 mom. 2). De varor, som
skulle få försäljas efter den ordinarie affärstiden, borde uppräknas på sådant
sätt, att icke någon som helst tvetydighet uppstode örn varans karaktär och
sammansättning, varigenom en enhetlig praxis möjliggjordes. Förbundet föresloge,
att stadgandet i 3 mom. 2) skulle omfatta konfektyrer, kex, alkoholfria
drycker, safter och extrakter, färsk frukt, nötter, fikon och sådana övriga
frukter, vilka regelmässigt konsumerades utan att dessförinnan tillagas, samt
produkter av svensk frukt ävensom periodiska skrifter. Förbundet har särskilt
framhållit, att produkter av svensk frukt av skilda skäl skulle medtagas
i uppräkningen.
Föredragande departementschefen har — efter att bland annat hava
erinrat örn att han på sätt vid 3 § framhållits icke kunnat tillstyrka sakkunnigförslaget,
att arbetsrådet skulle vara tillståndsmyndighet -— vidare huvudsakligen
anfört följande.
»I fråga örn 2 mom. finnér jag anledning till erinran mot de sakkunnigas
förslag icke föreligga.
Den omformulering av 3 morn., som de sakkunniga föreslagit för att göra
momentet mindre svårläst, synes mig lämplig.
Punkten 1) i detta moment avser den egentliga kioskhandeln. Den fråga,
som härvid påkallar uppmärksamhet, är givetvis den, huruvida tobaksvaror —
i motsats till vad nu gäller — skola upptagas bland de varor, som skola få
säljas i vanlig kiosk efter den eljest gällande affärstiden. Från konsumenternas
synpunkt sett skulle det givetvis vara önskvärt, att tillgång till en sådan »impulsvara»
som tobak funnes i kioskerna efter den tidpunkt, då tobaksaffärerna
stängas. Förevarande spörsmål sammanhänger emellertid intimt med frågan
örn reglering av tobaksförsäljningen överhuvud. 1938 års tobakshandelsutred
-
36
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
nings betänkande med däröver avgivna yttranden är fortfarande föremål för
prövning i finansdepartementet. På grund härav och då under den tid, som
nu närmast följer, med hänsyn till knappheten pa tobaksvaror mindre anled*
ning än eljest synes föreligga att vidtaga ändring av nuvarande bestämmelser,
torde desamma, i överensstämmelse med sakkunnigförslaget, böra fortfarande
gälla även under den nu föreslagna lagens treåriga giltighetstid. — Tillräckliga
skäl att utöka de vanliga kioskernas varusortiment med fotografisk film
synes mig icke föreligga. Däremot torde produkter av svensk frukt, på skäl
som under punkten 2) närmare omförmälas, ävensom vykort böra upptagas
bland de tillåtna varorna.
Icke heller i fråga örn ''punkten 2) hava de sakkunniga föreslagit någon ändring
av gällande lag. Sveriges frukt- och konfektyrhandlareförbund har emellertid
hemställt dels örn viss utvidgning av gällande bestämmelser såvitt angår
de varuslag, som skulle få försäljas av butiker med stöd av tillstånd enligt
förevarande punkt, och dels örn närmare precisering i lagtexten av varusortimentet.
Med hänsyn till nuvarande försörjningsläge anser jag, att i lagtexten
den utvidgningen av sortimentet bör kunna göras, att där införes »produkter
av svensk frukt», varmed avses fruktmos, fruktkonserver och dylikt. Däremot
synas kex, extrakter, essenser, fikon och russin icke böra upptagas bland de
tillåtna varorna. Nötter och dadlar torde däremot vara tillåtna redan på grund
av gällande lags bestämmelse, att färsk frukt får försäljas. Utöver vad nyss anförts
finner jag ej skäl föreslå ändring av punkten 2).
Beträffande punkterna 3) och 4) finner jag ej skäl till ändring av de sakkunnigas
förslag.
På sätt slakthus- och saluhallsstyrelsen i Stockholm föreslagit synes i nuvarande
försörjningsläge genom ändring av punkten 5) möjlighet böra beredas
till försäljning utomhus av varm fisk.
Med hänsyn till de ändringar, som vidtagits i 5 § av gällande lag (6 § i
departementsförslaget) synes anledning till erinran icke förefinnas mot vad
de sakkunniga föreslagit under punkten 6). I överensstämmelse med det i
punkten 2) gjorda tillägget torde dock »produkter av svensk frukt» böra upptagas
även i punkten 6). För ytterligare ifrågasatta ändringar härutinnan synas
mig tillräckliga skäl icke föreligga.
Även reservbestämmelsen i punkten 7) har synts mig böra godtagas. Ett
närmare angivande av innebörden i uttrycket »synnerliga skäl» torde icke
lämpligen kunna inskrivas i lagtexten. Tillämpningen av denna punkt kan
emellertid, då tillståndsmyndigheternas antal är relativt stort, bliva i viss mån
skiftande.»
I detta sammanhang må vidare återgivas följande av departementschefen
i samband med behandlingen av övergångsbestämmelserna gjorda uttalande.
I likhet med de sakkunniga anser jag, att motsvarighet till de i andra
stycket under 2) av övergångsbestämmelserna till 1939 års lag upptagna stadgandena
icke erfordras i den nya lagen, då hänsyn till de fall, som där reglerats,
kan tagas genom tillämpning av 11 § 3 mom. 7) i nya lagen. Därvid
bör tillstånd att bedriva sin rörelse utan ändring beviljas näringsidkare, som
på grund av sjuklighet, invaliditet eller hög ålder eller som eljest för sin
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49. 37
egen eller sin familjs försörjning har särskilt stort behov av att få bedriva
rörelsen utan ändring och som bedrivit sin rörelse sedan den 1 juni 1937.
I motionerna 1: 297 och 11: 440, vilka äro likalydande, har yrkats, att riksdagen
vid behandling av Kungl. Maj:ts förslag till butiksstängningslag måtte
besluta sådan ändring i förslagets 11 § 3 mom. 1), 2) och 6) punkterna, att
orden »produkter av svensk frukt» utgå.
I motionerna 1:295 och 11: 435, vilka äro likalydande, har hemställts, att
riksdagen med godkännande i övrigt av vad Kungl. Maj:ts proposition nr 349
föreslagit måtte besluta
dels ett uttalande, att vid tillståndsgivning enligt 11 § 3 mom. 2) försäljning
må medgivas i samma utsträckning och efter enahanda grunder som vid
tillståndsgivning enligt samma moment, punkt 1),
dels att giva 11 § 3 mom. 2) nedanstående formulering;
2) försäljning av konfektyrer (inbegripet kex), alkoholfria drycker jämte
saft och extrakter, färsk frukt (inbegripet nötter, fikon, dadlar och konfektrussin)
samt produkter av svensk frukt ävensom periodiska skrifter från
annan butik än under 1) sägs, där under hela försäljningsdagen endast dessa
varor saluhållas, må medgivas, såframt icke särskilda skäl till annat föranleda,
i allmänhet dock icke någon veckodag längre än till kl. 22.
1 de likalydande motionerna 1: 296 och 11: 436 har bland annat yrkats, att
riksdagen med godkännande i övrigt av vad Kungl. Maj:ts proposition nr 349
föreslagit måtte besluta
dels att fotografisk film måtte upptagas bland de under punkt 1 i 3 mom.
av 11 § nämnda varuslagen,
dels att i sistnämnda lagpunkt satsen: »där under hela försäljningsdagen
endast dessa varor saluhållas» må utbytas mot satsen »där under hela försäljningsdagen
endast dessa varor och tobaksvaror saluhållas»,
dels att riksdagen måtte besluta att göra det uttalandet att de näringsidkare,
som jämlikt övergångsbestämmelserna till gällande lag på grund av
sjuklighet, invaliditet eller hög ålder eller som eljest för sin egen och sin
familjs försörjning ha särskilt stort behov av att även i fortsättningen få
bedriva rörelsen utan ändring, med stöd av punkt 7 i 3 mom. av 11 § i Kungl.
Maj:ts proposition nr 349 skola röna samma hänsjmstagande som i gällande
lag.
Här må vidare erinras örn, att vissa motionsvis framförda yrkanden örn
ändring i 11 § upptagits till behandling i samband med 3 § i förslaget till
butikstängningslag.
Vad först angår bestämmelserna i 1 mom. av 11 § vill utskottet erinra örn,
att utskottet vid behandlingen av 3 § tillstyrkt Kungl. Majlis förslag, att
länsstyrelserna skola vara tillståndsmyndighet för medgivande till öppethållande
eller försäljning utom vanlig affärstid.
Under remissbehandlingen och i flera av de i ämnet väckta motionerna
har omfattningen av varusortimenten i vissa av de olika punkterna under
3 mom. i paragrafen blivit föremål för uppmärksamhet. Vad först beträffar
Utskottet.
38
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
punkten 1), som avser den egentliga kioskhandeln, har bland annat väckts den
frågan, huruvida tobaksvaror skola upptagas bland de varor, som få säljas i
sådana kiosker vilka äga rätt att hålla öppet efter vanlig affärstid; i motionerna
I: 296 och II: 436 har sålunda yrkats, att tobaksvaror böra få försäljas
i kioskerna under vanlig affärstid men därefter endast övriga angivna varuslag.
Departementschefen har erinrat om, att förevarande spörsmål nära sammanhängde
med frågan örn reglering av tobaksförsäljningen överhuvud samt
att 1938 års tobakshandelsutrednings betänkande med däröver avgivna yttranden
vore föremål för prövning i finansdepartementet. På grund härav och
då under den tid, som nu närmast följer, med hänsyn till knappheten på
tobaksvaror mindre anledning än eljest syntes föreligga att vidtaga ändring
av nuvarande bestämmelser har departementschefen ansett, att desamma
borde fortfarande gälla under den föreslagna lagens treåriga giltighetstid.
Utskottet, som finner dessa skäl bärande, vill ansluta sig till denna departementschefens
ståndpunkt samt kan alltså icke biträda motionärernas ändringsyrkande
på denna punkt. Ej heller finner utskottet tillräckliga skäl hava förebragts
för det i motionerna framförda förslaget att utöka de vanliga kioskernas
varusortiment med fotografisk film.
I Kungl. Maj:ts förslag hava bland de under punkterna 1), 2) och 6) angivna
varuslagen även upptagits produkter av svensk frukt. I motionerna I: 297
och II: 440 har däremot — under framhållande av bland annat de olägenheter
ett bifall till förslaget skulle medföra för speceri- och livsmedelsbranschen
— yrkats, att dylika produkter icke skulle få försäljas i de kiosker och
specialaffärer med utsträckt affärstid, varom här är fråga. Då rättigheten att
från dessa försäljningsställen sälja produkter av svensk frukt torde innebära
ökade avsättningsmöjligheter för den svenska frukten, vilket särskilt i nuvarande
försörjningsläge är av betydelse, anser utskottet likväl någon ändring
i Kungl. Maj:ts förslag i nu ifrågavarande avseende icke böra vidtagas. Det
må emellertid i detta sammanhang erinras örn, att vid prövning av ansökning
örn öppethållande efter vanlig affärstid tillståndsmyndigheten jämlikt föreskrift
i 3 mom. har att taga hänsyn till bland annat de olägenheter för annan
handel, som skulle uppkomma vid bifall till framställningen.
I propositionen och motionerna I: 295 och II: 435 hava skilda meningar
kommit till uttryck beträffande omfattningen av begreppet »färsk frukt».
Utskottet delar departementschefens uppfattning, att nötter kunna hänföras
under detta begrepp. Vad angår fikon, dadlar och russin anser utskottet dessa
varor i förevarande hänseende vara av så likartad beskaffenhet, att åtskillnad
dem emellan ej bör äga rum. Enligt utskottets mening tillhöra desamma de
varuslag, av vilka försäljning bör få äga rum även utom vanlig affärstid. På
grund härav och för att undanröja tveksamhet vid tillämpningen får utskottet
föreslå, att fikon, dadlar och russin upptagas bland de enligt punkterna 1),
2) och 6) tillåtna varorna. I motionerna har vidare yrkats, att kex måtte upptagas
bland de tillåtna varorna, varvid framhållits, att kex inginge som en betydande
ingrediens i chokladfabrikernas tillverkningar. Då enligt utskottets
mening skäl tala för att även kex bör få säljas från ifrågavarande försäljningsställen,
vill utskottet vidare förorda en utvidgning av sortimentet
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49. 39
härutinnan. Däremot synas skäl ej föreligga att, såsom i nyssnämnda motioner
jämväl ifrågasatts, medtaga även extrakter.
Jämlikt punkten 7) i 3 mom. må öppethållande eller försäljning medgivas
i andra fall än ovan under punkterna 1)—6) avses, då synnerliga skäl därtill
äro. Enligt vad departementschefen i samband med behandlingen av övergångsbestämmelserna
uttalat bör med stöd av detta stadgande tillstånd att
bedriva sin rörelse utan ändring beviljas näringsidkare, som på grund av
sjuklighet, invaliditet eller hög ålder eller som eljest för sin egen eller sin
familjs försörjning har särskilt stort behov av att få bedriva rörelsen utan
ändring och som bedrivit sin rörelse sedan den 1 juni 1937. Utskottet, som
ej har någon erinran mot detta departementschefens uttalande, finner ej
erforderligt att — såsom i motionerna I: 296 och II: 436 ifrågasatts — föreslå
riksdagen att göra något ytterligare uttalande beträffande det under punkten
7) upptagna stadgandets tillämplighet å ifrågavarande näringsidkare.
I motionerna I: 295 och II: 435 har yrkats, att riksdagen måtte göra ett
uttalande av innehåll, att vid tillståndsgivning enligt 11 § 3 mom. 2) försäljning
måtte medgivas i samma utsträckning och efter enahanda grunder som
vid tillståndsgivning enligt punkten 1) i samma moment. Då emellertid tillståudsmyndigheten
har att avgöra hithörande ärenden med hänsyn till förhållandena
i de särskilda fallen, finner utskottet ej lämpligt att föreslå riksdagen
att göra något dylikt uttalande av allmängiltig innebörd.
13 §.
Liksom i arbetstidslagen för detaljhandeln hava i en första paragraf under
allmänna bestämmelser upptagits stadganden rörande arbetsrådets sammansättning.
Bestämmelserna i förevarande hänseende hava utformats i nära
överensstämmelse med de i 11 § arbetstidslagen för detaljhandeln föreslagna.
I motionerna 1:298 och 11:438, vilka äro likalydande, har hemställts, att
13 § första stycket måtte erhålla följande lydelse.
För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärenden, som avses i
denna lag, utser Konungen för viss tid två med förhållandena inom lagens
tillämpningsområde förtrogna ledamöter. En ledamot skall utses bland personer,
föreslagna av Sveriges köpmannaförbund, och vid tjänstgöring i arbetsrådet
ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetsgivarsammanslutningar;
en ledamot skall utses bland personer, föreslagna av landsorganisationen
i Sverige, samt vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en av
dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetarsammanslutningar. För var
och en av ledamöterna utses i enahanda ordning minst två suppleanter.
Enligt utskottets mening kunna vissa skäl anföras till stöd för det i motionerna
framförda förslaget, att den ene ledamoten skall utses bland personer,
föreslagna av Sveriges köpmannaförbund. Å andra sidan må emellertid
erinras örn det mindre lämpliga däri, att den ene ledamoten skulle utses efter
förslag av en organisation, som ej kari sägas direkt företräda arbetsgivare,
medan den andre ledamoten skulle utses bland personer, föreslagna av landsorganisationen.
Då hithörande ärenden ofta torde innefatta frågor berörande
Utskottet.
40
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
såväl arbetstidslagen för detaljhandeln som butikstängningslagen, synes det
för övrigt av praktiska skäl mest lämpligt att bestämmelserna örn utseende
av ledamöter äro utformade på samma sätt i de båda lagarna. Det finns enligt
utskottets mening anledning förvänta att arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd,
i vilken handelns arbetsgivareorganisation är representerad, vid uppgörande
av förslag å ledamöter uppehåller erforderlig kontakt med andra intresserade
organisationer på området. Vidare må erinras örn, att enligt uttrycklig
bestämmelse i paragrafen till ledamöter skola av Konungen utses med förhållandena
inom butikstängningslagens tillämpningsområde förtrogna personer.
Under hänvisning till det anförda får utskottet, med avstyrkande av
motionerna, ansluta sig till Kungl. Maj:ts förslag på förevarande punkt.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts i propositionen
framlagda, nedan intagna förslag till
1) Arbetstidslag för detaljhandeln.
Härigenom förordnas som följer.
Lagens tillämpningsområde.
1 §•
Denna lag äger tillämpning å rörelse, som avser detaljhandel och i omedelbar
anslutning därtill bedriven verksamhet eller som drives å rakstuga, frisersalong,
fotografiateljé eller badinrättning, för såvitt i rörelsen arbetstagare
användes för arbetsgivares räkning till arbete av annat slag än i andra stycket
under a)—g) avses.
Från lagens tillämpning undantagas:
a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma
arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande; -
b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas
till bestämda tider;
c) arbete såsom handelsresande eller platsförsäljare;
d) arbete, som bedrives av staten;
e) husligt arbete;
f) sådant arbete i samband med hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som
är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, under förutsättning att
arbetstagaren uteslutande sysselsättes med nämnda arbete eller endast undantagsvis
deltager i arbete, å vilket lagen äger tillämpning; samt
g) arbete, varå sjöarbetstidslagen äger tillämpning.
2 §.
Vad nedan i denna lag stadgas äger icke tillämpning å arbetstagare, som är
a) medlem av arbetsgivarens familj;
b) företagsledare eller annan befattningshavare i överordnad ställning; eller
c) anställd å apotek såsom farmacevt.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
41
3 §•
På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vars
rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet att avgöra, örn eller i vad mån lagen
äger tillämpning å visst arbete eller viss arbetstagare.
Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom i första
stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part
sådant äskar eller domstolen finner det nödigt, och må slutligt utslag av domstolen
ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.
I annan fråga rörande lagens tillämpning än som i första stycket avses har
arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller
den, vars rätt av frågan beröres, avgiva utlåtande.
Ordinarie arbetstid.
4 §•
Arbetsgivare må icke använda arbetstagare till arbete under längre tid,
raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Arbetstiden må ej något dygn överstiga
10 timmar.
Å arbetsställe, där i regel icke användas flera än en arbetstagare, må dock,
därest den i första stycket stadgade begränsningen av arbetstiden för vecka
icke därigenom överskrides, arbetstiden under högst två av veckans dygn utsträckas
till 11 timmar.
Beträffande arbetstagare å försäljningsställe, som i regel hålles öppet såväl
söckendag som sön- och helgdag, skall i stället för vad i första och andra
styckena stadgas gälla, att arbetstiden icke må överstiga för dygn 10 timmar
och för två veckor i följd 96 timmar.
5 §■
1 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva, att den i 4 § angivna
arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat sätt än i nämnda
paragraf sägs.
2 mom. Finnes i visst fall av särskilda skäl påkallat, att arbetstiden utsträckes
längre än i 4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande därtill.
3 mom. Undantag från de i 4 § angivna begränsningarna må ock av arbetsrådet
medgivas, då det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning eller
sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetstagare,
som skulle beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt och arbetstiden
ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.
Arbete å övertid.
6 §•
Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat
förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande
fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må arbetstagare,
i den mån det är nödigt med hänsyn till berörda förhållande, användas
till arbete å övertid. Om sådant arbete samt dess anledning, omfattning
42
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess
början göra anmälan till arbetsrådet.
Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill
sökts bos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet att
ofördröjligen meddela beslut.
Anmälan eller ansökan, varom bär är sagt, må anses gjord, när densamma
i betalt brev avlämnats till posten.
7 §•
1 mom. Till betjäning av kunder, som vid stängning av försäljningslokal,
rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning befinna sig i lokalen,
samt till sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten, som för driftens
obindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna
arbetstiden, må nödigt antal arbetstagare användas å övertid under högst sju
timmar i veckan, dock icke något dygn mer än en och en halv timme. Ordinarie
arbetstid och övertid enligt detta moment må tillhopa icke utan tillstånd av
arbetsrådet något dygn överstiga 10 timmar.
2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall än som avses i 6 § med hänsyn till
särskilt förhållande påkallat att använda arbetstagare till arbete å övertid,
vare därtill berättigad för högst 48 timmar under loppet av fyra kalenderveckor
och 200 timmar under loppet av ett kalenderår.
3 mom. Är ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, må sådan,
dock för högst 150 timmar under loppet av ett kalenderår, meddelas av arbetsrådet.
4 mom. I fråga örn arbetstagares skyldighet att utföra arbete, som avses i
denna paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet,
men åligger det arbetsgivaren tillse, att icke arbetstagaren genom
användande till dylikt arbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.
8 §•
För arbete å övertid är arbetsgivare pliktig att utgiva särskild ersättning.
Sådan ersättning må utbytas mot ledighet å ordinarie arbetstid, såframt arbetsgivare
och arbetstagare äro ense därom.
Vill arbetstagare fordra särskild ersättning för arbete å övertid, skall han
dels inom två månader från det att arbetet utförts eller inom den kortare tid,
som genom kollektivavtal må vara bestämd, underrätta arbetsgivaren örn sitt
anspråk, dels ock inom ett år från tiden för arbetets utförande anhängiggöra
sin talan. Underlåtes det, vare arbetstagaren sin rätt förlustig.
Raster.
9 §•
1 mom. Med rast förstås i denna lag sådant avbrott i arbetstiden, vars
varaktighet är på förhand bestämd och under vilket arbetstagaren fritt förfogar
över sin tid och icke är skyldig att kvarstanna på arbetsplatsen.
Utför arbetstagare arbete under minst sex timmar av dygnet, skall, såframt ej
43
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
är fråga om arbete, varom i 6 § förmäles, eller sjukdomsfall eller annan oförutsedd
händelse tillfälligtvis föranleder till undantag, arbetet avbrytas av en
sammanhängande rast örn minst en timme. Sådan rast må, om arbetsgivare
och arbetstagare äro ense därom, utbytas mot två raster örn sammanlagt minst
en timme 15 minuter.
Från vad i andra stycket stadgas må dock följande avvikelser göras:
a) å dag före sön- eller helgdag, under vilken tiden för öppethållande av försäljningsställe,
rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning uppgår
till högst åtta timmar, samt å dag, som infaller omedelbart före två på varandra
följande sön- eller helgdagar eller som omedelbart föregås och efterföljes av
sön- eller helgdag, må rast inskränkas till 30 minuter;
b) å arbetsställe, där i regel icke användas flera än en arbetstagare, må rast
inskränkas till 30 minuter eller ock utbytas mot ledighet för intagande av förtäring
å arbetsplatsen eller i dess omedelbara närhet, och skall, därest rast
utbytes mot sådan ledighet, tiden för ledigheten icke frånräknas arbetstiden.
2 mom. Arbetsrådet må, nar skäl därtill äro, medgiva undantag från föreskrifterna
i 1 mom.
Anteckning örn arbetstid m. m.
10 §.
Arbetsgivare bör anskaffa och å arbetsstället förvara övertidsjournal, upprättad
enligt formulär, som fastställes av arbetsrådet.
Har övertid uttagits, skall anteckning härom göras i sådan övertidsjournal
senast den första söckendagen i näst därpå följande kalendervecka eller därest
då icke kan avgöras, huruvida övertid uttagits, så snart sådant kan bedömas.
Arbetsrådet äger dock föreskriva, att anteckning örn arbete å övertid får verkställas
å annan tid och på annat sätt än nu angivits. I fråga örn sådant arbete
å övertid, som avses i 7 § 1 morn., är arbetsgivaren icke pliktig att göra dylik
anteckning, där övertiden finnes behörigen upptagen å arbetstidsschema,
anslaget å arbetsstället och angivande tiden för det dagliga arbetets början
och slut samt längden av raster, som avbryta arbetstiden.
Arbetstagare äge rätt att själv eller genom utsedd representant på anfordran
erhålla del av övertids journalen såvitt honom rörer.
Beslut av arbetsrådet enligt 6 eller 7 § skall biläggas journal eller annan
handling, däri anteckning enligt andra stycket skall göras, och skall journalen
eller handlingen jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället under minst tre
år, räknat beträffande journalen eller handlingen från den tid, då sista anteckningen
gjordes däri, och beträffande beslutet från detsammas datum.
Allmänna bestämmelser.
11 §•
För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärende, som avses i
denna lag, utser Konungen för viss tid två med detaljhandelns förhållanden
förtrogna ledamöter. En ledamot skall utses bland personer, föreslagna av
de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd, och vid tjänstgöring i
44
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
arbetsrådet ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetsgivarsammanslutningar;
en ledamot skall utses bland personer, föreslagna av
landsorganisationen i Sverige, samt råd tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en
av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetarsammanslutningar. För
var och en av ledamöterna utses i enahanda ordning minst två suppleanter, förtrogna
med förhållandena inom detaljhandel eller annan verksamhet, som
avses i denna lag.
Vid arbetsrådets behandling av ärende, som avses i denna lag, skola, med
iakttagande av vad i 9 § 6 mom. lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning
stadgas, närvara båda de ledamöter, vilka utsetts i här nämnd ordning,
eller för dem utsedda suppleanter. I övrigt skola bestämmelserna i
nämnda paragraf i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.
12 §.
1 mom. Äro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare,
som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetstagare inom visst
verksamhetsområde, som i denna lag avses, ense örn viss eftergift i något avseende,
varom stadgas i 5 § eller 7 § 3 ipom., må Konungen på framställning
av arbetsrådet eller efter dess hörande förordna, att eftergiften må inom
verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas.
2 mom. Skulle tillämpningen av denna lag medföra särskilda svårigheter
inom viss del av riket eller ock sådana svårigheter för visst arbete eller företag,
att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, må Konungen på
framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande medgiva av förhållandena
påkallat undantag från lagens tillämpning.
13 §.
Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionen. Därvid
skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes stadgat rörande
tillsyn å efterlevnaden av lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd.
14 §.
Använder arbetsgivare arbetstagare till arbete i strid mot vad i denna lag
är stadgat eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes
med dagsböter. Yar arbetstagaren under 18 år, vare den, som har vårdnaden
örn arbetstagaren, där användandet skett med hans vetskap och vilja, förfallen
till böter från och med fem till och med femtio kronor.
15 §.
Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives
i 6 §, eller att iakttaga vad enligt 10 § andra, tredje eller fjärde stycket åligger
honom, straffes med dagsböter.
Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning,
som avses i 10 § andra stycket, straffes med dagsböter ej under fem.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
45
16 §.
Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där sådan är inrättad,
men eljest vid allmän domstol.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
17 §.
Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i denna lag
är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.
Lag samma vare, där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit
viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.
18 §.
Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande
användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning
lända till efterrättelse.
Denna lag träder i kraft, såvitt den avser arbetsrådets befogenhet och
verksamhet, den 1 augusti 1942 och i övrigt den 1 januari 1943 samt gäller till
och med den 31 december 1945. Beträffande förseelse mot lagen, som begåtts
under tiden för dess giltighet, skall vad i lagen är stadgat fortfara att gälla
efter sistnämnda dag.
2) Lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138)
om arbetstidens begränsning.
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning
skall under tiden från och med den 1 januari 1943 till och med den
31 december 1945 hava ändrad lydelse på sätt nedan angives.
1 §•
Denna lag---här nedan.
Från lagens tillämpning undantagas:
a) arbete, som---allmän trafik,
j) arbete, varå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning,
k) sådant arbete---hans bostad.
B. att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts i propositionen
framlagda förslag till butikstängningslag icke kunnat i
oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga följande förslag
till
46
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Butikstängningslag.
Härigenom förordnas som följer.
Lagens tillämpningsområde m. m.
1 §•
1 mom. Med butik förstås i denna lag försäljningsställe, där detaljhandel
idkas. Såsom butik betraktas i denna lag även rakstuga, frisersalong och
fotografiateljé.
2 mom. Butik må hållas öppen för allmänheten endast under tid, då det
enligt denna lag är medgivet (affärstid).
Utan hinder av bestämmelserna i lagen må dock kund betjänas, som inkommit
i försäljningslokal, rakstuga, frisersalong eller fotografiateljé å affärstid,
samt vara utlämnas eller försändas, som sålts i butik under affärstid eller
till kund, som nyss sagts.
3 mom. Yrkesmässig försäljning till allmänheten av viss vara annorstädes
än i butik må ske endast å affärstid för handel med dylik vara.
2 §•
Denna lag äger icke tillämpning å:
1) försäljning, som bedrives under utövning av eller i samband med ordnad
restaurang-, kafé- eller konditorirörelse, såframt därvid till avhämtning eller
försändning icke försäljas andra varor än lagad mat, bageri- och konditorivaror,
alkoholfria drycker eller tryckta skrifter;
2) försäljning å apotek;
3) försäljning av motor- eller smörjoljor eller andra för framförande av
motorfordon nödvändiga varor, såframt försäljningen sker från upplagsställe,
där andra varor ej saluföras;
4) försäljning i järnvägsvagn eller å annat trafikmedel till resande;
5) försäljning av program eller liknande trycksaker, konfektyrer, färsk
frukt eller levande blommor i teatrar, biografer och andra nöjeslokaler;
6) försäljning av konfektyrer i förpackning eller färsk frukt från automatapparat,
som är uppsatt utanför butik, där sådana varor saluföras, och som
handhaves av butiksinnehavaren;
7) försäljning, som lantbrukare, trädgårdsodlare eller fiskare i ringa omfattning
och utan samband med annan handel bedriver med egna lantmanna-
eller trädgårdsprodukter eller fisk av egen fångst;
8) försäljning av leksaksballonger eller andra smärre leksaker, örn försäljningen
sker utomhus och i ringa omfattning samt utan samband med
annan handel;
9) försäljning, utan samband med annan handel, dels av periodiska skrifter
och dels utomhus jämväl av andra tryckta skrifter;
10) försäljning av kataloger, fotografier, minnessaker eller dylikt i museer
eller utställningslokaler eller å andra sådana platser;
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
47
{Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
11) tillfällig försäljning för välgörande eller annat ideellt ändamål; samt
12) öppethållande av lokal, där utställningar av verk av bildande konst
ävensom alster av konsthantverk och konstindustri, avsedda för försäljning,
anordnas, för visning av dessa konstverk.
3 §•
På begäran av domstol, allmän åklagare eller den, vars rätt därav beröres,
åligger det arbetsrådet att avgöra, huruvida denna lag äger tillämpning å viss
försäljning eller visst öppethållande av butik.
Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom i första
stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part
sådant äskar eller domstolen finner det nödigt, och må slutligt utslag av domstolen
ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.
I annan fråga rörande lagens tillämpning än som i första stycket avses har
arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare eller den, vars rätt av
frågan beröres, avgiva utlåtande.
Den vanliga affärstiden.
4 §•
Å söckendag må butik hållas öppen för allmänheten från klockan 8 till
klockan 19. Under tiden från och med den 10 till och med den 23 december
må dock tiden för öppethållandet utsträckas till klockan 20.
Butik, där handel idkas huvudsakligen med mejerivaror, ägg, margarin
eller bageri- och konditorivaror, må å söckendag hållas öppen för allmänheten
jämväl mellan klockan 7.30 och klockan 8.
Å påskafton, pingstafton, midsommarafton, julafton och nyårsafton må
butik ej hållas öppen för allmänheten efter klockan 16.
5 §•
Å sön- eller helgdag må butik ej hållas öppen för allmänheten. Butik, där
handel idkas huvudsakligen med mejerivaror, ägg, margarin, bageri- och konditorivaror,
pilsnerdricka, alkoholfria drycker, färsk frukt eller levande blommor,
må dock hållas öppen för allmänheten mellan klockan 8 och klockan 10.
Inträffa sön- eller helgdagar i följd, må rakstuga eller frisersalong hållas
öppen för allmänheten en av dessa dagar mellan klockan 8 och klockan 10.
Kommunala avvikelser.
6 §•
I kommun må, där det finnes lämpligt ur allmän synpunkt och prövas kunna
ske utan otillbörligt förfång för företag inom kommunen, som driva rörelse i
butik, eller för företag, som driva sådan rörelse av visst slag, bestämmas, att
den vanliga affärstiden skall inskränkas eller att densamma må, utan att förlängas
för vecka räknat, helt eller delvis förläggas å annan tid än den i 4 eller
5 § medgivna, å sön- eller helgdag dock ej under högmässogudstjänst.
48
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Där det inom viss kommun kan anses erforderligt för att möjliggöra för
skogs- och flottningsarbetare samt andra långt från hemmet sysselsatta personer
att göra inköp å fritid, må bestämmas, att butik å sön- eller helgdag får
hållas öppen under högst två timmar, dock ej under högmässogudstjänst.
Bestämmelse, varom i denna paragraf förmäles, skall gälla hela kommunen,
där ej synnerliga skäl till annat föranleda. Olika bestämmelser må meddelas
för butiker av skilda slag. Bestämmelser må även meddelas för endast butiker
av visst slag men må däremot icke begränsas till en eller flera angivna butiker.
" §•
Om bestämmelse enligt 6 § beslutar den myndighet, som utövar kommunens
beslutanderätt.
När fråga örn sådan bestämmelse uppkommit hos den kommunala myndigheten,
skall tillfälle beredas näringsidkare, arbetstagare och andra, som
skulle beröras av bestämmelsen, att genom sina sammanslutningar eller på
annat sätt uttala sig i ärendet.
8 §•
Beslut örn bestämmelse enligt 6 § skall underställas länsstyrelsen och för
sådant ändamål överlämnas, där det avser annan stad än Stockholm, till magistraten
eller kommunalborgmästaren och beträffande kommun å landet till
landsfiskalen i orten. Magistraten, kommunalborgmästaren eller landsfiskalen
skall insända beslutet till länsstyrelsen med eget utlåtande.
9 §•
Länsstyrelsen äger att helt eller delvis fastställa eller ock ogilla beslut örn
bestämmelse enligt 6 §. Fastställt beslut skall på vederbörande kommuns bekostnad
ofördröjligen kungöras genom dess införande i länskungörelserna.
Därjämte skall genom vederbörande kommunala myndighets försorg tillkännagivande
örn kungörelsen med angivande av dess huvudsakliga innehåll införas
i minst en tidning inom orten.
10 §.
Med avseende å ändring eller upphävande av beslut örn bestämmelse enligt
6 § skall gälla vad i 6—9 §§ är stadgat.
Särskilt tillstånd till annan affärstid än den vanliga.
11 §■
1 mom. Länsstyrelsen må under nedan i denna paragraf angivna förutsättningar
meddela näringsidkare tillstånd att hålla butik öppen för allmänheten
eller att annorstädes idka försäljning till allmänheten å tid, då sådant eljest
icke är förenligt med bestämmelserna i denna lag.
Ansökning örn tillstånd skall innehålla uppgift örn den tid och de varuslag,
som framställningen avser, samt de närmare omständigheter, under vilka
öppethållandet eller försäljningen avses skola äga rum.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
49
(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Tillfälle att avgiva yttrande över gjord ansökning skall, där ej fråga är om
öppethållande eller försäljning under allenast kort tid, av länsstyrelsen beredas
stads- eller kommunalfullmäktige eller, där kommunalfullmäktige ej
finnas, kommunalnämnden. Kommunens beslutande myndighet må uppdraga
åt kommunal nämnd, beredning eller styrelse att avgiva sådant yttrande.
. ,S mom■ anstånd, varom i 1 mom. förmäles, må ej medgivas, om sökanden
icke uppfyller de villkor, som gälla för idkande av handel i allmänhet, eller
anledning finnes till antagande, att han icke är lämplig att utöva verksamheten,
så ock om hinder prövas föreligga ur hälsovårds-, ordnings-, säkerhetseller
liknande synpunkt.
3 morn. Föreligger ej hinder enligt 2 morn., skola vid prövning av ansökning
följande regler lända till efterrättelse, därvid hänsyn bland annat skall
tagas å ena sidan till det gagn för allmänheten och å andra sidan till de olägenheter
för annan handel, som skulle uppkomma vid bifall till framställningeni)
försäljning av konfektyrer, alko- 1) försäljning av konfektyrer, kex,
bolina drycker-, färsk frukt, predrik
ter av svensk frukt, levande blommor,
tryckta skrifter, vykort och tändstickor,
vilken bedrives från kiosk, stånd,
bord eller annat sådant försäljningsställe,
där under hela försäljningsdagen
endast dessa varor saluhållas,
må medgivas, såframt icke särskilda
skäl till annat föranleda, i allmänhet
dock icke någon veckodag längre än
till klockan 22; sådant medgivande
må ock lämnas för försäljning av
dessa varor annorledes än från särskilt
försäljningsställe, örn försäljningen
icke är förbunden med handel
med andra varor och i övrigt skäl därtill
anses föreligga;
2) försäljning av konfektyrer, alkoholfria
drycker, färsk frukt och produkter
av svensk frukt ävensom periodiska
skrifter från annan butik än
under 1) sägs, där under hela försäljningsdagen
endast dessa varor
saluhållas, må medgivas, såframt icke
särskilda skäl till annat föranleda, i
allmänhet dock icke någon veckodag
längre än till klockan 22;
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami.
alkoholfria drycker, färsk frukt, fiko?,
dadlar, russin, produkter av svensk
frukt, levande blommor, tryckta skrifter,
vykort och tändstickor, vilken bedrives
från kiosk, stånd, bord eller
annat sådant försäljningsställe, där
under hela försäljningsdagen endast
dessa varor saluhållas, må medgivas,
såframt icke särskilda skäl till annat
föranleda, i allmänhet dock icke någon
veckodag längre än till klockan 22;
sådant medgivande må ock lämnas
för försäljning av dessa varor annorledes
än från särskilt försäljningsställe,
örn försäljningen icke är förbunden
med handel med andra varor
och i övrigt skäl därtill anses föreJigga;
2)
försäljning av konfektyrer, kex,
alkoholfria drycker, färsk frukt, fikon,
dadlar, russin och produkter av svensk
frukt ävensom periodiska skrifter från
annan butik än under 1) sägs, där
under hela försäljningsdagen endast
dessa varor saluhållas, må medgivas,
såframt icke särskilda skäl till annat
föranleda, i allmänhet dock icke någon
veckodag längre än till klockan 22;
2 avd. Nr 49.
1544 42 4
50
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
3) försäljning i samband med nöjestillställning, idrottstävling, friluftsbad
eller dylikt må medgivas under den utsträckta tid, som med hänsyn till förhållandena
anses erforderlig; dock må tillståndet i regel avse försäljning
endast av de under 1) nämnda varuslagen samt lagad mat och tobaksvaror,
4) försäljning i direkt anslutning till station för järnvägs- eller lufttrafik
eller för mer betydande sjö-, spårvägs- eller busstrafik må medgivas under
den utsträckta tid, som kan anses betingad av de resandes behov; dock må
tillståndet i regel avse försäljning endast av de under 1) nämnda varuslagen
samt tobaksvaror och mindre pappersartiklar;
5) försäljning utomhus av varm korv eller varm fisk samt bröd, potatis
och senap, som tillhandahållas i samband därmed, må medgivas i den ut
sträckning, som anses lämplig, dock endast från fastställd plats;
6) försäljning av levande blommor 6) försäljning av levande blommor
samt konfektyrer, färsk frukt och pro samt konfektyrer, kex, färsk frukt,
dukter av svensk frukt från annan
butik än under 1) sägs, där under
den vanliga affärstiden endast dessa
varor saluhållas, ävensom öppethållande
av fotografiateljé må medgivas
under högst två timmar under söneller
helgdag, såframt icke särskilda
skäl till annat föranleda;
fikon, dadlar, russin och produkter av
svensk frukt från annan butik än
under 1) sägs, där under den vanliga
affärstiden endast dessa varor salu
hällas, ävensom öppethållande av
fotografiateljé må medgivas under
högst två timmar under sön- eliel''
helgdag, såframt icke särskilda skäl
till annat föranleda;
7) öppethållande eller försäljning i andra fall må medgivas, då synnerliga
skäl därtill äro.
4 mom. Tillstånd meddelas för viss tid eller tills vidare och må återkallas,
när skäl därtill äro.
I tillståndet skall angivas den tid på dygnet, under vilken öppethållande
eller försäljning får äga rum, samt de varuslag, som därunder få försäljas.
Länsstyrelsen äger meddela de ytterligare föreskrifter rörande försäljningens
anordnande, som finnas erforderliga.
Länsstyrelsen skall till den, som erhåller tillstånd, utfärda bevis
härom, vari villkoren för tillståndet skola angivas. Detta bevis skall, örn
rörelsen drives å särskilt försäljningsställe, vara uppsatt å väl synlig plats
därstädes, samt i annat fall ständigt vara tillgängligt hos den, som bedriver
försäljningen.
12 §.
Är eftergift från vad i denna lag är stadgat påkallad av särskilt trängande
behov, äger Konungen förordna, att sådan eftergift må tillgodonjutas för visst
tillfälle, viss plats eller visst slag av rörelse. I förordnandet skola meddelas
de närmare föreskrifter, som i samband med eftergiften finnas erforderliga.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
51
(Kungl. Maj-.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Allmänna bestämmelser.
13 §•
För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärende, som avses i
denna lag, utser Konungen för viss tid två med förhållandena inom lagens
tillämpningsområde förtrogna ledamöter. En ledamot skall utses bland personer,
föreslagna av de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd, och
vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter
förslag av arbetsgivarsammanslutningar; en ledamot skall utses bland personer,
föreslagna av landsorganisationen i Sverige, samt vid tjänstgöring i arbetsrådet
ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetarsammanslutningar.
För var och en av ledamöterna utses i enahanda ordning minst
två suppleanter.
Vid arbetsrådets behandling av ärende, som avses i denna lag, skola, med
iakttagande av vad i 9 § 6 mom. lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning
stadgas, närvara båda de ledamöter, vilka utsetts i här nämnd ordning,
eller för dem utsedda suppleanter. I övrigt skola bestämmelserna i
nämnda paragraf i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.
14 §.
Hålles butik öppen för allmänheten eller idkas försäljning till allmänheten
i fall, då sådant enligt denna lag eller enligt föreskrift, som meddelats med
stöd av lagen, icke är tillåtet, straffes näringsidkaren med dagsböter.
Har näringsidkare tidigare, dock ej mer än två år före det stämning delgivits,
dömts för förseelse mot denna lag, må antalet dagsböter ej sättas under
fem.
Avskrift av utslag, varigenom den, som erhållit tillstånd enligt 11 §, dömts
för förseelse mot denna lag, skall utan dröjsmål översändas till länsstyrelsen.
15 §.
Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men
eljest vid allmän domstol.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
16 §.
Beträffande verksamhet, som bedrives av staten eller kommun, skall vad i
14 § är stadgat angående näringsidkare gälla verksamhetens föreståndare.
Lag samma vare, där länsstyrelsen efter framställning av näringsidkare godtagit
viss person såsom verksamhetens föreståndare i näringsidkarens ställe.
17 §.
I fråga om köping, som icke utgör egen kommun, samt municipalsamhälle
skall vad i denna lag sägs örn kommun äga motsvarande tillämpning; och må
förty av kommunen enligt denna lag fattat beslut ej gälla köpingen eller samhället.
52
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
18 §.
Klagan över beslut av länsstyrelse enligt denna lag må föras hos Konungen
i vederbörande statsdepartement i den ordning, som för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.
Beslut, varigenom meddelas tillstånd, som i 11 § 1 mom. sägs, skall utan
hinder av besvär lända till efterrättelse, intill dess annorlunda kan vara förordnat.
19 §.
Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande
öppethållande eller försäljningstid, skall sådan begränsning lända till efterrättelse.
Denna lag träder i kraft, såvitt den avser arbetsrådets befogenhet och verksamhet,
den 1 oktober 1942 och i övrigt den 1 januari 1943 samt gäller till och
med den 31 december 1945. Beträffande förseelse mot lagen, som begåtts
under tiden för dess giltighet, skall dock vad i lagen är stadgat fortfara att
gälla efter sistnämnda dag.
Beslut, varigenom i kommun med stöd av lagen den 30 maj 1919 örn begränsning
av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse eller med
stöd av butikstängningslagen den 22 juni 1939 fastställts kortare affärstid än
den i 4 eller 5 § av denna lag medgivna, förbliver i denna del giltigt till dess
det upphävts i den ordning, som denna lag föreskriver.
Tillstånd jämlikt 11 § butikstängningslagen den 22 juni 1939, vilket avser
viss tid efter den 31 december 1942 eller som meddelats att gälla tills vidare,
förbliver giltigt intill den bestämda tidens utgång eller till dess att tillståndet
återkallats.
Beslut enligt 3, 6, 9, 11, 12 och 16 §§ av denna lag må meddelas efter den
1 oktober 1942, dock med verkan tidigast från denna lags ikraftträdande.
C. att motionerna I: 300 och II: 439 måtte anses besvarade
genom vad utskottet under A. hemställt;
D. att motionerna I: 297, I: 298, I: 299, II: 431, II: 438, II: 440
och II: 441 måtte anses besvarade genom vad utskottet under B.
hemställt;
E. att motionerna I: 295, I: 296, II: 435 och II: 436, i den mån
de icke blivit besvarade genom vad utskottet under B. hemställt,
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd; samt
F. att motionen II: 434, i den mån den icke kan anses beaktad
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49. 53
genom vad utskottet i det föregående anfört, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 7 juli 1942.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm, Forslund, Wistrand,
Olof Carlsson, Strand och Holstenson*;
från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Hage, fröken Andersson, herr
Holm, fru Johansson, herrar Larsson i Östersund, Jansson i Hällefors* och Hedlund
i Rådom*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
beträffande förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln av herrar Tamm och
Wistrand samt fröken Andersson, vilka anfört:
Företagen i detaljhandeln förorsakas betydande svårigheter av att för fastställandet
av arbetstidens längd en så kort period som en vecka sättes som
norm. Icke minst under nuvarande förhållanden bliva dessa svårigheter påtagliga,
i synnerhet för säsonghandeln. Behovet av smidigare lagstiftning i
detta avseende kan enligt vår mening förenas med de anställdas skäliga krav
på skyddsbestämmelser i fråga om arbetstiden, örn denna fixeras på det sätt
som en enhällig kommittéutredning föreslagit, då den första arbetstidslagstiftningen
för detaljhandeln år 1939 vidtogs, eller att den ordinarie arbetstiden
fastställes till 48 timmar i veckan i genomsnitt för varje åttaveckorsperiod.
Med hänsyn härtill få vi förorda en ändring av Kungl. Maj:ts förslag på
denna punkt samt hemställa, att 4 § i arbetstidslagen för detaljhandeln måtte
erhålla följande lydelse:
Arbetsgivare må icke använda arbetstagare till arbete under längre tid,
raster oräknade, än 48 timmar i veckan, räknat i genomsnitt för en period
av 8 veckor. Arbetstiden må ej något dygn överstiga 10 timmar.
Å arbetsställe, där i regel icke användas flera än en arbetstagare, må
dock, därest den i första stycket stadgade begränsningen av arbetstiden
för åttaveckorsperiod icke därigenom överskrides, arbetstiden under högst
två av varje veckas dygn utsträckas till 11 timmar.
54
Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.
Bestämmelser angående ersättning för övertidsarbete synas — i detta fall
som i allmänhet i gällande arbetslagstiftning — vara av beskaffenhet att böra
avgöras genom överenskommelse mellan parterna och icke påfordra reglering
genom lagbestämmelser. På grund härav få vi föreslå, att 8 § i förslaget till
arbetstidslag för detaljhandeln utgår samt däremot svarande ändring beträffande
paragrafnumreringen vidtages.
Stockholm 1942, K. I*. Beckman® Boktryckeri,
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1942:485 Skrivelse till Konungen i anledning av konstitutionsutskottets memorial med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § stadgan den 21 februari 1941 s. 8 i texten