Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Majus proposition nied förslag till lag om skyddsymatning inom försvarsväsendet samt lag örn ändrad lydelse av 128 § strafflagen för krigsmakten.

1942-07-07 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1942:52, Utlåtande i anledning av Kungl. Majus proposition nied förslag till lag om skyddsymatning inom försvarsväsendet samt lag örn ändrad lydelse av 128 § strafflagen för krigsmakten.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.

1

Nr 52.

Ankom till riksdagens kansli den 7 juli 1942 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Majus proposition nied

förslag till lag om skyddsymatning inom försvarsväsendet

samt lag örn ändrad lydelse av 128 §

strafflagen för krigsmakten.

Genom en den 22 maj 1942 dagtecknad proposition, nr 306, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

•

1) Lag om skyddsympning inom försvarsväsendet.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Till förekommande av smittsam sjukdom eller annan infektionssjukdom

äger Konungen i enlighet med vad i denna lag stadgas förordna, att personal,

som är anställd vid eller tjänstgör inom försvarsväsendet, skall vara

pliktig undergå ympning med ympämne eller serum (skyddsympning).

Beträffande ympning mot smittkoppsjukdom (skyddskoppympning) gäller

vad därom är särskilt stadgat.

2 §.

Ympningsplikt må i den omfattning som prövas nödig påbjudas

under krig eller krigsfara;

vid inträffad eller hotande epidemi; samt

därest skydd mot icke smittsam infektionssjukdom av svårartad natur

finues erforderligt.

3 §.

Från ympning skall den undantagas, som vederbörande ympare finner till

följd av sjukdom eller sjukdomsanlag eller allmän svaghet kunna komma

att erhålla men av ympningen.

4 §•

Den som underlåter att fullgöra ympningsplikt enligt denna lag skall,

där han lyder under strafflagen för krigsmakten, straffas efter sistnämnda

lag men eljest med böter från och med fem till och med femtio kronor; och

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 2 avd. Nr 52. 160042

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.

åge domstolen att vid vite förelägga den som ådömes böter att fullgöra sin

ympningsplikt.

Böter och vitén tillfalla kronan.

5 §•

De närmare föreskrifter, som för tillämpningen av denna lag bliva erforderliga,

utfärdas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

2) Lag om ändrad lydelse av 128 § strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 128 § strafflagen för krigsmakten1) skall erhålla

följande ändrade lydelse.

128 §.

Underlåter någon att fullgöra ympningsplikt, som enligt darom gällande

särskilda bestämmelser ålagts honom, straffes för brott mot krigslydnaden

efter ty i 79 § är stadgat. Där fråga är örn skyddskoppympning, skall dock

den som ej tjänstgör vid mobiliserad avdelning av krigsmakten och ej heller

eljest inkallats till tjänstgöring för rikets försvar, straffas efter allman lag.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen

framlagda förslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lumnäs

här nedan, hänvisa till propositionen.

Till grund för den ifrågasatta lagstiftningen ligger en framställning från

arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, vari denna — efter inhämtande av medicinalstyrelsens

yttrande och efter samråd med marinöverlakaren och flygoverläkaren

- hemställt att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder for införande

av lagbestämmelser örn skyldighet för krigsmaktens personal att undergå

skyddsympning mot smittsam sjukdom eller annan infektionssjukdom.

Föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, har i ärendet anfort foljändel
-

l) Senaste lydelse, se 1916: 182.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.

»Såsom framgår av det förut anförda, avse de nuvarande lagbestämmelserna

örn skyddsympning allenast ympning mot smittkoppor (skyddskoppympning).

På grund av de erfarenheter, som under såväl det förra som det nuvarande

världskriget vunnits örn infektionssjukdomarna och deras bekämpande, står

det emellertid numera fullt klart att ympning även mot andra sjukdomar

än smittkoppor i vissa fall kan bliva av nöden. Härvid har frågan örn ympning

av krigsmaktens personal mot tyfoidfeber och paratyfus blivit särskilt

aktuell. Såsom förut nämnts, har också Kungl. Majit genom beslut den 19

april 1940 förordnat örn åtgärder i sådant avseende. Under genomförandet

av dessa åtgärder har det emellertid visat sig, att personalen i vissa fall

vägrat att undergå ympning och hos Kungl. Majit sökt befrielse därifrån.

Kungl. Maj :t har i avsaknad av lagbestämmelser på området ansett sig icke

kunna avslå dessa framställningar.

Därest den sålunda föreliggande möjligheten till befrielse från ympning

skulle börja anlitas mera allmänt, kan — såsom sjukvårdsstyrelsen framhåller

— fara uppstå för att syftet med skyddsåtgärderna äventyras. Då

detta är till allvarlig olägenhet för vår försvarsberedskap, synas tvingande

bestämmelser örn skyddsympning av krigsmaktens personal icke kunna undvikas.

Sådana bestämmelser torde — i likhet med stadgandena örn skyddskoppympning

— böra givas i lag.

Jag ifrågasätter i detta sammanhang ej ändring i lagen örn skyddskoppympning,

vilken alltså fortfarande bör äga tillämpning även å personal tillhörande

krigsmakten. Med hänsyn härtill och då skyddskoppympning medicinskt

sett är att betrakta som ett specialfall av skyddsympning, torde i den

nya lagen böra intagas hänvisning att beträffande skyddskoppympning skall

gälla vad därom särskilt är stadgat.

De sjukdomar, mot vilka skyddsympning i första hand erfordras, äro

såsom förut angivits tyfoidfeber och paratyfus. Sjukvårdsstyrelsen ifrågasätter,

huruvida ej ympning bör genomföras även mot stelkramp, vilken

sjukdom är en ofta inträffande komplikation vid sårskador i krig. Skyddsåtgärder

kunna emellertid, anför sjukvårdsstyrelsen vidare, bli erforderliga

även mot andra sjukdomar än de nu nämnda. Ympning mot rödsot eller

mot difteri kan sålunda bli påkallad, örn någon av dessa sjukdomar skulle

vinna allmän utbredning. Slutligen framhåller sjukvårdsstyrelsen i detta

sammanhang, att icke inhemska sjukdomar, t. ex. kolera eller pest, genom

smitta kunna komma att överföras till riket.

Med hänsyn till det anförda anser jag i likhet med sjukvårdsstyrelsen,

att lagbestämmelserna icke böra begränsas till att avse vissa uppräknade

sjukdomar. Lagen bör lämna rum för ingripande icke blott till förekommande

av de sjukdomar, som enligt hittills vunnen erfarenhet påkalla skyddsåtgärder,

utan även för att förhindra spridning av sjukdomar, beträffande vilka sådana

åtgärder framdeles kunna finnas erforderliga. På Kungl. Majit bör ankomma

att från fall till fall träffa avgörande rörande vilka sjukdomar, som härvidlag

böra komma i fråga, varvid får förutsättas, att ympningsplikt utkräves

endast då uppenbara skid tala för behovet och nyttan av åtgärder av ifrågasatt

slag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.

Yad angår den ympningsmetod, som bör tillämpas, har sjukvårdsstyrelsen

— ehuru dess framställning närmast åsyftar ympning genom aktiv immunisering

— ansett sig höra inbegripa även serumbehandling under ympningsplikten.

Jag delar sjukvårdsstyrelsens mening i detta avseende. Möjligheten

av att den sistnämnda behandlingsmetoden i en framtid kan komma

att fullkomnas och i vissa fall visa sig vara lämplig som allmän skyddsåtgärd

torde nämligen icke kunna uteslutas.

Enligt sjukvårdsstyrelsens lagförslag skall ympningsplikt åligga envar,

som tjänstgör eller är anställd vid krigsmakten. I princip är jag ense med

sjukvårdsstyrelsen rörande lämpligheten av att på detta sätt angiva bestämmelsernas

räckvidd. Frågan örn skyddsympning av civilbefolkningen lärer

sålunda icke i detta sammanhang böra upptagas. Emellertid torde lagens

tillämpningsområde i visst avseende böra utvidgas i förhållande till vad

sjukvårdsstyrelsen föreslagit. Jag åsyftar härvid personalen hos sådana myndigheter,

anstalter och fabriker m. m., vilka tillhöra försvarsväsendet men ej

kunna anses ingå i krigsmakten i egentlig mening. Det synes lämpligt att

möjligheter skapas att under lagen inbegripa även denna personal. I enlighet

med det anförda skulle lagen sålunda göras tillämplig å den personal,

som är anställd vid eller tjänstgör inom försvarsväsendet. På Kungl. Majit

lärer få ankomma att i varje särskilt fall avgöra vilka kategorier av denna

personal, som skola undergå ympning.

Av sjukvårdsstyrelsens redogörelse framgår, att den skyddsympning, varom

här är fråga, lämnar skydd under relativt kort tid, jämfört med skyddskoppympning,

och att det därför ej kan ifrågakomma att påbjuda skyddsympning

under normala förhållanden. Ympningsplikt bör därför i enlighet med sjukvårdsstyrelsens

förslag endast kunna åläggas under krig eller krigsfara eller

vid inträffad eller hotande epidemi eller ock slutligen därest skydd mot icke

smittsam infektionssjukdom av svårartad natur (t. ex. stelkramp) finnes erforderligt.

I detta sammanhang må framhållas, att Kungl. Majit enligt

skyddskoppympningslagen tillagts befogenhet att påbjuda ympning av värnpliktiga,

som inkallas till tjänstgöring för rikets försvar, samt att påbjuda

allmän ympning vid inträffad eller hotande smittkoppsepidemi (3 § c) och

4 § första stycket), varjämte må erinras, att skyddskoppympning enligt sjukvårdsstyrelsens

utsaga är av mera genomgripande natur än nu ifrågavarande

ympning.

Det är uppenbart, att undantagande från skyddsympning på grund av

medicinska skäl bör medgivas i fall, då hälsofara kan befaras uppstå av

ympningen. I detta hänseende stadgas i 5 § 2 mom. första stycket skyddskoppympningslagen,

bland annat, att från ympning skall den undantagas, som

vederbörande ympare finner till följd av sjukdom eller sjukdomsanlag eller

allmän svaghet kunna komma att erhålla men av ympningen. Motsvarande

stadgande torde böra införas i förevarande lag. Såvitt nu kan bedömas,

äro undantagsbestämmelser i övrigt icke påkallade.

Därest det ur medicinska synpunkter skulle visa sig erforderligt att i en

framtid vidga möjligheterna till undantagande, torde stadganden härom

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.

få inflyta i av Kungl. Majit utfärdade tillämpningsföreskrifter. I dessa torde

även få upptagas bestämmelser örn vem som skall verkställa ympning, örn

ympmedel, om ympningens verkställande och anordnande samt om kontrollen

och tillsynen över ympningen.

Jag övergår härefter till frågan örn påföljd för underlåtenhet att fullgöra

ympningsplikt enligt den föreslagna lagen.

I 22 § lagen örn skyddskoppympning stadgas, som förut nämnts, bötesstraff

å 5—50 kronor för bland andra militärer — fast anställda eller värnpliktiga

— vilka underlåta att fullgöra dem åliggande ympningsplikt; den, som

är i tjänstgöring vid mobiliserad avdelning av krigsmakten eller eljest inkallats

till tjänstgöring för rikets försvar, skall dock vara underkastad straff efter

strafflagen för krigsmakten. Beträffande sistnämnda kategorier stadgas i 128 §

strafflagen för krigsmakten att de vid underlåtenhet att fullgöra ympningsplikt

skola straffas för brott mot krigslydnaden enligt 79 § samma lag. De sålunda

gällande straffbestämmelserna för militärer tillkommo på initiativ av

vederbörande riksdagsutskott (särskilda utskottet nr 1), som vid behandling

av propositionen 1915: 78 med förslag till lag örn skyddskoppympning

förklarade, att utskottet ansett det så mycket mindre lämpligt, att de i

strafflagen för krigsmakten upptagna straffen, såvitt fråga vore örn fredsförhållanden,

skulle tillämpas i förevarande fall, som den ympningsplikt,

vilken här avsåges, väsentligen tjänade även ett rent civilt och allmänt

medborgerligt intresse. Endast beträffande den, som tjänstgjorde vid mobiliserad

avdelning av krigsmakten eller eljest inkallats till tjänstgöring för

rikets försvar, syntes det utskottet påkallat, att den militära lagstiftningen

skulle gälla.

Yad angår bötesbestämmelsen i 22 § för ympningspliktiga värnpliktiga

må anmärkas att sådana böter enligt ett rättsfall (Nytt juridiskt arkiv 1931,

sid. 654) ansetts endast en gång kunna ådömas en sådan ympningspliktig.

I ett år 1932 avgivet betänkande angående skyddsympningen (statens

off. utredn. 1932: 37) berördes nyssnämnda förhållande. De sakkunniga

framhöllo (sid. 102), att örn någon ådömts böter för sin underlåtenhet saknades

möjlighet att i händelse av fortsatt tredska komma till rätta med

vederbörande vare sig genom nytt bötesstraff eller vitesföreläggande. Fördenskull

föreslogo de sakkunniga den komplettering av bestämmelserna,

att vederbörande domstol bleve berättigad att i samband med ådömandet

av böter förelägga svaranden vid vite att inom viss tid fullgöra ympningsplikt.

Sådant vite finge dock icke förvandlas till fängelse.

De år 1934 tillkallade sakkunniga rörande frågan örn den obligatoriska

barnvaccinationens bibehållande (den s. k. vaccinationsutredningen) upptogo

även till behandling nyss berörda spörsmål. De sakkunniga föreslogo

i sitt betänkande (statens off. utredn. 1937: 28, sid. 89—92), att obligatorisk

ympning vid tredska skulle kunna genomföras handräckningsvis. Särskilda

straffbestämmelser syntes på grund härav icke längre vara erforderliga.

I proposition 1939 L: 182 anslöt sig Kungl. Maj:t till vaccinationsutredningens

ståndpunkt. Beträffande föredragande departementschefens motive
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 52.

ring må hänvisas till propositionen (sid. 66—69 samt 71 och 72). Propositionen,

vilken som huvudspörsmål upptog förslag örn upphävande av den

obligatoriska barnvaccinationen, vann emellertid ej riksdagens bifall och

frågan örn en reform av ifrågavarande bestämmelser i lagen örn skyddskoppympning

har sedan dess fått vila.

Att bestämmelserna med avseende å skyddskoppympningslagens efterlevnad

kunna bliva mindre effektiva i händelse av fortsatt tredska från den

ympningspliktiges sida är obestridligt. Emellertid har jag, såsom tidigare

nämnts, ej ansett mig böra påkalla ändring av desamma i detta sammanhang.

De synpunkter, som tidigare anförts till stöd för sådan ändring, böra

emellertid beaktas vid utformningen av motsvarande bestämmelser i lagen

örn skyddsympning. Jag har härvid icke ansett mig kunna ansluta mig

till den ståndpunkt i fråga örn tvångsförfarandet, som kom till uttryck i

1939 års proposition. Däremot har jag funnit påkallat att upptaga det av

1932 års sakkunniga väckta förslaget örn användande av vite som tvångsmedel.

Den nya lagen bör, såsom jag tidigare anfört, göras tillämplig å den

personal, som tjänstgör eller är anställd inom försvarsväsendet. Lagen

komme i så fall att straffrättsligt sett innefatta två kategorier, nämligen dels

krigsmän och andra, vilka enligt 6 § strafflagen för krigsmakten lyda under

denna lag, dels ock personer, på vilka strafflagen för krigsmakten ej är tilllämplig.

Vad först angår ympningspliktiga, som lyda under strafflagen för krigsmakten,

föreligger här knappast anledning att på dem tillämpa olika straff,

allteftersom de tjänstgöra under freds- eller krigsförhållanden. Ifrågavarande

ympningsplikt tjänar nämligen ett väsentligen militärt syfte och skäl

saknas därför att inskränka den militära strafflagens tillämplighet till att

avse endast krigsförhållanden. På grund härav bör i lagen örn skyddsympning

stadgas, att den som underlåter att fullgöra ympningsplikt enligt lagen

skall, där han lyder under strafflagen för krigsmakten, straffas enligt sistnämnda

lag. I enlighet härmed bör 128 § strafflagen för krigsmakten erhålla

avseende även å underlåtenhet att fullgöra ympningsplikt enligt lagen

örn skyddsympning. Detta torde kunna ske på det sätt, att i 128 § införes

en allmän bestämmelse att den som underlåter att fullgöra ympningsplikt,

som enligt särskilda bestämmelser ålagts honom — varmed då

avses ympningsplikt enligt såväl skyddsympnings- som skyddskoppympningslagen

— skall straffas för brott mot krigslydnaden efter ty i 79 § är stadgat.

Denna allmänna bestämmelse bör åtföljas av en undantagsbestämmelse av

innehåll att, där fråga är örn skyddskoppympning, den som icke tjänstgör

vid mobiliserad avdelning av krigsmakten och ej heller eljest inkallats till

tjänstgöring för rikets försvar skall straffas efter allmän lag (d. v. s. lagen

örn skyddskoppympning).

I detta sammanhang må anmärkas, att straff för brott mot krigslydnaden,

i motsats till bötesstraff enligt 22 § lagen örn skyddskoppympning, torde

kunna ådömas även den, som tidigare straffats för underlåtenhet att fullgöra

ympningsplikt.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 52. 7

Beträffande härefter den kategori av ympningspliktiga, vilken icke lyder

under strafflagen för krigsmakten, torde straffet för underlåten ympning böra

utgöra böter enligt samma skala, som gäller enligt 22 § skyddskoppympningslagen.

Bötesstraffet bör emellertid, som förut antytts, kompletteras med

föreskrift, att domstolen i händelse av tredska skall äga förelägga den ympningspliktige

vite. Med hänsyn till vikten av att ympningsplikten fullgöres

har jag icke funnit skäl föreslå bestämmelse, att böter eller vitén ej må förvandlas

till fängelse. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att ifrågavarande

kategori inrymmer åtskilliga, som ha sin tjänstgöring förlagd i nära

anslutning till trupperna, t. ex. den civila kökspersonalen vid förbanden.

Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran.

Vid granskning av de genom propositionen framlagda lagförslagen har

utskottet ej funnit anledning till erinran. Utskottet får därför hemställa,

att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen.

Stockholm den 7 juli 1942.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NOBMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm, Forslund, Wistrand,

Olof Carlsson, Strand och Holstenson*;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herr Hage, fröken Andersson, herr

Holm, fru Johansson, herrar Larsson i Östersund och Jansson i Hällefors*.

Utskottet

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1942:487 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag om skyddsympning inom försvarsväsendet samt lag örn ändrad lydelse av 128 a1 i texten