Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående förstatligande av den allmänna väghållningen på landet, nr 122, samt i anslutning därtill väckta motioner.

1942-05-22 · 28 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 27 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2SärU 1942:2, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående förstatligande av den allmänna väghållningen på landet, nr 122, samt i anslutning därtill väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda'' utskottets utlåtande Nr 2.

1

Nr 2.

/

Ankom till riksdagens kansli den 28 maj 1942 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående förstatligande

av den allmänna väghållningen på landet,

nr 122, samt i anslutning därtill väckta motioner.

Genom propositionen nr 122 har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt

utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 6 mars

1942, lämnat riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående de av föredragande

departementschefen angivna huvudgrunderna för ett förstatligande av

den allmänna väghållningen på landet och vissa därmed sammanhängande

frågor.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft

följande med anledning av propositionen väckta motioner, nämligen:

de likalydande motionerna I: 204 av herr von Stockenström m. fl. och II:

273 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl., vari yrkats »att riksdagen vid behandling

av Kungl. Maj:ts proposition nr 122 angående huvudgrunderna för

förstatligande av väghållningen på landet och vissa därmed sammanhängande

frågor måtte uttala nödvändigheten av att skogsbruket beredes tillbörligt

inflytande i den blivande vägorganisationen»,

de likalydande motionerna I: 219 av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl.

och II: 293 av herr Lindmark m. fl., vari yrkats »att riksdagen måtte dels som

sin mening uttala att den föreliggande propositionen nr 122 icke bör läggas

till grund för ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet,

dels i skrivelse till Kungl. Majit begära fortsatt allsidig och förutsättningslös

utredning av frågan om behövliga reformer på väg väsendets område»,

motionen II: 294 av herr Åqvist, vari yrkats avslag på Kungl. Maj:ts proposition

nr 122 angående förstatligande av den allmänna väghållningen på

landet,

motionen II: 295 av herr Hansson i Skediga, vari yrkats »att riksdagen

måtte uttala, att bidragsprocenten till landsbygdens vägunderhåll i likhet

med vad som föreslagits för städer och samhällen skall utgå med 95 %; att

varje län liksom städer och större samhällen beredes tillfälle att självt avgöra

om vägväsendet bör övertagas av staten eller ej; samt att ett underlättande

av de enskilda vägars övertagande till allmänt underhåll, som bidraga

till underlättandet av den allmänna samfärdseln, bör ske», samt

motionen II: 296 av herrar Hallagård och Gustafsson i Lekåsa, vari yrkats

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 11 sami. 2 avd. Nr 2.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

»att riksdagen under den förutsättningen tillstyrker de huvudgrunder för vägväsendets

framtida ordnande, som upptagits i Kungl. Maj:ts proposition nr

122, att sådana bestämmelser måtte utfärdas, att landsbygdens intressen och

behov i fråga om vägväsendet kunna tillgodoses på ett tillfredsställande sätt».

Beträffande innehållet i de av departementschefen angivna huvudgrunderna

för ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet ävensom

beträffande departementschefens anförande i övrigt får utskottet, i den

mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till det vid propositionen

fogade utdraget av statsrådsprotokollet. Vad angår de skäl motionärerna

anfört för sina yrkanden får utskottet hänvisa till motionerna, i den mån

nämnda skäl icke särskilt beröras i utskottets yttrande.

Inledning.

Den allmänna väghållningen i riket regleras för närvarande genom lagarna

den 7 juni 1934 om allmänna vägar och om vägdistrikt. Hållandet av de

allmänna vägarna på landet åligger nu särskilt bildade kommunala samfälligheter,

vägdistrikt, för närvarande 170 till antalet, vart och ett omfattande

i genomsnitt 50 mil vägar.

Frågan om statens övertagande av den allmänna väghållningen på landet

har i den offentliga diskussionen första gången berörts av vägkommittén i

dess år 1880 avgivna betänkande. Såväl denna kommitté som vägkommissionen

i sitt betänkande av år 1916, ävensom 1920 och 1929 års vägsakkutmiga

lia avvisat tanken på ett förstatligande av vägväsendet. Samma ståndpunkt

intogs av departementschefen i den proposition till 1934 års riksdag, som

ligger till grund för den nu gällande lagstiftningen om allmänna vägar och

om vägdistrikt.

Frågan om statens övertagande av den allmänna väghållningen på landet

aktualiserades genom kommunalskatteberedningens skrivelse den 10 oktober

1938 till Kungl. Majit med hemställan om utredning i saken. Till stöd för

denna framställning åberopades främst, att nu gällande grunder för vägväsendets

organisation och finansiering icke lämnade ett ur beskattningssynpunkt

tillfredsställande resultat, särskilt med hänsyn till svårigheterna

att vid ett bibehållande av den nuvarande vägskatten åstadkomma en ur olika

synpunkter tillfredsställande kommunalskatteutjämning.

Med stöd av Kungl. Majits bemyndigande den 25 november 1938 tillkallades

sex sakkunniga, de s. k. 1938 års sakkunniga för utredning om vägväsendets

förstatligande, nämligen f. d. generaldirektören C. G. O. Malm, ordförande,

generaldirektören N. L. Bolinder, landshövdingen A. Lidén, hovrättsrådet

S. G. L. Quensel, extra byråchefen K.-G. M. Hjort och ordföranden i svenska

vägstyrelsernas förbund, ledamoten av riksdagens första kammare, friherre

A. L. G. De Geer.

I direktiven för de sakkunnigas arbete uttalades bland annat, att den utveckling,

som ägt rum inom vägväsendet och vägtrafikens område, sedan

frågan örn vägväsendets organisation sist var föremål för prövning, motive
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

3

rade att spörsmålet upptoges till förnyad utredning. En sådan utredning borde

omfatta frågan om den allmänna väghållningens på landet fullständiga övertagande

av staten. Den borde vidare avse frågan örn behövlig organisation

för statens handhavande av väghållningen. De sakkunniga avlämnade den

9 april 1941 ett principbetänkande rörande frågorna örn ett förstatligande

av den allmänna väghållningen på landet, örn det allmänna vägväsendet i

städerna, om nya grunder för statsbidrag till städernas väg- och gatuhållning,

örn skyldigheten för de stadsliknande samhällena att tillhandahålla mark

för allmän väg samt om sättet att förvärva rätt till mark för allmän väg m. m.

Över betänkandet ha yttranden infordrats från ett stort antal myndigheter

och sammanslutningar.

På grundval av betänkandet och däröver avgivna yttranden har föreliggande

proposition utarbetats. I den hemställan som intagits i det vid propositionen

fogade utdraget av statsrådsprotokollet har departementschefen framhållit,

att det för kommunalskatteberedningens fortsatta arbete vore av största

betydelse, att statsmakterna toge ståndpunkt till frågan om statens övertagande

av den allmänna väghållningen på landet. Betänkligheterna mot att

genomföra ett förstatligande av vägväsendet under rådande krisartade förhållanden

syntes böra vika för intresset att bringa kommunalskattefrågan till

en snar lösning. Med hänsyn därtill ansåge departementschefen lämpligt att

riksdagen redan nu sattes i tillfälle att yttra sig beträffande den ifrågasatta

reformen och grunderna för en statlig vägorganisation. Därest riksdagen delade

departementschefens i statsrådsprotokollet återgivna uppfattning i frågan

örn vägväsendets förstatligande, kunde reformen, örn så befunnes lämpligt,

genomföras den 1 januari 1944.

Utskottets yttrande.

Den revolutionerande utveckling, som vägtrafiken undergått under de

sista decennierna före nu pågående världskrig, har i betydande mån rubbat

förutsättningarna för väghållningens ombesörjande av kommunala samfälligheter.

Den enormt stegrade automobiltrafiken i förening med det ekonomiska

livets ökade rörlighet har, såsom i propositionen framhålles, lett till

att de allmänna vägarna upphört att vara av huvudsakligen lokalt intresse;

väghållningen har blivit en hela landets gemensamma angelägenhet. Staten

har ock steg för steg övertagit allt större del av väghållningsbördan och bär

nu den övervägande delen av densamma. Återstående del av väghållningskostnaderna

— vilken, ehuru procentuellt sett liten, är tämligen betydande i

förhållande till skatteunderlagets storlek — fördelas emellertid synnerligen

ojämnt mellan skattebetalarna och utan tillbörligt hänsynstagande till att

väghållningen numera är ett gemensamt intresse för befolkningen i hela

landet.

Sålunda föreligger, på sätt i propositionen visats, en betydande disproportion

mellan landsbygdens och städernas bördor för hållandet av de allmänna

vägarna och övriga däremot svarande trafikleder. Vidare är väghåll
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

mngsbesväret mycket ojämnt fördelat mellan olika delar av landsbygden,

huvudsakligen beroende av olikheter distrikten emellan i fråga örn väghållningens

omfattning och skatteunderlagets storlek. Icke ens inom distrikten

är besväret jämnt fördelat mellan skattebetalarna. Sålunda få fastigheterna

— vilka tidigare ensamma fingo bära hela väghållningsbördan -— även enligt

nu gällande lagstiftning vidkännas en avsevärt hårdare belastning än andra

skatteobjekt.

Nu berörda brister i fråga om fördelningen av väghållningsbesväret äro,

på sätt departementschefen framhåller, av den beskaffenhet, att åtgärder

till förhållandenas tillrättaläggande framstå såsom ett oeftergivligt krav ur

rättvisesynpunkt.

Även örn dessa brister till någon del kunna avhjälpas genom reformer inom

den nuvarande organisationens ram, är det uppenbart, att en fullt rättvis

fördelning av väghållningsbördan icke kan vinnas, därest vägväsendet bibehålies

som en kommunal angelägenhet. En differentiering av statsbidragen

till vägväsendet efter väghållningens omfattning och skatteunderlagets storlek

i varje distrikt — på sätt som föreslagits av styrelsen för svenska vägstyrelsernas

förbund — skulle visserligen åstadkomma en viss utjämning av

väghållningsbördan mellan landsbygdens skattebetalare. Denna skatteutjämning

kan dock icke förutsättas bliva tillfredsställande. Andra olägenheter

skulle även kvarstå, bland annat skulle man därigenom icke kunna åstadkomma

en rättvis fördelning av väghållningskostnaderna mellan städer och

landsbygd. Den nuvarande disproportionen mellan landsbygdens och städernas

bördor för de allmänna vägarna skulle alltjämt bestå. Det kan dock icke

anses rimligt att kostnaderna för den allmänna väghållningen på landet — i

den mån dessa täckas genom uttagande av särskild vägskatt — skola besvära

endast landsbygden även sedan väghållningen blivit ett gemensamt intresse

för hela befolkningen. En fullt rättvis fördelning av väghållningskostnaderna

torde icke kunna vinnas med mindre än att desamma helt överflyttas på

staten. En sådan överflyttning lär icke kunna ske utan att staten samtidigt

genom egna organ övertager väghållningens ombesörjande.

För ett förstatligande av vägväsendet talar, såsom i propositionen framhålles,

även och kanske framför allt behovet att lätta det höga skattetrycket

på landsbygden. Den nuvarande skattebelastningen i landets kommuner är

mycket ojämn. I de landskommuner, där skattetrycket på grund av olika

omständigheter är särskilt stort, utgår i regel även en hög vägskatt. En överflyttning

av väghållningskostnaderna från det kommunala skatteunderlaget

till staten skulle därför effektivt bidraga till en minskad kommunal skattebörda

och en allmän utjämning av skattetrycket. Enligt de förhållanden, som

voro rådande vid tiden för kommunalskatteberedningens framställning och

på vilka beredningen grundar sina beräkningar, skulle genom vägskattens

bortfallande det sammanlagda kommunala skattetrycket lättas i sådan grad,

att antalet kommuner, som bleve i behov av skatteutjämningsåtgärder, skulle

minska med över 600, d. v. s. en fjärdedel av landets kommuner. En sådan

minskning framstår som önskvärd även med hänsyn till svårigheten att ut
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

5

finna sådana normer för utmätande av de allmänna skatteutjämningsbidragen

lill kommunerna, att bidragen tillgodose kommunernas befogade och skäliga

anspråk på understöd samtidigt som det kommunala sparsamhetsintresset

vidmakthålles. Det har anmärkts att en sådan avlastning från det

kommunala skatteunderlaget lämpligare kunde vinnas genom att på staten

överflytta någon annan kommunal arbetsuppgift, därvid särskilt nämnts

sjukvården och fattigvården. Den minskade kommunala skattebelastning, som

en dylik överflyttning skulle medföra — om och i den mån en sådan av organisatoriska

och andra skäl lämpligen kan genomföras — skulle dock komma

såväl landsbygd som städer till del och följaktligen icke i samma utsträckning

som ett förstatligande av vägväsendet verka utjämnande på förhållandet

mellan landsbygdens och städernas skattetryck.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner utskottet att ett förstatligande

av vägväsendet kommer att medföra en mera rättvis fördelning av bördorna

för de allmänna vägarna och övriga därmed jämställda trafikleder samt underlätta

en tillfredsställande lösning av frågan om den kommunala skatteutjämningen.

Till stöd för ett förstatligande av vägväsendet har i propositionen även

åberopats behovet av en för väghållningens ombesörjande mera rationell organisation

än den nu gällande.

Vid bedömandet av den nuvarande organisationens ändamålsenlighet kan

man väl, enligt utskottets mening, icke bortse från de betydande insatser, som

gjorts av vägstyrelserna till främjande av den snabba utvecklingen på detta

område. Med hänsyn till de möjligheter, som stått vägstyrelserna till buds,

måste dessa anses lia handhaft sina uppgifter på ett, i stort sett, mycket

tillfredsställande sätt. Vägarna lia i allmänhet väl tillgodosett trafikens starkt

stegrade krav. Den omständigheten att vägstyrelserna skött väghållningen på

ett förtjänstfullt sätt lärer emellertid i och för sig icke kunna åberopas såsom

ett skäl mot den ytterligare rationalisering, som kan anses påkallad.

Huru gott det arbete, som nedlägges av våra vägstyrelser, än må vara, är

det dock — sedan väghållningen nått den omfattning, den hade vid utbrottet

av nu pågående världskrig — icke möjligt att bedriva vägarbetena på ett

fullt rationellt och ekonomiskt sätt, örn ledningen av arbetena skall handhas

av ett stort antal vägstyrelser. Det är med så många distrikt med deras

i hög grad varierande våglängd icke möjligt att effektivt utnyttja personal

och maskiner. Erforderlig enhetlighet och kontroll bli svårare att åstadkomma,

och det tar längre tid, innan tekniska framsteg bliva allmänt utnyttjade.

Den höjda standard med avseende å väghållningen som motorfordonstrafiken

framtvingat har stiillt ökade krav på teknisk kunnighet hos

vägförvaltningen. De flesta vägdistrikt äro emellertid för små att bära kostnaderna

för en i tekniskt hänseende fullgod förvaltning.

Även örn väghållningen i vissa hänseenden kan effektiviseras genom rationaliseringar

inom den nuvarande organisationens ram, torde det icke vara

möjligt alt åstadkomma några mera väsentliga besparingar, därest väghållningen

skall bibehållas såsom en kommunal angelägenhet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

Om staten övertager den allmänna väghållningen på landet, skapas emellertid

förutsättningar för ett mera rationellt bedrivande av vägarbetena. Ledningen

av dessa skulle då ankomma på ett statligt verk med tekniskt utbildade

befattningshavare. Med en enhetlig ledning av väghållningsarbetena i hela

landet blir det möjligt att på effektivaste sätt utnyttja personal och maskiner.

Vidare vinnas större förutsättningar för gemensamma inköp för väghållningen.

Då de årliga förrådsinköpen för vägväsendet uppgå till över 31 milj. kr.,

skulle enbart några procent lägre priser medföra betydande vinster. Det

måste även innebära en fördel att statens egna organ leda och ombesörja de

arbeten, till vilkas bekostande staten anslår så stora belopp. Härigenom vinnes

större trygghet för att de medel som beviljas för vägväsendet användas

på ett rationellt och objektivt riktigt sätt. Det bör också vara lättare för staten

att hos egen förvaltning framtvinga erforderlig sparsamhet. Kostnaderna

måste ju hållas inom och verksamheten följaktligen lämpas efter den ekonomiska

ram, som gives genom de anslag riksdagen ställer till förfogande. Ett

förstatligande skulle sålunda säkerligen innebära fördelar ur administrativa,

tekniska och ekonomiska synpunkter.

Till stöd för en omgestaltning av den nuvarande vägorganisationen har

även åberopats att de för vägväsendet tillgängliga medlen med nu gällande

ordning icke alltid komma till användning, där de ur allmän synpunkt bäst

behövas. Det är, såsom i propositionen framhålles, helt naturligt att en organisation

med så många lokala organ måste försvåra en ändamålsenlig fördelning

av vägmedlen. I propositionen erinras i detta sammanhang om de olikartade

grunder, som tillämpats vid upprättandet av flerårsplaner och vid bedömandet

av frågor om förändring av enskild väg till allmän. Härigenom ha

vägbehoven i olika delar av landet icke tillgodosetts på ett likformigt sätt.

Även om åtskilliga åtgärder under de senaste åren vidtagits till avhjälpande av

nu berörda olägenheter, är det likväl icke alltid möjligt att med den nuvarande

organisationen åstadkomma en i alla avseenden rättvis och ändamålsenlig

fördelning av vägmedlen. Genom ett förstatligande av vägväsendet skapas

emellertid större förutsättningar härför. Fördelningen kommer då att helt anförtros

åt myndigheter, som ha överblick över vägbehoven i hela landet.

För ett förstatligande av vägväsendet tala även starka militära skäl. Under

krig måste vägväsendet stå under enhetlig, hela riket omfattande ledning i

nära kontakt med de militära organen. Personal och maskiner kunna lättare

disponeras för krigsviktiga uppgifter vid ett förstatligat vägväsende än om

ledningen av vägarbetena är uppdelad på 170 olika distrikt. En enhetlig ledning

av vägväsendet är ur militär synpunkt påkallad även under fredstid, örn

försvarets intressen skola tillräckligt beaktas vid planläggningen av vägbyggnadsarbetena.

Utskottet finner vidare uppenbart, att ett förstatligat vägväseide skulle

innebära fördelar med hänsyn till förhållandena under lågkonjunkturer. En

statlig vägorganisation skulle lättare än den nuvarande kunna anpassa verk
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

7

samheten efter förhållandena på arbetsmarknaden. Med en enhetlig ledning

av hela vägväsendet blir det lättare att igångsätta arbeten till lindrande av

arbetslöshet.

Mot ett förstatligande av vägväsendet har främst anförts, att den föreslagna

reformen skulle innebära ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen och leda

till att de lokala vägintressena förlorade möjlighet att göra sig gällande. På

sätt förut erinrats har vägväsendets utveckling förvandlat väghållningen från

en lokal angelägenhet till ett statsintresse av betydande vikt. Men örn väghållningen

redan nu är en uppgift av statlig natur, för vilken kostnaderna till huvudsaklig

del bestridas av staten och där staten genom sina organ utövar den

slutliga bestämmanderätten, så kan väghållningen icke karaktäriseras som

en sådan självständig kommunal förvaltningsuppgift, att statens övertagande

av densamma blir ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Den föreslagna

reformens innebörd blir i detta hänseende endast en fråga om statens

möjligheter att på ett mera tillfredsställande sätt fullgöra en staten åvilande

angelägenhet. Att giva den kommunala självstyrelsen en så vidsträckt innebörd

att den skulle medföra rätt för kommunerna att bestämma även i sådana

frågor, där föranledda utgifter helt bekostas av staten, kan icke vara

rimligt och riktigt. Utskottet är starkt medvetet om den kommunala självstyrelsens

betydelse som en oundgänglig del av vår samhällsordning. Skall den

lokala självstyrelsen ha något värde, måste den emellertid också följas av

ett motsvarande lokalt ansvar. Så kan knappast anses vara fallet i fråga örn

vägväsendet. Utskottet kan därför icke tillmäta denna invändning större betydelse.

Beträffande invändningen, att de lokala intressena vid ett förstatligande

skulle förlora möjlighet att göra sig gällande, må till en början erinras, att

bygden såsom regel icke har något behov att utöva inflytande på den rent tekniska

delen av väghållningen. Verkligt behov av att låta representanter för de

lokala vägintressena medverka föreligger egentligen endast vid behandlingen

av frågor, som röra planläggningen av vägbyggnadsverksamheten, förändring

av enskild väg till allmän och indragning av väg. Vägdistriktsorganen nu tillkommande

befogenhet att taga initiativ och att yttra sig i alla sådana frågor

samt överklaga de statliga myndigheternas beslut i dylika ärenden skall enligt

propositionen i praktiskt taget oförändrad omfattning överflyttas på särskilda

organ för de lokala vägintressena. Med hänsyn härtill och då länsstyrelserna

enligt departementschefens förslag skola bibehålla ett stort inflytande

på vägfrågornas avgörande, kunna farhågorna för att förstatligandet

skall leda till en minskning av det lokala inflytandet på vägfrågor avgörande,

enligt utskottets mening, icke anses sakligt grundade.

Såsom skäl mot ett förstatligande har även anförts att detta kunde befaras

leda till alt de små vägarna bleve eftersatta. Ehuru fog för ett sådant antagande

icke visats, är utskottet i detta sammanhang angeläget betona, att en

sådan utveckling, örn den skulle komma till stånd, skulle med hänsyn lill

bygdevägnätets stora betydelse för det ekonomiska livet i hela landet vara i

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

hög grad olycklig. Utskottet förutsätter emellertid att bygdevägnätet efter ett

förstatligande underhålles och utbygges i minst samma utsträckning som hittills.

Då riksdagen, örn ett förstatligande genomföres, helt visst kommer att

vaka över, att de allmänna vägarna underhållas på tillbörligt sätt, och då det

är riksdagen, som har att bestämma, huru mycket medel som skall nedläggas

på utbyggandet av olika slags vägar, finnes icke någon anledning att befara,

ali de små vägarna skola försummas efter elt förstatligande. Vid riksdagens

beviljande av anslag för vägväsendet lärer, såsom utskottet framdeles kommer

att erinra, möjligheter föreligga att så fördela de olika anslagsposterna att

bygdevägnätets behov bli behörigen tillgodosedda. Härmed anser sig utskottet

ha besvarat de önskemål, som i detta hänseende framställas i motion II: 296.

Det har vidare gjorts gällande, att ett förstatligande skulle medföra uppkomsten

av en stor, tämligen starkt avgränsad statlig vägarbetarkår. För

närvarande anlita vägdistrikten i stor utsträckning tillfällig arbetskraft. Särskilt

i norra Sverige är det vanligt, att arbetarna sysselsättas under sommaren

med vägarbeten och under vintern inom skogsbruket. Denna växelverkan

mellan vägväsendet och andra arbetsområden är helt visst av värde

för arbetstillgången och folkförsörjningen. Utskottet förutsätter emellertid, i

likhet med departementschefen, att vägbyggnadsarbetena efter ett förstatligande

skola i samma utsträckning som för närvarande utföras på entreprenad.

Om så blir fallet, torde någon anledning att antaga att den statliga

vägorganisationen skall draga till sig mera arbetskraft från andra verksamhetsområden

icke finnas. Utskottet vill i detta sammanhang understryka

departementschefens uttalande, att vägbyggnadsarbetena böra så planeras,

att de icke förläggas till tider, då jordbrukets behov av arbetskraft är särskilt

stort, exempelvis tider för skördearbete.

Mot den föreslagna reformen har vidare anförts att den skulle medföra en

ökning av de med väghållningen förenade totalkostnaderna. Till stöd härför

har först och främst åberopats att utgifterna för den statliga administrationen

komme att vida överstiga utgifterna för den nuvarande organisationen.

De sakkunniga ha för sin del kommit till den uppfattningen att administrationskostnaderna

efter ett förstatligande skulle bliva något lägre än för

närvarande, och departementschefen framhåller att kostnaderna icke behöva

bli större därför att vägstyrelsernas arbete överflyttas på statliga tjänstemän.

Även om många av dem komma att ha högre lön än vägstyrelseordförandena,

bli de förhållandevis mycket färre, varjämte arbetet torde komma

att bli utfört på ett snabbare och effektivare sätt av de mera rutinerade

och fackkunniga tjänstemännen. Utskottet finner det mycket vanskligt att

nu uttala sig om personalbehovet efter reformens genomförande och därmed

örn storleken av administrationskostnaderna. Vid bedömandet av denna

fråga bör man emellertid enligt utskottets mening taga hänsyn även till den

större effektivitet, som en förstatligad vägorganisation kan förväntas medföra.

Till stöd för invändningen om högre totalkostnader har även anförts, att

de enskildas anspråk på väghållningen skulle mer och mer stegras och där
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

9

igenom öka utgifterna för vägväsendel. Det finnes emellertid, såsom de sakkunniga

framhålla, icke någon rimlig anledning antaga, att en statlig vägorganisation

skulle lia svårare att motstå obefogade anspråk från allmänhetens

sida än de kommunala organen. Det bör tvärtom, på sätt departementsfen

anfört, vara lättare för en statlig organisation, som är tvungen att hålla

sig inom en bestämd ekonomisk ram, att avvisa dylika anspråk än för en

kommunal förvaltning, vars utgifter till huvudsaklig del bekostas av staten.

Det har vidare befarats, att vägarbetarlönerna skulle stiga efter ett förstatligande,

något som skulle få oberäkneliga följder för vägliållningskostnaderna.

Någon anledning att räkna med en stegring av lönerna — utöver

vad som kan anses skäligt och som skulle ha inträffat oavsett omorganisationen

— endast på grund av att staten övertager vägväsendet synes utskottet

icke föreligga. Vunnen erfarenhet från annan statlig verksamhet bestyrker

i varje fall icke ett dylikt antagande.

Enligt utskottets mening bör det därför kunna förväntas att totalkostnaderna

för väghållningen icke skola stiga på grund av ett förstatligande. Såsom

departementschefen uttalat bör det tvärtom, med hänsyn till den rationalisering

av väghållningen som kan genomföras med en helt statlig vägorganisation,

bliva möjligt att få ut större valuta för de kostnader som nedläggas

på vägväsendet.

Slutligen har gjorts gällande att ett förstatligande av vägväsendet skulle

medföra större belastning av statsbudgeten än vad denna utan olägenhet

kan tåla. Då ett av syftena med förstatligandet är att å staten överflytta den

börda för väghållningen, som nu åvilar det kommunala skatteunderlaget, är

det givet, att reformen kommer att medföra en ökning av statens utgifter

för de allmänna vägarna. Någon ökning av det allmännas utgifter har därmed

icke skett, enär de erforderliga medlen redan tidigare uttagits av de

skattskyldiga, ehuru efter andra och med hänsyn till väghållningens karaktär

mindre rättvisa grunder. Departementschefen har med hänsyn till rådande

krisförhållanden icke ansett möjligt att nu bedöma omfattningen av

trafiken vid tiden för ett förstatligande, lika litet som beloppet av de medel,

som då kunna ställas till förfogande för byggnadsföretag. Departementschefen

har därför ansett det svårt att uttala sig örn storleken av utgiftsökningen.

Han framhåller emellertid att, örn man utgår från att reformen ej

medför någon ökning av administrationskostnaderna och örn man bortser

från de besparingar, som kunna bli en följd av förstatligandet, skulle statens

sammanlagda årliga utgifter för administration, vägunderhåll, vinterväghållning

och vägbyggnad — med nuvarande trafikbelastning, samma

byggnadstakt och oförändrat prisläge — på grund av omorganisationen öka

med 13.24 milj. kr. Härtill kommer dock en tämligen betydande post, motsvarande

en del av vägdistriktens nuvarande kostnader, vilka icke äro statsbidragsberättigade,

såsom förräntning av vissa lån, markusen för nyanläggning

av väg m. m. Den totala utgiftsökningen vid ett förstatligande under nu

rådande krisförhållanden skulle likväl stanna icke oväsentligt under 20 milj.

kr. Vid denna beräkning av kostnadsökningen bar emellertid icke beaktats,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

att statens utgifter för den allmänna skatteutjämningen på grund av förstatligandet

skulle nedgå med ungefär 4—5 milj. kr. Utgår man från vägdistriktens

genomsnittliga utdebitering under de sista tio åren, skulle ökningen av

statens utgifter i anledning av förstatligandet — efter avdrag för minskade

utgifter för den allmänna skatteutjämningen — uppgå till omkring 25 milj.

kr. om året. I likhet med departementschefen anser utskottet lämpligast att

statens ökade utgifter för vägväsendet under normala tider i första hand

finansieras genom bensin- och fordonsskatter och att därutöver eventuellt

erforderliga behov täckas genom skattemedel i vanlig ordning. Ur statsfinansiell

synpunkt torde därför ett förstatligande av vägväsendet icke medföra

någon olägenhet.

Vid ett övervägande av vad sålunda anförts lärer framgå, att ett förstatligande

av vägväsendet på landet skulle medföra betydande fördelar. Genom

en sådan reform åstadkommes en väsentlig lättnad i landsbygdens skattetryck,

underlättas genomförandet av en allmän skatteutjämning samt skapas

förutsättningar för en rättvis fördelning av bördorna för de allmänna

vägarna och därmed jämställda trafikleder samt slutligen och icke minst

för en verkligt rationell väghållning. De olägenheter, som må vara förknippade

med ett förstatligande, kunna enligt utskottets mening icke uppväga

dessa fördelar. Utskottet finner sig tor den skull böra tillstyrka statens övertagande

av den allmänna väghållningen på landet.

Därav följer att utskottet icke kan biträda det i motionen II: 294 framställda

yrkandet om avslag på propositionen eller de i de likalydande motionerna

I: 219 och II: 293 gjorda yrkandena om avslag på propositionen och

skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran örn fortsatt allsidig och förutsättningslös

utredning av frågan om behövliga reformer på vägväsendets område,

liksom ej heller det i motionen II: 295 väckta förslaget örn rätt för varje

län att självt avgöra om vägväsendet bör övertagas av staten eller ej.

I flera av yttrandena över sakkunnigbetänkandet samt i motionerna I: 219

och II: 293 har ifrågasatts, att den statliga väghållningen skulle begränsas

till de vägar, som nyttjas för långväga, genomgående trafik och av vilka

samfärdselns behov är störst. Det synes emellertid utskottet uppenbart, att

en sådan uppdelning av väghållningens organisation och utförande vore irrationell

och ägnad att höja de med arbetena förbundna totalkostnaderna.

Härtill kommer att huvudvägarna fördela sig mycket olika på skilda distrikt,

varför en uppdelning skulle vara ägnad att öka redan förefintlig ojämnhet i

väghållningsbördan. Utskottet biträder därför departementschefens förslag

att den statliga väghållningen skall omfatta all den väghållningsskyldighet

som nu åvilar vägdistrikten.

Den allmänna väghållningen innefattar två huvuduppgifter, nämligen ombesörjande

av vägunderhåll och vägbyggnad samt planläggning av det allmänna

vägnätets utformande. För omhändertagande av den förstnämnda av

dessa uppgifter, vilken är av teknisk-ekonomisk natur, måste vid statens över
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

11

tagande av vägväsendet inrättas ett statligt, tekniskt verk. Planläggningen av

vägnätets utformande måste ske under hänsynstagande till faktorer av näringspolitisk,

social, ekonomisk och teknisk natur samt bör därför, såsom

i propositionen föreslås, under Kungl. Maj:ts och riksdagens överinseende

gemensamt ombesörjas av det tekniska verket, länsstyrelserna och organ för

de lokala vägintressena.

Med hänsyn till de uppgifter, som sålunda skulle ankomma på det tekniska

verket, bör detta bestå av en centralstyrelse samt ett antal lokalförvaltningar,

s. k. distriktsförvaltningar. På grund av svårigheten att nu bedöma

omfattningen av trafiken vid tiden för ett förstatligande och därmed

även behovet av personal har departementschefen icke framlagt något förslag

till personalstat för det tekniska verket. Ehuru utskottet sålunda icke har

att yttra sig om personalstaten, vill utskottet redan nu uttala att den statliga

vägorganisationen till en början bör hållas inom en snävt begränsad ram,

till dess tillräcklig erfarenhet örn personalbehovet vunnits. Största försiktighet

bör därför iakttagas vid tillsättandet av nya befattningar och vid dessas

inplacerande i lönegrader. Särskilt bör den ordinarie personalen till en början

starkt begränsas. Personalbehovet i övrigt bör fyllas genom anlitande av

tillfällig arbetskraft. I den mån det framdeles visar sig, att behovet av viss

personal är stadigvarande, kan den göras till ordinarie. Härvid bör dock

med hänsyn till växlingarna i väghållningens omfattning största försiktighet

iakttagas.

Utskottet anser i likhet med departementschefen att det tekniska verkets

centralstyrelse bör tillskapas genom en utbyggnad av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Då dennas nuvarande organisationsform visat sig ändamålsenlig,

torde densamma till sina huvuddrag böra bibehållas oförändrad.

På sätt departementschefen framhållit torde ett förstatligande av vägväsendet

komma att medföra en avsevärd ökning av antalet ärenden, som

skola handläggas i styrelsen. Med hänsyn härtill lär det icke vara möjligt

att bibehålla den nuvarande skyldigheten för generaldirektören att

deltaga i prövningen av alla de ärenden, som enligt gällande instruktion

skola avgöras i styrelsen. För att bereda chefen erforderlig lättnad i arbetsbördan

torde det därför böra övervägas att inrätta en överdirektörstjänst

och att åt överdirektören gives befogenhet att i generaldirektörens ställe i

styrelsen avgöra löpande ärenden, som icke äro av den vikt att de böra avgöras

av verkschefen. Enligt förslaget skall överdirektören vara chef för

vägbyrån och hans nyssnämnda befogenhet begränsas till ärenden, som höra

till denna byrå. Denna anordning synes ändamålsenlig. Utskottet förutsätter

emellertid att med överdirektörsbefattningen förenas uppdrag att vara generaldirektörens

ställföreträdare.

Det är självfallet att de nya och vidgade arbetsuppgifter, som komma att

åvila väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter ett förstatligande av vägväsendet,

nödvändiggöra en viss utbyggnad av den nuvarande byråorganisationen.

Därvid synes lämpligt att, på sätt departementschefen förordat, till vägbyrån

sammanföra alla ärenden, som avse konstruktion, byggande och underhåll

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

av de allmänna vägarna på landet samt frågor rörande städernas väg- och

gatuväsende. För handhavande av ledningen av den till sin omfattning mycket

betydande förrådsrörelsen vid vägväsendet och styrelsens övriga verksamhetsområden

bör, även enligt utskottets mening, inrättas en särskild förrådsbyrå.

På grund av vidgade och delvis nya uppgifter bör den nuvarande kameralbyrån

ombildas till en kanslibyrå för personal- och revisionsfrågor samt

juridiska och administrativa ärenden och lill ett ekonomi- och kammarkontor

för anslagskonlroll samt kassa- och bokföringsgöromål m. m. Den minskning

av vägtrafikbyråns arbetsuppgifter, som blir en följd av omorganisationen,

gör det, på sätt i propositionen uttalas, tveksamt, örn en särskild byrå

bör bibehållas för dessa uppgifter. Utskottet anser därför i likhet med departementschefen

att det vid det slutliga utformandet av den statliga vägorganisationen

bör undersökas, om icke de arbetsuppgifter, som enligt sakkunnigförslaget

alltjämt skulle ankomma på vägtrafikbyrån, kunna överföras till

annan byrå eller fördelas på flera. Den i propositionen förordade decentraliseringen

till länsstyrelserna och distriktsförvaltningarna av de ärenden, som

nu handläggas på avdelningen för enskilda vägar, synes utskottet lämplig

och ägnad att förenkla handläggningen av dessa ärenden.

Departementschefen har ■—- innan resultatet av nu pågående utredning om

den statliga revisionsverksamheten föreligger —• icke ansett sig böra taga

definitiv ställning till frågan örn var den slutliga granskningen av distriklsförvaltningarnas

kamerala verksamhet bör äga rum. Som emellertid riksräkenskapsverket

förklarat, att det av praktiska skäl icke är möjligt att för

närvarande förlägga revisionsverksamheten till detta verk, har i propositionen

förordats att granskningen av distriktsförvaltningarnas räkenskaper åtminstone

tills vidare förlägges till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Ur principiell

synpunkt måste det emellertid anses mindre lämpligt att revisionen

verkställes inom det egna verket. Utskottet vill därför förorda att vid det slutliga

utformandet av vägorganisationen undersökes en lämplig form för revisionens

förläggande utanför verket.

I likhet med departementschefen finner utskottet en fortlöpande kontroll

ur saklig synpunkt över vägförvaltningen vara av behovet påkallad. Utskottet

vill med hänsyn härtill tillstyrka att för granskning av det tekniska verkets

förvaltning anordnas en särskild överrevision av för ändamålet utsedda, utom

verket stående erfarna och praktiska män.

Beträffande landets indelning i förvaltningsområden för ombesörjande av

de på distriktsförvaltningarna ankommande arbetsuppgifterna ha de sakkunniga

utarbetat två alternativa förslag. Enligt det ena av dessa — vilket förordats

av de sakkunniga — skulle landet indelas i 12 till arbetsuppgifternas omfattning

ungefär lika stora distrikt. Enligt det andra alternativet skulle

distriktsindelningen anslutas till länsindelningen, dock att de två minsta länen,

Gotlands och Blekinge län, ansetts för små att bilda självständiga distrikt

och därför sammanförts, det förra med Stockholms och det andra med Kronobergs

län. Departementschefen har emellertid ansett att en distriktsindel
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

13

ning, som icke sammanfölle med länsindelningen, skulle medföra avsevärda

olägenheter vid vägfrågornas handläggning och försvåra det samarbete mellan

länsstyrelserna och distriktsförvaltningarna, vilket vöre en oeftergivlig

förutsättning för att planläggningsverksamheten skulle kunna bedrivas på

bästa sätt, samt med hänsyn härtill föreslagit, att distrikten skulle helt sammanfalla

med länen. Genom den av de sakkunniga förordade indelningen vinnas

väl större möjligheter för ett rationellt ordnande av vägarbetena. Den rationalisering

av väghållningen, som är ett av skälen för ett förstatligande, torde

emellertid i huvudsak kunna åstadkommas, även om antalet distrikt blir så

stort som 24. Med hänsyn härtill och då ortsintressena vid en indelning i

enlighet härmed torde få större möjligheter att göra sig gällande vid vägfrågornas

handläggning, ansluter sig utskottet till departementschefens ställningstagande

i denna del.

Enligt förslaget skola cheferna för distriktsförvaltningarna — i förslaget

kallade vägdirektörer — handha ledningen av projekterings-, byggnads- och

underhållsarbetena inom distriktet ävensom biträda vid handläggningen av

vägfrågor. Med hänsyn till de viktiga uppgifter, som sålunda skola ankomma

på vägdirektörerna, och då de beträffande de tekniska arbetena böra äga befogenhet

att med tämligen hög grad av självständighet handlägga och avgöra

förekommande frågor, böra enligt utskottets mening de ingenjörer, som kunna

komma i fråga för dessa befattningar, äga icke blott erforderlig teknisk

kompetens utan även arbetsledareegenskaper och förutsättningar att bedöma

vägfrågorna ur sociala och ekonomiska synpunkter.

Distriktsförvaltningarna böra, såsom departementschefen förordat, organiseras

på det sättet, att allt efter distriktens skiftande behov erforderligt

antal ingenjörer och andra tjänstemän av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

ställes till vederbörande vägdirektörs förfogande. Det bör därvid ankomma

på styrelsen att tillse, att vid minskning av arbetsuppgifterna i något distrikt

överflödig personal genast flyttas till mera arbetstyngt distrikt eller entledigas.

Av ingenjörerna böra några vara kvalificerade att under vägdirektörens

överinseende självständigt handha ledningen av olika slags arbeten. I sådana

distrikt, där byggnadsverksamheten är av större omfattning, böra

vägdirektörerna för ledning av byggnadsarbetena biträdas av särskilda

arbetschefer. Utskottet förutsätter emellertid, att vägdirektörerna i flertalet

distrikt skola bliva i stånd att själva handha ledningen av dessa arbeten

eller åminstone endast under kortare perioder behöva biträdas av arbetschefer.

Enligt förslaget skall ledningen av underhållsarbetena under vägdirektören

handhavas av en kvalificerad ingenjör, vilken härvid skall biträdas dels i de

flesta distrikt av ytterligare en ingenjör, vilken dock icke behöver vara högskoleutbildad,

dels ock av ett växlande antal övervägmästare. Dessa senare

skulle till huvudsaklig uppgift lia att utöva den närmaste uppsikten över vägmästarna

inom visst område, ombesörja en del expeditionsarbete, medverka

vid planläggningen av större arbeten, verkställa avsyningar samt kontrollera

rapporter och dylikt. Utskottet ifrågasätter nödvändigheten av att under

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

vägdirektören anställa ingenjörer i den omfattning, som i propositionen förutsättes,

samt delar den tvekan om behovet av övervägmästarebefattningarna,

vilken kommit till uttryck i flera yttranden över sakkunnigbetänkandet.

Även om det kan antagas, att sådana befattningar behövas inom de största

distrikten, anser utskottet dock tillrådligt att någon övervägmästarebefattning

icke tillsättes, förrän erfarenheten visat, att behov härav föreligger.

Möjligen kan vara lämpligt att den ingenjör, som ej skulle behöva vara högskoleutbildad,

utbytes mot en övervägmästare.

För underhållsarbetenas utförande måste distrikten, liksom hittills, indelas

i arbetsområden under närmaste ledning av en vägmästare. Departementschefen

har förordat att indelningen sker så, att arbetsuppgiften för

varje vägmästare blir ungefär lika stor. Dennes åliggande skulle i huvudsak

omfatta ledning av förekommande underhållsarbeten och smärre byggnadsarbeten.

Utskottet har icke något att erinra mot vad sålunda föreslagits. De

sakkunniga ha beräknat, att arbetsområdena, med hänsyn till vägmästamas

arbetsuppgifter, kunna omfatta en väglängd av 20—25 mil i södra och mellersta

Sverige samt 30—35 mil i Norrland. Utskottet förutsätter att indelningen

i arbetsområden sker under hänsyntagande till dels vunna erfarenheter

om arbetsuppgifternas omfattning på olika håll, dels ock förefintligheten

av garagegårdar och dylikt, även om den av de sakkunniga föreslagna

omfattningen av arbetsområdena därmed skulle överskridas.

Även efter ett förstatligande måste — av tillbörlig hänsyn till såväl de

lokala intressena som behovet att erhålla råd och upplysningar av organ

vilka väl känna ortsförhållandena —- anses önskvärt att de lokala synpunkterna

få tillfälle att göra sig gällande. Enligt förslaget skola de lokala intressena

företrädas av dels vägnämnder, vilka skola övertaga de nuvarande vägdistriktsorganens

befogenheter med avseende å frågor örn byggande av väg,

förändring av enskild väg till allmän och indragning av väg, dels ock länsvägnåmnder

vid handläggningen av frågor, som äro gemensamma för hela

länet, såsom exempelvis upprättandet av flerårsplaner. Vägnämnderna, vilkas

områden skulle i stort sett sammanfalla med de nuvarande vägdistrikten,

skulle bestå av 5 ledamöter, valda av ombud, som i sin tur skulle utses av de i

området ingående kommunerna. För att länsvägnämndens sammansättning

skall innefatta garanti för att länets vägintressen bliva allsidigt belysta har

föreslagits att ledamöterna i länsvägnämnden skola utgöras av ordförandena

i länets vägnämnder.

Genom den föreslagna representationen torde enligt utskottets mening bygdens

behov av språkrör för de lokala synpunkterna vid handläggning av vägfrågor

få anses bliva i tillräcklig grad tillgodosedda. Utskottet biträder därför

departementschefens förslag i denna del. Det kan dock ifrågasättas örn icke

sättet för val av vägnämndsledamöter är alltför omständligt. Inom utskottet

har övervägts, huruvida icke ledamöterna borde utses av landsting, hushållningssällskap

och skogsvårdsstyrelser. Härigenom skulle vinnas, förutom en

förenkling av valet, viss säkerhet för att nämndens sammansättning bleve

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

15

mera allsidig. Ur principiella synpunkter kan det dock måhända resas betänkligheter

mot att frånhända bygden rätten att, på sätt departementschefen

föreslår, själv utse representanter för de lokala vägintressena.

I propositionen föreslås att länsvägnämnderna skola sammansättas av

ordförandena i de lokala vägnämnderna. Enligt utskottets mening kan det

emellertid förekomma fall, då annan ledamot har större förutsättningar att

företräda vägnämndsområdet i länsvägnämnden än ordföranden. Utskottet

vill därför ifrågasätta örn icke vägnämnden bör äga befogenhet att utse vilken

ledamot som helst till representant i länsvägnämnden.

I motionerna I: 204 och II: 273 har med hänsyn till vikten av att skogsbrukets

transportfrågor lösas på ett ändamålsenligt sätt yrkats, att riksdagen

måtte uttala att skogsbruket herodes tillbörligt inflytande i den statliga vägorganisationen.

Då vägnätets betydelse för ett effektivt utnyttjande av skogskapitalet

under senare år blivit allt större, anser utskottet önskvärt, att skogsbruket

blir företrätt inom länsvägnämnderna, så att målsmän för denna näringsgren

kunna framföra sina synpunkter på fördelningen av vägbyggnadsmedlen.

Någon säkerhet för att så blir fallet finnes icke, om länsvägnämnden

skall bestå uteslutande av representanter för de lokala vägnämnderna,

i all synnerhet om dessa utses på sätt i propositionen föreslås. På grund härav

och med hänsyn till vikten av att vägnätet utbygges så att det kan tillgodose

även skogsbrukets behov, vill utskottet förorda att skogsvårdsstyrelserna

berättigas att utse en representant inom varje länsvägnämnd. En sådan anordning

skulle helt visst främja ett samordnande av det allmänna vägnätet

med de särskilda skogsvägar, till vilkas utbyggande staten numera anslår avsevärda

belopp.

Enligt förslaget skall ersättning av statsmedel utgå till ledamöterna i de

lokala nämnderna, dock att ersättning icke skall lämnas för mera än 5

sammanträden utöver dem, som påkallas av länsstyrelse och vägdirektör. En

dylik begränsning synes utskottet icke vara erforderlig.

I propositionen har föreslagits inrättandet av ett rådgivande centralt organ,

kallat riksvägnämnd, bestående av ombud för de olika länsvägnämnderna

och några representanter för städerna, motororganisationerna, trafiksäkerheten

och hembygdsvården. Nämnden, vars uppgifter skulle begränsas till frågor

av mera principiell natur, skulle av Kungl. Majit eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

höras beträffande viktigare finansiella och organisatoriska

spörsmål, såsom grunderna för den allmänna vägpolitiken ur ekonomisk,

trafikteknisk och väggeografisk synpunkt ävensom lagstiftningsfrågor beträffande

vägväsendet, vägtrafiken och trafiksäkerheten. Nämnden skulle därjämte

vara behörig att taga initiativ samt att till Kungl. Maj:ts prövning

hänskjuta frågor, vari av nämnden uttalad mening icke beaktats av vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen. Då en sådan nämnd skulle bereda målsmän

för de lokala intressena möjlighet att medverka vid planläggningen i stort av

vägbyggnadsverksamheten och handläggningen av övriga lör vägväsendet i

dess helhet betydelsefulla frågor samt underlätta samråd mellan väg- och vat
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

tenbyggnadsstyrelsen och representanter för de i nämnden företrädda intressena,

vill utskottet förorda inrättandet av den föreslagna nämnden. Med

hänsyn till vad utskottet nyss anfört om vägväsendets betydelse för skogsbruket,

anser utskottet emellertid önskvärt, att nämnden kompletteras med

en representant för denna näringsgren. Denne bör lämpligen utses av Kungl.

Maj :t. Utskottet förutsätter att representanter för järnvägsmyndigheterna och

försvarsväsendet få tillfälle att även i riksvägnämnden framföra sina synpunkter.

Såsom de sakkunniga uttala måste kostnadsramen för den allmänna väghållningen

så utformas att riksdagen genom att fastställa storleken av olika

anslag kan utöva ett avgörande inflytande på utvecklingen inom olika områden

av vägväsendet. Den i propositionen förordade uppdelningen å olika

anslag av de för vägväsendet erforderliga medlen, vilken anknyter till nu

gällande ordning, synes bereda riksdagen möjlighet härtill. För att säkerställa

bygdevägnätets utveckling i tillfredsställande mån har föreslagits, att

riksdagen beträffande anslaget till vägförbättringar -— vilket nu disponeras

så att, sedan erforderligt belopp avskilts för beläggningsarbeten, återstoden

fördelas mellan länen för förbättringsarbeten — skall bestämma, huru stor

del av denna återstod som skall utgå till förbättringsarbeten på bygdevägar.

Samma syfte synes utskottet kunna enklare och effektivare nås genom

att hela anslaget uppdelas på tre särskilda anslag, nämligen ett för beläggningsarbeten,

ett för förbättringsarbeten på huvudvägar och ett för förbättringsarbeten

på bygdevägar.

Anslagen för vägbyggnadsändamål fördelas nu mellan länen i huvudsak av

Kungl. Majit. Aven efter ett förstatligande synes det utskottet tillfyllest, att

riksdagen fastställer storleken av anslagen för olika arbeten samt överlåter

åt Kungl. Majit och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att fördela de beviljade

medlen i huvudsaklig överensstämmelse med fastställda flerårsplaner

och arbetsprogram.

I propositionen förordas att den nuvarande ordningen för handläggning au

fråga om byggande av väg ersättes av ett förfarande, innefattande dels en

förberedande utredning om behovet av föreslagen väg, dels arbetets upptagande

i flerårsplan i den ordning som betingas av dess angelägenhetsgrad,

dels ock upprättande och fastställande av arbetsplan för företaget. Förfarandet

skall enligt förslaget till sina huvuddrag gestalta sig på följande sätt:

Vid den förberedande utredningen, som skall ombesörjas av länsstyrelsen,

skall undersökas, huruvida behov av ifrågasatt väg föreligger och örn detta

behov är av den angelägenhetsgrad, att medel till företaget kunna påräknas

under de närmaste åren. För ändamålet skall länsstyrelsen bl. a. höra vederbörande

vägnämnd. Finnes vid prövning av förebragt utredning, att

något behov av företaget icke föreligger eller att detsamma icke är av den

vikt, att det kan komma i fråga för upptagande i flerårsplan under den

närmaste tiden, avslås framställning om företaget. Eljest skall utredningen

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

17

beaktas vid nästföljande revision av flerårsplanen. För sistnämnda fall har

länsstyrelsen därjämte att pröva, huruvida företaget är av den angelägenhetsgrad,

att arbetsplan och kostnadsförslag beträffande detsamma böra

omedelbart upprättas. Utkastet till flerårsplan för bygdevägar — upptagande

de vägföretag vilka skola utföras under de år planen avser —- uppgöras för

varje län av distriktsförvaltningen på grundval bl. a. av från vägnämnderna

infordrade uppgifter om vägbehoven. Sedan länsvägnämnden avgivit yttrande

över utkastet, uppgör länsstyrelsen med ledning av den förebragta

utredningen förslag till flerårsplan, som därefter översändes till väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen. Denna har att fastställa förslaget eller — om detta

icke kan godtagas — underställa detsamma Kungl. Maj:ts prövning. Förslag

till flerårsplan för huvudvägar uppgöres av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Sedan yttranden över förslaget infordrats från länsstyrelse och länsvägnämnd,

hänskjutes ärendet till Kungl. Majit för fastställelse. Upprättande

av arbetsplan för vägföretag skall ske inom distriktsförvaltningen. Över

utarbetat vägförslag infordras yttranden genom länsstyrelsens försorg från

vägnämnd, myndighet och andra, som saken rörer. Finner länsstyrelsen,

som jämväl har att avgiva yttrande över arbetsplanen, vid sin granskning

föreslagen sträckning av vägen olämplig, äger länsstyrelsen anbefalla upprättandet

av alternativt förslag eller att planen kompletteras. Arbetsplanen

översändes därefter till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för fastställelseprövning.

Finner styrelsen vid sin prövning, att av länsstyrelse förordad

plan kan godtagas, skall styrelsen genom formligt beslut fastställa planen

att lända till efterrättelse. Anses åter förslag, som förordats av länsstyrelsen,

icke kunna godtagas, underställes ärendet Kungl. Maj:ts prövning.

Förslaget innebär sålunda att den länsstyrelserna enligt väglagen tillkommande

beslutanderätten i vägfrågor i viktiga avseenden övergår till den

statliga vägorganisationen. Vid ett förstatligande av vägväsendet torde emellertid

en sådan ändring i den nu gällande ordningen vara nödvändig. Prövningen

av vägbyggnadsfrågor måste, om den avsedda enhetligheten skall

vinnas, ske centralt av en myndighet, som äger överblick över vägbyggnadsbehoven

i hela landet. Med hänsyn därtill har utskottet icke något att

erinra mot att flerårsplanerna, på sätt som föreslagits i propositionen, fastställas

centralt, och finner det även naturligt att fastställande av arbetsplan

bör ankomma på det tekniska verket.

Enligt utskottets mening är det dock av stor vikt att även de lokala synpunkterna

bliva vederbörligen beaktade vid vägbyggnadsfrågornas avgörande.

Med hänsyn till det inflytande å prövningen av sådana frågor, som

enligt departementschefens förslag skall tillkomma länsstyrelserna, torde den

föreslagna centraliseringen icke behöva medföra någon fara för att de lokala

synpunkterna bli undanskjutna. Länsstyrelserna skola sålunda äga befogenhet

att med vissa undantag föranstalta örn upprättande av arbetsplan och

kostnadsförslag samt uppgöra förslag till vägfrågor avgörande. Dessa förslag

lia givits större tyngd genom föreskriften att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

-— örn den vid prövning av sådant förslag finner sig vara av annan

Bihang lill riksdagens protokoll 1942. 11 sami. 2 avd. Nr 2.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

mening än länsstyrelsen och de båda myndigheternas åsikter icke kunna

sammanjämkas — skall underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning. Enligt

utskottets mening komma länsstyrelserna härigenom att i stort sett bibehålla

det faktiska inflytande på vägfrågorna, som de för närvarande äga.

För att länsstyrelserna skola få tillgång till teknisk sakkunskap vid ärendenas

beredande och för att skapa förutsättningar för ett verkligt intimt

samråd mellan länsstyrelse och distriktsförvaltning har i propositionen

föreslagits, att vägdirektören göres till föredragande i länsstyrelsen med avseende

å vägärenden. Den föreslagna anordningen synes utskottet ändamålsenlig.

Då det emellertid torde vara nödvändigt att landssekreteraren, som

enligt förslaget skall vid förhinder för landshövdingen inträda i dennes

ställe, ständigt följer utvecklingen av vägväsendet inom länet och då tillgång

till juridisk sakkunskap vid vägärendenas handläggning måste anses

önskvärd, förordar utskottet att landssekreteraren skall närvara vid vägdirektörens

föredragningar inför landshövdingen. Landssekreteraren bör därvid,

örn han vid besluts fattande är av annan mening än länsstyrelsen, äga

rätt och skyldighet att låta till protokollet anteckna sin skiljaktiga mening.

De befogenheter med avseende å planläggningen, som nu tillkomma vägstämmor

och vägstyrelser, skola efter förstatligandet i stort sett överflyttas

på de föreslagna vägnämnderna. Vägnämnden skall sålunda vara behörig

att taga initiativ till vägföretag, överklaga meddelade beslut samt såsom regel

erhålla tillfälle att yttra sig över förslag som väckts av andra ävensom

över upprättade arbetsplaner. Utskottet förutsätter, att vägnämndens ledamöter,

innan de avgiva infordrat yttrande i ett vägärende, skola söka såvitt

möjligt inhämta kommunala myndigheters och ortsbornas åsikter i frågan,

så att de lokala synpunkterna bliva allsidigt belysta i nämndens yttrande.

Enligt förslaget skola de lokala vägintressena vid flerårsplanernas upprättande

i huvudsak företrädas endast av länsvägnämnderna. Det synes utskottet

vara lämpligast, att tillfälle beredes även vägnämnderna att avgiva yttrande

över upprättade förslag till flerårsplaner.

I övrigt föranleder departementschefens förslag beträffande planläggningen

av vägbyggnadsverksamheten icke någon erinran från utskottets sida.

I propositionen bär föreslagits att beslutanderätten i frågor om förändring

av enskild väg till allmän skall överflyttas från länsstyrelserna till väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen. Ett centralt avgörande av dylika ärenden torde, enligt

utskottets mening, skapa väsentligt större förutsättningar för en enhetlig

rättstillämpning än den nuvarande ordningen. På grund härav och då ärenden

av förevarande slag äga sådant sammanhang med vägbyggnadsfrågor,

att de böra avgöras av en och samma myndighet, har utskottet icke något

alt erinra mot den föreslagna överflyttningen av beslutanderätten till den

centrala myndigheten.

Enligt förslaget skola emellertid länsstyrelserna alltjämt ha ett betydande

inflytande på ärendenas avgörande. Sålunda skall utredningen av uppkommen

fråga om förändring av enskild väg till allmän gemensamt ombesörjas

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

19

av länsstyrelse och distriktsförvaltning. Härvid skall bl. a. vägnämnden höras.

Sedan erforderlig utredning skett, avger länsstyrelsen på föredragning av vägdirektören

förslag i ärendet. För att vinna säkerhet för att länsstyrelsens

uppfattning blir tillräckligt beaktad vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

prövning har föreslagits att de ärenden, i vilka styrelsen är av annan mening

än länsstyrelsen, skola underställas Kungl. Maj:ts prövning.

För ett riktigt avgörande av nu ifrågakomna ärenden fordras, såsom

departementschefen betonat, kännedom örn de lokala förhållandena. Då det

föreslagna förfarandet synes innefatta säkerhet för att de lokala synpunkterna

skola bliva vederbörligen beaktade, biträder utskottet departementschefens

förslag i denna del. Utskottet förutsätter emellertid att författningsbestämmelserna

härom utformas på ett sådant sätt, att därav tydligt framgår,

att vid ärendenas prövning synnerligt avseende skall fästas vid de lokala synpunkterna.

Därmed anser sig utskottet jämväl ha besvarat yrkandet i motionen

II: 295 om åtgärder för underlättande av enskilda vägars övertagande

till allmänt underhåll.

Handläggning av fråga om indragning av allmän väg skall enligt förslaget

i tillämpliga delar ske på samma sätt som ärenden rörande förändring av

enskild väg till allmän. Utskottet — som förutsätter att fråga om indragning

av allmän väg endast undantagsvis uppkommer annat än i sammanhang

med sådana byggnadsföretag, där en indragning utan olägenhet kan ske —

har icke något att erinra mot förslaget i denna del.

Den tillsyn å den allmänna väghållningen, som sedan gammalt ankommit

på länsstyrelserna, har, såsom departementschefen framhåller, betingats av

behovet för staten att genom sina organ vaka över att väghållningen ombesörjdes

på ett tillfredsställande sätt av jordägare och ortsmenigheter. I och

med att staten genom egna organ övertager väghållningen, upphör det behov

av tillsyn från länsstyrelsernas sida, som föranlett alltjämt gällande bestämmelser

härom. Utskottet anser därför, att länsstyrelsernas tillsyn över

väghållningen bör upphöra vid ett förstatligande av vägväsendet.

Vägunderhåll och vinterväghållning ha under senare år nästan helt och

hållet bedrivits i vägdistriktens egen regi. Då det är svårt att på förhand

fixera den arbetsprestation, som erfordras för ett väl avvägt vägunderhåll,

och kontraktsmässigt fastställa denna, böra underhållsarbetena efter ett förstatligande,

på sätt i propositionen framhålles, liksom hittills i huvudsak bedrivas

i egen regi. I den mån hithörande arbeten kunna med fördel utföras

på entreprenad, bör dock detta system tillämpas även beträffande underhållsarbeten.

På sätt departementschefen framhållit torde det icke vara lämpligt att

efter ett förstatligande utföra alla vågbyggnadsarbeten på entreprenad. Utan

en egen byggnadsavdelning skulle vägorganisationen bli alltför beroende av

entreprenörerna. En statlig byggnadsorganisation erfordras även för ledningen

av eventuella beredskapsarbeten till motverkande av arbetslöshet. Da

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

emellertid omfattningen av vägbyggnadsarbetena varierar mycket år från

år och då det med hänsyn till det nuvarande ekonomiska läget i landet är

ytterst vanskligt att bedöma, i vilken omfattning medel för den närmaste

framtiden kunna ställas till förfogande för vägbyggnadsföretag, bör den statliga

vägbyggnadsorganisationen, såsom departementschefen betonar, hållas

inom en mycket snävt begränsad ram. Denna organisation bör emellertid till

fullo utnyttjas. De byggnadsarbeten som icke medhinnas av densamma böra

hellre utföras på entreprenad än av härför tillfälligt anställd personal. Beträffande

behovet av personal för planläggning och utförande av vägbyggnadsarbeten

bör såvitt möjligt beaktas att förstatligandet kan komma att

medföra minskade arbetstillfällen för de konsulterande ingenjörer, som nu

lia sysselsättning inom vägbyggnadsområdet. Utskottet vill i detta sammanhang

även framhålla önskvärdheten av att, därest vägbyggnadsarbeten anordnas

för avhjälpande av arbetslöshet, de lokala intressena i möjligaste mån

beaktas vid anställande av arbetskraft.

Enligt propositionen skola uppköpen av inventarier och materialier i

största möjliga utsträckning ske centralt genom förrådsbyrån i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Otvivelaktigt torde ett sammanförande av upphandlingen

av vissa inventarier och materialier till ett fåtal stora inköp vara

ägnat att förbilliga förrådsrörelsen. Det synes dock utskottet önskvärt att

uppköpen — i den mån de kunna ske lika billigt genom distriktsförvaltningarna

— anförtros dem. Smärre upphandlingar torde ej sällan med fördel

kunna ske genom de lokala organen. Det synes med hänsyn härtill

böra tagas under övervägande, huruvida icke generellt tillstånd bör givas

förvaltningarna att intill visst maximibelopp själva upphandla vissa varor.

Härigenom skulle vinnas en viss kontakt med näringslivet inom distrikten.

Vid upphandlingarna böra även de lokala småindustriernas leveransmöjligheter

tillbörligt beaktas.

De sakkunnigas utredning synes giva vid handen, att de flesta köpingar

och municipalsamhällen sakna kompetenta tekniska organ och erforderlig

maskinell utrustning för att själva ombesörja den allmänna väghållningen

inom sina områden. På grund härav och med hänsyn till vikten av att den

allmänna väghållningen handhas på ett tillfredsställande sätt, bör denna

inom de stadsliknande samhällena, enligt utskottets mening, såsom regel

handhas av den statliga vägorganisationen. Samhälle som äger härför erforderliga

förutsättningar bör dock efter prövning i varje särskilt fall av

Kungl. Maj:t kunna medgivas rätt att självt handha denna uppgift.

I likhet med departementschefen vill utskottet förorda, att kostnaderna

för trafikleds iordningställande och underhåll, därest den allmänna väghållningen

ombesörjes av den statliga vägorganisationen, bäras av staten. Till

de samhällen, som medgivas rätt att själva vara väghållare inom sina områden,

bör utgå statsbidrag efter enahanda grunder, som bestämmas för

städerna.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

21

Utskottet förutsätter att de av riksdagen vid behandlingen av 1934 års

väglagsproposition angivna grunderna för prövning av vilka gator inom de

stadsliknande samhällena, som skola anses såsom allmänna vägar, bibehållas

oförändrade. Till förekommande av tvister mellan samhällena och vägorganisationen

vill utskottet i likhet med departementschefen förorda, att Kungl.

Majit fastställer anvisningar örn de normer, efter vilka väghållningen inom

samhällena bör utföras.

Av i propositionen anförda skäl böra städerna principiellt vara väghållare

inom sina områden. Undantag från denna regel bör göras endast för sådana

mindre städer, vilka sakna kompetenta tekniska organ och erforderliga

maskiner för att själva på ett nöjaktigt sätt ombesörja väg- och gatuhållningen

av de viktigaste trafiklederna. I överensstämmelse med vad utskottet

förordat beträffande flertalet stadsliknande samhällen böra byggande och

underhåll av de för biltrafiken viktiga vägarna och gatorna i sådana små

städer ombesörjas av den statliga vägorganisationen samt utgifterna härför

-— örn man bortser från markanskaffningskostnader — helt bäras av staten.

Åt övriga städer bör vid ett förstatligande av vägväsendet på landet beredas

sådan lättnad i deras bördor för de trafikleder, vilka äro nödiga för den

allmänna samfärdseln, att största möjliga likställighet mellan landsbygd

och städer vinnes. Det kan med hänsyn härtill synas skäligt, att statsbidragen

till byggande och underhåll av städernas för biltrafiken viktiga vägar

och gator utgå med 100 procent av de beräknade kostnaderna härför. Utskottet

anser emellertid i likhet med departementschefen att det måste anses

innebära en sådan fördel för städerna att själva ombesörja väg- och gatuhållningen,

att bidragsprocenten skäligen bör bestämmas till 95. För att

åstadkomma full likställighet mellan städer och landsbygd i förevarande

hänseende bör därjämte tillses, att städernas och landsbygdens behov av anläggning,

omläggning och förbättring av vägar och gator tillgodoses i lika

stor utsträckning med utgångspunkt från arbetenas angelägenhetsgrad, varjämte

städerna böra befrias från skyldighet att bygga andra allmänna vägar

än sådana, till vilka statsbidrag lämnas.

Enligt förslaget skola frågor örn byggande av allmän väg i stad, om förändring

av enskild väg till allmän och om indragning av väg handläggas i

huvudsakligen enahanda ordning som föreslagits beträffande väg på landet.

Arbetsplan och kostnadsförslag skola dock såsom regel upprättas genom

stadens försorg. Utskottet har icke något att erinra mot vad sålunda föreslagits.

I samband med ett förstatligande av vägväsendet på landet bör den tillsyn

över städernas väg- och gatuhållning, som nu utövas av länsstyrelserna,

överflyttas på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Utskottet förutsätter att styrelsen,

sedan statsbidragen höjts på här förordat sätt, tillser att väg- och gatuhållningen

ombesörjes på ett för samfärdseln fullt tillfredsställande sätt.

De sakkunniga förutsatte i sitt förslag att den statliga vägorganisationen

skulle till självkostnadspris lämna stadsliknande samhälle och sådan stad,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

där hållandet av de viktigaste trafiklederna skulle ankomma på staten, erforderligt

biträde med den del av väg- och gatuhållningen, som ankomme på

samhället. Utskottet som icke har något att erinra häremot anser sådant

biträde böra till självkostnadspris kunna lämnas även enskild väghållare, i

den mån hjälpen kan lämnas utan att den allmänna väghållningen eftersattes.

I samband med statens övertagande av den allmänna väghållningen måste

vågdistriktens tillgångar och skulder avvecklas. Enligt det föreliggande förslaget

skall detta ske på det sättet, att staten utan ersättningsskyldighet övertager

vägdistriktens alla tillgångar ävensom ansvaret för distriktens samtliga

skulder. Till stöd härför har bl. a. åberopats, att staten genom statsbidrag

till huvudsaklig del bekostat anskaffandet av vägdistriktens fastigheter, inventarier

och övriga tillgångar samt att statens övertagande av den väghållningsskyldighet,

som nu åvilar vägdistrikten, innebär ett ekonomiskt åtagande

som, mätt i penningar, uppgår till mångfaldigt större belopp än värdet

av distriktens tillgångar.

Vägdistriktens ekonomiska ställning är mycket olika, och det förordade

sättet för avvecklingen kommer därför att verka mycket ojämnt. Såsom

departementschefen själv framhållit komma distrikt med mindre god ekonomisk

förvaltning i samma läge som distrikt, vilkas vägstyrelser visat

största sparsamhet, varjämte de, som undvikit skuldsättning genom stora

utdebiteringar, icke njuta någon fördel framför dem, som i alltför stor utsträckning

finansierat arbetena genom upptagande av lån. I de flesta fall

torde emellertid olikheterna med avseende å den ekonomiska ställningen

bero av skiljaktigheter distrikten emellan i fråga örn väghållningens omfattning

och skatteunderlagets storlek. Det synes utskottet uppenbart att distrikt,

som haft en till omfattningen ringa väghållning eller särskilt stort skatteunderlag,

vid avvecklingen icke böra åtnjuta någon förmån framför distrikt,

där motsatsen varit fallet. Även om det icke kan bestridas att det i propositionen

föreslagna tillvägagångssättet i några fall kan verka orättvist, torde

det dock, främst med hänsyn till de svårigheter som möta för en rättvis

avvägning mellan vägdistrikten, vara oundgängligt att i fråga om avvecklingen

av vägdistriktens tillgångar och skulder följa departementschefens

förslag. Utskottet anser sig därför böra tillstyrka detsamma.

I likhet med departementschefen anser utskottet möjlighet böra finnas att

under en kortare övergångsperiod uttaga ersättning av vägdistrikt, som i

syfte att övervältra väghållningskostnader på staten icke verkställt utdebitering

i erforderlig utsträckning eller som försummat underhållet av allmän

väg i sådan grad, att densamma vid övergången icke befinner sig i

vederbörligt skick.

Vad departementschefen i övrigt anfört i denna del föranleder ingen erinran

från utskottets sida.

I likhet med departementschefen anser utskottet önskvärt att efter ett förstatligande

sysselsättning inom den statliga vägorganisationen i största möj
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

liga utsträckning beredes befattningshavarna vid den nuvarande vägförvaltningen.

Vid tillsättandet av de nya befattningarna bör emellertid hänsyn i

första hand tagas till sökandenas kvalifikationer för desamma. Därest någon

av de nuvarande befattningshavarna icke skulle vara lämplig för någon

av de nya tjänsterna eller plats icke kunna beredas honom inom den statliga

vägorganisationen, bör undersökas, huruvida icke sysselsättning kan beredas

denne på annat håll inom statsförvaltningen.

Utskottet vill till sist uttala, att ett förstatligande av vägväsendet på landet

bör genomföras så snart som möjligt och helst redan den 1 januari 1944.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen måtte såsom eget yttrande angående de

genom förevarande proposition framlagda huvudgrunderna

för ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet

åberopa vad utskottet härovan anfört;

2) att de likalydande- motionerna I: 204 och II: 273 samt

motionen II: 296 måtte anses besvarade genom utskottets

hemställan under 1) här ovan;

3) att motionen II: 295, i den mån den icke kan anses

besvarad genom utskottets hemställan under 1) här ovan,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

4) att de likalydande motionerna I: 219 och II: 293 samt

motionen II: 294 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 maj 1942.

På andra särskilda utskottets vägnar:

ELON ANDERSSON.

Vid ärendets slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Elon Andersson, Heiding, Johan Bärg, Björnsson*,

Johan Bernhard Johansson, Forslund, Tjällgren*, Frans Ericson, Gabrielsson*, Carl

Eriksson, Eklund och Velander; samt

från andra kammaren: herrar Pettersson i Hällbacken, Staxäng, Andersson i

Tungelsta, Pettersson i Rosta, Andersson i Falkenberg, Andersson i Löbbo, Sandberg,

Senerin, von Seth, Undahl, Wallentheim och Mattsson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

Reservation

av herrar Johansson, Johan Bernhard, Eklund, Pettersson i Hällbacken,

Staxäng, von Seth och Lindahl, vilka ansett att utskottets yttrande bort

hava följande lydelse.

Under loppet av det senaste halvseklet har vägväsendet undergått en omfattande

utveckling, varigenom organisatoriska reformer gång efter annan

blivit nödvändiga. Gienom motortrafikens tillkomst och ständiga tillväxt

fram till det andra världskrigets utbrott ställdes ökade krav på de allmänna

vägarna, samtidigt som de växande bilskattemedlen möjliggjorde uppbyggandet

av ett modernt vägnät. Från att ha varit ett besvär, uteslutande åvilande

fastigheterna på landet, blev väghållningen en allmänkommunal uppgift,

vars fullgörande i allt högre grad baserades på statsbidrag, motiverade

dels av det allmännas stigande intresse av vägnätets utbyggnad och underhåll,

dels av kostnadsökningens omfattning.

Vägväsendets nuvarande organisation utformades genom 1934 års reform,

vilken trädde i tillämpning år 1937. Under den korta tid, det nya systemet

verkat, har huvudintrycket blivit att en för vårt lands förhållanden ändamålsenlig

vägorganisation härigenom skapats. Bl. a. ha vägdistrikten gjorts

avsevärt större än tidigare, vilket möjliggjort införande av ökad maskinell

drift, tillsättande av särskilt utbildade arbetsledare och en mera rationell

arbetsorganisation. Såväl länsstyrelserna som departementschefen hava

vitsordat att den nya vägorganisationen under åren 1937—39 genomförts

pa ett i stort sett mycket tillfredsställande sätt. Genom det ännu pågående

världskrigets utbrott på hösten 1939 mötte det nya systemet efter omorganisationsperiodens

slut kristidens olägenheter i form av bl. a. prisförhöjningar

och materielsvårigheter. Den vägorganisation, som enligt Kungl. Maj:ts förevarande

proposition bör ersättas med en helt statlig förvaltning, har sålunda

i färdigt skick ännu icke fått arbeta under normala förhållanden. Som allmänt

omdöme kan dock uttalas, att vägväsendet trots dessa omständigheter

gjort betydande framsteg under denna tid. Samtidigt ha vissa erfarenheter

vunnits örn det nya systemets verkningar, vilka kunna läggas till

grund för framtida förbättringar.

Emellertid igångsattes redan året efter ikraftträdandet av 1934 års reform

utredning angående statens fullständiga övertagande av den allmänna väghållningen

pa landet. Detta föranleddes av en hemställan från kommunalskatteberedningen,

vilken under sitt arbete på lösningen av frågan örn en

mera tillfredsställande utjämning av de kommunala skatterna föreslagit ett

slopande av den särskilda vägskatten och som en följd härav ett statligt

övertagande av den allmänna väghållningen på landet. Den i anledning härav

företagna utredningen, vilken legat till grund för Kungl. Marits förevarande

proposition, har genom direktivens avfattning kommit att präglas av en

enligt utskottets mening olycklig ensidighet. Utredningen har icke haft att

pröva huruvida andra vägar till skatteutjämning vore framkomliga, ej heller

frågan om vägväsendets ändamålsenliga organisation. Föremål för utred
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

25

ning har endast varit, huru ett förstatligande av vägväsendet borde utformas.

Då Kungl. Majit nu föreslagit riksdagen att i princip fatta beslut om ett dylikt

förstatligande enligt utredningens linjer, måste fördelar och nackdelar i ett

sådant beslut välås mot den nuvarande organisationens förtjänster och brister.

Vid ett sådant övervägande böra enligt utskottets mening även möjligheterna

att genom partiella reformer vinna önskat resultat beaktas. Den hittills

företagna utredningen har förbigått denna del av problemet och lämnar

därför icke heller material för ett bedömande härvidlag. Departementschefen

föreslår bl. a. ändrade bestämmelser för vägförslags upprättande,

vissa överflyttningar av länsstyrelsernas nuvarande befogenheter till väg. och

vattenbyggnadsstyrelsen rörande vägförslags fastställande och enskild vägs

intagande till allmänt underhåll m. m. Utan att i detta sammanhang taga

ställning till med dessa spörsmål förbundna avväganden, synes det utskottet

vara uppenbart, att dessa frågor kunna regleras på sätt, som kan befinnas

lämpligt, oavsett örn väghållningen förstatligas eller ej.

Genom statens fullständiga övertagande av vägväsendet på landet skulle

en av de viktigaste kommunala självförvaltningsuppgifterna i ett slag överföras

från de kommunalvalda förtroendemännen till ett centralt ämbetsverk

och dess lokala förvaltning. Enligt den nuvarande organisationen ha

vägkommunerna och staten samverkat, varvid kommunerna handhaft väghållningen

och burit en viss del av kostnaderna härför medan staten beviljat

övriga medel samt ställt särskild teknisk sakkunskap till förfogande.

Medlens användande har på olika sätt strängt kontrollerats. Genom detta system

ha sålunda såväl den praktiska kunnigheten hos bygdens förtroendemän

som de tekniska ämbetsmännens insikter utnyttjats. De olika organen

lia kompletterat varandra på ett sätt som varit till fördel för vägväsendets

utveckling. Vägärendenas centralisering till ett tekniskt ämbetsverk i huvudstaden

måste lätt leda till att de olika bygdernas intressen icke vinna samma

beaktande som tidigare. Likaså upplöses för bygdens innevånare sambandet

mellan det lokala vägnätets tillstånd och deras egna ekonomiska prestationer

som medlemmar av vägkommunen. Kravet på ständigt förbättrade vägar

kommer att kvarstå, men det nuvarande ansvarets återhållande verkan försvinner

samtidigt med inflytandet.

Vederbörande myndigheter få emellertid en för kanske lång tid framåt

snäv ekonomisk ram, inom vilken de olika anspråken skola tillfredsställas.

Följden härav måste befaras bli, att verket, hos vilket avgörandet i praktiken

sannolikt kommer att ligga, i sitt avvägande mellan skilda behov kan

komma att fatta beslut, vilka för den berörda bygden ter sig otillfredsställande.

Inom verket förefintlig sakkunskap kan nämligen aldrig ersätta bygderepresent

an temas insikter i de lokala problemen. I och med att vägstyrelserna

och vägstämmoma försvinna såsom organ för självförvaltning, upphör

också bygden att äga tillgång på personer nied inblick i vägväsendets

problem. De i propositionen föreslagna vägnämnderna komma ej att erhålla

tillräcklig insikt i vägförvaltning och vägekonomi för alt kunna effektivt

bidraga till frågornas riktiga lösning. Starka farhågor föreligga således för

Mildrig till riksdagens protokoll 1912. 11 sunil. 2 avd. Nr 2. 3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

att den föreslagna organisationen skulle få ogynnsamma verkningar beträffande

lösningen av landsbygdens vägproblem.

Beträffande kostnaderna för vägväsendets fullständiga förstatligande gör

departementschefen det antagandet, att dessa komma atf uppgå till omkring

25 miljoner kronor eller samma summa, som för närvarande utgår i

vägskatt. Att kostnaderna för vägväsendets administration efter ett förstatligande

kommer att avsevärt överstiga de nuvarande, synes sannolikt. Utskottet

är ej övertygat örn att ett statligt övertagande av vägväsendet skulle

visa sig i stånd att åstadkomma bättre utbyte av anslagen än den nuvarande

organisationen. Slutligen önskar utskottet framhålla att den ofta dragna parallellen

med statens affärsdrivande verk icke äger tillämpning beträffande

de ekonomiska verkningarna av ett förstatligat vägväsende. Dess ekonomi

kan endast regleras av anslag och anslags användande, medan de affärsdrivande

verken genom förhållandet mellan inkomster och utgifter vinna klal

upplysning, om driften anordnats ekonomiskt eller icke.

Beträffande vägväsendet torde såsom pa intet annat område kontroll över

anslagens användning vara angeläget. För närvarande finnes också här en

kontroll, som nästan saknar motstycke beträffande offentliga anslag, nämligen

en detaljerad granskning av såväl teknisk sakkunskap, som äger mycket

goda möjligheter att förhindra varje tekniskt oklok disposition, som ock av

kommunalt valda jämte av länsstyrelsen förordnade revisorer, vilka kunna

bedöma, örn varje möjlighet till klok och sparsam hushållning iakttagits.

Samtidigt som vägstyrelsernas naturliga ambition att med tanke på vägskatten

hålla utgifterna nere och dock tillmötesgå varje rimligt krav på vägnätet

skulle upphöra att utöva inflytande inom vägväsendet, skulle också vägkommunemas

egen revision försvinna. Enligt propositionen skulle den tekniska

personal, som tidigare utövat en värdefull kontroll, övertaga ledningen av

den lokala vägförvaltningen och dess kontrollerande funktion övertagas av

mera central revision.

Departementschefens förslag att vid ett förstatligande vägdistriktens tillgångar

och skulder skola utan vidare övertagas av staten utan hänsyn till

huru de olika vägdistrikten sörjt för sin ekonomi och till att vägdistrikten

i många fall med uteslutande egna medel anskaffat vissa byggnader och andra

tillgångar långt utöver skulderna har framkallat stark kritik, bl. a. från

vägstyrelsernas förbund''.

Ett förstatligande av vägväsendet har företagits i åtskilliga främmande länder.

Intet annat land har dock gått så långt i detta hänseende, som ett bifall

till Kungl. Maj :ts förslag skulle innebära för Sveriges vidkommande. I motsats

till det statliga vägväsendet i andra länder, vilket i regel torde omfatta

5 till 10 procent av det totala vägnätet, skulle enligt propositionen Sveriges

statliga vägförvaltning övertaga landets hela vägnät, bestående av 5,000 km

rikshuvudvägar, 20,000 km länshuvudvägar, 60,000 km mindre landsvägar

och bygdevägar samt 5,000 km ödebygdsvägar eller tillhopa 90,000 vägkilometer.

Såsom huvudskäl för Kungl. Maj :ts förslag anföres den vinst ur kommunal

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

27

skatteutjämningssynpunkt, sorn vägskattens slopande skulle innebära. För

landsbygdens vidkommande framstår varje lindring eller utjämning av vägskattebördan

som en vinst. Det må dock framhållas att landsbygden enligt

Kungl. Maj:ts förslag väl vinner utjämning men ingalunda befrielse från

kostnaderna för väghållningen, ty liksom övriga medborgare betala också

landsbygdens innevånare sin andel i de statsskatter, som skulle täcka statens

kostnadsökning. Slutligen må anmärkas, att skattesatserna inom vägkommunerna

på senare år kunnat sänkas och sannolikt komma att sjunka ytterligare.

Utskottet ansluter sig till departementschefens i propositionen gjorda uttalande:

»Helt visst kan en jämnare fördelning av väghållningsbesväret i åtskilliga

hänseenden vinnas genom reformer inom den nuvarande organisationens

ram.» Då denna fråga dock icke varit föremål för utredning, saknar

utskottet möjlighet att taga ställning till olika alternativ i detta avseende,

önskemålet om likställighet mellan fastighet och inkomst ifråga om skyldighet

att bidraga till vägväsendet kan förverkligas genom en ändring i repartitionstalet.

Att redan en justerad vägdistriktsindelning skulle avhjälpa åtskilliga

ojämnheter kan vidare framhållas. Härutöver må endast påpekas

att vägstyrelsernas förbund i sin remisskrivelse till Kungl. Majit angivit ett

alternativ, som måhända skall visa sig framkomligt. Kanske bör också tanken

på en fast, mindre vägskatt göras till föremål för prövning. Även andra

möjligheter kunna tänkas. Arbetet på att lösa problemet att utjämna och reducera

landsbygdens vägskat tebörda bör enligt utskottets mening skyndsamt

fortsättas genom ny utredning.

Ytterligare tungt vägande skäl för ett fortsatt utredningsarbete, innan ställning

tages till en ny reform av vägväsendet, kunna anföras. De statsfinansiella

konsekvenserna av Kungl. Maj :ts förslag kunna i brist på kostnadsberäkning

ej överblickas. Då förslag till lagtext och förordningar ej utarbetats, saknar

utskottet möjlighet att i åtskilliga viktiga hänseenden erhålla en klar bild av

förstatligandets konsekvenser. 19 länsstyrelser och 146 av rikets 170 vägstämmor

samt svenska landskommunernas förbund ha avstyrkt sakkunnigeförslaget.

Med hänvisning till vad utskottet i det föregående anfört och då

enligt utskottets mening frågan örn vägskattebördans utjämning sannolikt

kan erhålla sin lösning på annat sätt, finner utskottet ett fortsatt utredningsarbete

böra upptagas för att söka ernå en tillfredsställande lösning av denna

betydelsefulla fråga.

Med hänsyn till den korta tidrymd, som förflutit sedan ny väglag trädde

i kraft 1937, samt då ett uppskov för ytterligare utredning icke kan medföra

några olägenheter för vägväsendet, anser sig utskottet även på grund härav

kunna förorda förnyad utredning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen såsom yttrande i anledning av förevarande

proposition måtte uttala, att riksdagen icke kunnat godtaga

den av departementschefen förordade reformen beträffande

vägväsendet;

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.

2) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte hemställa

om en allsidig och förutsättningslös utredning rörande

utjämning av landsbygdens vägskattebörda samt rörande i

övrigt behövliga reformer på vägväsendets område;

3) att motionerna 1:204 och 219 samt 11:273, 293, 294,

295 och 296, i den mån de icke kunna anses besvarade genom

utskottets hemställan under 1) och 2) här ovan, icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

421880

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1942:325 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 s. 1 i texten