Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående förstatligande av den allmänna väghållningen på landet, nr 122, samt i anslutning därtill väckta motioner.
1942-05-22 · 28 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 27 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2SärU 1942:2, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående förstatligande av den allmänna väghållningen på landet, nr 122, samt i anslutning därtill väckta motioner.
Dokumentets text
Andra särskilda'' utskottets utlåtande Nr 2.
1
Nr 2.
/
Ankom till riksdagens kansli den 28 maj 1942 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående förstatligande
av den allmänna väghållningen på landet,
nr 122, samt i anslutning därtill väckta motioner.
Genom propositionen nr 122 har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 6 mars
1942, lämnat riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående de av föredragande
departementschefen angivna huvudgrunderna för ett förstatligande av
den allmänna väghållningen på landet och vissa därmed sammanhängande
frågor.
I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft
följande med anledning av propositionen väckta motioner, nämligen:
de likalydande motionerna I: 204 av herr von Stockenström m. fl. och II:
273 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl., vari yrkats »att riksdagen vid behandling
av Kungl. Maj:ts proposition nr 122 angående huvudgrunderna för
förstatligande av väghållningen på landet och vissa därmed sammanhängande
frågor måtte uttala nödvändigheten av att skogsbruket beredes tillbörligt
inflytande i den blivande vägorganisationen»,
de likalydande motionerna I: 219 av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl.
och II: 293 av herr Lindmark m. fl., vari yrkats »att riksdagen måtte dels som
sin mening uttala att den föreliggande propositionen nr 122 icke bör läggas
till grund för ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet,
dels i skrivelse till Kungl. Majit begära fortsatt allsidig och förutsättningslös
utredning av frågan om behövliga reformer på väg väsendets område»,
motionen II: 294 av herr Åqvist, vari yrkats avslag på Kungl. Maj:ts proposition
nr 122 angående förstatligande av den allmänna väghållningen på
landet,
motionen II: 295 av herr Hansson i Skediga, vari yrkats »att riksdagen
måtte uttala, att bidragsprocenten till landsbygdens vägunderhåll i likhet
med vad som föreslagits för städer och samhällen skall utgå med 95 %; att
varje län liksom städer och större samhällen beredes tillfälle att självt avgöra
om vägväsendet bör övertagas av staten eller ej; samt att ett underlättande
av de enskilda vägars övertagande till allmänt underhåll, som bidraga
till underlättandet av den allmänna samfärdseln, bör ske», samt
motionen II: 296 av herrar Hallagård och Gustafsson i Lekåsa, vari yrkats
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 11 sami. 2 avd. Nr 2.
1
2
Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
»att riksdagen under den förutsättningen tillstyrker de huvudgrunder för vägväsendets
framtida ordnande, som upptagits i Kungl. Maj:ts proposition nr
122, att sådana bestämmelser måtte utfärdas, att landsbygdens intressen och
behov i fråga om vägväsendet kunna tillgodoses på ett tillfredsställande sätt».
Beträffande innehållet i de av departementschefen angivna huvudgrunderna
för ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet ävensom
beträffande departementschefens anförande i övrigt får utskottet, i den
mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till det vid propositionen
fogade utdraget av statsrådsprotokollet. Vad angår de skäl motionärerna
anfört för sina yrkanden får utskottet hänvisa till motionerna, i den mån
nämnda skäl icke särskilt beröras i utskottets yttrande.
Inledning.
Den allmänna väghållningen i riket regleras för närvarande genom lagarna
den 7 juni 1934 om allmänna vägar och om vägdistrikt. Hållandet av de
allmänna vägarna på landet åligger nu särskilt bildade kommunala samfälligheter,
vägdistrikt, för närvarande 170 till antalet, vart och ett omfattande
i genomsnitt 50 mil vägar.
Frågan om statens övertagande av den allmänna väghållningen på landet
har i den offentliga diskussionen första gången berörts av vägkommittén i
dess år 1880 avgivna betänkande. Såväl denna kommitté som vägkommissionen
i sitt betänkande av år 1916, ävensom 1920 och 1929 års vägsakkutmiga
lia avvisat tanken på ett förstatligande av vägväsendet. Samma ståndpunkt
intogs av departementschefen i den proposition till 1934 års riksdag, som
ligger till grund för den nu gällande lagstiftningen om allmänna vägar och
om vägdistrikt.
Frågan om statens övertagande av den allmänna väghållningen på landet
aktualiserades genom kommunalskatteberedningens skrivelse den 10 oktober
1938 till Kungl. Majit med hemställan om utredning i saken. Till stöd för
denna framställning åberopades främst, att nu gällande grunder för vägväsendets
organisation och finansiering icke lämnade ett ur beskattningssynpunkt
tillfredsställande resultat, särskilt med hänsyn till svårigheterna
att vid ett bibehållande av den nuvarande vägskatten åstadkomma en ur olika
synpunkter tillfredsställande kommunalskatteutjämning.
Med stöd av Kungl. Majits bemyndigande den 25 november 1938 tillkallades
sex sakkunniga, de s. k. 1938 års sakkunniga för utredning om vägväsendets
förstatligande, nämligen f. d. generaldirektören C. G. O. Malm, ordförande,
generaldirektören N. L. Bolinder, landshövdingen A. Lidén, hovrättsrådet
S. G. L. Quensel, extra byråchefen K.-G. M. Hjort och ordföranden i svenska
vägstyrelsernas förbund, ledamoten av riksdagens första kammare, friherre
A. L. G. De Geer.
I direktiven för de sakkunnigas arbete uttalades bland annat, att den utveckling,
som ägt rum inom vägväsendet och vägtrafikens område, sedan
frågan örn vägväsendets organisation sist var föremål för prövning, motive
-
Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
3
rade att spörsmålet upptoges till förnyad utredning. En sådan utredning borde
omfatta frågan om den allmänna väghållningens på landet fullständiga övertagande
av staten. Den borde vidare avse frågan örn behövlig organisation
för statens handhavande av väghållningen. De sakkunniga avlämnade den
9 april 1941 ett principbetänkande rörande frågorna örn ett förstatligande
av den allmänna väghållningen på landet, örn det allmänna vägväsendet i
städerna, om nya grunder för statsbidrag till städernas väg- och gatuhållning,
örn skyldigheten för de stadsliknande samhällena att tillhandahålla mark
för allmän väg samt om sättet att förvärva rätt till mark för allmän väg m. m.
Över betänkandet ha yttranden infordrats från ett stort antal myndigheter
och sammanslutningar.
På grundval av betänkandet och däröver avgivna yttranden har föreliggande
proposition utarbetats. I den hemställan som intagits i det vid propositionen
fogade utdraget av statsrådsprotokollet har departementschefen framhållit,
att det för kommunalskatteberedningens fortsatta arbete vore av största
betydelse, att statsmakterna toge ståndpunkt till frågan om statens övertagande
av den allmänna väghållningen på landet. Betänkligheterna mot att
genomföra ett förstatligande av vägväsendet under rådande krisartade förhållanden
syntes böra vika för intresset att bringa kommunalskattefrågan till
en snar lösning. Med hänsyn därtill ansåge departementschefen lämpligt att
riksdagen redan nu sattes i tillfälle att yttra sig beträffande den ifrågasatta
reformen och grunderna för en statlig vägorganisation. Därest riksdagen delade
departementschefens i statsrådsprotokollet återgivna uppfattning i frågan
örn vägväsendets förstatligande, kunde reformen, örn så befunnes lämpligt,
genomföras den 1 januari 1944.
Utskottets yttrande.
Den revolutionerande utveckling, som vägtrafiken undergått under de
sista decennierna före nu pågående världskrig, har i betydande mån rubbat
förutsättningarna för väghållningens ombesörjande av kommunala samfälligheter.
Den enormt stegrade automobiltrafiken i förening med det ekonomiska
livets ökade rörlighet har, såsom i propositionen framhålles, lett till
att de allmänna vägarna upphört att vara av huvudsakligen lokalt intresse;
väghållningen har blivit en hela landets gemensamma angelägenhet. Staten
har ock steg för steg övertagit allt större del av väghållningsbördan och bär
nu den övervägande delen av densamma. Återstående del av väghållningskostnaderna
— vilken, ehuru procentuellt sett liten, är tämligen betydande i
förhållande till skatteunderlagets storlek — fördelas emellertid synnerligen
ojämnt mellan skattebetalarna och utan tillbörligt hänsynstagande till att
väghållningen numera är ett gemensamt intresse för befolkningen i hela
landet.
Sålunda föreligger, på sätt i propositionen visats, en betydande disproportion
mellan landsbygdens och städernas bördor för hållandet av de allmänna
vägarna och övriga däremot svarande trafikleder. Vidare är väghåll
-
4
Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
mngsbesväret mycket ojämnt fördelat mellan olika delar av landsbygden,
huvudsakligen beroende av olikheter distrikten emellan i fråga örn väghållningens
omfattning och skatteunderlagets storlek. Icke ens inom distrikten
är besväret jämnt fördelat mellan skattebetalarna. Sålunda få fastigheterna
— vilka tidigare ensamma fingo bära hela väghållningsbördan -— även enligt
nu gällande lagstiftning vidkännas en avsevärt hårdare belastning än andra
skatteobjekt.
Nu berörda brister i fråga om fördelningen av väghållningsbesväret äro,
på sätt departementschefen framhåller, av den beskaffenhet, att åtgärder
till förhållandenas tillrättaläggande framstå såsom ett oeftergivligt krav ur
rättvisesynpunkt.
Även örn dessa brister till någon del kunna avhjälpas genom reformer inom
den nuvarande organisationens ram, är det uppenbart, att en fullt rättvis
fördelning av väghållningsbördan icke kan vinnas, därest vägväsendet bibehålies
som en kommunal angelägenhet. En differentiering av statsbidragen
till vägväsendet efter väghållningens omfattning och skatteunderlagets storlek
i varje distrikt — på sätt som föreslagits av styrelsen för svenska vägstyrelsernas
förbund — skulle visserligen åstadkomma en viss utjämning av
väghållningsbördan mellan landsbygdens skattebetalare. Denna skatteutjämning
kan dock icke förutsättas bliva tillfredsställande. Andra olägenheter
skulle även kvarstå, bland annat skulle man därigenom icke kunna åstadkomma
en rättvis fördelning av väghållningskostnaderna mellan städer och
landsbygd. Den nuvarande disproportionen mellan landsbygdens och städernas
bördor för de allmänna vägarna skulle alltjämt bestå. Det kan dock icke
anses rimligt att kostnaderna för den allmänna väghållningen på landet — i
den mån dessa täckas genom uttagande av särskild vägskatt — skola besvära
endast landsbygden även sedan väghållningen blivit ett gemensamt intresse
för hela befolkningen. En fullt rättvis fördelning av väghållningskostnaderna
torde icke kunna vinnas med mindre än att desamma helt överflyttas på
staten. En sådan överflyttning lär icke kunna ske utan att staten samtidigt
genom egna organ övertager väghållningens ombesörjande.
För ett förstatligande av vägväsendet talar, såsom i propositionen framhålles,
även och kanske framför allt behovet att lätta det höga skattetrycket
på landsbygden. Den nuvarande skattebelastningen i landets kommuner är
mycket ojämn. I de landskommuner, där skattetrycket på grund av olika
omständigheter är särskilt stort, utgår i regel även en hög vägskatt. En överflyttning
av väghållningskostnaderna från det kommunala skatteunderlaget
till staten skulle därför effektivt bidraga till en minskad kommunal skattebörda
och en allmän utjämning av skattetrycket. Enligt de förhållanden, som
voro rådande vid tiden för kommunalskatteberedningens framställning och
på vilka beredningen grundar sina beräkningar, skulle genom vägskattens
bortfallande det sammanlagda kommunala skattetrycket lättas i sådan grad,
att antalet kommuner, som bleve i behov av skatteutjämningsåtgärder, skulle
minska med över 600, d. v. s. en fjärdedel av landets kommuner. En sådan
minskning framstår som önskvärd även med hänsyn till svårigheten att ut
-
Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
5
finna sådana normer för utmätande av de allmänna skatteutjämningsbidragen
lill kommunerna, att bidragen tillgodose kommunernas befogade och skäliga
anspråk på understöd samtidigt som det kommunala sparsamhetsintresset
vidmakthålles. Det har anmärkts att en sådan avlastning från det
kommunala skatteunderlaget lämpligare kunde vinnas genom att på staten
överflytta någon annan kommunal arbetsuppgift, därvid särskilt nämnts
sjukvården och fattigvården. Den minskade kommunala skattebelastning, som
en dylik överflyttning skulle medföra — om och i den mån en sådan av organisatoriska
och andra skäl lämpligen kan genomföras — skulle dock komma
såväl landsbygd som städer till del och följaktligen icke i samma utsträckning
som ett förstatligande av vägväsendet verka utjämnande på förhållandet
mellan landsbygdens och städernas skattetryck.
Med hänsyn till vad sålunda anförts finner utskottet att ett förstatligande
av vägväsendet kommer att medföra en mera rättvis fördelning av bördorna
för de allmänna vägarna och övriga därmed jämställda trafikleder samt underlätta
en tillfredsställande lösning av frågan om den kommunala skatteutjämningen.
Till stöd för ett förstatligande av vägväsendet har i propositionen även
åberopats behovet av en för väghållningens ombesörjande mera rationell organisation
än den nu gällande.
Vid bedömandet av den nuvarande organisationens ändamålsenlighet kan
man väl, enligt utskottets mening, icke bortse från de betydande insatser, som
gjorts av vägstyrelserna till främjande av den snabba utvecklingen på detta
område. Med hänsyn till de möjligheter, som stått vägstyrelserna till buds,
måste dessa anses lia handhaft sina uppgifter på ett, i stort sett, mycket
tillfredsställande sätt. Vägarna lia i allmänhet väl tillgodosett trafikens starkt
stegrade krav. Den omständigheten att vägstyrelserna skött väghållningen på
ett förtjänstfullt sätt lärer emellertid i och för sig icke kunna åberopas såsom
ett skäl mot den ytterligare rationalisering, som kan anses påkallad.
Huru gott det arbete, som nedlägges av våra vägstyrelser, än må vara, är
det dock — sedan väghållningen nått den omfattning, den hade vid utbrottet
av nu pågående världskrig — icke möjligt att bedriva vägarbetena på ett
fullt rationellt och ekonomiskt sätt, örn ledningen av arbetena skall handhas
av ett stort antal vägstyrelser. Det är med så många distrikt med deras
i hög grad varierande våglängd icke möjligt att effektivt utnyttja personal
och maskiner. Erforderlig enhetlighet och kontroll bli svårare att åstadkomma,
och det tar längre tid, innan tekniska framsteg bliva allmänt utnyttjade.
Den höjda standard med avseende å väghållningen som motorfordonstrafiken
framtvingat har stiillt ökade krav på teknisk kunnighet hos
vägförvaltningen. De flesta vägdistrikt äro emellertid för små att bära kostnaderna
för en i tekniskt hänseende fullgod förvaltning.
Även örn väghållningen i vissa hänseenden kan effektiviseras genom rationaliseringar
inom den nuvarande organisationens ram, torde det icke vara
möjligt alt åstadkomma några mera väsentliga besparingar, därest väghållningen
skall bibehållas såsom en kommunal angelägenhet.
6
Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
Om staten övertager den allmänna väghållningen på landet, skapas emellertid
förutsättningar för ett mera rationellt bedrivande av vägarbetena. Ledningen
av dessa skulle då ankomma på ett statligt verk med tekniskt utbildade
befattningshavare. Med en enhetlig ledning av väghållningsarbetena i hela
landet blir det möjligt att på effektivaste sätt utnyttja personal och maskiner.
Vidare vinnas större förutsättningar för gemensamma inköp för väghållningen.
Då de årliga förrådsinköpen för vägväsendet uppgå till över 31 milj. kr.,
skulle enbart några procent lägre priser medföra betydande vinster. Det
måste även innebära en fördel att statens egna organ leda och ombesörja de
arbeten, till vilkas bekostande staten anslår så stora belopp. Härigenom vinnes
större trygghet för att de medel som beviljas för vägväsendet användas
på ett rationellt och objektivt riktigt sätt. Det bör också vara lättare för staten
att hos egen förvaltning framtvinga erforderlig sparsamhet. Kostnaderna
måste ju hållas inom och verksamheten följaktligen lämpas efter den ekonomiska
ram, som gives genom de anslag riksdagen ställer till förfogande. Ett
förstatligande skulle sålunda säkerligen innebära fördelar ur administrativa,
tekniska och ekonomiska synpunkter.
Till stöd för en omgestaltning av den nuvarande vägorganisationen har
även åberopats att de för vägväsendet tillgängliga medlen med nu gällande
ordning icke alltid komma till användning, där de ur allmän synpunkt bäst
behövas. Det är, såsom i propositionen framhålles, helt naturligt att en organisation
med så många lokala organ måste försvåra en ändamålsenlig fördelning
av vägmedlen. I propositionen erinras i detta sammanhang om de olikartade
grunder, som tillämpats vid upprättandet av flerårsplaner och vid bedömandet
av frågor om förändring av enskild väg till allmän. Härigenom ha
vägbehoven i olika delar av landet icke tillgodosetts på ett likformigt sätt.
Även om åtskilliga åtgärder under de senaste åren vidtagits till avhjälpande av
nu berörda olägenheter, är det likväl icke alltid möjligt att med den nuvarande
organisationen åstadkomma en i alla avseenden rättvis och ändamålsenlig
fördelning av vägmedlen. Genom ett förstatligande av vägväsendet skapas
emellertid större förutsättningar härför. Fördelningen kommer då att helt anförtros
åt myndigheter, som ha överblick över vägbehoven i hela landet.
För ett förstatligande av vägväsendet tala även starka militära skäl. Under
krig måste vägväsendet stå under enhetlig, hela riket omfattande ledning i
nära kontakt med de militära organen. Personal och maskiner kunna lättare
disponeras för krigsviktiga uppgifter vid ett förstatligat vägväsende än om
ledningen av vägarbetena är uppdelad på 170 olika distrikt. En enhetlig ledning
av vägväsendet är ur militär synpunkt påkallad även under fredstid, örn
försvarets intressen skola tillräckligt beaktas vid planläggningen av vägbyggnadsarbetena.
Utskottet finner vidare uppenbart, att ett förstatligat vägväseide skulle
innebära fördelar med hänsyn till förhållandena under lågkonjunkturer. En
statlig vägorganisation skulle lättare än den nuvarande kunna anpassa verk
-
Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
7
samheten efter förhållandena på arbetsmarknaden. Med en enhetlig ledning
av hela vägväsendet blir det lättare att igångsätta arbeten till lindrande av
arbetslöshet.
Mot ett förstatligande av vägväsendet har främst anförts, att den föreslagna
reformen skulle innebära ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen och leda
till att de lokala vägintressena förlorade möjlighet att göra sig gällande. På
sätt förut erinrats har vägväsendets utveckling förvandlat väghållningen från
en lokal angelägenhet till ett statsintresse av betydande vikt. Men örn väghållningen
redan nu är en uppgift av statlig natur, för vilken kostnaderna till huvudsaklig
del bestridas av staten och där staten genom sina organ utövar den
slutliga bestämmanderätten, så kan väghållningen icke karaktäriseras som
en sådan självständig kommunal förvaltningsuppgift, att statens övertagande
av densamma blir ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Den föreslagna
reformens innebörd blir i detta hänseende endast en fråga om statens
möjligheter att på ett mera tillfredsställande sätt fullgöra en staten åvilande
angelägenhet. Att giva den kommunala självstyrelsen en så vidsträckt innebörd
att den skulle medföra rätt för kommunerna att bestämma även i sådana
frågor, där föranledda utgifter helt bekostas av staten, kan icke vara
rimligt och riktigt. Utskottet är starkt medvetet om den kommunala självstyrelsens
betydelse som en oundgänglig del av vår samhällsordning. Skall den
lokala självstyrelsen ha något värde, måste den emellertid också följas av
ett motsvarande lokalt ansvar. Så kan knappast anses vara fallet i fråga örn
vägväsendet. Utskottet kan därför icke tillmäta denna invändning större betydelse.
Beträffande invändningen, att de lokala intressena vid ett förstatligande
skulle förlora möjlighet att göra sig gällande, må till en början erinras, att
bygden såsom regel icke har något behov att utöva inflytande på den rent tekniska
delen av väghållningen. Verkligt behov av att låta representanter för de
lokala vägintressena medverka föreligger egentligen endast vid behandlingen
av frågor, som röra planläggningen av vägbyggnadsverksamheten, förändring
av enskild väg till allmän och indragning av väg. Vägdistriktsorganen nu tillkommande
befogenhet att taga initiativ och att yttra sig i alla sådana frågor
samt överklaga de statliga myndigheternas beslut i dylika ärenden skall enligt
propositionen i praktiskt taget oförändrad omfattning överflyttas på särskilda
organ för de lokala vägintressena. Med hänsyn härtill och då länsstyrelserna
enligt departementschefens förslag skola bibehålla ett stort inflytande
på vägfrågornas avgörande, kunna farhågorna för att förstatligandet
skall leda till en minskning av det lokala inflytandet på vägfrågor avgörande,
enligt utskottets mening, icke anses sakligt grundade.
Såsom skäl mot ett förstatligande har även anförts att detta kunde befaras
leda till alt de små vägarna bleve eftersatta. Ehuru fog för ett sådant antagande
icke visats, är utskottet i detta sammanhang angeläget betona, att en
sådan utveckling, örn den skulle komma till stånd, skulle med hänsyn lill
bygdevägnätets stora betydelse för det ekonomiska livet i hela landet vara i
8
Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
hög grad olycklig. Utskottet förutsätter emellertid att bygdevägnätet efter ett
förstatligande underhålles och utbygges i minst samma utsträckning som hittills.
Då riksdagen, örn ett förstatligande genomföres, helt visst kommer att
vaka över, att de allmänna vägarna underhållas på tillbörligt sätt, och då det
är riksdagen, som har att bestämma, huru mycket medel som skall nedläggas
på utbyggandet av olika slags vägar, finnes icke någon anledning att befara,
ali de små vägarna skola försummas efter elt förstatligande. Vid riksdagens
beviljande av anslag för vägväsendet lärer, såsom utskottet framdeles kommer
att erinra, möjligheter föreligga att så fördela de olika anslagsposterna att
bygdevägnätets behov bli behörigen tillgodosedda. Härmed anser sig utskottet
ha besvarat de önskemål, som i detta hänseende framställas i motion II: 296.
Det har vidare gjorts gällande, att ett förstatligande skulle medföra uppkomsten
av en stor, tämligen starkt avgränsad statlig vägarbetarkår. För
närvarande anlita vägdistrikten i stor utsträckning tillfällig arbetskraft. Särskilt
i norra Sverige är det vanligt, att arbetarna sysselsättas under sommaren
med vägarbeten och under vintern inom skogsbruket. Denna växelverkan
mellan vägväsendet och andra arbetsområden är helt visst av värde
för arbetstillgången och folkförsörjningen. Utskottet förutsätter emellertid, i
likhet med departementschefen, att vägbyggnadsarbetena efter ett förstatligande
skola i samma utsträckning som för närvarande utföras på entreprenad.
Om så blir fallet, torde någon anledning att antaga att den statliga
vägorganisationen skall draga till sig mera arbetskraft från andra verksamhetsområden
icke finnas. Utskottet vill i detta sammanhang understryka
departementschefens uttalande, att vägbyggnadsarbetena böra så planeras,
att de icke förläggas till tider, då jordbrukets behov av arbetskraft är särskilt
stort, exempelvis tider för skördearbete.
Mot den föreslagna reformen har vidare anförts att den skulle medföra en
ökning av de med väghållningen förenade totalkostnaderna. Till stöd härför
har först och främst åberopats att utgifterna för den statliga administrationen
komme att vida överstiga utgifterna för den nuvarande organisationen.
De sakkunniga ha för sin del kommit till den uppfattningen att administrationskostnaderna
efter ett förstatligande skulle bliva något lägre än för
närvarande, och departementschefen framhåller att kostnaderna icke behöva
bli större därför att vägstyrelsernas arbete överflyttas på statliga tjänstemän.
Även om många av dem komma att ha högre lön än vägstyrelseordförandena,
bli de förhållandevis mycket färre, varjämte arbetet torde komma
att bli utfört på ett snabbare och effektivare sätt av de mera rutinerade
och fackkunniga tjänstemännen. Utskottet finner det mycket vanskligt att
nu uttala sig om personalbehovet efter reformens genomförande och därmed
örn storleken av administrationskostnaderna. Vid bedömandet av denna
fråga bör man emellertid enligt utskottets mening taga hänsyn även till den
större effektivitet, som en förstatligad vägorganisation kan förväntas medföra.
Till stöd för invändningen om högre totalkostnader har även anförts, att
de enskildas anspråk på väghållningen skulle mer och mer stegras och där
-
Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
9
igenom öka utgifterna för vägväsendel. Det finnes emellertid, såsom de sakkunniga
framhålla, icke någon rimlig anledning antaga, att en statlig vägorganisation
skulle lia svårare att motstå obefogade anspråk från allmänhetens
sida än de kommunala organen. Det bör tvärtom, på sätt departementsfen
anfört, vara lättare för en statlig organisation, som är tvungen att hålla
sig inom en bestämd ekonomisk ram, att avvisa dylika anspråk än för en
kommunal förvaltning, vars utgifter till huvudsaklig del bekostas av staten.
Det har vidare befarats, att vägarbetarlönerna skulle stiga efter ett förstatligande,
något som skulle få oberäkneliga följder för vägliållningskostnaderna.
Någon anledning att räkna med en stegring av lönerna — utöver
vad som kan anses skäligt och som skulle ha inträffat oavsett omorganisationen
— endast på grund av att staten övertager vägväsendet synes utskottet
icke föreligga. Vunnen erfarenhet från annan statlig verksamhet bestyrker
i varje fall icke ett dylikt antagande.
Enligt utskottets mening bör det därför kunna förväntas att totalkostnaderna
för väghållningen icke skola stiga på grund av ett förstatligande. Såsom
departementschefen uttalat bör det tvärtom, med hänsyn till den rationalisering
av väghållningen som kan genomföras med en helt statlig vägorganisation,
bliva möjligt att få ut större valuta för de kostnader som nedläggas
på vägväsendet.
Slutligen har gjorts gällande att ett förstatligande av vägväsendet skulle
medföra större belastning av statsbudgeten än vad denna utan olägenhet
kan tåla. Då ett av syftena med förstatligandet är att å staten överflytta den
börda för väghållningen, som nu åvilar det kommunala skatteunderlaget, är
det givet, att reformen kommer att medföra en ökning av statens utgifter
för de allmänna vägarna. Någon ökning av det allmännas utgifter har därmed
icke skett, enär de erforderliga medlen redan tidigare uttagits av de
skattskyldiga, ehuru efter andra och med hänsyn till väghållningens karaktär
mindre rättvisa grunder. Departementschefen har med hänsyn till rådande
krisförhållanden icke ansett möjligt att nu bedöma omfattningen av
trafiken vid tiden för ett förstatligande, lika litet som beloppet av de medel,
som då kunna ställas till förfogande för byggnadsföretag. Departementschefen
har därför ansett det svårt att uttala sig örn storleken av utgiftsökningen.
Han framhåller emellertid att, örn man utgår från att reformen ej
medför någon ökning av administrationskostnaderna och örn man bortser
från de besparingar, som kunna bli en följd av förstatligandet, skulle statens
sammanlagda årliga utgifter för administration, vägunderhåll, vinterväghållning
och vägbyggnad — med nuvarande trafikbelastning, samma
byggnadstakt och oförändrat prisläge — på grund av omorganisationen öka
med 13.24 milj. kr. Härtill kommer dock en tämligen betydande post, motsvarande
en del av vägdistriktens nuvarande kostnader, vilka icke äro statsbidragsberättigade,
såsom förräntning av vissa lån, markusen för nyanläggning
av väg m. m. Den totala utgiftsökningen vid ett förstatligande under nu
rådande krisförhållanden skulle likväl stanna icke oväsentligt under 20 milj.
kr. Vid denna beräkning av kostnadsökningen bar emellertid icke beaktats,
10
Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
att statens utgifter för den allmänna skatteutjämningen på grund av förstatligandet
skulle nedgå med ungefär 4—5 milj. kr. Utgår man från vägdistriktens
genomsnittliga utdebitering under de sista tio åren, skulle ökningen av
statens utgifter i anledning av förstatligandet — efter avdrag för minskade
utgifter för den allmänna skatteutjämningen — uppgå till omkring 25 milj.
kr. om året. I likhet med departementschefen anser utskottet lämpligast att
statens ökade utgifter för vägväsendet under normala tider i första hand
finansieras genom bensin- och fordonsskatter och att därutöver eventuellt
erforderliga behov täckas genom skattemedel i vanlig ordning. Ur statsfinansiell
synpunkt torde därför ett förstatligande av vägväsendet icke medföra
någon olägenhet.
Vid ett övervägande av vad sålunda anförts lärer framgå, att ett förstatligande
av vägväsendet på landet skulle medföra betydande fördelar. Genom
en sådan reform åstadkommes en väsentlig lättnad i landsbygdens skattetryck,
underlättas genomförandet av en allmän skatteutjämning samt skapas
förutsättningar för en rättvis fördelning av bördorna för de allmänna
vägarna och därmed jämställda trafikleder samt slutligen och icke minst
för en verkligt rationell väghållning. De olägenheter, som må vara förknippade
med ett förstatligande, kunna enligt utskottets mening icke uppväga
dessa fördelar. Utskottet finner sig tor den skull böra tillstyrka statens övertagande
av den allmänna väghållningen på landet.
Därav följer att utskottet icke kan biträda det i motionen II: 294 framställda
yrkandet om avslag på propositionen eller de i de likalydande motionerna
I: 219 och II: 293 gjorda yrkandena om avslag på propositionen och
skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran örn fortsatt allsidig och förutsättningslös
utredning av frågan om behövliga reformer på vägväsendets område,
liksom ej heller det i motionen II: 295 väckta förslaget örn rätt för varje
län att självt avgöra om vägväsendet bör övertagas av staten eller ej.
I flera av yttrandena över sakkunnigbetänkandet samt i motionerna I: 219
och II: 293 har ifrågasatts, att den statliga väghållningen skulle begränsas
till de vägar, som nyttjas för långväga, genomgående trafik och av vilka
samfärdselns behov är störst. Det synes emellertid utskottet uppenbart, att
en sådan uppdelning av väghållningens organisation och utförande vore irrationell
och ägnad att höja de med arbetena förbundna totalkostnaderna.
Härtill kommer att huvudvägarna fördela sig mycket olika på skilda distrikt,
varför en uppdelning skulle vara ägnad att öka redan förefintlig ojämnhet i
väghållningsbördan. Utskottet biträder därför departementschefens förslag
att den statliga väghållningen skall omfatta all den väghållningsskyldighet
som nu åvilar vägdistrikten.
Den allmänna väghållningen innefattar två huvuduppgifter, nämligen ombesörjande
av vägunderhåll och vägbyggnad samt planläggning av det allmänna
vägnätets utformande. För omhändertagande av den förstnämnda av
dessa uppgifter, vilken är av teknisk-ekonomisk natur, måste vid statens över
-
Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
11
tagande av vägväsendet inrättas ett statligt, tekniskt verk. Planläggningen av
vägnätets utformande måste ske under hänsynstagande till faktorer av näringspolitisk,
social, ekonomisk och teknisk natur samt bör därför, såsom
i propositionen föreslås, under Kungl. Maj:ts och riksdagens överinseende
gemensamt ombesörjas av det tekniska verket, länsstyrelserna och organ för
de lokala vägintressena.
Med hänsyn till de uppgifter, som sålunda skulle ankomma på det tekniska
verket, bör detta bestå av en centralstyrelse samt ett antal lokalförvaltningar,
s. k. distriktsförvaltningar. På grund av svårigheten att nu bedöma
omfattningen av trafiken vid tiden för ett förstatligande och därmed
även behovet av personal har departementschefen icke framlagt något förslag
till personalstat för det tekniska verket. Ehuru utskottet sålunda icke har
att yttra sig om personalstaten, vill utskottet redan nu uttala att den statliga
vägorganisationen till en början bör hållas inom en snävt begränsad ram,
till dess tillräcklig erfarenhet örn personalbehovet vunnits. Största försiktighet
bör därför iakttagas vid tillsättandet av nya befattningar och vid dessas
inplacerande i lönegrader. Särskilt bör den ordinarie personalen till en början
starkt begränsas. Personalbehovet i övrigt bör fyllas genom anlitande av
tillfällig arbetskraft. I den mån det framdeles visar sig, att behovet av viss
personal är stadigvarande, kan den göras till ordinarie. Härvid bör dock
med hänsyn till växlingarna i väghållningens omfattning största försiktighet
iakttagas.
Utskottet anser i likhet med departementschefen att det tekniska verkets
centralstyrelse bör tillskapas genom en utbyggnad av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Då dennas nuvarande organisationsform visat sig ändamålsenlig,
torde densamma till sina huvuddrag böra bibehållas oförändrad.
På sätt departementschefen framhållit torde ett förstatligande av vägväsendet
komma att medföra en avsevärd ökning av antalet ärenden, som
skola handläggas i styrelsen. Med hänsyn härtill lär det icke vara möjligt
att bibehålla den nuvarande skyldigheten för generaldirektören att
deltaga i prövningen av alla de ärenden, som enligt gällande instruktion
skola avgöras i styrelsen. För att bereda chefen erforderlig lättnad i arbetsbördan
torde det därför böra övervägas att inrätta en överdirektörstjänst
och att åt överdirektören gives befogenhet att i generaldirektörens ställe i
styrelsen avgöra löpande ärenden, som icke äro av den vikt att de böra avgöras
av verkschefen. Enligt förslaget skall överdirektören vara chef för
vägbyrån och hans nyssnämnda befogenhet begränsas till ärenden, som höra
till denna byrå. Denna anordning synes ändamålsenlig. Utskottet förutsätter
emellertid att med överdirektörsbefattningen förenas uppdrag att vara generaldirektörens
ställföreträdare.
Det är självfallet att de nya och vidgade arbetsuppgifter, som komma att
åvila väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter ett förstatligande av vägväsendet,
nödvändiggöra en viss utbyggnad av den nuvarande byråorganisationen.
Därvid synes lämpligt att, på sätt departementschefen förordat, till vägbyrån
sammanföra alla ärenden, som avse konstruktion, byggande och underhåll
12
Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
av de allmänna vägarna på landet samt frågor rörande städernas väg- och
gatuväsende. För handhavande av ledningen av den till sin omfattning mycket
betydande förrådsrörelsen vid vägväsendet och styrelsens övriga verksamhetsområden
bör, även enligt utskottets mening, inrättas en särskild förrådsbyrå.
På grund av vidgade och delvis nya uppgifter bör den nuvarande kameralbyrån
ombildas till en kanslibyrå för personal- och revisionsfrågor samt
juridiska och administrativa ärenden och lill ett ekonomi- och kammarkontor
för anslagskonlroll samt kassa- och bokföringsgöromål m. m. Den minskning
av vägtrafikbyråns arbetsuppgifter, som blir en följd av omorganisationen,
gör det, på sätt i propositionen uttalas, tveksamt, örn en särskild byrå
bör bibehållas för dessa uppgifter. Utskottet anser därför i likhet med departementschefen
att det vid det slutliga utformandet av den statliga vägorganisationen
bör undersökas, om icke de arbetsuppgifter, som enligt sakkunnigförslaget
alltjämt skulle ankomma på vägtrafikbyrån, kunna överföras till
annan byrå eller fördelas på flera. Den i propositionen förordade decentraliseringen
till länsstyrelserna och distriktsförvaltningarna av de ärenden, som
nu handläggas på avdelningen för enskilda vägar, synes utskottet lämplig
och ägnad att förenkla handläggningen av dessa ärenden.
Departementschefen har ■—- innan resultatet av nu pågående utredning om
den statliga revisionsverksamheten föreligger —• icke ansett sig böra taga
definitiv ställning till frågan örn var den slutliga granskningen av distriklsförvaltningarnas
kamerala verksamhet bör äga rum. Som emellertid riksräkenskapsverket
förklarat, att det av praktiska skäl icke är möjligt att för
närvarande förlägga revisionsverksamheten till detta verk, har i propositionen
förordats att granskningen av distriktsförvaltningarnas räkenskaper åtminstone
tills vidare förlägges till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Ur principiell
synpunkt måste det emellertid anses mindre lämpligt att revisionen
verkställes inom det egna verket. Utskottet vill därför förorda att vid det slutliga
utformandet av vägorganisationen undersökes en lämplig form för revisionens
förläggande utanför verket.
I likhet med departementschefen finner utskottet en fortlöpande kontroll
ur saklig synpunkt över vägförvaltningen vara av behovet påkallad. Utskottet
vill med hänsyn härtill tillstyrka att för granskning av det tekniska verkets
förvaltning anordnas en särskild överrevision av för ändamålet utsedda, utom
verket stående erfarna och praktiska män.
Beträffande landets indelning i förvaltningsområden för ombesörjande av
de på distriktsförvaltningarna ankommande arbetsuppgifterna ha de sakkunniga
utarbetat två alternativa förslag. Enligt det ena av dessa — vilket förordats
av de sakkunniga — skulle landet indelas i 12 till arbetsuppgifternas omfattning
ungefär lika stora distrikt. Enligt det andra alternativet skulle
distriktsindelningen anslutas till länsindelningen, dock att de två minsta länen,
Gotlands och Blekinge län, ansetts för små att bilda självständiga distrikt
och därför sammanförts, det förra med Stockholms och det andra med Kronobergs
län. Departementschefen har emellertid ansett att en distriktsindel
-
Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
13
ning, som icke sammanfölle med länsindelningen, skulle medföra avsevärda
olägenheter vid vägfrågornas handläggning och försvåra det samarbete mellan
länsstyrelserna och distriktsförvaltningarna, vilket vöre en oeftergivlig
förutsättning för att planläggningsverksamheten skulle kunna bedrivas på
bästa sätt, samt med hänsyn härtill föreslagit, att distrikten skulle helt sammanfalla
med länen. Genom den av de sakkunniga förordade indelningen vinnas
väl större möjligheter för ett rationellt ordnande av vägarbetena. Den rationalisering
av väghållningen, som är ett av skälen för ett förstatligande, torde
emellertid i huvudsak kunna åstadkommas, även om antalet distrikt blir så
stort som 24. Med hänsyn härtill och då ortsintressena vid en indelning i
enlighet härmed torde få större möjligheter att göra sig gällande vid vägfrågornas
handläggning, ansluter sig utskottet till departementschefens ställningstagande
i denna del.
Enligt förslaget skola cheferna för distriktsförvaltningarna — i förslaget
kallade vägdirektörer — handha ledningen av projekterings-, byggnads- och
underhållsarbetena inom distriktet ävensom biträda vid handläggningen av
vägfrågor. Med hänsyn till de viktiga uppgifter, som sålunda skola ankomma
på vägdirektörerna, och då de beträffande de tekniska arbetena böra äga befogenhet
att med tämligen hög grad av självständighet handlägga och avgöra
förekommande frågor, böra enligt utskottets mening de ingenjörer, som kunna
komma i fråga för dessa befattningar, äga icke blott erforderlig teknisk
kompetens utan även arbetsledareegenskaper och förutsättningar att bedöma
vägfrågorna ur sociala och ekonomiska synpunkter.
Distriktsförvaltningarna böra, såsom departementschefen förordat, organiseras
på det sättet, att allt efter distriktens skiftande behov erforderligt
antal ingenjörer och andra tjänstemän av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ställes till vederbörande vägdirektörs förfogande. Det bör därvid ankomma
på styrelsen att tillse, att vid minskning av arbetsuppgifterna i något distrikt
överflödig personal genast flyttas till mera arbetstyngt distrikt eller entledigas.
Av ingenjörerna böra några vara kvalificerade att under vägdirektörens
överinseende självständigt handha ledningen av olika slags arbeten. I sådana
distrikt, där byggnadsverksamheten är av större omfattning, böra
vägdirektörerna för ledning av byggnadsarbetena biträdas av särskilda
arbetschefer. Utskottet förutsätter emellertid, att vägdirektörerna i flertalet
distrikt skola bliva i stånd att själva handha ledningen av dessa arbeten
eller åminstone endast under kortare perioder behöva biträdas av arbetschefer.
Enligt förslaget skall ledningen av underhållsarbetena under vägdirektören
handhavas av en kvalificerad ingenjör, vilken härvid skall biträdas dels i de
flesta distrikt av ytterligare en ingenjör, vilken dock icke behöver vara högskoleutbildad,
dels ock av ett växlande antal övervägmästare. Dessa senare
skulle till huvudsaklig uppgift lia att utöva den närmaste uppsikten över vägmästarna
inom visst område, ombesörja en del expeditionsarbete, medverka
vid planläggningen av större arbeten, verkställa avsyningar samt kontrollera
rapporter och dylikt. Utskottet ifrågasätter nödvändigheten av att under
14
Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
vägdirektören anställa ingenjörer i den omfattning, som i propositionen förutsättes,
samt delar den tvekan om behovet av övervägmästarebefattningarna,
vilken kommit till uttryck i flera yttranden över sakkunnigbetänkandet.
Även om det kan antagas, att sådana befattningar behövas inom de största
distrikten, anser utskottet dock tillrådligt att någon övervägmästarebefattning
icke tillsättes, förrän erfarenheten visat, att behov härav föreligger.
Möjligen kan vara lämpligt att den ingenjör, som ej skulle behöva vara högskoleutbildad,
utbytes mot en övervägmästare.
För underhållsarbetenas utförande måste distrikten, liksom hittills, indelas
i arbetsområden under närmaste ledning av en vägmästare. Departementschefen
har förordat att indelningen sker så, att arbetsuppgiften för
varje vägmästare blir ungefär lika stor. Dennes åliggande skulle i huvudsak
omfatta ledning av förekommande underhållsarbeten och smärre byggnadsarbeten.
Utskottet har icke något att erinra mot vad sålunda föreslagits. De
sakkunniga ha beräknat, att arbetsområdena, med hänsyn till vägmästamas
arbetsuppgifter, kunna omfatta en väglängd av 20—25 mil i södra och mellersta
Sverige samt 30—35 mil i Norrland. Utskottet förutsätter att indelningen
i arbetsområden sker under hänsyntagande till dels vunna erfarenheter
om arbetsuppgifternas omfattning på olika håll, dels ock förefintligheten
av garagegårdar och dylikt, även om den av de sakkunniga föreslagna
omfattningen av arbetsområdena därmed skulle överskridas.
Även efter ett förstatligande måste — av tillbörlig hänsyn till såväl de
lokala intressena som behovet att erhålla råd och upplysningar av organ
vilka väl känna ortsförhållandena —- anses önskvärt att de lokala synpunkterna
få tillfälle att göra sig gällande. Enligt förslaget skola de lokala intressena
företrädas av dels vägnämnder, vilka skola övertaga de nuvarande vägdistriktsorganens
befogenheter med avseende å frågor örn byggande av väg,
förändring av enskild väg till allmän och indragning av väg, dels ock länsvägnåmnder
vid handläggningen av frågor, som äro gemensamma för hela
länet, såsom exempelvis upprättandet av flerårsplaner. Vägnämnderna, vilkas
områden skulle i stort sett sammanfalla med de nuvarande vägdistrikten,
skulle bestå av 5 ledamöter, valda av ombud, som i sin tur skulle utses av de i
området ingående kommunerna. För att länsvägnämndens sammansättning
skall innefatta garanti för att länets vägintressen bliva allsidigt belysta har
föreslagits att ledamöterna i länsvägnämnden skola utgöras av ordförandena
i länets vägnämnder.
Genom den föreslagna representationen torde enligt utskottets mening bygdens
behov av språkrör för de lokala synpunkterna vid handläggning av vägfrågor
få anses bliva i tillräcklig grad tillgodosedda. Utskottet biträder därför
departementschefens förslag i denna del. Det kan dock ifrågasättas örn icke
sättet för val av vägnämndsledamöter är alltför omständligt. Inom utskottet
har övervägts, huruvida icke ledamöterna borde utses av landsting, hushållningssällskap
och skogsvårdsstyrelser. Härigenom skulle vinnas, förutom en
förenkling av valet, viss säkerhet för att nämndens sammansättning bleve
Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
15
mera allsidig. Ur principiella synpunkter kan det dock måhända resas betänkligheter
mot att frånhända bygden rätten att, på sätt departementschefen
föreslår, själv utse representanter för de lokala vägintressena.
I propositionen föreslås att länsvägnämnderna skola sammansättas av
ordförandena i de lokala vägnämnderna. Enligt utskottets mening kan det
emellertid förekomma fall, då annan ledamot har större förutsättningar att
företräda vägnämndsområdet i länsvägnämnden än ordföranden. Utskottet
vill därför ifrågasätta örn icke vägnämnden bör äga befogenhet att utse vilken
ledamot som helst till representant i länsvägnämnden.
I motionerna I: 204 och II: 273 har med hänsyn till vikten av att skogsbrukets
transportfrågor lösas på ett ändamålsenligt sätt yrkats, att riksdagen
måtte uttala att skogsbruket herodes tillbörligt inflytande i den statliga vägorganisationen.
Då vägnätets betydelse för ett effektivt utnyttjande av skogskapitalet
under senare år blivit allt större, anser utskottet önskvärt, att skogsbruket
blir företrätt inom länsvägnämnderna, så att målsmän för denna näringsgren
kunna framföra sina synpunkter på fördelningen av vägbyggnadsmedlen.
Någon säkerhet för att så blir fallet finnes icke, om länsvägnämnden
skall bestå uteslutande av representanter för de lokala vägnämnderna,
i all synnerhet om dessa utses på sätt i propositionen föreslås. På grund härav
och med hänsyn till vikten av att vägnätet utbygges så att det kan tillgodose
även skogsbrukets behov, vill utskottet förorda att skogsvårdsstyrelserna
berättigas att utse en representant inom varje länsvägnämnd. En sådan anordning
skulle helt visst främja ett samordnande av det allmänna vägnätet
med de särskilda skogsvägar, till vilkas utbyggande staten numera anslår avsevärda
belopp.
Enligt förslaget skall ersättning av statsmedel utgå till ledamöterna i de
lokala nämnderna, dock att ersättning icke skall lämnas för mera än 5
sammanträden utöver dem, som påkallas av länsstyrelse och vägdirektör. En
dylik begränsning synes utskottet icke vara erforderlig.
I propositionen har föreslagits inrättandet av ett rådgivande centralt organ,
kallat riksvägnämnd, bestående av ombud för de olika länsvägnämnderna
och några representanter för städerna, motororganisationerna, trafiksäkerheten
och hembygdsvården. Nämnden, vars uppgifter skulle begränsas till frågor
av mera principiell natur, skulle av Kungl. Majit eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
höras beträffande viktigare finansiella och organisatoriska
spörsmål, såsom grunderna för den allmänna vägpolitiken ur ekonomisk,
trafikteknisk och väggeografisk synpunkt ävensom lagstiftningsfrågor beträffande
vägväsendet, vägtrafiken och trafiksäkerheten. Nämnden skulle därjämte
vara behörig att taga initiativ samt att till Kungl. Maj:ts prövning
hänskjuta frågor, vari av nämnden uttalad mening icke beaktats av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen. Då en sådan nämnd skulle bereda målsmän
för de lokala intressena möjlighet att medverka vid planläggningen i stort av
vägbyggnadsverksamheten och handläggningen av övriga lör vägväsendet i
dess helhet betydelsefulla frågor samt underlätta samråd mellan väg- och vat
-
16
Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
tenbyggnadsstyrelsen och representanter för de i nämnden företrädda intressena,
vill utskottet förorda inrättandet av den föreslagna nämnden. Med
hänsyn till vad utskottet nyss anfört om vägväsendets betydelse för skogsbruket,
anser utskottet emellertid önskvärt, att nämnden kompletteras med
en representant för denna näringsgren. Denne bör lämpligen utses av Kungl.
Maj :t. Utskottet förutsätter att representanter för järnvägsmyndigheterna och
försvarsväsendet få tillfälle att även i riksvägnämnden framföra sina synpunkter.
Såsom de sakkunniga uttala måste kostnadsramen för den allmänna väghållningen
så utformas att riksdagen genom att fastställa storleken av olika
anslag kan utöva ett avgörande inflytande på utvecklingen inom olika områden
av vägväsendet. Den i propositionen förordade uppdelningen å olika
anslag av de för vägväsendet erforderliga medlen, vilken anknyter till nu
gällande ordning, synes bereda riksdagen möjlighet härtill. För att säkerställa
bygdevägnätets utveckling i tillfredsställande mån har föreslagits, att
riksdagen beträffande anslaget till vägförbättringar -— vilket nu disponeras
så att, sedan erforderligt belopp avskilts för beläggningsarbeten, återstoden
fördelas mellan länen för förbättringsarbeten — skall bestämma, huru stor
del av denna återstod som skall utgå till förbättringsarbeten på bygdevägar.
Samma syfte synes utskottet kunna enklare och effektivare nås genom
att hela anslaget uppdelas på tre särskilda anslag, nämligen ett för beläggningsarbeten,
ett för förbättringsarbeten på huvudvägar och ett för förbättringsarbeten
på bygdevägar.
Anslagen för vägbyggnadsändamål fördelas nu mellan länen i huvudsak av
Kungl. Majit. Aven efter ett förstatligande synes det utskottet tillfyllest, att
riksdagen fastställer storleken av anslagen för olika arbeten samt överlåter
åt Kungl. Majit och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att fördela de beviljade
medlen i huvudsaklig överensstämmelse med fastställda flerårsplaner
och arbetsprogram.
I propositionen förordas att den nuvarande ordningen för handläggning au
fråga om byggande av väg ersättes av ett förfarande, innefattande dels en
förberedande utredning om behovet av föreslagen väg, dels arbetets upptagande
i flerårsplan i den ordning som betingas av dess angelägenhetsgrad,
dels ock upprättande och fastställande av arbetsplan för företaget. Förfarandet
skall enligt förslaget till sina huvuddrag gestalta sig på följande sätt:
Vid den förberedande utredningen, som skall ombesörjas av länsstyrelsen,
skall undersökas, huruvida behov av ifrågasatt väg föreligger och örn detta
behov är av den angelägenhetsgrad, att medel till företaget kunna påräknas
under de närmaste åren. För ändamålet skall länsstyrelsen bl. a. höra vederbörande
vägnämnd. Finnes vid prövning av förebragt utredning, att
något behov av företaget icke föreligger eller att detsamma icke är av den
vikt, att det kan komma i fråga för upptagande i flerårsplan under den
närmaste tiden, avslås framställning om företaget. Eljest skall utredningen
Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
17
beaktas vid nästföljande revision av flerårsplanen. För sistnämnda fall har
länsstyrelsen därjämte att pröva, huruvida företaget är av den angelägenhetsgrad,
att arbetsplan och kostnadsförslag beträffande detsamma böra
omedelbart upprättas. Utkastet till flerårsplan för bygdevägar — upptagande
de vägföretag vilka skola utföras under de år planen avser —- uppgöras för
varje län av distriktsförvaltningen på grundval bl. a. av från vägnämnderna
infordrade uppgifter om vägbehoven. Sedan länsvägnämnden avgivit yttrande
över utkastet, uppgör länsstyrelsen med ledning av den förebragta
utredningen förslag till flerårsplan, som därefter översändes till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. Denna har att fastställa förslaget eller — om detta
icke kan godtagas — underställa detsamma Kungl. Maj:ts prövning. Förslag
till flerårsplan för huvudvägar uppgöres av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Sedan yttranden över förslaget infordrats från länsstyrelse och länsvägnämnd,
hänskjutes ärendet till Kungl. Majit för fastställelse. Upprättande
av arbetsplan för vägföretag skall ske inom distriktsförvaltningen. Över
utarbetat vägförslag infordras yttranden genom länsstyrelsens försorg från
vägnämnd, myndighet och andra, som saken rörer. Finner länsstyrelsen,
som jämväl har att avgiva yttrande över arbetsplanen, vid sin granskning
föreslagen sträckning av vägen olämplig, äger länsstyrelsen anbefalla upprättandet
av alternativt förslag eller att planen kompletteras. Arbetsplanen
översändes därefter till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för fastställelseprövning.
Finner styrelsen vid sin prövning, att av länsstyrelse förordad
plan kan godtagas, skall styrelsen genom formligt beslut fastställa planen
att lända till efterrättelse. Anses åter förslag, som förordats av länsstyrelsen,
icke kunna godtagas, underställes ärendet Kungl. Maj:ts prövning.
Förslaget innebär sålunda att den länsstyrelserna enligt väglagen tillkommande
beslutanderätten i vägfrågor i viktiga avseenden övergår till den
statliga vägorganisationen. Vid ett förstatligande av vägväsendet torde emellertid
en sådan ändring i den nu gällande ordningen vara nödvändig. Prövningen
av vägbyggnadsfrågor måste, om den avsedda enhetligheten skall
vinnas, ske centralt av en myndighet, som äger överblick över vägbyggnadsbehoven
i hela landet. Med hänsyn därtill har utskottet icke något att
erinra mot att flerårsplanerna, på sätt som föreslagits i propositionen, fastställas
centralt, och finner det även naturligt att fastställande av arbetsplan
bör ankomma på det tekniska verket.
Enligt utskottets mening är det dock av stor vikt att även de lokala synpunkterna
bliva vederbörligen beaktade vid vägbyggnadsfrågornas avgörande.
Med hänsyn till det inflytande å prövningen av sådana frågor, som
enligt departementschefens förslag skall tillkomma länsstyrelserna, torde den
föreslagna centraliseringen icke behöva medföra någon fara för att de lokala
synpunkterna bli undanskjutna. Länsstyrelserna skola sålunda äga befogenhet
att med vissa undantag föranstalta örn upprättande av arbetsplan och
kostnadsförslag samt uppgöra förslag till vägfrågor avgörande. Dessa förslag
lia givits större tyngd genom föreskriften att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
-— örn den vid prövning av sådant förslag finner sig vara av annan
Bihang lill riksdagens protokoll 1942. 11 sami. 2 avd. Nr 2.
2
18
Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
mening än länsstyrelsen och de båda myndigheternas åsikter icke kunna
sammanjämkas — skall underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning. Enligt
utskottets mening komma länsstyrelserna härigenom att i stort sett bibehålla
det faktiska inflytande på vägfrågorna, som de för närvarande äga.
För att länsstyrelserna skola få tillgång till teknisk sakkunskap vid ärendenas
beredande och för att skapa förutsättningar för ett verkligt intimt
samråd mellan länsstyrelse och distriktsförvaltning har i propositionen
föreslagits, att vägdirektören göres till föredragande i länsstyrelsen med avseende
å vägärenden. Den föreslagna anordningen synes utskottet ändamålsenlig.
Då det emellertid torde vara nödvändigt att landssekreteraren, som
enligt förslaget skall vid förhinder för landshövdingen inträda i dennes
ställe, ständigt följer utvecklingen av vägväsendet inom länet och då tillgång
till juridisk sakkunskap vid vägärendenas handläggning måste anses
önskvärd, förordar utskottet att landssekreteraren skall närvara vid vägdirektörens
föredragningar inför landshövdingen. Landssekreteraren bör därvid,
örn han vid besluts fattande är av annan mening än länsstyrelsen, äga
rätt och skyldighet att låta till protokollet anteckna sin skiljaktiga mening.
De befogenheter med avseende å planläggningen, som nu tillkomma vägstämmor
och vägstyrelser, skola efter förstatligandet i stort sett överflyttas
på de föreslagna vägnämnderna. Vägnämnden skall sålunda vara behörig
att taga initiativ till vägföretag, överklaga meddelade beslut samt såsom regel
erhålla tillfälle att yttra sig över förslag som väckts av andra ävensom
över upprättade arbetsplaner. Utskottet förutsätter, att vägnämndens ledamöter,
innan de avgiva infordrat yttrande i ett vägärende, skola söka såvitt
möjligt inhämta kommunala myndigheters och ortsbornas åsikter i frågan,
så att de lokala synpunkterna bliva allsidigt belysta i nämndens yttrande.
Enligt förslaget skola de lokala vägintressena vid flerårsplanernas upprättande
i huvudsak företrädas endast av länsvägnämnderna. Det synes utskottet
vara lämpligast, att tillfälle beredes även vägnämnderna att avgiva yttrande
över upprättade förslag till flerårsplaner.
I övrigt föranleder departementschefens förslag beträffande planläggningen
av vägbyggnadsverksamheten icke någon erinran från utskottets sida.
I propositionen bär föreslagits att beslutanderätten i frågor om förändring
av enskild väg till allmän skall överflyttas från länsstyrelserna till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. Ett centralt avgörande av dylika ärenden torde, enligt
utskottets mening, skapa väsentligt större förutsättningar för en enhetlig
rättstillämpning än den nuvarande ordningen. På grund härav och då ärenden
av förevarande slag äga sådant sammanhang med vägbyggnadsfrågor,
att de böra avgöras av en och samma myndighet, har utskottet icke något
alt erinra mot den föreslagna överflyttningen av beslutanderätten till den
centrala myndigheten.
Enligt förslaget skola emellertid länsstyrelserna alltjämt ha ett betydande
inflytande på ärendenas avgörande. Sålunda skall utredningen av uppkommen
fråga om förändring av enskild väg till allmän gemensamt ombesörjas
Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
19
av länsstyrelse och distriktsförvaltning. Härvid skall bl. a. vägnämnden höras.
Sedan erforderlig utredning skett, avger länsstyrelsen på föredragning av vägdirektören
förslag i ärendet. För att vinna säkerhet för att länsstyrelsens
uppfattning blir tillräckligt beaktad vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
prövning har föreslagits att de ärenden, i vilka styrelsen är av annan mening
än länsstyrelsen, skola underställas Kungl. Maj:ts prövning.
För ett riktigt avgörande av nu ifrågakomna ärenden fordras, såsom
departementschefen betonat, kännedom örn de lokala förhållandena. Då det
föreslagna förfarandet synes innefatta säkerhet för att de lokala synpunkterna
skola bliva vederbörligen beaktade, biträder utskottet departementschefens
förslag i denna del. Utskottet förutsätter emellertid att författningsbestämmelserna
härom utformas på ett sådant sätt, att därav tydligt framgår,
att vid ärendenas prövning synnerligt avseende skall fästas vid de lokala synpunkterna.
Därmed anser sig utskottet jämväl ha besvarat yrkandet i motionen
II: 295 om åtgärder för underlättande av enskilda vägars övertagande
till allmänt underhåll.
Handläggning av fråga om indragning av allmän väg skall enligt förslaget
i tillämpliga delar ske på samma sätt som ärenden rörande förändring av
enskild väg till allmän. Utskottet — som förutsätter att fråga om indragning
av allmän väg endast undantagsvis uppkommer annat än i sammanhang
med sådana byggnadsföretag, där en indragning utan olägenhet kan ske —
har icke något att erinra mot förslaget i denna del.
Den tillsyn å den allmänna väghållningen, som sedan gammalt ankommit
på länsstyrelserna, har, såsom departementschefen framhåller, betingats av
behovet för staten att genom sina organ vaka över att väghållningen ombesörjdes
på ett tillfredsställande sätt av jordägare och ortsmenigheter. I och
med att staten genom egna organ övertager väghållningen, upphör det behov
av tillsyn från länsstyrelsernas sida, som föranlett alltjämt gällande bestämmelser
härom. Utskottet anser därför, att länsstyrelsernas tillsyn över
väghållningen bör upphöra vid ett förstatligande av vägväsendet.
Vägunderhåll och vinterväghållning ha under senare år nästan helt och
hållet bedrivits i vägdistriktens egen regi. Då det är svårt att på förhand
fixera den arbetsprestation, som erfordras för ett väl avvägt vägunderhåll,
och kontraktsmässigt fastställa denna, böra underhållsarbetena efter ett förstatligande,
på sätt i propositionen framhålles, liksom hittills i huvudsak bedrivas
i egen regi. I den mån hithörande arbeten kunna med fördel utföras
på entreprenad, bör dock detta system tillämpas även beträffande underhållsarbeten.
På sätt departementschefen framhållit torde det icke vara lämpligt att
efter ett förstatligande utföra alla vågbyggnadsarbeten på entreprenad. Utan
en egen byggnadsavdelning skulle vägorganisationen bli alltför beroende av
entreprenörerna. En statlig byggnadsorganisation erfordras även för ledningen
av eventuella beredskapsarbeten till motverkande av arbetslöshet. Da
20
Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
emellertid omfattningen av vägbyggnadsarbetena varierar mycket år från
år och då det med hänsyn till det nuvarande ekonomiska läget i landet är
ytterst vanskligt att bedöma, i vilken omfattning medel för den närmaste
framtiden kunna ställas till förfogande för vägbyggnadsföretag, bör den statliga
vägbyggnadsorganisationen, såsom departementschefen betonar, hållas
inom en mycket snävt begränsad ram. Denna organisation bör emellertid till
fullo utnyttjas. De byggnadsarbeten som icke medhinnas av densamma böra
hellre utföras på entreprenad än av härför tillfälligt anställd personal. Beträffande
behovet av personal för planläggning och utförande av vägbyggnadsarbeten
bör såvitt möjligt beaktas att förstatligandet kan komma att
medföra minskade arbetstillfällen för de konsulterande ingenjörer, som nu
lia sysselsättning inom vägbyggnadsområdet. Utskottet vill i detta sammanhang
även framhålla önskvärdheten av att, därest vägbyggnadsarbeten anordnas
för avhjälpande av arbetslöshet, de lokala intressena i möjligaste mån
beaktas vid anställande av arbetskraft.
Enligt propositionen skola uppköpen av inventarier och materialier i
största möjliga utsträckning ske centralt genom förrådsbyrån i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Otvivelaktigt torde ett sammanförande av upphandlingen
av vissa inventarier och materialier till ett fåtal stora inköp vara
ägnat att förbilliga förrådsrörelsen. Det synes dock utskottet önskvärt att
uppköpen — i den mån de kunna ske lika billigt genom distriktsförvaltningarna
— anförtros dem. Smärre upphandlingar torde ej sällan med fördel
kunna ske genom de lokala organen. Det synes med hänsyn härtill
böra tagas under övervägande, huruvida icke generellt tillstånd bör givas
förvaltningarna att intill visst maximibelopp själva upphandla vissa varor.
Härigenom skulle vinnas en viss kontakt med näringslivet inom distrikten.
Vid upphandlingarna böra även de lokala småindustriernas leveransmöjligheter
tillbörligt beaktas.
De sakkunnigas utredning synes giva vid handen, att de flesta köpingar
och municipalsamhällen sakna kompetenta tekniska organ och erforderlig
maskinell utrustning för att själva ombesörja den allmänna väghållningen
inom sina områden. På grund härav och med hänsyn till vikten av att den
allmänna väghållningen handhas på ett tillfredsställande sätt, bör denna
inom de stadsliknande samhällena, enligt utskottets mening, såsom regel
handhas av den statliga vägorganisationen. Samhälle som äger härför erforderliga
förutsättningar bör dock efter prövning i varje särskilt fall av
Kungl. Maj:t kunna medgivas rätt att självt handha denna uppgift.
I likhet med departementschefen vill utskottet förorda, att kostnaderna
för trafikleds iordningställande och underhåll, därest den allmänna väghållningen
ombesörjes av den statliga vägorganisationen, bäras av staten. Till
de samhällen, som medgivas rätt att själva vara väghållare inom sina områden,
bör utgå statsbidrag efter enahanda grunder, som bestämmas för
städerna.
Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
21
Utskottet förutsätter att de av riksdagen vid behandlingen av 1934 års
väglagsproposition angivna grunderna för prövning av vilka gator inom de
stadsliknande samhällena, som skola anses såsom allmänna vägar, bibehållas
oförändrade. Till förekommande av tvister mellan samhällena och vägorganisationen
vill utskottet i likhet med departementschefen förorda, att Kungl.
Majit fastställer anvisningar örn de normer, efter vilka väghållningen inom
samhällena bör utföras.
Av i propositionen anförda skäl böra städerna principiellt vara väghållare
inom sina områden. Undantag från denna regel bör göras endast för sådana
mindre städer, vilka sakna kompetenta tekniska organ och erforderliga
maskiner för att själva på ett nöjaktigt sätt ombesörja väg- och gatuhållningen
av de viktigaste trafiklederna. I överensstämmelse med vad utskottet
förordat beträffande flertalet stadsliknande samhällen böra byggande och
underhåll av de för biltrafiken viktiga vägarna och gatorna i sådana små
städer ombesörjas av den statliga vägorganisationen samt utgifterna härför
-— örn man bortser från markanskaffningskostnader — helt bäras av staten.
Åt övriga städer bör vid ett förstatligande av vägväsendet på landet beredas
sådan lättnad i deras bördor för de trafikleder, vilka äro nödiga för den
allmänna samfärdseln, att största möjliga likställighet mellan landsbygd
och städer vinnes. Det kan med hänsyn härtill synas skäligt, att statsbidragen
till byggande och underhåll av städernas för biltrafiken viktiga vägar
och gator utgå med 100 procent av de beräknade kostnaderna härför. Utskottet
anser emellertid i likhet med departementschefen att det måste anses
innebära en sådan fördel för städerna att själva ombesörja väg- och gatuhållningen,
att bidragsprocenten skäligen bör bestämmas till 95. För att
åstadkomma full likställighet mellan städer och landsbygd i förevarande
hänseende bör därjämte tillses, att städernas och landsbygdens behov av anläggning,
omläggning och förbättring av vägar och gator tillgodoses i lika
stor utsträckning med utgångspunkt från arbetenas angelägenhetsgrad, varjämte
städerna böra befrias från skyldighet att bygga andra allmänna vägar
än sådana, till vilka statsbidrag lämnas.
Enligt förslaget skola frågor örn byggande av allmän väg i stad, om förändring
av enskild väg till allmän och om indragning av väg handläggas i
huvudsakligen enahanda ordning som föreslagits beträffande väg på landet.
Arbetsplan och kostnadsförslag skola dock såsom regel upprättas genom
stadens försorg. Utskottet har icke något att erinra mot vad sålunda föreslagits.
I samband med ett förstatligande av vägväsendet på landet bör den tillsyn
över städernas väg- och gatuhållning, som nu utövas av länsstyrelserna,
överflyttas på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Utskottet förutsätter att styrelsen,
sedan statsbidragen höjts på här förordat sätt, tillser att väg- och gatuhållningen
ombesörjes på ett för samfärdseln fullt tillfredsställande sätt.
De sakkunniga förutsatte i sitt förslag att den statliga vägorganisationen
skulle till självkostnadspris lämna stadsliknande samhälle och sådan stad,
22
Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
där hållandet av de viktigaste trafiklederna skulle ankomma på staten, erforderligt
biträde med den del av väg- och gatuhållningen, som ankomme på
samhället. Utskottet som icke har något att erinra häremot anser sådant
biträde böra till självkostnadspris kunna lämnas även enskild väghållare, i
den mån hjälpen kan lämnas utan att den allmänna väghållningen eftersattes.
I samband med statens övertagande av den allmänna väghållningen måste
vågdistriktens tillgångar och skulder avvecklas. Enligt det föreliggande förslaget
skall detta ske på det sättet, att staten utan ersättningsskyldighet övertager
vägdistriktens alla tillgångar ävensom ansvaret för distriktens samtliga
skulder. Till stöd härför har bl. a. åberopats, att staten genom statsbidrag
till huvudsaklig del bekostat anskaffandet av vägdistriktens fastigheter, inventarier
och övriga tillgångar samt att statens övertagande av den väghållningsskyldighet,
som nu åvilar vägdistrikten, innebär ett ekonomiskt åtagande
som, mätt i penningar, uppgår till mångfaldigt större belopp än värdet
av distriktens tillgångar.
Vägdistriktens ekonomiska ställning är mycket olika, och det förordade
sättet för avvecklingen kommer därför att verka mycket ojämnt. Såsom
departementschefen själv framhållit komma distrikt med mindre god ekonomisk
förvaltning i samma läge som distrikt, vilkas vägstyrelser visat
största sparsamhet, varjämte de, som undvikit skuldsättning genom stora
utdebiteringar, icke njuta någon fördel framför dem, som i alltför stor utsträckning
finansierat arbetena genom upptagande av lån. I de flesta fall
torde emellertid olikheterna med avseende å den ekonomiska ställningen
bero av skiljaktigheter distrikten emellan i fråga örn väghållningens omfattning
och skatteunderlagets storlek. Det synes utskottet uppenbart att distrikt,
som haft en till omfattningen ringa väghållning eller särskilt stort skatteunderlag,
vid avvecklingen icke böra åtnjuta någon förmån framför distrikt,
där motsatsen varit fallet. Även om det icke kan bestridas att det i propositionen
föreslagna tillvägagångssättet i några fall kan verka orättvist, torde
det dock, främst med hänsyn till de svårigheter som möta för en rättvis
avvägning mellan vägdistrikten, vara oundgängligt att i fråga om avvecklingen
av vägdistriktens tillgångar och skulder följa departementschefens
förslag. Utskottet anser sig därför böra tillstyrka detsamma.
I likhet med departementschefen anser utskottet möjlighet böra finnas att
under en kortare övergångsperiod uttaga ersättning av vägdistrikt, som i
syfte att övervältra väghållningskostnader på staten icke verkställt utdebitering
i erforderlig utsträckning eller som försummat underhållet av allmän
väg i sådan grad, att densamma vid övergången icke befinner sig i
vederbörligt skick.
Vad departementschefen i övrigt anfört i denna del föranleder ingen erinran
från utskottets sida.
I likhet med departementschefen anser utskottet önskvärt att efter ett förstatligande
sysselsättning inom den statliga vägorganisationen i största möj
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
liga utsträckning beredes befattningshavarna vid den nuvarande vägförvaltningen.
Vid tillsättandet av de nya befattningarna bör emellertid hänsyn i
första hand tagas till sökandenas kvalifikationer för desamma. Därest någon
av de nuvarande befattningshavarna icke skulle vara lämplig för någon
av de nya tjänsterna eller plats icke kunna beredas honom inom den statliga
vägorganisationen, bör undersökas, huruvida icke sysselsättning kan beredas
denne på annat håll inom statsförvaltningen.
Utskottet vill till sist uttala, att ett förstatligande av vägväsendet på landet
bör genomföras så snart som möjligt och helst redan den 1 januari 1944.
Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att riksdagen måtte såsom eget yttrande angående de
genom förevarande proposition framlagda huvudgrunderna
för ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet
åberopa vad utskottet härovan anfört;
2) att de likalydande- motionerna I: 204 och II: 273 samt
motionen II: 296 måtte anses besvarade genom utskottets
hemställan under 1) här ovan;
3) att motionen II: 295, i den mån den icke kan anses
besvarad genom utskottets hemställan under 1) här ovan,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt
4) att de likalydande motionerna I: 219 och II: 293 samt
motionen II: 294 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 22 maj 1942.
På andra särskilda utskottets vägnar:
ELON ANDERSSON.
Vid ärendets slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Elon Andersson, Heiding, Johan Bärg, Björnsson*,
Johan Bernhard Johansson, Forslund, Tjällgren*, Frans Ericson, Gabrielsson*, Carl
Eriksson, Eklund och Velander; samt
från andra kammaren: herrar Pettersson i Hällbacken, Staxäng, Andersson i
Tungelsta, Pettersson i Rosta, Andersson i Falkenberg, Andersson i Löbbo, Sandberg,
Senerin, von Seth, Undahl, Wallentheim och Mattsson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
24
Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
Reservation
av herrar Johansson, Johan Bernhard, Eklund, Pettersson i Hällbacken,
Staxäng, von Seth och Lindahl, vilka ansett att utskottets yttrande bort
hava följande lydelse.
Under loppet av det senaste halvseklet har vägväsendet undergått en omfattande
utveckling, varigenom organisatoriska reformer gång efter annan
blivit nödvändiga. Gienom motortrafikens tillkomst och ständiga tillväxt
fram till det andra världskrigets utbrott ställdes ökade krav på de allmänna
vägarna, samtidigt som de växande bilskattemedlen möjliggjorde uppbyggandet
av ett modernt vägnät. Från att ha varit ett besvär, uteslutande åvilande
fastigheterna på landet, blev väghållningen en allmänkommunal uppgift,
vars fullgörande i allt högre grad baserades på statsbidrag, motiverade
dels av det allmännas stigande intresse av vägnätets utbyggnad och underhåll,
dels av kostnadsökningens omfattning.
Vägväsendets nuvarande organisation utformades genom 1934 års reform,
vilken trädde i tillämpning år 1937. Under den korta tid, det nya systemet
verkat, har huvudintrycket blivit att en för vårt lands förhållanden ändamålsenlig
vägorganisation härigenom skapats. Bl. a. ha vägdistrikten gjorts
avsevärt större än tidigare, vilket möjliggjort införande av ökad maskinell
drift, tillsättande av särskilt utbildade arbetsledare och en mera rationell
arbetsorganisation. Såväl länsstyrelserna som departementschefen hava
vitsordat att den nya vägorganisationen under åren 1937—39 genomförts
pa ett i stort sett mycket tillfredsställande sätt. Genom det ännu pågående
världskrigets utbrott på hösten 1939 mötte det nya systemet efter omorganisationsperiodens
slut kristidens olägenheter i form av bl. a. prisförhöjningar
och materielsvårigheter. Den vägorganisation, som enligt Kungl. Maj:ts förevarande
proposition bör ersättas med en helt statlig förvaltning, har sålunda
i färdigt skick ännu icke fått arbeta under normala förhållanden. Som allmänt
omdöme kan dock uttalas, att vägväsendet trots dessa omständigheter
gjort betydande framsteg under denna tid. Samtidigt ha vissa erfarenheter
vunnits örn det nya systemets verkningar, vilka kunna läggas till
grund för framtida förbättringar.
Emellertid igångsattes redan året efter ikraftträdandet av 1934 års reform
utredning angående statens fullständiga övertagande av den allmänna väghållningen
pa landet. Detta föranleddes av en hemställan från kommunalskatteberedningen,
vilken under sitt arbete på lösningen av frågan örn en
mera tillfredsställande utjämning av de kommunala skatterna föreslagit ett
slopande av den särskilda vägskatten och som en följd härav ett statligt
övertagande av den allmänna väghållningen på landet. Den i anledning härav
företagna utredningen, vilken legat till grund för Kungl. Marits förevarande
proposition, har genom direktivens avfattning kommit att präglas av en
enligt utskottets mening olycklig ensidighet. Utredningen har icke haft att
pröva huruvida andra vägar till skatteutjämning vore framkomliga, ej heller
frågan om vägväsendets ändamålsenliga organisation. Föremål för utred
-
Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
25
ning har endast varit, huru ett förstatligande av vägväsendet borde utformas.
Då Kungl. Majit nu föreslagit riksdagen att i princip fatta beslut om ett dylikt
förstatligande enligt utredningens linjer, måste fördelar och nackdelar i ett
sådant beslut välås mot den nuvarande organisationens förtjänster och brister.
Vid ett sådant övervägande böra enligt utskottets mening även möjligheterna
att genom partiella reformer vinna önskat resultat beaktas. Den hittills
företagna utredningen har förbigått denna del av problemet och lämnar
därför icke heller material för ett bedömande härvidlag. Departementschefen
föreslår bl. a. ändrade bestämmelser för vägförslags upprättande,
vissa överflyttningar av länsstyrelsernas nuvarande befogenheter till väg. och
vattenbyggnadsstyrelsen rörande vägförslags fastställande och enskild vägs
intagande till allmänt underhåll m. m. Utan att i detta sammanhang taga
ställning till med dessa spörsmål förbundna avväganden, synes det utskottet
vara uppenbart, att dessa frågor kunna regleras på sätt, som kan befinnas
lämpligt, oavsett örn väghållningen förstatligas eller ej.
Genom statens fullständiga övertagande av vägväsendet på landet skulle
en av de viktigaste kommunala självförvaltningsuppgifterna i ett slag överföras
från de kommunalvalda förtroendemännen till ett centralt ämbetsverk
och dess lokala förvaltning. Enligt den nuvarande organisationen ha
vägkommunerna och staten samverkat, varvid kommunerna handhaft väghållningen
och burit en viss del av kostnaderna härför medan staten beviljat
övriga medel samt ställt särskild teknisk sakkunskap till förfogande.
Medlens användande har på olika sätt strängt kontrollerats. Genom detta system
ha sålunda såväl den praktiska kunnigheten hos bygdens förtroendemän
som de tekniska ämbetsmännens insikter utnyttjats. De olika organen
lia kompletterat varandra på ett sätt som varit till fördel för vägväsendets
utveckling. Vägärendenas centralisering till ett tekniskt ämbetsverk i huvudstaden
måste lätt leda till att de olika bygdernas intressen icke vinna samma
beaktande som tidigare. Likaså upplöses för bygdens innevånare sambandet
mellan det lokala vägnätets tillstånd och deras egna ekonomiska prestationer
som medlemmar av vägkommunen. Kravet på ständigt förbättrade vägar
kommer att kvarstå, men det nuvarande ansvarets återhållande verkan försvinner
samtidigt med inflytandet.
Vederbörande myndigheter få emellertid en för kanske lång tid framåt
snäv ekonomisk ram, inom vilken de olika anspråken skola tillfredsställas.
Följden härav måste befaras bli, att verket, hos vilket avgörandet i praktiken
sannolikt kommer att ligga, i sitt avvägande mellan skilda behov kan
komma att fatta beslut, vilka för den berörda bygden ter sig otillfredsställande.
Inom verket förefintlig sakkunskap kan nämligen aldrig ersätta bygderepresent
an temas insikter i de lokala problemen. I och med att vägstyrelserna
och vägstämmoma försvinna såsom organ för självförvaltning, upphör
också bygden att äga tillgång på personer nied inblick i vägväsendets
problem. De i propositionen föreslagna vägnämnderna komma ej att erhålla
tillräcklig insikt i vägförvaltning och vägekonomi för alt kunna effektivt
bidraga till frågornas riktiga lösning. Starka farhågor föreligga således för
Mildrig till riksdagens protokoll 1912. 11 sunil. 2 avd. Nr 2. 3
26
Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
att den föreslagna organisationen skulle få ogynnsamma verkningar beträffande
lösningen av landsbygdens vägproblem.
Beträffande kostnaderna för vägväsendets fullständiga förstatligande gör
departementschefen det antagandet, att dessa komma atf uppgå till omkring
25 miljoner kronor eller samma summa, som för närvarande utgår i
vägskatt. Att kostnaderna för vägväsendets administration efter ett förstatligande
kommer att avsevärt överstiga de nuvarande, synes sannolikt. Utskottet
är ej övertygat örn att ett statligt övertagande av vägväsendet skulle
visa sig i stånd att åstadkomma bättre utbyte av anslagen än den nuvarande
organisationen. Slutligen önskar utskottet framhålla att den ofta dragna parallellen
med statens affärsdrivande verk icke äger tillämpning beträffande
de ekonomiska verkningarna av ett förstatligat vägväsende. Dess ekonomi
kan endast regleras av anslag och anslags användande, medan de affärsdrivande
verken genom förhållandet mellan inkomster och utgifter vinna klal
upplysning, om driften anordnats ekonomiskt eller icke.
Beträffande vägväsendet torde såsom pa intet annat område kontroll över
anslagens användning vara angeläget. För närvarande finnes också här en
kontroll, som nästan saknar motstycke beträffande offentliga anslag, nämligen
en detaljerad granskning av såväl teknisk sakkunskap, som äger mycket
goda möjligheter att förhindra varje tekniskt oklok disposition, som ock av
kommunalt valda jämte av länsstyrelsen förordnade revisorer, vilka kunna
bedöma, örn varje möjlighet till klok och sparsam hushållning iakttagits.
Samtidigt som vägstyrelsernas naturliga ambition att med tanke på vägskatten
hålla utgifterna nere och dock tillmötesgå varje rimligt krav på vägnätet
skulle upphöra att utöva inflytande inom vägväsendet, skulle också vägkommunemas
egen revision försvinna. Enligt propositionen skulle den tekniska
personal, som tidigare utövat en värdefull kontroll, övertaga ledningen av
den lokala vägförvaltningen och dess kontrollerande funktion övertagas av
mera central revision.
Departementschefens förslag att vid ett förstatligande vägdistriktens tillgångar
och skulder skola utan vidare övertagas av staten utan hänsyn till
huru de olika vägdistrikten sörjt för sin ekonomi och till att vägdistrikten
i många fall med uteslutande egna medel anskaffat vissa byggnader och andra
tillgångar långt utöver skulderna har framkallat stark kritik, bl. a. från
vägstyrelsernas förbund''.
Ett förstatligande av vägväsendet har företagits i åtskilliga främmande länder.
Intet annat land har dock gått så långt i detta hänseende, som ett bifall
till Kungl. Maj :ts förslag skulle innebära för Sveriges vidkommande. I motsats
till det statliga vägväsendet i andra länder, vilket i regel torde omfatta
5 till 10 procent av det totala vägnätet, skulle enligt propositionen Sveriges
statliga vägförvaltning övertaga landets hela vägnät, bestående av 5,000 km
rikshuvudvägar, 20,000 km länshuvudvägar, 60,000 km mindre landsvägar
och bygdevägar samt 5,000 km ödebygdsvägar eller tillhopa 90,000 vägkilometer.
Såsom huvudskäl för Kungl. Maj :ts förslag anföres den vinst ur kommunal
Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
27
skatteutjämningssynpunkt, sorn vägskattens slopande skulle innebära. För
landsbygdens vidkommande framstår varje lindring eller utjämning av vägskattebördan
som en vinst. Det må dock framhållas att landsbygden enligt
Kungl. Maj:ts förslag väl vinner utjämning men ingalunda befrielse från
kostnaderna för väghållningen, ty liksom övriga medborgare betala också
landsbygdens innevånare sin andel i de statsskatter, som skulle täcka statens
kostnadsökning. Slutligen må anmärkas, att skattesatserna inom vägkommunerna
på senare år kunnat sänkas och sannolikt komma att sjunka ytterligare.
Utskottet ansluter sig till departementschefens i propositionen gjorda uttalande:
»Helt visst kan en jämnare fördelning av väghållningsbesväret i åtskilliga
hänseenden vinnas genom reformer inom den nuvarande organisationens
ram.» Då denna fråga dock icke varit föremål för utredning, saknar
utskottet möjlighet att taga ställning till olika alternativ i detta avseende,
önskemålet om likställighet mellan fastighet och inkomst ifråga om skyldighet
att bidraga till vägväsendet kan förverkligas genom en ändring i repartitionstalet.
Att redan en justerad vägdistriktsindelning skulle avhjälpa åtskilliga
ojämnheter kan vidare framhållas. Härutöver må endast påpekas
att vägstyrelsernas förbund i sin remisskrivelse till Kungl. Majit angivit ett
alternativ, som måhända skall visa sig framkomligt. Kanske bör också tanken
på en fast, mindre vägskatt göras till föremål för prövning. Även andra
möjligheter kunna tänkas. Arbetet på att lösa problemet att utjämna och reducera
landsbygdens vägskat tebörda bör enligt utskottets mening skyndsamt
fortsättas genom ny utredning.
Ytterligare tungt vägande skäl för ett fortsatt utredningsarbete, innan ställning
tages till en ny reform av vägväsendet, kunna anföras. De statsfinansiella
konsekvenserna av Kungl. Maj :ts förslag kunna i brist på kostnadsberäkning
ej överblickas. Då förslag till lagtext och förordningar ej utarbetats, saknar
utskottet möjlighet att i åtskilliga viktiga hänseenden erhålla en klar bild av
förstatligandets konsekvenser. 19 länsstyrelser och 146 av rikets 170 vägstämmor
samt svenska landskommunernas förbund ha avstyrkt sakkunnigeförslaget.
Med hänvisning till vad utskottet i det föregående anfört och då
enligt utskottets mening frågan örn vägskattebördans utjämning sannolikt
kan erhålla sin lösning på annat sätt, finner utskottet ett fortsatt utredningsarbete
böra upptagas för att söka ernå en tillfredsställande lösning av denna
betydelsefulla fråga.
Med hänsyn till den korta tidrymd, som förflutit sedan ny väglag trädde
i kraft 1937, samt då ett uppskov för ytterligare utredning icke kan medföra
några olägenheter för vägväsendet, anser sig utskottet även på grund härav
kunna förorda förnyad utredning.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att riksdagen såsom yttrande i anledning av förevarande
proposition måtte uttala, att riksdagen icke kunnat godtaga
den av departementschefen förordade reformen beträffande
vägväsendet;
28
Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 2.
2) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte hemställa
om en allsidig och förutsättningslös utredning rörande
utjämning av landsbygdens vägskattebörda samt rörande i
övrigt behövliga reformer på vägväsendets område;
3) att motionerna 1:204 och 219 samt 11:273, 293, 294,
295 och 296, i den mån de icke kunna anses besvarade genom
utskottets hemställan under 1) och 2) här ovan, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
421880
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1942:325 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 s. 1 i texten